Posted tagged ‘Babylonien’

Fastedagen Tisha b´Av: judarna minns sina katastrofer

29 juli, 2015

Israelresa 073 Västra tempelmuren: den enda återstoden av Serubbabels tempel. Foto: Tommy Hansson

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/07/judar-overfalls-pa-tempelberget-pa.html

Den judiska fastedagen, Tisha b´Av – den nionde dagen i månaden Av – högtidlighölls i år den 27 juli. Många judar hade efter vanligheten samlats vid Västra tempelmuren i Jerusalem för att minnas de båda templens förstörelse och en rad andra olyckor och katastrofer som genom historien drabbat det judiska folket. På det närbelägna Tempelberget befann sig ett gäng maskerade islamister som utsatte judarna för ihållande stenkastning.

När israelisk polis ingrep för att sätta stopp för stenkastningen barrikaderade sig islamisterna i al-Aqsa-moskén, där man bunkrat upp med ett betydande lager stenar, fyrverkerier och brandbomber. Polisstyrkan fick snabbt grepp om situationen genom att ta några steg in i moskén, som av muslimer anses vara förbjuden mark för judar, för att därigenom kunna stänga dörrarna och hindra islamisterna från att utöva sin terror mot de högtidsfirande judarna.

Fyra poliser hade skadats av islamisternas fyrverkerier innan beslutet att gå in i moskén togs för att därmed avvärja vad som kunde ha utvecklats till blodiga kravaller. Sex islamister greps. Läs alltid pålitliga och informativa sajten Jihad i Malmös beskrivning av händelseförloppet via länken överst!

På Tisha b´Av sörjer troende judar främst de båda templens förstörelse. Det första templet, som tillkommit under konung Salomos tid, förstördes den nionde dagen i månaden Av år 586 före Kristi födelse i samband med den babyloniske härskaren Nebukadnessar IIs invasion och förstörelse av Jerusalem. Det hade uppförts ungefär 400 år tidigare. En betydande del av det judiska folket bortfördes till den så kallade babyloniska fångenskapen. Detta skedde i tre omgångar, och det var vid den tredje omgången som det heliga templet lades i ruiner.

4.0.1

En tecknad version av Salomos tempel.

Mer om den babyloniska fångenskapen här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Babyloniska_f%C3%A5ngenskapen

Judarna fick av den persiske konungen Kyros II (den store), som hade erövrat Babylonien, tillåtelse att återvända till Jerusalem för att återuppbygga templet. Det har beräknats att knappt 50 000 judar återvände efter fångenskapen, vilket innebär att en försvarlig andel föredrog att förbli i Babylonien. Ledare för den judiska samfälligheten i Jerusalem var en man vid namn Serubbabel, och det var efter honom det nya templet kom att uppkallas. Tongivande vid tempelbygget och när det gällde att återställa de gamla judiska skrifterna var emellertid Esra, som kallats ”den andre Mose”:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Esra

Konung Herodes den store lät cirka 500 år senare bygga ut Serubbabels tempel, vilket spelar en central roll i Nya testamentets berättelser om Jesu liv och gärningar. Jesus förutspådde att Jerusalems tempel skulle förstöras om det utvalda folket skulle misslyckas med att acceptera honom som Messias, och det var vad som skedde den nionde Av under general (och sedermera kejsare) Titus invasion år 70 i Herrens år. Den judisk-romerske historieskrivaren Josefus blev åsyna vittne till förstörelsen, som endast lämnade den västra tempelmuren intakt. Denna har förblivit det judiska folkets heligaste plats.

Israelresa 051 På Masada – i dag en av Israels största turistattraktioner. Foto: Tommy Hansson

En judisk motståndsstyrka omfattande knappt 1000 män, kvinnor och barn barrikaderade sig i den försvarsanläggning som fanns på Masada, en klippa som höjer sig cirka 400 meter över den omgivande Negevöknen och lyckades hålla stånd mot romarna under ledning av prokuratorn Flavius Silva i cirka ett år. År 73 var dock motståndet brutet, och hellre än att falla i romernas händer valde försvararna att begå kollektivt självmord. Endast en handfull kvinnor och barn hittades vid liv i en grotta.

