100 år sedan Richard Nixon föddes: en av de stora presidenterna

USAs 37e president Richard M. Nixon (1913-94).

I år är det  100 år sedan Richard Nixon – den ende amerikanske president som avgått frivilligt från sin post – föddes. Jag skall försöka reda ut varför han blev så hatad men också älskad och även belysa de betydelsefulla insatser han svarade för, innan han 1968 valdes till president efter en jämn uppgörelse med demokraternas kandidat Hubert Humphfrey. Nixons största bedrift som president var sannolikt hans Kina-politik, vars följder är med oss än i dag.

Richard Milhous Nixon föddes i Yorba Linda, Orange County i Kalifornien den 9 januari 1913. Han kom från enkla förhållanden. Föräldrarna var Frank Nixon och Hannah Milhous, den senare med tysk bakgrund. Fadern var först metodist men blev omsider, liksom hustrun, kväkare. Den unge Richard fick en sträng uppfostran och förbjöds svära, dansa och dricka alkohol. Av bröderna avled Arthur och Harold i TBC i unga år medan Donald levde mellan 1914 och 1987. Yngsta brodern Edward, född 1930, lever fortfarande.

Unge Richard visade sig vara en duktig skolelev som gillade latin och Shakespeare. Eftersom familjens ekonomiska omständigheter inte tillät akademiska studier vid någon av de mer prestigefyllda läroanstalterna, enrollerade sig Nixon först vid Whittier College i Kalifornien. Nixon valdes här till ordförande i elevrådet. Därefter började han studera juridik vid Duke University i Durham, North Carolina 1934. Båda dessa institutioner präglades av de ideal som förfäktades av metodister/kväkare.

Nixon försökte sedan få en anställning vid några av de mer kända advokatbyråerna i New York men misslyckades med detta, varför han återvände till Duke för att ta sin advokatexamen. När det var klart flyttade han tillbaka till Whittier, där han blev delägare i en advokatbyrå som drevs av en vän till familjen. 1940 gifte han sig med high school-lärarinnan Pat Ryan. Tillsammans fick de döttrarna Tricia, född 1946, och Julie, född 1948. Den senare kom att gifta sig med en sonson till förre presidenten Dwight D. Eisenhower, vars vicepresident Nixon var i två perioder.

Familjen Nixon: Julie, Tricia, Richard och Pat.

Under Andra världskriget var Nixon inkallad i flottan. Han ansågs vara ha goda ledaregenskaper och avancerade till örlogskapten. Han skall också ha gjort sig ett namn som den amerikanska Stilla havs-flottans främste pokerspelare. Efter kriget gav sig Richard Nixon politiken i våld och anslöt sig till Grand Old Party (GOP), det vill säga republikanerna. 1946 invaldes han vid 33 års ålder i den amerikanska kongressens representanthus.

Nixon invaldes i representanthuset samtidigt som den blivande presidenten John F. Kennedy. Deras respektive tjänsterum låg intill varandra, och de blev goda vänner trots olika partier och sina helt olika typer av bakgrund. 1950 invaldes Nixon i senaten efter en antikommunistisk valkampanj som gav honom smeknamnet ”Tricky Dick”. Nixon gillade inte att framträda offentligt men gjorde likväl bra ifrån sig som kampanjtalare.

Antikommunismen låg i tiden i USA. Flera uppseendeväckande sovjetiska spionhärvor hade avslöjats, och Nixon deltog mycket aktivt i arbetet att avslöja kommunistiska landsförrädare. Han grundlade genom denna verksamhet  ett rykte som stenhård antikommunist, vilket gjorde honom hyllad och uppskattad i vissa kretsar. I andra, mer vänsterinriktade kretsar gjorde samma verksamhet att han betraktades med avsky som en fiende till så kallade progressiva värden.

Alger Hiss dömdes till fem ås fängelse för mened.

