Posted tagged ‘åsiktskorridoren’

Rasister det är vi allihopa – eller?

1 april, 2017


Dan Korn skriver i sin bok Rasister det är vi allihopa om såväl äkta som påhittad rasism. Foto: Tommy Hansson

Uttrycket ”rasism” används frekvent som tillhygge mot personer som vågar gå utanför den snäva så kallade åsiktskorridoren. Ofta betyder det egentligen bara ”du är dum” och brukar säga mer om brist på argument hos den som utslungar tillmälet i fråga än om den som anklagas på detta sätt.

Författaren, etnologen, journalisten, rabbinen och debattören Dan Korn, bosatt i Manchester i England, har skrivit en tankeväckande bok om fenomenet rasism och dess användande: Rasister det är vi allihopa (Carlssons bokförlag 2016, 183 sidor). Korn har valt att ta upp ett ganska knepigt ämne i ett förord och 14 efterföljande kapitel som belyser olika aspekter av rasismen respektive ”rasismen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Korn

Om kampen mot rasismen skriver Dan Korn på följande sätt på sidan 9 i förordet:

Den har ett gott syfte och har en storartad historia. Rasismen har förtryckt och mördat. Vem vill inte vara motståndare till det? Men i den stora antirasistiska fanan har fula löss hamnat, som i antirasismens namn gör det bästa för att bevara rasismen. Den gamla rasismen lever än, men den har tappat mark från att ha varit en ideologi som försvarades av regeringar och hyllades i universitetens lärostolar till att bli en suspekt och avskydd ideologi. Den nya rasismen som uppträder i antirasismens klädsamma dräkt är svårare att upptäcka, men den utgör enligt min uppfattning ett betydligt större hot än den gamla rasismen, som blivit tandlös och åderförkalkad.   


Dan Korn demaskerar rasifieringsvänstern.

Den kanske största förtjänsten med Korns bok är just att den på ett övertygande och vältaligt sätt demaskerar vår tids så kallade antirasism och framställer den som precis vad den är: ett nytt slags rasism vars oförsonliga intolerans och hätskhet är ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Ty det behövs inte särskilt mycket för att du skall bli kallas ”rasist”, ”nazist” eller ”fascist” av hysteriska vänsterstollar som Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad eller Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg.

Det kan räcka med att du kritiserar den mångkulturalistiska ideologin eller den förda invandringspolitiken, alternativt påtalar muslimska invandrares överrepresentation när det gäller grov brottslighet. Är du dessutom en vit, medelålders man med svensk bakgrund är du definitivt körd ur ett ängsligt PK-perspektiv.

Ett verksamt instrument i den nya vänsterrasismens verktygslåda är begreppet ”rasifiering”, en svensk översättning av den brittiske sociologen Robert Miles term ”racialisation” vilket förekom i Miles bok Racism 1989. Ordet dök upp på svensk mark 1997 men började användas allmänt först på senvintern 2014. Rasifiering är raka motsatsen till den ”färgblindhet” som var ett honnörsord bland antirasister – verkliga sådana – på 1960-talet.

Att vara rasifierad, det vill säga ha en annan hudfärg än vit, innebär enligt vänstern att besitta en särskild insikt i rasdiskrimineringens mekanismer. Vita skall i detta perspektiv inte inbilla sig att de vet något alls om rasism, tvärtom skall de enligt rasifieringsförespråkarna helst hålla käften och acceptera att de tillhör en underlägsen ras.

Så kan det gå när förment antirasism förbyts i den mest utpräglade rasism där hudfärgen placeras i högsätet. Dan Korn skall ha all heder av att ha avslöjat detta, även om jag upplever hans kapitel om rasifieringen (sidorna 141-159) som kanske onödigt snårigt. Jag hoppar här medvetet över referenserna till alla de franska tänkare – Derrida, Foucault, Bourdieu och allt vad de hette – som Korn anför.


Hanif Bali (M) – ”husblatte” enlig rasifieringsivrarna.

