Posted tagged ‘Baruch Goldstein’

Visst var Oslo-terroristen en ensam galning

30 juli, 2011

Oslodåden skapade rubriker världen över.

Jag deltog i ett kultur-historiskt evenemang i Medevi Brunn i hjärtat av Östergötland när nyheten kom att en 32-årig norrman den 22 juli ägnat sig åt helt andra aktiviteter i Oslo. När den värsta chocken lagt sig var jag och en kollega, liksom jag medlem i Sverigedemokraterna, ense om att det inte skulle dröja länge innan partiets fiender skulle börja söka ett samband mellan Oslo-terroristen och SD.

Vi fick rätt – i själva verket hade vi inte ens hunnit lämna den gamla kurorten innan sådana spekulationer hade fått fart.

Det föreligger härvidlag en tydlig likhet mellan de fruktansvärda terrordåden i Oslo 2011 och mordet på Olof Palme 1986. Expo angav inte oväntat tonen genom att redan dagen efter dådet tvärsäkert slå fast att Anders Behring Breivik inte varit ”en ensam galning”: ”…han hade en gemenskap, en idévärld där hans tankar fick näring.” På motsvarande sätt hade exempelvis Lars Wenander och  Håkan Hermansson  1987 i boken Uppdrag Olof Palme – hatet, jakten, kampanjerna med karakteristisk luddighet fastslagit, att det kring Olof Palme hade florerat  en ”atmosfär” och ett ”klimat” som gjorde mordet möjligt.

Varken de mer eller mindre fantasifulla teorierna om Palme-mordet eller de hittillsvarande kannstöperierna kring Oslo-massakrerna har emellertid lyckats bevisa annat än att de respektive dåden utfördes av just ensamma galningar. Vad de däremot lyckats med är att misstänkliggöra ett antal personer och organisationer vilka inte haft ett dyft med respektive illgärning att göra.

Publikationen Nationell idag, organ för det numera till synes öppet nazistiska partiet Nationaldemokraterna, står för sin del i en viss särklass när man tillskriver den israeliska säkerhetstjänsten Mossad massmorden i Oslo.

Den politiske krönikören Daniel Pipes menar i en text på National Review Online den 27 juli att Anders Behring Breivik genom sprängningen i Oslo och skjutningarna på Utöya syftade till att skapa uppmärksamhet kring sitt beryktade politiska manifest:

På så sätt liknar Behring Breivik Unabombaren Ted Kaczynski som använde sig av våld för att marknadsföra sitt manifest från 1995 Industrial Society and its Fate.

Pipes framhåller att den påstått allmänkonservative och antimuslimske Breivik jämte miljöfanatikern Kaczynski, den judiske terroristen Baruch Goldstein (Hebron 1994) samt Oklahomabombaren Timothy McVeigh varit ”de fyra framstående undantagen till islamismens dominerande ställning som massmördare.” Pipes jämför dessa fyra terrordåd med de omkring 25 000 islamistiska terrordåd som enligt tillgänglig statistik utförts sedan 1994.

Den så kallade Unabombaren Ted Kaczynski grips av amerikansk polis.

Den ensamme galningen i Oslo hänvisar i sitt manifest bland annat till konservativa idéer och tänkare men bortser från att konservatismen till sitt själva väsen ställer sig helt avvisande till revolutionära våldsdåd av den typ som nämnde galning utfört; han kallar sig kristen men låtsas inte om att några av den judeo-kristna etikens fundamenta är förbud mot att döda och krav på att älska sin nästa så som sig själv, ja rentav att älska sin fiende; han uttalar sig som oförsonlig fiende till islam men är enligt egen utsago själv beredd att under vissa omständigheter samverka med islamistiska extremister. Provkartan över gärningsmannens motsägelser skulle kunna göras avsevärt längre än så.

Sanningen är naturligtvis att Anders Behring Breivik är en narcissistisk virrhjärna som i sitt så kallade manifest svarat för ett hopkok av olika idéer och koncept som spretar åt alla håll. Han har i själva verket inte begripit någonting av vare sig konservatismen, kristendomen eller islam. De sammanhang han skisserar existerar bara i hans egna överhettade hjärna, och hittills har det inte kunnat påvisas att han har några som helst anhängare. Mot den bakgrunden är det i grunden fel och ansvarslöst att försöka peka ut några politiska krafter såsom helt eller delvis ansvariga för massmorden i Oslo.

Personligen orkar jag inte bli särskilt arg på gänget kring Daniel Poohl i Expo eller andra som nu pekar finger åt Sverigedemokraterna. Mest känner jag sorg och bedrövelse över denna exploatering av en chockartat tragisk händelse och att sådana spekulationer kunnat komma igång redan dagen efter Breiviks mordorgie. Man måste emellertid hålla i minnet att Expos medarbetare inte längre har några jobb och löner om de inte lyckas prestera plausibla teorier om det fruktansvärda högerextremistiska hotet mot vår del av världen. I det sammanhanget är uppfinningsrikedom och en förmåga att tänja på sanningen en nödvändig dygd.

Tyvärr finns det några exempel på sverigedemokrater – hög såväl som låg – som hjälpt Expo och andra media en smula på traven genom oförsiktiga och felaktiga teorier. Till viss del kan sådant förklaras genom den chock som Oslo-dådet framkallade, varför vi nog inte bör vara alltför snara att döma. En viss förmåga till stringent tänkande och en realistisk uppskattning av situationen tycker jag dock kan begäras.

Det bästa vi sverigedemokrater kan göra i nuläget är att fortsätta det politiska arbetet precis som förut i övertygelsen, att till och med de mardrömslika händelserna i Oslo som skördade kring 70 människoliv tids nog kommer att lägga sig och flyttas från löpsedlar och förstasidor. Vi bör fortsätta engagera oss mot massinvandring, mångkultur och islamisering – de hoten mot vårt demokratiska, västerländska samhälle har på intet sätt försvunnit.

Islam är inte fienden.

Vad vi slutligen bör göra är att dra upp en tydlig skiljelinje mellan islam och islamism. Islam är inte ond, vilket Breivik hävdar i sitt manifest. Islam kan och måste reformeras. Moderat islam är lösningen på de flesta av de problem som omgärdar det muslimska religions- och kulturkomplexet. Islam är inte fienden – religiös och politisk extremism är fienden.

Annonser