Så har det blivit dags att kora ”vinnaren” (eller rättare sagt förloraren) i min genomgång av Sveriges sämsta låtar: ”Om tårar vore guld” framförd av allas vår Agnetha Fältskog.
Den av Fältskog egenhändigt skrivna och komponerade ”Om tårar vore guld” gavs ut på singel 1970 och fanns även med i albumet Som jag är. Låten låg 15 veckor på Svensktip…förlåt Svensktoppen våren och sommaren 1970 och var som bäst uppe på tredje plats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Om_t%C3%A5rar_vore_guld
Vad är det då som är så förfärligt med just ”Om tårar vore guld”? Låt mig förklara. Det som stöter mig mest är den osannolikt sliskiga och banala texten som nästan lustfyllt vältrar sig i den olyckliga kärlekens våndor. Eller vad sägs om följande textrader:
Agnetha Fältskog föddes i ”Smålands Jerusalem”, det vill säga Jönköping, den 5 april 1950. Hon kom tidigt in på såväl sång som scenkonst – hennes pappa Ingvar Fältskog var road av amatörteater och lät gärna dottern vara med i hans uppsättningar. Agnetha var bara fem år när hon skrev låten ”Två små troll”. Hon tog pianolektioner som mycket ung och fick så småningom ett eget piano samt började framträda i kyrkan.
13 år gammal bildade Agneta tillsammans med några kompisar gruppen The Camders. Hennes sångidol vid denna tid var den amerikanska sångerskan Connie Francis. Efter realexamen 1967 gick Agnetha Fältskog in för en heltidskarriär som sångerska och låtskrivare. och medverkade i olika dansband. Sitt sologenombrott fick hon 1967 med ”Jag var så kär”, som tog sig upp i topp på Kvällstoppen 1968 och sålde i 80 000 exemplar. Därefter skrev hon flera relativt framgångsrika låtar inklusive ”Om tårar vore guld”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Agnetha_F%C3%A4ltskog
I början på 1970-talet började Fältskog samarbeta med de välkända musikprofilerna Benny Andersson, känd från Hep Stars, och Björn Ulvaeus från Hotenanny Singers; hon gifte (och skilde) sig senare med respektive från den senare. Ett uttryck för detta samarbete var albumet Lycka,, som bland andra låtar innehåller ”Hej gamle man!”. Samtliga ABBA-medlemmar, således även norskan Anni-Frid Lyngstad, medverkade på LP-skivan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lycka_(album)
ABBA: från vänster Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Benny Andersson och Anni-Frid Lyngstad.
Historien om det världsberömda svenska popbandet ABBA är alltför välkänd för att jag skall behöva ta upp den här i sin helhet. Jag nöjer mig med att konstatera, att det svenska genombrottet kom med ”Ring, ring (bara du slog en signal)” som kom trea i Melodifestivalen 1973. Med ”Waterloo”, som vann Eurovision Song Contest (ESC) i engelska Brighton året därpå, var ABBA ett världsnamn. https://www.youtube.com/watch?v=3FsVeMz1F5c
Låt mig avslutningsvis understryka, att jag absolut inte har något emot den mycket begåvade och framgångsrika Agnetha Fältskog som artist. Även stora stjärnor kan dock svara för mindre lyckade nummer, och det är min personliga uppfattning att ”Om tårar vore guld” är just ett sådant exempel i Fältskogs fall. Om andra tycker att det är en toppenlåt har jag dock inte problem med det.
Fotnot: Min lista över ”Sveriges sämsta låtar” ser i sin fullständiga form ut på följande sätt (med sämsta låten på första plats): 1. Agnetha Fältskog: ”Om tårar vore guld”. 2. Thore Skogman: ”Du är en riktig klippare”. 3. Forbes: ”Beatles”. 4. Lasse Lönndahl: ”Min pullover”. 5. Loa Falkman: ”Symfonin”.
