Posted tagged ‘Aten’

Machiavelli och världens tyranner

13 januari, 2016

Vad har världens tyranner genensamt?

Den frågan ställer den historiske författaren Daniel Rydén i sin nya bok Historiens tyranner. En berättelse om diktatorer, despoter och auktoritära härskare (Historiska media 2015, 235 sidor).

Det i alla fall många av dem hade gemensamt var att de hade läst den florentinske diplomaten Nìccolò Machiavellis (1469-1527) bok Fursten, som trycktes först fem år efter författarens död 1532. Författaren ger i sitt så ryktbara verk råd till envåldshäskare om hur de bör agera om de vill bli kvar vid makten och samtidigt värna och utveckla staten. http://www.filosofer.se/machiavelli.html   

Portrait_of_Niccolò_Machiavelli_by_Santi_di_Tito Nìccolò Machiavelli (1469-1527). Mannen bakom Fursten.

Fursten trycktes snabbt i nya upplagor och blev på kort tid mycket omtalad. Den förbjöds av romersk-katolska kyrkan men blev populär i politiska kretsar, skriver Rydén (sidan 11): ”Den tysk-romerske kejsaren Karl V skaffade ett exemplar, den engelske kungen Henrik VIII likaså. Katarina av Medici lovordade den, Ludvig XIV skulle senare kalla den sin ´favoritvällslektyr´.”

”Machiavellisk” blev med tiden ett omtyckt skällsord om härskare som gjorde vad som helst för att säkra sin maktställning oberoende av alla moraliska överväganden. Machiavelli hade själv skrivit: ”I en ond värld är det omöjligt för en furste att alltid vara god, om han vill bevara staten.”

Bland de diktatorer som tog Machiavellis råd ad notam märks den italienske fascistledaren Benito Mussolini (1883-1945). Han var, åtminstone under den första fasen av sin regeringstid, en skicklig strateg. Förutom att han var en god skribent och en ännu bättre talare planerade han sina drag på ett omsorgsfullt sätt.    ”Som strateg var Mussolini slug”, framhåller Daniel Rydén (sidan 103). ”Han planerade långt i förväg, prioriterade noga sina mål, hade tålamod att vänta på rätt tillfälle men var beredd att slå till skoningslöst när det väl var dags.”

untitled

Det var därför Mussolini, även kallad Il Duce, inte satsade på väpnad revolution i Italien. Han väntade tills han fick över kungen, kyrkan och liberalerna på sin sida. För att påskynda processen tvekade dock inte Mussolini att skrämmas.

Det skedde initialt genom den ryktbara ”marschen mot Rom” i oktober 1922, vilken enligt Rydén inte alls var så heroisk som fascistpropagandan gjorde gällande men icke desto mindre skrämde vettet ur etablissemanget så att Mussolini utsågs till premiärminister över en koalitionsregering. Fascisterna tog sedan gradvis över hela regeringsmakten och upprättade en korporativistisk diktatur enligt sina ideologiska riktlinjer.

Så långt kan man säga att Mussolini, genom att använda sig av en kombination av list och våld, var en god lärjunge till Macchiavelli. Att han sedan helt korrumperades av makten och drabbades av hybris, ledande till att han invaderade Abessinien (Etiopien) i syfte att skaffa sig ett nytt romerskt imperium och allierade sig med Hitlertyskland och Japan, är en annan historia.

lord-acton-800

Mussolinis karriär skulle kunna sägas vara en fullgod illustration till Lord Actons (1834-1902) bekanta yttrande: ”Power tends to corrupt, absolute power corrupts absolutely” (Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut). Detsamma kan säkerligen sägas om de allra flesta av diktatorerna på Rydéns lista. https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dalberg-Acton,_1:e_baron_Acton

Daniel Rydéns diktatorsgalleri omfattar 15 självhärskare från och med Peisistratos i Aten på 500-talet före Kristi födelse till och med Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland i dessa yttersta av dagar. Även Sverige finns med på ett hörn i form av konung Carl XI (1655-97), som i enlighet med tankar som låg i tiden etablerade ett kungligt envälde. Kapitlet om denne monark inleds med följande citat av Macchiavelli: ”En furste måste för övrigt alltid leva med samma folk men kan mycket väl undvara samma stormän, eftersom han varje dag kan tillsätta eller avsätta dem och efter behag öka eller minska deras makt.”