Jan Olof ”Jolo” Olsson har i bokverket 20e århundradet (Del 6 1951-1960) sammanfattat Richard Nixons ställning vid denna tid på följande sätt:

Nixon var för stora skaror nästan nationalhjälte. Av andra var han hjärtligt avskydd. Hans politiska karriär grundade sig på hans insats 1948 då han som medlem av representanthuset i Washington satt med i den kommitté som undersökte oamerikansk verksamhet. Det var Nixon som mot de övriga medlemmarna i kommittén, mot allmänna opinionen och trots kritik och hån i pressen var övertygad om att Alger Hiss, en av de framträdande i Franklin Roosevelts administration, trots sina nekanden var skyldig till vad han anklagats för, nämligen att ha lämnat ut uppgifter till en kommunistisk agent. Det visade sig att Nixon hade rätt, och från det ögonblicket blev han dessvärre de ultrapatriotiska amerikanernas idol och för de liberala den mest avskydda figuren i politiken näst senator McCarthy.

Just det. Nixon fick rätt den gången, liksom så många andra gånger. Det har det vänstervridna/politiskt korrekta etablissemanget i USA och västvärlden aldrig kunnat förlåta honom.  Nixon trodde, mer än de flesta andra, på den avhoppade kommunisten och redaktören i tidskriften Time, Whittaker Chambers, när denne hävdade att den respekterade diplomaten Alger Hiss – som vid denna tid var ordförande i den ansedda Carnegiestiftelsen – inte bara var medlem i det amerikanska kommunistpartiet, utan också hade lämnat ut hemliga dokument till Sovjetunionen.

Det var den 21 januari 1950 som en jury i New York fann Alger Hiss skyldig till mened och dömde honom till fem års fängelse. Han kunde formellt inte dömas för spioneri, eftersom de brott han begått var preskriberade, men i realiteten var det som sovjetspion och landsförrädare han dömdes och tvingades schavottera inför en hel värld. De avgörande bevisen mot Hiss var mikrofilmer innehållande avfotograferade dokument som Chambers hade gömt i en ihålig pumpa på sin bondgård i Maryland. Historien med pumpan har sedan använts för att förlöjliga Nixon och hans medarbetare, precis som om bevisen skulle vara mindre trovärdiga om de gömts i en pumpa.

Alger Hiss förnekade under resten av sitt långa liv sin skuld och har därvid alltid haft en trogen anhängarskara bland de politiskt korrekta i västvärlden. Under rättegången kom dock Hiss att inveckla sig i det mer långsökta försöket att dölja sanningen efter det andra. Först gjorde han gällande att han aldrig i hela sitt liv sett Whittaker Chambers. När det emellertid blev klart att den senare hade detaljerade kunskaper om makarna Hiss privatliv, möblemanget i deras bostad och om Algers fritidsintressen, övergick han till att påstå att han känt Chambers flyktigt men då under ett annat namn.

Under båda rättegångarna mot Alger hiss gick Nixon hårt åt den kommunistiske sovjetspionen, vilken lika envetet och med ett överlägset flin på läpparna bedyrade sin oskuld och samtidigt anklagade Chambers för att vara än sinnessjuk, än försmådd homosexuell beundrare av Hiss. Till slut blev det Nixon – och rättvisan – som segrade. Chambers kontrasterar i sin berömda memoarbok Witness (1952) de styrkor som ”vann Hiss-fallet åt nationen” mot ”de glittrande Hiss-styrkorna”. Skillnaden dem emellan var, menade Chambers, ungefär densamma som ”mellan det glittrande franska ridderskapet och de något skamfilade engelska bågskyttarna, som segrade vid Agincourt”.

Richard Nixons insats i Hiss-fallet kan knappast överskattas. Om inte Alger hiss hade fällts och vidden av det sovjetiska spionaget i USA inom framförallt Roosevelt-administrationen blottlagts, hade cancern troligen inte kunnat kontrolleras och kanske fått en dödlig utgång för USA som fri och demokratisk nation.

Eisenhower och Nixon: president och vicepresident.

