Posted tagged ‘ASEA’

Dags att bryta med skurkstaten Nordkorea!

6 maj, 2017


Behov av utländska valutor och stöd till internationell terrorism nämndes som tänkbara orsaker till den nordkoreanska smugglarskandalen 1976, vilken än i dag påverkar relationerna mellan Stockholm och Pyongyang. Foto: Tommy Hansson

Sedan Stefan Löfven (S) utsetts till Sveriges statsminister den 2 oktober 2014 var det en gratulant som stack ut litet: Nordkoreas premiärminister Pak Pong-ju. Denne önskade enligt Korean Central News Agency (KCNA) sin svenske socialistkollega  framgång i dennes arbete för ”utveckling och välstånd”. http://www.hd.se/2014-10-15/nordkorea-gratulerar-stefan-lofven

Sverige erkände 1973 diplomatiskt kommunistdiktaturen Nordkorea, som då styrdes med järnhand av den nuvarande diktatorn Kim Jong-uns farfar Kim Il-sung (1912-94). 1975 kunde Sverige inviga sin ambassad i huvudstaden Pyongyang, som ända fram till 2001 var den enda ambassaden i den nordkoreanska huvudstaden som representerade ett EU-land. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_ambassad_i_Pyongyang

Den förste svenske ambassadören hette Arne Björnberg, som var sidoackrediterad från Peking, och den förste att representera vårt land på plats i Pyongyang var Kaj Björk, som titulerades chargé d´affaires. Som en jämförelse kan nämnas att det dröjde till 1979 innan vi fick en ambassad i Seoul i Sydkorea med Karl Värnberg som ambassadör; tidigare tog ambassadören i Tokyo även hand om relationerna med den demokratiska delen av Koreahalvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_ambassad_i_Seoul


Nordkorea blåser Sverige på 2,7 miljarder kronor. På bilderna de socialistiska ledarkollegerna Kim Jong-un och Stefan Löfven.

De svenska relationerna med Nordkorea är i dag mycket sparsamma. Handeln mellan de båda länderna är i det närmaste obefintlig. Det hindrar inte att Nordkorea i nuläget har en skuld omfattande 2,7 miljarder kronor till den svenska staten:  http://omni.se/nordkoreas-volvoskuld-till-sverige-uppe-i-2-7-miljarder/a/847P1

Beloppet uppges vara den största fordran Sverige någonsin haft gentemot ett annat land.  Bakgrundshistoriken är intressant. Det började med att nordkoreanerna 1974 efter besök i Sverige, som man året innan då Olof Palme var statsminister, inlett diplomatiska förbindelser med. Hundratals produkter av skilda slag beställdes från svenska företag som Atlas Copco, ASEA, Kockums, Alfa Laval och icke minst Volvo.

Sålunda beställde Nordkorea 1000 bilar av fabrikatet Volvo 144, av vilka många än i dag trafikerar gatorna i framförallt Pyongyang. Varken Volvo eller de andra företagen fick dock betalt för sina varor. Detta ledde till att Exportkreditnämnden tog över den nordkoreanska skulden, vilken vuxit från ursprungliga 600 miljoner till nuvarande 2,7 miljarder kronor.

Exportkreditnämnden har ersatt de svenska företagen för dessas förluster men har själv inte sett röken av några pengar. ”För det mesta får vi ingen respons”, citeras nämndens Carina Kempe.


Nordkorea har till dags dato ännu inte betalat för de 1000 Volvo 144 som inköptes 1974.

1976 inträffade en internationell skandal med nordkoreansk inblandning med bäring även på Sverige. Det avslöjades då att nordkoreanska diplomater i en rad länder, bland andra Danmark, Finland och Sverige, ägnat sig åt en omfattande smugglingsverksamhet av narkotika, sprit och cigarretter. De nordkoreanska diplomaterna i Stockholm kunde inte straffas på grund av den diplomatiska immuniteten, men deras hälare greps och häktades.

Uppenbarligen skedde den häpnadsväckande nordkoreanska brottsligheten med Pyongyang-regimens goda minne. Det har spekulerats i vad orsaken till  smugglingen var, och som tänkbart motiv har anförts att Nordkorea var i trängande behov av utländska valutor samtidigt som den ”dekadenta” västerländska ekonomin undergrävdes. Ett annat möjligt motiv kan ha varit att smuggelinkomsterna användes för att stödja utländsk terrorism – nordkoreanska diplomater hade setts tillsammans med operatörer i den japanska Röda armén.

