Folke Bernadotte: han dog med stövlarna på

Greve Folke Bernadotte af Wisborg.

I dag den 17 september är det jämnt 65 år sedan FN-medlaren greve Folke Bernadotte af Wisborg mördades av judiska attentatsmän i Jerusalem. Greve Bernadotte var en officer och en kristen gentleman och i likhet med på sin tid general Custer och dennes mannar dog han bokstavligen med stövlarna på.

Folke Bernadotte (1895-1948) var son till konung Gustaf Vs bror, prins Oscar, och dennes maka Ebba Munck af Fulkila. Han var därför kusin till dåvarande kronprinsen och sedermera konungen Gustaf VI Adolf. Bernadotte blev även gudson till vår nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, som föddes den 30 april 1946. Efter sin gudfar fick ”lillprinsen” namnet Folke. Av föräldrarna fick Folke Bernadotte en kristen uppfostran och fick därmed lära sig innebörden av ord såsom ärlighet, lydnad och punktlighet och vikten av att efter bästa förmåga tjäna sin nästa.

Efter sin studentexamen inledde Bernadotte en utbildning för att bli kavalleriofficer. Under en bal på Lifdragonernas officersmäss i Stockholm drabbades han emellertid av så kallad blodstörtning – hemoptys – och fördes till sjukhus. Hans liv tog därefter en allvarligare vändning. 1928 äktade han den nio år yngre amerikanskan Estelle Manville och kom därför av naturliga skäl att vistas en hel del i Förenta staterna. Paret fick tillsammans fyra söner. Bernadotte hade dessförinnan utom äktenskapet blivit far till en dotter vars mamma var revystjärnan Lillie Christina Ericson (1892-1981).

När Andra världskriget bröt ut 1939 befann sig Folke Bernadotte såsom svensk generalkommissarie vid World Fair (Världsutställningen) i New York. Han innehade  en rad ansvarspåliggande förtroendeuppdrag inom exempelvis Sveriges Scoutförbund, Röda Korset, Simfrämjandet samt Skytteförbundens Överstyrelse (SkytteÖS). Kriget medförde att Bernadotte förständigades att rycka in och ta ansvar för flera humanitära aktioner.

Under krigsåren kom Bernadotte att ägna mycket arbete åt repatrieringen av krigsfångar från olika länder, och i slutet av kriget fick han förtroendet att i Göteborg arrangera en stor utväxling omfattande omkring 11 000 krigsfångar. Han gjorde sig därmed känd som en både skicklig och energisk organisatör och förhandlare. I Röda Korsets tjänst gjorde han vidare en mångfald resor i det krigsdrabbade Europa och lärde på så sätt känna krigets hårda verklighet på båda sidor.

Så här kunde en av Bernadottes vita bussar se ut.

Det var krigets avslutande år 1945 som greve Bernadotte svarade för sin mest berömda humanitära insats, då han som chef för en svensk Röda Korset-expedition och på regeringens uppdrag, efter förhandlingar med SS-chefen Heinrich Himmler, lyckades befria omkring 15 000 krigsfångar ur tyska koncentrationsläger. Greven hade till sitt förfogande 250 medhjälpare samt 75 vitmålade bussar, lastbilar och ambulanser i detta mycket riskfyllda uppdrag. 8000 av de befriade fångarna var danskar och norrmän medan 7000 var kvinnor av skiftande nationalitet, bland dessa ett antal av judisk etnicitet.

Den 21 maj 1948 utsågs Folke Bernadotte av FNs norske generalsekreterare Trygve Lie till medlare i den palestinska konflikten mellan judar och araber. Sedan det brittiska palestinamandatet löpt ut hade det Judiska Nationalrådet med FNs goda minne utropat staten Israel den 14 maj 1948 och i samma stund angripits av Arabförbundets styrkor, vilka till skillnad från judarna icke godtagit FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet i en judisk och en arabisk del.

Folke Bernadotte sattes då in av FN som en sista möjlighet att få till stånd fred och samförstånd. Vid sin sida hade han den  amerikanske statsvetaren och toppdiplomaten Ralph Bunche (1904-71), vilken efter Bernadottes frånfälle tog över dennes medlingsuppdrag och faktiskt lyckades förhandla fram en vapenvila för vilken han belönades med Nobels fredspris 1950.

