Posted tagged ‘Bahrain’

Ett misstag av Trump att dumpa NSC-chefen John Bolton – men Iran applåderar

12 september, 2019

John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.

Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html

Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/

John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.

Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.

Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”

John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton

Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms

Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.

2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.

Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute

John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.

Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism

Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.

Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.

När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.

John Bolton sammanträffade  med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.

I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet  – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi

Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president  Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.

Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.

Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283

Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.

Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk

 

 

 

 

Mellanöstern: när det är förräderi att delta i en fredskonferens

3 juli, 2019

Jared Kushner presenterade i Bahrain USAs fredsplan för Mellanöstern inför bland andra ett betydande antal arabiska delegater.

Jag vet inte säkert, men den Palestinska myndigheten (PA) kan vara den enda nationella entitet där det anses vara brottsligt att delta i fredskonferenser. På det tyder PAs reaktioner på att en delegation omfattande 13 personer deltog i en fredskonferens i Manama i Bahrain i slutet av juni.

‘I Fear for My Life’: Inside the Overnight Drama to Rescue the Hebron Businessmen from the PA

Den 28 juni stod ett 50-tal representanter för den Palestinska myndighetens säkerhetstjänst och polis beredda att arrestera flera medlemmar i den av Ashraf Jabari ledda palestinaarabiska delegation som deltog i Bahrain-konferensen. Flera hus i den palestinskkontrollerade delen av staden Hebron på den så kallade Västbanken omringades i detta syfte.

Den israeliska nyhetsbyrån Tapzit Press Service (TPS) skildrar ett drama som började med att konferensdelegaten Ashraf Ranem ringde TPS och sa: ”Jag fruktar för mitt liv och har stora problem.” I bakgrunden hördes ljud som uppstod när säkerhetsmän från PA trängde in i bostaden och anklagade honom för spioneri och förräderi och informerade honom om att han kunde dömas till döden.

Agerandet var en del i den Palestinska myndighetens hetsjakt på delegaterna i den palestinaarabiska delegation som trotsade de fastlåsta positionerna i Mellanöstern och deltog i den USA-sponsrade fredskonferensen i Bahrain. Hebron-baserade styrkor från den israeliska försvarsmakten IDF ingrep för att bistå de utsatta fredsdelegaterna. Hebron är en av världens äldsta städer och var en gång konung Davids huvudstad. http://en.hebron.org.il/history/613

Ranem, som är verksam i möbelbranschen, lyckades ta sin tillflykt till den del av Hebron som kontrolleras av israelerna och fick en fristad i Ashraf Jabaris hem. Han hamnade dock i en svår situation då säkerhetsstyrkorna från PA konfiskerade hans pass, kreditkort och andra viktiga dokument och ägodelar. Flera av säkerhetsmännen som trängde in i Ranems hem var för övrigt släktingar till honom. Jabari var den ende av de palestinaarabiska delegaterna som talade på mötet i Bahrain.

Den palestinaarabiske chefsdelegaten Ashraf Jabari (till vänster) och USAs Israel-ambassadör David Friedman i Jerusalem.

En annan fredsdelegat, den cancersjuke Abu Milah, greps innan han blev förvarnad om PAs tillslag. Han frigavs dock efter ett dygn sedan enligt uppgift högt rankade medlemmar i den amerikanska administrationen ingripit. Detta innebar ännu ett bakslag för den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas, som alltså tvingades böja sig för amerikanska påtryckningar.

Fredskonferensen i Bahrain, med temat Peace to Prosperity, lockade drygt 300 deltagare från 30 länder, exempelvis Australien, Argentina, Dubai, Saudiarabien, Nigeria  och Qatar. Det arabiska deltagandet innebar ett dundrande fiasko för Palestinska myndigheten, som hade uppmanat araberna att inte delta.

Under konferensen presenterade Vita husets chefsrådgivare Jared Kushner, tillika president Donald Trumps svärson, en mycket ambitiös fredsplan som utformats av Vita huset. Enligt planen skall 50 miljarder US dollar satsas på att förbättra de Palestinska territoriernas ekonomi i syfte att exempelvis minska arbetslösheten och möjliggöra utländska investeringar. Planen omfattar 190 specifika projekt för dessa ändamål.