Intressant är att ta del av några av Dan Korns udda iakttagelser i ämnet rasism. Inledningsvis ägnar han exempelvis ett kapitel åt ”Negern i Mölnlycke”, en Leonard Ljungdahl (1887-1932), en svart man som var son till en kvinna i Mölnlycke som varit gift med en negerbetjänt på ett säteri trakten. Denne hade efter en tid försvunnit spårlöst.

Korns efterforskningar visar att Leonard Ljungdahl inte av ortsbefolkningen dömdes på grund av sin avvikande hudfärg utan i det stora hela sågs som vilken svensk som helst, detta trots att den äkta rasismen vid denna tid var allmänt accepterad. Icke minst då av det parti (S) som i dag talar ivrigast om Sverigedemokraternas påstådda ”nazistiska rötter”.

”Postmodernismen” har, enligt Dan Korn, bland annat fört med sig en klappjakt på allt och alla som med litet fantasi kan skällas för att vara anfrätta av rasismen. ”Rasister det är vi allihopa”, skriver Korn ironiskt (sidan 121). ”Hela Europa är ett enda stort träsk av rasism, kolonialism och imperialism. Och vi är alla medskyldiga. För att komma undan rasismen, som utmålas som överallt förekommande, måste man ställa sig upp och deklarera sig vara antirasist.”

I detta politiskt superkorrekta perspektiv blir antirasisten vår tids hjälte, det goda föredömet i samhället. Kruxet är dock att även de människor som verkligen är rasister hänger på och förklarar sig vara goda antirasister. ”Att kalla sig antirasist och verkligen vara mot rasism är två olika ting”, konstaterar Korn.

De mest militanta förespråkarna för en alldeles genuin form av rasism i dag är troligen de som vänder sin rasism mot den vita folkgruppen. De som kallar personer med invandrarbakgrund vilka inte passar in i det politiskt korrekta mönstret, såsom exempelvis den frispråkige moderate riksdagsmannen Hanif Bali, för ”husblattar”. De som menar att den vita ”rasen” helst borde utplånas från jordens yta.


Tobias Hübinette skräder inte orden utan vill se ”den vita rasens västerland” gå under i ”blod och lidande”.

Till den senare kategorin hör ”vithetsforskaren” Tobias Hübinette, en av initiativtagarna till Expo, som en gång i tidskriften Creol önskade att ”den vita rasens västerland” måtte ”gå under i blod och lidande” och för något år sedan i sin numera akademiska skepnad krävde att invånarna i Sverige skulle registreras beroende på rasmässig tillhörighet.   https://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Dan Korn har skrivit en viktig och samtidigt underhållande bok där han blandar personliga upplevelser och reflektioner med allvar och vetenskapliga belägg. Det blir till en rätt oemotståndlig mix som varmt kan rekommenderas!

Jimmie Åkessons sommartal: om etablissemang och diktatur

30 augusti, 2015

sd_jimmie_akesson_sommartal_2015_ Som vanligt blåste det friska fläktar i fler bemärkelser än en när Jimmie Åkesson sommartalade i Sölvesborg.

Jag bevittnade SD-ledaren Jimmie Åkessons tre första sommartal i Sölvesborg och rapporterade därom i partiorganet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för. Även de två följande sommartalen har jag skrivit om utan att ha varit på plats. Självklart känner jag mig manad att skriva några rader även nu.

Det blir dock inget referat så att säga ord för ord av vad Jimmie framförde. I stället väljer jag att inledningsvis ta fasta på några ord som etsat sig fast i sinnet efter att jag tagit del av innehållet i talet:

Vi är inte etablissemanget, men vi ska bli etablissemanget. Vi ska styra landet. I valet 2018 ska vi bli landets största parti.