Jag vet inte hur pass inläst Carl XI var på Macchiavelli, men när han genomförde sin stora reduktion – det vill säga drog in en stor del av de adliga stormännens egendomar till kronan i syfte att bättra på landets katastrofala ekonomi – tillämpade han till punkt och pricka det machiavelliska receptet enligt ovan. Historiker har under tre sekel brottats med frågeställningen hur kungen kunde gå i land med detta så smärtfritt som faktiskt skedde. Svaret, menar Rydén, ligger i det genomslag idéerna om det kungligas enväldet fick i samtiden (sidan 76):

Efter en rad uppslitande krig i Europa framställdes den starka centralmakten nu som det enda som kunde förhindra anarki och kaos. I Frankrike hade juristen Jean Bodin i flera böcker hävdat att en suverän furste måste kunna stå över lagen. I England gav filosofen Thomas Hobbes 1651 ut boken Leviathan, där han beskrev mänskligheten som en hop vargar vars primitiva drifter endast kan tyglas av en skräckinjagande envåldshärskare.

Den starka kungamakten var helt enkelt politiskt korrekt i det dåtida Sverige och Europa och främjades därtill av kyrkan samt ett utbrett missnöje med de adliga stormännens sed att utplundra landets resurser för egen vinnings skull.

575px-Kung_Karl_XI_till_häst_(1670-1697) Ryttarporträtt av Carl XI.

Om Carl XI kan beskrivas som en välvillig despot som hade rikets bästa för ögonen, så kan samma sak på intet sätt sägas om alla de diktatorer av olika slag som Daniel Rydén beskriver. Eklatanta exempel härpå är givetvis 1900-talets totalitära massmördare Josef Stalin, Adolf Hitler och Mao Tse-tung (jag föredrar denna latinisering av den kinesiske diktatorns namn framför det moderna Maozedong). Även om samtliga dessa tre folkförstörare i något slags mening må ha handlat i enlighet med sina förvridna uppfattningar om vad som var bra för deras respektive hemländer, kommer man inte från att samtliga var på något sätt sinnesrubbade.

Med hjälp av ideologiska koncept som inte tålde några motsägelser, hänsynslösa maktapparater och oavlåtlig propaganda lyckades de hanka sig kvar vid makten och under resans gång, direkt eller indirekt, ge upphov till otaliga miljoner människors död. Enbart kommunistisk maktutövning bär, enligt en beräkning framlagd av Jean-Pierre Dujardin i Le Figaro Magzine 19-25 november 1978, ansvaret för 142 917 000 dödsoffer.   

Intressant är Daniel Rydéns avsnitt om Kim Il-sung (1912-94), majoren i Röda armén som av Stalin handplockades att leda den kommunistiska, norra delen av Koreahalvön efter dess delning i samband med krigsslutet 1945. Det innovativa med denne hänsynslöse diktator är att han grundade en dynasti i Nordkorea, som i dag räknas som världens sista stalinistiska diktatur.

Detta drag stod väl i överensstämmelse med Machiavellis fursteråd. Således lät sig Kim – som dryga 20 år efter sitt frånfälle fortfarande anses vara president – efterträdas av sonen Kim Jong-il, vilken i sin tur efterföljdes av sin son Kim Jong-un.

article-1318889-0B7DA236000005DC-780_468x286 Dynastin Kim: Kim Il-sung, Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Något av en innovation stod vidare Vitrysslands diktator sedan 1994, Aleksandr Lukasjenko, för då han lät lagstifta om att all oregistrerad föreningsverksamhet kunde straffas med upp till två års fängelse (sidan 200): ”Alla samordnade handlingar som utförs av minst tre människor är i lagens mening föreningsverksamhet. Polisen har därmed rätt att ingripa mot allt som fler än två personer gör tillsammans.”