Konferensens värd var Bahrains kronprins Salman bin Hamad Al Khalifa. Förutom Kushner deltog från amerikansk sida bland andra finansminister Steven Mnuchin. Däremot lyste officiella delegationer från såväl Israel som Palestinska myndigheten med sin frånvaro. https://fortune.com/2019/06/30/bahrain-summit-middle-east/

Donald Trump och Mahmoud Abbas: inte de bästa av vänner.

Det sägs att palestinaaraberna aldrig missar en möjlighet att missa en möjlighet, och att förmå PA och dess ledare Mahmoud Abbas att inse sitt eget bästa tycks vara en omöjlig uppgift. Den åldrande Abbas, nu 84 år gammal, har satt sig på bakhasorna och avvisat alla konstruktiva propåer sedan USA flyttade sin Israel-ambassad från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem.

Till skillnad från en annan ärkefiende till USA, Nordkoreas diktator Kim Jong-un, vägrar Abbas att ens kommunicera med Trump-administrationen och tar varje tillfälle att förbanna Trump, Kushner och USAs Israel-ambassadör David Friedman.https://nypost.com/2019/07/02/mahmoud-abbas-blows-his-chance-at-achieving-peace-in-the-middle-east/

Abbas totala oförsonlighet går ut över palestinaaraberna i allmänhet och de palestinaaraber som faktiskt vill åstadkomma något konstruktivt, såsom 13-mannadelegationen i Manama.,i synnerhet.

 

 

 

 

Något måste göras åt Nordkorea!

16 april, 2017

Världens värsta diktatorer: Nordkoreas Kim Jong-un och Syriens Bashar al-Assad.

Den så kallade Demokratiska folkrepubliken Korea – Nordkorea – har ända sedan Koreakrigets dagar (1950-53) utgjort en osäkerhetsfaktor på den globala arenan.Mer om Koreakriget, som ännu inte avslutats formellt trots vapenstilleståndet 1953, här: http://www.svt.se/nyheter/utrikes/koreakriget-kriget-som-aldrig-slutade

Förutom det ständigt överhängande invasionshotet mot grannlandet Sydkorea har kommunistregimen i Pyongyang genom åren genomfört otaliga terrordåd och provokationer – bombattentat, flygplanssprängningar, terrorattacker, politiska lönnmord, kidnappningar, kärnvapenutveckling etcetera.

Det mest spektakulära av alla nordkoreanska illdåd genomfördes den 29 november 1987, då det sydkoreanska passagerarplanet Korean Airlines (KAL) 858 sprängdes över Indiska oceanen på väg till Thailand varvid 115 människor omkom. De båda nordkoreanska agenterna Kim Hyun-hui, född 1962 och dotter till en nordkoreansk diplomat, och en äldre man som hette Kim Seung-il, hade i Bagdad placerat en väska apterad med sprängmedel på planet, som de följde med till Abu Dhabi i Förenade arabemiraten. https://en.wikipedia.org/wiki/Korean_Air_Flight_858

När de båda terroristerna, som handlade på direkt order från Nordkoreas blivande diktator Kim Jong-il, då andreman efter fadern Kim Il-sung, spårats upp och gripits i Bahrain begick Kim Seung-il självmord med hjälp av en cyanidampull dold i en cigarett. Hans kvinnliga kollega Kim Hyung-hui, även känd som Ok Hwa, försökte ta livet av sig med samma metod men hindrades i sista stund.


Kim Hyun-hui dömdes till döden för sprängningen av KAL 858 1987 men benådades av president Roh Tae-woo.

Hon fördes till Sydkorea och dömdes till döden men benådades av president Roh Tae-woo. 1993 utkom hennes memoarbok The Tears of My Soul. Intäkterna från bokutgivningen donerade Kim till terroroffren. I boken berättar Kim om hur hon hjärntvättats av de nordkoreanska myndigheterna till att tro, att terrordådet skulle påskynda en återförening av de båda koreanska staterna. Hon menar själv att hon är värd att dö som straff för det hon gjort.

