Liten häxguide

En konstnärs bild av häxbränning.

Så här till midsommar, då enligt folktron diverse så kallat oknytt (tomtar, troll, vättar, älvor med mera) sägs göra sig gällande, kan det kanske vara lämpligt att orientera något om häxor.

Ty häxor är ej endast något som tillhör det förflutna, om någon nu trodde det. Relativt nyligen bestämdes således i Zwaziland i södra Afrika att häxor som färdas på sina kvastar högre än 150 meter skall dömas till höga böter om 500 000 sydafrikanska rand (motsvarande 360 000 kronor). Hur många som dömts har jag emellertid ingen information om.

Eljest när vi hör ordet ”häxor” påminns vi väl i första rummet om de häxprocesser som sköljde över Europa inklusive Sverige främst under 1600-talet. En häxa, eller den manliga motsvarigheten trollkarl eller trollgubbe, var en person som troddes besitta övernaturliga krafter i nära samklang med Djävulen själv. Tron på att det fanns sådana personer var allmänt utbredd och omfattades även av samhällets elit.

Jean Bodin (1530-96).

Således fastslog den franske skriftställaren, politikern och rättslärde Jean Bodin (1530-96) i ett av sina verk följande: ”En trollkarl är den som med vett och vilja strävar efter att uppnå ett mål med djävulska medel.” Faktum är också att det fanns ett korn av sanning bakom den epidemi av häxförföljelser som bredde ut sig i Europa under 1600-talets andra hälft.

Det fanns således ett litet antal personer som sysslade med svartkonst och satanism i egentlig mening. En av dessa var den franske krigsmannen Gilles de Rais, vilken hängdes och därefter brändes på bål sedan han överbevisats om att ha ägnat sig åt bland annat blasfemiska mässor och barnoffer.

Den tidiga medeltida kyrkan hade avvisat föreställningen om häxor. På 1230-talet torgförde dock påven Gregorius IX (1155-1241, påve 1227-41) uppfattningen, att det var ”Gudi behagligt” att uppspåra och lagföra häxor. Kort därpå hölls de första häxprocesserna i Trier, men det rörde sig då om en tämligen mild botgöring. Gregorius IX hade annars hårda nypor och förordade avrättning av så kallade kättare.

På 1300-talet avrättades de första häxorna i Schweiz, och sedan dominikanermunkarna Heinrich Kramer och Jakob Sprenger år 1487 publicerat boken Malleus Maleficarum (”Häxhammaren”) tog häxjakten fart på allvar. När det blev fråga om dödsstraff var det mest bränning på bål som förekom, men även metoder såsom halshuggning och hängning brukades. Oftast men inte alltid hade den dömda/dömde tagits av daga innan hon/han placerades på bålet.

Urban Hjärne (1641-1724) ingrep mot häxprocesserna.

I Sverige tog häxjakterna fart sedan den nitiske Abraham Angermannus (cirka 1540-1607) blivit ärkebiskop 1593. Denne åkte land och rike runt och dömde ut hiskeliga kyrkostraff för exempelvis olagliga sexuella förbindelser, svordomar eller sabbatsbrott. Särskilt allvarliga ansågs trolldomsförseelser vara. I 2 Moseboken 22:18 fastställdes att ”Een trollkona skal tu icke låta leffua” och faktum är att under konung Carl IX (tidigare hertig Carl, vars handgångne man Angermannus initialt var), införlivades Moses lagar från Gamla testamentet med svensk lag.

Smekmånaden mellan Carl och Angermannus kom till ett hastigt slut då den senare, trots att han var en fanatisk lutheran, av principiella skäl solidariserade sig med den formellt laglige konungen Sigismund som ville återinföra katolicismen i Sverige. Angermannus fängslades 1599 och avled i fångenskap på Gripsholms slott 1607.