Sverige hotade i sammanhanget att utvisa de nordkoreanska diplomaterna, men regimen i Pyongyang satte sig på tvären och sade att om så skedde så kunde Sverige glömma att få betalt för sina fordringar på Nordkorea. Slutligen gick nordkoreanerna med på att hemkalla sin ambassadör i Stockholm. Några pengar har Nordkorea dock, som sagt, inte betalat ut. https://karllundahl.wordpress.com/2016/12/30/nordkorea-tog-sverige-som-gisslan/

Dagens Nordkorea är, möjligen tillsammans med Eritrea, världens mest obarmhärtiga diktaturstat där folk kan dömas till döden för att ha lyssnat till sydkoreansk radio eller för ”brottet” att ha ägt en bibel. I landet finns enligt vittnesmål 36 slavarbetsläger där hundratusentals människor försmäktar under de mest omänskliga villkor. På landsbygden råder utbredd svält.


Nordkorea i ett nötskal: militären marscherar medan folket svälter.

Om det nordkoreanska lägersystemet, som har stor betydelse för landets ekonomi, har jag bland annat skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/13/nordkoreas-lagerssystem-i-nytt-ljus/

Samtidigt badar den nordkoreanska överklassen, kanske främst dess nya elit av partirelaterade snorungar, i lyx med riklig tillgång till västerländska varor. http://www.dagensps.se/nyheter/nordkoreas-ultrarika-badar-i-lyx/

Det borde i ovanstående perspektiv vara hög tid att Sverige bryter med skurkstaten Nordkorea och avvecklar ambassaden i Pyongyang, som är i botten på svenska diplomaters statuslista. Några pengar får vi inte och handelsmässiga förbindelser att tala om förekommer inte.

Samtidigt kan vi gott avskaffa det så kallade humanitära biståndet till Nordkorea, uppgående till cirka 40 miljoner kronor årligen, vilket fördelas via Röda korset och andra hjälporganisationer; det måste anses vara mycket tveksamt om denna hjälp kommer behövande nordkoreaner till godo. Troligare är att den konfiskeras av de nordkoreanska myndigheterna och går till att bekosta den politiska och militära elitens lyxliv.http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Korea/Sverige-och-Korea/

 

Östtyskland: stöd till västtyska terrorister och nazister

14 december, 2013

images Överlyckliga östtyskar firar att Berlinmuren avskaffats den 9 november 1989.

Östtyskland kallades officiellt ”DDR”, den tyska förkortningen för Tyska demokratiska republiken. Men det fanns inget demokratiskt med Östtyskland, också känt som Sovjetzonen. Här bestämde Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED), det vill säga kommunisterna. Alla medborgare kontrollerades av säkerhetstjänsten Stasi och betydande delar av den östtyska militären befann sig på krigsfot också under djupaste fred. Det har vidare efter Berlinmurens fall blivit känt, att Östtyskland understödde såväl västtyska vänsterterrorister som nynazister.

1995 publicerade Contra förlag Erik Ekelunds bok Ingen av officerarna bar uniform (441 sidor), en roman med verklighetsunderlag som byggde på författarens egna erfarenheter från en stor militärmanöver i Blekinge 1970. Manövern bevakades av östtysk militär, som hade hjälp av svenska medlöpare. Östtyskarna lyckades komma över topphemliga svenska militära handlingar.

En grupp svenska soldater slog dock tillbaka. Med hjälp av beslagtagna östtyska miniubåtar genomförde svenskarna en kommandooperation i Warnemünde i Östtyskland. Erik Ekelund deltog i manövern. Efter det så kallade DDRs fall hittade han i tidigare hemligstämplade arkiv de sista pusselbitarna i detta gastkramande Kalla krigs-drama. Ekelunds laddade berättelse skildrar i romanens form händelserna i Blekinge och Warnemünde. De svenska soldaterna belades med 25 års tystnadplikt – till oktober 1995. Ekelunds bok kom ut när den tiden var till ända.

Det står var och en fritt att spekulera i vad som är sant och vad som måhända är en form av påbättrad verklighet i Erik Ekelunds bok. I en sak är boken fullständigt autentisk: den östtyska militären befann sig under det Kalla kriget på ständig krigsfot och tvekade inte att på ett aggressivt sätt gripa in i andra länders verklighet när så befanns tjänligt.

untitled

Efter Berlinmurens fall i november 1989 har det vällt fram en mängd uppgifter som visar på det kommunistiska Östtysklands sanna natur som en aggressiv maktspelare i norra Europa. För Sveriges del hade det östtyska kommuniststyret initialt fientligt inriktade planer. Christoph Andersson skildrar i boken Operation Norrsken (Norstedts 2013, 324 sidor) hur Stasi i början av 1970-talet ville kompromettera det svenska kungahuset genom att lyfta fram dess förbindelser med Nazityskland i ljuset. Sverige skulle avkonterfejas som en opportunistisk stat, färdig att låna sig till vad som helst i syfte att inte förarga sina mäktiga grannar i väst.