I en intervju med australiensiska ABC ger Kim Hyun-hui följande förklaring till Nordkoreas satsning på att utveckla kärnvapen:

De har satt galenskapen i system. För att kontrollera befolkning och utöva påtryckningar på Sydkorea och USA för att få eftergifter. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16596521.ab

Det kommunistiska Kina är i dag Nordkoreas enda, låt vara motvilliga, allierade. Enligt den kinesiske utrikesministern Wang Yi kan en militär konflikt med Nordkorea i fokus utbryta ”i vilken stund som helst”. Varningen utfärdades sedan USAs president Donald Trump försäkrat att Förenta staterna kommer att ta itu med problemet Nordkorea även om kineserna skulle backa ur. För att visa att han menar allvar beordrade Trump en amerikansk örlogsflotta att förflytta sig närmare Koreahalvön. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/kina-varnar-for-krig-om-nordkorea-kan-bryta-ut-i-vilken-stund-som-helst

Det högst reella hot som Nordkorea utgör, inte bara kring Koreahalvön och i Nordostasien utan mot världsfreden i stort, bör givetvis tas på fullaste allvar. Frågan är dock vilka resurser Nordkorea har att sätta bakom sin ständigt flödande krigsretorik mot främst Sydkorea och USA. I en grandios militärparad i Pyongyang den 15 april, på 105-årsdagen (”Solens dag”) av den ”evige” presidenten Kim Il-sungs (1912-94) födelse, visade den nordkoreanska militären  upp nyproducerade interkontinentala missiler med  kapacitet att nå Nordamerika.


Nordkorea visade upp bland annat denna påstådda interkontinentala missil vid en militärparad i Pyongyang den 15 april. Eller är det bara ett tomt plåthölje?

Detta var i alla fall vad som påstods. Kommunistregimen i Nordkorea är dock känd för att använda desinformation och grundlös propaganda, ofta med anknytning till kärnvapen, i akt och mening att skrämma vettet ur omvärlden i syfte att utverka eftergifter: om vi inte skall bomba skiten ur er får ni vara så goda att ge oss fördelar! De skräckinjagande plåtschabraken i Pyongyang kan i detta perspektiv vara inget annat än tomma plåthöljen.

Potenta missiler med kärnvapenkapacitet eller tomma plåthöljen – Nordkorea genomför gång efter annan olika typer av rakettester, trotsande alla uppmaningar och varningar från den internationella kommuniteten. Senast tidigt denna morgon, den 16 april 2017, försökte den nordkoreanska militären skjuta upp en oidentifierad missil i Sinpo-området i södra Hamkyong-provinsen på landets östkust. Försöket, som slutade med att missilen exploderade vid start, har bekräftats av amerikansk militär. http://www.expressen.se/nyheter/nordkorea-misslyckades-med-missil-uppskjutning/

I ljuset av detta praktfiasko kan man sannolikt sluta sig till att Nordkoreas försäkringar om att man kan nå mål till och med i USA är mer luft än verklighet.


Något måste göras åt Nordkorea – frågan är bara vad.

Icke desto mindre framstår Nordkorea som ett hot mot världsfreden, särskilt med tanke på den bisarre diktator som nu har makten. Kim Jong-un  kallas ibland ”världens farligaste man”. Kim föddes den 8 januari 1983, 1984 eller 1986 och är son till Kim Jong-il (1941/42-2011) och dennes tredje hustru. Han kallas ”den store efterträdaren”, det vill säga efter sin farfar Kim Il-sung (”republikens evige president”) och Kim Jong-il (”den käre ledaren”).

Efter Kim Jong-ils död den 17 december 2011 utsågs Kim Jong-un till Nordkoreas ledare och tilldelades året därpå den militära titeln wonsu (marskalk). Han har säkrat sin ställning genom omfattande utrensningar i partileden samt publika massavrättningar över hela landet. Kim har heller inte tvekat att avrätta medlemmar i sin egen släkt i syfte att konfirmera sin egen makt. Således lät han i december 2013 avliva mordbrodern Jae Song-thaek, enligt vissa uppgifter genom att låta honom sönderslitas av hundar. Kim ansåg att Jae hade fått för stark ställning. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/03/nordkorea-kim-jong-uns-morbror-blev-sondersliten-av-hundar/


Kim Jong-nam – Kim Jong-uns senaste familjeoffer.

Det senaste familjeoffret för Kim Jong-uns ambitioner var den landsflyktige halvbrodern Kim Jong-nam (1971-2017), som giftmördades i januari i år på Kuala Lumpurs internationella flygplats av två kvinnor från Indonesien respektive Vietnam, vilka som försvar hävdat att de blivit ombedda att delta i ett practical joke. De slängde en vätska innehållande nervgiftet VX i ansiktet på Kim, som kort därpå avled.

