NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Nej, det här var ingen bra början för Kristersson och Wallström

Året 2018 började inte särskilt väl för ett par av Sveriges två mest framträdande politiska ledare: varken Moderaternas nye ledare Ulf Kristersson eller den socialdemokratiska utrikesministern Margot Wallström kan ha sägas ha rosat marknaden när de skulle redogöra för de inrikespolitiska prioriteringarna respektive kommentera världspolitiken.

”Det kan gå lysande och det kan gå käpprätt åt skogen”, utlät sig Kristersson i en nyårsintervju med Tidningarnas telegrambyrå (TT) när han förutspådde hur det skulle gå med integreringen av nyanlända som enligt M-ledaren är den ”största utmaningen” . https://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article27166707.ab

Nej, Uffe, integrationen kommer knappast att gå ”lysande”.

Enligt min mening är det något förvånande att Ulf Kristersson över huvud taget luftar alternativet ”lysande” i sammanhanget. Det borde nämligen vara uppenbart för alla med syn, hörsel och tankeförmåga i behåll att de ansatser till integrering som gjorts så här långt, i de fall de inte varit helt obefintliga, gått käpprätt inte bara åt skogen utan åt en långt mer ogästvänlig plats.

Fråga alla kvinnor som utsatts för gruppvåldtäkter. Fråga den personal inom räddningstjänsten som angripits med stenar, raketer eller smällare när de varit i färd med att rädda liv. Fråga polisen i Malmö, Göteborg, Stockholm med flera orter.

Moderaterna har efter Fredrik ”Öppna era hjärtan” Reinfeldts tid vid makten med växlande framgång sökt distansera sig från den extremt liberala immigrationspolitik han ställde sig i spetsen för. Det har, inte utan skäl, skämtats om att Kristersson blåkopierat långa stycken ur Sverigedemokraternas politik. Och med tanke på moderatpartiets uppgång i opinionen har detta sannolikt varit ett framgångskoncept.

I TT-intervjun skyndar sig emellertid Kristersson att emfatiskt frånsäga sig alla planer på samverkan med SD ”för jag delar inte deras grundläggande värderingar”. Precis här visar den nya M-bossen att han trampar vidare i Reinfeldts fotspår avseende den stereotypa synen på ett av Sveriges tre största partier. Det bådar sannerligen inte gott för framtiden att han på det här sättet målar in sig i ett hörn..

Om M och allianspartierna skall ha någon som helst chans att tillträda regeringsmakten i höst är det sista man behöver amatörmässiga uttalanden som bildligt talat bränner både skepp och broar!

Bilden ljuger – så här idylliskt är inte förhållandet mellan utrikesminister Margot Wallström och NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Minst lika amatörmässig framstår utrikesminister Margit Wallström (S) som när hon ”varnar NATO” för att lägga sig i svenska ställningstaganden på den internationella arenan.  https://www.svt.se/nyheter/inrikes/margot-wallstrom-varnar-nato

”Nato ska avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige /… /Vi kommer inte att bry oss om hot mot Sverige, det är inte acceptabelt att man göra (sic!) såna här uttalanden.” Tvärtom, menade Wallström, är så kallade hot liknande dem som framförts av USAs högsta NATO-representant ”kontraproduktiva”.

Bakgrunden till utrikesministerns varning till NATO – som säkerligen darrar av skräck (OBS! sarkasm) – är att USAs tämligen nytillträdda NATO-ambassadör, den före detta senatorn Kay Bailey Hutchison, för en tid sedan konstaterade att om Sverige väljer att underteckna FNs konvention om ett globalt kärnvapenförbud så kan detta leda till problem i umgänget mellan Sverige och NATO. https://www.dn.se/nyheter/sverige/usa-varnar-sverige-om-karnvapenforbud/

Wallström väljer nu att tolka denna i mitt tycke rätt harmlösa sakupplysning som ”hot och press” och därmed skapa en motsatsställning mellan vårt land och NATO som våra säkerhets- och utrikespolitiska intressen på intet sätt är betjänta av. Nu framhärdar Sverige via Wallström i att Sverige troligen kommer att underteckna FN-konventionen, kanske som rent trots gentemot NATO.

Det kan nämnas att såväl Finland som Storbritannien, två länder som vi samarbetar med frekvent på det militära området, har valt att neka underteckna propån om kärnvapenförbud.

USAs NATO-ambassadör Kay Bailey Hutchison.

Margot Wallströms ”hot” mot Atlantpakten kommer förstås alls inte som någon överraskning. Vi har trots allt att göra med en utrikesminister som lyckats stöta sig med både Israel och Saudiarabien genom sin lösmynthet och som är den enda av EUs utrikesministrar som inte är välkommen i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/10/24/fler-pinsamheter-fran-var-dysfunktionella-utrikesminister/

Slutligen kan nämnas att även den allt gråare eminensen Carl Bildt har behagat uttrycka synpunkter på det gångna året och det som nyss börjat. Bildt är ”oroad” men finner likväl hopp i exempelvis den ekonomiska utvecklingen och att Trump ”ännu” inte startat något krig.

Det var rätt länge sedan jag brydde mig nämnvärt om vad Bildt hade att meddela mänskligheten, men den som är mer intresserad än jag kan ju roa sig med att klicka på denna länk: http://www.dagensps.se/opinion/carl-bildt-finns-skal-att-vara-oroad/?utm_campaign=unspecified&utm_content=unspecified&utm_custom%5Bapsis%5D=1018454482&utm_medium=email&utm_source=apsis

 

 

Offensivt Ryssland hotar Norge med kärnvapen – Putin angriper ”globala eliter”

330 amerikanska marinkårssoldater kommer att placeras på norsk mark i januari 2017. Det är första gången sedan NATO bildades 1949 som Norge tillåter utländsk trupp att stationeras i landet.

USA har ingått ett avtal med den borgerliga norska regeringen om att stationera 330 amerikanska marinsoldater på norskt territorium. Truppstyrkan placeras i Vaernes i Nord-Tröndelag nära Trondheim. Avtalet upprör en del norska oppositionspolitiker och militärer men framförallt ryska representanter. Det är första gången på närmare 70 år som Norge ger klartecken för utstationering av utländsk trupp på norsk botten.

