Korruption i hästväg: Afrikas rikaste kvinna, Isabel dos Santos, på fallrepet

 

Det inte helt utarmade paret Isabel dos Santos och Sindika Dokolo.

Läckta dokument – ”The Luanda Leaks” – visar att Isabel dos Santos, av tidskriften Forbes ansedd vara Afrikas rikaste kvinna med en uppskattad förmögenhet motsvarande cirka 16 miljarder kronor, under en följd av år har byggt upp sin förmögenhet genom att länsa statskassan i hemlandet Angola. Dokumenten visar hur dos Santos fick tillgång till lukrativa avtal om land, olja, diamanter och telekommunikationer. Det skedde när hennes far, José Eduardo dos Santos, var Angolas president. https://www.bbc.com/news/world-africa-51128950

Det behöver kanske inte sägas att dos Santos nekar till anklagelserna och hävdar att de bottnar i en ”häxjakt” från de angolanska myndigheternas sida. Många angolaner är förvånade över att president Joao Lourenco, som tog över efter Isabel dos Santos far som angolansk president 2017, gett sig på företrädarens dotter. Hon brottsutreds nu för korruption och hennes tillgångar i Angola har frysts. Också hennes omfattande tillgångar i Portugal synas nu i sömmarna. Lourenco har ett förflutet som det marxistiska regeringspartiet MPLAs generalsekreterare och försvarsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jo%C3%A3o_Louren%C3%A7o

Isabel dos Santos föddes i Baku i Azerbajdzjan 1973 som äldsta dotter till José Eduardo dos Santos och dennes dåvarande hustru, ryskan Tatiana Kukanova, när den blivande presidenten studerade vid Azerbajdzjans University of Oil and Chemistry. Dos Santos tillträdde som president efter Agostinho Neto (1922-79) när denne avled 1978 och klamrade sig kvar  vid maktens köttgrytor i 39 år. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/12/angola-rikt-land-dar-barnen-svalter-ihjal/

Angola blev formellt självständigt från Portugal den 11 november 1975 efter ett kolonialvälde som varat i över 400 år. Någon fred blev det dock aldrig – omedelbart efter frigörelsen utbröt ett inbördeskrig som skulle vara i 27 år. Inblandade parter var de angolanska rörelserna MPLA, UNITA och FNLA och de utländska intressen som inom ramen för det Kalla kriget backade upp dessa. Sverige skänkte under många år på initiativ av Socialdemokraterna och Olof Palme bort miljarder i utlandsbistånd till MPLA-regimen, som därmed kunde frigöra resurser till inbördeskriget.

UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002).

MPLA stöddes av i första hand Sovjetunionen och Kuba under det att de antikommunistiska rörelserna UNITA och FNLA fick understöd främst av USA och Sydafrika. Efter hand blev UNITA under ledarskap av den karismatiske Jonas Savimbi den dominerande oppositionsrörelsen. MPLA lyckades dock behålla regeringsmakten, och när Savimbi sköts till döds i ett bakhåll i Moxico-provinsen 2002 var inbördeskriget definitivt ett avslutat kapitel med MPLA som ensam herre på täppan. UNITA är dock än i dag landets största oppositionsparti under ledning av Isaias Samakuva. Partiet fick 51 mandat av 220 i valet 2017. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA

Inbördeskriget må vara över, men Angola är alltjämt ett av världens fattigaste länder trots ymniga naturtillgångar. Den allt överskuggande orsaken till detta är MPLAs och framförallt klanen dos Santos osannolika korruption, där elitskiktet vältrar sig i lyx medan stora delar av folket svälter. Av landets 29 miljoner invånare beräknas 30 procent leva i fattigdom med en inkomst på mindre än 1,90 US dollar per dag. Forbes har beräknat att José Eduardo dos Santos personliga tillgångar uppgick till 20 miljarder US dollar.

Andrew Feinstein, chef för Corruption Watch, citeras av BBC World/Africa angående presidentdottern Isabel dos Santos på följande sätt: ”Varje gång hon figurerar på omslaget till något glassigt magasin någonstans i världen, varje gång hon är värd för något av hennes glamourösa partyn i södra Frankrike, gör hon det genom att trampa på Angolas invånares förhoppningar.”

Energi: Ett av de mest tvielaktiga avtal dos Santos varit inblandad i sköttes i London genom olje- och gasföretaget Sonangol Group, en avläggare till den angolanska staten i Storbritannien. Hon hade 2016 övertagit ansvaret för Sonangol genom ett dekret utfärdat av fadern José Eduardo dos Santos, som höll Angola i ett fast grepp samtidigt som han systematiskt plundrade landet på dess tillgångar. Ekonomiska bedömare har uppskattat att familjen dos Santos tillgångar utgjort en tiondedel av Angolas. https://en.wikipedia.org/wiki/Sonangol_Group

José Eduardo dos Santos (till höger) och hans efterträdare Joao Lourenco.

En betydande del av Isabel dos Santos förmögenhet baseras på delägarskap i det portugisiska energiföretaget Galp, vilket ett av hennes otaliga företag köpte upp av Sonangol 2006. Dos Santos behövde endast betala 15 procent av priset direkt – resten erlades genom lån till låg ränta från det statliga Sonangol som därmed ägs av det angolanska folket. Det beräknas att dos Santos andel i Galp är värd cirka 750 miljoner brittiska pund.https://sv.wikipedia.org/wiki/Galp

Diamanter: Vidare är Isabel dos Santos, jämte sin kongolesiske make Sindika Dokolo, djupt involverad i diamantindustrin. Den senare undertecknade 2012 ett synnerligen förmånligt kontrakt med den angolanska statens diamantföretag Sodiam. Företaget satsade 79 miljoner US dollar under det att Dokolo endast behövde betala in 4 miljoner.

