Förre förrädaren Guillou kan inte hålla sig

Jan Guillou poserar som  jagande machoman.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article16969255.ab

”George Orwell hade fel – mardrömmen fanns i USA.”

Så lyder rubriken till en krönika i Aftonbladet den 16 juni som totats ihop av förre fängelsedömde förrädaren, KGB-medarbetaren och kommunisten Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, till råga på allt född i min hemstad Södertälje 1944. Läs hela artikeln via länken överst om ni orkar.

Guillou driver alltså tesen att Orwell – som egentligen hette Eric Arthur Blair – hade fel när han i den berömda framtidsdystopin 1984  ger en bild av det omänskliga övervakningssystemet i Stalins Sovjetunionen. Det demokratiska USA är mycket värre, hävdar Guillou. Han skriver:

Romanen har ända sedan den kom ut 1948 fungerat som ett av de allra mest effektiva argumenten mot totalitär kommunism. Orwell själv var en antiimperialistisk vänsterman som idag skulle ha befunnit sig på ståndpunkter som exempelvis Vänsterpartiet.

Att Guillou anger felaktigt publiceringsår – 1984 kom ut 1949, ett år före Orwells dödsår – kan vi till nöds stå ut med, kanske rentav också att den in i märgen övertygade kommunisten Jan Guillou uppenbart lögnaktigt antyder att han skulle ha särskilt mycket emot den totalitära kommunistiska ideologin.

George Orwell/Eric Blair (1903-50): vänsterman och brittisk patriot.

När Guillou emellertid solkar den världsberömde författarens  minne genom att påstå att han skulle dela Vänsterpartiets åsikter blir det bara för mycket. Guillou har visserligen rätt när han väljer att beteckna Orwell/Blair som antimperialist – det blev han på grund av sina erfarenheter som ung brittisk polis i Burma på 1920-talet – men George Orwell var en mångbottnad personlighet.

Orwell/Blair tvekade nämligen inte att gå emot strömmen. När hans antisovjetiska fabel Animal Farm (Djurfarmen) kom ut 1943, skedde det i en tidsepok då Sovjetunionen stod mycket högt i kurs i både Orwells hemland Storbritannien och ett USA som leddes av den varme Stalin-vännen Franklin Delano Roosevelt. Att Andra världskriget faktiskt hade möjliggjorts av pakten Nazityskland-Sovjetunionen 1939 hade snart glömts bort, och att tvivla på Stalins goda intentioner framstod vid denna tid närmast som opatriotiskt.

Orwell tvekade dock inte att visa sig politiskt inkorrekt. Det gjorde han inte heller då han under sin sjukdomstid (TBC) i slutet av 1940-talet för en god vän som arbetade vid avdelningen Information Research Department på brittiska utrikesministeriet överlämnade en lista på 38 namngivna personer, vilka av Orwell ansågs vara kryptokommunister och därmed ett hot mot demokratin i Storbritannien.

Nämnda avdelning hade initierats av Labour-partiet och hade till uppgift att propagera för demokrati och antikommunism. Bland namnen på listan återfanns skådespelarna Charlie Chaplin och Michael Redgrave samt en brittisk parlamentsledamot.

Orwell namngav Charlie Chaplin som kryptokommunist och säkerhetsrisk.

Att mot denna bakgrund, som Guillou gör, påstå att den antitotalitäre författaren George Orwell/Eric Blair skulle ha haft det minsta till övers för ett parti som den folkilskne Jonas Sjöstedts Vänsterpartiet – med dess långa historia av samarbete med Sovjetunionen och allsköns andra kommunistdiktaturer – är en ren förolämpning mot Orwell/Blair. Denne må ha varit vänsterman och antiimperialist, men han var också brittisk patriot och såg med all rätt kommunisterna som potentiella eller verkliga förrädare.

Förre förrädaren och spionen Jan Guillou kan helt enkelt inte hålla sig när han ser en chans att förminska kommunismens brott mot mänskligheten och förstora det kanhända överdimensionerade övervakningssystemet i USA, som initierades av den republikanska Bush-administrationen och, sedan det godkänts av allehanda parlamentariska instanser, fördes vidare av Obama-gänget. Och det är inte måttligt vad Guillou brer på:

Men i ljuset från den senaste spionskandalen i USA framstår ändå Stasi som en mild västanfläkt. Då ställs vissa historiska självklarheter på huvudet.

