Posted tagged ‘Åsa Romson’

S-MP-regeringens nya klimatutopi: ett fossilfritt Sverige

6 januari, 2016

Tidig bemannad bensin bensinstation Mack sept 1953 - märket Shell vid Dalaplan vid södra infarten till Malmö Malmö Gamla Malmö Bensinstationer 1953 Malmö Gamla Malmö Trafik Bilar 1953 Malmö Gamla Malmö Torg Dalaplan 1953 Bensinstation vid Dalaplan i Malmö på 1950-talet. Nu vill S-MP-regeringen avveckla bensin och andra fossila bränslen.

Den rödgröna regeringen har kommit på att Sverige framdeles skall vara ”fossilfritt”. Om detta handlar en kritisk artikel av på Stockholmsinitiativets hemsida Klimatupplysningen av Per Welander. Sverige skulle bli ett fattigt land om den fossilfria målsättningen förverkligades, menar Welander som är styrelseordförande i Stockholmsinitiativet: http://www.klimatupplysningen.se/2015/12/16/fossilfritt-sverige-naiv-malsattning-som-leder-till-fattigdom/

Den som står i spetsen för kampanjen för ett Fossilfritt Sverige är, föga oväntat, vice statsminister och miljöminister Åsa Romson (MP) vilken gjort sig skyldig till fler klavertramp än någon orkar hålla reda på, och som själv ertappats som svårartad miljöbov genom att måla sin båt med giftig färg. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/fossilfritt-sverige/

Utgångspunkten för Welander är det så kallade Parisavtalet från december 2015, vars sju punkter enligt de klimathotstroende är ägnade att ”rädda planeten”. Anmärkningsvärt i sammanhanget är dock att den man som kallats ”the father of climate change awareness”, förre NASA-forskaren James Hansen, hävdar att Parisavtalet är en bluff.

James-Hansen-2 James Hansen, ”klimatmedvetenhetens fader”, avfärdar Parisavtalet som en bluff.

Hansen citeras på följande sätt i brittiska The Guardian: ”It´s a fraud really, a fake. It´s just bullshit for them to say: ‘We´ll have a C2 warming target and then try to do a little better every five year.´ It´s just worthless words. There is no action, just promises. As long as fossil fuels appear to be the cheapest fuels out there, they will be continued to be burned.” http://www.theguardian.com/environment/2015/dec/12/james-hansen-climate-change-paris-talks-fraud

Enligt den nya regeringskampanjen måste ”världen bli fossilfri” och givetvis måste lilla Sverige, som ända sedan Olof Palmes dagar har en tradition att agera världssamvete, ”gå före i arbetet att bli fossilfritt”. Per Welander i Stockholmsinitiativet och många med honom frågar sig, särskilt som regeringen i likhet med Tyskland avsagt sig kärnkraften som framtida energikälla, hur vårt energisystem kommer att se ut. Vad kommer omställningen att kosta skattebetalarna och hur kommer den att påverka den enskilde individen?

För närvarande svarar kärnkraft och vattenkraft tillsammans för cirka 83 procent av den svenska elproduktionen. Återstående 17 producent står bland annat vindkraft, solkraft och kondensvärme för. Om kärnkraften fasas ut försvinner alltså runt 40 procent av elproduktionen.

Tyskarna har, efter förbundskansler kansler Angela Merkels tillkännagivande 2011 att kärnkraften skall skrotas till 2022, börjat bygga ut kolkraften i syfte att fylla igen hålet efter kärnkraften. Detta är dock inte ett alternativ för den svenska fossilfrihetslobbyn, så man frågar sig varifrån den energi som kommer att saknas skall tas. http://www.ekonomifakta.se/Fakta/Energi/Energibalans-i-Sverige/Elproduktion/

22296783791_c9f5311d04_b Skall utländska lastbilar stoppas vid våra gränser?

Den nya regeringskampanjen ger inga konkreta svar utan levererar mest högstämt prat i, ursäkta uttrycket, vädret. Flera frågor som kräver svar: Skall olja, bensin, diesel och naturgas förbjudas – eller kanske tillåtas i begränsad utsträckning? Skall utländska lastbilar som drivs med diesel stoppas vid våra gränser? Skall all flygtrafik upphöra? Och vad menas egentligen med målsättningen ”en fossiloberoende fordonsflotta till 2030”?

Den sistnämnda målsättningen presenteras i den så kallade FFF-utredningen från 2012 av Thomas B. Johansson. Den handlar till största delen om hur skatter och pålagor skall användas i syfte att tvinga fram ”en fossiloberoende fordonsflotta”, där klimatbluffen och dess politiska 2-gradersmål kommer till flitig användning. Per Welander framhåller: ”Utredningen struntar i att man tar död på landsbygden, vad kostnaderna blir för individen och om välståndet går förlorat. En Kafka-värld där svenska politiker vill visa sig duktiga.”   

Utredaren Thomas B. Johansson menar att fossiloberoendet innebär att koldioxidutsläppen minskas med 80 procent samt att fordonen i huvudsak drivs med biodrivmedel eller elektricitet. Hur det blir med tillgången till el måste dock, med tanke på det svenska motståndet mot såväl kärnkraft som kolkraft, anses stå skrivet i stjärnorna.

1342856_1200_675 Situationen försämras snabbt för utsatta grupper.

Den slutliga målsättningen för den rödgröna energipolitiken är att Sverige skall vara ”klimatneutralt” år 2050. Utsläppen av växthusgaser skall då enligt utopisterna vara nere i nära noll. I dag står Sverige för 1 promille av världens koldioxidutsläpp. Av Parisavtalet framgår tydligt att Kina och Indien kommer att fortsätta bygga ut sin kolkraft till 2030. Koldioxidutsläppen i världen kommer alltså att öka, inte minska. ”Sverige går den motsatta vägen”, menar Per Welander i Stockholmsinitiativet. ”Vi späker oss till absolut ingen nytta.” http://www.regeringen.se/contentassets/1a31cd2fbd3f4352b71bba3afee91f63/fossiloberoende-fordonsflotta—ett-steg-pa-vagen-mot-nettonollutslapp-av-vaxthusgaser-dir.-201278

Welander skriver vidare:

Sveriges politiker är naiva. Invandrare lockas till Sverige med stora löften av politiker fast vi inte har pengar eller infrastruktur att ta emot dem. Först när det börjar rasa ihop drar regeringen Löfven i nödbromsen. I klimatfrågan är politikerna lika naiva och struntar i kostnader och om vi blir fattiga. Miljarder slösas bort på ´klimatarbete´styrt av politiker. Gäller både på nationell nivå och i kommunerna. Politikerna lever utanför folks verklighet och struntar i hur det går för folket på gatan. Själva så beviljar de sig stora arvoden och pensioner. Sen kan man dra in potatisen för de gamla – man har ju inte ´tid och råd´.  

Slutsatsen av den förda politiken är att Sverige med expressfart närmar sig Tredje världen i fråga om levnadsstandard och välstånd. Med myten om klimatets förändring som en följd av mänsklig påverkan, sannolikt ett av den mänskliga historiens största falsarier, försämrar man på daglig basis levnadsförhållandena för äldre, handikappade, hemlösa och andra utsatta grupper. Den uteblivna potatiskokningen är endast ett i raden av otaliga exempel: http://www.expressen.se/nyheter/hemtjansten-slutar-koka-potatis-till-aldre/

SPARTANBURG, SC - APRIL 3: Senator and GOP presidential candidate Ted Cruz answers questions from local media following a town hall meeting at the Beacon Drive-in restaurant on April 3, 2015 in Spartanburg, South Carolina. The Beacon Drive-in, traditionally a popular venue for campaigning politicians, was Cruz's 2nd stop of the day in South Carolina. (Photo by Richard Ellis/Getty Images) Senator Ted Cruz är en uttalad klimathotsskeptiker.

