Posted tagged ‘August Strindberg’

Rensa upp i barnviseträsket!

8 oktober, 2018

Våra barnvisor har traditionellt setts som gulliga och oskyldiga. Verkligheten är emellertid en helt annan. Många barnvisor hyllar i själva verket patriarkat, vithetsnorm, rasism, nationalism, kolonialism och imperialism, kärnfamilj, djurförtryck, klimatförnekelse och kapitalistisk rovdrift. Nedanstående tio exempel ger en uppfattning om hur illa ställt det är. Det är hög tid för en utrensning i barnviseträsket och i bibliotekshyllorna!

Låt inte lura er av bilden på det oskyldiga lammet!

Bä, bä, vita lamm
(Text & musik: Alice Tegnér)

Bä, bä, vita lamm, har du någon ull?
Ja, ja, kära barn, jag har säcken full.
Helgdagsrock åt far och söndagskjol åt mor
och två par strumpor åt lille, lille bror.

Kommentar: Vithetsnormen etableras redan i sångtiteln, som avviker från den ursprungliga översättningen av den engelska 1700-talsvisan ”Baa, Baa, Black Sheep” som gjordes av August Strindberg 1872, vilken hade ”Bä, bä, svarta lamm”. Texten förhärligar vidare kärnfamiljen, heteronormen och det hänsynslösa utnyttjandet av djuren för mänskliga behov.

Blåsippor
(Text: Anna Maria Roos, musik: Alice Tegnér)

Blåsippan ute i backarna står,
niger och säger att nu är det vår.
Barnen de plocka små sipporna glatt,
rusa sen hem under rop och skratt.

Kommentar: Blåsippans kön antas genom att växten i fråga anges niga, kvinnors och flickors inlärda underkastelsebeteende inför patriarkatet. Barnen rusar typiskt nog hem ”under rop och skratt” sedan de idkat rovdrift på naturen genom att avlägsna blommorna från deras naturliga biotop.

Blinka, lilla stjärna
(Text: Betty Ehrenborg-Posse, musik: fransk 1700-talsvisa)

Blinka, lilla stjärna där,
hur jag undrar var du är.
Fjärran lockar du min syn,
lik en diamant i skyn.
Blinka, lilla stjärna där,
hur jag undrar var du är.

Kommentar: En tydlig hyllning till kapitalismen och rasismen som liknar stjärnan i skyn vid en diamant, sinnebilden för idealet om västerländsk rikedom på bekostnad av den afrikanska urbefolkningen.

Klimatförnekelse i sin prydno.

Sommarvandring
(Text: Georg Åhlstad, musik: Nils Söderström)

Röda stugor tåga vi förbi.
Glatt kring nejden hörs vår melodi.
Ljusa björkar, sommarhimmel fri
hägnar den jublande färden.

Kommentar: Ett typiskt stycke förljugen nationalromantik med den arketypiskt idylliska svenska röda stugan i centrum. Skulle kunna vara hämtad ur Sverigedemokraternas sångbok.

Tryggare kan ingen vara (psalm 248)
(Text: Lina Sandell, musik: folkvisa)

Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet
fågeln ej i kända nästet

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar;
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Kommentar: Här kolporteras religiös vidskepelse ut på ett skamlöst sätt till formbara sinnen. I meningen ”Sions helga gårdar” förhärligas den sionistiska ockupationsmakten under det att ”fadersarmar” tar Guds mankön för givet.

Nej, se det snöar
(Text & musik: Felix Körling)

Nej, se det snöar, nej, se det snöar,
det var väl roligt, hurra!
Nu blir det vinter, nu blir det vinter,
som vi har önskat, hurra!
Då tar vi kälkarna fram och vantarna på,
och sen vi åker i backen, hej vad det ska gå!

Kommentar: Denna till synes glada och sorglösa barnvisa är ett typexempel på klimatförnekelse. Meteorologer som Pär Holmgren och FNs klimatpanel har visat att snö och vintrar snart är ett minne blott till följd av den globala uppvärmningen.

Nisse tar hem en ”sockertopp” (läs: fallossymbol) till mor från Kuba.

