Glömda svenska fotbollshjältar (8): Arne Selmosson – rekordskytt i Italien

 

Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.

Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson

Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.

Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019

Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.

Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.

Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen

Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/

Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.

Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.

Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.

Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.

Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.

Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.