Dokolu fick därtill en bonus värd 5 miljoner brittiska pund för att ha lyckats få avtalet till stånd. Sodiam hade lånat alla pengar från en privat bank i vilken Isabel dos Santos är den största delägaren. https://www.theguardian.com/world/2020/jan/19/diamond-deal-that-rocked-angola-de-grisogono-luanda-leaks

Enligt Bravo da Rosa, Sodiams nye VD, har det angolanska folket inte fått en enda kwanza (Angolas valuta) tillbaka som följd av det aktuella avtalet. Av den tidigare VDn skall Dokolo dessutom ha fått tillåtelse att köpa oslipade diamanter värda 1 miljard US dollar till uppseendeväckande låga priser.

Land: De läckta dokumenten informerar vidare om att Isabela dos Santos i september 2017 köpte upp land av den angolanska staten till extremt förmånliga villkor. Exempelvis tillägnade sig hennes företag, efter ett dekret från fadern/presidenten, Areia Branca, en kvadratkilometer synnerligen attraktivt stycke land i anslutning till havsstranden i huvudstaden Luanda.

Av det åsatta värdet om 96 miljoner US dollar behövde företaget endast stå för 5 procent. Resten skulle investeras. Projektet tvingade många fattiga angolaner med fiske som inkomstkälla från deras hem för att omlokaliseras till en plats 50 kilometer från Luanda. Flera liknande exempel finns i de läckta dokumenten. https://www.theguardian.com/world/2020/jan/20/fishing-community-bulldozed-isabel-dos-santos-masterplan-luanda-leaks-angola

Angolas chefsåklagare Helder Pitta Grós utreder Isabel dos Santos skumraskaffärer.

Telecom: Ytterligare en inkomstkälla för Isabel dos Santos är telecombranschen. Så har hon tillskansat sig 25 procent av ägarskapet i Unitel, som är landets största leverantör av mobiltelefoner. Företaget har redan till dos Santos utbetalat sammanlagt motsvarande två miljarder US dollar av hennes andel i företaget. Därefter såg hon till att Unitel lånade ut ytterligare 350 miljoner pund till ett nytt av henne bildat bolag, Unitel International Holdings. https://halberdbastion.com/intelligence/parent-companies/unitel-group

Enligt Angolas chefsåklagare, Helder Pitta Grós, härrör Isabel dos Santos tillgångar i Portugal från utplundringen av Angola i allmänhet och det statliga energiföretaget Sonangol i synnerhet. Chefsåklagaren kommenterade under ett besök i Portugal fallet dos Santos på följande sätt: ”Angola anser att pengarna som av Isabel dos Santos använts för affärsverksamhet i Portugal har lämnat landet på olagligt vis.” https://ewn.co.za/2020/01/24/angola-prosecutor-isabel-dos-santos-s-portugal-funds-embezzled

Isabel dos Santos korruption är, som torde ha framgått ovan, något i hästväg. Var det hela slutar är i nuläget vanskligt att bedöma eftersom de angolanska och även de potugisiska myndigheterna endast påbörjat utredningen hennes förehavanden, men att hon nu befinner sig på fallrepet är ingen vågad gissning. Vad som är särskilt anmärkningsvärt är att skumraskerierna kunnat ske i ett formellt socialistiskt land med ett regeringsbärande parti med marxistiska rötter vid makten. https://www.euractiv.com/section/justice-home-affairs/news/portuguese-authorities-start-taking-the-luanda-leaks-seriously/

 

 

 

 

 

Garry Kasparov kallar Putins Ryssland ”maffiastat”

Garry Kasparov är sedan 2013 bosatt i New York med sin familj.

Den naturliga reaktionen, den mänskliga reaktionen, i kölvattnet av segern i det Kalla kriget var att omfamna den forna fienden.

Så skriver Garry Kasparov i inledningen till sin bok Winter is coming. Euforin efter den rätta sidans seger kunde dock inte undanskymma det faktum att ondskan inte dör, den antar endast nya former. Ett flertal av de forna öststatsdiktaturerna har klarat omställningen till demokrati bra, men dessvärre gäller detta inte Sovjetunionen som i stället utvecklades till Vladimir Putins auktoritära statsbygge med betydande inslag av KGB- och sovjetnostalgi på agendan men också en god portion maffiastyre.

Världen, och inte minst dess ledare, gör väl i att lyssna till vad den forne schackvärldsmästaren och numera Putin- och Rysslands-kritikern Garry Kasparov har att säga om utvecklingen i Ryssland sedan Vladimir Putin steg till maktens tinnar som Boris Jeltsins efterträdare 1999. Kasparov lever i dag i exil i New York men följer hela tiden spänt vad som försiggår i hemlandet. Han luftar då och då sedan många år tillbaka sina åsikter i The Wall Street Journal. https://en.wikipedia.org/wiki/Garry_Kasparov

Garry Kasparov föddes som Garik Kimovitj Weinstein i Baku i den forna sovjetrepubliken Azerbajdzjan 1963 med judiskt påbrå på fädernet (han tog sig sedan moderns efternamn och förryskade det). Han visade sig tidigt vara ett schackunderbarn och gjorde ingen besviken: 1985 blev han världsmästare vid endast 22 års ålder efter seger mot Anatolij Karpov. Kasparov visade sitt oppositionella sinnelag 1992, då han och engelsmannen Nigel Short bröt sig ur det internationella schackförbundet FIDE. De bildade Professional Chess Association för att kunna spela en egen match om VM-titeln på rättvisa villkor, en match som Kasparov vann. Följden blev att FIDE anordnade en match om den officiella titeln som Karpov vann.