Kim var tidigare påtänkt som fadern Kim Jong-ils efterträdare men dumpades efter att ha gripits i samband med att han försökt ta sig in illegalt i Japan för att besöka Disneyland där.http://edition.cnn.com/2017/02/28/asia/kim-jong-nam-murder-charges/

Över hela det gravt misskötta och kroniskt svältande Nordkorea finns enligt olika vittnesmål 36 slavarbetsläger i vilka 150 000-200 000 människor lever under obeskrivligt inhumana och eländiga förhållanden. Lägren spelar en central roll i den nordkoreanska ekonomin – fångarna bryter viktiga naturtillgångar som kol, järn och guld. I lägren placeras människor, bland dessa hela familjer och släkter, som av de styrande kommunisterna anses utgöra ett hot mot det strikt indelade nordkoreanska klassamhället. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/25/nordkorea-infor-internationella-brottmalsdomstolen-i-haag/

Lyckat möte: Kinas president Xi Jinping besökte USAs president Donald Trump i Florida.

Förenta staternas president Donald Trump inser att problemet Nordkorea måste åtgärdas förr eller senare, förhoppningsvis i samarbete med Folkrepubliken Kina som i praktiken är den enda främmande makt som hittills velat ha något att göra med den besvärlige grannen. Den 6 april tog Trump emot Kinas president Xi Jinpeng på sin privata klubb Mar-A-Lago i Palm Beach i Florida i vad som tycks ha varit ett framgångsrikt möte. http://abcnews.go.com/Politics/video/trump-meets-chinas-president-xi-jinping-46637108

Om och i så fall på vad sätt Kina kommer att stödja USAs kommande sannolika aktioner mot Nordkorea är oklart, men vad vi vet är att Kina stoppat all import av kol från Nordkorea och tycks vara inställt på att efterkomma FN-sanktionerna mot Nordkorea. http://www.di.se/nyheter/kina-stoppar-all-import-av-kol-fran-nordkorea/

64 år efter vapenstilleståndet i Koreakriget befinner sig Koreahalvön återigen i det internationella blickfånget. Situationen är, som det brukar heta, volatil (instabil), och kan mycket väl komma att bli explosiv. Donald Trump har antytt att USA kommer att agera på något sätt, och frågan är om inte detta faktiskt är helt nödvändigt. Från kinesiskt håll har det sagts att ”alla är förlorare” om det nuvarande instabila läget resulterar i krig.

Jag tror emellertid risken är överhängande att alla, utom Kim-regimen, i ännu högre grad förlorar på att Nordkorea tillåts fortsätta hota allt och alla som gjorts hittills. Något måste göras, och det innan Nordkorea hunnit finslipa sin missil- och kärnvapenkapacitet. Som jag ser det måste den omänskliga regimen i Pyongyang försvinna – för gott. Nu kan vara det bästa läget att slå till.

 

 

 

.

 

 

 

Arabländerna som struntar i Syrien-flyktingarna

9 september, 2015

data=RfCSdfNZ0LFPrHSm0ublXdzhdrDFhtmHhN1u-gM,G8lnoGIFrnTT13eOWTsnqKm5DnEbwnWcWfXxs7ea13LW1C92lXWGoCY66QX322Lh1B1jdUk823Ualqbv6CoyQt3CsSinQfoxBhYk0NBZIE3CR

Ta en titt på kartan här ovanför och fundera litet över den nuvarande situationen avseende massmigrationen från Syrien.

Det tar inte många sekunder innan du inser hur snedfördelade migrantströmmarna från det krigs- och terrordrabbade Syrien i verkligheten är. Att det stora flertalet av flyktingarna tagit sin tillflykt till närbelägna, muslimska stater såsom Libanon, Turkiet, Jordanien, Irak och Egypten är givetvis inte överraskande. Den stora massan av flyende människor är fattig och tar sig dit fötterna kan bära och plånboken tillåter.

Petterssons blogg ger en god översikt via nedanstående länk:

http://petterssonsblogg.se/2015/04/22/det-rika-saudiarabien-och-de-andra-gulfstaterna-tar-emot-exakt-noll-av-de-syriska-flyktingarna/

Det skulle rent geografiskt inte vara svårt att ta några steg längre inom samma region och ta sig till det till ytan enorma Saudiarabien, som i likhet med angränsande Qatar, Oman, Bahrain och Förenade Arabemiraten tillhör jordens rikaste länder. Länder som beträffande språk, religion, kultur och klimat har så mycket gemensamt med Syrien.