Ralph Bunche lyckades bättre som medlare än Bernadotte.

I sin självbiografiska bok I stället för vapen (1948) erkänner Folke Bernadotte sin veritabla okunskap om den palestinska frågan men förklarar varför han, efter en viss tvekan, ändå valde att åta sig uppdraget:

Att jag till slut beslöt mig för att acceptera, berodde främst på att jag i följd av frågans allvarliga karaktär icke ansåg mig ha rätt att spara mina krafter.

Folke Bernadotte syntes utåt dock väl lämpad för sitt värv, då han dels hade erfarenhet av internationella förhandlingar, dels perfekt behärskade engelska och franska språken. Han sökte efter bästa förmåga inta en opartisk hållning och lyckades efter någon månads envetet förhandlande förmå de stridande parterna att ingå en första vapenvila. Fortsättningen blev mindre  problemfri, då hans först framlagda fredsplan förkastades av båda parter. Han började dock omedelbart arbeta på en ny.

Slutet för den svenske medlaren kan sammanfattas på följande sätt. Från sitt högkvarter på den grekiska ön Rhodos anlände Folke Bernadotte den 17 september 1948 till Jerusalem. När han efter överläggningar med de judiska myndigheterna i staden körde genom den av judarna kontrollerade så kallade nya staden hejdades hans bil av en jeep.

Folke Bernadotte i en israelisk jeep under sitt medlaruppdrag i Jerusalem. Kort därpå var han död.

En av männen i jeepen gick fram till ett av bilens bakre fönster, bakom vilket Bernadotte och hans franske assistent, den franske översten André Sérot, satt. Mannen öppnade eld med en kpist genom glasrutan och sköt Bernadotte med sex och Sérot med 17 kulor. Båda avled omedelbart. Detta hände klockan 17.30.

Attentatet var noggrant uttänkt och planlagt av den judiska motståndsrörelsen Lehis – även kallad Stern-ligan efter sin polsk-judiske upphovsman Avraham Stern (1907-42) – Yehoshua Zetler, som var ligans operative chef i Jerusalem. Moderata israeliska krafter med premiärminister David Ben Gurion i spetsen skyndade sig att ta avstånd från mordet, men som ett kuriosum kan nämnas att den man som höll i kpisten varmed Bernadotte sköts till döds senare kom att fungera som livvakt åt Ben Gurion.

En mängd militanta judiska kämpar greps i mordets kölvatten. Polisutredningen som följde lämnade emellertid mycket övrigt att önska, och ingen kom att fällas för mordet på Folke Bernadotte. Det kan nämnas att bland medlemmarna i Lehis Jerusalem-kommando som godkände mordanslaget mot Folke Bernadotte fanns Yitzhak Shamir (1915-2012), som långt senare skulle bli Israels premiärminister i två omgångar.

Den polsk-judiske motståndsmannen Avraham Stern på israeliskt frimärke från 1978.

Bernadottes stoft forslades i sinom tid tillbaka till den svenska fosterjorden att jordfästas i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan i Stockholm den 30 september 1948. Då var Bernadottes landsman Raoul Wallenberg försvunnen i den sovjetiska Gulagarkipelagen sedan tre år tillbaka – två svenska märkesmän i fredens, frihetens och försoningens tjänst var borta.

Vad som låg Folke Bernadotte i fatet som FN-medlare i Palestina var att han inte hade några förhandskunskaper om situationen i det eldfängda området, vilket han själv villigt erkänner i sin bok enligt ovan. Hans andra fredsförslag i sju punkter innehöll flera delar som djupt förolämpade palestinajudarna och även förtörnade USAs prosionistiske president Harry S Truman, som var mitt uppe i en valkampanj.

Bland annat föreslog den svenske medlaren att den traditionella judiska huvudstaden Jerusalem skulle ställas under FN-kontroll, och att de araber som på Arabförbundets uppmaning flytt från de judiska områdena när Israel attackerades skulle få återvända. Båda dessa förslag var totalt oacceptabla för Israel. Att svensken i samband med aktionen involverande de så kallade vita bussarna hade förhandlat med SS-chefen Heinrich Himmler, en av arkitekterna bakom nazisternas judeutrotning, stärkte heller knappast Bernadottes aktier bland patriotiska israeler.

