”Ryssland föraktar svaghet”

Mot bakgrund av den turbulenta utvecklingen i Ukraina och Riksrevisionens senaste larmrapport var det många av åhörarna som var spända på vad försvarsanalytikern Johan Wictorin, ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien, hade att säga när han höll föredrag vid Förbundet för Sveriges folkförsvars årsmöte i Stockholm nyligen.

 Johan Wictorin framställde en mörk bild av den svenska försvarsförmågan.

De som eventuellt hoppats på lugnande underrättelser beträffande Sveriges militära försvar hade dock anledning känna sig besvikna, ty det var ingen ljus bild av sakernas tillstånd Wictorin framställde:

Försvarets insatsorganisation klarar inte av ett begränsat väpnat angrepp. Om de militära anslagen förblir oförändrade kommer försvarsmakten inte ens att klara av systematiska kränkningar av vårt territorium. Det blir inte bättre av att regeringens vårproposition innehåller noll kronor till försvaret.

Så prekär är alltså situationen i ett läge när vi upplever vår största militärpolitiska förändring sedan den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 och när vi vet att, som Johan Wictorin uttryckte det, ”Ryssland föraktar svaghet”.

Visserligen har vi en försvarsdoktrin, förklarade Wictorin, men den är inte implementerad. Insatsorganisationen har ej övats ordentligt sedan 1993, då vi höll den senaste anmälningspliktiga övningen till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) i Wien. 2004 hölls den senaste övningen av den operativa ledningen och 2007 den sista armébrigadövningen av betydelse. Situationen för marinen och flygvapnet ser inte bättre ut.

Enligt Wictorin har vi bra stridsflygplan och ubåtar, men det kompliceras av en ackumulerad materielskuld i storleksordningen minst 30 miljarder kronor. Ett av försvarsmaktens största problem, menade Johan Wictorin, är övercentralisering. Med en prolongerad ekonomi kan vi bara ställa en brigad på fötterna, och den måste av uppenbara skäl vara placerad i huvudstadsområdet. I exempelvis Skåne och på Gotland saknas operativ förmåga.

 Den svenska ubåten U3 på landbacken.

Vad marinen beträffar kan den i Östersjön genomföra kustförsvarsoperationer eller eskortera handelsfartyg under det att flygvapnet har en otillräcklig basorganisation.

När det var dags att övergå till den brännande frågan Ukraina förklarade Johan Wictorin, att den är ett uttryck för ”förskjutna maktförhållanden”. Sålunda har USA ”klivit tillbaka” från Europa och låter européerna sköta sig själva. USA har alltfort en god militär förmåga, men det hänger på viljan. Dessutom har amerikanerna visat svaghet i Syrien, där man misslyckats med att dra den ”röda linjen”.

Om Europeiska Unionen (EU) hade Wictorin bland annat följande att anföra:

EU står ekonomiskt starkt men har militärt sjunkit ner ordentligt under det senaste decenniet. Storbritanniens flotta har blivit svagare, medan Tyskland är berett flytta fram resurser till grannstaterna. Frankrike är aktivt men gör det mesta för Frankrike.

När Johan Wictorin kom in på Ryssland förklarade han att landets militärmakt ”inte är så stark som vi tror men inte så svag som vi önskar”. Beträffande Ryssland och vad som utmärker dess militära förhållanden presenterade Wictorin en uppställning han efter begynnelsebokstäverna i följande ord valt att kalla ”GUBBE”:

Georgien (2008)
Upprustningsprogram
Brott mot fördrag
Beredskapsövningar
Ekonomiskt hot

 Rysk trupp i Georgien 2008.

I anledning av den ryska inblandningen i Ukraina kan man uppdatera denna uppställning till ”GUUBBE” genom att lägga till Ukraina. Härvidlag finns det tre möjligheter, ansåg Wictorin:

1. Förhandlingslösning. 2. Utvecklingen fortsätter som tidigare fram till presidentvalet den 25 maj; ryssarna vill undvika en regelrätt militär invasion. 3. Militär konfrontation. Om Ryssland svarar på västliga sanktioner med att lämna dollarn som valutareserv är situationen ytterst allvarlig: ”Då har vi världskrig”.