Några jag skulle vilja ta ett allvarligt snack med är medlemmar i de jurygrupper som röstade fram låten ”Beatles” med Forbes som vinnare i Melodifestivalen (ja, jag vägrar skriva ”Mellon”) 1977. Låten är och förblir för mina öron ett lågvattensmärke i den moderna svenska populärmusiken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Forbes_(musikgrupp)
Det aktuella årets schlagertävling var den 17e upplagan av Melodifestivalen och hölls på klassiska Cirkus i Stockholm med Ulf Elfving som programledare. ”Beatles” fick högst poäng av den tolv jurygrupperna. Tvåa i tävlingen blev ”John B. Lund” med Svante Thuresson och trea ”Sommaren -65” med Landslaget. Ingen av låtarna har gått till hävderna som några höjdpunkter i den svenska schlagerhistorien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Melodifestivalen_1977
Som segrare i Melodifestivalen fick Forbes äran att representera Sverige vid det årets Eurovision Song Contest (ESC), som hölls i Wembley Conference Center i London. Storbritannien hade segrat i föregående års tävling med låten ”Save Your Kisses for Me” med Brotherhood of Man. I London gick segern till Frankrike och ”L´oiseau et l´enfant” (Fågeln och barnet) med Marie Myriam. https://sv.wikipedia.org/wiki/Eurovision_Song_Contest_1977
Svenska Forbes fick det olycksbådande startnumret 13 – mycket riktigt slutade hopplösa töntlåten ”Beatles” på 18e och sista plats.
Forbes hade bildats 1974 och hämtat sitt namn efter grundaren och sångaren Peter Forbes. Övriga bandmedlemmar var Roger Capello, Claes Bure, Peter Björk, Anders Hector och Chino Mariano. Forbes sjöng och spelade elbas. 1977 utkom gruppen med albumet ”Big Dear” på skivbolaget Metronome. Året därpå kom ”Sure I´m scared of flying, but…” på Marcus Music.
Forbes grundare – sångaren och basisten Peter Forbes.
1980 bytte gruppen namn till det litet tuffare Varning och gav samma år ut albumet med samma namn på Bert Karlssons skivbolag Mariann Records. Om jag inte är helt ute och cyklar torde det ha varit Bert som fick Forbes att byta namn. Sedan dess har gruppen bytt tillbaka till Forbes och består numera av Peter Forbes, Todde Stoor, Peter Klaxman och Totte Päivärinta.
”Beatles” skrevs av Sven-Olof Bagge (text) och Claes Bure (musik). Några minnesvärda rader ur sången:
Beatles gav oss sin musik Flickor tjöt i vilda skrik Alla skivor har vi kvar Vi ska minnas Ringo Starr
Mitt urval av de låtar jag valt att kalla ”Sveriges sämsta” är naturligtvis högst subjektivt. Rent objektivt lär det finnas många sämre låtar, men för att min lista skall ha någon mening är det en förutsättning att den består av någorlunda kända alster.
John Fred (1941-2005) var en amerikansk sångare som startade ett eget band redan 1956.
John Fred and his Playboy Band/Playboys fick i januari 1968 – tidsmässigt i höjd med det årets vinter-OS i Grenoble – en megahit med låten ”Judy in Disguise (With Glasses)”. Innan jag såg en bild på sångaren på skivomslaget ovan tog jag för givet att det var en negersångare som framförde låten; Fred ”sjunger svart” på något sätt.
Sången, en av årtiondets stora enligt min mening, kan avnjutas i ton och rörliga bilder här:
John Fred och hans band bestod av: John Fred (sång), Jimmy O´Rourke (gitarr), Andrew Berhard (saxofon), Tommy DeGeneres (keyboard), Harold Cowart (bas) och Joe Micell (trummor). Gruppen bildades i Baton Rouge i Louisiana 1963 och hade några lokala hits runt mitten av 1960-talet, men ”Judy in Disguise” överglänste allt man tidigare åstadkommit och skulle komma att göra.