Per Welander spekulerar slutligen i vad det amerikanska presidentvalet i november i år kan komma att innebära för den globala synen på klimatutvecklingen. De flesta republikanska kandidater uppges vara skeptiska till tesen om klimathotet. En av dem som bedöms ha störst möjligheter att utses till republikansk kandidat, senator Ted Cruz, tillhör dem. ”If you look at satellite data”, citeras han i tidskriften Time, for the last 18 years there´s been zero recorded warming. The satellite says it ain´t happening.” http://time.com/3981623/ted-cruz-climate-change/   

 

 

 

Efter klavertrampet om svensk kultur: Lomfors är förbrukad som forskare

13 oktober, 2015

f2400d_8889f26ef09c4665831fab02cd61ff4c_jpg_srz_764_508_85_22_0_50_1_20_0 Vår mest berömda runsten – Rökstenen i Ödeshög i Östergötland.

”Det finns ingen inhemsk svensk kultur.” Den slutsatsen drogs av historikern och docenten Ingrid Lomfors vid öppnandet av det mångkulturalistiska regeringsjippot, konferensen ”Sverige tillsammans”, den 12 oktober.

Detta trots att detsamma då redan inletts med toner från musikalen Kristina från Duvemåla av ABBA-killarna Björn och Benny, vilken i sin tur bygger på vår svenske storförfattare Vilhelm Mobergs utvandrarböcker. Centrala delar av Lomfors anförande här: https://www.youtube.com/watch?v=eajx2iUWlFQ

Därmed kan man säga att Lomfors blivit motbevisad redan innan hon börjat sin nu beryktade nedsabling av den svenska kulturen: skulle inte ABBA och Vilhelm Moberg vara svensk kultur? Motbevisad blev hon noga taget endast genom att formulera sina slutsatser om den förment obefintliga svenska kulturen på det svenska språket, som är frukten av en minst tusenårig utveckling sedan runstenarnas tid.

Ordagrant utlät sig Ingrid Lomfors, född 1957 och numera överintendent vid Forum för levande historia, på följande sätt:

Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider bygger inte på fakta.

Lomfors kom fram till följande tre slutsatser under sin presentation:

– Invandring är inget nytt.
– Vi är alla en konsekvens av invandring.
– Det finns ingen inhemsk svensk kultur

original Ingrid Lomfors i blåsväder.

Ingrid Lomfors, med ett förflutet bland annat vid Göteborgs stadsmuseum (som hon fick sparken ifrån) samt som generalsekreterare vid Judiska församlingen i Stockholm, utsågs av regeringen till överintendent vid Forum för levande historia den 18 december 2014. Ett halvår senare ställde hon till visst rabalder, då hon i en radiokrönika i P1s ”Tankar för dagen” den 25 maj ”gjorde en Romson”.

Närmare bestämt drog Lomfors paralleller mellan människor som anlänt till den svenska kusten med båt efter att ha befriats ur nazistiska koncentrationsläger för 70 år sedan och dagens båtflyktingar på Medelhavet. Åsa Romson tvingades som bekant pudla sedan hon i en partiledardebatt den 10 maj i år påstått: ”Vi håller i Europa på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz.”

Det är tvivelsutan uppseendeväckande att en historiker av professionen inte förmår se skillnaden mellan den nationalsocialistiska Förintelsen av judar och andra grupper och det som nu händer i Mellanöstern. Göteborgsposten ägnade en ledare åt Lomfors svagsintheter och skrev den 25 maj bland annat: ”Lomfors radiokrönika är inget slarv likt Romsons.” http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2015/05/25/lomfors-gor-en-romson/

Lomfors har fått rätt ordentligt på skallen av ledarskribenter och andra för sina ord om avsaknaden av svensk kultur. En av de mest insiktsfulla bedömarna är enligt min mening Hanif Bali, född 1987 i Iran och sedan 2010 riksdagsman för Moderaterna. Han framhåller på sin blogg:

 När den väletablerade eliten påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen /…/ Svensk kultur är långt mer komplex och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

hanif+bali-500_500 Hanif Bali (M) – kritisk mot den svenska ”batikeliten”.

Hanif Bali anser att vi svenskar är unika genom att vi älskar homogenitet när det gäller samhällets normer avseende exempelvis konflikthantering och socialt umgänge. Vi kanske inte hälsar på våra grannar eller ens vet vad de heter, men icke desto mindre är vi villiga att bekosta deras barns pianospel (jag förmodar att Hani här menar via skattsedeln).

Den stora frågan är hur de nytillkomna skall kunna ha någon som helst chans att bli integrerade i vårt samhälle om det inte finns någon svenskhet: ”Man kan inte integrera sig in i ingenting. Att förneka den svenska kulturens särdrag är att försvåra för nyanlända att kunna bli svenskar, att få bli en del av ett vi.” 

Iranfödde Hanif Bali har begripit mer av Sverige och svenskhetens natur än hela vår politiskt korrekta maktelit tillsammans. Hans ord är en dom över den officiella svenska mångkulturalismen, beslutad av regering och riksdag 1975, och bekräftar i mina ögon även visheten i Sverigedemokraternas koncept om den öppna svenskheten: att vem som helst skall kunna bli svensk oavsett födelseort. Hela Balis bloggtext här: http://hejahanif.se/2015/10/12/sverigefornekarna/

Gångna tiders svenska ingenjörer, kyrkoledare, arkitekter, kompositörer, regissörer, författare, skulptörer, vetenskapsmän, sångare, trubadurer och konstnärer har all anledning att rotera i sina gravar, gråta i sina himlar eller vad de nu brukar göra när vår egen samtids personligheter säger eller gör något urbota dumt, när de blir varse Ingrid Lomfors pladder om att det inte finns någon svensk kultur.

w6gj200825014525arc_pht Ett svenskt geni, August Strindberg, avbildat av ett annat – skulptören Carl Eldh.

Det kan tyckas märkligt att förolämpande framställa Sverige och svenska folket som kulturlöst om man vill samla nationen att enas kring flyktingfrågan. Om Lomfors är begåvad med det minsta uns av intuition inser hon detta och ber hela svenska folket om ursäkt. Problemet är väl bara att hon bara gjorde ett beställningsjobb åt den så kallade regeringen Löfven, den mest ömkansvärda samling klåpare som någonsin häckat i regeringsbyggnaden Rosenbad, med syftet att ge den förhandenvarande massinvandringspolitiken någon form av vetenskaplig sanktion.

Hon skickas fram för att visa, inte bara att Löfvens politik är rätt utan även att Reinfeldt hade rätt när han i Södertälje-stadsdelen Ronna kläckte ur sig att allt gott kommit utifrån och att ”ursvenskt är bara barbariet”. http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/ Och att Sahlin hade lika rätt när hon talade om svensk kultur som ”midsommar och sådana töntiga saker” i en turkisk intervju 2002 https://ligator.files.wordpress.com/2010/08/intervju_3.pdf

En pudel från Lomfors sida är emellertid otänkbar eftersom en sådan skulle vara ett underkännande av hela denna svenskfientliga ideologi, och det tror jag varken regeringen eller Lomfors själv är särskilt intresserad av. Samtidigt får Lomfors förvrängning av den svenska historien sannolikt också ses som en spark åt Sverigedemokraterna, som haft fräckheten att föra en Sverige-vänlig politik och hävda just det svenska. Som jag ser det är Lomfors förbrukad som forskare efter detta klavertramp.