Det var under perioden 1668-1676 som Sverige drabbades av ”den stora häxpaniken”. Denna tog sin början med att ett antal kvinnor i Dalarna utpekades som Blåkulla-resenärer; de antogs ha färdats till en plats kallad Blåkulla, som troligen härrör från tyska Blocksberg, och där ”bolat med Hin onde”, alltså haft intimt umgänge med Djävulen. Sådana anklagelser styrktes bland annat av barns vittnesmål – barnen sade sig ha rövats bort och blivit vittnen till de orgiastiska styggelserna.

Från Dalarna spred sig masspsykosen till Hälsingland, Gästrikland, Bohuslän och Stockholms-området. Kulmen inföll 1670. Innan eländet var till ända hade omkring 300 personer avrättats för häxeri. Häxmorden sanktionerades av den dåtida samhällseliten, men det var en medlem av denna som grep initativet och fick stopp på de groteska processerna.

Den ansedde läkaren och författaren Urban Hjärne (1641-1724) var medlem i den statliga häxerikommissionen, men sedan han förordat tortyr av den misstänkta häxan Malin Matsdotter i en häxräfst i Katarina församling i Stockholm 1676 kom han till insikten att det hela rörde sig om humbug och vidskepelse. Därmed var masshysterin till ända. Hjärne var dock inte ensam om denna insikt, och häxor kom att dödsdömas och avrättas i Sverige en bit in på 1700-talet.

Malleus Maleficarum: en instruktionsbok i häxjakt.

Sverige var nu alls icke värst i klassen när det gällde häxprocesser. Särdeles illa var det i Tyskland, där i Strassburg i Elsass (numera Strasbourg i franska Alsace) ej färre än 5000 personer avrättades för trolldomsutövning och häxeri inom loppet av 20 år. Häxorna ansågs bland annat genom magiska besvärjelser kunna orsaka dödsfall, missväxt, kor i sin med mera. Historiska uppskattningar har givit vid handen att mellan 25 000 och 50 000 personer dömdes som häxor/trollkarlar och avrättades i Europa.

De europeiska häxprocesserna är lyckligtvis över och kommer aldrig igen. Det innebär inte att det inte finns några ”häxor” kvar. Den största moderna häxrörelsen i vår del av världen kallas Wicca och grundades av engelsmannen Gerald Gardner på 1950-talet. Moderna häxor anknyter  till sambandet mellan människa och natur och använder sig, liksom sina föregångare, ofta av diverse örter i sin verksamhet. Besvärjelser förekommer också. Både ”svarta” och ”vita” häxor finns.

Häxtro och häxbränning förekommer därtill i denna denna dag i delar av Afrika. Bara i Tanzania skall under 2012 600 äldre kvinnor ha mördats som häxor. I Papua Nya Guinea är den folkliga häxtron utbredd, och i februari halshöggs och brändes här två unga kvinnor anklagade för att medelst häxeri ha dödat en populär lärare. Då och då har vi även kunnat läsa om afrikanska invandrare i Sverige som under brutala ritualer ägnat sig åt att driva ut vad man menar vara ”demoner” ur flickor och unga kvinnor.

Modern häxbränning i Afrika.

En helt annan typ av ”häxa” är den så kallade batikhäxan: en medelålders, kulturellt orienterad kvinna med medel- eller överklassbakgrund som i alla sammanhang vill briljera med sina politiskt korrekta inne/vänsteråsikter. På tidningarnas kultursidor och inom politiken hittar vi ett antal sådana i form av till exempel Åsa Linderborg, Katarina Mazetti och Gudrun Schyman.

Katarina Mazetti: en batikhäxa presenterar sig

http://www.icakuriren.se/Diskutera-Fraga/Katarina-Mazetti/Svart-att-finna-en-riktig-svensk/

Ovanstående länk går till en krönika i Icakuriren av Katarina Mazetti. Den har blivit minst sagt kritiserad för att den förlöjligar svenska seder och bruk i allmänhet och oss sverigedemokrater i synnerhet. Detta ledde till att tidningsredaktionen fann sig föranlåten att stänga ner sajtens kommentatorsfält, en  i dag tämligen vanlig härskarteknik.