I boken Winter is coming tecknar Garry Kasparov en mörk bild av Putins Ryssland. Foto: Tommy Hansson

Bosatte sig i New York 2005 slutade Garry Kasparov med schackspelande på toppnivå för att i stället helt ägna sig åt politik och författarskap. Tre år tidigare hade han som topprankad spelare i världen spelat en serie matcher i New York mot den tolv år äldre ärkerivalen Karpov, som han överraskande förlorade. Här en kort men dramatisk videofilm från en av matcherna: https://www.youtube.com/watch?v=3QXRR9Ql7kI

Kasparov kom att representera oppositionsalliansen Det andra Ryssland, och 2007 blev han dess presidentkandidat inför det stundande valet 2008. Han arresterades i november 2007 efter att ha deltagit i en demonstration som saknade polistillstånd och fick tillbringa fem dagar i fängelse. Valet vanns av Putins marionett Dmitrij Medvedev  – eftersom Putin redan avverkat två presidentperioder kunde han enligt den ryska konstitutionen inte kandidera ännu en gång – med dryga 70 procent av rösterna med Putin som premiärminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland

Oppositionsalliansen Det andra Ryssland bör inte förväxlas med det 2010 bildade socialdemokratiska partiet – det kallas stundom även ”nationalbolsjevikiskt” – med samma namn med Eduard Limonov som partiledare. Detta parti har en handgranat (!) som partisymbol. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland_(parti) Efter ytterligare några år av repressivt Putin-Medvedev-styre i hemlandet fann Garry Kasparov för gott att 2013 lämna Ryssland med sin familj och bosätta sig i New York.

Kasparov grips och misshandlas av polis i Moskva i samband med en demonstration.

Reviderat historien När Vladimir Putin, med ett förflutet som överste inom KGB, kom till makten i slutet av 1999 innebar det att Ryssland var på väg bort från den inte helt bekymmersfria demokratiska väg Boris Jeltsin inlett efter att ha omintetgjort det stalinistiska försöket till statskupp hösten 1991. Putins makttillträde innebar i praktiken begynnelsen av ett nytt kallt krig, som jag skriver om på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Garry Kasparov och andra ryska demokratiaktivister hoppades inledningsvis att Putin skulle respektera demokratins fundamentala principer med fria val, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. Deras förhoppningar kom på skam. I stället byggde Putin långsamt men målmedvetet upp Ryssland till en auktoritär stat där makten för Putin och hans underhuggare betydde allt.

”Den enda bild han brydde sig om var att framstå som tuff på hemmaplan”, framhåller Kasparov i sin bok (sidan 159, artikelförfattarens översättning från engelska) Winter is coming. Why Vladimir Putin and the enemies of the free world must be stopped (Atlantic Books, Storbritannien, 290 sidor). Putin struntade i den växande kritik som kom honom till del från utländska kritiker och fortsatte sin repressiva politik att hålla Ryssland i ett allt hårdare grepp: ”Putins regim opererade på en amoralisk nivå, som var helt väsensskild från de västliga nationer som kämpade med att förstå vad som utspelade sig bakom Kremls röda murar. 2007 hade jag blivit en Putin-förklarare på heltid i mina artiklar och föreläsningar.”

Omvärlden borde ha förstått åt vilket håll Ryssland var på väg när Putin 2005 deklarerade, att ”Sovjetunionens sammanbrott var 1900-talets största geopolitiska katastrof”. Eller kanske redan i december 2000, då Putin lät ersätta Rysslands dittillsvarande nationalsång med den gamla taktfasta Sovjethymnen – som ursprungligen skrevs till Stalins ära – som vi västerlänningar hört så många gånger på TV i samband med olika idrottsevenemang.

Vladimir Putin som don Corleone – maffiabossen som ingen tillåts gå emot.

Vidare har regimen reviderat den sovjetryska historien på ett skamlöst sätt. Obehagliga företeelser som Gulag-lägren och den sovjetiska massakern på polska officerare i Katyn-skogen 1940 har plockats bort till förmån för rymdfärder och andra heroiska sovjetprestationer. Historikern Arkadij Vaksberg berättar mer om detta här: http://www.svd.se/putin-reviderar-historien-forgaves/om/kultur:under-strecket

Putin som don Corleone Omvärlden stod länge tämligen handfallen inför den nya auktoritära ordningen i Putins Ryssland. Kasparov skriver (sidan 156): ”Ingenting symboliserade bristen på vilja att stå upp mot Putin mer än G8-mötet i St. Petersburg som hölls 15-17 juli 2006.” https://sv.wikipedia.org/wiki/G8-m%C3%B6tet_2006

”Det var ett stort ögonblick för Putin och på samma sätt ett eländigt för den ryska demokratin. Putin älskade att se och bli sedd av dessa demokratiska förebilder lika mycket som han föraktade vad det var meningen att de skulle stå för.”

De västliga ledarna – bland dessa fanns George W. Bush, USA, Tony Blair, Storbritannien, Jacques Chirac, Frankrike och Angela Merkel, Tyskland – borde ha kunnat se vad som försiggick i Ryssland vid denna tid, menar Kasparov, men de valde att vända bort blicken för att inte riskera äventyra samarbetet rörande säkerhets- och energifrågor. Västledarna hade emellertid inte mycket för att de avstod från kritik mot Ryssland under de åtta åren från Putins makttillträde fram till den ryska invasionen av Georgien 2008, anser Garry Kasparov (sidan 158):

Precis som i gamla tider har Moskva blivit en allierad med bråkmakare och antidemokratiska härskare världen över. Kärnvapenhjälp till Iran, raketteknologi till Nordkorea, militärutrustning till Sudan, Myanmar och Venezuela, vänskapsförbindelser med Hamas; det var så Putin återgäldade väst för att ha hållit tyst om mänskliga rättigheter i Ryssland i åtta år.

Putin (i mitten) gläds åt det internationella sällskapet vid G8-mötet 2006. I bakgrunden Konstantinpalatset utanför Sankt Petersburg.

Den som rätt vill kunna förstå Putin-regimen, menar Kasparov, bör gå till bokhandeln. De böcker som då blir aktuella är inte några som skrivits av vare sig Marx, Mussolini, Machiavelli eller Montesquieu: ”Gå direkt till fiction-hyllan och ta hem allt du kan finna av Mario Puzo. Gudfadern-trilogin är en bra början, men utelämna inte The Last Don, Omerta och The Sicilian. Vladimir Putins och hans St. Peterburg-klans stigande till makten har beskrivits som machiavellisk, men den kan bäst beskrivas genom don Vito Corleones bedrifter: svekens spindelväv, hemlighetsmakeriet och de utsuddade linjerna mellan vad som är affärer, vad som är regering och vad som är brottslighet- allt finns i Puzos böcker.”