En twittrare i mitt flöde tog Ingrid Lomfors judiska bakgrund som intäkt för, att hon avlevererat ett ”judiskt angrepp” på svensk kultur. Det är väl ungefär lika begåvat som att hävda att tesen att det inte finns någon svensk kultur är ett ”ångermanländskt angrepp”, då Stefan Löfven är uppvuxen i Sollefteå i Ångermanland. Ja, sistnämnda tes är faktiskt trovärdigare emedan det finns närmare tio så många ångermanlänningar i Sverige som judar.

Det torde avslutningsvis inte finnas någon som förnekar att den svenska kulturen befruktats av impulser utifrån. Det svenska språket är exempelvis rikt på lånord och termer hämtade från andra språk. Detsamma gäller vilken kulturgren du än väljer – influenserna utifrån är legio.

Det innebär dock på intet sätt att den svenska kulturen inte skulle vara unik: det är just det speciella sätt varpå det utifrån kommande jämkats ihop med det genuint svenska som definierar den svenska särarten. Det är mixen som är särarten.

Regeringarna Reinfeldt och Löfven kan vara de första i världshistorien som medvetet söker utplåna det som är utmärkande med den egna nationen och i stället skapa en häxbrygd av överskridande mångkulturalism. Jag vågar emellertid utlova att det kommer att sluta med en ända av förskräckelse om detta får fortgå.    

Tillägg: Under över alla under – Lomfors har gjort en sorts pudel, då hon efter det att detta skrevs erkänner att det faktiskt finns en svensk kultur och att det hon framförde om avsaknaden av svensk kultur ”tagits ur sitt sammanhang”. Uppenbarligen har hon tagit till sig av denna bloggares budskap – det tackar vi för. Det samlade intrycket av Lomfors framförda budskap blir, trots den något halvhjärtade pudeln, att vi fått allt vi har genom invandringen vilket är det budskap regeringen önskar förmedla.

Se artikel om pudeln här: http://nyheteridag.se/ingrid-lomfors-pudlar-det-finns-en-svensk-kultur/

SD rusar i nya Demoskop (surprise), katastrof för M

9 juli, 2015

645Demoskop/Expressen juli 2015./Fotnot/

Det här börjar nästan bli tjatigt – Sverigedemokraterna (SD) gör succé i en ny mätning.

Den här gången går partiet fram med 3 procentenheter i Demoskop/Expressens julimätning jämfört med samma instituts förra mätning. Det är bästa resultatet någonsin i Demoskops mätningar. Framgången relativt valet i september 2014 är 5,8 procentenheter. Det är svårt att i sammanhanget finna något bättre ord än just ”succé”. Ändå rycker åtminstone denna bloggare nästan på axlarna, eftersom SDs uppåtgående trend tycks cementerad sedan ansenlig tid tillbaka.

En stor del av förklaringen till den sverigedemokratiska frammarschen är med en till visshet gränsande sannolikhet Jimmie Åkessons kraftfulla återkomst som aktiv partiledare. Mattias Karlsson gjorde ett för många överraskande gott hantverk som ersättare under det halvår Åkesson återhämtade sig efter sin omskrivna utmattningsdepression, men att det är den senare som är den verklige ledaren är inte att ta miste på.

Jimmie Åkesson gjorde därtill ytterst väl ifrån sig i sitt tal i Almedalen, då han jämväl fick de bästa tittarsiffrorna av samtliga partiledare – 352 000 såg och hörde Jimmies nära en timme långa tal. Att döma av Demoskop-siffrorna verkar dessa också ha gillat vad de såg och hörde. SD-ledaren stack fram sina numera tämligen skäggiga haka ordentligt: han fastslog att Sverigedemokraterna inom överskådlig tid skulle bli Sveriges största politiska parti.

Denna förutsägelse fick Aftonbladets krönikör Lena Mellin att rubrikvis hävda: ”Jimmie Åkessons högmod kan bli hans fall.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab Vi som på nära håll haft förmånen att under en följd av år ta del av vår partiledares spådomar vet naturligtvis bättre, ty hittills har allt Jimmie siat om blivit verklighet.

Inför valet 2010 fastslog han att SD skulle ta sig in i riksdagen. Vilket också skedde efter 5,7 procent i riksdagsvalet, samma resultat som KD nådde. Därefter var det dags att sikta mot nästa naturliga mål, nämligen att bli landets tredje största parti. Efter några års kubbande med MP om denna rang slog också den förutsägelsen in. I den nu föreliggande Demoskop-mätningen är SD klart mer än dubbelt så stort som MP: 18, mot 7,1 procent.

3544586_2048_1152 Jimmie Åkesson i Almedalen 2015: högmodig eller bara realistisk?

Lena Mellin har i likhet med mig följt SD-ledarens retorik genom åren och vet lika bra som jag, att det han hittills förutsagt har realiserats. Hennes pratande om ett ”högmod” som leder till ”fall” kan därför tyckas något egendomligt: det är ju uppenbart att hon talar mot bättre vetande. Hon gör i sin krönika från Almedalen stor sak av att Socialdemokraterna varit största partiet sedan 1917, men få om ens några partier har rönt framgångar enbart i kraft av tidsmässiga faktorer.

Dessutom måste S ha uppfattats ungefär som SD när partiet tog klivet från revolutionsromantiken, bröt med extremsocialisterna och blev ett ansvarstagande samhällsbyggarparti. Det kan inte vara särdeles svårt att se att det är nästan exakt samma utveckling som den SD befinner sig i sedan Jimmie Åkesson ryckte åt sig partiledarskapet 2005. Jag är därför helt övertygad om att också denna förutsägelse av Åkesson kommer att besannas, frågan är bara när.

Allianspartierna noteras i senaste Demoskop för en rätt uppseendeväckande tillbakagång. De rödgröna får 39,4 mot alliansens 38,6 procent. Moderaterna kliver tillbaka med 3,0 procentenheter jämfört med Demoskops junimätning och 0,2 procentenheter om vi ser till Reinfeldts katastrofsiffror i senaste valet. Nya partiledaren Anna Kinberg Batra gjorde en slät figur i Almedalen och fick ännu fler tidigare M-väljare att söka sig till SD-fållan.

Den borgerliga partiledare som imponerade mest på Gotland var som jag ser det Kristdemokraternas Ebba Busch Thor med sitt klarspråk mot den islamistiska terrorismen, något som dock inte ger något djupare avtryck hos Demoskop: marginell uppgång sedan förra mätningen, tillbakagång jämfört med valet.

Av de rödgröna partierna går de båda mindre fram marginellt sedan valet under det att V får oförändrade 6,8 procent jämfört med Demoskops junimätning. S når nu 25,5 procent och är alltjämt största parti – tillbakagången är dock hela 5,5 procentenheter sedan valet i september i fjol. Det är också minst sagt problematiskt att i Stefan Löfven se en naturlig ledare och i ännu högre grad statsman.