Richard Milhous Nixon var under hela sin offentliga verksamhet förföljd av skandaler och kontroverser. Efter Hiss-affären kom, sedan Nixon nominerats till Eisenhowers vicepresident, den så kallade Checkers-affären. Nixon anklagades här för att ha tagit emot motsvarande 90 000 kronor i mutor av en affärsman. Den enda gåvan han tagit emot, försäkrade Nixon dock i ett emotionellt TV-tal till nationen, var hunden Checkers som hans små döttrar tyckte så mycket om.

I talet berörde Nixon också sin fattiga barndom i ett enkelt kväkarhem. Genom talet fick Nixon opinionen på sin sida och tvingade Eisenhower, som hade en ganska sval inställning till sin vicepresident, att uppskattande tillstå: ”Dick, you are my boy.” Inför presidentvalet 1956 försökte presidenten förmå Nixon att avsäga sig vicepresidentskapet för att i stället ingå i regeringskabinettet. Nixon, som anses vara en av de mest inflytelserika vicepresidenterna i USAs historia, vägrade dock gå med på detta.

När Eisenhowers två presidentperioder var över – han hade i båda valen besegrat den demokratiske kandidaten Adlai Stevenson – var Richard M. Nixon den logiske republikanske kandidaten. Uppgörelsen mellan honom och demokraternas John F. Kennedy i november 1960 blev ett av historiens jämnaste amerikanska presidentval. I den TV-sända valdebatten framstod Nixon på grund av sin mörka skäggbotten för en majoritet av allmänheten som mer osympatisk än den insmickrande Kennedy med sin pojkaktiga frisyr och sitt tandrika leende.

Nixon och Kennedy i TV-debatten. Kennedy vann på grund av Nixons skäggstubb.

Kennedy vann med en marginal omfattande endast 120 000 röster. Räknat i elektorsröster var dock skillnaden till Kennedys fördel så pass stor som 303 mot 219. 1962 ställde sedan ”Tricky Dick” upp i Kaliforniens guvernörsval och förlorade med stort eftertryck. Hans politiska karriär tycktes vara över, och i ett bittert uttalande inför den samlade presskåren vidhöll Nixon: ”You won´t have Nixon to kick around any more.” Richard Nixon var emellertid tillbaka redan 1964, då han gjorde ett misslyckat försök att bli nominerad som republikanernas presidentkandidat. I stället valde han att arbeta för Grand Old Partys uttalat konservative kandidat Barry Goldwater, som förlorade jordskredmässigt till Lyndon B. Johnson.

Nixons tid skulle komma i november 1968, då han besegrade Johnsons vicepresident Hubert Humphrey i ett jämnt val men där fördelningen av elektorsrösterna blev klara 301 mot 191. Nixon hade luttrats genom en rad kriser och stod nu redo att ta på sig rollen som världens mäktigaste ledare. Under de första fyra åren som USAs 37e president var han inte frånvarande från jobbet en enda dag på grund av sjukdom. Som vicepresident valde han den tämligen okände guvernören i Maryland, Spiro Agnew.

Nixon och Agnew.

Nixon och Agnew omvaldes med synnerligen betryggande marginal i presidentvalet 1972, då det demokratiska partiet ställde upp med den vänsterradikale Vietnam-krigsmotståndaren George McGovern. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där högerliberalen Björn Ahlander var chefredaktör,  skrev i en ledarkommentar den 9 november 1972:

”I ett vidare perspektiv utgör Richard Nixons och Henry Kissingers utrikespolitik ett hopp för världen. Deras mål är att dra in Sovjetunionen, Kina, Japan, Västeuropa och andra länder i ett globalt balanssystem som är ägnat att förebygga stora krig och som möjligen kan leda till en ny världsordning. Ingenting liknande detta har på allvar försökts sedan den berömda Wien-kongressen efter de förödande Napoleon-krigen.”

Nixon var i själ och hjärta, vilket framgått ovan, en övertygad antikommunist och ”kall krigare”, men han blev aldrig riktigt den konservativa amerikanska opinionens gunstling, även om de konservativa naturligtvis uppskattade hans insatser i kommunistbekämpningens tjänst i slutet av 1940- och början av 1950-talen.

