Posted tagged ‘Baltikum’

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

24 juni, 2019

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

Historien om kampen mot islam och islamistisk terror

6 december, 2018

Attackerna den 11 september 2001 gav upphov till Kriget mot terrorn.

Det var efter attackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september 2001 som USAs president George W. Bush proklamerade vad som kallats Kriget mot terrorn. Kampen mot den så kallade islamistiska terrorismen kan dock noga taget sägas ha inletts redan med islams grundare Muhammeds födelse år 570.

Muhammed bin Abdullah sägs ha blivit född i Mekka i det nuvarande Saudiarabien år 570. Han var först verksam som kameldrivare och handelsman men utvecklades till att bli en religiös, militär och politisk ledargestalt som enade stammarna på den Arabiska halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammed

När Muhammed var runt 40 år gammal fick han enligt traditionen av ärkeängeln Gabriel sina första av de andliga uppenbarelser som av hävd ligger till grund för Koranen. Inom islam anses Muhammed vara den siste profeten efter Jesus, som islam betraktar som en viktig profetgestalt. Muhammed avled i Medina år 632 efter att, med avstamp i slaget vid Badr den 17 mars 624 då Muhammeds monoteistiska styrkor besegrade Mekkas polyteistiska trupper, ha inlett fler än blodiga 27 fälttåg och räder mot bland andra judar och kristna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Badr

Karl Martell stoppade saracenerna. Emedan Muhammed trots sammanlagt elva hustrur inte hade förmått producera någon manlig avkomma tog andra personer i hans omgivning över hans ledarskap. Under ledning av dessa lyckades muslimska arméer på mindre än 100 år erövra Syrien, Irak, Jerusalem, Persien, Sudan och Nordafrika. Inbrytningar gjordes även i Asien, delar av Indien, Afghanistan, Kina, Indonesien och Filippinerna.

Under 711-13 invaderar muslimska trupper av moriskt ursprung Spanien från Nordafrika och lägger därmed grunden till det muslimska riket Al-Andalus som ägde bestånd ända till 1492, det år då Christofer Columbus anlände till Amerika. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Andalus

Muslimerna, eller saracenerna som de ofta benämndes, var emellertid inte nöjda med sina besittningar på den Iberiska halvön utan planerade även expandera in i västra Europa. Genom att gå segrande ur slaget vid Poitiers i den centrala delen av Frankrike kunde dock merovingerhövdingen Karl Martell (Charles Martel), ”Hammaren”, sätta stopp för den tilltänkta expansionen. Martell titulerades rikshovmästare (major domus) i dåtidens Frankiska rike och var farfar till Karl den store. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/16/je-suis-charlie-martel-nagot-om-muslimernas-betvingare/

Det historiskt mest uppmärksammade avsnittet i kampen mot islam och islamism handlar om korstågen. Totalt anordnades nio av kyrkan auktoriserade större och en hel radda mindre korståg – det första inleddes 1096 och det sista 1271.

Förföljelsen mot de kristna i Det heliga landet gav upphov till korstågen.

De nio korstågen. Om upprinnelsen till korstågen skriver Joseph Francois Michaud (1767-1839), ledamot av den franska akademien, följande i sin klassiska bok Korstågen med 100 helsidesillustrationer av Gustave Doré (sidan 24): ”Andra olyckor drabbade emellertid kristendomens bekännare i Palestina. De förbjöds att fira gudstjänst, de flesta kyrkorna byggdes om till stall, och Den heliga gravens kyrka blev fullständigt raserad. Många kristna jagades ut ur Jerusalem och utbredde sig i alla länder i Orienten.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Korst%C3%A5g

Saracenernas angrepp på kristna i Det heliga landet och kristna pilgrimer på väg dit ledde till att en kraftfull opinion uppkom inom kristenheten: någonting måste göras åt detta. Det utmynnade i att påven Urban II vid kyrkomötet i franska Clermont den 27 november 1095 proklamerade ett kombinerat pilgrims- och fälttåg.

Korstågen, som huvudsakligen gick till Levanten och Egypten, var avsedda att bekämpa vad som uppfattades som kyrkans fiender och med det specifika målet att befria Jerusalem och Det heliga landet från islamsk överhöghet. De var en kombination av pilgrimsfärder och av Gud genom påven sanktionerade heliga krig. Deltagande i korstågen ansågs vara en form av botgöring och den som stupade räknades som martyr.

Saladin och Rikard Lejonhjärta. År 638 hade det islamiska kalifatet utökat sin makt till att omfatta Jerusalem. Staden erövrades 1099 av korsriddarna, vilka anställde blodiga massakrer på stora delar av den judiska och muslimska befolkningen. Invånarantalet sjönk nu från 70 000 till 30 000.

Ett resultat av de kristnas erövring av Jerusalem blev inrättandet av konungariket Jerusalem med Gottfrid av Bouillon, som själv föredrog titeln Den heliga gravens beskyddare, som förste konung. Riket sträckte sig från Beirut i norr till Gaza i söder. Knappt 100 år senare, 1187, återtogs Jerusalem av Saladin (Salah ad-Din Yusuf ibn Ayyub), som var av kurdisk härkomst och sultan av Egypten. Han gav upphov till dynastin ayyubiderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Saladin  

Saladins främste motståndare var konung Rikard I Lejonhjärta av ätten Plantagenet från Normandie, som spelar en betydande roll i sir Walter Scotts berömda roman om korsriddaren Ivanhoe (1820) och i filmen Ivanhoe från 1982, där konungen i en minnesvärd rolltolkning spelas av Julian Glover. https://www.so-rummet.se/kategorier/rikard-lejonhjarta

RIkard Lejonhjärta spelad av Julian Glover i filmen Ivanhoe från 1982.

Det nionde och sista korståget startade 1271 och leddes av konung Edward I av England. Korsfararhären försvarade konungariket Jerusalems huvudstad Acre (Akko), beläget i vad som är dagens norra Israel. Akko, som anses ha minst 5000 år gamla anor, har historiskt kallats ”nyckeln till Palestina” på grund av sitt strategiska läge på en udde som sticker ut I Medelhavet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Akko

Acre hade 1104 erövrats av korsfararhären men hade 1187 återtagits av Saladin. 1191 återerövrades staden och fästningen av en korsfararhär under ledning av Rikard Lejonhjärta men återtogs 1290 av en muslimsk armé anförd av sultanen av Egypten, som brände ner den till grunden. De korsriddare i Johanniterorden som fanns på platsen tvingades fly till Cypern. Därmed var såväl konungariket Jerusalems som korstågens saga all.