Efter romarnas härnadståg mot judarna, som i Rom manifesterades genom Titusbågen, vidtog för det judiska folket den till synes ändlösa och tröstlösa diásporan (förskingringen) som dock formellt ändade genom att staten Israel utropades den 9 maj 1948. Genom Israel har alla världens judar som vill ett eget land att bosätta sig i, låt vara att många fortfarande föredrar förskingringen.

Tisha b´Av är dock, som antyds ovan, icke begränsat till att minna om de båda templens förstörelse. Den i Israel välkände rabbinen Ari Enkin räknar upp ytterligare ett antal judiska katastrofer från biblisk tid till nutid som kan härledas till nämnda datum: http://unitedwithisrael.org/tisha-bav-its-meaning-and-observance/ Han börjar med den olycka som skedde i samband med att Mose sände ut tolv spejare att rekognoscera det av G-d utlovade Kanaans land, något som enligt traditionen ägde rum just den nionde i månaden Av.

Händelsen omtalas i Fjärde mosebokens trettonde kapitel. Tolv spejare, en från varje stam, sändes ut. Dessa var Sammua, Safat, Kaleb, Jigeal, Hosea, Palti, Gaddiel, Gaddi, Ammiel, Setur, Nahebi och Geuel. Mose ändrade i samband med utsändandet Hoseas namn till Josua. Spejarna begav sig i enlighet med Moses instruktioner norrut till Negev för att bli varse hur landet låg, hur människorna var, om landet var rikt eller fattigt med mera. Mer här:

https://www.biblegateway.com/passage/?search=4+Mosebok+13&version=SVL

2_spejareSvensk kyrkomålning som visar den druvklase två av spejarna bar med sig tillbaka.

Vid avrapporteringen till Mose, dennes bror Aron och hela det israelitiska folket tycktes det råda samstämmighet om att det utlovade landet var mycket rikt, ja det ”flöt av mjölk och honung” enligt ett vittnesbörd. Bland annat medfördes en jättelik druvklase, som var så tung att två man fick bära den mellan sig på en grov stång. Problemet var, menade tio av de tolv utsända, människorna som bodde där: amalekiter, hetiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Dessa var stora och kraftiga, några sades till och med vara ättlingar till en jätte och skulle med säkerhet besegra israeliterna. Den defaitistiska majoritetsrekommendationen blev därför att avstå från att tränga in i Kanaans land och bli kvar i öknen. Denna form av otro stred allvarligt mot G-ds intentioner för Sitt folk.

Endast Kaleb från Juda stam och Josua från Efraims stam, en del av Josefs stam, brann av stridslust och förordade att det var bara att köra på: de andra folken skulle säkerligen få eftertryckligt på käften med Guds benägna hjälp. Kaleb och Josua förblev dock i minoritet, och följden blev att judarna tvingades harva runt i öknen i 40 år till innan de kunde tåga in i Kanaans land. Då var Mose död och ledningen hade övertagits av den okuvlige Josua, som gick i spetsen vid den spektakulära erövringen av Jeriko.

Rabbi Ari Enkin räknar upp åtta exempel på tragedier och olyckor som drabbat judarna i anslutning till Tisha b´Av förutom templens förstörelse och spejarnas utsändande:

14738 Guldkalven: en symbol för folkets avgudadyrkan och skörlevnad.

Guldkalven

I Andra moseboken återges berättelsen om guldkalven. När Mose förblir uppe på Sinai berg för att ta emot stentavlorna med Guds bud, efter vad det väntande folket tycker är mer än lovligt länge, får menigheten av Moses broder och ställföreträdare Aron tillåtelse att av de ringar, örhängen och andra smycken man äger förfärdiga en kalv av guld. https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+32&version=SVL

Denna skulle man vörda och tillbedja under sin ökenvistelse. Men inte bara det: under Moses bortovaro förföll folket också till omoral och allehanda skörlevnad, vilket gjorde att det straffades av Mose. Händelsen med guldkalven skall visserligen ha ägt rum den sjuttonde i månaden Tammuz, som dock är månaden närmast före Av.