Trollkarlen i Indialand
(Text: Lennart Hellsing, musik: Hans Åke Gäfvert)

I Indialand bak Himalayas rand
där händer det konstiga saker ibland.
Där bodde en trollkarl han trollade så
att åtta blev nitton och nitton blev två.

Kommentar: Texten gör sig till tolk för det imperialistiskt-västerländska sättet att se på länder i Tredje världen – ”Indialand” – som något exotiskt långt borta där det händer ”konstiga saker” väsensskilda från vår normalitetsnorm.

Nisse tänker sjöman bli
(Text: Ester Callersten, musik: Birger Arwidson)

Nisse tänker sjöman bli, segla till Jamaica,
hämtar hem bananparti, ifrån ön Jamaica.
Skall så hämta hem till mor socker ifrån Kuba,
sockertopp så stor, så stor,
hem till mor från Kuba.

Kommentar: Ytterligare ett exempel på den koloniala exotism som utmärker västerlandets syn på länder långt borta, vilka reduceras till primitiva så kallade bananrepubliker. Nisses yrkesval befäster vidare den traditionella synen på manliga yrken som sjöman. Det fascistoida mansidealet understryks ytterligare av att Nisse till sin mor tar hem en fallossymbol i form av en ”sockertopp så stor, så stor”.

Hottentottvisa
(Svensk text: Margareta Kjellberg, musik: Thorbjörn Egner)

Långt ner i mörka Afrika vid floden Chikahdoa
där bodde det en negergrabb som hette HoaHoa.
Och han gick inte klädd som vi, nej, kläder struntade han i.
Men detta gjorde inte nåt, för han var en äkta hottentott.

Kommentar: Ett skräckexempel på rasism som reducerar Afrikas svarta urinvånare till vilda hottentotter och ”negergrabbar” vilka givetvis springer omkring nakna i djungeln.

Livet i ”Niggerland” enligt de afrofobiska fördomarna.

Familjen Krokodil
(Text & musik: Margit Gergårdh)

I Niggerland händer ibland, att man får se på Nilens svarta strand
herr Krokodil, fru Krokodil och lille Krokodillelilleman.
Solen, den skiner hett på Niggerlandet ned.
Där ligga de och gäspa käkarna ur led.

Kommentar: Det klockrenaste skolexemplet på afrofobisk exotism har sparats till sist. Afrika blir i sångtexten ”Niggerland” och den läkare som familjen uppsöker i en senare vers kallas givetvis ”gamle niggerdoktor Pillerman”. Ridå.

Fotnot: Varning – ovanstående text kan innehålla inslag av ironi, parodi och sarkasm.

Efter klavertrampet om svensk kultur: Lomfors är förbrukad som forskare

13 oktober, 2015

f2400d_8889f26ef09c4665831fab02cd61ff4c_jpg_srz_764_508_85_22_0_50_1_20_0 Vår mest berömda runsten – Rökstenen i Ödeshög i Östergötland.

”Det finns ingen inhemsk svensk kultur.” Den slutsatsen drogs av historikern och docenten Ingrid Lomfors vid öppnandet av det mångkulturalistiska regeringsjippot, konferensen ”Sverige tillsammans”, den 12 oktober.

Detta trots att detsamma då redan inletts med toner från musikalen Kristina från Duvemåla av ABBA-killarna Björn och Benny, vilken i sin tur bygger på vår svenske storförfattare Vilhelm Mobergs utvandrarböcker. Centrala delar av Lomfors anförande här: https://www.youtube.com/watch?v=eajx2iUWlFQ

Därmed kan man säga att Lomfors blivit motbevisad redan innan hon börjat sin nu beryktade nedsabling av den svenska kulturen: skulle inte ABBA och Vilhelm Moberg vara svensk kultur? Motbevisad blev hon noga taget endast genom att formulera sina slutsatser om den förment obefintliga svenska kulturen på det svenska språket, som är frukten av en minst tusenårig utveckling sedan runstenarnas tid.

Ordagrant utlät sig Ingrid Lomfors, född 1957 och numera överintendent vid Forum för levande historia, på följande sätt:

Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider bygger inte på fakta.