För den som inte befann sig i Sölvesborg i går eftermiddag, eller som kanske vill återuppleva talet, bifogas här en länk till som vanligt välunderrättade Avpixlat vars medarbetare Jan Sjunnesson fanns på plats i anslutning till småbåtshamnen:

http://avpixlat.info/2015/08/29/jimmie-akessons-sommartal-2015/

Känn och smaka litet på de orden. ”Vi ska vara etablissemanget.” Ja, naturligtvis måste det vara målsättningen för inte bara oss SD-medlemmar utan för hela den Sverige-vänliga rörelsen i stort. Det är precis den utvecklingen som nu börjat.

Vi befinner oss i brytpunkten mellan gammal och nytt: den gamla trötta och oförstående etablissemangsvänstern med rötter i den revolutionära 68-rörelsen och dess medlöpare å ena sidan, samt den nya konservatismen, som inser behovet av att återupprätta den nationella medvetenheten och respekten för traditionella värden avseende nation, samhälle och familj, å andra sidan.

Vad som är i vardande är ingenting mindre än ett paradigmskifte med djupgående konsekvenser för vår nation och vårt folk.

Men, och det finns ett stort ”men”. Vi får inte för en sekund inbilla oss att den ovan skisserade utvecklingen kommer att gå enkelt och smärtfritt till väga. Vill vi få en verklig förändring till stånd och inte bara skrapa litet på ytan får vi vara beredda på en hård kamp mot de krafter som vill bevara status quo och låta de gamla, trötta partierna och medierna fortsätta styra den svenska skutan rakt mot isberget. De här människorna vill ha kvar sina positioner, sina jobb och framförallt sitt inflytande.

Det räcker med att ta en hastig titt på partisympatierna på Sveriges Television som de tedde sig 2013 – någon mer halsbrytande förändring torde inte ha ägt rum sedan dess – för att inse vilka värderingar som styr ett av våra absolut mest inflytelserika medier:

untitled

Således sympatiserar inte mindre än 52 procent enligt ovanstående diagram med det nu regeringbärande Miljöpartiet, vilket vanligen parkerar någonstans mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna. Något som förklarar den ansamling av miljöpartistiska politiker, ”experter”, kommentatorer och bedömare av olika slag som brukar sitta och häcka i diverse studior och soffor och på så sätt tillrättalägga verkligheten för svenska folket.

Icke nog därmed.

Det med MP ungefär jämnstarka Vänsterpartiet, vars föregångare gick i Sovjets och Östtysklands ledband ända till det bittra slutet i början på 1990-talet, har 18 procent av SVT-medarbetarna på sin sida under det att Socialdemokraterna noteras för 13 procent. Sammantaget blir det således 83 procent av SVT-medarbetarna som har sina sympatier i vänsterdelen av det svenska partiväsendet.

Mot det skall ställas 17 procents borgerliga sympatier med Moderaterna störst på 8 procent. Övriga borgerliga sympatier fördelas mellan C och FP. Kristdemokraterna har 0 procent liksom Sverigedemokraterna.

Så ser det alltså ut på Sveriges Television. Jag vet inte hur partisympatierna fördelar sig mellan Dagens Nyheters journalister, men däremot vet jag att flaggskeppet i den svenska tidningsfloran har en chefredaktör som är paniskt förskräckt för de alternativmedia som under senare år alltmer utmanat den förlamande värdegrundsdemokratin med dess noga avgränsade åsiktskorridor.

Wolodarski har i flera ledartexter under senare år angripit så kallade hatsajter – det vill säga webbmedia som utmanar vänsterns åsiktshegemoni – och gjorde det senast i en DN-ledare den 23 augusti:

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-hat-kan-snabbt-forgifta-ett-samhallsklimat/

”Vi har numera hatsajter i Sverige”, skriver Wolodarski upprört, ”som bedriver förföljelse av enskilda och grupper av människor. Jag har denna sommar noterat att länkar från dessa sajter allt oftare sprids i sociala medier och i e-postmeddelanden, utan varningar eller avståndstaganden, som om det handlade om telegram från TT /…/ Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp. Pressetiken är ett viktigt komplement för att värna ett anständigt tonläge, men den har blivit omsprungen av tekniken. De regler som traditionella medier tvingas följa föraktas av de hatsajter som tack vare internet kan nå tusentals människor.”

