Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Historien om kampen mot islam och islamistisk terror

Attackerna den 11 september 2001 gav upphov till Kriget mot terrorn.

Det var efter attackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september 2001 som USAs president George W. Bush proklamerade vad som kallats Kriget mot terrorn. Kampen mot den så kallade islamistiska terrorismen kan dock noga taget sägas ha inletts redan med islams grundare Muhammeds födelse år 570.

Muhammed bin Abdullah sägs ha blivit född i Mekka i det nuvarande Saudiarabien år 570. Han var först verksam som kameldrivare och handelsman men utvecklades till att bli en religiös, militär och politisk ledargestalt som enade stammarna på den Arabiska halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammed

När Muhammed var runt 40 år gammal fick han enligt traditionen av ärkeängeln Gabriel sina första av de andliga uppenbarelser som av hävd ligger till grund för Koranen. Inom islam anses Muhammed vara den siste profeten efter Jesus, som islam betraktar som en viktig profetgestalt. Muhammed avled i Medina år 632 efter att, med avstamp i slaget vid Badr den 17 mars 624 då Muhammeds monoteistiska styrkor besegrade Mekkas polyteistiska trupper, ha inlett fler än blodiga 27 fälttåg och räder mot bland andra judar och kristna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Badr

Karl Martell stoppade saracenerna. Emedan Muhammed trots sammanlagt elva hustrur inte hade förmått producera någon manlig avkomma tog andra personer i hans omgivning över hans ledarskap. Under ledning av dessa lyckades muslimska arméer på mindre än 100 år erövra Syrien, Irak, Jerusalem, Persien, Sudan och Nordafrika. Inbrytningar gjordes även i Asien, delar av Indien, Afghanistan, Kina, Indonesien och Filippinerna.

Under 711-13 invaderar muslimska trupper av moriskt ursprung Spanien från Nordafrika och lägger därmed grunden till det muslimska riket Al-Andalus som ägde bestånd ända till 1492, det år då Christofer Columbus anlände till Amerika. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Andalus

Muslimerna, eller saracenerna som de ofta benämndes, var emellertid inte nöjda med sina besittningar på den Iberiska halvön utan planerade även expandera in i västra Europa. Genom att gå segrande ur slaget vid Poitiers i den centrala delen av Frankrike kunde dock merovingerhövdingen Karl Martell (Charles Martel), ”Hammaren”, sätta stopp för den tilltänkta expansionen. Martell titulerades rikshovmästare (major domus) i dåtidens Frankiska rike och var farfar till Karl den store. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/16/je-suis-charlie-martel-nagot-om-muslimernas-betvingare/

Det historiskt mest uppmärksammade avsnittet i kampen mot islam och islamism handlar om korstågen. Totalt anordnades nio av kyrkan auktoriserade större och en hel radda mindre korståg – det första inleddes 1096 och det sista 1271.

Förföljelsen mot de kristna i Det heliga landet gav upphov till korstågen.

De nio korstågen. Om upprinnelsen till korstågen skriver Joseph Francois Michaud (1767-1839), ledamot av den franska akademien, följande i sin klassiska bok Korstågen med 100 helsidesillustrationer av Gustave Doré (sidan 24): ”Andra olyckor drabbade emellertid kristendomens bekännare i Palestina. De förbjöds att fira gudstjänst, de flesta kyrkorna byggdes om till stall, och Den heliga gravens kyrka blev fullständigt raserad. Många kristna jagades ut ur Jerusalem och utbredde sig i alla länder i Orienten.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Korst%C3%A5g

Saracenernas angrepp på kristna i Det heliga landet och kristna pilgrimer på väg dit ledde till att en kraftfull opinion uppkom inom kristenheten: någonting måste göras åt detta. Det utmynnade i att påven Urban II vid kyrkomötet i franska Clermont den 27 november 1095 proklamerade ett kombinerat pilgrims- och fälttåg.