När den auktoritäre ryske ledaren Vladimir Putin vill framföra skarpa budskap till andra länder utan att själv behöva ta till orda har han för vana att skicka fram någon betrodd underhuggare inom politiken eller diplomatin. Denne får då som ett slags skurkaktig ”gubben i lådan” hota med kärnvapen och/eller andra otrevligheter. Den här gången föll lotten på den rutinerade försvarspolitikern Frants Klinstevitsj, som i en intervju med norska TV2 hotade det mångåriga NATO-landet Norge med kärnvapen. http://www.tv2.no/a/8691052/

”Detta är mycket farligt för Norge och norrmännen”, menade Klintsevitsj, som är förste vice ordförande i den ryska statsdumans (senatens) försvarskommitté. Han har representerat Putins parti sedan 1999. Enligt den ryske försvarspolitikerns mening har USA pressat Norge att ta emot marinsoldaterna därför att man är intresserat av att ”bygga upp en infrastruktur” i det skandinaviska landet, som varit medlem av Atlantpakten (NATO) sedan dess begynnelse 1949.

Putins  språkrör Frants Klintsevitsj hotar med en rysk kärnvapenattack mot norska mål.

Enligt en vanlig rysk verklighetsuppfattning är Ryssland ständigt ”omringat” av fientliga krafter vilka hotar invadera moder Ryssland. Det var det Stalin skyllde på när han lurade skjortan av väst och efter Andra världskriget ockuperade större delen av Östeuropa minus Finland, som dock tvingades föra en ”finlandiserad” – det vill säga ryskvänlig – utrikespolitik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Finlandisering

Sovjetnostalgikern och gamle KGB-officeren Vladimir Putin tycks hysa en snarlik uppfattning om att stackars Ryssland löper risk att ”inringas” av länder som Ukraina, de baltiska staterna, Norge och sannolikt även Sverige. Därav de systematiska kränkningarna av andra länders territorier och de stundom förekommande hoten om att sätta in kärnvapen. Det måste betecknas som anmärkningsvärt att ryssarna nu känner sig hotade av ynka drygt 300 USA-soldater.

Frants Klintsevitsj lägger ut texten:

Hur skall vi reagera  på detta? Vi har självfallet aldrig tidigare haft Norge på listan över mål för våra strategiska vapen. Men om detta utvecklar sig, kommer Norges befolkning att få lida. Därför att vi måste reagera mot definierade militära hot. Och vi har saker att reagera med.

Stationeringen av de amerikanska marinsoldaterna kommer att ske i januari 2017 och en utvärdering att göras under året. Troligen kommer soldaterna att få använda sig av amerikansk materiel som redan finns på plats. Det norska försvarsdepartementet anser att den gästande truppen inte kan kallas ”permanent”, då den avses roteras. Något som från rysk sida anses vara blott en ”lek med ord”.

Norges statsminister Erna Solberg tillsammans med NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg, som var hennes företrädare som norsk regeringschef.

2018 kommer Norge till yttermera visso att vara värdland för NATOs stora manöver: cirka 25 000 soldater från västalliansen (som numera även innehåller östeuropeiska inslag) kommer då att finnas på norsk mark inte särskilt långt från ryskt territorium. https://www.nrk.no/urix/25.000-nato-soldater-til-norge-i-2018-1.12190045

Bilden av det aggressiva Putin-Ryssland bekräftas i en unik intervju med chefen för den brittiska underrättelseorganisationen MI5, Andrew Parker, i den brittiska vänstertidningen The Guardian nyligen. Det var första gången i MI5s 107-åriga historia som en chef för organisationen gav en tidningsintervju. https://en.wikipedia.org/wiki/MI5

Parker menar att i en tid när mycket av fokus ligger på islamistisk extremism, så är hemliga operationer utförda av andra länder en växande fara. Och den största faran därvidlag, menar Andrew Parker, är Ryssland:

It is using its whole range of state organs and powers to push its foreign policy abroad in increasingly aggressive ways –  – involving propaganda, espionage, subversion and cyber-attacks. Russia is at work across Europe and in the UK today. It is MI 5´s job to get in the way of this.

MI5-chefen Andreew Parker varnar för ett aggressivt Ryssland.

Det som skiljer dagens situation jämfört med den som rådde under det Kalla kriget är kriget i cyberrymden. De ryska målen omfattar ej endast militära hemligheter utan även industriprojekt, ekonomisk information samt regerings- och utrikespolitik. Underrättelsechefen Andrew Parker har uppfattningen, att det inte bara är MI5s uppgift att bekämpa den statsundergrävande verksamheten från fientlig makts sida utan att också informera allmänheten om situationen – därav beslutet att låta sig intervjuas av The Guardian.

I intervjun hävdar Parker vidare, att MI5 under de senaste tre åren omintetgjort tolv jihadistiska terrorkomplotter. Enligt Parker finns det för närvarande omkring 3000 våldsbenägna islamistiska extremister i Storbritannien, varav merparten brittiska. https://www.theguardian.com/uk-news/2016/oct/31/andrew-parker-increasingly-aggressive-russia-a-growing-threat-to-uk-says-mi5-head

”Russia seems to define itself by opposition to the west and seems to act accordingly”, menar MI5-chefen. ”You can see that on the ground with Russia´s activities in Ukraine and Syria.”

En del av den ryska propagandaverksamheten i det nya ”kalla krig”, som de facto varit för handen sedan Putins makttillträde 2000, går ut på att få över nationalistiska och/eller populistiska politiska krafter i västvärlden på sin sida: väst porträtteras som dekadent och omoraliskt under det att Ryssland står för traditionella värden som familj, fosterlandskärlek och heterosexualitet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Att döma av den till synes växande skaran av Putin-anhängare på nätet har detta varit en framgångsrik strategi – det talas ofta om ”hets” mot Ryssland, ja till och med om ”främlingsfientlighet” gentemot ryssar. Om Ryssland kränker andras territorium eller någon rysk representant uttalar sig hotfullt, ja då är det ändå västvärldens fel.

Gamle vänstersossen och Palme-beundraren, förre TV-reportern Björn Elmbrant, hävdar i en replik i Dagens Arena att ”Dagens Nyheters kampanj för Nato-medlemskap bygger på att stoppa all dialog och att starkt överdriva ett reellt ryskt hot, för att locka fram människors rädsla.”

Vladimir Putin varnade vid Valdai Clubs möte i Sotji för ”globala eliter” och förnekade all inblandning i USA-valet.