Så länge man rättar in sig i ledet och är lojal gentemot maffialedaren, förklarar Kasparov, kan man påräkna dennes beskydd. Om någon i den inre kretsen går emot ledaren – capon – är det dock ajöss och good-bye. Detta var vad som hände Rysslands en gång rikaste man och den 16e rikaste i världen, Michail Chodorkovskij, som ville leda sitt oljebolag Yukos som ett normalt företag och inte låta det ingå som en kugge i Putins ”KGB Inc.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Yukos

Litvinenko – offer för ”nukleär terrorism” Följden blev att han greps 2003, ställdes inför rätta och snart fann sig fängslad i Sibirien medan hans företag slaktades av maffiastatens avläggare Rosneft och Gazprom. Chodorkovskij benådades omsider och släpptes 2013, varefter han valde att gå i exil i Berlin och att fortsätta arbeta med sin stiftelse Öppna Ryssland som verkar för demokratiska reformer i hemlandet.

En som råkade än värre ut var FSB-operatören (FSB efterträdde KGB som ryskt spioneri- och säkerhetsorgan) Alexander Litvinenko. Denne hade i slutet av 1990-talet trakasserats och arresterats av regimen på grund av sin kritiska attityd och tog 2000 sin tillflykt till London, där han fick politisk asyl. Han verkade i landsflykt som journalist och författare och skrev två böcker, vilka anklagade Putin-regimen för att dels ha beordrat sprängningarna av ryska bostadshus för att kunna skylla dessa på den tjetjenska motståndsrörelsen, dels för att ha legat bakom mordet på Anna Politkovskaya, känd kritiker av kriget i Tjetjenien. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexander_Litvinenko

Michail Chodorkovskij tillbringade tio år i fängelse i Sibirien.

Litvinenko, förklarar Kasparov, hade brutit mot regeln om lojalitet genom att fly till London; värst av allt var dock att han gjort sig skyldig till maffialagen omerta genom att publicera böcker om Putins och dennes fotsoldaters gärningar.

”I stället för att tas med på en fisketur enligt gammeldags Gudfader-stil”, skriver Kasparov (sidan 161), ”mördades han i november 2006 i London i det första registrerade fallet av nukleär terrorism.” Det konstaterades sålunda att Litvinenko avlidit i strålsjuka på ett London-sjukhus efter att ha förgiftats av det radioaktiva ämnet polonium-210.

Diktatur, hot och kränkningar Utvecklingen sedan Garry Kasparov publicerade publicerade Winter is coming 2015 har tveklöst bekräftat författarens mörka bild av Putins Ryssland såväl in- som utrikespolitiskt. I dag tycks demokratin för den ryska befolkningen mer avlägsen än någonsin. Val förekommer visserligen i syfte att upprätthålla det demokratiska skenet, men dessa kan på intet sätt jämföras med de val vi är vana vid (även om oegentligheter sporadiskt förekommer även här).

Den amerikansk-ryska författarinnan Anna Arutunyan ger i sin kontroversiella bok Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor, en insiktsfull ögonvittnesskildring av hur det kan gå till i ryska vallokaler. http://www.expressen.se/kultur/anna-arutunyan-tsar-putin/

Valfunktionärernas huvudsakliga uppgift är att ”se till att premiärminister Putin fick det nödvändiga antalet röster i enlighet med den levande lagen, förmedlad från presidentens kansli i Kreml…”. (sidan 289) Ett fåtal nominellt oppositionella partier tillåts också ställa upp, men endast på villkoret att de förhåller sig lojala gentemot makten i Moskva. Bland dessa finns det kommunistiska partiet samt Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokratiska” men i verkligheten ultranationalistiska parti.

Natalja Sjarina, föreståndare för Biblioteket för ukrainsk litteratur i Moskva, är en av Putins politiska fångar.

Enligt den ryska människorättsorganisationen Memorial har antalet politiska fångar ökat från 50 2015 till 102 2016. En politisk fånge som nyligen frigivits efter 3,5 år i fängsligt förvar är Alexej Gaskarov, vars ”brott” bestod i att ha deltagit i en regimkritisk demonstration. 59-åriga bibliotekarien Natalja Sjarina http://www.amnestyusa.org/get-involved/take-action-now/more-action-needed-release-librarian-under-house-arrest-russian-federation-ua-26115 tvingades i husarrest efter anklagelser om ”uppvigling” utan att ha dömts för något brott. En rättegång som kan ge henne tio års fängelse har nyligen inletts. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6553141

Utrikespolitiskt fortsätter Ryssland, efter att ha annekterat Krimhalvön i Ukraina 2014, sin aggressiva politik omfattande rutinmässiga kränkningar av andra länders territorier och, då så bedöms lämpligt, verbala hot från någon av Putins närmaste medarbetare. Ett exempel av det senare slaget var då Frans Klinstevitsj i föga förtäckta ordalag i en TV-intervju hotade Norge med att sätta in ”strategiska vapen” – det vill säga kärnvapen – mot norskt territorium.

Klinstevitsj, medlem av Putins parti Enade Ryssland sedan 1999 och inflytelserik försvarspolitiker i den ryska statsduman, uttalade hoten sedan den borgerliga norska regeringen accepterat en propå från USA om att 330 amerikanska marinsoldater skulle utplaceras i Nord-Tröndelag från januari 2017 för utvärdering senare under året. Här en bloggtext av artikelförfattaren i detta ämne: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/11/02/offensivt-ryssland-hotar-norge-med-karnvapen-putin-angriper-globala-eliter/

Kommunismen försvann som globalt hot men plågar alltjämt 1,5 miljarder människor världen över med sitt förtryck.

Kommunismen lever kvar Garry Kasparov visar i sin bok hur det Kalla krigets slut inte automatiskt medförde frihet och demokrati i alla de länder som lämnade kommunismen bakom sig. I Ryssland efterträddes den, efter åtskilliga år av kaotisk demokrati, av Vladimir Putins ryska maffiastat  med imperialistiska ambitioner som metamorfoserats från att ha varit ett lokalt till att bli ett regionalt och slutligen globalt hot.

