Sveriges sämsta låtar (4): ”Min pullover”. Lasse Lönndahl

Lars Lönndahl är sannolikt en av Sveriges mest älskade populärartister genom alla tider. Vi minns gärna exempelvis hans versioner av de italienska schlagersångerna  ”Piccolissima serenata” och ”Volare”. Lönndahl har en gedigen sångarbakgrund. Han var solist i Stockholms gosskör i slutet av 1930-talet och skivdebuterade med ”Tangokavaljeren” med Thore Ehrlings orkester 1949. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lasse_L%C3%B6nndahl

1951-54 studerade Lönndahl vid Musikhögskolan i Stockholm och fortsatte sedan till Rom för sångstudier. Under 1950-talet var han stor så kallad tonårsidol och förekom under påföljande årtionde med bidrag till Svensktoppen icke mindre än 37 gånger. Hans låt ”Midnattstango” toppade 1962 den allra första upplagan av denna lista. Lasse Lönndahl har även förekommit i revyer, filmer (läs: Åsa-Nisse) och musikaler och lanserades med lyckat resultat i Tyskland.

Lasse Lönndahl som ung tonårsidol. Vid det här laget har han hunnit fylla 90.

Som ett kuriosum kan nämnas att Lars Lönndahl hade flygning som hobby. Han flög både mindre och större plan och skall ha passerat ljudvallen vid två tillfällen.

Lönndahl gjorde succé med svenska versioner av andra italienska slagdängor, varför det kan förefalla märkligt att ”Min pullover” blev en sådan megaflopp. När man lyssnar till låten får man dock en vink om orsaken till misslyckandet – artisten sjunger ganska stelt och utan större inlevelse, och dessutom stör åtminstone jag mig på det svengelska uttalet ”pollover” som låter en smula avigt.

Lönndahls version, som översattes till svenska av Stig Rossner, kan jämföras med den italienska originallåten ”Il pullover” med text av sångaren och skådespelaren Gianni Meccia och musik av Franco Migliacci. Här kan man tala om inlevelse!

Lasse Lönndahl är ett unikum i svensk underhållsindustri med ett långt pärlband av minnesvärda sånger sjungna med en tonren och behaglig tenorstämma. Det är inget konstigt att han misslyckades någon enstaka gång.

Svenska artister (XXXIII): Bertil Boo

Det är lätt att förstå varför Bertil Boo blev en av Sveriges populäraste och mest folkkära artister någonsin: han hade en vacker barytonstämma och han var en chosefri och trevlig person med enkel bakgrund. Och såvitt jag vet var Boos halvsekellånga karriär kemiskt fri från skandaler.

Bertil Boo föddes den 16 januari i Bohults socken i Askersund i Närke som det yngsta av 15 (!) syskon. Han avled i Sundbyberg, där han bodde i en villa, den 20 juli 1996. Fadern, som varit indelt soldat, dog då Bertil var elva år gammal. Hans liv har tecknats av Ingemar Norlén i boken Bertil Boo: ett liv i sång (2014).https://www.adlibris.com/se/bok/bertil-boo-ett-liv-i-sang-9789187685088

Bertil Boo som yrkesutövande bonde.

Boo visade tidigt prov på sångliga utförsgåvor och framträdde offentligt första gången på ett fackföreningsmöte då han var tolv år gammal. Vid mogen ålder var han verksam som bonde, varför det givna epitetet för hans del blev ”den sjungande bonden” eller ibland ”barytonbonden”.

Det stora genombrottet kom 1946 i radioprogrammet Frukostklubben, med Sigge Fürst som programledare, som i princip hela Sveriges befolkning lyssnade på varje lördagsmorgon. Boo framförde där den smördrypande sentimentala sången ”Violer till mor”, som skivbolaget Sonora sålde i 250 000 exemplar under några månader efter lanseringen:

Det gällde att smida medan järnet var varmt, och 1946 fick Boo en ny hit med ”Sången om Warszawa” med det polska originalet ”Piosenka o mojej Warszawie”, som var mycket populär i det efterkrigstida Polen, som förlaga. Sången handlar om det lidande Warszawa åsamkats under kriget men också om den orubbliga viljan att återuppbygga staden. https://www.youtube.com/watch?v=VHS0iCeUB-c

Det är nog ingen stor överdrift att påstå Bertil Boo och hans sångkonst träffade det svenska folket som en kraftig smäll i solar plexus och lade grunden för en popularitet som kom att vara i flera decennier. Ett av sina sista framträdanden gjorde han i hemstaden Askersund 1995. Då var han svårt sjuk i leukemi men ville ändå inte svika sina kvarvarande fans.