Ofta har hans framträdanden varit svaga eller rent pinsamma, som då han med den drucknes envishet i debatt efter debatt stämplat SD som ett ”fascistiskt” parti. Trots att detta epitet historiskt sett stämmer betydligt bättre in på Socialdemokraterna med deras traditionella korporativism, tendenser till personkult (Palme) och omhuldande av socialdarwinism och rashygien i den sosseriet närstående rättsfilosofen Axel Hägerströms och makarna Myrdals efterföljd.

_2BE3296_MP Åsa Romson och Gustav Fridolin i Pride-paraden.

Att Sveriges i särklass galnaste parti, Miljöpartiet, ändå noterar ett förhållandvis hyggligt mätresultat hos Demoskop menar jag nog vara det mest illavarslande i den här mätningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/ MP har i Åsa Romson ett språkrör, tillika miljö- och biträdande statsminister, som genom sin till synes obefintliga impulskontroll kan förväntas kläcka ur sig nära nog vad som helst och dessutom påkommits med brallorna nere som miljöbov. Nyligen valde hon att på en fråga placera det nazityska förintelselägret Auschwitz i Polen i södra Tyskland.

Samma parti har på statsrådsposten som bostadsminister en radikal muslim i Mehmet Kaplan, som sympatiserar med Muslimska brödraskapet och vill utplåna Israel. Ute i landet, ja till och med i riksdagen, finns det MP-folk som anser att CIA och den amerikanska militären genom så kallade chemtrails förgiftar vår natur med farliga miljögifter.

Vänsterpartiet har genom sin tillbakadragna ställning bland de rödgröna inte fått chansen att göra bort sig lika mycket som S och MP, men det kan påpekas att det forna kommunistpartiet under Jonas Sjöstedt driver en ekonomisk överbudspolitik av i princip samma slag som den vilken fått Grekland att sjunka ner i finansträsket.

Det borde normalt inte vara några större svårigheter för en kraftfull borgerlighet att ta itu med dagens rödgröna regeringskonstellation. Någon borgerlighet av sagda typ existerar dock inte i dag. Alliansledaren Anna Kinberg Batra framstod i Almedalen som en innantilläsande söndagsskolefröken, något som till viss del möjligen uppvägdes av utmärkta framträdanden av Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD).

Til syvende og sidst faller dock alliansen på den frånstötande Decemberöverenskommelsen (DÖ), tillkommen med det enda syftet att hålla SD utanför den politiska makten. Väljarna vet vid det här laget att oavsett hur mycket alliansen än må kritisera den rödgröna regeringen, så hindras de ändå av DÖ att få denna på fall med ett möjligt extraval som följd; genom DÖ har allianspartierna förbundit sig att inte rösta på sina egna budgetförslag.

_2BE5172 Minskad välfärd med bibehållen invandring.

Slutligen måste också anföras, att ingen vid sina sinnens fulla bruk och i verkligheten levande människa längre tror på programmatiska förkunnelser om att invandringspolitiken är ”lönsam” och ”berikande”. Vid en undersökning signerad Novus den 3 juli angav således 66 procent av de tillfrågade, att de trodde att det skulle bli mindre välfärd med bibehållen invandring: http://novus.se/nyhet/novus-bara-66-tror-inte-att-vi-har-rad-med-gratis-valfard-med-dagens-flyktingnivaer/

Fotnot: Förändringarna i förhållande till förra mätningen är inte statistiskt säkerställda.

Multirekord i opinionen (SD): det här artar sig riktigt bra!

19 juni, 2015

untitled Sentio juni 2015.

http://samtiden.nu/17317/trippelrekord-for-sd-221-hos-sentio/

Det här ser ju ut att arta sig riktigt bra.

På annat sätt kan man ur sverigedemokratiskt perspektiv inte gärna tolka de senaste fyra opinionsmätningarna. Det började med 15,2 procent i Svenska Dagbladet/SIFOs junimätning som offentliggjordes den 14 dennes. Den 18 följde sedan 18,0 procent hos TV4/Novus, 20,1 hos Metro/YouGov samt som kronan på verket 22,1 hos Samtiden/Sentio.

Rekord över hela linjen och all time high oavsett mätinstitut i den sistnämnda mätningen. Det skall nämnas att norska Sentio lyckats pricka in SDs valresultat 2010 respektive 2014 bäst av alla. Till och med denna bloggare, som brukar berömma sig av att vara den borne optimisten, är glatt överraskad för att inte säga smått euforisk över den senaste utvecklingen.

_2BE4003_sd_200 Det finns varje anledning för Jimmie att skåla för SDs framgångar i opinionen. Foto: Photo2be

Jag har tidigare spekulerat i att SD kanske redan till valet 2018 (om nu nästa riksdagsval dröjer så länge) men senast 2022 kan komma att passera Moderaterna och bli landets andra största parti. Nu ter det sig fullt möjligt att vi redan i närmast kommande val, eller redan i nästa opinionsmätning, faktiskt kan bli allra störst – i Sentio-mätningen ligger SD endast  1,8 procentenheter efter M, som får 23,8, samt 1,9 efter S som noteras för 23,9 procent.

Partisekreterare Richard Jomshof svarar i SD närstående Samtiden (länken överst) så här på frågan om det är övriga partiers misslyckande som hjälper SD:

Vi gör bra ifrån oss och har en bra politik som folk uppmärksammar mer och mer. Vi får beröm i många frågor. Men vi tjänar på att de andra partierna är dåliga.

Förvisso är det så. Sverigedemokraterna är i mina ögon det enda partiet som inte nödgas mörka delar av sin politik för att hänga med i opinionen. Så är ju fallet med övriga partier, som är väl medvetna om att en katastrof skulle stå för dörren om de fullt ut lade fram sin översvallande positiva syn på mångkulturalismen och den gränslösa invandringens politik. Annorlunda uttryckt: SD är det enda partiet som inte ägnar sig åt eller behöver ägna sig åt bullshit.

titta_inte_web Några faktorer som bidragit till den så kallade regeringens kräftgång. Foto: Photo2be

Väljarkadern lär heller inte imponeras över hövan av Stefan Löfvens desinformation om SD som ett parti med rötter i nazismen eller Åsa Romsons barnsliga vägran att ta Jimmie Åkesson i hand efter avslutad debatt i riksdagen. Sådant visar bara på desperation och krampaktighet inom etablissemanget. Olof Hedengren visar här i en krönika i Samtiden att hetsen mot SD inte ger några som helst resultat:

http://samtiden.nu/17058/hetsen-mot-sd-ger-inget-resultat/

Såvitt jag kunnat utröna är det endast Dagens Samhälle av mer etablerade medier som refererar till SD-rekordet hos Sentio. Chefredaktör Mats Edman konstaterar: ”Inget tycks hejda Sverigedemokraternas starka trend. Decemberöverenskommelsen, migration, tiggeri och islamistisk terrorism underblåser utvecklingen.”

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/sverigedemokraterna-rusar-infoer-almedalen-16634

I tidningens så kallade Poll of Polls, som bygger på de åtta senaste stora mätningarna sedan den 28 maj och omfattar 19 400 intervjuade personer, når SD 16,5 procent.

B53QpWfCMAIgUDP DÖ, som i praktiken sätter demokratin ur spel i Sverige, gynnar entydigt SD.

För övrigt försöker jag dra mitt strå till stacken här i kommunen. Det internationella intresset för Södertälje består. I samband med valen 2014 blev jag intervjuad av 10-15 utländska medier, och i går var det dags att ta emot journalisten Stéphane Loignon (med svensk fotograf) från franska tidskriften Le Parisien i partilokalen.