Även svenska arméer har under 1100- och 1200-talen bedrivit något som med litet god vilja kan kallas korståg i österled med målsättningen att med vapenmakt tvinga de hedniska stammarna i Finland och Baltikum att omvända sig till kristendomen. https://sv.wikipedia.org/wiki/De_svenska_korst%C3%A5gen

Ingen ”fredens religion”. Islam kallas ibland av dess anhängare och aningslösa västerlänningar för ”fredens religion”, vilket är så långt från sanningen man rimligen kan komma eftersom så gott som alla islams landvinningar gjorts med svärdet i hand.

Inte mycket återstår av den forna korsriddarborgen i Akko (Acre) i norra Israel. Foto: Tommy Hansson

Paul Moorcraft skriver på följande sätt om Muhammed på sidan 26 i sin insiktsfulla bok Kampen mot islamistisk terorism (SMB förlag 2018, originalet 2015, 206 sidor):

Muhammed var inte någon fredsmäklare. Han inspirerade den mest dramatiska militära expansionen i världshistorien. De mongoliska horderna var inledningsvis kanske mer blodtörstiga och framgångsrika, men den islamiska erövringen av Arabien och imperiets häpnadsväckande expansion från Pyrenéerna till Kina måste ha utgjort ett obestridligt bevis för Guds välsignelser åt de muslimska krigarna och erövrarna.

Moorcraft påpekar att mongolernas välde sedan länge befinner sig på historiens soptipp, medan islam i de flesta av de erövrade områdena fortfarande utgör den styrande religionen och kulturen, och det språk som dominerar är arabiska. Det måste också understrykas att ingenstans där islam är den ledande religionen har något demokratiskt och frihetligt samhällsystem kunnat upprättas. Andra religioner och deras bekännare, i första hand kristna och judar, förföljs ofta obarmhärtigt.

Svidande muslimska nederlag¨. Från slutet av korstågen i form av Acres fall 1290 fram till våra dagar har det muslimska erövringståget fortsatt på olika sätt. 1308 upprättades det Ottomanska (Osmanska) riket av sultanen Othman (Osman) I. 1389 besegrade ottomanska styrkor i slaget på Trastfältet i Kosovo serber och ungrare vilket resulterade i att delar av Balkan och östra Europa ockuperades.

1453 erövras det kristna östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av ottomanerna och får namnet Istanbul. Därmed faller det bysantinska riket (Bysans) till islam. 1463 erövras Bosnien. De islamiska stridskrafterna tvingas dock också inregistrera svidande nederlag. 1571 besegrar en kombinerad påvlig, spansk, maltesisk och veneziansk flottstyrka i grunden en mycket större men tekniskt underlägsen ottomansk flotta vid den grekiska staden Lepanto (Naupaktos). 10 000 kristna galärslavas befrias. Osmanerna flotta återuppbyggss dock snart och kan fortsätta sina slavräder under hela 1600-talet. Gatan Via Lepanto i Rom minner om slaget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lepanto

Det mest förödande nederlaget råkade emellertid de osmanska styrkorna ut för i slaget vid Wien i september 1683. En jättehär på 200 000 man med soldater från Turkiet och dess vasallstater Bosnien, Ungern, Serbien, Albanien, Grekland och Krim belägrade den österrikiska huvudstaden Wien mellan maj och september nämnda år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Wien

Wien kunde räddas sedan Polens konung Johan III Sobieski i september kommit till undsättning med en här om 70 000 man. Det som fällde avgörandet var att polackerna genomförde den största kavallerichocken i Europas historia involverande 20 000 ryttare med en spjutspets bestående av 3000 lansiärer. Det medförde att den ottomanska hären skingrades och flydde i vild panik. Vid den efterföljande freden i Karlowitz tvingades Ottomanska riket överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.

Den judiska staten Israel utropades den 14 maj 1948.

Konflikten Israel -”Palestina”. Det sönderfallande Ottomanska imperiet, som länge hade kallats ”Europas sjuke man”, upplöstes slutligen 1922 som en följd av nederlaget i Första världskriget. Dessförinnan hade i den så kallade Balfour-deklarationen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – 1917 föranstaltats om att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i det brittiska mandatet Palestina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Staten Israel utropas av det israeliska Arbetarpartiets ledare David Ben Gurion som självständig stat i enlighet med FNs delningsplan den 14 maj 1948. Dagen efter gick ett antal arabstater, vilka avvisat delningsplanen, till ett förenat angrepp mot den judiska staten. Kriget 1948-49, som skulle följas av ytterligare krig och kriser med arabiska och israeliska intressen på spel, slutade emellertid med ett svidande nederlag för araberna/muslimerna.

I slutfasen av kriget lade Transjordanien (senare Jordanien) egenmäktigt beslag på de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien på Jordanflodens västra sida (”Västbanken”), områden vilka annekterades av Israel efter Sexdagarskriget 1967 som slöt med en förkrossande seger för Israel. Palestinaaraberna har därefter i propagandan felaktigt hävdat att de egentligen har rätt att förfoga över Västbanken.

Konflikten mellan Israel och ”Palestina”, som aldrig varit någon självständig statsbildning, fortsätter att spela en viktig roll i den muslimska/arabiska propagandan. Den används mest som en ursäkt för väst- och demokratifientliga muslimska diktaturer – främst Iran – att fortsätta gräva ner sig i skyttegravarna. Dock bör framhållas att Israel bedrivit en förhållandevis framgångsrik diplomati visavi arabvärlden och i dag har fungerande relationer med icke minst en strategisk nyckelmakt som Saudiarabien. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5269451,00.html

Khomeinis revolution i Iran. Startskottet för aggressiv och terrorbenägen islamism kom med den på ayatollah Ruhollah Khomeini inriktade revolutionen i Iran 1979. USAs president Jimmy Carter hade av opportunistiska skäl övergivit USAs mångårige allierade, shah Reza Pahlavi, vilket lämnade fältet fritt för Khomeini och hans shiamuslimska anhang av fanatiska mullor.

Islamiska staten /Kalifatet har genomfört ett stort antal spektakulära massmord.