Likheterna mellan Stefan Löfven och Bertil Boo är onekligen påfallande.

Här en länk till en artikel som utgår från Boos genombrott i Frukostklubben: http://www.minnenasjournal.nu/tarar-kaos-nar-barytonbonden-bertil-boo-blev-superidol/

Under den senare fasen av sin artistbana uppträdde Bertil Boo ofta i exempelvis kyrkor och kapell samt på pensionärsträffar tillsammans med artister såsom Harry Brandelius och Thory Bernhards. I yngre dagar spelade Boo, förutom att göra sångliga insatser, trummor i Loongs orkester. Han medverkade också i nio Åsa-Nisse-filmer.

När Bertil Boo avled 82 år gammal 1996 skulle det dröja 18 år innan Stefan Löfven, som är påfallande lik Boo, utsågs till Sveriges statsminister.

Ytterligare en vida populär sång som ingick i Boos repertoar var ”Hälsa dem därhemma”:https://www.youtube.com/watch?v=VHS0iCeUB-c

 

Svenska artister (X): Jokkmokks-Jokke

Jokkmokks-Jokke i lappdräkt på 50- eller 60-talet.

Det har väl funnits få svenska artister som spridit så mycket glädje och välvilja omkring sig som Jokkmokks-Jokke. Klicka på länken till hans ”Gulli-Gullan” här så förstår ni omedelbart varför:

Jokkmokks-Jokke föddes som Bengt Simon Johansson i byn Djupbäck i Jokkmokks kommun i Norrbotten den 15 maj 1915. Han dog i Nacka utanför Stockholm den 15 juni 1998. 1974 tog han sig familjenamnet Djupbäck efter hembyn och lade samtidigt Jokkmokks-Jokke till sina övriga förnamn.

Jokke arbetade som banarbetare vid Statens Järnvägar (SJ) innan han anlände till Stockholm 1954. Här lanserades han av den legendariske nöjesprofilen (och tidigare OS-guldmedajören i trestegshopp och sportjournalisten) Topsy Lindblom samt bereddes tillfälle att uppträda på dennes etablissement Nalen på Regeringsgatan.

Det stora genombrottet kom 1963 med ovannämnda sången ”Gulli-Gullan”, som skulle bli Jokkes signaturmelodi genom alla år. 1971 parkerade han på Svensktoppen med ”Tillbaka till min hembygd” och 1972 belönades han med sin första guldskiva. 1973 genomförde han en turné i Nordamerika från svenskbygderna i norr till Tijuana och  Enzemada ett stycke in i Mexiko. I USA blev han av en tidning kallad ”Sveriges Johnny Cash”, vilket kanske förefaller något malplacerat.

Här följer sången ”Jag är fri”:

http://www.youtube.com/watch?v=tfF5jjswlxU

Jokkmokks-Jokke uppträdde oftast i sin karaktäristiska samemundering men lär inte själv ha varit av samisk härkomst. Han hann även medverka i några Åsa-Nisse-filmer samt komponera musik till en av dessa.

1983 ”kidnappades” Jokke av programledaren Lasse Holmqvist att medverka i dennes vid denna tid omåttligt populära TV-program Här är ditt liv, där en rad kända men även för en större publik mindre kända personer medverkade. Till programmet inbjöds bland andra Jokkes lärarinna från byn Porsi 50 år tidigare.

Jokke, eller Bengt som han naturligtvis kallades i skolan, fick då tillfälle att rikta skarp kritik mot skolsystemet och den däri ingående så kallade paragraf 48, som tillät elever som ansågs sakna studiebegåvning eller kom från mindre bemedlade hem att sluta skolan i förtid och ge sig ut i förvärvslivet.  Jokke menade att den bristfälliga skolgång han därmed fick hämmade honom i vuxenlivet. Han hade för övrigt bottenbetyget C i sång.

Till Jokkmokks-Jokkes enorma popularitet bidrog att han hade ett gott hjärta och uppträdde mycket på sjukhus och ålderdomshem. Många av sina gage skänkte han till välgörande ändamål. Han slog talrika publikrekord under sina folkparksturnéer och spred glädje överallt där han drog fram med sin hälsningsfras ”Tjosan, tjosan”.

Sitt sista TV-framträdande gjorde Jokkmokks-Jokke i Café Norrköping 1993.

Bengt Simon Jokkmokks-Jokke Johansson Djupbäck avled i Nacka 84 år gammal men begravdes i Vuollerim i samma grav där hans sju år äldre hustru Hildur (1908-95) begravts tre år tidigare.