Kasparov påpekar även att kommunismen, även om den tackade för sig som globalt hot mot mänskligheten, inte försvann som statsbärande ideologi med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991. Således lever cirka 1,5 miljarder människor kvar under kommunistiskt förtryck i Kina, Nordkorea, Kuba och ett antal andra nationer.

Putinismen: så håller sig det ryska ledarskiktet kvar vid makten

Inte under isen men delvis under vattnet befinner sig Putin på den här bilden.

Mellan 1917 och 1991 låg kommunismen i dess marxist-leninistiska tappning som en död ideologisk hand över Sovjetunionen. Kommunismen lämpades överbord när sovjetimperiet imploderade 1991 och ersattes av en trevande demokrati och marknadsekonomi, vilken dock svårt handikapppades och underminerades av svagt ledarskap och korruption såväl som av hänsynslös oligarkism.

2000 tillträdde Vladimir Putin, född 1952, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som rysk president. Putin lämnade 2008 efter ett skenval över makten till sin marionett, Dmitrij Medvedev, för att själv i egenskap av premiärminister kunna rycka i dennes tåtar. 2012 lät sig Putin sedan återväljas som republiken Rysslands president och överlät premiärministerposten till Medvedev.

Emedan vare sig kommunism eller västerländsk demokrati styr i dagens Ryssland har Rysslands-bedömare myntat beteckningen putinism i syfte att förklara det ideologiska koncept som är förhärskande. En av de Rysslands-experter som deltagit aktivast i diskussionerna om vad putinismen innebär är USA-födda Anne Applebaum, https://sv.wikipedia.org/wiki/Anne_Applebaum , medarbetare i Washington Post och en av samtidens största auktoriteter på Gulag-arkipelagen, det system av sovjetiska slavarbetsläger som en gång skapades av Stalin och ägde bestånd under hela sovjettiden.

Här följer ett avsnitt ur en föreläsning Applebaum höll vid American Academy i Berlin 2008 om vad ”putinism” egentligen innebär: https://www.youtube.com/watch?v=Nji0osPfefM

 

Anne Applebaum, Sovjet- och Rysslands-expert.

Anne Applebaum, som för övrigt är gift med tidigare polske försvarsministern Radoslaw Sikorski och polsk medborgare, inleder med att konstatera att Vladimir Putin och kretsen kring honom är i hög grad stöpta i den gamla KGB-formen. Putin-kamarillan hyser ingen tilltro till att folket har förmågan att göra de korrekta politiska valen och tror följaktligen heller inte på fria, oförutsägbara val.

Ledarklicken i Kreml opererar vidare enligt principen ”den som inte är med oss är emot oss”, eller som Jesus Kristus uttrycker det i Lukasevangeliet 11:23: ”Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.” I den putinistiska världsåskådningens ljus är, enligt Applebaum, således alla som inte ger sitt ljudliga bistånd till Putin att anse som spioner för främmande makt. Alla viktiga beslut måste fattas av en liten grupp människor i Kreml utan inverkan från omvärlden.

I dag är det inte möjligt att driva en verklig oppositionspolitik i Ryssland. Putin söker visserligen, menar Applebaum, stundom framställa sig själv och sitt Ryssland som mer västerländska än västerlandet själv. Ändå är det noggrant kontrollerade politiska val och politiska partier som är det mest utmärkande draget för putinismen.

Vladimir Zjirinovskij uppfattades en gång som ett hot mot väst men framstår i dag mest som en pajas.

Således är det Putin-regimen som i praktiken avgör vilka partier som tillåts ikläda sig den oppositionella rollen. Ett typexempel är här nationalisten Vladimir Zjirinovskij och hans Ryska liberaldemokratiska partiet – som är allt annat än liberaldemokratiskt – som tilldelats rollen som officiöst oppositionsparti. Zjirinosvkij väckte på 1990-talet uppseende och även fruktan i väst genom ultranationalistiska utspel som att Baltikum och Finland borde återockuperas av Ryssland. Han utmärkte sig även genom en eklatant antisemitism.

Numera tycks den 70-årige Zjirinovskij, som är överste i ryska armén, vice talman i statsduman och sannolikt har ett KGB-förflutet, ha reducerats till att vara ett slags nationell politisk pajas som även Putin kan skratta gott åt, något som framgår av denna länk till ett tal i den ryska duman: https://www.youtube.com/watch?v=k4OkdafMXpA

Även Ryska federationens kommunistiska parti, som grundades 1993 och ser sig som arvtagare till det gamla sovjetiska statsbärande partiet, tillhör den av Putin godkända oppositionen och blev vid senaste valet näst största parti i statsduman efter Putins Enade Ryssland. Partiledaren Gennadij Ziuganov har flera gånger ställt upp i presidentvalet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_federationens_kommunistiska_parti

Det fjärde största partiet i statsduman, som det ryska underhuset kallas, är socialdemokratiska Rättvisa Ryssland som bildades 2006 och har Nikolaj Levitjev – även han presidentkandidat – som partiledare. Partiet har konsultstatus i Socialistinternationalen.https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttvisa_Ryssland

Även om det då och då förekommer ansatser till kritik av Putin och det Enade Ryssland från ovan nämnda partier och politiker, så behöver Putin och hans hantlangare aldrig riskera att förlora makten. Den ryska demokratin är nämligen endast formell: den kapas i topparna av dels regimens systematiska valfusk, dels av att ”oppositionspolitikerna” är medvetna om att deras roll huvudsakligen är till för att ge Putins Ryssland en smula demokratisk fernissa, och dels det hårdnande förtrycket av den verkliga oppositionen.

Garry Kasparov är troligen den främste schackspelaren genom alla tider. Har en IQ på 190.