Korstågen, som huvudsakligen gick till Levanten och Egypten, var avsedda att bekämpa vad som uppfattades som kyrkans fiender och med det specifika målet att befria Jerusalem och Det heliga landet från islamsk överhöghet. De var en kombination av pilgrimsfärder och av Gud genom påven sanktionerade heliga krig. Deltagande i korstågen ansågs vara en form av botgöring och den som stupade räknades som martyr.

Saladin och Rikard Lejonhjärta. År 638 hade det islamiska kalifatet utökat sin makt till att omfatta Jerusalem. Staden erövrades 1099 av korsriddarna, vilka anställde blodiga massakrer på stora delar av den judiska och muslimska befolkningen. Invånarantalet sjönk nu från 70 000 till 30 000.

Ett resultat av de kristnas erövring av Jerusalem blev inrättandet av konungariket Jerusalem med Gottfrid av Bouillon, som själv föredrog titeln Den heliga gravens beskyddare, som förste konung. Riket sträckte sig från Beirut i norr till Gaza i söder. Knappt 100 år senare, 1187, återtogs Jerusalem av Saladin (Salah ad-Din Yusuf ibn Ayyub), som var av kurdisk härkomst och sultan av Egypten. Han gav upphov till dynastin ayyubiderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Saladin  

Saladins främste motståndare var konung Rikard I Lejonhjärta av ätten Plantagenet från Normandie, som spelar en betydande roll i sir Walter Scotts berömda roman om korsriddaren Ivanhoe (1820) och i filmen Ivanhoe från 1982, där konungen i en minnesvärd rolltolkning spelas av Julian Glover. https://www.so-rummet.se/kategorier/rikard-lejonhjarta

RIkard Lejonhjärta spelad av Julian Glover i filmen Ivanhoe från 1982.

Det nionde och sista korståget startade 1271 och leddes av konung Edward I av England. Korsfararhären försvarade konungariket Jerusalems huvudstad Acre (Akko), beläget i vad som är dagens norra Israel. Akko, som anses ha minst 5000 år gamla anor, har historiskt kallats ”nyckeln till Palestina” på grund av sitt strategiska läge på en udde som sticker ut I Medelhavet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Akko

Acre hade 1104 erövrats av korsfararhären men hade 1187 återtagits av Saladin. 1191 återerövrades staden och fästningen av en korsfararhär under ledning av Rikard Lejonhjärta men återtogs 1290 av en muslimsk armé anförd av sultanen av Egypten, som brände ner den till grunden. De korsriddare i Johanniterorden som fanns på platsen tvingades fly till Cypern. Därmed var såväl konungariket Jerusalems som korstågens saga all.

Även svenska arméer har under 1100- och 1200-talen bedrivit något som med litet god vilja kan kallas korståg i österled med målsättningen att med vapenmakt tvinga de hedniska stammarna i Finland och Baltikum att omvända sig till kristendomen. https://sv.wikipedia.org/wiki/De_svenska_korst%C3%A5gen

Ingen ”fredens religion”. Islam kallas ibland av dess anhängare och aningslösa västerlänningar för ”fredens religion”, vilket är så långt från sanningen man rimligen kan komma eftersom så gott som alla islams landvinningar gjorts med svärdet i hand.

Inte mycket återstår av den forna korsriddarborgen i Akko (Acre) i norra Israel. Foto: Tommy Hansson

Paul Moorcraft skriver på följande sätt om Muhammed på sidan 26 i sin insiktsfulla bok Kampen mot islamistisk terorism (SMB förlag 2018, originalet 2015, 206 sidor):

Muhammed var inte någon fredsmäklare. Han inspirerade den mest dramatiska militära expansionen i världshistorien. De mongoliska horderna var inledningsvis kanske mer blodtörstiga och framgångsrika, men den islamiska erövringen av Arabien och imperiets häpnadsväckande expansion från Pyrenéerna till Kina måste ha utgjort ett obestridligt bevis för Guds välsignelser åt de muslimska krigarna och erövrarna.

