Tolv glömda dygder

Det här inlägget handlar om mer eller mindre glömda dygder. En uppförandekod som fortfarande existerade när jag växte upp, även om den bröts mot titt som tätt redan då. Jag tillgodogjorde mig den genom att växa upp i ett harmoniskt hem med goda föräldrar för vilka dessa dygder var självklara. De tjatade inte utan föregick helt enkelt med gott exempel. Om alla följde denna kod skulle tillvaron se väsentligt mycket bättre ut än den gör i dessa yttersta av tider. Jag har medvetet valt att inte sätta någon religiös eller ideologisk beteckning på den eftersom jag anser att den gäller alla.

 Artighet i orientalisk tradition.

Artighet

I min barndom var det självklart att vi barn skulle vara artiga mot och respektera äldre människor inklusive lärare, vilka skulle tituleras ”fröken” eller ”magistern”. Om man träffade en äldre människa skulle man ta i hand, bocka/niga och kalla vederbörande ”tant” eller ”farbror”. Barn skulle synas men helst inte höras alltför mycket. Ville man avvika från matbordet frågade man om lov. Gäller naturligtvis inte endast barn utan mänsklig samvaro i allmänhet.

Hederskänsla

Denna dygd skall på inga villkor förväxlas med den auktoritära och kvinnoförtryckande hederskultur som importerats till vårt land från företrädesvis Mellanöstern-regionen och som i upprepade fall lett till brutala mord- och misshandelsfall. Riktig heder innebär att stå för den man är, fullgöra sina plikter och åligganden på ett korrekt sätt och att iakttaga elementär empati gentemot medmänniskorna.

 Kättja eller liderlighet är motsatsen till kyskhet.

Kyskhet

Det mest intima av alla mänskliga områden där våra seder urartat som mest, icke minst bland omogen ungdom, är troligen sexualmoralen. Fram till dess jag växte upp var normen att sexualiteten hörde hemma inom äktenskapet mellan man och hustru. Ett minimikrav var att två människor av motsatt kön bör älska varandra och ha bestämt sig för att leva tillsammans i ett fast förhållande med varandra för att ha sex. Fram till dess var avhållsamhet normen. Om detta skulle tillämpas i dag skulle det revolutionera den mänskliga samlevnaden inklusive familjebildning och barnalstring till det avgjort bättre.

Måttfullhet

Eller ”lagom är bäst” i de allra flesta fall. Om man så vill en typiskt svensk dygd. Inte vräka i sig mat eller bälga i sig så mycket alkohol som möjligt. Inte klä sig alltför uppseendeväckande utan helt, rent och gärna propert. Att vara måttfull betyder att känna sina egna begränsningar och agera därefter. Dock är det tillåtet att slösa med positiva saker som kärlek, omtanke och vänlighet.

Pliktkänsla

Mina föräldrar var noga med att man skulle ”göra rätt för sig”. Det innebar att man skulle sköta sitt arbete på ett så samvetsgrant sätt som möjligt och även i övrigt ta ansvar för sitt liv. Hade ett par väl gift sig skulle kontrahenterna hålla fast vid varandra i nöd och lust, särskilt om det fanns barn med i bilden. Skilsmässa var något fruktansvärt och godkändes endast vid fall av otrohet eller om endera parten på annat sätt var fullständigt omöjlig att ha att göra med.

 Ett handslag är en symbol för pålitlighet.

Pålitlighet

En person skall kunna gå att lita på och vara någorlunda förutsebar inom livets alla områden: på arbetsplatsen, i äktenskapet, i relationerna med medmänniskorna. Svek tolereras inte. Ingångna avtal, skrivna som oskrivna, måste obetingat hållas. Upptäcker man ändå att man tagit sig vatten över huvudet skall man rättframt tala om detta så snart som möjligt.

Respekt

Respekt bör visas mot i princip alla människor på grund av det människovärde, som är grundläggande för oss alla. Från konungen och hans familj samt chefen på arbetet till A-lagaren och tiggaren på gatan. Något som dock inte innebär att vi nödvändigtvis instämmer i allt dessa och andra gör och tycker. Oundgängliga är också självrespekt och medvetenhet om ens eget värde; det finns ingen som helst anledning att låta andra behandla en som skit.

Tolerans

Eftersom ingen enda person sitter inne med hela sanningen i alla avseenden är en grundläggande tolerans nödvändig för att samhället skall fungera. Även i de fall jag vet att jag har rätt måste jag respektera att alla ännu inte ”sett ljuset” och visa överseende. Självfallet kan det också vara jag själv som har fel i något avseende. Tolerans innebär däremot inte någon skyldighet att aktivt stödja vilka uppfattningar och vilket levnadssätt som helst.

Uthållighet

Denna dygd förutsätter att man inte ger upp ett projekt alltför lätt av vad slag det vara månde. Man ”sticker” inte så fort det tar emot det allra minsta på den mellanmänskliga samvarons område, eller om det tar emot när det gäller en uppgift man blivit ålagd. Man stålsätter sig och härdar ut i görligaste mån, även om det förvisso kan finnas ”hopplösa” fall då det kanske är bäst att fly hellre än att illa fäkta. Uthållighet är icke minst en dygd i ett äktenskap eller fast partnerrelation: har man dyrt och heligt lovat att älska någon i nöd såväl som lust så gör man också det, såvida det inte är fråga om specialfall såsom otrohet eller själslig/kroppslig grymhet.

Vänlighet

Att vara vänlig och normalt trevlig mot alla hörde till förr, i synnerhet gentemot äldre människor. I dag är det i många fall norm att vara ”fräck” och ”uppkäftig” och ifrågasätta allting. Detta är förödande för umgängestonen och skapar en olustig atmosfär. En självklarhet är att vara vänlig och förekommande mot personer som gästar ens hem – snorkighet och arrogans i detta sammanhang är eller borde vara en dödssynd, liksom när jag själv gästar andras hem. Man skall inte låta saker som egna besvikelser eller ohälsa gå ut över sina medmänniskor.

Ärlighet

För att förtroende människor emellan skall kunna upprätthållas måste ärlighet tillämpas i alla lägen. Däri ingår, förutom det uppenbara att man inte skall ljuga, att inte glida undan, inte hushålla med sanningen i onödan eller sluta sig som en mussla. Sådant leder lätt till ilska och/eller frustration. Gäller särskilt i intima förhållanden men även i mänskligt umgänge i stort. Så kallade vita lögner kan vara tillåtna i undantagsfall.

Ödmjukhet

Att vara ödmjuk innebar att man inte i alla lägen skall slå på stora trumman för sin egen person. Det innebär inte att man inte skall veta om sina rättigheter eller ha en sund självkänsla, vilket givetvis är av godo. Ödmjukhet innebär också vetskapen om att man inte alltid har rätt om allting. Ingen är ofelbar. I dag har ödmjukhet snarast ersatts av villfarelsen att ”kaxighet” är bra i alla lägen.

Se där några av de dygder och ideal jag bedömer som särskilt viktiga när det gäller det mellanmänskliga umgänget. Jag erkänner gärna att jag förbrutit mig mot flertalet av dessa förhållningsregler vid åtskilliga tillfällen, men det hindrar inte att jag tycker att de är nödvändiga för att samhället skall fungera. Att ett ideal kan tyckas ouppnåeligt innebär inte, att man inte bör sträva i riktning mot det. Siktar man mot trädtopparna når man kanske i alla fall skogsbrynet!