Den ur Sverigedemokraterna uteslutne prästen Axel W. Karlsson talar i en Facebook-kommentar till Elmbrants inlägg, som han delat, om ”hetsbladet” Dagens Nyheters ”SKRÄCKkampanj och spridande av främlingsfientlig propaganda MOT RYSSARNA för att leda in Sverige i NATO.”  (Versaler av Karlsson). Karlsson är medarbetare i den Rysslands-vänliga tidningen Nya Tider. http://www.dagensarena.se/opinion/uppdiktade-hotbilder-ar-inte-ansvarsfull-journalistik/

Medan det under Kalla kriget uteslutande var så kallade progressiva krafter – vilka kunde återfinnas bland kommunister, socialdemokrater och i enstaka fall liberaler – som sökte förringa det sovjetiska hotet mot västerländsk frihet och demokrati och rikta all kritik mot väst, är det nu i huvudsak nationalister som backar upp Putins postsovjetiska rike. Att Putin med sin retorik medvetet appellerar till medlemmar ur detta politiska skikt är uppenbart.

Sajten Nyheter idag rapporterar om hur Putin på en sammankomst med Valdai Club i Sotji nyligen i ett tal gick hårt åt ”globala eliter” samt mångkulturalism, vilken enligt Putin har misslyckats. Den ryske statschefen är väl medveten om att det är sådant som många av nationalisterna i Europa vill höra. Putin förnekade i sammanhanget att Ryssland sökte påverka presidentvalet i USA den 8 november. ”USA är ingen bananrepublik”, citeras Putin bland annat i Nyheter idag. http://nyheteridag.se/putin-till-attack-mot-mangkultur-och-globala-eliter/

Valdai Club är en respekterad international samtalsklubb etablerad 2004 vid Valdai-sjön nära Velikij Novgorod i Ryssland. Klubben har enligt Wikipedia engagerat sammanlagt över 900 personer från över 60 länder genom åren, varav många välrenommerade politiker, pensionerade statsmän, forskare, kulturpersonligheter, höga militärer etcetera.

Nyheter idags Chang Frick – en av Rysslands röster i Sverige.

Ironiskt nog, med tanke på Putins ordval, skulle man mycket väl kunna kalla Valdai Club för en ”global elit” av i princip samma skrot och korn som den omtalade Bilderberggruppen. https://en.wikipedia.org/wiki/Valdai_International_Discussion_Club

Primus motor på Nyheter idag är Chang Frick, en tidigare sverigedemokrat som inte gör någon hemlighet av sin proryskhet och att en av tidningens största kunder är den ryska nyhetstjänsten RT (Russia Today). http://stefanolsson.nu/2015/10/21/husbonden-heter-putin/

 

 

Putinismen: så håller sig det ryska ledarskiktet kvar vid makten

Inte under isen men delvis under vattnet befinner sig Putin på den här bilden.

Mellan 1917 och 1991 låg kommunismen i dess marxist-leninistiska tappning som en död ideologisk hand över Sovjetunionen. Kommunismen lämpades överbord när sovjetimperiet imploderade 1991 och ersattes av en trevande demokrati och marknadsekonomi, vilken dock svårt handikapppades och underminerades av svagt ledarskap och korruption såväl som av hänsynslös oligarkism.

2000 tillträdde Vladimir Putin, född 1952, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som rysk president. Putin lämnade 2008 efter ett skenval över makten till sin marionett, Dmitrij Medvedev, för att själv i egenskap av premiärminister kunna rycka i dennes tåtar. 2012 lät sig Putin sedan återväljas som republiken Rysslands president och överlät premiärministerposten till Medvedev.

Emedan vare sig kommunism eller västerländsk demokrati styr i dagens Ryssland har Rysslands-bedömare myntat beteckningen putinism i syfte att förklara det ideologiska koncept som är förhärskande. En av de Rysslands-experter som deltagit aktivast i diskussionerna om vad putinismen innebär är USA-födda Anne Applebaum, https://sv.wikipedia.org/wiki/Anne_Applebaum , medarbetare i Washington Post och en av samtidens största auktoriteter på Gulag-arkipelagen, det system av sovjetiska slavarbetsläger som en gång skapades av Stalin och ägde bestånd under hela sovjettiden.

Här följer ett avsnitt ur en föreläsning Applebaum höll vid American Academy i Berlin 2008 om vad ”putinism” egentligen innebär: https://www.youtube.com/watch?v=Nji0osPfefM

 

Anne Applebaum, Sovjet- och Rysslands-expert.

Anne Applebaum, som för övrigt är gift med tidigare polske försvarsministern Radoslaw Sikorski och polsk medborgare, inleder med att konstatera att Vladimir Putin och kretsen kring honom är i hög grad stöpta i den gamla KGB-formen. Putin-kamarillan hyser ingen tilltro till att folket har förmågan att göra de korrekta politiska valen och tror följaktligen heller inte på fria, oförutsägbara val.

Ledarklicken i Kreml opererar vidare enligt principen ”den som inte är med oss är emot oss”, eller som Jesus Kristus uttrycker det i Lukasevangeliet 11:23: ”Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.” I den putinistiska världsåskådningens ljus är, enligt Applebaum, således alla som inte ger sitt ljudliga bistånd till Putin att anse som spioner för främmande makt. Alla viktiga beslut måste fattas av en liten grupp människor i Kreml utan inverkan från omvärlden.

I dag är det inte möjligt att driva en verklig oppositionspolitik i Ryssland. Putin söker visserligen, menar Applebaum, stundom framställa sig själv och sitt Ryssland som mer västerländska än västerlandet själv. Ändå är det noggrant kontrollerade politiska val och politiska partier som är det mest utmärkande draget för putinismen.

Vladimir Zjirinovskij uppfattades en gång som ett hot mot väst men framstår i dag mest som en pajas.

Således är det Putin-regimen som i praktiken avgör vilka partier som tillåts ikläda sig den oppositionella rollen. Ett typexempel är här nationalisten Vladimir Zjirinovskij och hans Ryska liberaldemokratiska partiet – som är allt annat än liberaldemokratiskt – som tilldelats rollen som officiöst oppositionsparti. Zjirinosvkij väckte på 1990-talet uppseende och även fruktan i väst genom ultranationalistiska utspel som att Baltikum och Finland borde återockuperas av Ryssland. Han utmärkte sig även genom en eklatant antisemitism.