Det är inte svårt att förstå varför den slog när man hör den. Det är helt enkelt en låt som har det mesta.
Det sägs att låten var ett slags parodi på Beatles ”Lucy in the Sky With Diamonds”, men att John Fred missuppfattat titeln. Fred fortsatte sin musikaliska bana med olika uppsättningar av sitt band tills han avled vid 64 års ålder 2005.
Even the bad times are good Soon as I get to you baby You just have to kiss me And even the bad times are good
Tänk efter några sekunder. Vem kan någonsin stoppa den, för vilken till och med de usla tiderna uppfattas som goda? Rätt svar: ingen. En sådan person är helt enkelt oövervinnerlig. Sången har ringt i mina öron hela denna dag och jag har verkligen, för en gångs skull, känt mig ganska oslagbar.
The Tremeloes bildades i Dagenham i Essex, England 1958, även om gruppen då kallades The Tremilos. Den ursprungliga konstellationen utgjordes av Brian Poole (sång, gitarr), Graham Scott (gitarr), Alan Howard (saxofon) och Alan Blakley (trummor). Ett år efter bildandet tog Dave Munden över som trummis, medan Blakley blev gitarrist. Blakley avled i cancer vid 54 års ålder 1996. Andra tillkom och lämnade gruppen senare.
Efter en mindre hit med Beatles-covern ”Twist and Shout” 1963 inträffade det verkliga genombrottsåret för The Tremeloes 1967, då gruppen i snabb följd slog igenom med ”Here Comes My Baby”, ”Silence is Golden” (s0m nog är gruppens allra största hit) samt ”Even the Bad Times are Good”. Alla tre letade sig givetvis in på svenska Tio-i-Topp.
”Silence is Golden” nådde elfte plats på USA-listan och blev singeletta i Storbritannien:
Med det begynnande 1970-talet hade The Tremeloes tröttnat på att vara det eviga gladpopbandet och bestämt sig för bli djupare och mer progressiva. Det blev inte så lyckat. Albumet ”Master” slog inte an hos den stora publiken, och i mitten av 1970-talet hade bandet upplösts.
Dave Munden. Det skiljer några år mellan bilderna…
Därefter har The Tremeloes återuppstått i form av olika uppsättningar. 2005 och 2006 besöktes Göteborg och Stockholm. Den ende kvarvarande originalmedlemmen är Dave Munden, född 1943.
Man kan knappast sammanfatta The Tremeloes karriär utan att återge megahitten ”Here Comes My Baby”:
Kom hem sent kvällen den 3 juli efter att ha tillbringar några dagar på Gotland under Almedalsveckan tillsammans med goda partikamrater från SD Södertälje. Så småningom följer ett mer utförligt reportage i ord och bild därifrån.
Tills vidare får ni nöja er med några få ord samt denna bild på några individer som var förståndiga nog att ta det lugnt i Almedalen:
Sovande änder i Almedalen: två herrar och en dam. Foto: Tommy Hansson
Det var trevligt att träffa vänner både inom och utom partiet som exempelvis Richard Jomshof, Jens Leandersson, Isak Nygren, Lennart Pilstam och Folke Höjmar. De båda senare har jag känt sedan första hälften av 1970-talet.
Den alltid initiativrike Folke har en sommarbostad på Gotland och befann sig nu i ett tält mitt i händelsernas centrum som representant för Riksorganisationen för bostadsrättsinnehavare. Sorgligt dock att höra om en gemensam vän som gått bort alldeles för tidigt.
Jens från Region Skåne i samtal med Beata, SD Södertälje. Foto: Tommy Hansson
Nu rundar jag av dagen en bit in på nästa dygn med Beatles kärlekssång ”Michelle” från albumet Rubber Soul (1965), som får bli min godnatthälsning till kända som okända läsare denna tidiga timme av Forth of July. Se länken överst.