Han var snarast en moderat konservativ pragmatiker, och hans och Kissingers avspänningspolitik uppfattades av många, sannolikt med en viss rätt, som alltför tillmötesgående gentemot Sovjet. Liksom många andra västliga bedömare överskattade Nixon och Kissinger den sovjetiska militära styrkan och sovjetsamhällets stablitet. Först Ronald Reagan ett decennium senare insåg att Sovjetunionen – som Reagan benämnde ”ondskans imperium” – kunde och skulle besegras av den fria världen med Förenta staterna som ledarnation.

Nixon omgiven av amerikanska soldater  under ett besök i Sydvietnam.

Reagan behövde dock inte besväras av Vietnamkriget, som var en kvarnsten om halsen för både Nixon och hans företrädare Johnson. Nixon lovade redan då han tillträdde 1968 att avsluta konflikten i Indokina med hedern i behåll, och i januari 1973 såg detta ut att ha lyckats med Parisavtalet som renderade Henry Kissinger och den nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho Nobels fredpris.

Drygt två år senare hade dock kommunisterna segrat i Sydvietnam, Laos och Kambodja sedan USA gradvis dragit tillbaka alla sina stridskrafter. Nixon-administrationens mantra ”fred med ära” kunde aldrig dölja det faktum, att Förenta staterna för första gången i historien hade förlorat ett krig. Vilka orsakerna till utgången av Vietnamkriget än var, så var inte president Nixons omedvetenhet om kommunismens natur en av dem.

Doktor Henry Kissinger: Nixons nationelle säkerhetsrådgivare samt utrikesminister.

Få förstod mer än Nixon kommunismens verkliga karaktär. Nixon torde med bitter klarhet ha insett att kriget inte kunde vinnas, men han försökte genom att beordra omfattande bombningar av Hanoi och Haiphong julen 1972 tvinga kommunisterna till förhandlingsbordet och få till stånd så förmånliga fredsvillkor som möjligt.

Det är tveksamt om Nixon någon gång på allvar trodde, att den korrupta regeringen i Saigon i längden kunde försvara sig mot anstormningen norrifrån.  Nordvietnam var tungt beväpnat med vapen från Kina och Sovjet samt hade till sin hjälp en femtekolonn i Sydvietnam, som i större delen av västvärlden kallades Viet Cong (vietnamesiska kommunister) men i Sverige benämndes FNL.

President Nixon överlägger med Röda Kinas premiärminister Chou En-lai.

Richard Nixons största utrikespolitiska bedrift kom med den Kina-politik som utformades av honom och den nationelle säkerhetsrådgivaren, senare utrikesministern Henry Kissinger. Genom sin resa till Peking 1972 förhindrade Nixon av allt att döma Kina att återförenas med Sovjetunionen och därmed skapa ett nära nog oövervinneligt världskommunistiskt block. Detta kunde ske genom att Nixon och Kissinger för de kommunistkinesiska  ledarna inklusive den redan senile ordförande Mao  Tse-tung kunde presentera amerikanska satellitfoton som visade offensiva sovjetiska militäranläggningar nära den kinesiska gränsen.
  
Att USAs närmande till det Röda Kina i sinom tid skulle gå ut över den traditionella partnern Republiken Kina på Taiwan (det var Carter-regeringen som erkände Peking på Taipeis bekostnad 1979) var beklagligt men kanske oundvikligt. I detta globala perspektiv framstår Watergate, som slutligen blev Nixons fall, som en struntsak.