Bernadottes motpart i förhandlingarna kring de vita bussarna, SS-chefen Reichsführer Heinrich Himmler.

Palestinsk historik: Sanningen om Nakbadagen

Staten Israel utropas av David Ben-Gurion i Tel Avivs stadsmuseum den 14 maj 1948.

I år har palestinaaraberna den 15 maj högtidlighållit den 65e så kallade Nakbadagen. Nakba betyder ”katastrof”, och den katastrof som avses är proklamerandet av den judiska staten Israel. Det finns en utbredd mytbildning om händelserna i samband med Israels bildande, varför det kan finnas anledning att här kortfattat återge händelseförloppet och historiken bakom.

Först måste konstateras att Palestina aldrig har varit en statsbildning och naturligtvis i än mindre grad det paradis för palestinaaraber det tenderar att utmålas som i debatten om israeliska versus palestinska intressen. Det var en dammig och outvecklad avkrok i utkanten av det Ottomanska riket, befolkat av såväl judar som araber, innan det efter Första världskriget blev ett brittiskt mandatområde. Således är det  lika korrekt att tala om judar som ”palestinier” som om araber.

Utvecklingen i riktning mot upprättandet av en judisk statsbildning kan sägas ha inletts med den moderna sionismens tillkomst i slutet av 1800-talet. Den österrikisk-judiske journalisten Thedor Herzl (1860-1904) utkom 1896 med sin banbrytande bok Der Judenstaat (Judestaten), som pläderade för en judisk stat i Palestina. Vid den första judiska världskongressen, som Herzl sammankallat till schweiziska Basel 1897, slogs denna strävan fast. Vid denna kongress bildades också World Zionist Organization (WZO).

Thedor Herzl, den moderna sionismens grundare.

WZO inledde en intensiv lobbyverksamhet med målsättningen att förverkliga sina planer på ett judiskt nationalhem i Palestina. 1909 grundades staden Tel Aviv av sionistiska pionjärer från den historiska hamnstaden Jaffa vid Medelhavskusten; Jaffa är i dag inkorporerat i Tel Aviv. 1910 inrättades den första kibbutzen. 1917 kom ett stort genombrott i de sionistiska ansträngningarna, då Herzl efterträdare Chaim Weissman (1874-1952) lyckades få Storbritanniens regering att genom den så kallade Balfourdeklarationen acceptera sionismen.

Åren 1922-48 var Palestina ett brittiskt mandatområde sedan det Ottomanska riket kollapsat i Första världskrigets kölvatten. Britterna sökte förhindra en alltför ymnig judisk immigration till Palestina utan att lyckas särskilt bra, och slutligen tvingades man inse att det bästa var att dra sig tillbaka. En judisk terrorkampanj, där den mest militanta grupperingen var den så kallade Sternligan – uppkallad efter den polske juden Avraham Stern (1907-42) – påskyndade britternas beslut att dra sig tillbaka. Sternligan, eller Lehi, var en utbrytning ur Irgun.

Avraham Stern, grundaren av Lehi.

Sternligan mördade under pågående världskrig 1944 den högste brittiske representanten i Mellanöstern, Lord Moyne, i Kairo och i september 1948 föll den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte, offer för mördarkulor avlossade av Lehi-aktivister i Jerusalem. Det mest spektakulära av alla judiska terrordåd var dock Irguns sprängning av King David Hotel i Jerusalem den 22 juli 1946, då 91 människor av olika nationaliteter omkom och 46 skadades.

Den 2 oktober 1947 accepterar Jewish Agency formellt FNs rekommendation om att Palestina skall delas i en judisk och en arabisk stat och uppmanar till fredlig samexistens. Palestinaaraberna uppmanas av omkringliggande arabstater att vägra acceptera FNs delningsplan och i stället gripa till vapen. Ett palestinskt inbördeskrig tar sin början. I Palestina bildas Det heliga krigets armé under ledning av Abd al-Qadir al-Husayni (1908-48) och Hasan Salama. Detta rövarband har beskrivits som klanen Husseins privatarmé.

Det Heliga krigets armé redo för attacker mot judiska mål.