Ty för den som är oppositionell på riktigt i Ryssland brukar det inte gå så bra. När av de mest kända dissidenterna, schackmästaren Garry Kasparov (född i Baku 1964 som Garik Weinstein och av judisk börd), slutat med schack på toppnivå började han ägna sig åt politik och blev snabbt en prominent Putin-kritiker.

Den 30 september 2007 tillkännagav han att han ämnade ställa upp i det ryska presidentvalet. Knappt två månader därefter greps han efter att ha deltagit i en demonstration som saknade tillstånd och dömdes till fem dagars fängelse. Efter ett antal år av konflikter med ryska myndigheter insåg Kasparov att det inte gick längre utan ansökte om och fick kroatiskt medborgarskap.

För tillfället lever han och hans familj i självvald exil i New York. 2015 utkom hans Putin-kritiska bok Winter Is Coming. Why Vladimir Putin and the Enemies of the Free World Must Be Stopped. I en intervju med Spiegel Online anklagar Kasparov väst för att kapitulera inför Kremls aggressiva utrikespolitik samt klargör: ”Putin behöver krig för att legitimera sin ställning.” http://www.spiegel.de/international/world/garry-kasparov-interview-putin-needs-wars-a-1061942.html

I nämnda bok redogör Kasparov för Putin-regimens taktik att neutralisera sina motståndare genom åtal för diverse påhittade brott eller rentav mord. Alexei Navalny, en 40-årig politiker, advokat och finansman, började på sin blogg 2009 vädra en väl genomtänkt kritik av korruptionen inom Putin-administrationen och blev av Wall Street Journal – där Kasparov är krönikör – kallad ”mannen som Putin fruktar mest av alla”. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexei_Navalny

Alexei Navalny lär vara den politiske motståndare Putin fruktar mest.

2013, då Navalny av en händelse ställde upp som kandidat i Moskvas borgmästarval, arresterades han anklagad för förskingring och bedrägeri samt dömdes till fem års straffarbete. Han frigavs emellertid en dag efter fängslandet. I februari 2014 dömdes Navalny till husarrest med förbud att kontakta alla utom medlemmar i sin familj. Han och hans bror dömdes sedan båda till 3,5 års fängelse – Alexei fick straffet upphävt, men brodern åkte in.

När det gäller Boris Nemtsov, född i Sotji 1959, ansåg uppenbarligen några att denne populäre politiker med judisk bakgrund vilken tjänstgjorde som vice premiärminister under Jeltsin-tiden 1997-98, att det inte räckte med legala trakasserier. Nemtsov mejades den 27 februari 2015 ner med automateld av personer i en bil när han promenerade med sin flickvän på en bro i Moskva inte långt från Kreml och dog på platsen. Gripandet av påstådda gärningsmän med tjetjenskt ursprung öppnade för fler frågor än det besvarade. http://www.newyorker.com/news/news-desk/the-unaccountable-death-of-boris-nemtsov

Entreprenören Michail Chodorkovskij, född 1963 och ägare av det en gång största ryska oljebolaget Yukos, fängslades 2003 anklagad för ekonomisk brottslighet i stor skala. Fängslandet av Chodorkovskij, jude och vid tiden för sitt fängslande Rysslands rikaste man, gjorde det möjligt för ryska staten att lägga beslag på Yukos och bättra på de hårt ansträngda finanserna. Efter tio år i fängelse benådades Chodorkovskij plötsligt genom ett personligt dekret från Putin och valde att bosätta sig i Berlin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michail_Chodorkovskij

Ryskt pansar i Ukraina.

Ryssland är i dag ett till betydande del laglöst land där president Putin, av många betraktad som en ny tsar, och hans närmaste krets styr efter gottfinnande.  Förutom den alltmer repressiva inrikespolitiken bedriver Ryssland också en aggressiv och expansiv utrikespolitik, som resulterat i djupa militära ingrepp i Georgien och Ukraina. Resurserna till krigsmakten ökar ständigt trots att minskade oljeinkomster och utländska sanktioner medfört försämrad ekonomi.

Samtidigt utmålar Putin och hans knähundar NATO som det stora hotet mot världsfreden och riktar då och då varningar till exempelvis Sverige och Finland att inte gå med i Atlantpakten (vilket tidigare de tre baltiska länderna och tidigare östeuropeiska satellitstater redan gjort utan att Moskva agerat mot dessa länder). https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Den omkring 1,70 meter långe Vladimir Putin har framgångsrikt till omvärlden lyckats projicera bilden av en muskulös karlakarl som jagar med bar överkropp, åker ubåt och rör sig i anslutning till stridsflygfält. Det har lett till en mångtusenhövdad armé av både avlönade och oavlönade nätaktivister, som outtröttligt förmedlar bilden av den oföränderligt kraftfulle Putin som kämpar mot den dekadenta västvärldens konspirationer bestående av det så kallade militär-industriella komplexet med NATO i spetsen, rysshatande politiker och kosmopolitiska bankirer.

Vladimir Putin, längst till vänster med kamera, under en KGB-mission på Röda torget i Moskva som gick ut på att störa USAs president Ronald Reagan under dennes besök 1988.

All kritik av Putins Ryssland – vare sig den förekommer i etablerade media, på udda webbsidor eller avlevereras av västliga politiker – avfärdas av dessa aktivister som uttryck för en illvillig konspiration styrd av nämnda krafter. Detta är naturligtvis oerhört naivt för att inte säga korkat. I fallet Ryssland har såväl politiker som medier i väst tvärtom varit påfallande återhållsamma och låter Putin och hans gäng gå i land med det mesta.

Även om jag själv är tydlig i min Putin- och Rysslands-kritik varken vill eller kan jag förneka, att den ryske presidenten faktiskt har en del positiva sidor. Utifrån en kristen tro har han exempelvis riktat hård kritik mot normernas upplösning i västvärlden – en kritik jag både förstår och delar – och ålagt sitt parti att företräda traditionella familje- och äktenskapsrelaterade normer. http://www.thenewamerican.com/reviews/opinion/item/17541-putin-is-right-about-america

Sedan kan man ju fundera på om Putins cyniska hänsynslöshet mot demokratiska oppositionella, ibland också (som vi sett i fallet Navalny) mot medlemmar i dessas familjer, eller hårdföra krigföring i Georgien och Ukraina passar så bra in i den påstått kristna övertygelsen.