Numera tycks den 70-årige Zjirinovskij, som är överste i ryska armén, vice talman i statsduman och sannolikt har ett KGB-förflutet, ha reducerats till att vara ett slags nationell politisk pajas som även Putin kan skratta gott åt, något som framgår av denna länk till ett tal i den ryska duman: https://www.youtube.com/watch?v=k4OkdafMXpA

Även Ryska federationens kommunistiska parti, som grundades 1993 och ser sig som arvtagare till det gamla sovjetiska statsbärande partiet, tillhör den av Putin godkända oppositionen och blev vid senaste valet näst största parti i statsduman efter Putins Enade Ryssland. Partiledaren Gennadij Ziuganov har flera gånger ställt upp i presidentvalet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_federationens_kommunistiska_parti

Det fjärde största partiet i statsduman, som det ryska underhuset kallas, är socialdemokratiska Rättvisa Ryssland som bildades 2006 och har Nikolaj Levitjev – även han presidentkandidat – som partiledare. Partiet har konsultstatus i Socialistinternationalen.https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttvisa_Ryssland

Även om det då och då förekommer ansatser till kritik av Putin och det Enade Ryssland från ovan nämnda partier och politiker, så behöver Putin och hans hantlangare aldrig riskera att förlora makten. Den ryska demokratin är nämligen endast formell: den kapas i topparna av dels regimens systematiska valfusk, dels av att ”oppositionspolitikerna” är medvetna om att deras roll huvudsakligen är till för att ge Putins Ryssland en smula demokratisk fernissa, och dels det hårdnande förtrycket av den verkliga oppositionen.

Garry Kasparov är troligen den främste schackspelaren genom alla tider. Har en IQ på 190.

Ty för den som är oppositionell på riktigt i Ryssland brukar det inte gå så bra. När av de mest kända dissidenterna, schackmästaren Garry Kasparov (född i Baku 1964 som Garik Weinstein och av judisk börd), slutat med schack på toppnivå började han ägna sig åt politik och blev snabbt en prominent Putin-kritiker.

Den 30 september 2007 tillkännagav han att han ämnade ställa upp i det ryska presidentvalet. Knappt två månader därefter greps han efter att ha deltagit i en demonstration som saknade tillstånd och dömdes till fem dagars fängelse. Efter ett antal år av konflikter med ryska myndigheter insåg Kasparov att det inte gick längre utan ansökte om och fick kroatiskt medborgarskap.

För tillfället lever han och hans familj i självvald exil i New York. 2015 utkom hans Putin-kritiska bok Winter Is Coming. Why Vladimir Putin and the Enemies of the Free World Must Be Stopped. I en intervju med Spiegel Online anklagar Kasparov väst för att kapitulera inför Kremls aggressiva utrikespolitik samt klargör: ”Putin behöver krig för att legitimera sin ställning.” http://www.spiegel.de/international/world/garry-kasparov-interview-putin-needs-wars-a-1061942.html

I nämnda bok redogör Kasparov för Putin-regimens taktik att neutralisera sina motståndare genom åtal för diverse påhittade brott eller rentav mord. Alexei Navalny, en 40-årig politiker, advokat och finansman, började på sin blogg 2009 vädra en väl genomtänkt kritik av korruptionen inom Putin-administrationen och blev av Wall Street Journal – där Kasparov är krönikör – kallad ”mannen som Putin fruktar mest av alla”. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexei_Navalny

Alexei Navalny lär vara den politiske motståndare Putin fruktar mest.

2013, då Navalny av en händelse ställde upp som kandidat i Moskvas borgmästarval, arresterades han anklagad för förskingring och bedrägeri samt dömdes till fem års straffarbete. Han frigavs emellertid en dag efter fängslandet. I februari 2014 dömdes Navalny till husarrest med förbud att kontakta alla utom medlemmar i sin familj. Han och hans bror dömdes sedan båda till 3,5 års fängelse – Alexei fick straffet upphävt, men brodern åkte in.

När det gäller Boris Nemtsov, född i Sotji 1959, ansåg uppenbarligen några att denne populäre politiker med judisk bakgrund vilken tjänstgjorde som vice premiärminister under Jeltsin-tiden 1997-98, att det inte räckte med legala trakasserier. Nemtsov mejades den 27 februari 2015 ner med automateld av personer i en bil när han promenerade med sin flickvän på en bro i Moskva inte långt från Kreml och dog på platsen. Gripandet av påstådda gärningsmän med tjetjenskt ursprung öppnade för fler frågor än det besvarade. http://www.newyorker.com/news/news-desk/the-unaccountable-death-of-boris-nemtsov

Entreprenören Michail Chodorkovskij, född 1963 och ägare av det en gång största ryska oljebolaget Yukos, fängslades 2003 anklagad för ekonomisk brottslighet i stor skala. Fängslandet av Chodorkovskij, jude och vid tiden för sitt fängslande Rysslands rikaste man, gjorde det möjligt för ryska staten att lägga beslag på Yukos och bättra på de hårt ansträngda finanserna. Efter tio år i fängelse benådades Chodorkovskij plötsligt genom ett personligt dekret från Putin och valde att bosätta sig i Berlin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michail_Chodorkovskij

Ryskt pansar i Ukraina.

Ryssland är i dag ett till betydande del laglöst land där president Putin, av många betraktad som en ny tsar, och hans närmaste krets styr efter gottfinnande.  Förutom den alltmer repressiva inrikespolitiken bedriver Ryssland också en aggressiv och expansiv utrikespolitik, som resulterat i djupa militära ingrepp i Georgien och Ukraina. Resurserna till krigsmakten ökar ständigt trots att minskade oljeinkomster och utländska sanktioner medfört försämrad ekonomi.

Samtidigt utmålar Putin och hans knähundar NATO som det stora hotet mot världsfreden och riktar då och då varningar till exempelvis Sverige och Finland att inte gå med i Atlantpakten (vilket tidigare de tre baltiska länderna och tidigare östeuropeiska satellitstater redan gjort utan att Moskva agerat mot dessa länder). https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Den omkring 1,70 meter långe Vladimir Putin har framgångsrikt till omvärlden lyckats projicera bilden av en muskulös karlakarl som jagar med bar överkropp, åker ubåt och rör sig i anslutning till stridsflygfält. Det har lett till en mångtusenhövdad armé av både avlönade och oavlönade nätaktivister, som outtröttligt förmedlar bilden av den oföränderligt kraftfulle Putin som kämpar mot den dekadenta västvärldens konspirationer bestående av det så kallade militär-industriella komplexet med NATO i spetsen, rysshatande politiker och kosmopolitiska bankirer.

Vladimir Putin, längst till vänster med kamera, under en KGB-mission på Röda torget i Moskva som gick ut på att störa USAs president Ronald Reagan under dennes besök 1988.

All kritik av Putins Ryssland – vare sig den förekommer i etablerade media, på udda webbsidor eller avlevereras av västliga politiker – avfärdas av dessa aktivister som uttryck för en illvillig konspiration styrd av nämnda krafter. Detta är naturligtvis oerhört naivt för att inte säga korkat. I fallet Ryssland har såväl politiker som medier i väst tvärtom varit påfallande återhållsamma och låter Putin och hans gäng gå i land med det mesta.