Den 14 maj 1948 utropas staten Israel av den i dåvarande tsarryska staden Plonsk födde David Ben-Gurion (1886-1973), som blir Israels förste premiärminister, på Tel Avivs stadsmuseum. Jerusalem är vid denna tid omringat av arabiska arméer. Historisk förste president blir Chaim Weissman, en kemist med rötter i Vitryssland. Israel erkänns på ett tidigt stadium av både USA och Sovjetunionen.

Den 15 maj  svarar de arabiska staterna Egypten, Irak, Libanon, Transjordanien och Syrien med att attackera det nybildade Israel. Araberna förlorar emellertid detta liksom alla efterföljande krig mot den för sin existens kämpande judiska staten. Strax före angreppet uppmanar angriparna palestinaaraberna att fly – de skulle ju, enligt de segervissa arabstaterna, ändå snart få återvända i triumf.

Israel vägrade efter sin seger 1949 låta arabflyktingarna återvända, då fienden inte erkände den egna statens existens. Det palestinska flyktingproblemet har alltså skapats av arabstaternas omedgörlighet, inte som en medveten judisk plan att utvisa araberna ur Israel.

De palestinaaraber som valde att stanna i Israel har absorberats i det israeliska samhället och fick en betydligt bättre tillvaro än de som rättade sig efter ordern att fly. Undersökningar har visat att 80 procent av de omkring en miljon israeliska araberna föredrar israeliskt framför arabiskt medborgarskap.

Ben-Gurion, till vänster, tillsammans med den israeliske nationalhjälten Abba Kovner under det första arabisk-israeliska kriget.

I dag använder de palestinska grupperingarna Hamas och Fatah, liksom omkringliggande arabstater,  palestinaflyktingarna som en cynisk politisk hävstång i opinionsbildningen mot Israel. Således har arabstaterna motsatt sig en assimilering av palestinierna i sina samhällen och nekar dem till och med grundläggande mänskliga rättigheter. FN-organet UNWRA, som ensamt ansvarar för de palestinska flyktingarna, har vidmakthållit flyktingstatus även för de palestinaaraber som blivit medborgare i omkringliggande arabstater.

I samband med krigsutbrottet den 15 maj 1948 utvisades uppemot en miljon judar ur arabländerna de var bosatta i. Dessa judar lyckades under svåra umbäranden etablera en ny tillvaro och har inte givit upphov till någon flyktingkatastrof. Israel är i dag en blomstrande demokrati – det kan nämnas att arabiska representanter invaldes redan i det första israeliska parlamentet 1949 – medan omgivande, muslimskt styrda  arabstater grovt räknat befinner sig i olika grader av förfall med florerande förtryck, extremism, inbördeskrig och kaos.

Den utbrända jeepen efter attacken under shavuot.

Föga oväntat förekom israelfientliga terrorhandlingar på Nakbadagen. Raketer avlossades och attacker genomfördes mot israeliska mål. I byn Hursa nära Hebron, den största staden på Västbanken, skadades fyra israeliska soldater då en brandbomb kastades mot och träffade deras jeep. Två av soldaterna fick brännskador av andra graden. Angriparna fortsatte att kasta sten på soldaterna när de försökte ta sig ur fordonet.

Attacken skedde under den judiska högtiden shavuot, som firas till minne av mottagandet av torah på berget Sinani.

ANCs Sydafrika måste få kritiseras

Dan Roodt vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem.

1988 besökte jag Sydafrika under apartheidstyrets sista dagar. Besöket skedde under en rundresa i södra Afrika, då jag också besökte Namibia (Sydvästafrika) och Angola. Jag var vid denna tid ordförande i Svenska Angolagrupperna – som stödde den angolanska motståndsrörelsen UNITA under Jonas Savimbis ledarskap – och resan genomfördes för att jag dels skulle få en fördjupad insikt i konflikterna i området, dels skulle få underlag för att skriva artiklar i ämnet.

Jag kom under resan till insikt om att det endast var en tidsfråga innan det djupt orättfärdiga apartheidsystemet – indelningen av Sydafrikas befolkning i de fyra rasrelaterade grupperingarna vita, svarta, färgade och asiater – slutgiltigt skulle falla. Apartheid, som införts av National Party (NP) vid dess makttillträde 1948, var redan då på fallrepet och så gott som alla jag träffade var medvetna om att slutet var nära.