Lomfors kom fram till följande tre slutsatser under sin presentation:

– Invandring är inget nytt.
– Vi är alla en konsekvens av invandring.
– Det finns ingen inhemsk svensk kultur

original Ingrid Lomfors i blåsväder.

Ingrid Lomfors, med ett förflutet bland annat vid Göteborgs stadsmuseum (som hon fick sparken ifrån) samt som generalsekreterare vid Judiska församlingen i Stockholm, utsågs av regeringen till överintendent vid Forum för levande historia den 18 december 2014. Ett halvår senare ställde hon till visst rabalder, då hon i en radiokrönika i P1s ”Tankar för dagen” den 25 maj ”gjorde en Romson”.

Närmare bestämt drog Lomfors paralleller mellan människor som anlänt till den svenska kusten med båt efter att ha befriats ur nazistiska koncentrationsläger för 70 år sedan och dagens båtflyktingar på Medelhavet. Åsa Romson tvingades som bekant pudla sedan hon i en partiledardebatt den 10 maj i år påstått: ”Vi håller i Europa på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz.”

Det är tvivelsutan uppseendeväckande att en historiker av professionen inte förmår se skillnaden mellan den nationalsocialistiska Förintelsen av judar och andra grupper och det som nu händer i Mellanöstern. Göteborgsposten ägnade en ledare åt Lomfors svagsintheter och skrev den 25 maj bland annat: ”Lomfors radiokrönika är inget slarv likt Romsons.” http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2015/05/25/lomfors-gor-en-romson/

Lomfors har fått rätt ordentligt på skallen av ledarskribenter och andra för sina ord om avsaknaden av svensk kultur. En av de mest insiktsfulla bedömarna är enligt min mening Hanif Bali, född 1987 i Iran och sedan 2010 riksdagsman för Moderaterna. Han framhåller på sin blogg:

 När den väletablerade eliten påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen /…/ Svensk kultur är långt mer komplex och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

hanif+bali-500_500 Hanif Bali (M) – kritisk mot den svenska ”batikeliten”.

Hanif Bali anser att vi svenskar är unika genom att vi älskar homogenitet när det gäller samhällets normer avseende exempelvis konflikthantering och socialt umgänge. Vi kanske inte hälsar på våra grannar eller ens vet vad de heter, men icke desto mindre är vi villiga att bekosta deras barns pianospel (jag förmodar att Hani här menar via skattsedeln).

Den stora frågan är hur de nytillkomna skall kunna ha någon som helst chans att bli integrerade i vårt samhälle om det inte finns någon svenskhet: ”Man kan inte integrera sig in i ingenting. Att förneka den svenska kulturens särdrag är att försvåra för nyanlända att kunna bli svenskar, att få bli en del av ett vi.” 

Iranfödde Hanif Bali har begripit mer av Sverige och svenskhetens natur än hela vår politiskt korrekta maktelit tillsammans. Hans ord är en dom över den officiella svenska mångkulturalismen, beslutad av regering och riksdag 1975, och bekräftar i mina ögon även visheten i Sverigedemokraternas koncept om den öppna svenskheten: att vem som helst skall kunna bli svensk oavsett födelseort. Hela Balis bloggtext här: http://hejahanif.se/2015/10/12/sverigefornekarna/

Gångna tiders svenska ingenjörer, kyrkoledare, arkitekter, kompositörer, regissörer, författare, skulptörer, vetenskapsmän, sångare, trubadurer och konstnärer har all anledning att rotera i sina gravar, gråta i sina himlar eller vad de nu brukar göra när vår egen samtids personligheter säger eller gör något urbota dumt, när de blir varse Ingrid Lomfors pladder om att det inte finns någon svensk kultur.

w6gj200825014525arc_pht Ett svenskt geni, August Strindberg, avbildat av ett annat – skulptören Carl Eldh.

Det kan tyckas märkligt att förolämpande framställa Sverige och svenska folket som kulturlöst om man vill samla nationen att enas kring flyktingfrågan. Om Lomfors är begåvad med det minsta uns av intuition inser hon detta och ber hela svenska folket om ursäkt. Problemet är väl bara att hon bara gjorde ett beställningsjobb åt den så kallade regeringen Löfven, den mest ömkansvärda samling klåpare som någonsin häckat i regeringsbyggnaden Rosenbad, med syftet att ge den förhandenvarande massinvandringspolitiken någon form av vetenskaplig sanktion.