Richard Milhous Nixon var en komplex personlighet. Han beskrev sig själv vid något tillfälle som ”en inåtvänd person i ett utåtriktat yrke”, en man som för sin personliga del och å sin familjs vägnar förmodligen skulle ha varit lyckligare om han på heltid fått ägna sig åt advokatyrket. Men viljan att göra en bestående samhällsinsats och att kämpa för de ideal han höll högt vägde tyngre, och trots sin naturliga tillbakadragenhet var han effektiv när han var ute på valturnéer. Att han var en god talare bevisade han genom sitt installationstal i Washington, D. C. i januari 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=zjFZlFXnrNs

Efter sin avgång 1974 – han hade dessförinnan och till sina många fienders stora förtret av sin efterträdare Gerald Ford benådats för eventuella brott begångna i samband med Watergate-affären – blev Nixon en respekterad ”äldre statsman” och ansedd utrikespolitisk analytiker och utlandsgäst. Han författade en rad framsynta böcker av vilka The Real War (1980) kommit ut i svensk översättning på Contra förlag under titeln ”Det verkliga kriget”. För mig kommer Nixon alltid att framstå som en av de stora presidenterna.

De fyra ”kandidaterna”

Dags att avslöja de fyra ”kandidaterna” A, B, C, D som jag beskrev i ett inlägg här om dagen. Störst huvudbry, att döma av de förslag som inkommit, vållade A. Där har en del felaktigt gissat på John F. Kennedy. Däremot erbjöd B – D uppenbarligen inga större problem. Här följer således facit:

Kandidat A: Franklin Delano Roosevelt (1882-1945)

Franklin D. Roosevelt – uppskattade cigarretter och dry martinis.

Franklin D. Roosevelt var USAs ”långvarigaste” president med sina fyra mandatperioder 1933-1945. Under den fjärde och sista perioden var han svårt sjuk i sviter av den förlamningssjukdom, troligen polio, han drabbats av 1921. Detta medförde att lagen ändrades så att amerikanska presidenter fortsättningsvis endast fick inneha ämbetet högst två perioder eller åtta år.

Roosevelt lärde sig så småningom att stå upp och gå med hjälp av käppar och kraftiga benskenor, men detta var oerhört ansträngande för honom. Pressen var under större delen av hans presidenttid strängt förbjuden att ta bilder av honom där det framgick att han var handikappad. Först mot slutet gick detta inte längre att dölja. Däremot lät han sig gärna avbildas med den eviga cigarretten som han rökte i munstycke. Favoritdrycken var dry martini, som han inmundigade i ansenliga kvantiteter.

På tal om drycker: Churchill har sagt att upplevelsen att tala med Roosevelt kunde liknas vid att öppna en flaska champagne!

Roosevelt föddes i Hyde Park i New York i en förmögen familj, främst på moderns sida. 1905 gifte han sig med den avlägsna släktingen EleanorRoosevelt (1884-1962), vars farbror var president Theodore Roosevelt. En kärlekshistoria mellan maken Franklin och Eleanors sekreterare höll på att ruinera deras äktenskap. Å andra sidan sägs även hustrun ha haft åtminstone två utomäktenkapliga förhållanden – ett med en manlig livvakt, ett annat med en kvinnlig vän. Franklin och Eleanor fick trots allt sex barn tillsammans.

Eleanor Roosevelt på jamaicanskt frimärke.

Franklin D. Roosevelt var innan han vann presidentvalet 1932 biträdande sjöminister 1913-20 samt guvernör i delstaten New York (1929-32). Genom sin kraftfulla ”New Deal”-politik och sitt en smula patriarkala ledarskap fick han USA på fötter efter depressionen och var tillsammans med den brittiske premiärministern Winston Churchill den fria världens förgrundsgestalter under Andra världskriget. Hustrun utsågs efter makens död till amerikansk FN-delegat.

Roosevelts mest minnesvärda yttrande är antagligen: ”The only thing we have to fear is fear itself.”

Kandidat B: Winston Spencer Churchill (1874-1965)

Winston Churchill gifter sig med Clementine Ogilvy.

Den andre av den fria världens viktigaste ledare under Andra världskriget föddes i en gammal adlig familj på godset Blenheim Palace i Oxfordshire. Han växte upp i London och Dublin där hans far, Randolph Churchill (1849-95), tjänstgjorde. Fadern dog tidigt i syfilis.