Även om jag själv är tydlig i min Putin- och Rysslands-kritik varken vill eller kan jag förneka, att den ryske presidenten faktiskt har en del positiva sidor. Utifrån en kristen tro har han exempelvis riktat hård kritik mot normernas upplösning i västvärlden – en kritik jag både förstår och delar – och ålagt sitt parti att företräda traditionella familje- och äktenskapsrelaterade normer. http://www.thenewamerican.com/reviews/opinion/item/17541-putin-is-right-about-america

Sedan kan man ju fundera på om Putins cyniska hänsynslöshet mot demokratiska oppositionella, ibland också (som vi sett i fallet Navalny) mot medlemmar i dessas familjer, eller hårdföra krigföring i Georgien och Ukraina passar så bra in i den påstått kristna övertygelsen.

 

Nagasaki och Hiroshima: Atombomber för fred?

 Besättningen på ”Bockscar”, som av allt att döma säkrade Japans kapitulation. Bilden tagen två dagar efter bombmissionen mot Nagasaki.

Denna dag, den 9 augusti 2015, är det jämnt 70 år sedan USA genom bombplanet ”Bockscar”, ett så kallat B-29 Superfortress, släppte historiens andra och förhoppningsvis sista atombomb över staden Nagasaki på ön Kyushu i sydligaste Japan. Bomben, som vägde fem ton,  kallades ”Fat man” och befälhavare ombord var majoren Charles William ”Chuck” Sweeney (1919-2004).

Om atombombningen av Nagasaki, som är betydligt mindre uppmärksammad än bombningen av Hiroshima på ön Honshu tre dagar tidigare, finns mer information i tidskriften New Yorker här:

http://www.newyorker.com/tech/elements/nagasaki-the-last-bomb

Medan Hiroshima-missionen med fyratonsbomben (varav 60 kilogram uran) ”Little boy”, ledd av befälhavaren överste Paul Warfield Tibbets, Jr. (1915-2007) ombord på B-29an Enola Gay – uppkallad efter Tibbets mor Enola Gay Tibbets, född Haggard – förflöt utan komplikationer, var det knepigare med bombningen av Nagasaki. Till följd av bränsleproblem och längre tid i luften än beräknat kom Sweeney och hans män i tidsnöd och hade vid landningen efter utfört uppdrag endast kvar bränsle för någon minut.

 Charles ”Chuck” Sweeney (1919-2004): ”I felt no remorse or guilt.”

Sweeney fick också ordentligt påskrivet efter fullgjort uppdrag, men högste chefen för bombningen av Japan under kriget, general Curtis Lee May (1906-90), ansåg att ingenting stod att vinna genom att starta en rättslig process mot Sweeney. Denne gav 1997 ut memoarboken War´s End: An Eyewitness Account of America´s Last Atomic Mission, vilken utsattes för en hel del kritik då den av kritikerna ansågs ge en delvis felaktig bild av händelseförloppet.

Varken Sweeney eller Tibbets, vilka båda uppnådde hög ålder, ångrade någonsin sina roller i atombombningen av Hiroshima och Nagasaki.

Sweeney skrev i sina memoarer: ”I took no pride or pleasure then, nor do I take any now, in the brutality of war. Every life is precious. But I felt no remorse or guilt that I had bombed the city where I stood.The true vessel of remorse and guilt belonged to the Japanese nation…” http://www.nytimes.com/2004/07/19/us/charles-sweeney-84-pilot-in-bombing-of-nagasaki-dies.html

 Paul W. Tibbets (1915-2007): ”I know we did the right thing.”

Tibbets uttalade sig på följande sätt i en intervjuartikel publicerad i The Guardian 2002: ”Second thoughts? No…I knew we did the right thing becasuse when I knew we´d be doing that I thought, yes, we´re going to kill a lot of people, but my God we´re going to save a lot of lives. We won´t have to invade /Japan/.” Tibbets förklarade också utan vidare att han skulle göra det igen om han blev ombedd: ”Oh, I wouldn´t hesitate if I had the choice.” http://www.theguardian.com/world/2002/aug/06/nuclear.japan

Bomben över Nagasaki blev spiken i kistan för den japanska krigsviljan. Strax efter midnatt den 9 augusti hade Sovjetunionen invaderat den japanska lydstaden Manchukuo (Manchuriet), och detta i kombination med ”Bockscars” dödliga last över Nagasaki tog knäcken på den japanska stridsledningen med den gudomligförklarade kejsar Hirohito i spetsen. Efter flera dagars förhandlingar meddelade han över radion den 15 augusti Japans villkorslösa kapitulation.

De västallierade hade ursprungligen varit angelägna om att få med Stalins Sovjet i kriget mot Japan, som förväntades bli långdraget till följd av japanernas fanatiska motståndsvilja med inslag såsom självmordsuppdrag i form av kamikazebombning av allierade krigsfartyg. Med framtagandet av atomvapnet stod det dock klart att de västallierade kunde klara Japan på egen hand, och i samband med Potsdam-konferensen i det redan besegrade Tyskland den 15 juni 1945 hade Storbritanniens premiärminister Winston S. Churchill i förtroende sagt att britterna och amerikanerna inte längre brydde sig om i fall Stalin kom med i kriget eller ej – ”Vi behöver honom inte längre”.

 Boeing 29 ”Enola Gay”. Planet uppkallades efter Paul Tibbets mamma.

Detta till trots hävdar en del historiker och andra bedömare, att USAs president Harry S Truman borde ha avstått från att ge order om atombomberna över Japan, vilka fick sådana fruktansvärda humanitära konsekvenser: i Hiroshima dog mellan 80 000 och 90 000 människor inom några minuter, i den mindre staden Nagasaki 60 000-80 000. Därtill måste man foga alla dem som avled dagarna, veckorna, månaderna och åren efter bombsläppen samt följdverkningar i form av bland annat fosterskador, cancer etcetera.

Det bör dock påpekas att det inte behövdes atombombning för att ge upphov till många japanska dödsoffer. När USAs bombflotta angrep Tokyo i mars 1945 omkom 125 000 människor. Det var fler än som dog i Hiroshima. Den skrämmande skillnaden var att över tusen plan medverkade i bombningen av Tokyo men bara ett enda när Hiroshima attackerades.