Inte ett enda av ovan nämnda länder är dock berett att ta emot en enda flykting från det närbelägna Syrien. Det vet också flyktingarna/migranterna, som troligen skulle bli nedmejade med automateld om de försökte bryta igenom de kraftigt befästa och bevakade gränserna till de stenrika oljesheikernas riken: kungarna, prinsarna och sheikerna är beredda att till varje pris värna sina landamären med tillhörande privilegier från ovälkomna gäster.

epa03956763 Foreign construction workers qleave a construction site in Doha, Qatar, 19 November 2013. The previous day, football's ruling body FIFA said it will continue to put pressure on 2022 World Cup hosts Qatar over the conditions of migrant workers in the country's construction sector, but issued no deadline for improvement. Britain-based rights group Amnesty International said 17 November that workers in the oil- and gas-rich Gulf state suffered difficulties including 'non-payment of wages, harsh and dangerous working conditions, and shocking standards of accommodation.' EPA/STR

Arenaarbetarna i Qatar rapporteras leva och verka under vidriga förhållanden.

Däremot har man inga problem att ta emot gästarbetare från typ Filippinerna och Bangladesh, vilka får göra skitjobben under ofta nog slaveriliknande förhållanden. I Qatar, som med sina obegränsade ekonomiska resurser köpt sig det prestigefyllda arrangemanget av fotbolls-VM 2022 via mutkolvarna i internationella fotbollsförbundet FIFA, har cirka 1500 migrantarbetare från i första rummet Nepal hittills dött på grund av de vidrigt omänskliga förhållandena vid arenabyggena. 4000 väntas ha dött innan det är dags för avspark.

Läs gärna Martin Klepkes skildring av förhållandena i Qatar i tidningen Arbetet den 25 november 2014:

http://arbetet.se/2014/11/25/4000-doda-ar-nog-hoppa-av-fotbolls-vm-i-qatar/

Att sedan Qatar har ett klimat som föga lämpar sig för fotbollsspel tycks ingen ha tänkt på. Hundratals av de döda arbetarna rapporteras också ha dött av värmeslag.

Uppenbarligen bryr sig de styrande diktaturregimerna i de här länderna inte särskilt mycket om profeten Muhammeds uppmaningar från haditherna att göra goda gärningar. Till exempel denna uppmaning till den fromme muslimen: ”Han skall hjälpa de nödställda som lider nöd.”

Mer om detta här:

http://www.muhammed.nu/Articles/ViewArticle.aspx?ArticleID=124

2015-04-22_0929 Hjälpbehövande kvinnor och barn som lämnats kvar av de flyende männen.

I stället föredrar fattiga flyende att slå sig ner i flyktingläger i ovannämnda länder, medan de – och det rör sig nästan uteslutande om män som föredragit att lämna kvinnor och barn hemma i en osäker och eländig tillvaro  – som har ekonomiska resurser siktar in sig på att med hjälp av människosmugglare ta sig till norra Europa och då i främsta rummet Tyskland och Sverige.

Det är dessa länders regeringar och etablissemang som givit signaler om att hit välkomnas migranter med öppna armar och som satsar stora summor på massimmigration men bara en bråkdel på hjälp i närområdet. Däremot skyr migranterna ett mer realistiskt land som Danmark, som inser att det inte klarar av hur många flyende som helst och som inte heller tilltalas av prospektet att släppa igenom ett okänt antal jihadister som gömmer sig bland migranterna.

Jag har hittills inte hört ett ord om att EU eller däri ingående länder skulle ha satt någon som helst press på Saudiarabien och dess grannar att göra sin humanitära plikt gentemot sina utsatta stam- och religionsfränder. Kanske någon läsare har ett bra svar på varför det är så? Jag har det inte.

Vapenavtalet med Saudiarabien: Vi måste kunna handla med dem vi inte gillar!

26 februari, 2015

 

images Konung Carl XVI Gustaf håller avskedsaudiens för Saudiarabiens ambassadör.

Sverige är enligt tillgänglig statistik en av världens största exportörer av krigsmateriel i förhållande till folkmängden.

