Åkessons senaste bok: folkhemsnostalgi och nationalism

Jimmie Åkesson slår i sin senaste bok ett slag för det moderna folkhemmet och den demokratiska nationalismen.

Några månader före valet 2018 gav Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ut en bok med titeln Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision (Asp & Lycke, 192 sidor). Boken utgör en sammanställning av tal som Åkesson hållit i olika sammanhang samt utdrag ur SDs principprogram. Detta har blandats ut med diverse reflektioner.

Det är definitivt inget fel på Jimmie Åkessons skrivförmåga. SD-ledaren har full kontroll över ärans och hjältarnas språk såväl muntligt som skriftligt. Vilket naturligtvis borde vara ett minimikrav för vilken partiledare som helst. I likhet med alla politiska dokument syftande till att föra fram ett visst partis officiella ståndpunkter ligger det dock i sakens natur att det, uppriktigt sagt, är en småtråkig bok. Detta hindrar inte att det finns ett och annat som väcker intresse.

Jimmie Åkesson sammanfattar i sitt förord bokens syftemål på följande sätt (sidan 8):

Det mesta i den här boken är rent tyckande, beskrivningar av vår vision, av hur det svenska samhället skulle se ut om jag och Sverigedemokraterna fick styra, idéer om hur vägen dit kan se ut. Vad driver oss? Vilka är mina egna drivkrafter? Vilka erfarenheter har format mina värderingar? Det är således ingen akademisk avhandling, jag skriver från hjärtat. Ett slags debattbok med utgångspunkt i mina och partiets idéer om det moderna folkhemmet.

Sverigedemokraterna har haft tre partiledare sedan starten 1988: Anders Klarström (1988-95), Mikael Jansson (1995-2005) och Jimmie Åkesson (2005-). Den bärande idén om folkhemmet har hängt med under hela denna drygt 30-åriga tid. Jag kan ha fel, men ingen av partiledarna synes dock ha omfattat folkhemstanken med samma hart när religiösa övertygelse som Jimmie Åkesson. En av hans stora politiska förebilder är tvivelsutan den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson (1885-1946),

Ja, Åkesson menar att Hansson troligen kallat sig ej endast socialkonservativ och nationalist utan till och med sverigedemokrat om han vore i livet i dag.

Per Albin Hansson var tveklöst nationalist.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag ställer mig förhållandevis skeptisk till Jimmie Åkessons och andra sverigedemokraters idealiserande av Per Albin Hansson och den nostalgiska klockartron på folkhemmet som lösning på alla samhälleliga problem. Det är emellertid  inte fel att lyfta fram Per Albins förtjänster som en landsfaderlig gestalt under besvärliga krigs- och beredskapsår. Det svenska folket behövde en samlande ledare och Hansson får sägas ha med den äran iklätt sig denna roll.

Att Per Albin Hansson tveklöst var nationalist är jag helt överens med Jimmie Åkesson om. En av hans mer uppmärksammade aforismer var således ”Sverige åt svenskarna. Svenskarna åt Sverige.” Därför skorrar det grundfalskt när dagens socialdemokrati hävdar att just nationalismen är ett av de största hoten mot ett fritt samhälle. Per Albin Hansson var, som jag tidigare framhållit på min blogg, emellertid långt ifrån bara landsfader vilken (ehuru lögnaktigt) försäkrade svenska folket att ”vår beredskap är god”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/21/per-albin-inte-bara-landsfader/

Hansson kommer inte ifrån ansvaret att i sin dåvarande kapacitet som försvarsminister ha varit en drivande kraft bakom det försvarsbeslut som 1925 föranstaltade om den dittills mest omfattande militära nedrustningen i svensk historia. Den sannolikt största fläcken på Per Albins renommé är dock att han som statsminister i den krigstida samlingsregeringen med den så kallade Baltutlämningen gav klartecken för utlämnandet av 2700 tyska och 146 baltiska krigsflyktingar till Sovjetunionen 1946.