Iran har därefter utgjort ett internationellt nav för fanatism, jihadism och islamism med omfattande stöd till exempelvis Hezbollah i Libanon och Hamas i Gaza, samtidigt som homosexuella hängs och kvinnor anklagade för äktenskapsbrott stenas i enlighet med sharialagarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

1989 tvingades Sovjetunionen med svansen mellan benen dra sig tillbaka från Afghanistan efter att under en tioårsperiod ha misslyckats med att ta kontroll över landet. Gerillakrigarna i det så kallade mujaheddin, som under konflikten aktivt understötts av de amerikanska Reagan-administrationerna, utgjorde en bas för den kommande islamistiska terrorismen riktad mot väst.

Under perioden fram till den 11 september 2001 skedde under 1980- och 1990-talen en rad mer eller mindre uppmärksammade terrorattacker såsom angreppet mot USAs ambassad i Beirut 1983, då 63 personer omkommer. Senare samma år dör 299 personer när amerikanska och franska militärförläggningar bombas i samma stad. Vidare spelar jihadister från i stort sett världens alla hörn en synnerligen aktiv roll under krigen i det forna Jugoslavien 1991-95. 1999 inleder islamister terrorverksamhet i Tjetjenien.

Krig mot al-Qaida, Afghanistan och Irak. Al-Qaida blev synonymt med islamistisk terrorism då två kapade flygplan rammade World Trade Centers tvillingtorn i New York den 11 september 2001. Närmare 3000 människor dog. Ytterligare ett plan angriper en flygel i försvarshögkvarteret Pentagon varvid 125 människor i byggnaden och de 64 passagerarna dör. Ett fjärde plan kraschar på öppen mark i Pennsylvania, av allt att döma sedan passagerarna lyckats övermanna terroristerna. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/terrorism/9-11-terrorattackerna-den-11-e-september-2001

De groteska terrordåden den 11 september 2001 blir startskottet för en kedja av händelser. President George W. Bush förklarar samma år krig mot Afghanistan och amerikanska trupper gör lika frenetiska som fruktlösa försök att spåra upp al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Usama spåras slutligen upp och skjuts till döds av en enhet amerikanska elitsoldater (Navy Seals) i Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011. Den soldat som avfyrade de dödande skotten heter Rob O´Neill. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLJXBj/rob-oneill-38-dodade-bin-ladin

Två år senare angrips Irak, men nu har de amerikanska styrkorna bättre lycka – åtminstone när det gäller att spåra upp Iraks galne diktator Saddam Hussein. Denne ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning den 30 december 2006. Kriget som helhet blir dock klart fiaskobetonat – några massförstörelsevapen hittas inte – och ger snarare en skjuts framåt åt terrororganisationen Islamiska staten (IS), även kallad Kalifatet, ISIS, ISIL och Daesh.

Islamiska staten har jagats bort. IS har sedan det bildades av tidigare al-Qaida-medlemmar 2004 genomfört otaliga ytterst grymma och bestialiska terrordåd; bland annat har västerländska biståndsarbetare halshuggits och tillfångatagna fiender bränts levande.

IS målsättning är att utifrån en fundamentalistisk tolkning av en wahhabistisk doktrin av den sunniislamiska inriktningen upprätta ett världsomspännande kalifat. Rörelsens samlande gestalt har varit shejk Abu Bakr al-Baghdadi, vilken sannolikt dödades vid ett ryskt flyganfall mot utkanterna av IS-fästet Raqqa i Syrien i maj 2017. IS har understötts frikostigt av Saudiarabien och andra rika sunnimuslimska arabstater. https://www.expressen.se/nyheter/is-ledaren-abu-bakr-al-baghdadi-ar-dod/

Den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov körde ihjäl fem oskyldiga människor i centrala Stockholm 2017.

Paul Moorcraft framställer i sin bok Kampen mot islamistisk terrorism Islamiska staten som ett potent hot mot västvärlden, och när boken först publicerades 2015 såg det onekligen ut på det viset. Därefter har dock rörelsen jagats bort från tidigare starka fästen i Syrien och Irak. Kampen för Kalifatet fortsätter dock i exempelvis Libyen, Afghanistan, Filippinerna och västvärlden genom spektakulära terrordåd.

När uzbekiern Rakhmat Akilov dödade fem oskyldiga personer och skadade många fler genom sin lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 hävdade han att han agerat på order av IS, som dock officiellt inte påtagit sig ansvaret för dådet. Akilov dömdes till livstids fängelse och utvisning. Han avtjänar sitt straff på Kumlaanstalten. https://www.expressen.se/nyheter/rakhmat-akilov-om-ordern-fran-is/

IS må ha tappat mark, men det islamistiska och jihadistiska hotet mot demokratin och friheten består och är enligt SÄPO alltjämt det främsta hotet mot vår säkerhet, samtidigt som samhället på olika sätt fortlöpande islamiseras.

Sovjetlakejen Schori stödde sovjetisk intervention i Polen

7 september, 2018

Pierre Schori ville se ett sovjetiskt ingripande i Polen.

Den högt uppsatte sovjetiske avhopparen Oleg Gordievsky berättade i en intervju med en medarbetare i den konservativa svenska tidskriften Contra 1999 att den uppburne svenske politikern och diplomaten Pierre Schori var spionorganet KGBs främsta uppgiftslämnare i Sverige. Det kommer därför inte som någon överraskning för denna bloggare att det nu avslöjats att Schori 1980 ställde sig positiv till en militär sovjetisk intervention i Polen. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/01/27/kulturskydda-pierre-schori/

Det nya avslöjandet, som görs av Ledarsidorna, visar att Pierre Schori, liksom Gordievsky född 1938, vid ett möte med Socialistinternationalens exekutivkommitté  den 13 december 1980 ställde sig bakom Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnevs planer på att intervenera militärt i Polen med stöd av den så kallade Brezjnevdoktrinen. https://ledarsidorna.se/2018/09/socialdemokraterna-stallde-sig-bakom-sovjetunionens-planer-pa-militar-intervention-i-polen-1980/

Enligt Brezjnevdoktrinen hade Sovjetunionen rätt att ingripa militärt i kommunistiskt styrda länder som ansågs hotade av undergrävande – det vill säga demokratiska och frihetliga – krafter. Så hade tidigare under Brezjnevs styre skett i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Innan dess hade Sovjet ingripit militärt i Östtyskland 1953 och Ungern 1956 i liknande syfte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brezjnevdoktrinen

I december 1980 hade den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (på polska Solidarnocs) på allvar utmanat det kommunistiska styret i Polen med Lech Walesa, som var elektriker på Leninvarvet i Gdánsk, som karismatisk ledargestalt. Solidaritet var en antikommunistisk rörelse baserad på den i Polen  inflytelserika romersk-katolska kyrkan och uppfattades därför i såväl Warszawa som i Moskva som ett allvarligt ideologiskt hot mot den hegemonistiska kommunismen.