Bokens avslutas med ett urval i bokstavsordning av historiens ”auktoritära maktutövare”.

Daniel Rydéns bok kan varmt rekommenderas för den som vill få en översikt över världens tyranner såväl  i förfluten tid som nu- och samtid. Dock saknar jag den åtskillnad som jag menar bör göras mellan ”totalitär” och ”auktoritär” diktatur. Den totalitära diktaturen inlemmar varje aspekt av samhället under sin domvärjo, medan den auktoritära varianten inte lägger sig i precis allting. När militärjuntan i Chile inledde sin maktutövning 1973 var den exempelvis förnuftig nog att överlåta landets ekonomi åt experter, vilket resulterade i att Chile påfallande snabbt återhämtade sig från det ekonomiska kaos president Salvador Allende hade kastat landet rätt in i.

På en punkt vill jag rätta Rydén. Han skriver på flera ställen att Spaniens diktator Francisco Franco (1892-1975) var ”fascist”, vilket inte är fullt korrekt. Franco var noga taget en konservativ katolik och tillät inte de ideologiskt motiverade fascisterna i Spanien att sticka upp nämnvärt.

83a556aa-e501-11e3-_705926c Francos Spanien räddade 200 000 judar undan Förintelsen.

Han gjorde heller inte samma fatala misstag som Mussolini gjort, att liera sig med Hitlertyskland under Andra världskriget. Spanien förblev i stället neutralt och kunde därför bli en tillflyktsort för förföljda judar. Spanien kunde på sätt rädda omkring 200 000 judar undan Förintelsen i Europa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco

 

Den europeiska civilisationens grundpelare: Jerusalem, Rom, Aten

21 april, 2014

untitled Skulpturen ”Europa och tjuren” i Halmstad av Carl Milles.

Man bör inte begå misstaget att förväxla EU med Europa. Denna världsdel, som till ytan är världens näst minsta men till befolkningen tredje största, kommer att bestå också efter det att EU förpassats till historiens soptipp som överstatlig utopi.

De första människorna anses ha kommit till det som i dag är Europa för omkring 40 000 år sedan. Namnet Europa härrör från en fenicisk prinsessa som enligt legenden tillfångatogs av överguden Zeus i tjurgestalt. Hon fördes till den grekiska ön Kreta, där hon blev mor till Minos som grundlade den minoiska kulturen på ön.

Det brukar hävdas att den europeiska civilisationen och identiteten grundas på tre historiskt viktiga städer: Jerusalem, Rom och Aten.

Jerusalem ligger visserligen rent geografiskt sett inte i Europa men har ändå kommit att utöva ett avgörande inflytande över den europeiska utvecklingen. Jerusalem, i dag Israels officiella huvudstad, har en närmare 4000-årig historia och anses ha grundats omkring år 1800 före Kristi födelse av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna som vi kan läsa om i den judiska bibeln.

Cirka 990 intogs staden av den israelitiske konungen David, som regerade sju år i Hebron och därefter 33 år i Jerusalem som han utsett till huvudstad i sitt rike. David efterträddes av sonen Salomo, som lät bygga ett tempel på Moria berg kring år 960 vilket dock förstördes av babylonierna 586 före Kristi födelse.

När det judiska folket återvände från fångenskapen i Babylon omkring år 500 började man uppföra det så kallade Serubbabels tempel, som konung Herodes den store flera hundra år därefter byggde vidare på. Det är detta tempel som vi läser om i den kristna bibeln i anslutning till Jesu och hans lärjungars verksamhet. Det förstördes, precis som Jesus förutsagt, vid romarnas intåg under general Titus år 70 efter Kristi födelse och har därefter inte återuppbyggts.