Den är unik bland beatlarnas produktion såtillvida som den innehåller några rader på franska. En litet sorgsen ballad likt alla sånger, där sångaren känner ett behov av att övertyga föremålet för den ömma lågan om så att säga det fina i kråksången.
Några rader ur texten:
I love you, I love you, I love you That´s all I want to say Until I find a way I will say the only words I know That you´ll understand
Dags att knyta sig nu tillsammans med mina gosedjur, som nog längtat efter mig (jag har saknat dem!). I morgon skall jag gå ut och äta samt titta på fotbolls-VM Tyskland-Frankrike på någon sportsbar här i Södertälje tillsammans med mina kära barn.
Juli kommer inte att bli någon overksam månad för min del – jag har massor att skriva och ordna med inför valet i höst!
Okay då, kanske har namnet på sångaren i popgruppen Namelosers från Malmö i någon mån bidragit till att jag väljer att presentera detta band i min bloggserie ”Svenska artister”. Han heter nämligen Tommy Hansson. Alldeles bortsett från det tillhörde Namelosers den svenska popeliten på 1960-talet.
I en artikel i Kvällsposten heter det så här om bandet:
Namelosers var snyggast, kaxigast och larmigast. Ett av få svenska band från den här tiden som än i dag nämns med respekt.
Bandet, som bildades 1962, bestod av Tommy Hansson (sång), Anders Lagerlöf, Per Arnkull, Johnny Andersson och Christer Nilsson. Först gick pågarna under namnet Tony Lee & The Fenders men sedan bytte man till Beatchers. Det uppstod då en strid om namnet med göteborgsbandet Beachers, en strid som sistnämnda band vann.
Efter en tävling anordnad av piratradiostationen Radio Syd i Öresund blev Namelosers – onekligen en fyndig variant med tanke på omständigheterna – det nya namnet.
Namelosers största succé blev en cover på den välkända ”New Orleans”, som tog sig in på Tio i topp våren 1965. På följande video kan man se glimtar från gruppens resa till USA 1964:
Tommy Hansson och grabbarna befann sig nu ordentligt i smöret och fick vara förband åt storheter som bland andra Rolling Stones, Kinks, Animals, Hollies och The Who. Sagan Namelosers var sann i fem år. 1967 upplöstes gänget sedan låten ”Land of 1000 Dances”, som man fäst stora förhoppningar vid, floppat rejält och inte ens lyckades ta sig in på Tio i topp:
.
Namelosers frontfigur, Tommy Hans-Olof Hansson, föddes i Malmö den 21 juni 1945. Efter tiden med Namelosers fick han bland annat engagemang att spela en av apostlarna i den svenska premiären av musikalen ”Jesus Christ Superstar” i Scandinavium i Göteborg och på en efterföljande turné.
Tommy Hansson – still going strong.
I likhet med andra popidoler med någorlunda självaktning gjorde Tommy en tripp till Asien och lärde sig meditera av ingen mindreän Beatles speciella guru, Maharishi Mahesh Yogi.
Här framför gruppen ”I´m So Blue”:
I början av 1990-talet hade Tommy stadgat sig så pass att han bildade familj och med denna flyttade till Stockholm.Han tog jobb som flygplatskontrollant samt på dåvarande Invandrarverket. I början på 2000-talet var han dock tillbaka i Malmö. 2012 medverkade han i SVTs serie ”Den sjungande trappuppgången” med handlingen förlagd till stadsdelen Lindängen.
2005 gick slutligen i SVT en dokumentärfilm med titeln ”Rolling Like a Stone” som skildrar popstaden Malmö på 1960-talet och där givetvis Namelosers hade en central roll.
Namelosers återförenades för en kort tid 2004. Tommy Hansson har gjort ett antal framträdanden vid nostalgiska 1960-talskonserter i arrangemang av Hans Edler.