Oleg Gordievsky avslöjade i en intervju 1999 att Pierre Schori varit KGBs främste uppgiftslämnare i Sverige.

I slutet av 1980 övervägde Moskva på allvar att sätta Brezjnevdoktrinen i verket i syfte att krossa det folkliga upproret. De av Ledarsidorna redovisade handlingarna härrörande från de så kallade Bukovskyarkiven och dokument från CIA vilka avhemligats 2007 uppges visa att Pierre Schori, som vid denna tidpunkt var internationell sekreterare i Socialdemokraterna, positionerade sig själv och sitt parti i riktning mot att ställa sig bakom en sovjetisk intervention omfattande bland annat undantagslagar i Polen.

Schori uttryckte sig även nedsättande om Solidaritets-ledaren Lech Walesa. Problemet för Schori var att han inte representerade Sverige som nation i någon kapacitet. Landet styrdes vid denna tid av en borgerlig regering – Fälldin II – med centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister. Att denna regering bestående av centerpartister, moderater och folkpartister skulle ställa sig bakom en sovjetisk invasion i Polen måste betraktas som ytterst osannolikt.

2015 hade utrikesminister Margot Wallström (S) det minst sagt dåliga omdömet att, tillsammans med Göran Persson och Carl Bildt, utse den bedagade före detta KGB-medarbetaren Pierre Schori till så kallad hedersambassadör med uppgift att resa kors och tvärs i världen för att stödja Sveriges kandidatur som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd. Sverige blev mycket riktigt medlem, men jag gissar att det snarare var väl tilltagna mutor än de tre ”hedersdiplomaternas” insatser som ordnade den saken. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EgjOg/tung-trio-ska-hjalpa-lofven-att-sakra-plats-i-fns-sakerhetsrad

Pierre Schori ingick i den sovjetvänliga socialdemokratiska grupp som den gamle underrättelsemannen Olof Frånstedt skriver om i boken Spionjägarna, som utkom för några år sedan. Författaren skildrar insiktsfullt hur tre personer i Socialdemokraternas ledande skikt – Anders Thunborg, Sten Andersson och Pierre Schori – hade regelbundna kontakter med KGBs representation på den sovjetiska ambassaden.

Tyrannen Fidél Castro hade enligt Pierre Schori ”närmast en renässansfurstes drag”.

Det uppenbara syftet med dessa kontakter, som gränsade till det landsförrädiska, var att stämma av den socialdemokratiska och svenska utrikespolitiken så att den rimmade med – eller åtminstone inte avvek alltför mycket från – Sovjetunionens önskemål. Konfronterad med Frånstedts uppgifter försökte Schori få det till att han och de två andra sossehöjdarna syftade till att ”underminera” kommunismen. Bara en fullskalig idiot kan tro på detta. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Schori formligen krälade i stoftet inför den store Fidél Castro. Beryktad är hans utsaga om Castro i en intervju i Skånska Dagbladet den 20 juli 1986, elva år efter hans besök på Kuba tillsammans med Olof Palme 1975: ”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” https://www.svd.se/svenskarna-som-blandades-av-castro

Mycket mera skulle kunna sägas om Pierre Schori, men jag stoppar där för ögonblicket. Tilläggas bör dock kanske att han var både en personlig vän till och ideologisk meningsfrände med den norske storspionen Arne Treholt. Det som skiljer dessa båda vänsteraktivister åt är att Schori var smart nog att inte åka dit för sin landsförrädiska verksamhet. Treholt hade inte samma tur.

Wojciech Jaruzelski införde undantagslagar i Polen 1981.

1985 greps den socialdemokratiske journalisten, politikern och ämbetsmannen Arne Treholt på Fornebu flygplats i Oslo och dömdes till 20 års fängelse för att till Sovjetunionen ha överlämnat hemlig information. Han blev dock benådad och frigavs redan efter sju år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Treholt

Pierre Schori är född den 14 oktober 1938 och fyller alltså 80 år om en dryg månad. Han håller igång bland annat genom att träna kampsporter. Han var 1982-91 kabinettssekreterare vid Utrikesdepartementet (UD), 1991-99 riksdagsledamot, 1994-99 biträdande utrikesminister med titeln biståndsminister, 1999-2000 ledamot i EU-parlamentet samt 2000-04 svensk FN-ambassadör. 2005 hade han FN-uppdrag på Elfenbenskusten.

Schori hävdade i september 1989, bara något år före den baltiska frigörelsen från det sovjetiska oket, att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Utrikesminister Sten Andersson, vännen från den socialdemokratiska sovjetgruppen, förnekade ett par månader senare att de tre baltiska staterna var ockuperade. Uttalanden som deras gemensamme läromästare Olof Palme nästan säkert skulle ha applåderat. http://www.kristianstadsbladet.se/david-andersson/sanningen-om-baltikum/

För att återgå till Schoris stöd för en sovjetisk invasion i Polen så inträffade den aldrig. Däremot införde premiärminister Wojciech Jaruzelski (1923-2014), en polsk general med adlig bakgrund, i december 1981 undantagstillstånd i landet i det påstådda syftet att förhindra en sådan invasion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wojciech_Jaruzelski

Solidaritets-ledaren Lech Walesa var Polens president 1990-95.

Det folkliga motståndet mot det kommunistiska styret var dock omöjligt att hålla tillbaka i längden, och 1989 kunde Solidaritets-mannen Tadeusz Mazowiecki (1927-2013) utses till det forna sovjetblockets förste demokratiskt valde premiärminister. 1990 efterträdde Lech Walesa, som fått Nobels fredspris 1983, Jaruzelski som polsk president och fungerade som sådan till 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lech_Wa%C5%82%C4%99sa

Jag känner mig rätt säker på att det inte smällde några champagnekorkar i sovjetlakejen Pierre Schoris hem på Lidingö när Walesa svors in som president.

 

 

Ny bok av NATO-general: hur ett krig med Ryssland skulle kunna te sig

3 juni, 2018

General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.

Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.

I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.

Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.

Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid.

”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.”

Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson

Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.

Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.

Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.

President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.

Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna

Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”

Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.

Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.


En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.

Nästa mål: Kaliningrad. Nästa viktiga mål för de antiryska styrkorna skulle bli den ryska exklaven Kaliningrad, där det finns ett permanent förband med kärnvapenkapabla Iskander-robotar med kapacitet att nå stora delar av Europa. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad

Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/

I boken heter det (sidan 205):

Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.