Det vore dock som jag ser det felaktigt att av Åkessons faiblesse för Per Albin och folkhemmet – en term som har den konservative politikern och ideologen Rudolf Kjellén (1864-1922) som upphovsman – dra den förhastade slutsatsen, att Sverigedemokraterna skulle vara ett mer eller mindre socialdemokratiskt parti, vilket en del borgerliga debattörer brukar påstå.

SD är bevisligen djupt kritiskt till sosseriet, vilket framgick med all önskvärd tydlighet av den dokumentärfilm Ett folk, ett parti som partiet producerade kort tid före valet den 9 september 2018. I filmen beläggs med autentiska citat och med hänvisning till historiskt oantastligt källmaterial att Socialdemokraterna redan från slutet av 1800-talet som parti var påfallande rasorienterat, något som skulle slå ut i full blom med antisemitism och tvångssteriliseringar ända upp i modern tid. Den som har litet tid över kan tillgodogöra sig filmen via följande länk: https://www.youtube.com/watch?v=W56ZKUVECWs

Ett folk, ett parti uppmärksammar kort sagt sådant som Stefan Löfven et consortes helst talar väldigt tyst eller inte alls om, även bortsett från krigseftergifter i form av tyska trupptransporter genom Sverige, krav på att naziregimen skulle J-stämpla tyska judars pass, censur av tyskkritiska publikationer och annat som den av Socialdemokraterna dominerade koalitionsregeringen gav klartecken för. Det bör framhållas att inte heller den av Jimmie Åkesson beundrade Per Albin Hansson klarar sig särskilt bra i den aktuella filmen.

Jimmie Åkesson: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision.

Den tydligaste skillnaden mellan sverigedemokratisk ideologi och dagens socialdemokrati står, som jag ser det, att finna i SDs syn på kristendomens betydelse för det svenska kulturarvet. I SDs principprogram läser vi följande: ”Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.” Detta är nog så långt bort man kan komma från det nutida sosseriets oförblommerade materialism och oförståelse för andliga värden.

Om jag har vissa problem, vilka dock inte på något sätt skall överdrivas, med Jimmie Åkessons idealiserande av folkhemmet och dess talesman Per Albin Hansson så välkomnar jag Åkessons och principprogrammets försvar av den nationalism som jämte socialkonservatismen är Sverigedemokraternas ideologiska grundbult. Jimmie citerar ur principprogrammet (sidan 46): ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd ifrån alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Utan nationalismen, viljan att vara en sammanhållen nationalstat, hade Sverige yttermera inte blivit vad landet är i dag: en fri, självständig och demokratisk nation. Det var den nationella känslan som vägledde frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson när han tog upp kampen mot utländskt fogdevälde. Det var samma känsla som präglade Gustaf Eriksson Vasa när denne med hjälp av bland andra dalkarlarna kastade ut danskarna och avsatte kong Kristian II (Tyrann) från den svenska tronen.

Som Jimmie Åkesson framhåller (sidan 47): ”Jag vågar påstå att nationalstaten är en överlägsen modell för att bygga ett land med hög grad av tillit, hemkänsla, gemenskap och trygghet. Nationalstaten innebär stabilitet, samförstånd, välfärd och fred. Bland olika modeller för att bygga stater, har nationalstaten visat sig vara den som består över tid.”

Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision är Jimmie Åkessons fjärde bok. De tre tidigare har varit Åkesson om… (2009), Satis polito (2013) samt Tio år som partiledare (2016). Vad jag finner en smula egendomligt är att debutboken Åkesson om... inte tas upp i den uppräkning av Åkessons tidigare böcker som återfinns på ett eftersättsblad. Är den kanske rentav slutsåld?

Den som är intresserad kan under alla omständigheter ta del av min recension av Åkesson om…, som är en samling av partiledarens så kallade veckobrev under sista kvartalet 2008, här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Fotnot: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision kan beställas via http://www.asplycke.se..

 

SD-Karlsson ställde Löfven till svars för terror- och diktaturstöd – Löfven pratade järnrör

Nej, några seriösa svar fick inte Mattias Karlsson ur statsministern.

Ibland känner jag mig särskilt tillfreds med att vara sverigedemokrat.