Israelresa 073 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

I Jerusalem återfinns viktiga platser som Västra tempelmuren, Tempelberget med Omars moské och al-Aqsa-moskén samt Den heliga gravens kyrka vilken traditionellt sägs ha byggts över Kristi grav. Jerusalem är judarnas heliga stad men har också stor betydelse för kristendom och islam. Det var i Jerusalem som kristendomen grundades av Jesus och hans apostel Paulus, den tidigare fanatiskt antikristne fariséen Saulus. Paulus och Jesu främste lärjunge Petrus begav sig efter Jesu korsfästelse till Rom som var världens dåtida centrum.

Både Paulus och Petrus avrättades av den romerska makten, men deras och otaliga andra kristnas martyrium lade grunden till en mäktig religion som på 300-talet blev romersk statsreligion då kejsar Konstantin den store omvände sig till kristendomen. Kristendomen spreds sedan över världen och är i dag världens största religion med omkring 2,2 miljarder anhängare.

Rom, dit alla vägar sägs bära, grundades enligt traditionen år 753 före Kristi födelse. Den romerska kulturen anses vara den kultur som spelat störst roll i världshistorien. Romarna utropade sin självständighet från etruskerna i form av en republik år 509. År 27 före Kristi födelse avlöstes republiken av ett kejsardöme med Augustus som förste kejsare.

imagesAQNF5XIF Rom brukar ibland kallas ”den eviga staden”.

Som höjdpunkt i den romerska odlingen betraktas ofta jus romanum, den romerska rätten. Den upplevde sin glansperiod under de tre första århundradena efter Kristi födelse men dess inflytande är kännbart än i dag. Den romerska rättsutövningen har inspirerat och varit underlag för utvecklingen av det moderna rättsväsendet i flertalet europeiska länder.

När vi talar om Roms betydelse kan vi inte undvika att nämna det språk som talades i antikens Rom, latinet. Latinet användes allmänt som den första kristna kyrkans språk, något som fortfar än i dag inom den traditionsbundna romersk-katolska kyrkan. Latinet spreds genom kristendomens utbredning vidare ut i världen och har ända in i våra dagar fungerat som ett lingua franca i den lärda världen.

Atens historia är sannolikt lika lång som Roms och sägs ha grundats av konung Kekrops. Stadens ursprungliga utbredning var koncentrerad till borgklippan Akropolis. Stadens storhetstid inträffade efter Perserkrigen på 480-talet före Kristi födelse men förlorade med Peloponnesiska kriget 431-404 sitt forna inflytande. Under romarväldet kom dock staden att behandlas med stor välvilja och mildhet.

untitled Sokrates: den klassiska grekiska filosofins fader.

Aten anses ha utgjort demokratins vagga, men det måste understrykas att den demokrati (som betyder ”folkstyre”) det var fråga om endast omfattade fria, vuxna män. Kvinnor, slavar och utlänningar hade inget som helst att säga till om. Således hade den atenska demokratin betydelse för endast cirka 30 000 av stadsstatens 300 000 invånare, det vill säga 10 procent. Dem som demokratin omfattande hade emellertid ett stort inflytande över Atens angelägenheter.

Statsmannen Solon tillskrivs äran av att ha lagt grunden för den atenska demokratin genom de reformer han införde 594 före Kristi födelse, då de rikas makt begränsades och de fattigas villkor förbättrades.    I övrigt måste man nämna Atens och den grekiska civilisationens avsevärda inflytande över världshistorien då det gäller områden som filosofi, konst, arkitektur, läkarvetenskap och matematik.

Atens störste son var enligt mitt förmenande Sokrates (cirka 469-399 före Kristi födelse), den grekiska och västerländska filosofins fader. Hans verksamhet är känd för eftervärlden genom lärjungen Platons dialoger. Genom den samtalskonst han utövade på Atens gator och torg lade han grunden för modern kunskapsteori och logik.