Ska_rmavbild+2013-03-07+kl_+16_54_19 Wolodarski kräver att företrädare för ”hatsajter” skall ”lagföras”.

Så skriver en etablissemangets hantlangare som med förfärande klarhet plötsligt inser, att de gamla goda tiderna är på väg att ebba ut. De gamla ”anständiga” åsikterna är inte längre oomtvistade och då måste de hårdare bandagen plockas fram. Utmanarna skall ”lagföras” och hoppeligen, ur Wolodarskis perspektiv, placeras bakom lås och bom. Den fina och goda värdegrunden måste bevaras till varje pris, även om en fullskalig åsiktsdiktatur måste införas.

Nu tvivlar jag i och för sig starkt på att våra svaga makthavare vågar sig på att inrätta en sådan diktatur. Risken finns att reaktionen skulle bli våldsam om exempelvis Avpixlats Mats Dagerlind och Jan Sjunnesson skulle dömas till fängelse för låt oss säga ”hets mot folkgrupp”. Blotta tanken på att chefredaktören vid Sveriges ledande tidning är inne på sådana tankegångar är emellertid illavarslande nog.

Det DN-redaktören torgför om ”anständighet” och de så kallade hatsajternas ”förföljelse av enskilda och grupper av människor” faller emellertid platt till marken när man vet att han själv och den journalistkamarilla han omger sig med ägnar sig just åt sådan förföljelse han själv emfatiskt markerar avstånd mot. Det framgår av en just nu mycket spridd text av pseudonymen Julia Caesar på den danska sajten Snaphanen den 30 augusti.

Julia Caesar, som har ett ovanligt namn och därför skriver under pseodonym, har förföljts och jagats i sitt hem av DN-medarbetarna Niklas Orrenius och Annika Hamrud, vilka via stängda dörrar, lappar och telefonmeddelanden kommunicerat att de vill prata med Caesar på grund av hennes ”intressanta” åsikter. Caesar har genomskådat detta lismande och av personliga skäl vägrat ställa upp på någon intervju. Något godhetspolitrukerna Orrenius och Hamrud helt enkelt vägrat acceptera.

Läs om DNs personterror här:

http://snaphanen.dk/2015/08/29/sondagskronika-mardrommen/

Till saken hör att den mycket välskrivande ”Julia Caesar”, enligt mitt förmenande en av Sveriges viktigaste debattörer, har ett förflutet som journalist på – Dagens Nyheter.

Vi är alla olika med olika erfarenheter och bakgrunder. Själv skulle jag ha reagerat och agerat på ett helt annat sätt än Julia Caesar. Jag hade med glädje låtit mig intervjuas om landets största tidning hade velat ha en intervju med mig. Hade sett ett unikt tillfälle att föra ut mina åsikter och värderingar till en bred publik, även med risk för att somt hade förvanskats och förvridits. Julia Caesar har emellertid önskat bevara sin anonymitet, och självfallet borde DN-gamarna ha respekterat detta.

untitled ”Julia Caesar” berättar om DNs personterror på sajten Snaphanen.

För att avrunda.

Jimmie Åkesson har en berömvärd förmåga att slå huvudet på spiken. Han har nu talat om att Sverigedemokraterna skall vara etablissemanget, inte bara en del av det. Det är givetvis en helt riktig inställning. Om man tror på sin politik måste detta vara målsättningen.

Åkesson brukar dessutom få rätt i det han säger. Först sa han att SD skulle in i riksdagen och därefter att partiet skulle bli det tredje största i Sverige. Båda dessa förutsägelser besannades. Sedan förutskickade Åkesson att SD skulle bli det största partiet. Detta inträffade vid Metro/YouGovs senaste mätning, då SD avancerade upp till 25,2 procent och gick om moderater och sossar.