Hon skickas fram för att visa, inte bara att Löfvens politik är rätt utan även att Reinfeldt hade rätt när han i Södertälje-stadsdelen Ronna kläckte ur sig att allt gott kommit utifrån och att ”ursvenskt är bara barbariet”. http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/ Och att Sahlin hade lika rätt när hon talade om svensk kultur som ”midsommar och sådana töntiga saker” i en turkisk intervju 2002 https://ligator.files.wordpress.com/2010/08/intervju_3.pdf

En pudel från Lomfors sida är emellertid otänkbar eftersom en sådan skulle vara ett underkännande av hela denna svenskfientliga ideologi, och det tror jag varken regeringen eller Lomfors själv är särskilt intresserad av. Samtidigt får Lomfors förvrängning av den svenska historien sannolikt också ses som en spark åt Sverigedemokraterna, som haft fräckheten att föra en Sverige-vänlig politik och hävda just det svenska. Som jag ser det är Lomfors förbrukad som forskare efter detta klavertramp.

En twittrare i mitt flöde tog Ingrid Lomfors judiska bakgrund som intäkt för, att hon avlevererat ett ”judiskt angrepp” på svensk kultur. Det är väl ungefär lika begåvat som att hävda att tesen att det inte finns någon svensk kultur är ett ”ångermanländskt angrepp”, då Stefan Löfven är uppvuxen i Sollefteå i Ångermanland. Ja, sistnämnda tes är faktiskt trovärdigare emedan det finns närmare tio så många ångermanlänningar i Sverige som judar.

Det torde avslutningsvis inte finnas någon som förnekar att den svenska kulturen befruktats av impulser utifrån. Det svenska språket är exempelvis rikt på lånord och termer hämtade från andra språk. Detsamma gäller vilken kulturgren du än väljer – influenserna utifrån är legio.

Det innebär dock på intet sätt att den svenska kulturen inte skulle vara unik: det är just det speciella sätt varpå det utifrån kommande jämkats ihop med det genuint svenska som definierar den svenska särarten. Det är mixen som är särarten.

Regeringarna Reinfeldt och Löfven kan vara de första i världshistorien som medvetet söker utplåna det som är utmärkande med den egna nationen och i stället skapa en häxbrygd av överskridande mångkulturalism. Jag vågar emellertid utlova att det kommer att sluta med en ända av förskräckelse om detta får fortgå.    

Tillägg: Under över alla under – Lomfors har gjort en sorts pudel, då hon efter det att detta skrevs erkänner att det faktiskt finns en svensk kultur och att det hon framförde om avsaknaden av svensk kultur ”tagits ur sitt sammanhang”. Uppenbarligen har hon tagit till sig av denna bloggares budskap – det tackar vi för. Det samlade intrycket av Lomfors framförda budskap blir, trots den något halvhjärtade pudeln, att vi fått allt vi har genom invandringen vilket är det budskap regeringen önskar förmedla.

Se artikel om pudeln här: http://nyheteridag.se/ingrid-lomfors-pudlar-det-finns-en-svensk-kultur/

Om de oundvikliga lagercrantzarna

20 december, 2013

images David Lagercrantz med ett exemplar av den franska upplagan av Zlatan-boken.

http://www.expressen.se/kultur/det-ligger-i-slakten/

Ja, dessa Lagercrantzar. Tala om överlevare. Det senaste är att David Lagercrantz (son till Olof) hittat på en ny genre. Han tar en bunt bästsäljare och skriver en fortsättning. Tre böcker tar han och skriver del fyra. Författaren är död. Änkan var aldrig gift med den avlidne men jämrar sig över detta intrång. Själv tycks denna David Gunnar Franciskus inte ha något eget att skriva om. Han klarar att spela in vad en fotbollsspelare har att säga och tillsammans med honom sila snacket så att den så kallade biografin blir full av luckor. Boken går bra att sälja.