Det jag nu närmast tänker på är Mattias Karlssons insats i riksdagen fredagen den 22 april, då han riktade skarp kritik mot statsminister Stefan Löfven på grund av Socialdemokraternas mångåriga och synnerligen aktiva stöd för terror- och diktaturrörelser runt om i världen.

Meningsutbytet mellan Mattias Karlsson och Stefan Löfven kan avnjutas via TV4 här:

http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/h%C3%A4r-g%C3%A5r-stefan-l%C3%B6fven-till-h%C3%A5rd-attack-mot-sd-3350605

Det var alltså Mattias Karsson som under riksdagens frågestund gick till hård attack mot Löfven och sosseriets utrikespolitiska försyndelser och avkrävde statsministern ansvar för dessa. I huvudparten av media har det emellertid framställts som om det var Löfven som ställde SD till svars för påstådda nazistiska och fascistiska rötter.

Jag överlåter åt mina läsare att själva bedöma det verkliga förhållandet.

Fatahledaren Mahmoud Abbas tackar Löfven för erkännandet av ”Palestina” samt en dusör om 1,5 miljarder kronor.

Mattias konstaterade, helt sanningsenligt, att sossarna under många år samverkat intimt med en rad kommunistiska och andra typer av totalitära diktaturer och terroriströrelser. Han tog fram det palestinaarabiska  al-Fatah samt det statsbärande partiet MPLA i Angola som exempel på de socialdemokratiska försyndelserna.

Dessa båda entiteter har Socialdemokraterna inte bara samarbetat med och berömt – vid en socialdemokratisk partikongress för något år sedan omnämnde Stefan Löfven al-Fatah som ”vårt kära systerparti” – utan fastmer överöst med svenska skattepengar. Detta trots att det av humantära hjälporganisationer och internationella media som tyska Der Spiegel konstaterats att såväl al-Fatah som MPLA fortlöpande och systematiskt ägnar sig åt terror, våld och tortyr av det mest brutala och barbariska slag gentemot oliktänkande.

Stefan Löfvens svar bestod initialt i att prata om järnrör och en tidigare SD-medlem som kallat en kvinna ”hora” samt att svepande påstå att Sverigedemokraterna har sina rötter i nazismen. Den som tycker att detta är en övertygande argumentation får naturligtvis göra det, men samtidigt kan man inte undgå att konstatera att Socialdemokraterna behåller sina extremister medan SD utesluter dem enligt principen om den  nolltolerans, som till och med Stefan Löfven borde ha hört talas om.

Löfven fortsatte med att påstå att ”arbetarrörelsen” alltid stått upp mot diktaturer och att Mattias Karlsson nog skulle få ”äta upp” sina ord. Det förra är helt enkelt inte sant, det senare högst tvivelaktigt; Mattias Karlsson presenterade bara fakta som Löfven inte ens försökte bemöta på något seriöst sätt.

Den senare menade också, att Socialdemokraterna inte behöver någon undervisning i demokrati av en SD-representant. Hans debattinsats visade hur fel han hade: sanningen är att hela S-partiet är i akut behov av en omfattande intensivkurs i demokrati på det utrikespolitiska området!

Rasbiologen och S-riksdagsmannen Alfred Petrén stod bakom den motion som ledde till etablerandet av rasbiologiska institutet i Uppsala.

Sosseriets samverkan med världens diktaturstater går tillbaka till tiden före Andra världskriget, då Statens rasbiologiska institut i Uppsala kom till stånd efter en riksdagsmotion som undertecknats av riksdagsledamöter från skilda partier men med politikern, psykiatrikern och rasbiologen Alfred Petrén (S) i spetsen. Institutets verksamhet leddes av den med nationalsocialismen starkt sympatiserande Herman Lundberg.https://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_institut_f%C3%B6r_rasbiologi

Institutets verksamhet gick i stark sammanfattning ut på att ”förädla den svenska folkstammen” genom att bedriva rashygien riktad mot oönskade grupper som exempelvis zigenare, tattare och så kallade sinnesslöa. Institutet lät tala om sig internationellt och besöktes ofta av tyska nationalsocialister, vilka som bekant kom till makten 1933.