Genom Sokrates ifrågasättande av etablerade normer – om man så vill ”den politiska korrektheten” – blev han till sist en nagel i ögat på Atens makthavare och avrättades efter beslut i den atenska folkförsamlingen år 399. Han anklagades för ateism och sofism samt för att ha förfört den atenska ungdomen. Avrättningsmetoden bestod i att Sokrates ur en bägare tvingades inmundiga en dryck innehållande bland annat den giftiga odörten.

untitled Chimay heter ett utmärkt belgiskt öl.

Kommer då Bryssel att i framtiden tillmätas samma betydelse som Jerusalem, Rom och Aten? Nej, knappast. Inte på annat sätt än att det var här som den Europeiska Unionens missriktade maktambitioner hade sitt säte, vilket knappast kan anses vara någon större bedrift i sig.

Och naturligtvis som ursprungsstad för pommes frites, brysselkål och brysselspetsar. Det utmärkt goda belgiska ölet inte att förglömma.

Jämtin, Bildt – och en kvinnlig bin Ladin

3 maj, 2011

Hundreds-celebrate-death-of-Osama-bin-Laden-in-Washington

Glädje i Washington över bin Ladins död. Frågan är om Carin Jämtin är lika glad i dag.

Nej, Carin Jämtin ser inte ut att bli någon höjdare som Socialdemokraternas partisekreterare. I skuggan av nyheterna från Pakistan om terrorgurun och massmördaren Osama bin Ladins (1957-2011) fabulösa ändalykt föreslog Jämtin att en muslimsk högtid, på bekostnad av en befintlig svensk, bör införas som officiell svensk helgdag. Detta i syfte att understryka Sveriges mångkulturella karaktär.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson kommenterade:

Vad Carin Jämtin i princip säger är att nationaldagen eller en kristen helgdag ska avskaffas till förmån för en muslimsk helgdag. Jag tycker att utspelet är direkt osmakligt och jag undrar om detta är en ny officiell socialdemokratisk partilinje. Jag efterlyser därför besked från Håkan Juholt i frågan huruvida han instämmer i vad hans partisekreterare sagt om att svenska helgdagar ska avskaffas till förmån för muslimska högtider.

Det var som bekant Jämtin vilken, i egenskap av sossarnas dåvarande oppositionsborgarråd i Stockholm, inför senaste valet föreslog att butlers skulle befolka huvudstadens tunnelbana för att betjäna resande stockholmare. Tidigare har Jämtin på Facebook hyllat skribenten Donald Boström för dennes antisemitiska sagoberättande i Aftonbladet.

Carin Jämtin uppges nu ha åkt ner till Västra Götaland i syfte att bättra på sossarnas usla opinionssiffror inför omvalet i regionen den 15 maj. Jag tror inte riktigt hon lyckas, och med jäntan Jämtin i partitoppen torde Juholt kunna skrinlägga alla planer på maktskifte i valet 2014.

Om Jämtin ändå, mot all sans och balans, skulle få gehör för sitt vilda förslag om en muslimsk helgdag i Sverige föreslår jag att 1 maj får stryka på foten. Kanske till förmån för högtiden ashura, då rättrogna shiiter firar genom att plåga sig själva och sina barn till minne av Husseins död år 680.

Ashura i stället för 1 maj?

En annan känd Palestina-vän, utrikesminister Carl Bildt, har återigen gjort cyberrymden osäker genom att twittra. Den här gången knappade han in följande:

Worried by reports that Israel government will steal tax money from Palestinian authority. Unacceptable.

Jag vet inte vilka rapporter Bildt tagit del av, men vad som är verkligt oacceptabelt är att utrikesministern återigen – för vilken gång i ordningen? – ensidigt går ut och brännmärker Israel.

Svensk Israel-Information kommenterar:

Det är märkligt att utrikesminister Bildt inte kan hålla reda på skillnaden mellan att ”frysa” och att stjäla pengar. Det är ännu märkligare att vår högsta toppdiplomat offentligt via sin twitter kommer med grundlösa anklagelser. Anledningen till att tillfälligt frysa de skattepengar som Israels regering samlar in åt PA är rädsla för att Hamas ska få tillgång till dem.