Första korståget

Det första korståget drogs igång av påven Urban II, som i november 1095 höll ett eldande tal i katedralen i Clermont där han försäkrade åhörarna att ”Gud vill det”: Deus vult. Alltså en samfälld militär aktion från kristenhetens sida med målet att fördriva de muslimska seldjukerna från den heliga staden Jerusalem samt att säkra de kristna pilgrimsvägarna. Det så kallade korståget inleddes  officiellt den 15 augusti – alltså den nionde Av – 1096. http://varldenshistoria.se/his/paven-urbans-tal-blev-startskottet-foer-korstagen

UrbanII Urban II proklamerar den första korståget i Clermont: ”Deus vult”.

Redan innan korsfararna lämnat Tyskland hade tusentals judar, vilka liksom muslimerna sågs som Guds och kristendomens fiender, angripits och dödats. Enligt rabbi Enkin dödades 1,2 miljoner judar som en följd av det första korståget.

Judarna fördrivs från England

År 1290, under konung Edvard Is regering, fördrevs judarna från England. Det sker cirka hundra år efter de händelser som skildras i Walter Scotts berömda roman om riddaren Wilfred av Ivanhoe, vars persongalleri omfattar bland andra den förmögne juden Isak av York och dennes vackra dotter Rebecca vilka råkar ut för en rad otrevligheter. Judarna stängs därefter ute från England i 300 år. Fördrivningen ägde rum den 18 juli 1290, motsvarande den nionde Av.

Judarna fördrivs från Frankrike

Fördrivningen av judarna i Frankrike skedde den nionde Av 1306, eller den 22 juli, då Filip IV, ”den sköne”, satt på landets tron.

Judarna fördrivs från Spanien

Den 31 juli, det vill säga den nionde Av, fördrivs judarna från Spanien år 1492. Ferdinand den katolske av Aragonien var då spansk konung och Isabella av Kastilien hans drottning i det förenade spanska kungadömet. Samma kungapar som samma år bekostade Columbus upptäcktsfärd till Indien (fast det i realiteten var Nordamerika han nådde fram till).

himmler-nazi-archive-israel Skrivbordsmördaren Heinrich Himmler – Förintelsens arkitekt.

Tyskland går med i Första världskriget

Den 1 augusti, således den nionde Av, 1918 inträder Tyskland under kejsar Wilhelm II på Österrike-Ungerns sida i det krig som senare skulle gå till hävderna som Första världskriget. De katastrofer Tyskland skulle råka ut för, främst i samband med Versailles-freden, leder fram till Förintelsen av vid pass sex miljoner judar under Andra världskriget.

”Den slutliga lösningen” godkänns

SS-chefen, Heinrich Himmler, mottog den 2 augusti 1941, nionde Av, formellt klartecken från det tyska nazistpartiet NSDAP på att ”den slutliga lösningen” av det så kallade judeproblemet kunde igångsättas. De praktiska riktlinjerna drogs sedan upp vid en konferens i Berlin-förorten Wannsee under ledning av Reinhard Heydrich i januari 1942.

Judarna i Warszawaghettot deporteras

Den nionde Av, den 23 juli, 1942 inleddes nazisternas deportation av judarna i Warszawas ghetto. De flesta av dessa gasades ihjäl i utrotningslägret Treblinka. Mer om Warszawa-ghettot här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/07/det-judiska-polen-iii-warszawagettot/

_83507895_argentina_bomb_g Jewish Community Centre i Buenos Aires efter sprängningen.

Rabbi Ari Enkin framhåller att även den tionde Av är förknippat med judiska tragedier. Så var det exempelvis detta datum, eller den 18 juli, 1994 som the Jewish Community Centre i Buenos Aires utsattes för ett självmordsmördarbombattentat utfört av Hezbollah-anknutna terrorister. 85 människor dog och omkring 300 skadades. I Argentina finns omkring 200 000 judar. https://en.wikipedia.org/wiki/AMIA_bombing

Det var slutligen också den tionde Av, den 15 augusti, 2005 som Israel lämnade Gaza och därmed lämnade spelfältet fritt för Hamas, en av världens mest hänsynslösa terrorrörelser.