Avslutningsvis gruppens version av klassikern ”What´d I Say”:
Jag måste säga att mitt bloggande betytt mycket för min personliga utveckling. Dels som skribent i politiska ämnen, men kanske i ännu högre grad i allmänt mänskligt avseende. Det har hjälpt mig att komma underfund med mig själv litet bättre.
Tidigare har jag varit en rätt tillknäppt personlighet som inte bjudit på mig själv särskilt mycket. Genom att blogga om allehanda ting, inklusive ett antal vad jag brukar kalla diktförsök (jag är ju ingalunda någon poet i egentlig mening), vill jag gärna tro att jag blivit en mer öppen och avspänd personlighet. Skrivandet fungerar alldeles utmärkt som terapi.
Jag tvekar inte att tala om när jag känner mig glad och lycklig. Jag är i grunden en optimistisk och hoppfull person som gärna vill tro att allt löser sig till slut. Jag tror rentav det kan vara så, att jag har min bästa tid framför mig. Det är emellertid inte alltid allt känns så förtvivlat uppåt.
Jag vill helst tro alla om gott och blir ledsen när personer jag är fäst vid sviker och även när jag tvingas konstatera, att jag själv inte alltid förmår visa mig från min bästa sida.
Då kan det passa bra att lyssna till en låt som den jag länkar till överst. Nämligen en bluesversion av Beatles klassiker ”Help” som jag fått mig tillsänd via ett USA-baserat samtalsforum jag är med i. Det är inte något känt band som framför låten, men jag tycker den är så charmig och avväpnande att jag gärna vidarebefordrar den till mina läsare!
Help me if you can, I´m feeling down And I do appreciate you being round Help me get my feet back on the ground Won´t you please, please help me!
Tillägnas den goda viljan till förståelse, förlåtelse och försoning.
James Taylor har skrivit en lång räcka fina sånger som värmt mitt hjärta genom åren sedan jag först hörde honom 1971. Ovan en länk till hans kanske mest älskade sång, ”Carolina In My Mind”, som framförs i en liveinspelning. Det får bli min godnatthälsning den här gången.
Taylor föddes i Boston, Massachusetts 1948 men växte upp i North Carolina, där hans far hade en hög ställning vid universitetet. Han fick skivkontrakt med Beatles-bolaget Apple 1969 och blev känd för en större publik i början på 1970-talet. Några av hans mest uppskattade sånger i övrigt är ”Fire and Rain”, ”Another Lullaby” och ”Sweet Baby James”.
Under sin tid i New York blev han beroende av heroin men räddades av fadern. Hans popularitet har hållit sig genom åren, och när tioårsminnet av terrorattacken mot World Trade Center högtidlighölls på Ground Zero 2011 fick han och Paul Simon förtroendet att sjunga för de närvarande och inför hela världens TV-tittare. Han framförde då ”Another Lullaby” (Close Your Eyes) som är speciell för mig; här tillsammans med Joni Mitchell:
Den här gången har jag valt ut en riktig gammal goding som god natt-låt: den engelska popduon David and Jonathans ”Lovers of the World Unite” i en inspelning från västtysk TV.
David och Jonatan var ursprungligen ett bibliskt vänskapspar som stred tillsammans under den tid Saul var konung i Israel. 1965 lade Roger Greenaway (född 1938) och Roger Cook (född 1940), båda från Bristol, beslag på namnet och gjorde året därpå succé på hitlistorna med ”Lovers of the World Unite”.
Stor lycka gjorde Roger och Roger även med Beatles-covern ”Michelle” samma år. Förutom egen produktion skrev man en lång rad låtar åt andra artister, exempelvis The Hollies. Efter den aktiva karriären har båda Roger ägnat sig åt såväl låtskrivande som musikproduktion.
”Lovers of the World Unite” tillägnas min betydelsefulla vän V. som jag talade med i telefon i dag.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 