Inte heller under kriget förmärktes något särskilt starkt avståndstagande från Socialdemokraterna visavi Nazityskland, som bereddes tillfälle att frakta både vapen och militär trupp genom Sverige; den sossedominerade samlingsregeringen lät därtill beslagta och censurera nazikritiska publikationer. Först när det började gå dåligt för tyskarna drog den svenska regeringen under Per Albin Hanssons (S) öronen åt sig.

Efter krigsslutet dröjde det inte länge innan sossarna började fjäska för den totalitära stormakt som ersatt Nazityskland som det största internationella hotet med freden, Sovjetunionen under ledning av den paranoide diktatorn Josef Stalin. Till Sovjet överlämnade den svenska regeringen i den så kallade Baltutlämningen utan större betänkligheter cirka 2700 tyska krigsfångar och något hundratal balter som stridit på Tysklands sida.

Paret Olof och Lisbet Palme möter Fidél Castro.

Starkt pådrivande i den nya, sovjetvänliga linjen var utrikesminister Östen Undén, som vid ett tillfälle blev mycket upprörd då någon påstod att den biträdande sovjetiske utrikesministern, Vysjinski, ljög (om den i Sovjet tillfångatagne diplomaten Raoul Wallenberg). Genom Undéns ovilja att stöta sig med Stalin gick den hjältemodige Wallenberg, som i Ungern räddat tusentals judar undan nazisterna, under i sovjetisk fångenskap.

Den socialdemokratiska prosovjetismen höll i sig, även om Sverige i ren självbevarelsedrift spelade under täcket med NATO och USA. Olof Palme tog under sin tid som statsman den vänliga inställningen till Sovjetunionen och en rad andra kommunistdiktaturer och -rörelser till nya höjder. Sverige ”ägnar sig inte åt antisovjetism”, inskärpte Palme som 1975 tillsammans med KGB-samarbetsmannen Pierre Schori reste till Kuba och kramade om diktatorn Fidél Castro.

Under det Kalla kriget hade vidare ett gäng på den tiden yngre socialdemokrater ur den inre S-kretsen, däribland Schori, Anders Thunborg och Sten Andersson, enligt uppgifter som offentliggjorts av den tidigare underrättelsechefen Olof Frånstedt, regelbunden kontakt med KGBs representant på den sovjetiska ambassaden.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

José Eduardo dos Santos har haft makten i Angola sedan 1979.

Därjämte tog sossarna tidigt parti för kommunistsidan i Vietnamkriget – Nordvietnam och dess femtekolonn i syd, Viet Cong (FNL) – samt andra marxistiska eller marxistinfluerade rörelser i Tredje världen såsom de av Mattias Karlsson nämnda MPLA i Angola och al-Fatah i ”Palestina”.

Personligen är jag särskilt glad över att Mattias tog upp MPLA; jag var ordförande i Svenska Angolagrupperna, som stödde den angolanska oppositionen, från 1984 och till en bit in på 1990-talet. Angola ägnar sig under diktatorn José Eduardo dos Santos ledning ej endast åt förtryck av oliktänkande inklusive utomrättsliga avrättningar (ping Margot Wallström!) utan är även en av världens mest korrupta stater.

Stefan Löfven försökte som sagt inte ens att bemöta Mattias Karlssons välgrundade anklagelser på något seriöst sätt, något som nu finns dokumenterat för evigheten både på film och i riksdagens protokoll. Medan SD gjort upp med sitt tvivelaktiga förflutna – även om Löfven överdrev betydligt finns ju sådana inslag – väntar vi ännu på Socialdemokraternas ursäkt och avståndstagande från sitt stöd för terror- och diktaturrörelser.

Som ju de facto fortsätter än i dag trots Löfvens lama bortförklaringar. Och oavsett vad man än må anse om SDs bakgrund, så finns det en avgörande skillnad vid en jämförelse med socialdemokratin: SD har aldrig med en enda skattekrona, eller på annat sätt, stött diktaturstater och terrorrörelser. S har fört precis en sådant demokratifientlig politik i regeringsställning och fortsätter att göra det medan jag skriver detta.