Den som skriver detta i Expressen Kultur den 20 december är Annette Kullenberg. Hon tar därmed upp ett ämne som jag själv då och då funderat över: alla med det knapadliga namnet Lagercrantz som skriver och skriver och tycks göra det överallt och i alla sammanhang. Den David Lagercrantz, född 1962, Kullenberg nu tar upp är mest bekant för att ha agerat spökskrivare åt Zlatan Ibrahimovic i boken Jag är Zlatan Imbrahimovic, som enligt Bonniers är den bok som sålt mest i Sverige på kortast tid – 500 000 inbundna exemplar på ett par veckor före julen 2011.

David Lagercrantz, som är bror till aktrisen Marika, är nu alltså åter på tapeten. Som Kullenberg antyder är han på gång med att skriva en fortsättning på Stieg Larssons Millenniumtrilogi, som av för mig okänd anledning tydligen blivit en världssuccé såväl litterärt som cinematografiskt. Överskottet från bokförsäljningen, har det sagts, kommer att gå till den vänsterextremistiska stiftelsen Expo och dess fortsatta registrering och förföljelse av oliktänkande.

secondColumn50 Olof Lagercrantz under sin reportageresa i det röda Kina.

Så var också Davids fader, författaren och tidningsmannen Olof Lagercrantz (1911-2002), en framträdande prokommunist som introducerade Mao-kulten på Dagens Nyheter sedan han tagit över sysslan som chefredaktör efter den store Herbert Tingsten. Lagercrantz förvandlade under sin tid som chefredaktör – han delade sysslan med Sven-Erik Larsson – Sveriges största morgontidning från ett antitotalitärt forum till en tummelplats för rödskägg inom 68-vänstern.

I DN den 20 februari 1971 skrev Lagercrantz följande i en text ingående i en propagandistisk artikelserie om tillståndet i Mao Tse-tungs Kina: ”Kommunismen, och den kinesiska kommunismen inte minst, är helt genomsyrad av de västerländska värderingarna och förvaltar Prometeustraditionen inom mänsklighetens historia.” Den helt aningslöse Lagercrantz förnekade till och med det som mest utmärkte det kommunistkinesiska styret under Mao, nämligen de brutala utrensningarna, skenrättegångarna och häxprocesserna mot dem som avvek från den rådande normen.

Den som vill ta del av en lika osminkad som sannfärdig bild av Olof Lagercrantz bör läsa Sven Stolpes föga smickrande porträtt Olof Lagercrantz (1980). Så här skriver Stolpe bland annat:

Han ville införa ett helt nytt klimat, en helt ny politisk inriktning efter Tingstens fall. Själv saknar han varje form av spiritualitet och humor men ville ändå att ledarna skulle vara ”kvicka”. Men framförallt ville han bekämpa kristendomen, som han ju frenetiskt hatade…Lagercrantz är omvänd till extrem hatare av alla borgerliga livsvärden och unnar den klass han utgått från allt ont.

untitled Sven Stolpe läser lusen av Olof Lagercrantz i sin bok.

Det måste dock erkännas att Olof Lagercrantz var en framstående skribent som ägnade sig åt såväl poesi som prosa. Han har författat monografier över exempelvis Dante, Stig Dagerman och August Strindberg. Det sista han skrev i livet var en biografi över den svenske visionären Emanuel Swedenborg.

Släkten Lagercrantz utgår från en Jakob Larsson Gavelius, som var assessor i Göta hovrätt och dog 1652. Dennes son Magnus Gavelius adlades med namnet Lagercrantz under konung Carl XIs regim 1682. Magnus blev far till den frihetstida militären och politikern Carl Otto Lagercrantz (1683-1746), en riktig hårding som deltog i Stora nordiska kriget i början av 1700-talet och utnämndes till överstelöjtnant 1731 efter att ha varit i fransk tjänst några år. 1734 blev denne Lagercrantz ledamot i det famösa så kallade Sekreta utskottet under Fredrik Is regeringstid; Carl Otto tillhörde den mest hetlevrade falangen i det rysshatande partiet Hattarna.