Det östtyska projektet kallades ”Operation Norrsken” men inställdes efter en tid. Östtyskarna kom på att de i stället hade betydligt mer att vinna på att driva en vänlig linje gentemot svenskarna och att, på olika sätt och inom skilda verksamhetsfält, nästla sig in i det svenska samhället. De blev också snart på det klara med att de styrande svenska socialdemokraterna och särskilt då statsminister Olof Palme hade en mycket välvillig syn på vad som ofta betecknades som ”det socialistiska experimentet” i den östra delen av Tyskland.

På 1980-talet blev säkerhets- och spionorganisationen Stasi via ett av sina många bulvanföretag en affärspartner till den svenska vapentillverkaren Bofors. Med östtysk hjälp forslades svenska sprängämnen och svenskt krut till mullornas Iran. Genom samma östtyska företag försågs den östtyska så kallade Folkarméns automatkarbiner av fabrikatet Kalasjnikov med krut som tillverkats av det i Karlskoga baserade Bofors. Christoph Andersson redogör i sin bok i detalj för alla invecklade turer inklusive efterföljande rättsprocesser.

Stasi fanns också med på ett hörn när ASEA i Västerås skulle överantvarda kärnvapenteknologi till det kommunistiska Östtyskland. Den svenska journalisten Cats Falck, som rotade i denna affär, hittades 1984 död tillsammans med en väninna i en bil i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm.

palme_honecker Olof Palme i en vänskapsskål med Östtysklands diktator Erich Honecker.

Östtyskarna var aktiva på många plan i syfte att påverka det svenska samhället i för dem förmånlig riktning. De gynnades av att många svenskar, särskilt inom massmedia och kulturliv, hade stora sympatier för den i deras tycke hedervärda ”socialismen” (det vill säga kommunismen) i ”DDR”.  En av dessa entusiaster var filmaren Roy Andersson, som i ett citat som återges i Anderssons bok (sidan 235) säger att han ”sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen” efter att 2010 ha mottagit det så kallade Leninpriset av Jan Myrdalsällskapet (prissumman var 100 000 kronor) för sina insatser.

Bakgrunden var att Roy Andersson hjälpt östtyskarna med ett projekt som var ägnat att få immunbristsjukdomen AIDS att framtå som ett hemligt biologiskt vapen, framställt i amerikanska laboratorier under CIAs överinseende. Projektet, kallat ”Operation Infektion”, har varit så framgångsrikt att många, särskilt i Tredje världen, faktiskt tror på att AIDS skapades i på konstlad väg i amerikanska laboratorier. En av dem som trodde på detta var förre sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki, som upphöjde den östtyska propagandalögnen till närmast statsdoktrin, något som varit förödande för AIDS-bekämpningen i ANCs Sydafrika.

Roy Andersson drog sitt strå till den östtyska propagandastacken genom filmen Någonting har hänt, vilken i sin engelska version kallas Something has happened. Andersson menar sig själv ingalunda vara kommunist utan föredrar att kalla sig ”socialdemokratisk socialist med folkbildarambitioner”.

images ”Socialdemokratiske socialisten” Roy Andersson hjälpte östtyskarna sprida myten att AIDS framställts av CIA.

Christoph Andersson berättar slutligen också historien om Stasi-prästen i västerbottniska Burträsk, Aleksander Radler, samhällets stöttepelare som i tidernas fullbordan visades ha varit spion för Stasi. Radler kommer från det forna Östtyskland, där han studerade teologi. 1977 doktorerade han i religion och kyrklig verklighet i Lund och inledde därpå en yrkeskarriär som präst i Svenska kyrkan. Han blev omsider professor i Åbo och gästprofessor vid Umeå universitet. Han utbildade många unga svenska präster och författade även dessas läromedel.

Tidningen Expressen fick dock fatt i uppgifter om att Radler fungerat som Stasi-agent i Sverige ända fram till murens fall 1989. Han hade rapporterat vänner och bekanta som var regimkritiska till Stasi och därmed sett till att de greps och dömdes till fängelse i ”DDR”. Ursprunget till avslöjandet var professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola, som i SÄPOs register över misstänkta Stasi-spioner stötte på namnet Aleksander Radler men enligt överenskommelse saknade möjlighet att avslöja hans namn.

Expressen lyckades emellertid luska ut vem det var som avsågs och spåra honom till hans hem i Burträsk, där han levde med sin hustru Bettina, som också var kyrkligt anställd. Tidningen fick därtill fram fler komprometterande uppgifter om Radler i Stasis gamla arkiv i Berlin. Radler var identisk med en Stasi-medarbetare som kallades IM Thomas.