Redan under sin livstid, 1993, fick Jokkmokks-Jokke ett museum i byn Porsi, där han alltså gått i skola. Information om muséet finns här:

http://www.jokkmokksjokke.com/

Slutligen kanske ni undrar hur ”Gulli-Gullan” låter på engelska. Svaret finns här tillsammans med några vyer från Amerika-turnén 1973:

http://www.youtube.com/watch?v=GupB520gxIE

Allra sist skall framhållas att Jokkmokks-Jokke var något av ett rött skynke för kulturelitister och andra som inte ansåg det vara riktigt fint att vara glad och sjunga för gamla och sjuka. Dessa blev närmast uppretade av hans genuina folklighet. Hans popularitet i dessa kretsar stärktes inte av att han politiskt stödde Moderaterna.

Svenska artister (VI): Thor Modéen

 Thor Modéen (1898-1950) – pilsnerfilmernas okrönte kung.

Man gör sig nog inte skyldig till någon större orättvisa om man frankt konstaterar, att det inte var något sofistikerat med Thor Modéens humor. Den var handfast och bullrig och passade utmärkt väl för de så kallade pilsnerfilmer vars okrönte kung Modéen var.

Hans mest bejublade film torde ha varit den på sin tid av kritikerna avskydda men av allmänheten så älskade ”Pensionat Paradiset”, pilsnerfilmernas pilsnerfilm i regi av Weyler Hildebrand. Thor spelar här skräddaren Julle Bergström vilken söker göra gällande att han är identisk med den exotiske operasångaren Don Carlos. Som sådan framför Modéen med bravur sången ”En äkta mexikanare”:

Thor Odert Folke Modéen föddes i västmanländska Kungsör den 22 januari 1898. Fadern Alfred var stins vid tågstationen i Kungsör under det att modern Anna var postföreståndarinna. Det gick si och så med studierna för unge ”Tosse”, som han ofta kallades, ty hans håg stod tidigt till teaterns och filmens värld. Så småningom lyckades han efter diverse turer ändå ta sin examen och arbetade en tid vid svenska konsulatet i Stettin (polska Szczecin) samt i Stockholm innan det blev teater och film för hela slanten med början i Göteborg.

Den unge Thor Modéen gjorde sina första lärospån hos regissören Muck Linder vid Lorensbergsteatern i Göteborg. Han fick sedermera engagemang vid Novilla, Folkets hus, Folkteatern, Södra Teatern, Oscarsteatern, Vasateatern samt Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm. Mest hemma kände sig Modéen vid Södra Teatern i huvudstaden. För ett antal år sedan invigdes Thor Modéens trappor som går från Katarinavägen upp till Södra Teatern.

Modéen blev med tiden stor och kraftig men var som ung dansör, sångare och revycharmör synnerligen mager. Det kan nämnas att han i yngre dagar gjorde viss lycka som backkämpe i fotbollslaget IF Rune i Kungsör. Med tilltagande ålder och kroppshydda var ”Tosse” som gjuten för roller som cigarrbolmande grosshandlare, bastant polisman eller bekymmerslös lebeman alternativt rekryt. Han försökte sig ett tag på rollen som teaterdirektör, men det stupade på oförmågan att hantera pengar.

Det mått av glädje Thor Modéen spridit bland svenska folket via främst filmer och grammofonskivor är enormt. Han är ansvarig för ett 90-tal filmroller och gjorde 228 inspelningar för 78-varvig ”stenkaka”. En pålitlig parhäst i filmsammanhang var den diminutive Åke Söderblom och på skiva gjorde han ofta gemensam sak med Arthur Rolén, senare känd som Klabbarparn i ett antal Åsa-Nisse-filmer.

 Parhästarna Thor Modéen och Åke Söderblom.

En dråplig incident härrör från den 7 mars 1935, då Modéen jämte kollegan John Wilhelm Hagberg ådömdes 75 kronor i böter för ”opassande munterhet” enligt en paragraf i aktuell ordningsstadga i samband med en matinéföreställning – de ansågs enligt anmälaren ha varit för roliga! Bland annat skall Modéen ha burit en alltför burlesk hatt.