USA, som Guillou ömsom betecknar som världens ”största” eller ”starkaste” demokrati (det sistnämnda är korrekt eftersom Indien är större), har länge varit ett spöke för Guillou, vilket mer än väl framgår av den kraftigt antiamerikanska tendensen i exempelvis hans agentromaner. Ett av skälen till Guillous USA-hat är att detta land är det förhatliga Israels främsta bundsförvant i världen.

Ty är det något som Guillou inte uppskattar så är det judar/israeler, en inställning som  på 60- och 70-talen fick honom att, i likhet med en annan före detta södertäljebo vid namn Göran Rosenberg, stödja de allra mest mordiska och blodtörstiga bland de arabiska mördarband som massakrerade judar/israeler på olika platser i världen som i München 1972.

Så nu är USA i Guillous ögon värre än Sovjetunionen och Östtyskland när det gäller att övervaka sin befolkning. Vad Guillou inte låtsas om är givetvis, att det amerikanska överrvakningssystemet tillkommit efter  11 september-attackerna 2001 i syfte att förhindra terrordåd och att bekämpa USAs fiender och inte för att hålla medborgarna i schack. Guillou tvingas också medge att det ställvis varit tämligen framgångsrikt – genom det amerikanska antiterrorprogrammet har det varit möjligt att eliminera den länge elusive al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin samt en lång rad andra terrorledare på olika håll i världen.

USA/Israel – en kombination som inte uppskattas av Jan Guillou.

Det är sant att talrika amerikaner, likaväl som andra nationaliteter, säkerligen upplever övervakningen som besvärande och som ett ingrepp i den privata sfären, låt vara att i en nyligen företagen undersökning en majoritet av tillfrågade amerikaner accepterade övervakningen som nödvändig. Jag har förståelse för sådan typ av kritik.

Dock måste vi hålla huvudet tillräckligt kallt för att inse, att den amerikanska övervakningen inte är ett mål i sig. Och framförallt används den inte för att, som skedde i de nämnda exemplen Sovjet och Östtyskland, spåra upp oliktänkande och placera dessa i läger, på mentalkliniker och i politiska fängelser.

De som drabbas i USA är enstaka, udda personer som Bradley Manning och Edward Snowden, individer som fullkomligt ger fan i den nationella säkerheten genom att lämna ut hemligt material och avslöja för USAs fiender hur de amerikanska underrättelseorganen arbetar. Personligen har jag inga som helst problem med att dessa ställs inför rätta för sin troligen brottsliga verksamhet.

En ungdomligt polisongprydd Guillou som Palestina-krigare som planerade anfall mot israeliska posteringar.

Jan Guillou har slutligen aldrig haft några problem med att svälja barbariskt förtryck i kommunistiska och arabiska/muslimska diktaturer. Han tillhörde exempelvis den galne Irak-härskaren Saddam Husseins ivrigaste påhejare i Sverige och höjde denne och hans socialistiska Baath-parti till skyarna i en bok från slutet av 1970-talet med titeln Irak – det nya Arabien, skriven tillsammans med dåvarande hustrun Marina Stagh.

Då känner han sig desto mer hemma med att racka ner på förhållandevis mindre oegentligheter i den demokratiska delen av världen, främst i USA och Israel. Han kan knappast skylla på sin relativt framskridna ålder. Det är de kommunistiska ränderna  som aldrig går ur. Frågan är bara varför någon  längre tar honom på allvar som politisk kommentator, om någon nu gör det. Han skriver inte ens bra.

Fallet Assad: hur en tystlåten läkare kan bli diktator och massmördare

Bashar al-Assad ser med rätta bekymrad ut.

Det var inte tänkt att Bashar al-Assad, född 1965, skulle bli Syriens president. Han var i yngre dagar tystlåten, studieinriktad och så vitt känt ointresserad av politik. Efter medicinutbildning i Syrien begav han sig till Storbritannien för att förkovra sig vid Western Eye Hospital 1992. När den äldre brodern Basil dog i en bilolycka 1994 kallades unge Bashar hem till Syrien för att bli faderns, president Hafez al-Assad, efterträdare.