Nu säger Jimmie Åkesson att SD skall bli etablissemang och styra. Jag kan inte se att vi behöver tvivla på det heller, sedan må vissa oja sig hur mycket de vill om ”SD-monstret som slukar oss alla”, som Herman Lindqvist yrade om i Aftonbladet den 29 augusti. Lindqvist svamlar här på rätt ohejdat, vilket han brukar göra då och då, men är ändå rolig att läsa:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article21327742.ab

Sedan är det en annan sak att det kommer att kännas extremt ovant för denna bloggare att vara en del av något etablissemang. En position jag nog aldrig befunnit mig i tidigare. Det är inte ens säkert att jag kommer att gilla känslan, jag har alltid sett mig själv såsom varande i opposition.

Slutligen måste jag erkänna att partiet Sverigedemokraterna inte är det allra viktigaste för mig i detta sammanhang. Det överlägset viktigaste är att rycka upp konungariket Sverige till att bli en nation och att vara ett folk som tror på det egna landet igen. Där medborgarna inte motståndslöst accepterar massinvandring, avveckling av militärt försvar och urartning av den svenska skolan eller nedmontering av äldrevården.

untitled Låt oss rycka upp konungariket Sverige!

SD kan och skall absolut vara ett viktigt redskap i detta nödvändiga räddningsarbete, fattas bara annat, men inte ett mål i sig. Därtill måste det enligt min mening tas krafttag på vissa områden. Till exempel när det gäller att komma till rätta med den i partiet florerande nepotismen och att förvalta de egna medierna, där SD har en ärligt talat rätt kass tradition.

Det är dock en annan historia som jag inte går in närmare på här – nu är tid att glädja sig åt att något äntligen är på väg att hända i gamla Sverige och att SD till stor del ligger bakom detta!

Formgren slaktade värdegrundsdemokratin – och slog ett slag för konservatismen

25 augusti, 2015

Marika Formgren m m 004 Marika Formgren – ”liten, arg och höger” – presenteras av Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

Efter att enligt egen utsago fått ”yrkesförbud” som ledarskribent på Östgöta Correspondenten är Marika Formgren numera sysselsatt med att utbilda sig till ingenjör. Det är en illustration så god som någon till den ”värdegrundsdemokrati” som är på väg att förvandla Sverige till en halvdiktatur, där avvikande röster obarmhärtigt exkluderas från den så kallade åsiktskorridoren.

Värdegrundsdemokrati var också temat när Marika Formgren framträdde vid ett mycket välbesökt offentligt möte i regi av den av Jan Sjunnesson skapade Föreningen för Fri Folkbildning i Stockholm den 20 augusti. I den svenska värdegrundsdemokratin, förklarade Formgren, får bara ”godkända” åsikter – sådana som inryms i åsiktskorridoren – framföras.

– Värdegrundsdemokratin är beroende av åsiktskorridoren, menade Formgren. Denna typ av demokrati kan bara fungera genom censur och giftskåpsstämpel. Inom åsiktskorridoren hittar vi politiskt korrekta nyckelord som ”anständighet”, ”människosyn”, ”mörka krafter”, ”rumsrenhet” och ”tolerans”.   

Värdegrundsdemokratin förklarades vidare vara flexibel och, till skillnad från hur det varpå 1970-talet då Karl Marx ekonomiska teorier styrde, renons på ekonomiska åsikter. Den har enligt Marika Formgren tre aspekter: postmarxistisk maktordningsanalys; modernitetens framstegstanke; den postmodernistiska relativismen.

Marika Formgren m m 006 – Människan behöver rötter och traditioner. framhöll Marika Formgren bland annat i bästa konservativa anda. Foto: Tommy Hansson

Då ekonomiska överväganden och teorier inte längre är utmärkande för vänsterns argumentation, menade Marika Formgren, är det andra grunder som gäller. Enligt den postmarxistiska maktordningsanalysen bör den som är att betrakta som överordnad kräla i stoftet medan den underordnade städse skall kräva upprättelse.