Liksom vid alla tidigare intervjutillfällen gällde frågorna immigrationen till vår kommun och precis som förut var det jag och kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) som var föremål för intresset. Hoppas och tror det gick bra!

Avslutningsvis känner jag mig personligen ganska övertygad om att Jimmie Åkessons återkomst i hetluften betytt åtskilligt för de senaste SD-framgångarna.

Romsons klavertramp: arrogans och oproffsighet ger SD nya röster

10 juni, 2015

original Åsa Romson (MP) begår den svenska dödssynden att vägra skaka hand.

Det finns få svenska seder som har ett så grundmurat stöd i folkdjupet som att skaka hand. Det gör vi för att hälsa på eller uttrycka sympati för varandra eller tacka för något. Detta oavsett om vi är gamla vänner, bara bekanta eller över huvud taget inte känner varandra. Skaka hand skall vi banne mig göra, punkt.

Så är det inte i alla länder. I Orienten finns den i mitt tycke mycket tilltalande seden att hälsa på medmänniskan genom att trycka händerna mot varandra framför bröstet, buga och samtidigt hålla fötterna ihop. Det är artigt, ser trevligt ut och är dessutom hygieniskt, man behöver inte slösa på handspriten i förkylningstider. Jag brukar göra så när jag vet att den person jag står inför inte har något emot att jag hälsar så, i annat fall blir det handskakning eller kanske ingenting alls – man kan ju faktiskt bara säga ett enkelt  ”hej” utan vidare gester.

_2BE7286 Gustav Fridolin får bråttom när Jimmie Åkesson försöker ta honom i hand för ett par år sedan…

Att demonstrativt vägra skaka hand med någon kan emellertid aldrig tolkas som något annat än en uppenbar oartighet och till och med ses som en medveten förolämpning. Det visste naturligtvis vår vice statsminister Åsa Romson (MP) när hon formligen flög förbi SD-ledaren Jimmie Åkessons utsträckta hand i gårdagens partiledardebatt i riksdagen, även om hon gjorde ett tappert försök att släta över tilltaget. http://nyheteridag.se/partiledardebatten-har-vagrar-romson-skaka-hand-med-akesson/

I Dagens Nyheter den 10 juni citeras hon således på följande sätt: ”Jag har tagit Jimmie Åkesson i hand efter debatten som vi alla gör när vi avslutar debatter. Det var just i replikskiftet som vi inte tog i hand, och det är olika, ibland tar man i hand och ibland inte.” Kanske det. Det var bara det att hundratusentals svenskar via televisionen kunde se hur Romson mycket bestämt tog typ en extra sväng runt Åkesson och hans utsträckta hand just för att vara säker på att undvika den. Precis som medspråkröret Gustav Fridolin gjorde för ett par år sedan – intet är nytt under solen…

Skärmavbild_2015-05-26_kl__08_42_24-620x264 Riazat (V) ”skiter i det blå skåpet” genom att ignorera Jakobssons (SD) utsträckta högernäve.

En likartad scen utspelade sig i den svenska politikens finrum för ett par veckor sedan, då Vänsterpartiets Daniel Riazat ignorerade sverigedemokraten Stefan Jakobssons utsträckta hand efter ett replikskifte i en skoldebatt. Det är fullt möjligt att såväl Åkesson som Jakobsson sträckte fram sina respektive högerkardor just med förhoppningen, att dessa skulle ignoreras av V- och MP-representanterna med deras ofta överdrivet emotionella inställning till SD vilket i sin tur skulle ge SD sympatier. http://samtiden.nu/16522/jakobsson-om-riazats-agerande-han-foll-pa-eget-grepp/

”Han föll på eget grepp”, citerades Jakobsson i den SD närstående nättidskriften Samtiden (länk ovan) och fyllde på med det aningen mustigare ”Han sket i det blå skåpet”. Och så var det naturligtvis. Ty oavsett om SDs framsträckta händer var en medveten SD-taktik eller ej så föll både Riazat och Romson och de föll tungt. De agerade på ett arrogant och oproffsigt sätt och medverkade nästan säkert till att ge Sverigedemokraterna tusentals nya röster.

Sceneriet med Romson som spänstar förbi Åkessons utsträckta högerhand begränsades ju heller inte till SVT, som sände partiledardebatten. Det har därefter upprepats på otaliga Facebook-sidor, bloggar, tweets och i tidningar och så kommer det att fortsätta. Åsa Romson verkar sakna medvetenhet om vad hennes brist på impulskontroll leder till. Frågan är hur länge hennes partikamrater kommer att ha tålamod med henne.

Socialdemokraterna förre katastrofale ledare Håkan Juholt är i Expressen dagens datum starkt kritisk mot Romsons vägran att skaka hand med SD-ledaren och menar, att det är en sorts demonstrationspolitik som regeringen inte skall ägna sig åt. Vilket man naturligtvis kan hålla med om. http://www.expressen.se/nyheter/juholt-inget-regeringen-ska-agna-sig-at/ Det finns dock knappast några skäl för Håkan Juholt att här ta till de allra djupaste brösttonerna.

1931227_1200_675 Juholt (S) och Ohly (V) bojkottade TV-debatt på grund av att de placerats för nära Åkesson (SD) i TV-studio.

Juholt, på sin tid en vandrande katastrof som sosseledare med det ena klavertrampet efter det andra, ägnade sig inför en direktsänd partiledardebatt i SVT 2011 åt en än mer outrerad demonstrationspolitik då han (och dåvarande vänsterledaren Lars Ohly) vägrade ställa upp med motiveringen, att de hade placerats för nära Jimmie Åkesson i TV-studion. FPs Jan Björklund tyckte Juholt var ”barnslig” och Jimmie Åkesson blev ”förvånad” efter att först ha skrattat.http://www.expressen.se/nyheter/barnsligt-av-juholt/

Så kan det gå när inte haspen är på. Man undrar vidare litet resignerat när Juholts efterträdare skall sluta upp med att hala fram naziflaggan när han inte klarar av den normala debatten med SD. I går drog han åter fram de påstådda nazispökena och hakkorsen från SDs grundandeår 1988 ur garderoberna. Jag undrar varje gång jag hör Löfvens litania varför karln i stället inte kan glädja sig åt SDs remarkabla utveckling: från ett parti med extremnationalistiska tendenser till ett socialkonservativt mittenparti, där folk med faiblesse för extremism åker ur partiet med huvudet före. I sossepartiet får de däremot plats ända upp i partiledningen.

Åkesson nämnde också detta i riksdagsdebatten och fyllde på med att sosseriet i det förflutna backat upp otrevligheter såsom rashygien, tvångssteriliseringar och stöd till kommunistdiktaturer. Om det hade varit jag som ställts mot Löfven hade jag kanske därtill påpekat, att ungefär samtidigt som SDs förste partiledare Anders Klarström utträdde ur Nordiska rikspartiet för att ägna sig åt det betydligt mindre extrema SD var Socialdemokraterna fullt sysselsatta med att pussa Castro och Arafat på kinderna, stödja sovjetiska så kallade fredsförslag ämnade att avväpna västvärlden samt pumpa in skattepengar i kommunistiska krigskassor i Angola och andra afrikanska länder.

22704_castro_palme-630x387 Kompisarna Olof Palme och Fidél Castro under en rökpaus.

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

31 mars, 2015

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

images2U9QUG8L Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

images Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

images Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

untitled Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

images5K5D8WM1 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

images0NGY8E22 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

imagesW2XC32EH Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!