Praktiserande judar förväntas under Tisha b´Av iakttaga fasta samt inte ha sex, dricka, bada eller tvätta sig. Inte heller skall läderskor bäras. Undantag får göras av hälsoskäl.

 

Annonser

På resa i västra Turkiet (IV): Efesos

18 maj, 2015

artemis%2002 En illustration som ger en föreställning om hur det magnifika Artemis-templet i Efesos kan ha tett sig. Det räknades som världens förnämsta underverk.

Efesos
Så har turen kommit till det sista resmålet under min veckolånga resa i den gamla romerska provinsen Asien i vintras – Efesos (latinsk stavning Efesus). Utan att ta i alltför häftigt får jag nog säga att Efesos är den mest intressanta av alla de platser min resegrupp besökte i nuvarande västra Turkiet och som jag skrivit om i tre tidigare bloggtexter.

De tidigaste arkeologiska fynden som gjorts i Efesos emanerar från runt 1400 före Kristi födelse. Enligt den antike historieskrivaren Herodotos från Halikarnassos (484-425) hade staden, som nog får sägas vara en av de mest omtalade i världshistorien, grundats av västliga kolonisatörer cirka år 1000 före Kristi födelse. De joniska städerna, bland vilka Efesos var ledande, upplevde en första storhetstid kring 500-talet då exempelvis poeten Kallinos och den försokratiske filosofen Herakleitos levde och verkade i Efesos.

Turkiet 2015 079 En del av Lysimachos gamla gatunät som bevarats till eftervärlden. Foto: Tommy Hansson

Efesos, som under sin högperiod hade en befolkning runt 250 000 invånare, hade en viktig hamn och därtill god åkermark och blev därmed det joniska Greklands ledande stad. Ryktet om Efesos storhet spred sig till bland andra den omätligt rike och även högfärdige konung Krösus (Kroisos) av Lydien, som anlände till Efesos med sin krigshär.

Enligt en uppgift jag sett lade han staden i grus och aska för att sedan återuppbygga den, enligt en annan skonade han den. Krösus lät samtliga joniska stadsstater betala skatt till honom men behandlade dem eljest välvilligt.

Turkiet 2015 076               Turkiet 2015 081 Överst sitter en av de många katter man såg i Efesos (och på alla andra platser) uppflugen på ett stenkomplex. Nedre bilden visar en kollektiv bekvämlighetsinrättning. Foto: Tommy Hansson

När Efesos utsattes för grekisk kolonisation från cirka 1000 före Kristi födelse tillbads den anatoliska fruktbarhetsgudinnan Kybele, vars manliga präster frivilligt kastrerade sig för att komma närmare gudinnan. Dyrkan av Kybele smältes så småningom samman med tillbedjan av Artemis (romersk beteckning Diana), som var jaktens, kyskhetens och barnafödandets gudinna. Krösus tillsköt medel för restaurering av det gamla tempet, vilket ödelagts vid kimmeriernas invasion kring år 600, och efter cirka 100 års byggnation stod det klart omkring år 460 före Kristi födelse.

Detta så kallade arkaiska Artemis-tempel var inte vilken byggnad som helst. Det skall ha mätt 60 x 125 meter och därmed varit större än en modern fotbollsplan, varit 25 meter högt och haft så många som 127 kolonner. Så fanns det också med på den ursprungliga förteckningen över världens sju underverk och räknades som det förnämsta av dessa. Artemistemplet brändes emellertid ner av en man som hette Herostratos 356 före Kristus, enligt uppgift samma natt som Alexander den store föddes. Herostratos begick illgärningen med det enda syftet att bli känd, därav termen ”herostratisk ryktbarhet”.