Unge Churchill hade stora problem med sin skolgång och gjorde sig känd som en svårbemästrad och uppstudsig elev som gjorde litet som det föll honom in. Bland annat skall han under en period ha använt opium. 1893 kom han dock in på militärakademin Sandhurst och utbildade sig till kavalleriofficer. Churchill deltog i det historiska slaget vid Omdurman i Sudan den 2 september 1898, då brittiska trupper under ledning av Lord Kitchener besegrade den muslimska fienden. Slaget gjorde ett outplånligt intryck på den 24-årige Churchill, som ger en färgsprakande skildring därav i sin berömda memoarbok Min ungdom.

Störst lycka gjorde dock Churchill som krigskorrespondent i bland annat Indien, Kuba och Sydafrika; det var under sin vistelse på Kuba han lade sig till med vanan att röka stora cigarrer. I Sydafrika blev han tillfångatagen av boerna men lyckades fly på ett dramatiskt sätt. På böckerna han skrev om sina eskapader blev han en förmögen man.

Churchill hade en ombytlig politisk karriär innan han 1940 efterträdde Neville Chamberlain som Storbritanniens premiärminister. Från och med 1908 innehade han ett flertal ministerposter för såväl de konservativa Tories som liberalerna innan han tvingades avgå som marinminister efter misslyckandet i slaget vid Gallipoli 1915. Han kom emellertid tillbaka och blev bland annat finansminister 1924. Under den tyska aggressionspolitik som under Hitler ledde fram till Andra världskrigets utbrott  var Winston Churchill en av få brittiska politiker som insåg faran med den tyska upprustningen, och sedan Tyskland angripit Polen 1939 var det bara en tidsfråga innan han skulle bli regeringschef.

Västvärldens ”två stora” – Churchill och Roosevelt – kom mestadels väl överens.

Det är ingen överdrift att säga att Churchill var en ödets man. Med sitt sävliga lugn och sin briljanta talekonst inspirerade han inte bara sina brittiska landsmän till stordåd utan blev en ledande fyrbåk för hela den fria världen.

Sedan Churchill överraskande förlorat till Clement Attlee och Labour i det första efterkrigstida valet insåg han att det största hotet mot frihet och demokrati hädanefter skulle komma från  Sovjetunionen och kommunismen, en fara som vapenbrodern Roosevelt – som Churchill för övrigt mycket uppskattade – negligerade. I ett tal i Fulton i Missouri, USA myntade han 1946 uttrycket ”järnridån” bakom vilken den kommunistiska världens förtryckta folk dvaldes.

Churchill återkom till makten 1951 och var premiärminister i en andra omgång fram till 1955. 1953 mottog han Nobelpriset i litteratur.

Winston Churchill och hans maka Clementine, född Ogilvy (baronessan Spencer-Churchill, 1885-1977) höll ihop troget under hela sitt äktenskapliga liv och fick fem barn. Av dessa lever fortfarande Mary, som föddes 1922. De övriga barnen dog mycket eller relativt unga.

Till sist en historia som säger en hel del om Churchills otvungna sätt. Han hamnade under en fin middag bredvid en  dam som snart blev varse att bordsgrannen var en smula på pickalurven. ”Ni är ju full, karl!” utbrister hon ogillande. Varpå Churchill genmäler: ”Ja, jag är full, men ni är ful. Skillnaden mellan oss är att i morgon har jag nyktrat till.”

Kandidat C: Adolf Hitler (1889-1945)

Hitler: nykterist, icke-rökare, vegetarian och djurvän. Och psykopatisk massmördare.

Hitler föddes 1889  i Braunau am Inn i dåvarande kejsardömet Österrike-Ungern. Den brutale och alkoholiserade fadern Alois Schicklgruber – som först vid 40 års ålder antog familjenamnet Hitler – var tullinspektör och flyttade runt med familjen en hel del. Det kan nämnas att det inte förekom någon antisemitism i det hitlerska barndomshemmet – fadern ansåg med rätta att judehat tydde på kulturell efterblivenhet.