”Japan hade kapitulerat även utan bomberna”, brukar det således heta. Se följande artikel i Svenska Dagbladet på detta tema:

http://www.svd.se/japan-hade-kapitulerat-aven-utan-bomberna

Original caption: 6/26/1946-Nagasaki, Japan: The leveled area you see here was once the industrial heart of the great city of Nagasaki. A single atomic bomb, the third ever exploded, made it a wilderness. In the background, the skeletal remains of the Mitsubishi steel and arms works survived for use as junk. Nagasaki, Japan

Efter bombningen av Nagasaki den 9 augusti 1945. I bakgrunden resterna av Mitsubishi-fabriken.

Det är emellertid alltför lätt att vara efterklok. Som jag ser saken är nog ansträngningarna att förringa atombombernas kapitulationsframkallande verkan mest av allt försök att dels, liksom skett så många gånger förr, kasta skulden på USA, dels ärerädda den japanska krigsledningen. Låt oss se hur en av mina favoriter när det gäller att lägga fram historiska skeenden på ett klart och lättfattligt sätt, Jan Olof Olsson (signaturen Jolo), beskriver situationen i sitt bokverk 20e århundradet (del 5):

Beslutet att kasta atombomben över en japansk stad hade diskuterats i flera månader. President Truman hade först när han efterträdde Roosevelt upplysts om att arbetet på att framställa atombomben pågick. När bomben slutligen sattes in – sedan den första framställda bomben hade provats i staten New Mexico den 16 juli – befann sig USA i en prekär politisk situation. Kriget mot Japan var inte slut. En invasion av de stora japanska huvudöarna planerades. Det fanns fortfarande fem miljoner stridande japanska soldater att räkna med. USA behärskade nu hela Stilla Havet med sin flotta och luftrummet i hela Fjärran Östern, men landstrider mot japanerna antogs kunna kräva upp mot en halv miljon amerikanska förluster…Bomben skulle sålunda kunna spara liv och förkorta kriget. Det var ett motiv för att använda den. Det anfördes också av president Truman  fyra år senare, då han i ett tal vid Atlantpaktens tillkomst sade att han beslutat använda bomben mot Japan i vetskapen att den skulle spara ”200.000 amerikanska och 200.000 till 400.000 japanska liv.”

Den 2 september 1945 klev de japanska chefsförhandlarna ombord på det amerikanska slagskeppet ”USS Missouri” som ankrat i Tokyobukten och skrev under överinseende av general Douglas MacArthur, befälhavare för de amerikanska stridskrafterna i Stilla havet, under kapitulationsvillkoren. MacArthur, som därefter med ackuratess tog över rollen som amerikansk militärguvernör i Tokyo, hade förutsagt att en fullskalig landinvasion i Japan skulle kosta 50 000 amerikanska liv enbart under de första dagarna.

 En japansk representant undertecknar fredsvillkoren ombord USS Missouri den 2 september 1945. General Douglas MacArthur står vid mikrofonerna.

Enligt min uppfattning kan det inte råda några tvivel om att de båda atombomberna över Hiroshima och Nagasaki tvingade den japanska militärregimen att ge upp. 28 av dess civila och militära medlemmar med generalen och premiärministern Hideki Tojo i spetsen åtalades efter krigsslutet i den så kallade Tokyoprocessen för krigsförbrytelser, som ägde rum 3 maj 1946 till 12 november 1948. Däremot beslöt segrarmakterna att inte röra kejsaren Hirohito, även kallad Showa (1901-89), eftersom hans fortsatta innehav av tronen med rätta ansågs garantera stabilitet i det hårt drabbade japanska samhället.

Det var en motsvarighet till den betydligt mer omtalade Nürnbergprocessen i Tyskland. Detta skedde i regi av den av de segrande allierade makterna tillsatta Internationella militärtribunalen för Fjärran Östern. Samtliga åtalade befanns skyldiga och sju av dem dömdes till döden och hängdes. Dit hörde general Tojo, som var premiärminister 1941-44. Han befanns skyldig till folkmord på omkring 10 miljoner kineser, koreaner, filippiner och indonesier.

Mer om Tokyoprocessen här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tokyoprocessen

1978 placerades urnor med askan efter Tojo och ytterligare elva av de mest bekanta japanska krigsförbrytarna i Yasukunitemplet, något som ända sedan dess givit upphov till vrede, bitterhet och officiella protester från de länder som drabbades av den japanska militarismens aggression i samband med Andra världskriget.

 Hideki Tojo: hängd som krigsförbrytare skyldig till folkmord 1948.

Historiens första och hittills enda demonstration av atomvapnet över två japanska städer förde det goda med sig, att dess fruktansvärda verkningar blev uppenbara för alla människor. Avskräckningen var helt enkelt enorm. Därför kom det aldrig till användning i det som jag vill karaktärisera som Tredje världskriget, det Kalla kriget som utbröt omedelbart efter krigsslutet 1945 och inte slutade förrän Sovjetunionen imploderade den 31 december 1991.

Den så kallade terrorbalansen mellan det totalitärt kommunistiska Östblocket och den mer eller mindre Fria världen fungerade som en effektiv hämsko mot kärnvapenbruk. På så sätt kan det faktiskt hävdas, att existensen av atomvapen på båda sidor fungerade på ett fredsbevarande sätt. Så är fortfarande fallet, trots att skurkstater såsom Nordkorea och Iran oroande nog fortsätter att utveckla sin kärnvapenkapacitet och skrupulösa terrorrörelser ingenting hellre vill än få tillgång till sådan.

Dessvärre kan vi därför heller inte känna oss helt säkra på att Nagasaki och Hiroshima var de sista platserna på jorden att drabbas av kärnvapenanfall.

Putin bekräftar: NATO-medlemskap garant mot ryskt angrepp

 Putin klär sig gärna i militäruniform.

Inför sitt kommande besök i Italien har Rysslands president Vladimir Putin låtit sig intervjuas av den italienska tidningen Corriere della Sera. Besöket sker samtidigt som NATO genomför två stora militärövningar i Rysslands närhet: den omfattande manövern Baltic Operations (Baltops) den 5 – 20 juni samt flygövningen Saber Strike 1 – 19 juni.

Delar av intervjun återges i svensk översättning på den ryska statens nyhetssajt Sputnik. http://se.sputniknews.com/politik/20150606/279023.html Det framgår här  att den ryske ledaren, även om han uttrycker kritik mot ”Europas” syn på Ryssland, vill tona ner antagonismen gentemot NATO. Putin citeras bland annat på följande sätt: ”När man integrerar sig i Europa så är det helt normalt, men när vi försöker göra samma sak i före detta Sovjet så tolkas detta som en strävan att återställa något slags imperium. Det förstår jag inte.”