Samtidigt kunde jag inte undgå att observera ett flertal paradoxer när det gällde det över hela världen så förhatliga rasåtskillnadssystemet. Ty trots att den vita minoriteten åtnjöt en minst sagt priviligierad ställning på bekostnad av framförallt den svarta majoriteten – de båda övriga rasgrupperna representerades tillsammans med de vita i ett trekammarparlament – hade landets svarta en levnadsstandard som var bättre än i alla övriga afrikanska länder. Vidare var Sydafrika ett hett flyktingmål för svarta från omkringliggande länder – jag besökte ett flyktingläger där människor som med risk för liv och lem flytt från angränsande Mocambique placerades. 

Inte ens i Soweto, den hårt kritiserade svarta skjulstaden till Johannesburg i norra delen av landet, rådde entydigt eländiga förhållanden. Visst såg jag en hel del misär i Soweto, men där fanns också mer välbeställda områden där exempelvis Winnie Mandela – dåvarande hustrun till då fortfarande fängslade Nelson Mandela – huserade i en vräkig villa tillsammans med sin beryktade privatarmé av militanta ynglingar.

Situationen i Sydafrika var med andra ord inte så, ursäkta uttrycket, svart/vit som politiskt korrekta media i Sverige och den övriga västvärlden sökte göra gällande. Ytterligare en faktor som måste tas med i beräkningen när det gäller Sydafrika är att landet under det Kalla kriget spelade en viktig roll som bålverk mot kommunismen. Och oavsett den berättigade kritik som måste riktas mot det vita styret under National Party kommer man inte ifrån att detta, trots allt, lyckats bygga upp Sydafrika till det generellt sett mest välmående landet i Afrika.

Att det säkerligen hade gått ännu bättre om man inte envisats med apartheid som, förutom att det diskriminerade alla etniska grupper förutom de vita var ett kollektivistiskt system med klara socialistiska inslag, är en annan sak.

F. W. de Klerk och Nelson Mandela lade grunden till det nya Sydafrika.

När jag gjorde min rundresa i södra Afrika 1988 var Pieter Willem Botha fortfarande president. De mindre reformer som införts i landet redan under Bothas tid accelererade då Frederik Willem de Klerk vann presidentvalet 1989, och 1990  tog den sistnämnde det avgörande steget att frige symbolgestalten Nelson Mandela ur dennes fångenskap. 

Jag måste här be att få nyansera den allmänna bilden av Mandela som en ljusets riddargestalt. Nelson Mandela gick med i African National Congress (ANC) 1942 och kom ända fram till polisens massaker på anhängare av Pan Africanist Congress (PAC) i Sharpville i mars 1960 att bekänna sig till fredliga metoder i kampen mot det vita minoritetsstyret. Därefter bildades ANCs väpnade gren Umkhonto we Sizwe (Nationens spjut), som ägnade sig åt sabotageaktioner och planerade för ett gerillakrig med stöd av South African Communist Party (SACP) samt PAC. Mandela blev dess ledare 1962. Umkhonto we Sizwe (förkortat MK) bildades efter mönster från den judiska terroriströrelsen Irgun, även kallad Stern-ligan efter upphovsmannen Avraham Stern.

Nelson Mandela hade jämte andra anti-aparheidaktivister gripits 1956, men i slutet av den rättegång som hölls 1956-61 friades samtliga tilltalade. Mandela greps på nytt 1962 och dömdes till fem års fängelse. 1963 greps ytterligare ett antal ANC-aktivister, och i slutet av den så kallade Rivonia-rättegången 1964 dömdes de tilltalade inklusive Mandela till livstids fängelse.

Det blev för Nelson Mandela början på en 27 år lång fängelsevistelse, varav 18 år tillbringades på den ökända ”fängelseön” Robben Island. 1985 fick Mandela av regeringen ett erbjudande om att bli frigiven om han tog avstånd från våld och terror, men det vägrade han göra. Det bör understrykas att ANCs aktioner inte enbart riktades mot militära och statliga mål. Även ”mjuka mål” av typ idrottsarenor och restauranger bombades och sprängdes, varvid tusentals oskyldiga civila dödades.