Bland filmtitlarna märks ”Andersson, Pettersson och Lundström” (1923), ”Skepp ohoj!” (1931), ”Kungliga Johansson” (1934), ”65, 66 och jag” (1936) ”Klart till drabbning” (1937), ”Pensionat Paradiset” (1937), ”Kustens glada kavaljerer” (1938), ”Landstormens lilla Lotta” (1939), ”Stackars Ferdinand” (1941), ”Lille Napoleon” (1943), ”I Roslagens famn” (1945), ”Kronblom” (1947) och ”Livat på luckan” (1951). Sistnämnda film gick upp på biograferna efter Modéens död.

”Kungliga Johansson” var en av våra första så kallade militärfarser och blev inte populär inom den dåvarande krigsmakten på grund av sitt respektlösa skämtlynne. Så småningom insåg de militära myndigheterna att den här sortens filmer faktiskt kunde fungera utmärkt som good-will, och många fler i denna genre skulle följa.

 Thor Modéen och Erik ”Bullen” Berglund i filmen ”Kungliga Johansson”.

Thor Modéen avled på pingstdagen den 28 maj 1950 i en ålder av 52 år. Han arbetade ofta kopiöst mycket med teater, film och skivinspelningar och spottade inte direkt i glaset – pilsner och så kallad lättgrogg hörde till favoritdryckerna. Han var därtill en ofta sedd och tillika glad gäst vid middagar, supéer och fester. Krogen var ett likaså ett älskat tillhåll.  Till slut orkade inte hjärtat mer.

Ta en sup och var som en människa – det kan anses vara en lämplig sammanfattning av Thor Modéens livsfilosofi:

http://www.youtube.com/watch?v=KsaBYgB3OXQ

Min morfar, som var målare, var en gång under sin yrkesutövning med om att måla om i Thor Modéens bostad i Stockholm. Enligt honom var Modéen precis lika glad och fryntlig som han framstod i sina filmer. Han var gift två gånger med Margareta Schönström men paret fick inga biologiska barn. De adopterade i stället sonen Lars Modéen (Lars Nils Erik Thorson) och dottern Margareta Perby (Karin Anita Margareta Thorsdotter).

Den goda staden Kungsör har hedrat sin store son med att uppkalla en teater och biograf efter honom. Mitt emot teatern står en staty som skulpterats av Birgitta Stenberg och hennes son Erik Stenberg. Bland de sentida komiker som haft Modéen som förebild kan nämnas den nu framlidne Ulf Larsson, vilken en tid bodde i Kungsör.

Här följer en resumé i ord, ton och bild av Thor Modéens karriär:

http://www.youtube.com/watch?v=kRQapW43Nl8

Modéen är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Svenska artister (IV): Johnny Bode

 Det svenska nöjeslivets enfant terrible Johnny Bode (1912-83).

Fjärde artikeln i min bloggserie om svenska artister som intresserar mig handlar om Johnny Bode. Alltså Sveriges mest skandalomsusade artist genom alla tider.

Det har satts allehanda etiketter på Johnny Bode (1912-83): plattcharmör, bedragare, mytoman, kompositör, nazist, posör, provokatör, galning, totalt amoralisk samt porrsångare är några av de vanligare. Och alla stämmer. Johnny Bode VAR allt detta och litet till. Bode var förmodligen helt hopplös att ha att göra med privat, totalt oförutsägbar och opålitlig som han var.

Ändå var han,  så vitt jag kan bedöma, innerst inne en seriös och begåvad artist. Han hade bevisligen en bra röst och var en framstående kompositör. Hans minst sagt yviga personlighet gjorde tyvärr att han hamnade på otaliga av- och irrvägar. Det är intressant att han åtskilliga år efter sin död har blivit föremål för ett seriöst intresse och begåvats med så kallad kultstatus med ett eget sällskap och en egen stiftelse uppkallade efter sig. På så sätt lever hans minne vidare.

Johnny Bode föddes i västgötska Falköping den 6 januari 1912. Pappan Alvar var chef för en fabrik i staden som tillverkade stråhattar. Mamman Judit hette Kilander som flicka. Bodes håg stod tidigt till vin, kvinnor och sång. På hundraårsdagen – den 6 januari 2012 – efter Bodes födelse invigdes en plakett, uppsatt på fasaden till hans födelsehus, till hans minne. Kulturnämndens ordförande i Falköpings kommun invigde plaketten.