2011 var vi rentav världens största leverantör i detta ofta kontroversiella sammanhang. Under perioden 2001-2011 fyrfaldigades värdet av den svenska krigsmaterielexporten, vilket 2011 nådde sin högsta nivå någonsin med 13,9 miljarder kronor. 2013 hade detta värde minskat något till 11,9 miljarder.

Mer information om svensk vapenexport här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_vapenexport

Den 15 april kommer förslag från den parlamentariska – och håll i er nu – krigsmaterielexportöversynskommittén – om uppstramade regler för kontrollen av export till stater vilka betecknas som icke-demokratiska.

Exakt en månad senare, således den 15 maj, infaller slutdatum beträffande uppsägning eller omförhandling av samförståndsavtalet om ”militärt samarbete mellan Konungariket Sverige och Konungariket Saudiarabien”. Men, som Jonas Gummesson framhåller i Svenska Dagbladet den 26 februari:

 …det ena har inte med det andra att göra. Lagstiftningen för vapenexport till diktaturer kan skärpas samtidigt som avtalet med Saudiarabien fortsätter.

Ta gärna del av hela Gummessons analys av de något snåriga regelverken kring svensk export av krigsmateriel här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/demokratikrav-andrar-inte-avtal_4363395.svd

Frågan om svenska företags export av krigsmateriel till Saudiarabien, som enligt alla kriterier måste anses vara en hård diktaturstat, har varit uppe till åtskillig diskussion på sistone. Denna bloggare har funderat en hel del över hur han bör förhålla sig till frågan.

Eftersom jag inte ingår i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp, som efter vad jag förstår avser förorda ett uppsägande av befintligt avtal, känner jag mig oförhindrad att lägga fram min egen personliga syn här. Den består i att jag anser att vapenexporten till saudierna bör fortsätta.

images     imagesBDWII63H Greider och Schori vill säga upp avtalet med Saudiarabien.

Dessbättre har jag fått litet hjälp på traven av ett par bedömare vars åsikter i olika ämnen jag regelbundet brukar notera. Så vitt jag kan minnas har det ännu inte hänt att jag i någon enda fråga landat i samma synsätt som dessa båda personer. Närmare bestämt avser jag vänsterdemagogen Göran Greider, chefredaktör vid socialdemokratiska Dala-Demokraten, samt före detta FN-ambassadören med mera Pierre Schori (S). Båda herrarna avvisar emfatiskt fortsatt vapenexport till Saudiarabien.

Greider gör det i en krönika i gratistidningen Metro den 24 februari med hänvisning till, att Saudiarabien kan kallas en ”skurkstat” som inte respekterar mänskliga rättigheter och bland annat i början på året dömde bloggaren Raif Badawi till 1000 (!) piskrapp. Greider framhåller även att saudierna tills för några år sedan understödde den barbariska organisation som numera kallas Islamiska staten (IS) eller Daesh (en beteckning IS avskyr).

Gamle prokommunisten och KGB-medarbetaren Schori hävdar i en intervju i Svenska Dagbladet den 26 februari: ”Att exportera vapen till en diktatur står i direkt strid med svensk utrikespolitik och drar vanära över oss.” Schori tar också avstånd från yttranden av förre utrikesministern Carl Bildt (M), som menar att Sverige skulle framstå som ”opålitligt” i omvärldens ögon om vi sade upp avtalet.

Det största problemet med Schoris argument mot vapenförsäljning till diktaturer är, att om det ägde någon relevans så skulle Sverige tvingas avbryta sin vapenexport till ungefär 40 procent av de 60-talet länder som svenska företag säljer krigsmateriel till. Så stor är nämligen andelen mottagarländer som av den ansedda organisationen Freedom House betecknas som icke fria.

Mer om Freedom Houses listning av länder som fria, delvis fria eller ofria här samt hur Sverige enligt min uppfattning bör ställa sig härtill:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/08/14/hog-tid-att-regeringen-borjar-gora-listor-pa-lander/

Dit hör exempelvis Pakistan, som driver ett komplicerat inbördeskrig mot talibanrörelsen och stundom också bekrigar Indien, Förenade Arabemiraten, Brunei, Bahrain, Egypten, Algeriet, Turkiet, Malaysia med flera. Däremot tillåts inte svensk vapenexport till Mellanösterns enda verkliga demokrati, Israel!

imagesAK848DGC Svensk Bofors-kanon avfyras mot Pakistan i Kargilkriget Indien-Pakistan 1999.