Moorcraft påpekar att mongolernas välde sedan länge befinner sig på historiens soptipp, medan islam i de flesta av de erövrade områdena fortfarande utgör den styrande religionen och kulturen, och det språk som dominerar är arabiska. Det måste också understrykas att ingenstans där islam är den ledande religionen har något demokratiskt och frihetligt samhällsystem kunnat upprättas. Andra religioner och deras bekännare, i första hand kristna och judar, förföljs ofta obarmhärtigt.

Svidande muslimska nederlag¨. Från slutet av korstågen i form av Acres fall 1290 fram till våra dagar har det muslimska erövringståget fortsatt på olika sätt. 1308 upprättades det Ottomanska (Osmanska) riket av sultanen Othman (Osman) I. 1389 besegrade ottomanska styrkor i slaget på Trastfältet i Kosovo serber och ungrare vilket resulterade i att delar av Balkan och östra Europa ockuperades.

1453 erövras det kristna östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av ottomanerna och får namnet Istanbul. Därmed faller det bysantinska riket (Bysans) till islam. 1463 erövras Bosnien. De islamiska stridskrafterna tvingas dock också inregistrera svidande nederlag. 1571 besegrar en kombinerad påvlig, spansk, maltesisk och veneziansk flottstyrka i grunden en mycket större men tekniskt underlägsen ottomansk flotta vid den grekiska staden Lepanto (Naupaktos). 10 000 kristna galärslavas befrias. Osmanerna flotta återuppbyggss dock snart och kan fortsätta sina slavräder under hela 1600-talet. Gatan Via Lepanto i Rom minner om slaget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lepanto

Det mest förödande nederlaget råkade emellertid de osmanska styrkorna ut för i slaget vid Wien i september 1683. En jättehär på 200 000 man med soldater från Turkiet och dess vasallstater Bosnien, Ungern, Serbien, Albanien, Grekland och Krim belägrade den österrikiska huvudstaden Wien mellan maj och september nämnda år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Wien

Wien kunde räddas sedan Polens konung Johan III Sobieski i september kommit till undsättning med en här om 70 000 man. Det som fällde avgörandet var att polackerna genomförde den största kavallerichocken i Europas historia involverande 20 000 ryttare med en spjutspets bestående av 3000 lansiärer. Det medförde att den ottomanska hären skingrades och flydde i vild panik. Vid den efterföljande freden i Karlowitz tvingades Ottomanska riket överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.

Den judiska staten Israel utropades den 14 maj 1948.

Konflikten Israel -”Palestina”. Det sönderfallande Ottomanska imperiet, som länge hade kallats ”Europas sjuke man”, upplöstes slutligen 1922 som en följd av nederlaget i Första världskriget. Dessförinnan hade i den så kallade Balfour-deklarationen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – 1917 föranstaltats om att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i det brittiska mandatet Palestina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Staten Israel utropas av det israeliska Arbetarpartiets ledare David Ben Gurion som självständig stat i enlighet med FNs delningsplan den 14 maj 1948. Dagen efter gick ett antal arabstater, vilka avvisat delningsplanen, till ett förenat angrepp mot den judiska staten. Kriget 1948-49, som skulle följas av ytterligare krig och kriser med arabiska och israeliska intressen på spel, slutade emellertid med ett svidande nederlag för araberna/muslimerna.

I slutfasen av kriget lade Transjordanien (senare Jordanien) egenmäktigt beslag på de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien på Jordanflodens västra sida (”Västbanken”), områden vilka annekterades av Israel efter Sexdagarskriget 1967 som slöt med en förkrossande seger för Israel. Palestinaaraberna har därefter i propagandan felaktigt hävdat att de egentligen har rätt att förfoga över Västbanken.

Konflikten mellan Israel och ”Palestina”, som aldrig varit någon självständig statsbildning, fortsätter att spela en viktig roll i den muslimska/arabiska propagandan. Den används mest som en ursäkt för väst- och demokratifientliga muslimska diktaturer – främst Iran – att fortsätta gräva ner sig i skyttegravarna. Dock bör framhållas att Israel bedrivit en förhållandevis framgångsrik diplomati visavi arabvärlden och i dag har fungerande relationer med icke minst en strategisk nyckelmakt som Saudiarabien. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5269451,00.html

Khomeinis revolution i Iran. Startskottet för aggressiv och terrorbenägen islamism kom med den på ayatollah Ruhollah Khomeini inriktade revolutionen i Iran 1979. USAs president Jimmy Carter hade av opportunistiska skäl övergivit USAs mångårige allierade, shah Reza Pahlavi, vilket lämnade fältet fritt för Khomeini och hans shiamuslimska anhang av fanatiska mullor.