När det gäller NATO framhåller Putin att den västliga försvarspakten har tio gånger större militärutgifter än Ryssland, samt att ”enbart en sjuk person” och ”enbart i sömnen” kan föreställa sig att Ryssland plötsligt skulle angripa NATO. Om detta stämmer följer således att en svensk NATO-anslutning vore den absolut bästa försäkringen mot rysk aggression.

Nu bör man nog i och för sig vara försiktig med att ta Vladimir Putins ord alltför bokstavligt. Då och då har han för vana att skicka fram nära rådgivare som minst av allt brukar ha några försoningsfulla budskap att bidra med. Som då han för ett drygt halvår sedan lät sin ”bandhund” Sergej Markov föra fram budskapet att vi svenskar inte hade något att oroa oss för, men att däremot (NATO-länderna!) Estland och Lettland kunde komma att utplånas i händelse av krig: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/11/putin-skickar-fram-sin-bandhund-rysk-aggression-alltmer-uppenbar/

Min bloggtext ovan innehåller även en lista på ryska aggressionshandlingar och kränkningar av främmande makters territorier under fjolåret.

 JAS 39 Gripen deltar i de NATO-ledda övningarna.

Militärövningen Baltops 2015, med 17 deltagande länder som mönstrar inalles 4500 soldater, har hållits varje år sedan 1971. Sverige deltar i årets upplaga för 23e gången. Deltagande svenska enheter är Tredje sjöstridsflottiljen, Blekinge flygflottilj, Marinbasen samt Luftstridsskolan. Såväl svenska JAS 39 Gripen-plan som örlogsfartyg kommer att delta i övningarna:http://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ovningar/baltops-20153/

Om syftet med övningarna heter det i Försvarsmaktens information som länkas till ovan:

Huvudsyftet med övningen är att träna enheters uppträdande i större multinationella styrkesammansättningar som tillsammans kan skapa stabilitet och säkerheten /sic/ i områden kring Östersjön.

Förutom icke-NATO-länderna Sverige och Finland deltar följande 15 länder i Baltops 205: Belgien, Danmark, England, Estland, Frankrike, Georgien, Kanada, Lettland, Litauen, Nederländerna, Polen, Turkiet, Tyskland och USA.

Årets upplaga av Saber Strike samlar 13 länder och totalt omkring 6000 man. Denna flygövning har hållits sedan 2010 och koncentreras kring Baltikum och Polen: http://en.delfi.lt/lithuania/defence/nato-starts-one-of-biggest-exercises-saber-strike-2015-in-baltic-states.d?id=68117954

 6000 soldater deltar i Saber Strike.

Den svenska NATO-debatten har under senare år blivit friare och mer förutsättningslös. Att så har skett är väl oundvikligt med tanke på vårt försvars prekära situation. Alltfler inser att de svenska försvarsresurserna på inga villkors vis förmår ensamma hålla stånd mot en angripare. Ännu så länge är de rödgröna vänsterpartierna massivt emot en svensk NATO-anslutning, medan åsikterna är mer blandade på allianshållet. Mest NATO-vänligt är sannolikt Folkpartiet med dess ordförande i riksdagens försvarsutskott, Allan Widman, i spetsen.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 4 juni med rubriken ”NATO det ansvarsfulla vägvalet för Sverige” framför förre försvarsministern Sten Tolgfors (M) samt debattören Mike Winnerstig bland annat: ”Gällande säkerhetspolitiskt läge är att hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.”http://www.svd.se/mest-ansvarsfullt-att-ga-med-i-nato/om/baltops-2015

Sverigedemokraterna (SD) är det enda parti som vill  genomföra en ordentlig svensk militär upprustning. Vilket också var en av huvudanledningarna till att jag gick med i SD 2008. Däremot nödgas jag tyvärr konstatera, att SD i NATO-frågan befinner sig på samma planhalva som de rödgröna vänsterpartierna S, V och MP – NATO ses alltjämt som ett rött skynke. I ett debattinlägg i Aftonbladet den 19 januari 2015 hävdar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Björn Söder och Mikael Jansson rubrikvis att ”Vi måste hålla Nato på behörigt avstånd.” http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article20181706.ab

Ursäkta, partibröder, men det måste vi inte alls. Jag skall förklara varför.

I debattinlägget pläderar Söder och Jansson för att vi som alternativ till närmare samverkan med NATO, eller ”Atlantpakten”, bör närma oss Finland: ”En försvarsallians med Finland bör skapas genom en snabb tidsplan.” Försvarssamarbete med Finland i alla ära – det kan aldrig ersätta NATO-medlemskap. En militärpakt mellan två länder är rimligen starkare än en försvarsmässig solokörning, det är sant. Men den kan naturligtvis aldrig ersätta en anslutning till en pakt omfattande 28 länder.

Söders och Janssons argument håller helt enkelt inte för en närmare granskning, vilket sannolikt bäst förklaras av att de är ihopsnickrade utifrån en ideologisk-nationalistisk snarare än en pragmatisk-realistisk utgångspunkt. Som ett av argumenten mot närmare samarbete med NATO anför Söder/Jansson att detta skulle gynna ”avspänningen”. Man frågar sig då osökt: vilken avspänning? De tre baltiska staterna är redan med i NATO. I Finland diskuteras  en NATO-anslutning utan skygglappar av svensk typ. Det torde i det sammanhanget inte spela någon avgörande om ens någon roll om Sverige går med eller inte. Det nya Kalla kriget är redan här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Slutligen ber jag att få påminna om ett intressant möte från 1978. Jag hade då förmånen att i Baltiska kommitténs lokaler i Stockholm bevista ett anförande som hölls av den avhoppade sovjetiske utrikes- och rustningsexperten Igor Glagolev. Glagolev talade under sitt besök i Sverige mycket om behovet av nedrustning mellan de två stormaktsblocken och för Sverige hade han ett recept: gå med i NATO! Han trodde inte ett dugg på att sådant steg skulle medföra några ytterligare problem för vårt östra grannland, som redan var utsatt för en påtaglig så kallad finlandisering.

Jag skrev i ett debattinlägg i Länstidningen, Södertälje den 7 juni 1978 med rubriken ”Neutraliteten – helig ko?”: ”Enligt den f. d. Sovjetexperten går det inte att i dagens läge vara neutral. Vi tillhör med vårt demokratiska system västblocket, och det måste medföra ett konkret ställningstagande. Glagolevs kungstanke var, att de demokratiska krafterna i hela världen måste förenas.”