Aleksander Radler förnekade först ”till 150 procent” att han skulle ha varit städslad av den fruktade östtyska spionorganisationen men föll till sist till föga och bad om ursäkt för allt elände han ställt till med. Till vilken nytta det kunde ha för de många människor han svikit och förstört liv och tillvaro för.

untitledStasiprästen Aleksander Radler tjänade Stasi i 28 år.

Av ovanstående framgår att det kommuniststyrda Östtyskland – i likhet med alla totalitära diktaturer – verkade på många olika plan: politik, kultur, religion, vetenskap och så vidare. Det allt övergripande syftet var att framflytta positionerna för kommunismen i allmänhet och för Östtyskland/Sovjetblocket i synnerhet. Hela samhället genomsyrades av en anda av sekretess, övervakning och misstänksamhet där i princip alla spionerade på alla. Den du trodde du stod närmast och/eller älskade mest kunde vara den som angav dig för säkerhetstjänsten Stasi.

Om de östtyska kommunisternas behov av övervakning och inhämtande av uppgifter om allt och alla uttalade sig en gång Erich Mielke (1907-2000), som var minister för statssäkerhet och därmed chef för Stasi 1957-89, på följande sätt: ”För att vara säker måste man veta allt.”

I likhet med alla totalitära diktaturer hade Östtyskland även en överdimensionerad krigsmakt. Åt detta ämne har den välrenommerade militärhistorikern Lars Gyllenhaal ägnat ett stycke i en webbaserad artikelserie i militär- och krigshistoriska ämnen. Gyllenhaal konstaterar att de främsta östtyska förbanden befann sig på krigsfot också i fredstid.

Lars Gyllenhaal frågar sig och svarar själv: ”Hur hade Nazitysklands trupper sett ut om landet fortsatt existera efter 1945? Rätt mycket som Östtysklands.” Så var vapenrockarna i Nazi- respektive Östtyskland helt identiska bortsett från den lilla detaljen, att den östtyska varianten saknade örnmärken. Vidare liknade intill förväxling det nazityska handeldvapnet Sturmgewehr den östtyska krigsmaktens sovjettillverkade Kalasjnikov automatkarbin (Sturmgewehr var världens första automaktkarbin). Den breda östtyska hjälmen hade utvecklats i Tredje riket som ”Thale B-II” men producerades aldrig under Andra världskriget.

untitledSturmgewehr 44.

I medio av 1990-talet blev det i Sverige känt, att exempelvis de östtyska pansartrupperna alltid förfogade över skarp krigsammunition samt att attackdykare ur Scwimmerkommando 18 under 1980-talet hade kartlagt hemliga försvarsanordningar i sydsvenska hamnar. ”DDRs” säkerhetsministerium hade tillgång till egna attackdykare, fallskärmsjägare och ett elitförband för specialoperationer i västvärlden, AGM/S. Vid minst ett tillfälle under 1979 skall denna styrka ha varit på väg att genomföra en skarp operation i Västtyskland.

Östtyskland hade militärfordon som var fullastade med krigsammunition som standard, och i östtyska förråd har hittats nya gatuskyltar avsedda för Belgien samt sedlar för ockupationsvaluta. Det rådde i djupaste fredstid två timmars marschberedskap för merparten av den östtyska krigsmakten, men för spaningsförband gällde endast 45 minuter.

Redan vid Tysklands återförening 1990 avslöjades att Rote Armeefraktion (RAF)/Baader-Meinhof-ligan hade fått ekonomiskt och annat stöd från de ideologiska fränderna i Östtyskland, och Gyllenhaal understryker att allt fler detaljer om detta samarbete tycks dyka upp efter hand. RAF-terroristerna utbildades i vapentjänst i Östtyskland, varefter de angrep NATO-mål i Västtyskland. Det beräknas att RAF dödade ett dussintal amerikanska soldater under dessa operationer. Den amerikanske generalen Frederick Kroesen överlevde dock som genom ett mirakel ett av RAF avlossat, sovjetiskt pansarskott mot den bepansrade Mercedes han färdades i.

untitledEn av RAFs mest beryktade bravader var att kidnappa och mörda den västtyske arbetsgivarbasen Hanns-Martin Schleyer.

Östtyskarna tvekade heller inte att understödja nynazister i Västtyskland i syfte att försvaga den sårbara västtyska demokratin. Nazistledaren Odfried Hepp, som fått sin första praktiska militära erfarenhet i Libanon, var en av de nationalsocialistiska ledare som fick hjälp av Östtyskland. Den av östtyskarna sponsrade så kallade Hepp-Kexel-gruppen gav sig i likhet med RAF på amerikanska mål i Västtyskland.

Efter att ha genomfört flera bilbombningar och bankrån fick Hepp slutligen en fristad i Östtyskland, vars talrika likheter med Hitlers rike han bör ha funnit tilltalande.