 

Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.

När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.

General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson

Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.

Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.

Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.

Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.

Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.

Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.

Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…

Rysslands-anhängarna har bytt skepnad från vänster till höger

10 april, 2018

C-H Hermansson höll ett devot hyllningstal till Stalin i samband med dennes begravning 1953.

I takt med att Ryssland förändrats har också dess anhängare bytt skepnad. Inget konstigt med det i och för sig, låt vara att utvecklingen nog kan anses vara tämligen anmärkningsvärd.

Sovjetunionen erbjöd från 1922 och nästan 70 år framåt ett ideal och en fast punkt i tillvaron för såväl doktrinärt blodtörstiga kommunister som exempelvis socialdemokrater, vänsterliberaler och välmenande fredsvänner. Konservativt disponerade personer ställde sig dock praktiskt taget alltid avvisande till den sovjetiska diktaturen, även om ett och annat undantag sannolikt fanns. https://www.so-rummet.se/content/vad-ar-grejen-med-sovjetunionen

Under det Kalla kriget och dessförinnan ställde sig alla troende kommunister obrottsligt på Sovjetunionens sida. Detta trots företeelser som folkmordet i Ukraina i början på 1930-talet, då upp till tio miljoner människor avled i en artificiellt framkallad svältkatastrof, Stalins massiva utrensningar på 1930-talet, pakten mellan Stalin och Hitler 1939 som möjliggjorde Andra världskriget och dominansen över folken i Östeuropa.

Framträdande svenska kommunister såsom partiledaren Hilding Hagberg och partisekreteraren, senare partiledaren Carl-Henrik (C-H) Hermansson hyllade Josef Stalin i alla möjliga och omöjliga tonarter och önskade sig inget hellre än en blodig svensk revolution, då kapitalister och borgare skulle skjutas eller spärras in. Beryktad är Hermanssons devota hyllning till Stalin vid dennes död 1953. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/31/c-h-hermansson-rip-bakom-fasaden-var-han-en-akta-kommunist/

Sovjetunionen hyllade Olof Palme genom att ge ut ett frimärke med Palmes porträtt på.

Farligare bland sovjetanhängarna än de stelbenta kommunisterna var emellertid tveklöst de socialdemokrater och andra som höll på Sovjetunionen under det Kalla kriget med motiveringen, att sovjetriket ju ändå i någon mening var ”socialistiskt” och att man därför skulle förhålla sig solidarisk gentemot Moskva. Framträdande svenska sovjetvänner inom det regeringsbärande partiet var finansministern Ernst Wigforss och utrikesministern Östen Undén.

Olof Palme ärvde denna inställning  när han på tillskyndan av den mångårige statsministern Tage Erlander inträdde i den socialdemokratiska makteliten för att slutligen utses till statsminister i oktober 1969. Palme visade under hela sin karriär stor förståelse för sovjetiska utrikeskrav av typ ”en kärnvapenfri zon i Norden” samtidigt som han utverkade frikostigt stöd till av ryssarna understödda upprorsrörelser på olika håll i Tredje världen.

Att Sverige skulle stödja palestinaarabiska intressen med anknytning till ”det kära systerpartiet” Fatah och samtidigt gå hårt åt det demokratiska Israel var en hörnsten i den S-märkta utrikespolitiken som vidmakthållits in i vår tid.

”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism” var en av hans mer anslående utsagor beträffande svensk utrikesorientering under Kalla kriget. Den mig veterligt enda gången Palme röt till mot sovjetiska intressen var då han i ett tal 1968 kallade sovjetsatelliten Tjeckoslovakiens regim med diktatorn Gustav Husak i spetsen för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Boris Jeltsin utsåg Vladimir Putin till sin efterträdare som rysk ledare.

I den högsta S-ledningen under 1960- och 1970-talen fanns en kärna bestående av tre prosovjetiska befattningshavare som hette Pierre Schori, Anders Thunborg och Sten Andersson, vilka regelbundet stämde av den svenska hållningen med KGB-företrädare på den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Schori, den ende som fortfarande är i livet av de nämnda tre socialdemokraterna, har i efterhand sökt göra gällande att syftet med KGB-träffarna var att ”underminera kommunismen” – något som få om ens någon vid sunda vätskor kan tro på. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Allt förändrades när Sovjetunionen slutligen upplöstes den 31 december 1991. De forna sovjetrepublikerna blev självständiga och även satellitstaterna i Östeuropa kunde frigöra sig från kommunism och sovjetvälde. Ledare för det postkommunistiska Ryssland blev Boris Jeltsin vars demokratiska reformverksamhet dock blev ett gigantiskt fiasko, vilket banade väg för en ny ”stark man” vid namn Vladimir Putin med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelse- och spionorganisationen KGB.

Sedan Putin kom till makten kring millennieskiftet 1999-2000 efterträddes det tidigare Kalla kriget av ett nytt kallt krig, också det med varma inslag såsom Rysslands invasioner i Georgien 2008 och Krim i Ukraina 2014. Vladimir Vladimirovitj Putin är känd för sin åsikt att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största politiska katastrof. Ryssland förlorade tidigare ockuperade områden som de tre baltiska staterna, Finland, Ukraina och hela det östeuropeiska väldet.

Ryska soldater på Krim 2014.

Putin, ibland kallad ”den nye tsaren”, satte genast igång med att rusta upp Rysslands krigsmakt och stärka sitt grepp över den ryska politiken. En viss opposition tillåts som en sorts demokratisk fernissa, men verkligt oppositionella – personer som Garri Kasparov, Boris Nemtsov och Aleksej Navalnyj – råkar illa ut: Kasparov har tvingats i landsflykt, Nemtsov mördats, Navalnyj dömts för uppdiktad ekonomisk brottslighet och fängslats. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Parallellt härmed har Putin-kritiska individer såsom journalisten Anna Politkovskaja, förre underrättelseagenten Aleksandr Litvinenko samt revisorn och juristen Sergej Magnitskij mördats. Litvinenko togs av daga i London 2006 genom förgiftning med det radioaktiva ämnet polonium, och tolv år senare förgiftades den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia i Salisbury i England. Det nervgift som då användes heter novitjok vilket utvecklades i det gamla Sovjetunionen. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/26/putins-giftiga-strategi-lognen-satt-i-system/