Per Albin – inte bara landsfader

Per Albin Hansson (1885-1946) har gått till historien som tillskyndare av det svenska så kallade folkhemmet samt landsfader under de besvärliga beredskapsåren 1939-45. Med sin skånska dialekt och vardagliga framtoning blev Per Albin för många en trygg medelpunkt i tillvaron. Han framstår än i dag som något av en idealisk ledargestalt, icke minst i en del Sverigedemokraterna närstående kretsar.

”Folkhemstalet” från 1928 här:

http://www.youtube.com/watch?v=X-vwl8Qq–I

Ordet ”folkhem” var dock inte Per Albins innovation – det hade tidigare myntats av den konservative politikern och geopolitiske teoretikern Rudolf Kjellén.

 Per Albin gillade bowling.

Och visst behövdes en samlande gestalt under Andra världskriget, då Sverige på ett hår när undgick att dras in i krigshändelserna. Per Albin tog inte utan vånda på sig rollen som landsfader, och kunde i ett tal några dagar före krigsutbrottet 1939 – inte alls sanningsenligt – försäkra svenska folket att ”Vår beredskap är god.”

Sanningen var att Sverige stod ganska blottställt inför tänkbar främmande (läs: tysk) aggression, och om det värsta hade inträffat hade vi nog blivit ett lätt byte för Hitlers trupper ungefär på samma sätt som Danmark och Norge blev det den 9 april 1940. Faktum var att Per Albin Hansson själv bar en del av skulden till den dåliga militärberedskapen.

Det var nämligen Per Albin Hansson som var försvarsminister då riksdagen 1925 röstade igenom det beryktade nedrustningsbeslutet, vilket trädde i kraft 1928. En stor mängd förband lades ner, värnpliktstiden kortades och många yrkesbefäl avskedades. Beslutet togs då socialdemokraten Rickard Sandler var statsminister. Under senare delen av 1930-talet började det åter satsas mer på försvaret, men tiden fram till krigsutbrottet den 1 september 1939 var alltför kort för att detta skulle hinna slå igenom.

Per Albin Hansson föddes i Kulladal i Malmö den 28 oktober 1885 som son till muraren Carl Hansson och pigan Kjersti Persdotter. Han hade tre bröder – Johan, Sigfrid och Nils Edvin. Av dessa blev Sigfrid Hansson (1884-1939) en känd socialdemokratisk partiman som bland annat blev generalsekreterare i Socialstyrelsen, riksdagsledamot och tidningsman. Per Albin blev tidigt efter den fyraåriga skolgången en fanatisk nykterhetsivrare och anslöt sig redan år 1901 till nykterhetsorden Verdandi. Tio år senare röstade han mot partiledaren Hjalmar Branting och krävde att totalförbud mot alkohol skulle skrivas in i partiprogrammet.

Efter en karriär i socialdemokratiska ungdomsförbundet kom Per Albin Hansson 1917-23 att bekläda posten som chefredaktör för tidningen Social-Demokraten. Under 1920-talet fungerade han sedan som försvarsminister i flera omgångar, vilket i hög grad upprörde konung Gustaf V – Hansson var ju en känd pacifist och anti-militarist! Som vi sett ovan kom han att presidera över nedrustningsbeslutet 1925.

 Gustaf V rasade mot nedrustningsbeslutet 1925.

1925 var även det året då den aristokratiske arbetarledaren Hjalmar Branting – ofta kallad ”Hövdingen” – avled. Den självklare efterträdaren var Fredrik Thorsson, men då denne blev svårt sjuk utsågs Rickard Sandler till ny partiledare och även statsminister. Per Albin Hansson hade dock en given plats i partitoppen och höll i januari 1928 det bekanta ”folkhemstalet (se ovan).

1932 blev Per Albin statsminister och kom – med undantag för några månader sensommaren 1936 då bondeförbundaren Axel Bramstorp-Pehrsson var regeringschef – att inneha detta ämbete till sin död den 6 oktober 1946. För många svenskar framstår han fortfarande som ”landsfadern”, den som kunde ingjuta litet trygghet i nationen under de svåra beredskapsåren under kriget.