Sedan fadern dött 1903 levde den unge Hitler med den älskade modern Klara i Linz fram till 1907, då även modern avled. Hitler flyttade nu till den kosmoplitiska metropolen Wien, där han misslyckades komma in på konstakademien. I stället drog han sig fram som hötorgs- och vykortsmålare och tog även andra ströjobb. Nätterna tillbringade han på natthärbärgen och ungkarlshotell. Det har gjorts föga övertygande försök att hävda att Hitler i Wien lade sig till med en homosexuell livsstil. Det var i alla fall i Wien den blivande diktatorn på allvar blev politiskt intresserad – han påverkades starkt av extremnationalistiska och antisemitiska ideologer såsom  Jörg Lanz von Liebenfels, Richard Wagner, Houston Stewart Chamberlain och Wiens borgmästare Karl Lueger.

När Första världskriget bröt ut 1914 enrollerade sig österrikaren Adolf Hitler som frivillig i tyska armén men kom inte att göra någon större militär lycka – han fick ingen högre grad än motsvarande vicekorpral.  Han blev sårad av granatsplitter 1916 och av gas 1918 och fick totalt fem militära utmärkelser, bland annat två järnkors av andra respektive första graden.

Resten är, som det brukar heta, historia. Hitler var 1921-45 ledare för det nationalsocialistiska arbetarpartiet NSDAP och från och med 1933 Tysklands enväldige så kallade Führer. Det har sagts att om inte Hitler hade varit så fanatiskt antisemitisk och inriktad  på militära erövringar så hade han kunnat bli en godartad politisk ledare. Men det var just dessa två fixa idéer – att judarna var orsaken till allt ont och att det ”ariska” tyska folket behövde livsrum – som drev Hitler framåt. Utan detta ideologiska bagage skulle han aldrig ha blivit politiker.

Eva Braun med sin 23 år äldre Führer.

I början på 1930-talet träffade Hitler den 23 år yngre Eva Braun (1912-45) som arbetade som biträde åt Hitlers ”hovfotograf” Hoffmann. Hon var en helt vanlig tysk flicka som aldrig kom att utöva något politiskt inflytande på Hitler. De ingick formellt äktenskap i bunkern under Berlins rikskansli i slutet av april 1945 och ingick därefter en självmordspakt som slutade med bådas död.

Egentligen är det svårt att se den fysiskt oansenlige och tidvis sjuklige Hitler som en hänsynslös diktator och folkmördare. Han var mycket försiktig med alkohol och höll sig mest till örtéer. Han avskydde tobaksrök. Kött åt han sällan. Han var en varm djurvän och tyckte om barn. Hemligheten bakom hans karriär låg i hans fullständigt demoniska talekonst och extrema målmedvetenhet.

Kandidat D: Ronald Wilson Reagan (1911-2004)

Ronald Reagan med hustru Nancy mottager folkets jubel.

När jag fick veta att USA:s förre president Ronald Reagan hade avlidit vid 93 års ålder 2004 befann jag mig ombord en sightseeingbåt på floden Moldau i Prag. Min reaktion var kluven: dels sörjde jag en stor amerikansk president och ledande konservativ frontfigur, dels var jag lättad över att den alzheimersjuke Reagan äntligen fått frid.

Till skillnad från sin företrädare i presidentämbetet Franklin D. Roosevelt – som Reagan beundrade – kom Reagan från enkla förhållanden. Släkten härstammade från Irland och hette ursprungligen O´Reagan. Fadern arbetade som skoförsäljare och var en orolig person med alkholproblem. Ronald föddes i den lilla staden Tampico i Illinois, men därefter levde familjen ett kringflackande liv innan den slutligen slog sig ner i Dixon, Illinois som betraktas som Reagans hemstad.

Under åren 1927-34 arbetade unge Ronald ”Dutch” Reagan som badvakt om somrarna för att finansiera sin universitetsstudier i nationalekonomi och sociologi, men Reagan var mest intresserad av sport och socialt umgänge  och tog aldrig någon examen. Så småningom halkade han in på en bana som sportkommentator.