Far blev han vid 16 års ålder till en son som fick namnet Sigurd Bode (1928-2003), vilken i tidernas fullbordan kom att driva en restaurangrörelse i Dalarna och fuska som trubadur. Modern var en ungdomskärlek från Mariestad. Ett antal år senare utsattes Bode för statligt sanktionerad sterilisering. Skivdebuterade gjorde han vid 17 års ålder. Han kom genom åren att spela in hundratals låtar på 78-varviga ”stenkakor”. Ett par av de mest minnesvärda var ”Två solröda segel” samt den egna kompositionen ”En herre i frack” vilka kan avnjutas här:

http://www.youtube.com/watch?v=UOlHEg4mWz0

”En herre i frack” skrev Bode tillsammans med Hasse Ekman (1915-2004) som var son till den legendomspunne skådespelaren och artisten Gösta Ekman (1890-1938). Den senare sjöng in låten 1935. ”En herre i frack” har långt senare framförts av bland andra Jan Malmsjö (född 1932). Bode anges ha gått som ”barn i huset” i det ekmanska hemmet i Stockholm, något som fick ett abrupt slut då han påkoms med att försöka pantsätta Ekmans dyrbara silverservis. Johnny Bodes syndaregister är omfattande. Andra aktiviteter han ägnade sig åt från och till var att stjäla dyrbara mattor samt checkbedrägerier.

 Gösta Ekman (1890-1938: en herre i frack.

Det absoluta lågvattensmärket i Bodes skiftande karriär var hans nazism under krigsåren. Det föll sig naturligt för den barnslige Johnny Bode att dras till de tyska nationalsocialisternas eleganta uniformer, bombastiska marscher och allmänt svulstiga ”kultur”. Sedan Bode omyndigförklarats i början på 1940-talet och blivit dömd till vård på ett mentalsjukhus – han vistades mest på Sankt Sigfrids hospital i Växjö –  rymde han och sökte värvning i Finlands armé. Där gjorde han sig, föga oväntat, snabbt omöjlig och skickades hem med en furirsgrad.

Hemma i Sverige poserade han som uniformerad nazist och bevistade den hundrade föreställningen av Karl Gerhards antinazistiska revy ”Tingel-Tangel” 1942, givetvis skrudad i sin finska furirsuniform med svastikan väl synlig. Iförd den munderingen tyckte han även om att visa upp sig ute i Stockholms nöjesliv. Då tog även hans få kvarvarande vänner avstånd från honom. Johnny Bode var nu – och detta av högst förklarliga skäl – persona non grata i Sverige och hans plattor bannlystes från radion.

Vad gör Johnny Bode då? Jo, han reser till Oslo och snackar in sig hos den nazistiska Quisling-regimen och får på så sätt sätta upp en revy till förmån för denna. Bland annat skrev han den Sverige-kritiska sången ”Har du hört vad svensken sier?” Bode deltog själv med kuplettsång och Churchill-imitationer i revyn. Det var emellertid av uppenbara skäl svårt att rekrytera artister till revyn vilken lades ner efter ett tjugotal föreställningar på grund av vikande publikintresse.

Den extremt flamboyante Bode gjorde sig jämväl snart omöjlig i det tyskockuperade Norge där han, sin vana trogen, fortsatte skoja upp människor och visa bristande respekt för den nazistiska överheten. Detta medförde att han greps av Gestapo och spärrades in fem veckor i det beryktade norska koncentrationslägret Grini i  egenskap av ”suspekt person”. Sedan han slutligen utvisats till Sverige hävdade han att han smugglat hemliga dokument till hemlandet, något ingen trodde på.

 Bode satt inspärrad fem veckor i det norska koncentrationslägret Grini. På bilden fångar i början av 1940-talet.

Så där var det med Johnny Bode. Han byggde upp en framgångsrik karriär, saboterade själv denna genom sitt ostyriga leverne men lyckades sedan – som genom ett trollslag – komma tillbaka i smöret. Så blev det, via diverse mankelimang, även den här gången.

Artistnamnet Johnny Bode var svårt komprometterat varför Bode började arbeta med olika pseudonymer: Johnny Delgada, Juan Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Kiddie Niles med flera, låt vara att han ofta blev avslöjad. Han började även tonsätta dikter av Nils Ferlin. Till Bodes bedrifter under denna period hörde att han skrev filmmusiken till den första Åsa-Nisse-filmen samt komponerade religiösa sånger till den kända sångerskan och officeren i Frälsningsarmén Anna-Lisa ”Lapp-Lisa” Öst.

1945 träffade Johnny Bode hemma hos sin övervakare, godsägare Ernst Svensson i Tenhult, sin blivande hustru Kerstin Hansson. De båda ingick äktenskap året därpå. Hustrun blev ett stort stöd för den orolige och problemfyllde Bode under de närmaste åren. Bland annat ondgjorde sig Bode över att Zarah Leander blev förlåten för sina nazikontakter medan han själv inte blev det. 1950 publicerade Bode ockupationsromanen Dö i tid med sensationalistiskt innehåll.