Vi får nog aldrig höra den proletära palestinaaktivisten Carin Jämtin och överklassantisemiten Carl Bildt uttrycka någon som helst förståelse för Mellanösterns ännu så länge enda demokrati, Israel. Däremot kommer de säkerligen fortsätta klanta sig genom uttalanden/twittrande av ovan nämnt slag.

Jag må vara gammalmodig, men jag står fast vid att det är ovärdigt av en utrikesminister att offentligt kommentera allt från världshändelser till privat pyssel genom det dubiösa twittrandet.

Man kan med fog fråga sig vad Jämtin och Bildt anser om det faktum, att den beryktade flygplanskaperskan Leila Khaled (född 1944) från den palestinska terroristorganisationen PFLP besökt Sverige 30 april – 4 maj och bland annat 1 maj-talat hos Syndikalisterna samt framträtt vid ett helkvällsarrangemang för socialdemokratiska ABF; vid det sistnämnda evenemanget tillsammans med vänsterpartistiske Israel-hataren Dror Feiler.

Den grånade och obotfärdiga terroristen Leila Khaled.

Khaled var med och kapade TWA 840 på väg från Rom till Aten 1969, varvid planet tvingades ned i Syriens huvudstad Damaskus. I september 1970 – ”Svarta september” – fanns hon bland kaparna då fyra plan på kort tid kapades. Khaled kapade ett plan tillsammans med nicaraguanske terroristen Patrick  Argüello, vilken lyckligtvis dödades.

PFLP bär ansvaret för en lång rad blodiga terrorattacker genom åren och Leila Khaled är en av dess ledande företrädare. En polisanmälan lär ha lämnats in mot Leila Khaled för grova folkrättsbrott, och det är naturligtvis bakom lås och bom – eller framför en exekutionspluton – denna den internationella terrorismens kvinnliga motsvarighet till Osama bin Ladin hör hemma. 

Nya höjder för Patrik Sjöberg

29 april, 2011

Tränaren och adepten.

Nej, Idrottsverige blir nog aldrig sig likt efter höjdhopparfenomenet Patrik Sjöbergs minst sagt välpublicerade avslöjanden om att han och andra friidrottare utsatts för sexuellt utnyttjande av pedofil karaktär. Pedofilen i fråga var hans egen tränare och styvfar Viljo Nousiainen (1944-99).

De skakande uppgifterna om Viljo Nousiainens sexuella övergrepp mot sina adepter kom fram i anledning av förhandspubliciteten kring Patrik Sjöbergs nya memoarbok Det du inte såg (Norsteds förlag 2011). Ett par andra mer eller mindre kända namn som hävdar att de råkade ut för liknande övergrepp som Sjöberg är hopptränaren Yannick Tregaro och höjdhopparen Christian Skaar Thomassen. Patrik själv har förutskickat att det inom kort kan komma fler avslöjanden.

Patrik Sjöbergs spektakulära avslöjanden berör i någon mån mig personligen. Jag arbetade nämligen som sportjournalist på tidningen Idrottsbladet 1979-86 med svensk friidrott som särskilt bevakningsuppdrag. 1981 hade jag förmånen att följa den då blott 16-årige Patrik Sjöberg på nära håll under en tävling i Idrottsparken i Södertälje, och jag vill minnas att det dåvarande superlöftet vann höjdhoppet på 2,22 (jag kan ta fel på resultatet).

Naturligtvis fanns Viljo Nousiainen med för att coacha det unga höjdhopparlöftet, och skulle man intervjua Patrik var det en självklarhet att prata också med Nousiainen. Denne var en ytterst särpräglad personlighet: dynamisk och talför som få hade han förmågan att ge en exakt analys av det som skedde på ansatsbanan och över ribban. Under själva tävlingen stod han strax utanför tävlingsbanan och levde sig in i hoppningen med, efter vad det tycktes, både kropp och själ. Samtidigt rökte han oavbrutet.