Tiderna och ideologierna har förändrats  sedan 1978, men något som dessbättre inte gjort det är att Sverige alltfort tillhör den demokratiska västvärlden. Det bästa vi kan göra är då att samarbeta med andra västdemokratier, även på försvarsområdet. Det gör vi på bästa sätt genom att gå med i NATO. Först då kan vi känna oss helt säkra på att få hjälp om det värsta skulle inträffa. Neutraliteten eller alliansfriheten får aldrig bli en helig ko.

Visst bör vi gå med i NATO!

Mikael Oscarsson (KD) är för svenskt NATO-medlemskap.

Den 5 juni 2013 skrev under ”Brännpunkt” i Svenska Dagbladet fem kristdemokrater med försvarspolitikern/riksdagsmannen Mikael Oscarsson i spetsen en debattartikel, där man förordade svenskt NATO-medlemskap. Slutklämmen löd:

Nu är tiden mogen att börja ta tydliga steg mot ett medlemskap i Nato även för Sverige. Ett svenskt medlemskap skulle öka tryggheten för oss och våra grannländer.

Hela artikeln via denna länk:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kd-bor-ta-stallning-for-nato_8240244.svd

KDs partistyrelse har nu senast via partiledaren Göran Hägglund deklarerat, att en förutsättningslös parlamentarisk utredning om svenskt NATO-medlemskap bör tillsättas. Denna inställning innebär ett trendbrott för tidigare NATO-negativa KD. Det är känt sedan tidigare att såväl Moderaterna som Folkpartiet är positiva till svenskt medlemskap under det att Centerpartiet anser att frågan bör utredas.

NATO-trupp på marsch med helikopterstöd.

Eftersom jag själv, sedan jag inledde mitt politiska engagemang för drygt 40 år sedan, alltid förespråkat svenskt NATO-medlemskap anser jag givetvis att KDs förändrade inställning är positiv. Sedan är det en annan sak att frågan med en röd regering – även MP måste ju numera betraktas som ett odelat rött parti – med all sannolikhet kommer att självdö.

North Atlantic Treaty Organization (NATO), ibland benämnt Atlantpakten, tillskapades genom Nordatlantiska fördraget som ingicks den 4 april 1949 och som innefattade Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien, USA och Kanada.Föregångare var den så kallade Brysselpakten från 1948 vilken omfattade Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien.

Tanken med NATO var att västvärlden skulle ha ett kollektivt försvar gentemot det uppenbara militära hotet från Sovjetunionen och dess satellitstater i östra Europa. Det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, orkestrerat av Moskva, kan sägas ha varit den utlösande faktorn. Om ett land i pakten utsattes för ett angrepp var övriga länder förpliktigade att ingripa till dess försvar.

Lord Ismay, NATOS förste generalsekreterare (1952-57).

NATOs förste generalsekreterare, lord Ismay, (Hastings Lionel Ismay, 1887-1965) formulerade målsättningen i begynnelsen så: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.” 1955 togs dock det demokratiska Västtyskland till nåder. Samma år bildade Sovjet och dess satelliter Warszawapakten (WP), vilken upplöstes 1991. WP var synnerligen aktivt vid det sovjetledda krossandet av upproren i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Frankrike, lett av general Charles de Gaulle, beslutade 1966 att gå sin egen väg och lämnade därför det gemensamma militärkommandot. I stället började man utveckla en egen kärnvapenkapacitet.

Förutsättningarna för NATO har oåterkalleligen förändrats efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning. Enligt organisationens nuvarande stadgar kan man ingripa militärt i olka delar av världen även om någon eller några av medlemsländerna inte är direkt hotade. 1995 ingrep NATO således i Bosnien efter ett föregående FN-beslut, och 1999 angrep man Jugoslavien i samband med kriget i Kosovo utan FNs inblandning.

Den 16 december 2002 ingicks det så kallade Berlin plus-avtalet, enligt vilket EU får möjlighet att använda NATOs resurser förutsatt att NATO självt inte önskar ingripa i en viss konflikt.

NATO-möte i högkvarteret i Bryssel.

NATO har för närvarande 28 medlemsländer, varav åtskilliga är forna fiendestater från Östeuropa. De senaste att gå med var Albanien och Kosovo. Generalsekreterare sedan 2009 är den förre danske statsministern Anders Fogh Rasmussen.

Svensk politik har länge omfattats av vad jag skulle vilja kalla en neutralitetshysteri enligt devisen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. När våra nordiska grannländer gick med i NATO några år efter krigsslutet valde Sveriges socialdemokratiska regering att i stället plädera för ett nordiskt försvarsförbund, en måhända nobel samnordisk tanke men naturligtvis totalt orealistisk.

Kruxet med Sveriges extrema neutralitetstänkande är att det förutsätter ett starkt svenskt försvar med realistiska möjligheter att effektivt slå tillbaka ett fientligt angrepp. Länge förfogade vi också över ett försvar av denna typ. När muren föll och Sovjet imploderade drabbades emellertid såväl ledande militärer som politiker av glädjefnatt: den tusenåra freden hade inträtt och att fortsätta satsa på försvaret ansågs närmast stötande. Försvaret blev i stället en budgetregulator: när det behövdes pengar till andra ändamål var det bara att ta från försvaret.

Nuvarande NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen.

Det svenska så kallade insatsförsvarets misslyckande att reagera på sovjetiska intrång i samband med en internationell manöver vid Öland och Gotland för någon månad sedan visade precis hur illa det var ställt. Det blev ingen insats. Våra plan förblev kvar i markläge.

Detta har med all sannolikhet fått åtskilliga svenskar att tänka till. Att dra slutsatsen att vi behöver all hjälp vi kan få i syfte att freda vårt territorium och bevara frihet och självbestämmande. Helt uppenbart klarar vi inte detta för egen maskin, sedan får ledande poltiker ägna sig så mycket de vill åt pinsam Per Albin-retorik om att ”vår beredskap är god”.

Redan i dag är vårt försvar väl integrerat i NATO-strukturen och samarbetar ofta och gärna med försvarspakten. För att vi skall få ut så mycket som möjligt av NATO, och samtidigt skaffa oss en nationell livförsäkring av icke föraktlig substans, behöver vi dock ta steget fullt ut och bli medlem. Parallellt därmed skall vi givetvis också rusta upp vårt befintliga försvar, något som NATO möjligen också kan tänkas kräva i fall av svenskt medlemskap.