Katarina Mazetti: okunnig, inbilsk, fördomsfull.

Klicka på länken och läs krönikan så förstår ni varför den väckt sådant rabalder och bland annat lett till ett bojkottinitiativ på Facebook mot ICA-butiker i hela landet. Krönikan är insinuant, raljerande och slafsigt skriven men mest av allt arrogant och oerhört korkad. För mig framstår Katarina Mazetti som själva urtypen för en så kallad batikhäxa.

Journalissan och författarinnan Katarina Mazetti föddes i Stockholm 1944, växte upp i Karlskrona men är numera bosatt i akademikermetropolen Lund. Hon kan väl närmast kallas en halvkändis som är mest bekant för att ha medverkat i frågetävlingen ”På spåret” i SVT tillsammans med förre höjdhopparen Stefan Holm. Hon har även skrivit romanen Grabben i graven bredvid (1999) som 2002 blev en stor filmsuccé. Familjenamnet härstammar enligt henne själv från en italiensk stenhuggare. (Mazetti betyder för övrigt ”lilla klasen” på italienska).

Mazettis krönika har rubriceringen ”Svårt att finna en riktig ´svensk´”. Den håller en allmänt hånfull och besserwisseraktig ton som väl är ägnad att demonstrera hur väldigt upplyst krönikören är och hur hopplöst obildade sverigedemokrater är. Mest av allt visar den dock hur okunnig, inbilsk och fördomsfull Mazetti själv är. Hennes sätt att debattera är typiskt för den så kallade halmgubbetekniken: debattören ger en vrångbild av motståndaren och dennes åsikter och argumenterar sedan mot denna vrångbild eller ”halmgubbe”.

 

En typisk sverigedemokrat enligt Mazettis halmgubbeteknik?

Det genomgående temat för Mazetti är att man inte skall inbilla sig att det finns något svenskt överhuvud taget, möjligen då undantagandes näverlurar, kohorn och att kalla hem korna till fäboden medelst sångsättet att kula eller köla. Mazetti ondgör sig över någon sverigedemokrat som påstås ha oroat sig för ”att man på ett dagis i landet funderat på om det var dags att införa lite nya sedvänjor vid högtider” i stället för det traditionella luciafirandet.

Nu är det dags för Katarina Mazetti att visa hur bildad hon är. Hon frågar sig nämligen retoriskt:

Vet den mannen om att Lucia var ett katolskt helgon från Syrakusa som vi firar genom att sjunga en neapolitansk folkvisa?

Typiskt svenskt luciafirande-  oavsett vad Icakurirens krönikör felaktigt påstår.

Det är bara det att Mazetti skjuter över målet så till den grad att bollen hamnar högt upp på läktaren i höjd med resultattavlan eller matchklockan. Luciahögtiden hämtar visserligen sitt namn efter det sicilianska skyddshelgonet Sankta Lucia med hemvist i staden Syrakusa. På Wikipedia kan vi emellertid läsa följande:

Det svenska firandets koppling till helgonet Lucia är dock i princip obefintlig, och namnet på ljushögtiden är en senare företeelse än själva firandet.

Dessvärre för Mazetti går lussefirandet tillbaka till det gamla bondesamhället och Småland, då allmogen på den så kallade lusse långnatt förlustade sig med bland annat grissylta och brännvin. Det nuvarande firandet begynte i Västsverige i början på förra seklet för att sedan sprida sig i övriga riket och hos våra nordiska grannar. Sicilianska Lucia i all ära, men det firande vi nu hänger oss åt – liksom det gamla bondska festandet – är typiskt svenskt. På Sicilien firar man sitt skyddshelgon på helt annorlunda vis.

Fäbodjänta trakterande näverlur: en genuint svensk syn.