Viljo Nousiainen var utan tvivel ett geni inom sitt gebiet. Nousiainen hade enligt Wikipedia: ”…en stor förmåga att se och förstå rörelse, rytm och koordination hos en friidrottare” (läs: hoppare). Nousiainen, som föddes i Finland, har också tränat Christian Olsson, som vunnit allt som går att vinna i trestegshoppning: OS, VM, EM och SM. Genom att undervisa Johnny Holm i höjdhoppsträning ligger han också indirekt bakom den senares son Stefan Holms OS-guld i höjdhopp i Aten 2004.

Bara dopningsdömde Sotomayor har hoppat högre än Sjöberg.

Patrik Sjöbergs främsta mästerskapsmeriter är ett VM-guld, tre OS-medaljer samt därtill värlsdrekord på 2,42 satt på Stockholms stadion 1987. Han är den ende höjdhoppare som tagit medalj i tre olympiska spel och innehar fortfarande europarekordet; endast kubanen Javier Sotomayor har hoppat högre (2,45). Sjöberg höll också svensk mästerskapsklass i längd- och trestegshopp.

Min teori om varför Patrik Sjöberg förmådde låta sig fortsätta tränas av Nousiainen, trots övergreppen i den tidiga ungdomen, är Patriks oerhört starka psyke. Han hade gett sig fan på att bli världsbäst i höjdhopp och då fick ingenting stå i vägen. En annan, förvisso något plump, teori gör gällande att han blev så bra därför att han måste träna hårt för att komma över Viljo Nousiainens ribba.

Det var inte helt lätt att som journalist nalkas Patrik Sjöberg. Hade han inte lust att prata med en viss journalist, som  kanske  hade skrivit saker om honom som han inte gillade, så struntade han i det. Det drabbade mig någon gång. Han kunde lätt, och inte helt utan skäl, uppfattas som dryg. En som alltid ställde upp för pressen med ett till synes outsinligt gott humör var däremot Viljo Nousiainen.

Patrik Sjöberg var – och är – en särling. Just i detta oomtvistliga faktum ligger också hans storhet som idrottsman. Han har alltid kört sitt eget race och kunde exempelvis ses helt ogenerat stå och blossa på en cigarrett efter en tävling (om det var Viljo som lärde honom röka vet jag inte, men tanken ligger nära till hands). Patrik har som bekant heller inte varit främmande för värre droger än så.

Med sin nya memoarbok och de nya avslöjandena har Patrik Sjöberg nått nya höjder som går utöver det rent idrottsliga. Personligen finner jag ingen anledning tvivla på hans uppgifter, utan är full av beundran över det icke obetydliga moraliska mod som krävs för avslöjanden av denna speciella karaktär.

Om han kan få idrottsrörelsen att ta tag i den känsliga frågan om pedofili har han förvisso gjort en storartad insats. Mycket tyder på att uppgifterna om den tidigare närmast helgonförklarade Viljo Nousiainen bara är toppen på det bekanta isberget. Vad beträffar den gångväg i Göteborg som bär Nousiainens namn torde det bara vara en tidsfråga innan den namnändras; i så fall varför inte uppkalla den efter Patrik Sjöberg?

Sverigedemokraterna har instämt i Riksidrottsförbundets krav på att ge idrottsrörelsen samma rättigheter som förskolorna har när det gäller att tillgodogöra sig begränsade utdrag ur arbetssökandes belastningsregister. Ett ganska självklart krav i sammanhanget, kan tyckas.

 Mattias Karlsson (SD).

Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesman Mattias Karlsson har framhållit:

Idrottsrörelsen måste få ökade möjligheter att förebygga att barn och ungdomar ungdomar blir utsatta för sexuella övergrepp. Jag ser det som självklart att idrottsrörelsen ska få tillgång till samma verktyg som förskolorna har i det förebyggande arbetet mot att barn utnyttjas sexuellt.

En ”Lex Sjöberg” ligger alldeles klart inom möjligheternas ram.