Hafez al-Assad (1930-2000) hade tagit makten i en oblodig statskupp 1970. Han upprättade en sekulär regim som i viss mån tolererade andra trosinriktningar än hans egen variant av islam – al-Assad tillhörde den alawitiska minoriteten – men styrde i övrigt landet med hård hand. De oroligheter som förekom innefattande både ett kuppförsök från brodern Riifat al-Assad och resningsförsök från Muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupperingar.

Utrikespolitiskt bekämpade al-Assad-regimen Israel som man bekrigade i Oktoberkriget 1973 samt fick stöd från Sovjetunionen. 1976 intervenerade Syrien i Libanon som man mer eller mindre styrt efter behag sedan dess. I kriget i Persiska viken (Gulfkriget) 1991 deltog Syrien med en symbolisk styrka mot Saddam Hussein-regimen i Irak.

I februari 1982 beordrade president Hafez al-Assad ett flygangrepp mot den egna staden Hamah, där enligt en del uppgifter så många som 40 000 människor dödades.

Hafez al-Assad styrde Syrien med järnhand i 30 år.

När Bashar al-Assad efter faderns död 2000 övertog den äldre al-Assads roll dels som ledare för Bathpartiet, dels som Syriens president, var han egentligen för ung för den senare rollen. Det syriska parlamentet, Majlis Al Sha´ab, beordrades därför rösta igenom en sänkning av lägsta åldern för att bli president från 40 till 34 år. Bashar al-Assad råkade händelsevis vara just 34 år.

Den yngre al-Assad tillträdde som Syriens president den 17 juli 2000 efter att ha valts med 97,2 procent av rösterna. Några andra kandidater fanns händelsvis inte. 2007 återvaldes han för ännu en sjuårsperiod, nu med 97,6 procent. Nästa presidentval skall hållas 2014.

När Bashar blev president fanns, både i hemlandet och utomlands, vissa förhoppningar om att denne ögonskenligen blide, välutbildade och språkkunnige ögonläkare skulle genomföra demokratiska reformer. Dessa förhoppningar har eftertryckligt kommit på skam. Således har Assad-regimen av internationella människorättsorganisationer såsom Human Rights Watch och Amnesty International anklagats för ägna sig åt systematisk tortyr, fängslanden och mord på oliktänkande.

Sedan 2006 råder i Syrien utreseförbud för oppositionella och en mängd andra inskränkningar i de mänskliga fri- och rättigheterna. Demokrati och frihet står inte på agdendan trots upprepade men vaga löften från Assads sida. Utrikespolitiskt har Bashar al-Assad fullföljt traditionen från faderns sida genom att vara motståndare till Israel, västvärlden och USA och även genom att styra och ställa efter gottfinnande i Libanon, icke minst genom sin bundsförvant Hizbollah som vägrar erkänna Israel och ägnar sig åt regelmässig terror mot det södra grannlandet..

Goda vännerna al-Assad och Putin träffades i Moskva i december 2012.

2005 dödades den libanesiske premiärministern Rafik Hariri i ett mordanslag som bar den syriska regimens alla insignier. Bashar al-Assad har i en intervju med The Wall Street Journal uttryckligen sagt sig vara ”anti-Israel” och ”anti-väst”. I motsats härtill har han, liksom fadern, odlat vänskapsförbindelserna med Ryssland som bland annat satt stopp för planerade NATO-bombningar mot regeringsstyrkorna. Med mullornas Iran upprätthålls intima förbindelser. En trogen vän och uppbackare var vidare framlidne diktatorskollegan Hugo Chávez i Venezuela.

Det var i slutet på januari 2011 som den så kallade arabiska våren drabbade även Syrien. Oppositionen började nu kräva exotiska företeelser såsom politiska reformer, hävande av undantagstillståndet med anor från 1963 samt medborgerliga fri- och rättigheter. Assadregimen drabbades av panik och svarade med våld och krigshandlingar mot den egna befolkningen.