Nästa mindre väl genomtänkta steg i karriären för Johnny Bode blev att 1951 bege sig till det kommunistiska Östtyskland. Han förklarade offentligt att han stödde det östtyska statsskicket. Bodes planer var att förmedla östtyska biograffilmer till Sverige. Han utvisades dock innan verksamheten kommit igång på allvar. Hemma i Sverige igen hann Bode med att både gå i personlig konkurs samt att syssla med häleriverksamhet. När myndigheterna kom honom på spåren tog han sin tillflykt till Bryssel, varifrån svenska UD sökte få honom utlämnad.

  Johnny Bode på litet äldre dagar.

Bode valde nu att flytta till Österrike, vilket visade sig vara ett verkligt lyckokast rent karriärmässigt. Wienoperan var i stort behov av nya musikaliska krafter och Johhny Bode kom att (som Juan Delgada) göra succé med de egenhändigt komponerade operetterna ”Nette Leute, Liebe in Tirol” (1959), ”Die Kluge Wienerin” (1961) samt ”Keine Zeit für Liebe”. Dessa verk blev snabbt populära och uppfördes på en rad scener världen över. Pengar och berömmelse kom nu åter Bode till del. Som vanligt saknade han förmåga att hantera dem.

Efter skilsmässa från sin svenska hustru gifte Bode 1957 om sig med den 22-åriga österrikiskan Inge Pelz. Han började nu kalla sig ”Kammersänger” (den österrikiska motsvarigheten till den svenska hederstiteln hovsångare), något han dock aldrig utnämnts till. Om han pressades på ursprunget till titeln drog Bode till med att han förärats den av den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels under en ceremoni i Oslo, där den norske ministerpresidenten Vidkun Quisling varit närvarande. Han påstod sig även under pseudonym ha komponerat det berömda verket ”An der schönen, blauen Donau” (som i verkligheten skrivits av Johann Strauss den yngre 1867!).

Bodes nya äktenskap upplöstes snart och han lär då ha inlett en vårdnadstvist involverande parets tax…Bode vann processen och fick tillåtelse umgås med taxen på söndagar.

Vi börjar nu närma oss slutfasen av Johnny Bodes offentliga bana. Väl hemma i Sverige efter det österrikiska äventyret var han snart nere i sörjan igen. Han fortsatte givetvis sina skumraskaffärer och förelades nya åtal. 1962 drabbades han av en psykos, vilket ledde till att han blev föremål för vård samt förklarad vara en icke tillräknelig så kallad fem-femma.

Vi har nu kommit fram till sista fasen i Johnny Bodes mångskiftande karriär: den som porrsångare. Litet finare uttryckt kan man kanske säga att han blev en del av den svenska underground-kulturen. 1968 gav han således under pseudonym ut LP-skivan ”Bordellmammas visor”, en verklig kultklassiker. Skivan sålde bra via postorder och pengar började åter strömma in på Bodes konto. Succéskivan följdes upp med andra i samma stil och Bode fick även en internationell lyssnarskara. Kring mitten av 1960-talet gav Bode även ut ett par romaner med erotiska motiv.

Här följer ett par låtar från denna tid – ”Runka mig med vita handskar på” och ”Atombomben”:

http://www.youtube.com/watch?v=ci-DfTFHlI4

http://www.youtube.com/watch?v=1ZMHB0FbZ_k

 ”Bordelmammas visor” blev en skabrös succé tack vare postorder.

På skivan framträdde även sångerskan/aktrisen Lillemor Dahlqvist (född 1938) vilken utlovats anonymitet av Bode. Att lita på ett sådant löfte från Bode var givetvis inte någon god idé, och Dahlqvists namn blev snart – liksom Bodes eget – (ö)känt i sammanhanget. Trots mindre god behandling från Bodes sida förblev Dahlqvists dennes vän och var också den som fann honom död, liggande i sin lägenhet i Malmö, den 25 juli 1983. Lillemor Dahlqvist är alltjämt sekreterare i Johnny Bodes stiftelse, som delar ut stipendier till förtjänta skånska artister.