Om Per Albin i ett beredskapsperspektiv finns mer information här:

http://www.beredskapsmuseet.com/peralbin.html

1941 ansåg sig samlingsregeringen under Per Albins ledning tvingad att tillåta tyska trupptransporter genom Sverige i anslutning till Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen, vilket gav upphov till den så kallade midsommarkrisen. Så länge det gick bra för tyskarna fortsatte den välvilliga svenska inställningen gentemot Berlin. Denna politik yttrade sig även i censur och beslagtagande av tysk- och nazistkritiska tidningar. Först efter det tyska nederlaget vid Stalingrad i början av 1943 blev Sverige mer avvisande visavi de tyska kraven. Det var även under krigsåren som Per Albin Hansson signerade den långtgående lagen om tvångssterilisering av bland andra personer med psykiska handikapp, zigenare och  tattare.

 En olycklig baltisk flykting släpas iväg av polis.

Frågan är om inte den största fläcken på Per Albin Hanssons och samlingsregeringens renommé är beslutet i juli 1945 – två månader efter freden i Europa – att utvisa cirka 2700 tyska och baltiska flyktingar till Sovjetunionen. Trots att endast  146 balter fanns med bland de tvångsutvisade kom affären att kallas Baltutlämningen. Beslutet verkställdes under stor uppståndelse i januari 1946. Utan tvivel påverkades Per Albin starkt av regeringens båda sovjetvänner, utrikesminister Östen Undén och finansminister Ernst Wigforss. Den bästa skildringen av Baltutlämningen är nog Valentin Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag 1997, 400 sidor).

Som gammal vänstersocialist var Per Albin dock själv långt ifrån någon Sovjet-fiende, vilket framgick med klar tydlighet då försvarsstabschefen Axel Rappe föreslog att en svensk fördelning skulle sättas in på Finlands sida i Finska vinterkriget 1939-40: ”Djävla skitprat”, skall Per Albin ha utbrustit och så var den frågan avgjord.

Per Albin Hansson spelade visserligen bowling då och då men var långt ifrån något spänstfenomen. Han gillade även att spela på trav och sitta uppe på nätterna och spela kort i glada vänners lag under nyttjande av en myckenhet tobak och alkohol.

 Långvarige efterträdaren Tage Erlander – statsminister i 23 år.

Den 6 oktober 1946 kom slutet, då landsfadern segnade ned i en hjärtinfarkt efter att ha klivit av spårvagnen på väg till hemmet i Ålsten utanför  Stockholm. Han skulle ha fyllt 61 år tre veckor senare. Efterträdare blev, något otippat, Tage Erlander – den naturlige arvtagaren ansågs av många vara Gustav Möller.

Till sist något om Per Albin Hanssons familjeförhållanden. I själva verket hade han två familjer. Han hade med hustrun Sigrid Vestdahl barnen Anna Lisa och Per Gunnar; Anna Lisa med efternamnet Berkling blev senare journalist. Efter skilsmässan 1926 kom Hansson att sammanbo med Elisabeth Fryckberg och med henne få döttrarna Elsa Brita och Karin. Per Albin Hansson vistades långa tider hos båda familjerna.

Familjeförhållanden av detta slag är  inga konstigheter i dag, men på Per Albins tid hade det väckt stort  uppseende om uppgifterna läckt ut och sannolikt spolierat Hanssons politiska karriär. Dåtidens press valde dock genom ett gentlemen´s agreement att tillämpa självcensur, precis som man gjorde trots vetskapen om att prins Bertil träffade en skild kvinna i England.

För att sammanfatta. Visst bör vi  ihågkomma Per Albin Hansson som den betydande politiker han var och applådera hans folkhemsideal och landsfaderliga insatser i samband med Andra världskriget. Någon kritiklös idealisering tycker jag dock inte det finns skäl att ägna sig åt. Hansson hade sina fel och brister, och som framgår ovan var dessa i en del fall ganska uppseendeväckande.