Som exempel anförde Formgren den 17-åriga radikalfeministiska sångerskan Zara Larssons angrepp på Svenska Dagbladets Per Gudmundson: som vit heterosexuell man skulle Gudmundson enligt unga Zara enbart hålla käften. Även personer med invandrarbakgrund, vilka vägrar följa den postmoderna maktordningsanalysens normer för hur de borde yttra sig och bete sig, skall knipa käft:

Ta till exempel Alice Teodorescu, numera ledarskribent på Göteborgsposten, som yttrat många beska sanningar om vänstern och därmed inte beter sig som hon ”borde”. Hon har bland annat kallats ”Onkel Tom” och Alexandra Pascalidou har angripit henne för att vara ”vacker och vit” – trots att Pascalidou själv är vacker och vit.   

När det gäller modernitetens framstegstanke, den andra av värdegrundsteoriens tre kungstankar, menade Formgren att frågan var mer komplicerad. Allt var ju inte bättre förr.

– Jag bröt benet när jag var sex år, och om jag inte fått benet röntgat och gipsat inom ramen för den moderna sjukvården hade jag blivit handikappad för livet. Idén om folkhemmet bygger på moderniteten. Vi får inte fastna i det förgångna, det modernas framsteg är oundgängliga.

Människan behöver emellertid även rötter och traditioner, framhöll Marika Formgren, liksom religion. Även om hon själv inte är religiös ansåg hon att religionen kan spela en positiv roll i den mänskliga tillvaron.  

max-weber Sociologen Max Weber (1864-1920) talade om ”avförtrollning”.

– Max Weber talade om ”avförtrollning”, men jag tror vi behöver ”det heliga” och andliga upplevelser. Ta till exempel det sexuella, som kan vara ”heligt” om det byggs på kärlek och trohet men också ”djuriskt” om det bara är till för att tillfredsställa omedelbara drifter. Inom sexualundervisningen i våra skolor behövs mer av det förra och mindre av det senare, som helt dominerar nu – blame it on the värdegrund.

I skolorna, menade Formgren, har det gått så långt att ”framstegsvänliga” pedagoger vill avskaffa begreppen lärare och elever – därför är vi också värdelösa i internationella jämförelser men är bäst i sexualundervisning.

Som den tredje och sista aspekten av den svenska värdegrundsdemokratin anförde Marika Formgren den postmodernistiska relativismen, ett stödjeben för de båda tidigare nämnda aspekterna och för vilken det inte finns några fakta, inte något rätt och fel, gott och ont utan enbart ”berättelser” eller med ett finare ord narrativ. Med andra ord: allting flyter.

-Därför, påpekade Formgren, ser vi i dag många svenska vänsteranhängare och nyliberaler som vill krossa alla befintliga normer, traditioner och institutioner och är för månggifte och könsrollernas upplösning. Ibland bekänner man sig till den så kallade kreativa förstörelse som har sitt ursprung inom den österrikiska ekonomiska skolan. /Fotnot 1/

quote-situations-emerge-in-the-process-of-creative-destruction-in-which-many-firms-may-have-to-perish-joseph-schumpeter-265375

Marika Formgren klargjorde dock att inte alla österrikiska nationalekonomer och långt ifrån alla liberaler anknöt respektive anknyter till sådana extrema idéer. Det pågår vad man kan kalla ett inbördeskrig mellan värdegrundsliberaler och demokratiska liberaler. Formgren menade att alla liberaler borde hålla sig för goda för att försöka tysta andra liberaler med argumentet om ”anständighet”.

– Själv har jag blivit kallad antiliberal och konservativ därför att jag riktat mild kritik mot värdegrundsdemokratins framstegstanke och relativism. Jag är visserligen konservativ men liberal i den meningen, att jag vill ha friast möjliga debatt.