I augusti 2011 attackerade regimen landets främste politiske karikatyrtecknare, den internationellt inflytelserike Ali Farzat, som blev svårt skadad i ett rått överfall. Assads råskinn bröt sönder händerna på Fazsat för att han inte skulle kunna fortsätta driva med förtryckarregimen i Damaskus. Händelsen väckte bestörtning i omvärlden.

Ali Farzat vårdas på sjukhuset efter överfallet.

Krigstillståndet mellan regimen i Damaskus och den brokiga syriska oppositionen har därefter trappats upp och visar inga tendenser till att mattas av. Snarare tvärtom. Alla internationella medlingsförsök har misslyckats. Samtidigt fortsätter civilbefolkningens lidanden alltmedan flyktingströmmen tilltar.

Även om oppositionsstyrkorna, bland dem en hård kärna kompromisslösa jihadister med internationella inslag, inte är Guds bästa barn utan får uppbära sin del av ansvaret för den uppkomna situationen är det Baath-regimen under Bashar al-Assad som måste axla huvudansvaret. Detta genom sin förkärlek för excessivt våld, bland annat omfattande kemiska stridsmedel och bombningar av byar och städer och genom sin obefintliga flexibilitet.

Bashar al-Saddam är fången i det förtryckarsystem som skapades av fadern Hafez al-Assad. Den yngre Assad saknar uppenbarligen all förmåga att frångå sin roll som traditionell arabisk diktator, för vilken det egna folket endast är till nytta om det gagnar de egna maktambitionerna. Detta är den föga uppbyggliga  förklaringen till att en ursprungligen tystlåten ögonläkare utan politiska ambitioner blott alltför lätt kunde smälta in i rollen som diktator och massmördare.

lEn tecknares kommentar till Assad-regimens överfall på Ali Farzat…

Chávez död: det politiska helvetet får förstärkning

Hugo Chávez och Mahmud Ahmadinejad i Caracas.

En martyr har fallit offer för en misstänkt sjukdom. Venezuela förlorade sin modige, starke son och världen en vis och ren ledare.

Så lyder de mest översvallande kondoleanserna sedan Venezuelas diktator Hugo Chávez (1954-2013) avlidit på Stalins dödsdag den 5 mars, jämnt 60 år sedan den på sin tid så uppburne sovjetledaren gick ur tiden. De framfördes av Irans  president Mahmud Ahmadinejad. Tämligen ampla lovord till Chávez ära yttrades även av ledare såsom Raúl Castro (Kuba), Daniel Ortega (Nicaragua), Vladimir Putin (Ryssland) och Ban-ki Moon (FN). Det var emellertid endast den patetenterat debile Ahmadinejad som kom på den absurda tanken att beteckna Chávez som ”vis” och som antydde att han föll offer för en (utan tvivel USA-ledd) konspiration.

Hugo Chávez frånfälle innebär att det speciella helvete som inrättats för politiska diktatorer får förstärkning. Ty det var inte litet den forne militären och kuppmakaren hann med under sin tid vid makten 1999-2013, avbruten endast av ett missslyckat kuppförsök som varade i två dygn 2002. National Reviews Jim Geraghty skriver online:

By his second full time in office, the concentration of power and erosion of human rights had given the government free rein to intimidate, censor, and prosecute Venezuealans who criticized the president or thwart his political agenda.

Hugo Chávez led åtminstone sedan 2011 av cancer i underlivet, men när han slutligen avled i Caracas var det enligt uppgift till följd av en hjärtattack. Hans sista ord var inte av det mer heroiska slaget. Eftersom han var alltför svag för att tala formade han läpparna till följande budskap:

Jag vill inte dö. Snälla, låt mig inte dö.

Men dog, det gjorde han. Inte ens ”de bästa” läkarna på Kuba eller i Venezuela kunde rädda denne bisarre diktator som mest liknande en pajas och som hann bli 58 år innan hans Gud – Chávez var i likhet med de flesta andra latinamerikaner troende katolik – bestämde att det inte längre fanns plats på jorden för honom. Under den tid han fanns bland oss hann han dock med att göra åtskillig skada.