Carl Otto Lagercrantz fängslades efter det fiaskobetonade kriget mot Ryssland 1743, vilket renderade överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt dödsstraff och halshuggning. När sedan det inrikespolitiska uppror som kom att kallas Stora daldansen slogs ner med hård hand i Stockholm – åtskilliga upprorsmän dödades av militären – spelade Lagercrantz en ledande roll. Han avled kort tid därefter.

En betydligt fredligare Lagercrantz var affärsmannen Herman, som, till skillnad från den kämpande ateisten Olof, tillsammans med sin maka Hedvig gjorde en storartad insats för att bredda det kristna livet i vårt land genom att bidraga till bildandet av den svenska grenen av Frälsningsarmén (FA).

untitled Herman Lagercrantz: föregångsman för FA i Sverige.

Släkten Lagercrantz har förgreningar till många andra adliga ätter såsom Hamilton, Geijer, Wrangel och von Krusenstjerna. Även Annette Kullenberg räknar släktskap till lagercrantzarna och skriver i den inledande texten i Expressen om sin farmors syster Ava Lagercrantz, som blev en framstående porträttmålerska som anlitades av förnäma familjer i Förenta staterna såväl som av det svenska kungahuset. Kullenberg avslutar så:

Den som inte orkar med mer om släkten Lagercrantz gör bäst i att lämna landet. Här fortsätter några av alla dessa Lagercrantzar att snickra och smickra. In till tidens ände. Amen.

Fotnot: Läs gärna mitt porträtt av Olof Lagercrantz i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag, 2008. 169 sidor.

Hanssons lilla brännvinsguide (IX)

1 september, 2011

GAMMEL DANSK

Och kan ni tänka er, när han tog sig en dram inne hos mig för bröstets skull, så tyckte han, att han gjorde så ondt och orätt, att han alldeles tyckte, som om han stal. (August Strindberg: Svenska öden och äfventyr)

Jag fortsätter botanisera bland brännvinsdryckerna och söker mig denna gång utanför Sverige och närmare bestämt till den lilla orten Dalby på Själland. Här har nämligen De Danske Spritfabrikker A/S en anläggning som är nästan lika stor som orten, och här tillverkas bland annat Gammel Dansk.

Drycken kan dock betecknas som åtminstone delvis svensk, eftersom Vin & Sprit AB köpte De Danske Spritfabrikker 1999. Vin & Sprit köptes i sin tur av franska Pernod Ricard 2008 för 55 miljarder kronor.

Gammel Dansk brukar anges vara en ”bitter dram”. Dram, det betyder helt enkelt ”sup” med ett språkbruk som var mer hemtamt för Strindberg – se citatet ovan – än det är för oss i dag. I de danska hävderna omtalas, att kong Frederik II redan på 1500-talet lärde känna en alkoholhaltig spritdryck med bitter smak i ett möte med kurfurstinnan Anna av Sachsen.

Fullt så gammal är nu inte Gammel Dansk.  Det var nämligen 1961 som dåvarande produktionschefen för De Danske Spritfabrikker i Roskilde, J. K. Asmund, beordrades framställa en bitter. Det fanns tre krav: det skulle vara en dram och den skulle vara mjuk men likväl med bitter smak. Efter tre års rannsakande av gamla skrifter och utprovning av olika örtkombinationer hade man fått fram den rätta blandningen – Gammel Dansk var född. 1964 fanns den ute i butikerna.

Den största byggnaden på Danske Spritfabrikkers område i sydsjälländska Dalby. Förutom Gammel Dansk tillverkas här bland annat fruktlikörer.

När jag och min hustru gjorde en studieresa till De Danske Spritfabrikker i Dalby för en hel del år sedan var det mycket hysch-hysch kring receptet på Gammel Dansk. Det bestod av si och så många sorters örter och var givetvis strängt hemligt.

Enligt uppgift skall det endast finnas tre nu levande personer som är underkunniga om det exakta receptet. Vad tillverkaren avslöjat är att receptet räknar 29 olika kryddor, örter och blomster och att grundplåten är rönnbär. Även den bittersöta – och nyttiga – ensianroten lär finnas med i bilden. I Systembolagets beskrivning heter det om Gammel Dansk: ”Påtagligt kryddig smak med inslag av malört, lakrits, kanel, ingefära och pomerans.”