Johan Wictorin menade att Sverige helt klart har en roll att spela i det internationella sammanhanget, främst genom att verka för att de baltiska staterna ej blir underminerade av Ryssland. Som exempel kan här nämnas att cirka 30 procent av befolkningen i Estland är ryskspråkig medan 96 procent av Narvas befolkning är ryssar.

Vidare måste regeringen deklarera att det senaste besparingskommandot omfattande 500 miljoner kronor i lönekostnader skrotas. Därtill måste materiel inköpas – stridsflygplan får exempelvis inte stå på marken till följd av brist på reservdelar.

Regeringen måste ha högre beredskap och ta diskussionen om Gotland, där försvarsresurserna måste finnas på plats från början. På ön står visserligen ett antal Leopard-stridsvagnar uppställda på Tofta skjutfält, men däremot finns ingen personal att sköta dem tillgänglig. Mer om behovet av en förstärkning av Gotlands försvar här:

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=9606914

 En Leopard-stridsvagn lastas av Gotlandsfärjan.

Övningarnas antal  måste öka liksom frivilligförsvarets attraktionskraft och det bör satsas på ett antal nischer. Johan Wictorin framhöll slutligen Danmarks modell med ett fyra månaders värnpliktssysten som efterföljansvärd för svensk del.

 

 

Det nya Kalla kriget

Vladimir Putin i samspråk med ett par av sina militärbefäl.

Kalla kriget kallas perioden mellan Andra världskrigets slut 1945 och Sovjetunionens upplösning 1991. Världen kunde då indelas i två stormaktsblock: det ena hade USA som ledarnation och centrerades kring den västerländska demokratin, det andra leddes av Sovjetunionen och vägleddes av den totalitära kommunismen.

En av de första som såg vartåt det lutade – att de under kriget allierade stormakterna USA och Sovjetunionen skulle bli fiender med diametralt motsatta intressen – var den brittiske krigsledaren Winston S. Churchill (1874-1965). Denne höll i Fulton, Missouri i USA 1946 ett tal, där han hänvisade till en ”järnridå” som sänkt sig ner över Europa och delade in världsdelen i fria och ofria stater. I Asien fanns på motsvarande sätt en ”bamburidå”.

George F. Kennan – en av det Kalla krigets arkitekter.

Samma år, 1946, författade den amerikanske diplomaten George F. Kennan (1904-2005) från sin stationeringsort Moskva ett så kallat långt telegram om 8000 ord till USAs utrikesledning, där han redogjorde för den sovjetiska synen på omvärlden och hur det sovjetiska inflytandet bäst skulle kunna ”dämmas upp” eller inneslutas. Denna poltik blev sedan vägledande för alla amerikanska administrationer ända tills Ronald Reagan (1911-2004) valdes till president 1980.

Reagan frångick den defensiva inneslutningspolitiken och gick på offensiven genom att initiera ett massivt militärt upprustningsprogram: Reagan ansåg nämligen att Sovjetunionen och kommunismen kunde och skulle besegras. Reagan fick rätt. Det Kalla krigets slut fick många politiker, militärer och andra bedömare att tro att freden i världen nu var säkrad för gott. Så skedde icke minst i Sverige, som började rusta ner – jag skulle hellre säga avveckla – sitt militära försvar.

När Vladimir Putin tillträdde som det postsovjetiska Rysslands president 2000 inledde han ett nytt kallt krig. Han valde att beteckna Sovjetunionens kollaps som den ”största tragedin under 1900-talets historia” och började rusta upp den ryska krigsmakten. Ryssland skulle bli stort och mäktigt igen.

Ronald Reagan insåg att Sovjetunionen och kommunismen kunde och skulle besegras.