Johnny Bode blev efter sin död vid 71 års ålder – som måste anses vara anmärkningsvärt hög med tanke på Bodes utsvävande livsstil – föremål för något av ett återupptäckande och en renässans. Lars-Göran Frisk hette den man som bröt Bode-censuren i etermedia genom att spela några av hans låtar i programmet ”Skivor från Vetlanda”. Folmusik- och proggbandet Grus i dojjan hade redan 1974 gjort en version av Bodes gamla plattsuccé ”Timmerflottar-Sixten”:

http://www.youtube.com/watch?v=NruOuw_PM-s

1987 gavs LPn ”Laterna magica” med Bodes Ferlin-tolkningar ut; dessa framfördes av Lillemor Dahlqvist och John Ulf Anderson. Under senare år har även ett par CD-skivor med Bodes musik kommit ut. Moderna artister som tolkat Bodes musik/sånger är exempelvis Wilmer X, Latin Kings, Bröderna Trück och Mattias Enn.

 Bodetolkarna Bröderna Trück.

Den som vill fördjupa sig ytterligare i fenomenet Johnny Bode kan lämpligen göra det via Johnny Bode-sällskapets hemsida:

http://johnnybode.com/

Om Johnny Bode skulle man kunna säga/skriva hur mycket som helst. Alldeles oavsett hur man väljer att se på honom så kommer man inte ifrån det faktum att han var en färgstark provokatör i folkhemmet!

Svenska artister (III): Julia Caesar

 Julia Caesar (1885-1971). En av våra mest älskade komedienner.

Jag fortsätter min något nostalgiska bloggserie om svenska artister med Julia Caesar. För oss som är lite äldre är hon ännu i friskt minne från sina TV- och radioframträdanden i bland annat ”Hylands hörna” med flera program. För mig är hon en självklar del i det svenska, lite lättsammare kulturarvet.

Julia Maria Vilhelmina Caesar (1885-1971) föddes den 28 januari 1885 på Östermalm i Stockholm. Det var innan denna stadsdel hade hunnit bli det högborgerliga fäste det är i dag. Caesar var dotter till ett militärt stambefäl anställd vid dåvarande Svea livgarde och växte upp under enkla förhållanden på Östermalms bakgårdar. Hon framträdde som statist vid den gamla Stockholms-teatern Folkan redan i tonåren.

Här följer en sammanfattning av Julia Caesars karriär inklusive några av hennes mest minnesvärda framträdanden:

http://www.youtube.com/watch?v=YryKReWpEwM

1905 spelade Caesar på Kristallsalongen i huvudstaden och hade en roll som en hundraårig, döv gumma. Därmed hade hon funnit sitt rollfack som sedan skulle följa henne genom alla år: den argisinta men ändå godhjärtade tanten. Hon spelade otaliga portvaktsfruar, svärmödrar, skräcktanter och hushållerskor genom åren både i film och på scen. Förutom i Stockholm – där hon 1939-52 var verksam vid Odeonteatern – arbetade hon vid Apolloteatern i Helsingfors 1913-19.

 Från vänster John Botvid, Julia Caesar och Lilli Zeidner i pilsnerklassikern ”Pensionat Paradiset” från 1937.

En väsentlig del i Julia Caesars konstnärsskap var att spela friluftsteater. Hennes framträdanden i Tantolunden på Södermalm i Stockholm renderade henne hedersepitetet ”Tantolundens drottning”. Skådespelarna tvingades ta särskild hänsyn till de tåg vilka med jämna mellanrum passerade förbi på den intilliggande järnvägen. En särskilt viktig replik måste uttalas när den kunde höras av publikum, det vill säga när tågen inte slamrade förbi!

Här hörs hon jämte Fridolf Rhudin och Thor Modéen i ljudsketchen ”På Telefonbyrån” från 1929:

http://www.youtube.com/watch?v=vMtseTJiA78

Caesar framträdde i ett stort antal filmer med början i stumfilmen ”Vem dömer” 1922. Den sista filmen hon gjorde var ”Freddy klarar biffen” 1969. Däremellan medverkade hon i klassiker såsom  ”Mälarpirater” (1923), ”Ebberöds bank” (1935), ”Munkbrogreven” (1935) samt ”Pensionat Paradiset” (1937). Den sistnämnda, i regi av Weyler Hildebrand, där Caesar spelade mot bland andra pilserfilmernas okrönte kung Thor Modéen, är en av svensk filmhistoriks mest utskällda alster.

Kulturknuttarna gick till massivt angrepp mot ”Pensionat Paradiset” och såg den som ett hot mot vår kultur. Det hölls till och med ett offentligt möte i Konserthuset i Stockholm där man krävde att filmen skulle förbjudas. Många år senare tog några förbudsivrare avstånd från sin tidigare åsikt och erkände att filmen inte alls var så dålig som sitt rykte. Julias Caesar spelade här en dam vid namn Elvira Pettersson.