Till skillnad mot vad som var fallet under sovjettiden kan Moskva numera inte påräkna stöd från Sverige. Således har både utrikesminister Margit Wallström och statsminister Stefan Löfven solidariserat sig med Storbritannien och övriga västvärlden i fördömandet av Putins Ryssland som extremt sannolik förövare i Kripal-fallet; såväl Sergej som Julia Skripal tycks nu dessbättre ha övervunnit den svåraste hälsokrisen. Storbritannien, USA och andra västländer har utvisat ett försvarligt antal ryska diplomater medan Sverige nöjt sig med en så här långt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/L0q9oQ/lofven-stoder-may-i-nervgiftutredningen

Den främsta uppbackningen som i dag kommer Ryssland till del emanerar alltså inte ur socialdemokratin och knappast heller från det forna kommunistpartiet utan från ett helt annat håll. Den kommer noga taget i första hand från högerinriktade aktörer vilka i stort ser Putin som världens frälsare och hans auktoritära Ryssland som ett bättre alternativ än det som dekadent betraktade väst. De här krafterna tycker det är onödigt att ägna sig åt någon högre grad av demokrati utan ser tvärtom med gillande på att Putin slår ner all verklig opposition, fixar valen och invaderar andra länder.

Sergej Magnitsij dog i Butyrka-fängelset i Moskva 2009.

Några av figurerna i Rysslands- och Putin-klacken här hemma samlas i nätforumet Ryssland i massmedia, där Putin givetvis hyllas i alla tonarter och USA, Israel (”sionisterna”), Storbritannien, Sverige med flera länder fördöms och förlöjligas. När jag har tråkigt brukar jag ibland gå in och bråka litet med Putin-kramarna, det piggar upp. Det verkar finnas en viss besvikelse över Sverigedemokraternas ljumma inställning till Ryssland, ”…men lyckligtvis finns ju numer AfS att rösta på” som en debattdeltagare med svenskt namn uttryckte saken nyligen.

Vilken inställning det så kallade Alternativ för Sverige de facto har till Ryssland har jag inte närmare kännedom om, men det lär väl visa sig. Det kan ju tänkas att Rysslands-fanatikerna kommer att bli lika besvikna på AfS som på SD.

 

Ryssland laddar för Zapad 2017 – kommer Vitryssland att annekteras?

4 mars, 2017

151103-strv2
Stridsvagnskompaniet från Skaraborgs regemente i Skövde är nu förlagt till Gotland.

Det har hållits anfallsövning i anslutning till Tofta skjutfält på Gotland under överinseende av bland andra Estlands överbefälhavare Riho Terras. Denne ser enligt en rapport i Svenska Dagbladet den 3 mars mycket positivt på den svenska återmilitariseringen av ön, som jag tidigare skrivit på följande sätt om på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

”Länderna runt Östersjön måste ta säkerheten här i sina egna händer”, menar generallöjtnant Terras . ”Ett starkt försvar i Sverige är en viktig pusselbit.” Så är det naturligtvis. Det går emellertid trögt att rusta upp det svenska försvaret, även om den blygsamma militära närvaron på Gotland har en viktig symbolisk betydelse. Det är också tänkt att det skall ”komma mera” vad avser det gotländska försvaret.

Det behöver även komma mera till det svenska försvaret som helhet. Överbefälhavaren Micael Bydén klargjorde vid en pressträff nyligen, att försvaret behöver en påspädning på 6,5 miljarder kronor i syfte att öka beredskapen, tillgängligheten och krigsdugligheten till år 2020. http://www.helahalsingland.se/inrikes/ob-micael-byden-vi-behover-6-5-miljarder-kronor-mer-till-forsvaret

riho-terras
Estlands ÖB Riho Terras välkomnar den svenska militära närvaron på Gotland.

Läs om den aktuella militärövningen på Gotland under närvaro av ÖB Bydén och det skärpta säkerhetsläget via denna länk: https://www.svd.se/om/det-skarpta-sakerhetslaget

Det har aldrig rått några tveksamheter om vari det främsta – i realiteten enda – hotet mot freden och säkerheten i Östersjö-området består: Ryssland under ”den nye tsaren” Vladimir Putin. Den estniske överbefälhavaren Riho Terras citeras så i Svenska Dagbladet:

Ryssland bygger upp sin militära förmåga i området med nya vapensystem i Kaliningrad med fartyg med kalibermissiler i Östersjön. Ryssland tenderar att försöka behärska Östersjön som de gör i Svarta havet. Vi är inte rädda för Ryssland, men vi måste vara beredda.

Att en militär beredskap är av nöden för envar stat som inte önskar domineras av Ryssland framgår fuller väl av ett inlägg som gjordes på Svensk-lettiska föreningens Facebook-sida den 22 februari 2017 av Erling Johansson, en pensionerad militär som tidigare bland annat varit svensk försvarsattaché i Lettland. Johansson påpekar i sitt inlägg att just nu förbereds två stora militärmanövrar i Östersjö-regionen: den västliga, från Sverige ledda övningen Aurora 2017, där Sveriges förmåga i Host Nations Support prövas, samt den ryska Zapad 2017. De båda övningarna hålls samtidigt i slutet av september.

181_54535b59e087c323dbbba52a
Den ryska korvetten Stoikiy.

Storleksordningen på Zapad är, enligt Johansson, tillräcklig för att möjliggöra för deltagande förband att angripa grannländer i området. 80 ryska örlogsfartyg uppskattas vara operativa i Östersjön i och med att lejonparten av ryska Norra marinen kommer att omgruppera till Östersjön. ”Är det då ett angrepp som förbereds?” frågar sig Erling Johansson. ”Resurserna kommer troligen att finnas på plats, men troligare är att det är Vitryssland som kommer att neutraliseras och bli en del av Ryssland.”

En stor marin rysk styrka är en mycket klar markering och användbar för att hindra att utomstående lägger sig i en rysk annektering av Vitryssland, som är ett av de territorier som är mer eller mindre nödvändigt att ha kontroll över vid ett ryskt angrepp mot Baltikum och/eller Sverige. Zapad kan vara en övning som innebär att de ryska styrkorna stannar kvar i Vitryssland och aldrig återvänder. För att skydda de baltiska nationerna för ett överraskande angrepp så krävs fler förband på baltiskt område än vad som finns i dag, precis som de baltiska presidenterna förde fram till NATO i veckan.