Efter Skavlan-skandalen: rekordstort intresse för SD

29 mars, 2015

untitled Åkesson med skäggstubb och modeglasögon tar sig an storinkvisitorn Skavlan-Dravlan.

I går såg jag Zlatan Ibrahimovic avgöra EM-kvalet borta mot Moldavien på en av TV-kanalerna. När vår enda storstjärna i internationell fotboll satte 2-0-straffen stenhårt uppe i vänstra krysset gick mina tankar direkt till den svenska politikens Zlatan – SDs partiledare Jimmie Åkesson.

Ty precis så distinkt brukar Jimmie sköta sig i debatterna. Han straffar ut motståndarna med på kornet tagna argument. Som då han frågade MPs Åsa Romson om man blir japan om man åker tunnelbana i Tokyo (Romson hade dessförinnan hävdat, att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

Eller då han tvålade till statsminister Fredrik Reinfeldt, då han jämförde den senare med kejsar Nero som sägs ha spelat fiol (eller antikens motsvarighet till detta instrument) när det brann i Rom som det 2000 år senare brann i Stockholms förorter. Då han i TV-debatter kört över storheter som Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C). Ibland har det rentav varit fråga om spel mot öppet mål.

I går var det av förklarliga skälen en mer nedtonad Jimmie Åkesson som bänkade sig i Fredrik Skavlans TV-studio i London. Efter ett halvårs sjukskrivning för utmattningsdepression (så kallad utbrändhet) förväntade sig nog merparten av de svenska och norska tittarna ett lagom gemytligt och inkännande samtal om den svåra sjukdom SD-ledaren drabbats av efter en exempellös arbetsinsats i valrörelsen med inslag av hätska personangrepp.

imagesGYOA8255 Skavlan myser ihop med gästerna Anders Borg och Mia Skäringer.

Lika okunniga som obalanserade galningar på vänsterkanten av typ Henrik Arnstad och Veronica Palm (S) talade om mys i TV-soffan med Sveriges ”nazist- och fascistledare”, andra frågade sig om det var ”rätt” av SVT att bjuda in Åkesson i TV-studion. Mig veterligt har programredaktörerna för ”Skavlan”, som visats i svensk och norsk TV med start 16 januari 2009, aldrig tidigare utsatts för kritik för sitt val av gäster. Allra minst när politiker som Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S) och förre finansminister Anders Borg (M) tillåtits breda ut sig om det förträffliga i respektive partis/regerings politik.

48-årige Skavlan gick ut försiktigt med frågor som berörde Åkessons psykiska problem ledande fram till den beramade sjukskrivningen. Om hur han upplevde livet, om vilka ångestdämpande medikamenter han inmundigade. En frågeställning jag saknade var vilken roll Åkessons familj, sambo Louise Erixon och späde sonen Nils,  spelat för hans återhämtning och tillfrisknande.

Efter den mjuka inledningen förvandlades plötsligt mysfarbrorn Skavlan till en förhörsledare modell spanska inkvisitionen med anklagelser om ”rasism” med utgångspunkt från vad lokala SD-företrädare – som i det sammanhanget säkerligen är vare sig bättre eller sämre än andra partirepresentanter – sagt. En ung medlem i F! förordade exempelvis för inte så länge sedan avrättning medelst nackskott av KDs nyvalda ledare Ebba Busch Thor.

untitled Spanska inkvisitionen i aktion enligt en illustratör.

Som grädde på moset visade Skavlan SDs omdiskuterade kampanjfilm från valet 2010, ”Pensionsbroms eller invandringsbroms”, som programinkvisitorn påstod var ”rasistisk”. Något som Åkesson lika lugnt och samlat som sanningsenligt givetvis förnekade. Så där höll det på resten av programmet. Skavlan-Dravlan fyrade av en rad oförskämda frågor till Jimmie och avbröt den senare med nya frågor när denne var i full färd med att besvara de första.

Här ser och hör vi Jimmie Åkesson i en valfilm från SD 2014:

https://www.youtube.com/watch?v=pbLKl-b-Uho

Det hela föreföll vara en full medveten taktik i syfte att få den utbrände SD-ledaren att bryta ihop i studion och gråtande erkänna hur fel han hade haft och vilken ömklig rasist han hade varit. Så skedde nu icke. Åkesson, i nytt prydligt skägg, med ny frisyr och snygga designerglasögon, var kanske inte fullt lika mycket på tårna som vid många tidigare framträdanden men behöll lugnet med ett enastående tålamod. Vänsterpolitruken mitt emot honom, med hatet och illviljan lysande ur ögonen, lyckades aldrig rubba Åkesson.

Ett av resultaten av Skavlans skandalintervju har blivit ett ökat intresse för Sverigedemokraterna och dess politik, som framgår av denna länk:

https://m.facebook.com/SverigedemokraternaSodertorn/photos/a.512067808845815.140456.512057438846852/931222546930337/?type=1

imagesV0Z49V89 Bloggaren och Åkesson i ett valmöte i Södertälje stadspark i juni 2010. Foto: LT

Detta är inte ett dugg oväntat – det är numera en regel att ju mer SD och dess representanter misshandlas i medierna, desto mer sympatier får partiet. Rödskäggen på skattefinansierade propagandainstitutionen SVT borde ha lärt sig denna läxa, men det har sannsynligtvis icke skett. Som SD.are har man väl blott att tacka och ta emot, hur bedrövligt man än tycker att oskicket är.

Den normalt närmast patologiske PK-iten och SD-hataren Fredrik Virtanen i Aftonbladet tyckte att Skavlan misslyckades med Åkesson. ”Skavlan hade drömläge men slog bollen i stolpen”, menar Virtanen. Kanske det stämmer. Personligen tror jag Skavlan hade tjänat mer på ett lugnare tonläge under andra halvan av intervjun i stället för att gå på som en arrogant skitstövel som inte lyssnar på intervjuoffret eller ens betraktar detta som en människa värd någon som helst empati.

Virtanens analys här:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article20540452.ab

Jag anser för min del att Mattias Karlsson, vars syster Jimmie för övrigt tidigare dejtat, har gjort ett fullödigt jobb som vikarierande partiledare. Jag har dock aldrig tvekat om att det är Jimmie Åkesson som är ”the real thing”. Det lyser om Åkesson på ett sätt det aldrig kommer att göra om Karlsson. Karlsson är duktig, men Åkesson är briljant.

Om inte alla tecken slår fel går SD nu med Jimmie tillbaka vid rodret – låt vara efter en period av arbetsträning – in i sitt hittills bästa skede. 2018 är det fullt möjligt, för att inte säga troligt, att SD är landets andra största parti. Och tro mig-  Jimmie Åkesson kommer i sinom tid att vara starkare än någonsin. Varje svår prövning som inte tar död på en gör en starkare. Jag talar av egen, dyrköpt erfarenhet. Och Skavlan? Skall vi tro en norsk satirsida får han nu sparken efter Åkesson-skandalen:

http://heltnormalt.no/nasjonensoye/2015/03/28/112500

Fast det är nog bara önsketänkande. I SVTs ögon är det sannolikt enbart en merit att försöka knäcka en av etablissemanget avskydd politiker med utmattningssyndrom. Då är alla medel tillåtna. Även sådana som skulle ha hedrat en förhörsledare i den heliga inkvisitionen.

Sentio november 2014: SD har en kraftfull vind i seglen (eller ”Tärningen är kastad”)

3 december, 2014

 

 

sentio-nov-14Sentio Research november 2014.