Sajten www.katoliknu.se har följande att säga om det gamla svenska lussandet:

http://www.katoliknu.se/html/artcl_lusse.htm

Mazetti skall sedan även visa sig på styva linan genom att häckla lågpannade SD:are (”med 70 i IQ”) för att de enligt hennes halmgubbeteknik vill ha typiskt svensk musik (så kallad Ren musik). Hon raljerar över att i princip all musik som det lyssnas till i dag har utländska rötter – blues, rock, pop, opera, ja till och med schottis och polska. Återigen skjuter Mazetti skyhögt över målet eller, om man så vill, slår in öppna dörrar så det dånar om det.

Ty om Mazetti vill ha tag på toknationalister som vill ha ursvenskt stuk på allting skall hon definitivt inte söka bland sverigedemokrater. Det må gälla musik och det må gälla klädsel, mat och allting annat som Mazetti räknar upp i sitt pinsamma pekoral till krönika. I partitoppen finns exempelvis en musiker (Richard Jomshof) som utövar syntpop, en inte påfallande ursvensk musikart. Partiordföranden Jimmie Åkesson själv är en varm anhängare av irländsk folkmusik. Min egen ordförande i lokalavdelningen i Södertälje, Christofer Johnsson, lirar symfonisk hårdrock med internationell framgång. Typiskt svensk musik?

Visst, det finns säkert anhängare av tjo och tjim och knätofs även i SD (och det är absolut inget fel i det), men säkert inte i högre grad än i låt oss säga Centerpartiet. Riktigt elak blir Mazetti då hon förmenar Jimmie att bära folkdräkt, som ju för övrigt bara är en uppfinning av någon nationalromantisk tönt om vi får tro vår batikhäxa. Nej, bomberjacka och kängor skall det vara, ty så måste ju en genuin sverigedemokrat klä sig, annars kan det bli förvirrande. Fastän den typen av utstyrsel uttryckligen bannlystes i partiet redan 1996.

Nej, nej, Jimmie och Louise, det här duger inte – ni skall ju vara klädda i bomberjacka och kängor! Till höger syns Anders Borg.

Jag har redan nämnt ordet batikhäxa ett par gånger. Vad utmärker då en sådan? Det är ett antal saker, bland annat följande.

Batikhäxan skall naturligtvis vara en kvinna samt  över 40 år. Hon skall  framförallt vara extremt politiskt korrekt i ämnena feminism och integration. I debatten skall hon gå fram som en ångvält och vara allmänt gapig och oförsonlig om de åsikter hon möter inte gynnar invandrare, låginkomsttagare och kvinnor. I diskussioner uppfattas hon ofta som en elefant i porslinsbutik

En batikhäxa har också dålig koll på hur system och verklighet fungerar eftersom hon mentalt lever kvar i 1960- och 1970-talet. Hon har oftast haft en trygg och problemfri uppväxt, men tror sig ha haft det väldigt svårt. Hennes adress är med fördel av det finare slaget men hjärtat ska finnas i förorten. Hon ägnar sig med förkärlek åt kulturella sysslor.

Jag överlåter åt mina läsare att bedöma om Katarina Mazetti är en omisskännlig batikhäxa eller ej. För mig framstår saken som ganska klar. Hon borde kanske slutligen besinna att en undersökning som nyligen gjordes bland sverigedemokratiska partimedlemmar visade, att var femte hade utländsk bakgrund.

Slutligen vill jag gärna erinra läsarna om vad en annan batikhäxa en gång vräkte ur sig:

…jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker. (Mona Sahlin 2002)

Mona Sahlin(till höger) vet inte vad svensk kultur är men tydligen, som på bilden, muslimsk. Till vänster den muslimske ledaren Mahmoud Aldebe och i mitten Monas (S)-kamrat Lena Hjelm-Wallin.

Själv är jag en typisk kulturknutte som älskar svensk och viss utländsk kultur. Om det svenska sedan är uppblandat med sicilianskt, tyskt, judiskt, turkiskt eller kurdiskt bekommer mig inte ett dugg. Men visst, gärna näverlur och kohorn!