I mitten av 1930-talet undergick Reagan militär utbildning och skrevs 1937 in i kavalleriets reserv. Efter USAs krigsinträde togs han ut för krigstjänstgöring men fick inte tjänstgöra utomlands till följd av närsynthet. I stället fick han uppgifter inom PR- och filmverksamhet (han hade då redan slagit in på sin relativt framgångsrika bana som filmskådespelare). Vid krigsslutet innehade han kaptens grad. 1937 hade Reagan provspelat i Hollywood och fått ett sjuårskontrakt med Warner Brothers, men så kom kriget emellan.

Filmkarriären återupptogs efter kriget och allt som allt medverkade Ronald Reagan i 50-talet filmer. Han lyckades bara tillskansa sig huvudroller i så kallade B-filmer men gjorde några biroller i storfilmer. Den mest minnesvärda av dessa var antagligen ”De dog med stövlarna på”, där Reagan spelade en officerskamrat till den store Errol Flynns rollfigur general Custer.

Mot slutet av sin aktiva filmbana valdes Reagan till ordförande i filmskådespelarnas fackförbund Screen Actors Guild (SAG), och det har sagts att det var i den rollen han blev övertygad antikommunist. På 1950-talet inledde Reagan en TV-karriär som värd för General Electric Theater, som vände sig i första hand till arbetarklassen och fackförbundsmedlemmar. Ronald Reagan var då fortfarande medlem i det Demokratiska partiet, låt vara att han ansåg att Republikanerna var bättre på att bjuda kommunisterna spetsen inom utrikespolitiken.

Efter att ha hållit ett berömt kampanjtal till förmån för den republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater 1964 blev Reagan ”headhuntad” av en grupp republikaner, högerinriktade demokrater och konservativa affärsmän som tänkbar republikansk kandidat i Kaliforniens guvernörsval 1966. Han vann valet till sin egen förvåning och var guvernör i Sacramento fram till 1975.

Som guvernör gjorde han sig känd som en oförsonlig motståndare till de vänsterradikala studentaktivisterna och lät vid en våldsam demonstration sätta in 2200 man ur nationalgardet mot demonstranterna: ”Om det krävs ett blodbad, låt oss få det överstökat”, citerades Reagan i samband därmed. ”Inga fler eftergifter.”

1976 bestämde sig Reagan för att utmana den sittande presidenten Gerald Ford som Republikanernas kandidat i presidentvalskampanjen. Han förlorade anmärkningsvärt knappt – Ford förlorade sedan valet mot demokraternas Jimmy Carter. I valet 1980 sopade Reagan banan med Carter och gick sedan vidare med att massakrera Walther Mondale 1984 med den största segermarginalen i USAs presidentvalshistoria. Reagan gjorde sig känd som ”den store kommunikatören” och anses i dag vara en av de stora prsidenterna.

Reagan vid Berlinmuren: ”Tear down this wall !”

Det var utan tvivel Reagan som med sin militära och ekonomiska återupprustningspolitik lade grunden för Västs seger i det Kalla kriget, även om det var hans vicepresident George H. W. Bush som presiderade när Berlinmuren föll och sovjetväldet imploderade. Reagan hade dock redan 1987, med adress sovjetledaren Michail Gorbatjov, vid Berlinmuren slagit an tonen med sitt bevingade citat: ”Tear down this wall.”

Familjemässigt var Reagan 1940-48 gift med skådespelerskan Jane Wyman – paret fick två döttrar, Maureen och Christine, varav den senare dog i späd ålder. Paret adopterade också en pojke som hette Michael. 1952 gifte Reagan om sig med Nancy Davis – också hon aktris – och fick med henne dottern Patti och sonen Ron, vilka båda hade ett ansträngt förhållande till fadern. Adoptivsonen har gjort karriär som konservativ skriftställare och debattör.

Det som gjorde Reagan till segrare i det Kalla kriget var att USA under hans befäl bytte strategi. Tidigare hade det hetat att kommunismen skulle begränsas och rullas tillbaka. Reagan hade redan tidigt dock insett att den kommunistiska ideologin var en koloss på lerfötter som kunde och skulle besegras. Han fick rätt.