Samma dag som statsminister Stefan Löfven (S) förkunnade sin föresats att utlysa nyval, presenterade det norska mätinstitutet Sentio Research AB sin novembermätning. 1045 personer hade intervjuats på webben mellan den 25 och 30 november med delvis intressant resultat som följd.

Mätningen ger det rödgröna blocket 42,3 procent jämfört med 38,6 för det borgerliga. Sverigedemokraterna noteras för 16,4 procent. För Kristdemokraterna finns all anledning till oro, då detta i mitt tycke ganska onödiga parti – dess hjärtefrågor tillvaratas lika bra eller bättre av andra partier – noteras för all time low med blott 2,3 procent, en minskning med halva röstetalet jämfört med valet den 14 september.

Vad som åtminstone denna bloggare tycker är anmärkningsvärt är att de rödgröna partierna S, MP och V lyckas hålla ställningarna så pass väl trots en katastrofal insats i regeringen för de två förstnämnda och leder klart före allianspartierna.

SD går fram till 16,4 procent om man jämför med valresultatet, men däremot tillbaka med 0,3 procentenheter jämfört med Sentios oktobermätning som medförde all time high för vårt parti. Det skulle betyda 60 riksdagmandat.

Helt klart är under alla omständigheter att SD har en kraftfull vind i seglen just nu, vilket också framgår av tidernas bästa resultat i Statistiska centralbyråns (SCB) senaste mätning som gav 12,4 procent. Samtidigt skall noteras att Sverigedemokraterna nu har 14 917 medlemmar och även en till synes sprudlande verksamhet i ungdomsförbundet SDU.

Att översätta nämnda mätresultat till ett nästan säkert nyval den 22 mars – Löfven har tänkt sig utlysa ett sådant den 29 december om han inte lyckats nå en i så fall mirakulös överenskommelse med något annat parti dessförinnan – är naturligtvis svårt, för att inte säga omöjligt.

imagesV4ZSU18Z Mattias Karlsson: ”SD skall bli större än M.”

Spontant har jag dock mycket svårt att förstå den tillförsikt som ådagalagts av Löfven och MPs Åsa Romson i olika media. De talar om sin gemensamma budget som sin stora styrka, samtidigt som samma budget är den grundläggande orsaken till föreliggande regeringskris. Ännu svårare har jag att förstå sosseredaktören Görans Greiders bubblande entusiasm inför Löfvens påstådda handlingskraft och de rödgröna utsikterna i ett nyval.

Betydligt lättare är det då att begripa den sverigedemokratiska optimismen, eftersom partiet nu har fått tillfälle att åskådliggöra sin tyngd i svensk partipolitik genom att tvinga fram ett regeringsnederlag och nyval efter bara dryga två månaders regerande. Och det finns väl ingenting som tyder på att SD skulle prestera sämre i ett nyval än man gjorde i septembervalet, då det blev mer än en fördubbling av röstetal och mandat jämfört med 2010.

Frågan är om inte SD, nu på ett utmärkt sätt lett av Jimmie Åkessons vikarie Mattias Karlsson, står inför ett genombrott: nu finns chansen att övertyga alltfler väljare om, att det inte är ”rasistiskt” att vilja begränsa invandringen för att vi skall ha råd att bevara den traditionella svenska välfärden. Det är helt korrekt som Karlsson framhållit, att invandringspolitiken är nyckeln till alla andra politikområden. Befriande även att höra honom tala om att SD siktar på att bli större än Moderaterna.

Personligen hade jag gärna sluppit ett jobbigt, svindyrt och kanske onödigt extra val, som den officiella termen lyder. Jag hade föredragit större tålmodighet med valet 2018 som det långsiktiga målet. Dock är det svårt också för en äldre gråhårsman som denna bloggare att inte ryckas med i den smittande entusiasm många partikamrater uppenbarligen känner inför prospektet om nyval.

Tvivelsutan ter sig ett sådant logiskt i det uppkomna läget. Viss försiktighet kan dock vara på sin plats. Mycket hänger på om vi sverigedemokrater kommer att gå i land med uppgiften att mobilisera våra väljarskaror, som tidigare gjort sig kända för att stundom föredra sofflock framför vallokal. Lägg därtill en allmän valtrötthet efter genomförda kyrkoval (2013), EP-val (2014) samt riksdagsval (2014).

untitledCaesar vågade – och vann.

En intressant och spännande tid väntar. Eller som Gajus Julius Caesar uttryckte det när han passerade floden Rubicon och tågade söderut mot Rom med sina styrkor för att ta makten där den 10 januari år 49 före Kristi födelse: Alea iacta est (”Tärningen är kastad”). Som alla vet, eller borde veta, kunde Caesar sedan också som ett resultat av sitt vågspel utbrista: Veni, vidi, vici (”Jag kom, jag såg, jag segrade”).

Ett nyval är dyrt, jobbigt och onödigt

22 november, 2014

untitled Tage Erlander (i mitten) i partiledardebaten inför nyvalet 1958.

Nej, jag tycker inte SD skall fälla regeringen i riksdagen den 3 december och kratta manegen för ny- eller ”extra val”, som det heter i regeringsformen. Jag har uttryckt detta på såväl Facebook som Twitter och skall förklara även här hur jag kommit fram till detta.

Spontant inser även jag att det kan ligga nära till hands att visa sig som ett handlingskraftigt oppositionsparti – i realiteten är Sverigedemokraterna det enda av detta slag i riksdagen – och fälla regeringen. Ett sådant steg förespråkas av exempelvis gamle Ny demokrati-ledaren Ian Wachtmeister, född 1932, i ett debattinlägg i Dagens Industri dagens datum:

http://www.di.se/artiklar/2014/11/22/debatt-sd-borde-falla-regeringen/

untitled Mehmet Kaplan delar podium med terroranhängaren och antisemiten Yvonne Ridley, som syns till vänster på bilden.

Sanningen är ju bevars den, att den sittande så kallade regeringen måste vara den mest bisarra vårt land någonsin plågats av. Erkännandet av ”Palestina”, ett land som aldrig funnits och som styrs av en koalition bestående av två svårt terroranfrätta rörelser (Hamas och Fatah) vilka egentligen bara har en programpunkt – Israels utplånande – är varken mer eller mindre än en svår skamfläck för vårt arma land.

Vi har en regering som till exempel innehåller en bostadsminister, miljöpartisten Mehmet Kaplan,  som är islamist och Hamas-anhängare. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att det är Kaplan som dikterar Löfven-ministärens Mellanöstern-politik:

http://www.d-intl.com/2014/11/16/kronika-en-islamist-dikterar-var-utrikespolitik/

Vidare har vårt land och vårt folk begåvats med en miljöminister och vice statsminister, Åsa Romson (MP), som ertappats med svåra miljöbrott; en utbildningsminister, Gustav Fridolin (MP), som gripits och skickats hem av israelisk polis för brott mot antiterroristlagarna; en kulturminister, Alice Bah Kuhnke (MP), som tidigare klämt på tuttarna i pinsamma utvik, läst sagor för pressen och visat sig allmänt inkompetent.

untitled Ministern innan hon blev minister…

Sedan har vi en så kallad framtidsminister, Kristina Persson (S), som menar sig ha blivit ihjälslagen på 1300-talet i ett tidigare liv. Så där håller det på. Ja, och så har vi förstås en statsminister som kallat terrorbesudlade Fatah i ”Palestina” ”vårt kära systerparti” och som inte kan hålla reda på namnen på sina nordiska statsministerkolleger.