Så nej – jag köper inte Göran Greiders och Pierre Schoris argument den här gången heller. Än mer övertygad i min hållning blir jag när jag i dag läser att Miljöpartiets riksdagsgrupp enats om, att det bara finns ett alternativ i frågan om vapenexport till Saudiarabien: avtalet skall sägas upp utan omförhandlingar och kompromisser. MP-ordföranden i riksdagens EU-nämnd, Carl Schlyter, citeras i Svenska Dagbladet den 26 februari: ”Det ska stoppas.”

Frågan om var statsminister Stefan Löfven slutligen hamnar i frågan är intrikat. Han har hittills, till samarbetspartiet MPs besvikelse, inte kategoriskt velat avvisa möjligheten att den nuvarande regeringen fortsätter samarbeta med Saudiarabien i vapenfrågan. Frågan är bara om förhandenvarande avtal skall omförhandlas eller tillåtas löpa på som tidigare – om regeringen avstår från att göra någonting alls fortsätter avtalet tillämpas i ytterligare fem års tid.

Löfven har ställt till det för sig genom att tidigare uttala sig rätt kategoriskt om saudiavtalet. Till Expressen utlät han sig exempelvis 2013 på följande sätt: ”Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer.” Dit hör alldeles uppenbart det wahhabitiska Saudiarabien, vars rättsväsende för kort tid sedan dödsdömde och offentligt lät halshugga en kvinna på grund av att hon var klädd i en röd kappa!

Vad skall man då säga om Pakistan, dit Sverige genom åren har exporterat krigsmateriel för flera miljarder kronor och som 2012 tillhörde de fem länder vi exporterade mest vapen till? I Pakistan dömdes en kristen kvinna 2010 till döden för att ha bistått en törstig muslimsk arbetskamrat med en mugg vatten och på så vis ”orenat” muggen; hon ansågs av domstolen även ha missfirmat profeten Muhammed:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/28/pakistan-dodsdomd-for-en-mugg-vatten/

Frågan om vilka länder som bör anses ha gjort sig förtjänta av att köpa krigsmaterel från något av våra vapenexporterande företag – SAAB AB (det i viss särklass största med JAS Gripen som huvudnummer), FFV Ordnance AB, BAE Systems Hägglund AB, Försvarets materielverk (FMV) och några till – är alltså inte helt okomplicerad.

images – Kör på! Carl Bildt förordar fortsatt vapenexport till saudierna.

För min del tycker jag nog Carl Bildt, normalt ingen av mina absoluta favoriter, sagt en hel del vettigt i frågan om svensk vapenexport, bland annat att risken är stor att våra försvarsindustrier flyttar utomlands om ett ”demokratikriterium” skall överordnas allting annat. Om så blir fallet skulle, som framskymtar här ovan, de svenska företagens möjligheter att sälja sina produkter begränsas högst väsentligt.

Bildt menar dessutom att det vore en ovänlig handling att avbryta avtalet med Saudiarabien och att vårt land också skulle framstå som ”opålitligt” på den internationella vädjobanan. Nedan en länk till en intervju Bildt nyligen gav Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bildt-narmast-ovanligt-att-bryta-vapenavtal-med-saudiarabien_4357597.svd

Jag har uppfattningen, att det inte skulle vara förenligt med Sveriges nationella intressen att vingklippa den framgångsrika svenska försvars- och militärindustrin genom extrema demokratikrav. Även om vi inte kan applådera allt som händer i länder såsom Saudiarabien, Pakistan, Kina, Ryssland, Egypten, Bahrain och Sydafrika, för att ta några exempel – och det bör vi givetvis inte heller göra – måste vi kunna idka handel och andra former av mellanfolkligt umgänge med dem. En förutsättning för att det skall gå bra för Sverige och dess ekonomi är att det går bra för svenska exportföretag. Och en förutsättning för det senare är bredast möjliga kundbas.

Ingen vettig människa kan väl heller tro att Saudiarabien kommer att vidtaga drastiska demokratiska och civilisatoriska reformer av den enda skälet att Sverige slutar sälja vapen till landet. Ett uppsägande av avtalet skulle därför i bästa fall bli ett slag i luften, i värsta fall ställa oss helt offside beträffande Mellanöstern-problematiken där det med USA allierade Saudiarabien är en nyckelaktör.