Nelson Mandela har nära nog helgonförklarats till följd av sin berömvärt koncilianta attityd efter frigivningen, men han måste enligt mitt sätt att se betecknas som ett helgon med betydande skavanker. Såvitt jag vet har han aldrig bett om ursäkt för de civila offer som ANCs väpnade kamp krävde.

De första sant demokratiska valen i Republiken Sydafrika hölls den 27 april 1994 och slutade, icke oväntat, med en storseger för ANC. Dock lyckades även National Party förhållandevis bra och fick över 20 procent av rösterna samt egen majoritet i Västra Kapprovinsen. Redan 1993 hade de Klerk och Mandela erhållit Nobels fredspris för sina insatser, och Mandela blev som en följd av valet Sydafrikas president fram till 1999 då han efterträddes av Thabo Mbeki. Den senare är mest (herostratiskt) ryktbar för att ihärdigt ha förnekat att AIDS skulle utgöra något allvarligt hot mot landets befolkning. De Klerk var vicepresident 1994-96.

 

En nuvarande och en blivande (?) president: Jacob Zuma och Julius Malema.

Efter en kort övergångsperiod med Kgalema Motlanthe som president valdes den kontroversielle Jacob Zuma – som bland annat stått åtalad för våldtäkt – 2009 till den moderna Republiken Sydafrikas fjärde president.

Att Sydafrika i dag formellt är en demokrati med i teorin lika rättigheter för samtliga medborgare oavsett etnisk tillhörighet är givetvis en utomordentligt god och vällovlig sak. Men liksom Nelson Mandela är ett helgon med skavanker måste även Sydafrika enligt min mening betecknas som en demokrati med skavanker. Om detta har Dan Roodt skrivit en uppmärksammad bok med den engelska titeln The Scourge of the ANC (Praag förlag 2005, 143 sidor).

Dan Roodt, född 1957, är en sydafrikansk författare och aktivist härstammande från den vita folkgruppen afrikaner, ättlingar till boerna (boer = bonde på det på holländskan utformade språket afrikaans). Efter att tidigare ha varit vänsterinriktad och skarp kritiker av det vita styret i Sydafrika undergick han under en sejour i Frankrike 1985-92 en politisk omorientering och blev i stället konservativ och antikommunist.

Efter att ha arbetat vid Citibank 1992-99 var Roodt 2000 med och grundade Pro-Afrikanse Aksiegroep (PRAAG), en grupp som gjort det till sin uppgift att tillvara de sydafrikanska boerättlingarnas rättigheter. PRAAG driver ett bokförlag och kämpar bland annat för att afrikaans skall ha en fortsatt viktig ställning i sydafrikanskt samhällsliv. Här en länk till Roodts personliga blogg och samtidigt en läsövning i afrikaans:

http://roodt.org/

I maj 2010 blev jag kontaktad av Dan Roodt under den resa han gjorde i Europa för att lägga fram sin och afrikanernas sak för vem som ville lyssna, och under någon timme samtalade vi på en restaurang i Stockholm om den enligt Roodt bekymmersamma situationen i hans hemland. Det mest bekymmersamma i hans perspektiv är att boerättlingarna (afrikanerna) tenderar att alltmer motas ut från majoritetssamhället.

-3600 vita farmare har dödats i Sydafrika, framhöll Roodt inledningsvis. Situationen börjar alltmer likna den som råder i Zimbabwe. Ett folkmord maskerat som brottslighet pågår. 

”Vryheidsvlag” – flagga i tilltänkt sydafrikansk volkstaat.

Enligt Dan Roodt pågår i Sydafrika en process som, under devisen Black Economic Empowerment, syftar till den svarta befolkningsgruppens totala övertagande av landets ekonomi. Det innebär att vita sydafrikaner utsätts för en fortgående diskriminering. Att detta ofrånkomligen leder till att Sydafrika dräneras på begåvning och kompetens tycks inte oroa Jacob Zuma och hans ANC-regering.

Dan Roodt tog även upp den roll den unge svarte politikern Julius Malema, sedan 2008 ordförande i ANCs ungdomsförbund African National Congress Youth League, spelar. Även om Malema ibland kritiseras hårt på grund av de kontroverser han ofta ger upphov till får han ändå hållas tack vare inflytelserikt stöd.