Hugo Chávez ledde till sin död Venezuelas förenade socialistiska parti. Han gjorde militär karriär 1970-89 och slutade i det militära som överstelöjtnant. Hans karriär mot den yttersta makten kan sägas ha tagit fart med El Carazco (ungefär kaoset i Caracas) 1989-92, då Venezuela och framförallt dess huvudstad Caracas drabbades av oroligheter som ett resultat av de marknadspolitiska reformer som företogs av president Carlos Andrés Perez efter internationella påtryckningar från bland andra Internationella valutafonden (/IMF).

Det Chávez-ledda kuppförsöket 1992 misslyckades.

Chávez ställdes i spetsen för ett militärt elitkommando med uppgift att störta den demokratiskt valda regeringen. Chávez ord efter det avvärjda kuppförsöket blev bevingade: ”Vi har misslyckats, tills vidare (por ahora)”. Chávez fängslades men släpptes efter två år 1994 som en hjälte för många av sina landsmän. Han inledde omedelbart en politisk kampanj genom att resa runt i alla landets delar , särskilt slumområdena. Detta bar frukt: i presidentvalet 1998 fick Hugo Chávez 56,2 procent av rösterna mot 39 procent för medtävlaren Henrique Salas Römer.

Den nyvalde presidenten sade sig ha som målsättning att eliminera fattigdomens strukturella rötter, få bukt med den utbredda korruptionen och att göra fattiga venezolaner delaktiga av den politiska processen. Han vände sig därtill med särskild kraft mot vad han och många kolleger på vänsterkanten kallade ”imperialismen”, det vill säga USA och västvärlden där nyliberala strömningar var starka. Det blev i det perspektivet självklart för honom att liera sig med den blodbesudlade Castro-regimen på Kuba som såg Chávez som sin speciella protegé.

Själv valde Chávez att benämna sin version av den saliggörande socialismen ”den bolivarianska revolutionen” efter den sydamerikanske frihetskämpen Simón Bolívar (1783-1830), som föddes i Caracas och som befriade Peru, Venezuela, Nya Granada (Colombia) och i någon mån även Ecuador från det spanska väldet. Bolivar planerade att samla alla forna spanska kolonier i Sydamerika i en union.

Simón Bolivar (1783-1830).

Liknande visioner hade även Chávez, och till en del kan han sägas ha lyckats: hans venezolanska revolution blev ett föredöme för ett antal länder i Latin- och Sydamerika. Ett utflöde av denna vänstergemenskap blev handelspakten ALBA med målsättningen att vara en motvikt mot handelsberoendet av USA och medverka till sydamerikansk integrering. På Kuba applåderade kommunistjuntan givetvis kraftigt. Enda dissonansen i den latinamerikanska hyllningskören är grannlandet Colombia, som anklagat Chávez-regimen för att stödja FARC-gerillan. Svenska vapen som exporterades till Venezuela 1985 har för övrigt hittats hos FARC.

I det presidentval som hölls 2000 valdes Chávez återigen efter att ha fått närmare 60 procent av rösterna. 2002 försökte så delar av den politiska oppositionen, delar av militären och ett antal privata radiostationer kuppa bort Hugo Chávez från presidentposten och ersätta honom med affärsmagnaten Pedro Carmona, men det hela var över redan efter 48 timmar. Carmona, som var president 12-13 april 2002, placerades i husarrest men lyckades fly till Colombia för att sedan dyka upp i Miami i USA.

2002-2003 ledde missnöje med Chavéz-styret till generalstrejker och oroligheter i Venezuela, och 2004 försökte oppositionen få bort vänsterpresidenten genom en folkomröstning men den vann Chávez-sidan klart. I presidentvalet 2006 fick Chávez 62,84 procent av rösterna mot endast 36,89 procent för utmanaren Manuel Rosales. Kraftig internationell kritik riktades dock mot det sätt på vilket valet genomfördes.

Pedro Carmona svär presidenteden i april 2002.

En grupp EU-observatörer skrev en rapport på 300 sidor där regimen anklagades bland annat för att offentliganställda tilläts verka för Chávez återval på arbetstid, att statliga media öppet stödde Chávez kandidatur, att valhemligheten bröts av valnämnder, samt att 15 procent av vallokalerna inte höll internationell standard.