 

Snuskigt rike dos Santos: en studie i våld, fusk och korruption

 José Eduardo dos Santos: värd 142 miljarder kronor.

Enligt den välrenommerade amerikanska finanstidskriften Forbes, grundad 1917, är Angolas mångårige president José Eduardo dos Santos, född 1942, ohotad etta på tidskriftens nyligen publicerade lista över Afrikas rikaste ledare.

Hela listan med kommentarer här:

http://www.richestlifestyle.com/richest-african-presidents/

Dos Santos, som hängt kvar vid makten sedan han efterträdde Agostinho Neto 1979, uppskattas av Forbes förfoga över nettotillgångar uppgående till ofattbara 20 miljarder US dollar eller omkring 142 miljarder kronor med nuvarande dollarkurs. Samtidigt tvingas 70 procent av befolkningen klara sig med mindre än 2 dollar per dag.

Eftersom Angolas bruttonationalprodukt 2013 av Världsbanken uppskattades till 121,7 miljarder US dollar innebär det, att presidentens rikedomar uppgår till nästan en tiondedel av BNP!   

Inte nog därmed. Dos Santos är också beryktad för att ha gjort medlemmarna i hela sin talrika familj snuskigt rika genom att inkorporera statsinkomster från exempelvis landets oljeindustri – han har själv fått utbildning vid Azerbaijan State Oil Academy – och diamantindustri med familjetillgångarna. Dos Santos har varit gift tre gånger och har sex barn med sina fruar samt ett utanför äktenskapet.

 Isabel dos Santos: världens rikaste afrikanska kvinna.

Familjeförmögenheten förvaltas av investeraren Isabel dos Santos, född i Baku i Azerbaijan 1973, dotter till José Eduardo dos Santos i dennes äktenskap med Tatiana Kukanova. Isabel toppar Forbes lista över Afrikas rikaste kvinnor med tillgångar som uppskattas till 3,8 miljarder US dollar. Hon anses därmed även vara världens rikaste svarta kvinna.

Mer om Isabel dos Santos via denna länk:

http://jezebel.com/5979027/five-things-you-need-to-know-about-africas-first-female-billionaire

Det är ett långt hopp ner till andremannen på Forbes-listan över de rikaste afrikanska ledarna, konung Mohammed VI av Marocko som suttit på landets tron sedan 1999. Denne, som även är landets ledande affärsman, beräknas vara god för 2,5 miljarder US-dollar eller närmare 18 miljarder kronor. Endast dos Santos och kung Mohammed når miljarddollarstrecket på listan.

Det nionde namnet på listan, Zimbabwes beryktade diktator Robert Mugabe, måste med sina blott 10 miljoner US dollar anses vara rena småhandlaren i sammanhanget. Forbes gör dock ett tillägg i textkommentarerna till listan över Afrikas rikaste ledare:

Some of the above-mentioned Presidents´exact wealth and source of wealth are unknown that´s why they cannot be included in the Forbe´s Africa´s Richest List. They steal from their own people.

 Mohammed VI av Marocko äger ”bara” 17 miljarder…

José Eduardo dos Santos efterträdde således i september 1979 Agostinho Neto, en av Olof Palmes afrikanska favoritledare, sedan denne avlidit. Dos Santos blev därmed såväl Angolas president, ledare för det styrande marxist-leninistiska MPLA och överbefälhavare för den angolanska armén (FAPLA).

MPLA hade gått segrande ur den inhemska, väpnade maktkamp som utbrutit sedan kolonialmakten Portugal lämnat Angola åt sitt öde 1974. Detta kunde ske mycket tack vare generös uppbackning i form av soldater, militära instruktörer och pengar från Fidél Castros Kuba men också från bland andra Sovjetunionen och Östtyskland.

 Agostinho Neto i ett kärt möte med sin och MPLAs välgörare Fidél Castro.

Det påstås ibland att dos Santos vann det ”demokratiska” valet i Angola den 23-30 september 1992, men det är en sanning med betydande modifikation. Åtta oppositionella partier med UNITA, lett av den karismatiske Jonas Savimbi, i spetsen anklagade MPLA för omfattande valfusk. Det uppgavs först att dos Santos vunnit presidentvalet med 51,5 procent av rösterna mot 39 för Savimbi. Ett par veckor därefter hade siffrorna justerats till 49,57 mot 40,07.

Enligt vallagen skulle därmed en andra valomgång hållas. Kring månadsskiftet oktober-november 1992 utbröt emellertid blodiga strider främst i huvudstaden Luanda och därpå följde vad som har kallats Halloween-massakern, då tiotusentals oppositionsanhängare dödades.   

Bland offren märktes UNITA:s vicepresident Jeremias Chitunda och generalen Elias Salupeto Pena, vilka jag träffade i samband med min journalistiska rapportering om Angola som jag besökte 1988. Enligt UNITA:s representant i Skandinavien, doktor Luis M. Antunes, hade vidare ett stort antal oppositionella sårats eller fängslats.

 UNITA-ledaren Jonas Savimbi sköts i ett bakhåll 2002.

Kommunistregimens massaker på oppositionella innebar att det fredsavtal som ingåtts i slutet av 1991 fick ett brått slut. Det långdragna inbördeskriget rullade därmed vidare och ändade inte förrän UNITA-ledaren Savimbi sköts till döds i ett MPLA-bakhåll 2002. Sedan dess har MPLA hållit sig kvar vid makten genom att vingklippa oppositionen och fuska sig igenom ännu ett val, som hölls i slutet av augusti 2012.

Alltmedan José Eduardo dos Santos, som nyligen firat 35-årsjubileum som Angolas diktator, kunnat stapla omätliga rikedomar på hög åt sig och sin släkt.