Turkiet 2015 082 Efesos berömda Celsus-bibliotek. Foto: Tommy Hansson

Det tog ytterligare ett sekel att bygga upp templet, som nu kallades det hellenistiska Artemis-templet. Detta stod till år 263 efter Kristi födelse, då det lades i ruiner av invaderande goter. Templet byggdes visserligen upp igen men återfick aldrig sin forna glans och betydelse, främst beroende på kristendomens inflytande. Templets marmor användes som byggnadsmaterial vid katedralbyggen. Artemis- eller Diana-kulten var dock seglivad, och gudinnan hölls i helgd och tillbedjan ända in på 500-talet i Herrens år.

För att återvända till kung Krösus, så fick hans välde ett slut 546 före Kristus då perserna under konung Kyros (eller Cyrus) II invaderade den grekiska världen. Kyros gav order om att Krösus skulle brännas på bål, men avrättningen stoppades av något skäl som det finns olika teorier om. En går ut på att Krösus då han stod på bålet ropade ”Solon”, namnet på en grekisk statsman, tre gånger varvid Kyros blev nyfiken och frågade Krösus varför han åkallade Solon.

creso Motiv på en antik grekisk amfora som föreställer kung Krösus.

Svaret blev att den egotrippade Krösus frågat Solon om han kände till någon lyckligare person än han själv, en enormt rik och mäktig furste. Solon hade svarat att Krösus skulle ställa frågan igen då han stod inför döden, eftersom han aldrig bedömde en persons lycka under dennes livstid. Först när han befann sig på bålet hade Krösus fattat vad Solon egentligen menat. Kyros gillade svaret och lät Krösus gå fri. Härefter levde Krösus i ytterligare 20 år som perserkonungens uppskattade rådgivare.

Perserstyret får ett slut med Alexander den stores (356-325) uppdykande. Alexander anländer till Efesos år 334 och ger enligt uppgift av historikern Strabon (63-24 före Kristus) frihet åt den berömda staden. Efter Alexanders död i Babylon 325 tycktes sötebrödsdagarna för Efesos vara över. Staden kom från år 287 att styras av en av Alexanders mer bemärkta officerare, Lysimachos (360-281), som efter den store fältherrens död var invecklad i konflikter med en rad furstar.

Turkiet 2015 080               Turkiet 2015 074 Överst underbart vackra grekiska arkitekturornament, därunder turistiskt intresse för en del av den forna Efesos. Foto: Tommy Hansson

Lysimachos återuppbygger Efesos enligt ett rutnätssystem, bygger upp starka stadsmurar samt döper även om staden till Arsinoe efter sin hustru som var egyptisk prinsessa; namnbytet ogillas dock av befolkningen. Lysimachos dör slutligen på slagfältet i en strid i Frygien.

Efesos blir en del av det romerska riket år 133 före Kristi födelse och en mycket viktig sådan. Efesos har ett strategiskt läge som inkörsport till Mindre Asien och en viktig hamn med sjöförbindelser över hela Medelhavet. Berömt är vidare stadens Celsus-bibliotek samt arenan, som är störst i hela den antika världen med plats för 25 000 åskådare vilka kan beskåda kamp mellan vilda djur.

Aposteln Paulus, det vill säga mannen som grundade kristendomen genom sitt outtröttliga missionerande, besökte Efesos under sina andra och tredje missionsresor och grundlade år 50 i Herrens år en kristen församling i staden. Under tredje missionsresan stannade Paulus tre år i Efesos, och i Nya testamentets Apostlagärningarna 20:17-38 kan vi läsa hans avskedstal till församlingen. Bekant är givetvis även hans Brev till efesierna. I Apostlagärningarnas 19e kapitel kan vi ta del av Pauli konflikt med Diana-dyrkarna, som anförs av guldsmeden Demetrius.

Turkiet 2015 085 Bloggaren i arenan där den efesiska menigheten rasade mot Paulus.

Denne är upprörd över att den nya religionen inverkar menligt på försäljningen av silverminiatyrer av det berömda Diana (Artemis)-templet och vill röja undan Paulus. Demetrius anför följande mot Paulus (Apostlagärningarna 19:25-27):

I män, I veten att det är detta arbete som giver oss vår goda bärgning; men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med människohänder icke äro gudar. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende.