Zapad 2017 kommer delvis att äga rum på vitryskt territorium, och scenariot att Putin tar tillfället i akt att annektera Vitryssland (Belarus) är ett högst realistiskt sådant. Den tiden är förbi när den Sovjet-stylade vitryske diktatorn Aljaksandr Lukasjenka smörade för Moskva och mest av allt ville att Vitryssland skulle bli en del av Ryssland. Minsk har motsatt sig ryska baser i landet och protesterat mot ryska trupptransporter, samtidigt som man inte vill betala för rysk gas. Det är inte alls omöjligt att Putin börjat tröttna på den tredskande Lukasjenka. http://fokusvitryssland.se/2017/01/18/regimtrogna-analytiker-varnar-for-ryssland/

putin-lukasjenka
Relationen mellan Aljsaksandr Lukasjenka och Vladimir Putin är numera ansträngd.

Estland, Lettland och Litauen, med mångårig ockupation från Sovjetunionen i smärtsamt och relativt färskt minne, är överens om att det krävs fler NATO-förband – helst på permanent basis – på baltiskt territorium än vad som för närvarande är fallet för att ett militärt försvar mot en eventuell rysk aggression skall verka trovärdigt. Och skulle Baltikum angripas, så kommer även Sverige att bli inblandat. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/10/08/nato-kan-inte-forsvara-baltikum-permanent-narvaro-kravs

Frågan är om ledande svenska, och för den delen även amerikanska politiker med president Donald J. Trump i spetsen, begriper allvaret i situationen. I Sverige har ju det militära försvaret länge i praktiken använts som budgetregulator: har det behövts pengar på ett visst område har det gärna tagits från försvarets resurser.

Skall vi ha några realistiska möjligheter att försvara vårt territorium måste det bli ändring på detta. Som jag ser det måste vårt militära försvar dels få avsevärt ökade resurser, dels bör vi snarast möjligt ansluta oss till NATO. Eljest kan vi lika bra lära oss ryska kvickt som attan.

 

 

Gotlands återmilitarisering – den svenska försvarsmaktens viktigaste uppgift

26 september, 2016

insatskompaniet%20genomfor%20ordergivning%20infor%20uppdra
Medlemmar ur insatskompaniet i Gotlandsbrigaden förbereder sig inför en övningsuppgift. Foto: Försvarsmakten

-Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer. Nuvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland.

Det sade överste Mattias Ardin, ansvarig på plats för den av regeringen beslutade permanenta återmilitariseringen av Gotland, då han som inbjuden talare på Nylands brigads gilles höstmöte på Karlbergs slott i Solna redogjorde för den militära situationen på den svenska östersjöön. Denna bloggare fanns på plats i filmsalen, där den intressanta lägesbeskrivningen ägde rum.

I propositionen Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020 av den 23 april 2015 underströk regeringen Löfven vikten av att återetablera ett permanent militärt försvar på Gotland. http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/04/prop.-201415109/

Överbefälhavare (ÖB) Micael Bydén tillkännagav den 14 september att ett förband med en numerär om 150 man, vilket utgörs av ett mekaniserat skyttekompani från Skaraborgs regemente P4 i Skövde, skall finnas på Gotland på permanent basis. Hela stridsgruppen beräknas finnas på plats under 2017 och 2018. Tanks och andra militära fordon ingår. Ett problem är att det ännu inte löst sig med den befintliga truppens förläggning när detta skrivs. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/nu-maste-forbandet-hitta-nagonstans-att-bo

img_1455
Överste Mattias Ardin talar om den militära återetableringen på Gotland med Nylands brigads fana i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Chef för denna enhet är överstelöjtnant Stefan Pettersson, under det att Mattias Ardin är ansvarig på plats för den militära ledningsenhet som handhar återmilitariseringen. Ardin har tidigare bland annat varit stabschef för den svenska styrkan i Afghanistan. http://www.hd.se/2016-09-14/han-ska-leda-forsvaret-pa-gotland

Rysk ockupation 1808. -Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer, menade överste Mattias Ardin när han talade på temat Säkerheten kring Östersjön – försvarsmaktens återetablering på Gotland inför Nylands brigads gilles höstmöte. Men det är det nuvarande läget vi har att utgå ifrån, och förhandenvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland. På sikt skulle jag önska mig artilleri och luftvärn med lång räckvidd.

Apropå det ryska agerandet på den Ukraina tillhörande Krim-halvön så följer det ett klassiskt mönster. Ryssarna kidnappade en så kallad terrorledare på ukrainsk mark och tog det som intäkt för en offensiv militär operation: ett casus belli – anledning till krig – hade skapats. I princip samma typ av agerande som när Nazityskland klädde ut tyska soldater i polska uniformer och fingerade anfall mot tyska ställningar längs polsk-tyska gränsen vid månadsskiftet augusti-september 1939 och inledde Andra världskriget. Eller för den delen när den svenska krigsledningen med Gustaf III i spetsen framprovocerade kriget mot Ryssland 1788 genom att skruda svenska soldater i ryska uniformer vilka angrep svenska ställningar.

Om det ryska förfarandet på Krim finns en intressant bloggtext här: http://zynisk.blogg.se/category/ukraina.html

Överste Ardin, som uppgav att han ser försvaret av Gotland inklusive Fårö, Karlsöarna, Gotska Sandön, Östergarnsholm och några mindre öar ur ett ”östersjöperspektiv”, inledde med en historisk orientering om något av det som förevarit på Gotland. Således ockuperades ön av rysk trupp i samband med Finsk-ryska kriget 1808-1809, då nio ryska fartyg  från lettiska Libau (Liepaja) med 1800 man och sex artilleripjäser ombord lade till i Slesviken i Grötlingbo på södra Gotland den 22 april 1808 med amiral Nikolaj Bodisko som befälhavare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_ockupationen_av_Gotland_1808

Någon svensk militär närvaro på Gotland fanns i detta läge inte, utan landshövding Erik af Klint tvingades  i all hast trumma ihop ett bondeuppbåd som gick den ryska styrkan till mötes. Övermakten bedömdes emellertid som alltför stor, och svenskarna kapitulerade utan strid den 25 april. Amiral Bodisko utropade sig till guvernör i Visby.