Efter två presidentperioder valde Putin att 2008 lämna över till staffagefiguren Dmitrij Medvedev och i stället bli premiärminister. I fjol lät sig dock Putin på nytt omväljas som president och fortsätter sin offensiva militärpolitik med full kraft. Det vapenskrammel som Ryssland nu utvecklar skrämmer slag på de baltiska grannländerna och Polen och framkallar betydande oro även i Finland och ett Sverige, som enligt ÖB Sverker Göransson skulle kunna hålla ut ”högst en vecka” vid ett sovjetiskt angrepp.

När USAs president Barack Obama för en tid sedan hotade ingripa militärt i Syrien lät den ryska ledningen förstå att man i så fall, som en föregiven säkerhetsåtgärd, skulle kunna komma att gå in i Baltikum. Trupper koncentrerades också till de baltiska gränstrakterna. Nu ser länderna i det ryska närområdet med oro på hur en rysk/vitrysk militärövning med beteckningen Zapad  (Väst) 13 svällt ut till att omfatta drygt 40 000 man från ursprungligen aviserade 13 000.

I en analyserande text av TTs Jan Winter som publicerats den 25/9 heter det:

Upplägget för Zapad 13 (Väst 13) tyder på att syftet varit en skrämsel- och styrkedemonstration mot Rysslands och Vitrysslands närmaste grannar, heter det bland annat i den estniska försvarsledningens kommentar.

Winter konstaterar vidare att i Nordeuropa pågår vad som kan betecknas som ”rena kappövningen” mellan öst och väst. Militärhistorikern Lars Gyllenhaal, som är expert på den ryska upprustningspolitiken, menar att man får gå tillbaka till ”sovjetisk tid” för att hitta en motsvarighet både på öst- och västsidan.

Vladimir Putin: en formellt folkvald despot.

September månad har varit särskilt militärintensiv vad beträffar det svenska närområdet, där svenska JAS Gripen-plan just nu samövar med NATO-flyg inom ramen för övningen Arctic Challenge. Även den svenska artilleriövningen Höstlöv ingår här på ett hörn. Nyligen avslutades ett örlogsspel i södra Östersjön betecknat Northern Coasts med svensk övningsledning och förlagt partiellt till Gotland.

Västliga örlogsenheter kunde samtidigt observera, hur rysk örlog flyttade över 20 000 soldater inklusive stora vitryska elitförband från Sankt Petersburg till Kaliningrad-parametern. En fullständigt unik manöver enligt Gyllenhaal.

Väst planerar att i november hålla en övning kallad Steadfast Jazz, där polska och baltiska trupper skall samöva under NATOs ledning. Gyllenhaal menar att ökningen i västliga övningar bäst kan förklaras av en ökad vaksamhet efter den omfattande ryska övningen Zapad 09 för fyra år sedan. Baltstaterna blev ordentligt skrämda därav och krävde fler samordningsövningar för att vässa försvaret.

Vi tycks alltså vara inne i ett nytt slags kallt krig där öst och väst ånyo spänner musklerna mot varandra. Detta sker samtidigt som president Putin alltmer framstår som en inflytelserik internationell aktör, som utnyttjat Obama-administrationens svaghet i syfte att framflytta sina egna och sitt lands positioner. I sedvanlig ordning är det också från ryskt håll det nu kommer anklagelser mot väst om en återgång till ”kallakrigs-retorik” för något man själv lagt grunden till.

I Vietnam blev det Kalla kriget varmt.

I det ursprungliga Kalla kriget förekom även ”varma” inslag i form av väpnade konflikter på platser som Korea, Vietnam, Afrika och Sydamerika. Det återstår att se om så kommer att bli fallet också i det nya Kalla krig som nu tornar upp sig på ett ganska skrämmande sätt. Det finns en uppenbar risk att så kommer att ske i exempelvis Mellanöstern.

Ryssland har slutligen en härskare som enligt Anna Arutunyan i en färsk bok – Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor) – är en ”folkvald despot” med en enorm makt, vilken kan förklaras av landets outvecklade demokrati och feodala traditioner. Tidigare despoter av denna karaktär, låt vara att de inte varit folkvalda, har aldrig tvekat att inta en aggressiv attityd mot omvärlden och lägga tidigare fria stater under sig om man anser att så är förenligt med de nationella intressena och behoven.