När folket som lyssnat hörde detta blev de mycket upprörda och ropade: ”Stor är efesiernas Diana!” I Apostlagärningarna, som författades av evangelisten och läkaren Lukas, berättas att ”hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två macedonier som voro Paulus´ följeslagare.” Paulus avråddes att gå in bland de uppretade människorna på arenan, vilket han velat göra, och så småningom lugnade ”stadens kansler” ner de upprörda känslorna med några väl valda ord.

Saint-John_in_Ephesus_(7) Ruinerna efter Sankt Johannes-basilikan i Efesos.

Även aposteln Johannes, den lärjunge Jesus skall ha älskat mest, var verksam i Efesos och blev omsider församlingens föreståndare och titulerades biskop. Efter honom är Sankt Johannes-basilikan från 500-talet helgad. Enligt en icke helt okontroversiell teori skall Johannes ha befunnit sig i Efesos tillsammans med Jesu moder, Maria. Påven Celestinus I är den som för första gången omnämner Efesos som platsen för Marias död och himmelsfärd.

Det var emellertid först genom den tyska nunnan Anna Katharina Emmericks visioner i början av 1800-talet, och en katolsk expedition som gjordes i slutet av samma sekel, som det så kallade Marias kapell (Pannaya Kapula, ”Jungfruns port”) i Efesos upptäcktes. Då hade lokala ortodoxa kristna redan under lång tid firat Marias död och uppstigande till himlen i det aktuella kapellet. Det kallas i dag Meryem Ana och är en viktig vallfartsort.

Turkiet 2015 064               Turkiet 2015 066 Den muslimske fursten Isa Bey och  hans moské. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste jag även säga några ord om en muslimsk helgedom i Efesos som ligger nedanför Sankt Johannes basilika och inte så långt från lämningarna av Artemis-templet. Det är Isa Bey-moskén, uppförd 1373-74 av en syrisk mästerarkitekt vid namn Ali, som anses vara ett fint exempel på seldjukisk arkitektur. Isa Bey-moskén låg i ruiner under första hälften av 1800-talet, och 1842 hade minareten fallit.

Moskén användes under 1800-talet som karavanseralj, alltså ett värdshus för resande, men är nu restaurerad och ett populärt turistmål. Den är uppkallad efter den muslimske fursten Isa Bey.

Turkiet 2015 072 Hotel Sealight blev sista anhalten före hemresan från Izmir-flygplatsen. Foto: Tommy Hansson

Det var en mäktig upplevelse att få resa runt och beskåda alla dessa för vårt gemensamma europeiska och mänskliga arv i stort så viktiga platser, sprängfyllda med kultur- och religionshistoria. Vädret var inte det allra bästa med mycket regn och blåst, men det faktum att resan gjordes off-season gjorde det möjligt att ta del av sevärdheterna med större ostördhet och kanske i lugnare tempo än annars kunde ha skett. Ett särskilt tack till den unge guiden Bedri, som med stor kunnighet, energi och vänlighet gjorde sitt bästa för att resan skulle bli så minnesvärd som möjligt.

Nu ber jag en stilla bön för att dessa mänskliga skatter skall få fortsätta att glädja mänskligheten i egenskap av uppskattade utflyktsmål och viktiga studieplatser för arkeologerna och inte ödeläggas av fanatiska jihadister som fått för sig att det strider mot Allahs vilja att bevara dem. Precis som skett på andra platser genom DAESH/ISIS-terrorn.

Turkiet 2015 089 Hemma igen – vid station Södertälje centrum den 5 februari. Foto: Tommy Hansson

En Israelresa (IV): Jerusalem

12 juni, 2014

Israelresa 059 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

Israelresa 058 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

Israelresa 066 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

Israelresa 067 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

Israelresa 068 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

Israelresa 070 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

Israelresa 072 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

Israelresa 074 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

Israelresa 064 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

Israelresa 063 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.