Så vad skulle det vara för fel med att fälla en sådan regering?

Ett tungt vägande skäl att inte göra det är, att det bara gått obetydligt mer än två månader sedan det ordinarie val som den 14 september förde minoritetsregeringen S+MP till regeringsmakten med V som stödparti. Ett nyval – som i och för sig inte är givet även om regeringen fälls – skulle med all sannolikhet uppfattas som jobbigt av många väljare, något som kan leda till lågt valdeltagande. Därtill skulle det bli väldigt dyrt, något som icke obefogat kan ses som slöseri med skattebetalarnas pengar.

Bland SD-anhängare på nätet talas det mycket om att ett extra val skulle gynna Sverigedemokraterna; en del som yttrat sig menar att SD skulle kunna få typ 20 procent i ett sådant val. Genomgående för stämningsläget hos sådana kommentatorer är, att ”nu djävlar skall vi fälla regeringen och visa, att vi inte tolererar att bli förtalade och orättvist behandlade av sjuklöverpartierna”.

Jag förstår den typen av reaktioner, men däremot tycker jag inte de skall tillåtas diktera SDs slutliga ställningstagande i frågan om att eventuellt fälla regeringen med nyval/extra val ”i korten”. Vad som behövs är i stället en iskall analys av vad som i längden är det bästa för partiet och, vilket givetvis är betydligt viktigare, för landet.

 

untitled Ett nytt riksdagsval skulle bli dyrt och jobbigt och uppfattas som onödigt av många väljare.

Här menar jag att det bästa är att ha is i magen och avvakta. SD skall givetvis på intet sätt förhålla sig passivt utan på ett kraftfullt sätt ta debatten med regeringen och den borgerliga oppositionen i riksdagen och i medierna med alla till buds stående, demokratiska medel.

Nyval är det emellertid ingen brådska med, som jag ser det. Under den tid som återstår till nästa val hinner S+MP-juntan göra bort sig många fler gånger – låt oss därför ge den det rep som gör det möjligt för klantskallarna i Rosenbad att hänga sig på eftertryckligast möjliga sätt (ursäkta den makabra liknesen, men ni förstår vad jag menar)!

Ytterligare en aspekt som enligt min ringa mening talar emot ett nyval är, att det finns en möjlighet att den sittande regeringen faktiskt kommer att stärka sina aktier i fall av sådant. Den hittills ganska – och fullt rättvisa – omilda behandlingen i media och kritiken från SDs sida kan göra att S+MP kan dra nytta av ”SD-syndromet”: att väljarna faktiskt tycker synd om partier som drabbas av vad som kan uppfattas som orättvis behandling.

Så ser alltså denna bloggare på frågan om att fälla regeringen Löfven med nyval som möjligt resultat. Jag vill understryka att jag endast framför min egen åsikt på min privata blogg – jag talar inte för någon annan eller några andra. Jag är också medveten om att en ”svekdebatt” mycket troligt kommer att bli följden, om SD skulle hålla inne med kavalleriet den här gången. Kanske kommer också opinionssiffrorna att sjunka något temporärt.

I en så här viktig fråga är det dock av största vikt med ett lugnt resonerande och ett långsiktigt perspektiv. Då får man stålsätta sig mot kortsiktiga och säkerligen övergående olägenheter. Det kan vi sverigedemokrater kosta på oss, eftersom framtiden talar för oss. Ytterligare tre år med en ohållbar massinvandring och flumpolitik på alla samhällets områden kommer att, kanske för överskådlig framtid, eftertryckligt sänka prospekten för en ny vänsterseger i 2018 års val.

Om partiledning och riksdagsgrupp, som jag tyvärr inte har det minsta inflytande över, följer mitt råd och häller en hel ishink i magen kan SD 2018 mycket väl bli landets största parti. Då skulle det givetvis bli omöjligt att ignorera oss i riksdag, kommuner och landsting.

Ian Wachtmeister betecknar i ovannämnda inlägg i Dagens Industri SD som ett ”icke-socialistiskt, försvarsvänligt och patriotiskt parti med gamla folkhemsvärderingar” som utsätts för en obegriplig mobbing. Det ligger mycket i det.

untitled Jimmie Åkesson och Ian Wachtmeister för fyra år sedan.

Jag är övertygad om att alltfler svenskar kommer att inse att detta är en ganska oemotståndlig mix i en turbulent tid, när religiös och politisk extremism finner sin väg ända in i landets regering och alltfler samhällen översvämmas av illegala invandrare varav många rena bedragare. Just därför skall vi inte förivra oss.

Detta sagt med all respekt för greve Wachtmeister, som aldrig utmärkt sig för något högre mått av tålamod inom politiken, och för de SD-medlemmar och -sympatisörer som nu tycker det är dags att ”visa musklerna”. Dock är det nog ibland bättre att använda hjärna än muskler.

Fotnot: Senast nyval förekom i Sverige var andrakammarvalet 1958 (tidigare hade nyval hållits 1887 och 1914):

http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_Sverige_1958

SD befäster ställningarna i senaste SIFO

19 oktober, 2014

sifo-okt-14

SIFO presenterade i dag sin mätning beträffande aktuella partisympatier.

1921 personer har intervjuats under perioden 6-16 oktober, och det mest anmärkningsvärda med denna mätning är tvivelsutan Socialdemokraternas närmast sensationella kräftgång: 26,6 procent och en nedgång med 4,5 procentenheter jämfört med samma mätinstituts senaste undersökning.

Däremot noteras regeringskollegerna i Miljöpartiet för en ökning med 1,7 procentenheter upp till 10,0 procent. Vänsterpartiet går upp med 0,8 procentenheter till 7,1 procent.

Sverigedemokraterna cementerar i SIFOs mätning sin ställning som rikets tredje största parti. 12,4 procent är visserligen en marginell minskning jämfört med valresultatet, men en uppgång med 2,1 procentenheter jämfört med föregående SIFO-mätning. Av de numera till opposition degraderade allianspartierna går Moderaterna fram med 3,5 procentenheter till 24,7 procent – jag anar en lättnad över att den store förloraren Fredrik Reinfeldt aviserat sin avgång som partiledare – medan alla de övriga minskar. Mest Folkpartiet som nu får endast 4,9 procent, en nedgång med 1,9 procentenheter jämfört med mätningen före valet.

_2BE8630 Veke Stefan Löfven.

Jag misstänker att många väljare är mer eller mindre chockade över att Stefan Löfven visat sig vara en sådan påtagligt vek ledare. I realiteten torde Löfven vara en nickedocka helt i händerna på sin partisekreterare Carin Jämtin och även låta islamistmullvaden Mehmet Kaplan styra och ställa efter behag inom utrikespolitiken.

Knäppskallepartiet Miljöpartiets uppgång är mer svårförklarad, men kanske är det så att MP får sympatier på grund av ihållande kritik mot framförallt miljöboven Åsa Romson men även mot nämnde Mehmet Kaplan.

Man kan jämföra med SD – ju mer detta parti slås på i media, desto större tenderar sympatierna att bli. Skillnaden är förstås att den kritik som förekommit mot Romson och Kaplan, till skillnad från den ostrukturerade SD-bashingen, varit högst berättigad enligt mitt sätt att se.

Nu vet jag inte hur pass tillförlitlig SIFO-mätningen är. I mina ögon är SIFO våldsamt överskattat.