Under ett möte i den kampanj som föregick det senaste presidentvalet kläckte Malema bland annat ur sig följande:

-Let´s make it clear now: we are prepared to die for Zuma. Not only that, we are prepared to take up arms and kill for Zuma.

Under ett möte vid ett universitetscampus i mars 2010 sjöng vidare Julius Malema en känd anti-apartheidsång där en strof lyder: ”Döda en boer.” Samma år dömdes Malema till 50 000 rand i böter för att ha missfirmat en kvinna som anklagat Jacob Zuma för våldtäkt. Malema har som sagt  utsatts för viss kritik, också från de egna ANC-leden, men har mäktigt stöd. Dan Roodt :

– Malema hålls under armarna av Tokyo Sexwale, en affärsman och miljardär som nu är minister för mänsklig bosättning i ANC-regeringen. Han satt tidigare fängslad i 13 år.

Det råder ingen tvekan om att Dan Roodt och hans organisation PRAAG ser på den pågående utvecklingen i Sydafrika med djup oro. Det har fått dem att förespråka ett eget land för boerättlingarna, en så kallad volkstaat. Mer därom här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Volkstaat

Dan Roodt är ej endast kritisk gentemot ANC och dess styre i Sydafrika. Han fördömer även skarpt den politik som fördes av den sista NP-regeringen under F. W. de Klerk, som han menar sålde ut afrikanernas intressen till ANC och därmed lade grunden till den nuvarande situationen. Också den svenska regeringen, som i hög grad hjälpte ANC till makten, får sin släng av sleven.

Miljardären och regeringsministern Tokyo Sexwale.

– Sydafrika har genomgått en multikulturell utveckling som inte fungerar – multikulturalism fungerar i själva verket ingenstans. 1994 trodde vi att det skulle kunna fungera, men det har visat sig att det inte gör det.

Dan Roodts syn på sitt hemland sammanfattas väl av följande passus i boken The Scourge of the ANC (sidan 15):

ANC rule  in South Africa represents the biggest scourge visited upon the country since our traditional enemy, Great Britain, invaded us one hundred years ago. During the Anglo-Boer War, Britain burned most of the countryside, including churches and farm houses, and committed genocide on 27 000 Boer women and children in the concentration camps…It is anyone´s guess how long it will take to recuperate from the current rapine practised by another invader, the erstwhile foreign terrorist group known as the ANC. Since coming to power, a staggering 300 000 people have been murdered, and our beautiful country has been turned into a criminal state. Not only has government become corrupt to the core…but South Africa is also the preferred domicile of hundreds of foreign crime syndicates. We have been transformed – to use a fashionable piece of  official jargon – into a den of iniquity, the international crime capital and centre for drug-trafficking, prostitution, money laundering, child pornography, rape, murder, car hijacking, and so on.

Det vore alltför enkelt att avfärda Dan Roodt som reaktionär och/eller rasist, och så sker också. I juli 2010 intervjuades han exempelvis inför fotbolls-VM i Sydafrika – Roodt gjorde sig känd för att ha uppmanat sydafrikanerna att heja på Holland i stället för på det egna landet – av John Oliver, Jon Stewarts pajasmedarbetare i den vänstervridna pratshowen ”Daily Show.” I inslaget framställdes Roodt av en tjoande Oliver typ som den ende kvarvarande ”rasisten” i Sydafrika:

http://www.thedailyshow.com/watch/mon-july-5-2010/oliver—world-cup-2010–into-africa—the-amazing-racists

Bilden av Dan Roodt som ”rasist” stämmer dock knappast. Man behöver inte vara ”rasist” för att kritisera det alltmer urartade ANC-styret i Sydafrika. Ingen kan vara gladare än jag över att apartheidstyret är ett minne blott, men det innebär inte att vi bör lämna landet åt sitt öde i tron att allting är okay. Så är det inte. Sydafrika är på god väg att gå samma tragiska öde till mötes som grannlandet Zimbabwe, och det är i sammanhanget symtomatiskt att ANC-regeringen i princip vägrar kritisera Robert Mugabes grava misskötsel av detta en gång så rika land.

ANCs Sydafrika måste få kritiseras och det är därför vi bör lyssna till vad Dan Roodt har att säga även om vi inte behöver hålla med honom om allting.