2007 hölls i Venezuela en folkomröstning om ett kontroversiellt förslag till ny konstitution som framlagts av Chávez. Här föreslogs exempelvis förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning, sex timmars arbetsdag samt att Venezuela skulle fastslås vara en ”socialistisk stat”. För en gångs skull åkte dock Chávez på pumpen med röstningsprocenten 51-49.

Vid sitt frånfälle har Hugo Chavéz främst hyllats för att han förbättrat de fattigas situation, och en del ligger det i det – under hans styre har fattigdomsprocenten nedbringats från 48 till 28 procent. Med Kuba som förebild har fri sjukvård införts. Under Chávez-eran har dock brottsligheten i storstäderna ökat med 57 procent. Vidare har Venezuela sjunkit ner ända till 174e plats på det ekonomiska frihetsindexet och till 172a plats när det gäller korruption. Därmed är Venezuela klart sämst i hela regionen.

Den socialistiska regimen har vidare konfiskerat land och privatägda företag med varubrist, prisökningar och en krympande ekonomi som följd. Man har även höjt skatterna för utländska oljebolag, något som lett till minskad oljeproduktion – trots det har landets oljeinkomster trefaldigats. Pengarna har Chavéz delvis använt för att stärka sitt politiska grepp om landet.

Venezuela har fått utstå hård kritik från människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch för att grundläggande mänskliga fri- och rättigheter har hotats och kränkts under Hugo Chávez regim. 2010 kritiserade den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter landet för brott mot de mänskliga rättigheterna. Bland annat konstaterades att domstolsväsendet inte kan anses vara oberoende och att rättssäkerheten därmed är hotad. Det är även klarlagt att tortyr förekommer och det har förekommit uppgifter om utomrättsliga avrättningar. Korruptionen är utbredd inom alla delar av samhället. Chávez svarade stilenligt med att kalla kommissionens ordförande för ”en skit” och hotade med att Venezuela skulle lämna kommissionen.

Tysklands väna förbundskansler Angela Merkel: ”nazist” enligt Chávez.

Man kan kalla Hugo Rafael Chávez för mycket, men att visdom skulle vara ett utmärkande drag hos honom – som Irans Ahmadinejad ville göra gällande – är bara skrattretande. Hans tid vid makten är belamrad av pinsamma, okunniga och klumpiga uttalanden. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har han kallat ”nazist”. USAs president George W. Bush blev ”djävulen”, Spaniens premiärminister José Maria Aznar ”fascist”. Inför det amerikanska presidentvalet 2008 kallade Chávez Barack Obama för El Negro (den svarte). Colombias president har han bett ”dra åt helvete”. Och när ovannämnde Ahmadinejad kom på besök i Caracas sade Chávez att ”Israel är USAs mördarverktyg”.

Utrikespolitiskt har Hugo Chávez framförallt idealiserat Kuba. I samband med Libanonkriget 2006 lät Chávez kallas hem Venezuelas diplomatiske företrädare från Tel Aviv och påstod att Israel var i färd med att begå en ny ”Förintelse”. Israel svarade med att kalla hem sin ambassadör i Caracas. I samband med upproret i Syrien har Chávez och hans regim stått fast vid Baathpartiets och Bashir al-Assads sida.

Nicolas Maduro är tillförordnad president.

Om framtiden för den ideologi som kommit att kallas chavinismen efter sin upphovsman kan man bara spekulera. Vicepresidenten Nicolas Maduro har lovat att föra Chávez socialistiska politik vidare, men det är osäkert hur Maduro – som inte alls har samma lyskraft som den framlidne presidenten – kommer att lyckas med det. Han får nu tillfälligt ta över Chávez position tills presidentval skall utlysas inom en månad. Där kommer han att utmanas av högeroppositionens Henrique Capriles som förlorade till Chávez förra året, då Chávez omvaldes för en fjärde ämbetspertiod – 55 mot 44 procent.

Ett av de första besluten Maduro tagit som tillförordnad president uppges vara att låta Hugo Chávez kropp balsameras och visas upp för allmänheten – precis som skett med andra vänsterdiktatorer såsom Lenin, Stalin, Mao Tse-tung och Kim Il-sung.

I valet ställer oppositionen i Venezuela  återigen upp med Henrique Capriles.