Inget flyt för Israel inför ESC

Proisraelisk manifestation i samband med en handbollsmatch i Karlskrona. Förhoppninsgsvis får vi se liknande scener utanför Malmö arena vid Eurovision Song Contest.

Sverige är som helhet ett land där skepsisen mot Israel är utbredd. Det enda land på våra breddgrader som möjligen är ännu värre är Norge, men det är en klen tröst för de svenska judar som jämt och ständigt tvingas klä skott för Israels verkliga eller påstådda tillkortakommanden i Mellanöstern. Skillnaden mellan antiisraelism och antisemitism är som alltid flytande.

I Malmö är antisemitismen och den med denna intimt sammanhängande antiisraelismen som allra mest utbredd. Ledande i den utveckling som gjort att Malmö blivit beryktat som antisemitiskt fäste i stora delar av världen är kommunstyrelseordföranden Ilmar Reepalu (S). Hans klavertramp är vid det här laget så frekventa att jag inte längre tvivlar på att karl´n verkligen är fullfjädrad antisemit. Följden av denna katastrofala utveckling har blivit att talrika judar valt att fly Malmö till förmån för andra delar av världen.

Ilmar Reepalus politik har gjort Malmö ökänt som antisemitiskt fäste. Vilket snarast är en merit i S-sammanhang.

Just Malmö av alla platser fick till råga på eländet förtroendet att stå för Sveriges arrangemang av årets Eurovision Song Contest (ESC) efter den välförtjänta segern för Loreen i Baku i fjol, trots att det var känt att Israel skulle deltaga i en av semifinalerna. Det innebär att Sverige om inte alla tecken slår fel kommer att bli utskämt inför en hel värld. Liksom vid tidigare evenemang med Israel inblandat har vänstern aviserat Israel-fientliga demonstrationer.

Henry Bronett har skrivit följande debattinlägg om malmöpolitikernas uppenbara avsky för staten Israel:

http://debatt.svt.se/2013/05/13/malmotopparnas-israel-fientlighet-blir-allt-markligare/

Inte nog därmed. Daniel Sestrajcic (V), kulturnämndens ordförande i Malmö kommun, stöder öppet demonstrerandet och har sagt att han själv kommer att deltaga: dels mot Israels palestinska politik, dels mot det faktum att Israel alls tillåts delta i ESC. Vitryssland, ibland kallat Europas sista diktatur, finner han däremot ingen anledning att demonstrera mot, lika litet som mot diktaturen Azerbajdzjan eller det till synes alltmer mot diktatur urartande Ukraina.

Daniel Sestrajcic: vänsterpartistisk israelhatare.

Föurom Reepalu och Sestrajcic kan bland antisemitiska malmöpolitiker nänmnas Adrian Kaba (S), ledamot i kommunstyrelsen, som uttryckt stöd för den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza med dess artikel 7 om det eftersträvansvärda i att ”nedkämpa och döda judar”. Han har även i en debattartikel i tidskriften Tro och politik svamlat om en ”judisk-europeisk högerextrem sammansvärjning”.

Delvis kan väl S- och V-stödet för palestinska massmördare och avståndstagandet från Mellanösterns enda demokrati ses som ett värnande om de egna väljarna bland Malmös stora arabiska/muslimska befolkning med en betydande andel extremister i sina led. Detta gör naturligtvis inte saken ett spår bättre.

Inte nog med att det kommer att finnas antiisraeliska/antijudiska demonstranter utanför Malmö Arena under de dagar semifinalerna och finalen av ESC löper av stapeln. I TV-huset kommer Gina Dirawi att befinna sig som programledare för Studio Eurovision, som hålls en timme innan finaljippot drar igång. Dirawi, född i Sundsvall 1990 med palestinsk-libanesisk bakgrund, har gjort sig känd som en synnerligen bitsk israelätare.

Den 10 maj 2010 skrev Dirawi på sin blog Anagina bland annat följande:

Den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel. De är rasister, de förtrycker, och de mördar folk som inte är som dem…ISRAEL HAR FETA VAPEN, VI HAR EN JÄVLA STEN!!!!

Gina påstås ha ”läxats upp” av SVT. Ändå fortsätter hon att synas i rutan , nu närmast inför ESC-jippot.

Om man inte visste bättre skulle man till äventyrs kunna undra, om inte Gina Dirawi blandat ihop Israel med Hamas och Hizbollah. Vilka inom parentes sagt alls inte är beväpnade endast med ”en jävla sten” utan med artilleripjäser och annan beväpning från exempelvis Iran och Egypten. Dirawis hätska utfall har i varje fall inte utgjort någon black om foten karriärmässigt: hon syns regelmässigt som Melodi-festivalvärd och en mängd andra mediala sammanhang. Gina verkar i och för sig vara en duktig tjej – men hon behöver en rejäl grundkurs i israelisk demokrati.

Dirawis antiisraeliska utspel var nu inte en engångsföreteelse. Den 23 november 2012 rekommenderade hon sina läsare under rubriceringen ”kvällslektyr” att läsa en bok av förintelseförnekaren och vänstermannen Lasse Wilhelmsson. Gina Dirawis farfar var för övrigt imam i Sundsvall till sin död 2011. Mer om Dirawis tvivelaktiga politiska engagemang här:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=8256

Nej, Israel har inte haft något flyt vare sig med val av ESC-stad eller med svenska programledare. Återstår att se hur det går för 21-åriga artisten Moran Mazor i semifinalen torsdagen den 16 maj. Personligen tycker jag inte låten Rak bishvilo (Bara för honom) är någon höjdare, men det är ju inte riktigt det saken gäller här.

Moran Mazor framför ”Rak bishvilo”.

Hon och hennes land har naturligtvis full rätt att tävla i Malmö på lika villkor som alla andra medverkande. Om inte S- och V-märkta malmöpolitiker begriper detta bör de avgå. Hon lär ständigt bevakas av livvakter och polis och har i övrigt sagt sig förlita sig på Gud.  Bra sagt – för på Malmö och dess antimsemitiska politikerpack kan hon inte lita.