Den ryska närvaron på Gotland skulle dock visa sig bli kortvarig.  Den 12 maj 1808 blockerades hamnen i Slite av de båda svenska fartygen Manligheten och Tapperheten, vilka seglat in från Karlskrona. Bodisko fann sig i detta läge tvungen att kapitulera, något som skedde den 17 maj. Dagen därpå lämnade de avväpnade ryska trupperna Gotland med destination Ryssland.

gnb-1
Medlemmar i Gotlands nationalbeväring på den tid det begav sig. Foto: Arkiv

Gradvis nedmontering av Gotlands försvar. Efter den ryska ockupationen insåg ansvariga svenska myndigheter att det behövdes en ständig militär närvaro på Gotland, och den så kallade Nationalbeväringen sattes upp 1811 efter beslut av konung Carl XIII. Regementet utgjorde Sveriges första värnpliktsförsvar och rekryterades från Gotland. Det omfattade 6781 man och indelades i tre artillerikompanier samt 43 kompanier infanteri och jägare. Nationalbeväringen delades 1887 upp i två separata enheter. http://www.tjelvar.se/gnb/gnb.htm

Efter hand växte den militära närvaron på ön ut och omfattade som mest omkring 25 000 man – det vill säga nära hälften av den nuvarande befolkningen på  57 381 invånare per den 31 december 2015 – fördelade på Gotlands artilleriregemente (A7), Gotlands luftvärnskår (Lv2), Gotlands kustartilleriregemente (KA3) samt Gotlands regemente (P18).

Lägg därtill hemvärnsstyrkan Gotlandsbataljonen, som är traditionsbärare för det nedlagda pansarregementet P18. Det ingår i Amfibieregementet Amf1. http://krigochhistoria.blogspot.se/2015/01/forsvaret-av-gotland.html

Från 1980, då det gotländska försvaret bestod av tre stridsgrupper och en mekaniserad brigad, har den permanenta militära närvaron på Sveriges största ö gradvis monterats ned. 2005 var förstörelseverket fullbordat – då fanns bara Hemvärnet kvar. Avmilitariseringen av Gotland var helt i linje med förre ÖB Sverker Göransons åsikt att det inte behövdes något fast försvar på Gotland. ”Man ska plocka dit resurser…med hänsyn till hur saker och ting utvecklar sig”, citerades sålunda Göranson i en intervju i Dagens Nyheter 2014. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-inget-fast-forsvar-pa-gotland/

img_1459

Karlbergs slott i Solna med anor från 1634. Foto: Tommy Hansson

Hur väl påläst general Göranson är om Rysslands invasion 1808, då det alltså saknades svensk trupp på ön, undandrar sig mitt bedömande. Förre försvarsminister Anders Björck (M) tillhör dem som upprörts över Gotlands avrustning och har i sociala medier menat att de ansvariga för denna borde ”ställas inför krigsrätt”.

Avgörande att hålla Östersjön öppet. De 150 till större delen anställda soldater från Skaraborgs regemente i Skövde, som i initialskedet befinner sig på Gotland, utgör tillsammans med Hemvärnets Gotlandsbataljon och F17g – flygflottiljen F17s gotlandsbasering med vissa flygrelaterade uppgifter – förvisso en mycket begränsad militär närvaro.

Avsikten är enligt överste Mattias Ardin emellertid att detta endast skall vara begynnelsen på en utökad militär närvaro på Gotland. Ardin informerade vidare om att ett nytt regementsområde skall byggas på Tofta skjutfälts norra del söder om Visby.

-Det kommer i ett första steg att bli moderna byggnader ”i tiden”, inte den gamla sortens kasernbyggnader, sade Ardin. Det kommer också att finnas möjligheter till expansion. Hösten 2017 planeras vidare en stor samövning med Finland, och vi kan också emotse att allt fler finska förband besöker Gotland.

Mattias Ardin klargjorde i sitt anförande att det gotländska försvaret bör ses i ett större östersjöperspektiv relaterat till såväl Finland som de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. En avgörande uppgift blir att hålla Östersjön öppet.

-Ett mycket viktigt år var 2004, då de baltiska staterna gick med i såväl NATO som EU, fastslog överste Ardin. Det innebar att det militärstrategiska förhållandet mellan Ryssland och väst vändes upp och ner. Om inte Östersjön kan hållas öppet kan Finland inte överleva, och det är givet att Östersjöns öppenhet är av väsentlig betydelse även för Baltikum och Sverige.

d0b0d180d0bcd0b8d18f-12_57ac5424ddf2b371058f848a
Den ryska sjömålsroboten BASTION med en räckvidd om 12-30 sjömil avfyras.

Det nya Kalla kriget. Inte bara Gotland utan också andra större öar och ögrupper såsom Bornholm och Åland är betydelsefulla i sammanhanget. Icke minst ligger dessa inom räckvidd för långtskjutande ryska missiler stationerade i det kraftigtt militariserade Kaliningrad-området. Ardin framhöll vidare att ryssarna brukar göra litet som de behagar.

På Åland är det exempelvis enligt internationella regler förbjudet med militära aktivitteter, men det respekteras inte av Ryssland och dess diplomatiska representation i Mariehamn. Det är nog dessvärre med allt skäl som Finlands regering fruktar en rysk ockupation av ögruppen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/finland-forbereder-sig-pa-rysk-ockupation-av-aland/

När den före detta KGB-officeren Vladimir Putin tillträdde som Rysslands president efter Boris Jeltsin år 2000 så inleddes i realiteten ett nytt kallt krig. Sovjetnostalgikern Putin har uttryckt att han ser avvecklandet av Sovjetunionen som en stor katastrof. Han har tillsammans med den övriga ryska ledningen i Kreml metodiskt byggt upp landets krigsmakt och anpassat den enligt de nya stormaktsambitionerna. Jag har tidigare skrivit om det nya Kalla kriget på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Utrikespolitiskta/militära äventyrligheter i Georgien, Ukraina och Syrien i kombination med ökat spionage och ökade provokationer mot omvärlden, icke minst Sverige, understryker behovet att vara på sin vakt mot Putins expansiva Ryssland. I detta perspektiv är det glädjande att Sverige bestämt sig för att permanenta den militära närvaron på Gotland, icke minst då med tanke på gasledningen Nordstream 1 mellan Ryssland och Tyskland som passerar strax öster om Gotland. Nu planeras även Nordstream 2.

img_1456
Gotland befinner sig i ett strategiskt centralt läge i Östersjön. Foto: Tommy Hansson

Det bör understrykas att överste Mattias Ardin som chef för ledningsenheten för återmilitariseringen av Gotland har en extremt viktig uppgift, kanske den allra viktigaste uppgiften av alla inom dagens svenska försvar. Det finns all anledning att önska honom ”lycka till” i detta ansvarspåliggande värv! Gotlands återupprustning är dock inte gjord i en handvändning – det tog tio år att lägga ner det gotländska försvaret, och det kommer sannolikt att ta minst lika lång tid att bygga upp det igen.