Enligt Marika Formgren kan värdegrundsdemokratin med dess obevekliga åsiktskorridor med rätta uppfattas som tyckarelitens förakt för massorna. Den kan också, paradoxalt nog kan tyckas, försvåra för ekonomiskt engagerade vänstergrupper att verka. Hon exemplifierade med den vänsterradikala rörelsen Attac med ursprung i Frankrike, som var ordentligt i ropet under några år efter millennieskiftet och icke minst i samband med Göteborgs-kravallerna 2001. /Fotnot 2-3/

Attac för i dag dock en tynande tillvaro, då värdegrundstänkandet i såväl Sverige som utlandet i stort sett struntar i ekonomisk politik men ägnar sig desto mer åt så kallade patriarkala maktstrukturer, radikalfeminism och rasifieringstänkande.

attac_demo232 Attacrörelsen för i dag en tynande tillvaro.

Mathias Wåg från den vänsterextremistiska Researchgruppen, som på uppdrag av såväl Expressen som Aftonbladet ägnat sig åt att kartlägga och hänga ut meningsmotståndare till vänstern, brukar enligt Formgren exempelvis skälla på miljöpartister som kritiserar bankerna. Detta därför att Wåg anser att detta kan leda till antisemitism – den våldsamma arabiska antisemitismen bryr han sig dock inte ett dyft om.

Marika Formgren, en trebarnsmor som är född 1974, har i något sammanhang beskrivit sig själv som ”liten, arg och höger”. Hon ägnade sig under sitt föredrag inte endast åt att kritisera värdegrundstänkandet utan ställde också upp tre punkter vilka hon menade var väsentliga för ett bättre samhälle, samtliga väl i överensstämmelse med konservatismens ideal:

– Återge familjerna deras självbestämmande och rätt till barnens fostran.   
– Återupprätta lagarnas status på bekostnad av alla värdegrundsideal, som riskerar att sätta lagarna ur spel.   
– Alla politiker borde besinna regeringsformens portalparagraf: ”All makt utgår från folket.” /Fotnot 4/  

– Folket är ingen valboskap som skall uppfostras, underströk Marika Formgren, utan politikerna skall lyssna på folket, inte minst i invandringsfrågan. Ändå fryser man ut det parti vars politik bäst motsvarar folkets åsikt i denna fråga. Politikerna skall vara folkets tjänare, inte tvärtom!

– Många politiker ser värdegrundsdemokratin som den riktiga demokratin, menade Formgren, men en sådan uppfattning är i själva verket uttryck för en snobbelitism som ser den verkliga demokratin som pöbelvälde.

Jag önskar slutligen Marika all lycka i hennes ingenjörsstudier men hoppas givetvis på att hon inte ger den viktiga opinionsbildningen på båten. Här utgör hon en av landets viktigaste röster som inte får tystna!

Fotnoter:

  1. Begreppet ”kreativ förstörelse” myntades av den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter (1883-1950) 1942: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kreativ_f%C3%B6rst%C3%B6relse
  2. Attac är ett internationellt, globaliseringskritiskt nätverk som bland annat vill införa skatt på internationella valutatransaktioner. https://sv.wikipedia.org/wiki/Attac
  3. De så kallade Göteborgskravallerna varade 14-16 juni 2001 och utbröt som en protestaktion mot EU-toppmötet i Göteborg, där USAs president George W. Bush var närvarande. Polismakten grep eller omhändertog omkring 1000 demonsranter varav ett antal senare dömdes för våldsamt upplopp. Här följer en dryg halvtimme lång videofilm från kravallerna, som var de värsta i Sverige på många år. https://www.youtube.com/watch?v=vNLmn3Qe1z0
  4. Det vill säga all offentlig makt utgår från folket och dess valda representanter i riksdagen. Om den svenska regeringsformen – grundlagen eller konstitutionen – finns mer information här: http://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Demokrati/Grundlagarna/Regeringsformen/