Caesar medverkade i beredskapsfarsen ”Halta Lottas krog” med bland andra Åke Grönberg, Lasse Dalquist och Emmy Hagman.

Trots kritikerstormen blev ”Pensionat Paradiset” en formidabel publiksuccé.

Caesars karriär fortsatte oförtrutet. Med filmer såsom ”Vi hemslavinnor” (1942), ”Halta Lottas krog” (1942), ”Gröna hissen” (1944), ”Fram för lilla Märta” (1945) och ”Det regnar på vår kärlek” (1946)” cementerade hon sin ställning som en av våra mest älskade aktriser. På 1950- och 1960-talen medverkade hon i en rad filmer gjorda efter populära seriefigurer av typ Kronblom, 91:an Karlsson och Åsa-Nisse. 1956 hade hon en mindre roll i ”Flickan i frack” efter Hjalmar Bergmans kortroman med samma titel.

På nedanstående länk kan Caesar synas och höras tillsammans med John Elfström och Artur Rolén i en Åsa-Nisse-film:

http://www.youtube.com/watch?v=EujWes4fjiM

Något av en andra karriär fick Julia Caesar genom televisionens genombrott. Tack vare framträdanden i exempelvis ”Hylands hörna” i den enda TV-kanalen fick hon maximalt genomslag. Med sången ”Annie från Amörka” hamnade hon hastigt och lustigt på Svensktoppen vid 82 års ålder! Hon avled 86 år gammal i Stockholm den 18 juli 1971.

Stefan Hanna och andra centerstollar

 Stefan Hanna (C).

Centerpartistiska kommunalrådet Stefan Hanna i Uppsala förvaltar en gammal god centertradition med sina vid det här laget beryktade blogginlägg om att överviktiga bör straffbeskattas, bidragsfuskare kläs ut i hyenadräkt offentligt och att Lars Vilks inte skall omfattas av yttrandefriheten.

På 1960- och 1970-talet kallades Centerns Ungdomsförbund (CUF) inte utan skäl för ”Åsa-Nisse-marxister” till följd av sin desperata strävan att framstå som så radikalt som möjligt och därvidlag prisade kommunistiska potentater såsom Mao Tse-tung, Ho Chi Minh och Fidél Castro.

Nisse i Knohult (C).

En riktigt stollig ung centerpolitiker hette Rune Lanestrand och stod närmast till vänster om dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna. Lanestrand (född 1938) är näppeligen mindre stollig nu – han har under senare år exempelvis hävdat att västvärldens krig mot terrorismen blott är en förevändning för att komma åt oljan. Den uppmärksamme kan vidare studera  hur han alltfort ojar sig i spalterna över än det ena, än det andra, stundom till synes med Nisse i Knohult som inspirationskälla. Han är dock inte längre centerpartist.

 Rune Lanestrand (C).

En annan berömdhet i Centerpartiet var Torsten Bengtson (1914-98), som var påtänkt som riksdagens talman för det fall de borgerliga skulle lyckas besegra sossarna och komma till regeringsmakten. Bengtson, för övrigt pappa till den på sin tid uppmärksammade tennisspelaren Ove Bengtson, gjorde dock bort sig med besked då han i riksdagen motionerade om att alla burfåglar borde släppas fria. Följden blev att den borgerliga treklöver – Centern, Folkpartiet, Moderaterna – som bildade regering 1976 med Thorbjörn Fälldin som statsminister lät Ingemund Bengtsson (S) fortsätta som talman. Bengtson fick härefter heta ”Pippi-Bengtson.”

 Det är inte bekant vad denna pippi ansåg om Bengtsons (C) förslag att släppa den fri.

Det är mot denna bakgrund helt stilenligt att nuvarande centerledaren, statsrådet Maud Olofsson, på fullt allvar föreslår att elever skall tillåtas sätta betyg på sina lärare, precis som om denna hårt prövade yrkeskår inte har tillräckligt med bekymmer redan. Om Olofsson får som hon vill skall  lärarna alltså bli måltavlor för elevernas hämndbegär när de vill klämma åt en lärare som de tycker har varit besvärlig och kanske rentav avkrävt snorungarna kunskaper.

 Maud Olofsson (C).

Centern är slutligen också det krympande parti för vars räkning Tage Gripenstam i Södertälje krävt bögflaggning på kommunens flaggstänger i samband med den så kallade Pridefestivalen. Något som kommunens starke man, Anders Lago (S), hitintills förnuftigt nog satt stopp för.

 Tage Gripenstam (C).