Gammel Dansk räknas i dag som Danmarks populäraste bitter dram och även i Sverige har den 38-procentiga drycken gjort succé. Den kan drickas rumstempererad som aperitif eller digestif men givetvis även som kyld snaps. Nyligen har sortimentet utökats med Gammeldansk Citrus och Gammeldansk Asmund Special.

Följande av mig nyskrivna – jag totade ihop den för en timme sedan – snapsvisa handlar om Gammel Dansk, en dryck  jag personligen tycker är en höjdare:

Gammel Dansk
(Melodi: ”Älskliga blommor små”)

Älskliga Gammel Dansk
sin arom nu har frigjort vid vårt bord,
den är alls inte fransk,
nej, den kommer från Höga Nord!

Vi har nu hela dan
längtat efter dig som släcker ut vår törst,
kram på dig, bittra dram
dig vill vi dricka sist som först! 

Drick ansvarsfullt!

Hanssons lilla brännvinsguide (II)

8 augusti, 2011

BÄSKA DROPPAR

Jag fortsätter min lilla brännvinsguide med klassikern Bäska Droppar, liksom Östgöta Sädes mest känt i Reimersholms tappning.

Bäska Droppar, eller bara Bäsk, får sin omisskännliga karaktär av malört och kallas därför även malörtsbrännvin. Malört (Artemisia absinthium) är en korgblommig växt som går i blomning på sensommaren och hösten. Den återfinns huvudsakligen i södra Sverige, Norge och Finland. Traditionellt bör malört skördas huvudsakligen  Barolomeinatten, vilken infaller den 24 augusti.

Alkoholdrycker med malört som ingrediens är mycket långt ifrån ovanliga. Här kan nämnas tysk vermut, fransk absint och så då svensk bäsk. Absint hade ett dåligt rykte under slutet av 1800-talet då franska – och även andra – kulturpersonligheter såsom Charles Baudelaire, Henri de Toulouse-Lautrec och August Strindberg sökte lätta upp sin många gånger besvärliga tillvaro med en skvätt malört i form av den grönskimrande drycken absint.

Absinten sades kunna framkalla exempelvis blindhet, demens, hallucinationer, hjärnskador etcetera och förbjöds i en rad länder, dock ej Sverige. I efterhand har man kommit på att det knappast var den alkoholstarka absinten i sig som var farlig, utan de försvarliga mängder den plägade inmundigas i. Detta kunde leda till den alkoholframkallade sjukdomen delirium tremens.

Henri de Toulouse-Lautrec (1864-1901).

Det skall dessutom sägas att i de kretsar absinten brukades som mest var könssjukdomen syfilis, som verkar nedbrytande på hjärnan, vanligt förekommande. Det var efter att ha druckit absint i stor mängd som den nederländske konstnären Vincent van Gogh skar av sig ena örat och skickade till en prostituerad han var förälskad i.

Sådana vådor behöver den som brukar Bäska Droppar med förnuft ingalunda råka in i. Drycken kan, liksom för övrigt absint, inhandlas på Systembolaget såsom alternativ i kräftans vänkrets. Bäsk sägs vidare befordra en god matsmältning. Verksamt ämne i malört är tujon.

Malörtsdrycker vann spridning genom klosterväsendet redan i medeltidens Europa; i tidiga recept användes 46-procentig alkohol i syfte att lösa tujonet. Den traditionella svenska bäsken håller dock 40 procent, vilket fungerar fullt tillfredsställande.

En alternativ bäsk erhålles genom att man sticker ner några kvistar malört i en flaska Renat Brännvin och låter dem dväljas där i ett par veckor.

Slutligen en  snapsvisa ur egen fatabur med malörtsmotiv:

En skvätt malört
(Melodi: ”Jag ger en röd blomma”) 

Jag tar en skvätt malört
till ett glas brännvin,
gärna litet koriander till.

Och tar jag litet dill
och kanske kamomill.
så blir det inte dumt
att ta till sill! 

Drick ansvarsfullt!