Islamiska staten /Kalifatet har genomfört ett stort antal spektakulära massmord.

Iran har därefter utgjort ett internationellt nav för fanatism, jihadism och islamism med omfattande stöd till exempelvis Hezbollah i Libanon och Hamas i Gaza, samtidigt som homosexuella hängs och kvinnor anklagade för äktenskapsbrott stenas i enlighet med sharialagarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

1989 tvingades Sovjetunionen med svansen mellan benen dra sig tillbaka från Afghanistan efter att under en tioårsperiod ha misslyckats med att ta kontroll över landet. Gerillakrigarna i det så kallade mujaheddin, som under konflikten aktivt understötts av de amerikanska Reagan-administrationerna, utgjorde en bas för den kommande islamistiska terrorismen riktad mot väst.

Under perioden fram till den 11 september 2001 skedde under 1980- och 1990-talen en rad mer eller mindre uppmärksammade terrorattacker såsom angreppet mot USAs ambassad i Beirut 1983, då 63 personer omkommer. Senare samma år dör 299 personer när amerikanska och franska militärförläggningar bombas i samma stad. Vidare spelar jihadister från i stort sett världens alla hörn en synnerligen aktiv roll under krigen i det forna Jugoslavien 1991-95. 1999 inleder islamister terrorverksamhet i Tjetjenien.

Krig mot al-Qaida, Afghanistan och Irak. Al-Qaida blev synonymt med islamistisk terrorism då två kapade flygplan rammade World Trade Centers tvillingtorn i New York den 11 september 2001. Närmare 3000 människor dog. Ytterligare ett plan angriper en flygel i försvarshögkvarteret Pentagon varvid 125 människor i byggnaden och de 64 passagerarna dör. Ett fjärde plan kraschar på öppen mark i Pennsylvania, av allt att döma sedan passagerarna lyckats övermanna terroristerna. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/terrorism/9-11-terrorattackerna-den-11-e-september-2001

De groteska terrordåden den 11 september 2001 blir startskottet för en kedja av händelser. President George W. Bush förklarar samma år krig mot Afghanistan och amerikanska trupper gör lika frenetiska som fruktlösa försök att spåra upp al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Usama spåras slutligen upp och skjuts till döds av en enhet amerikanska elitsoldater (Navy Seals) i Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011. Den soldat som avfyrade de dödande skotten heter Rob O´Neill. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLJXBj/rob-oneill-38-dodade-bin-ladin

Två år senare angrips Irak, men nu har de amerikanska styrkorna bättre lycka – åtminstone när det gäller att spåra upp Iraks galne diktator Saddam Hussein. Denne ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning den 30 december 2006. Kriget som helhet blir dock klart fiaskobetonat – några massförstörelsevapen hittas inte – och ger snarare en skjuts framåt åt terrororganisationen Islamiska staten (IS), även kallad Kalifatet, ISIS, ISIL och Daesh.

Islamiska staten har jagats bort. IS har sedan det bildades av tidigare al-Qaida-medlemmar 2004 genomfört otaliga ytterst grymma och bestialiska terrordåd; bland annat har västerländska biståndsarbetare halshuggits och tillfångatagna fiender bränts levande.

IS målsättning är att utifrån en fundamentalistisk tolkning av en wahhabistisk doktrin av den sunniislamiska inriktningen upprätta ett världsomspännande kalifat. Rörelsens samlande gestalt har varit shejk Abu Bakr al-Baghdadi, vilken sannolikt dödades vid ett ryskt flyganfall mot utkanterna av IS-fästet Raqqa i Syrien i maj 2017. IS har understötts frikostigt av Saudiarabien och andra rika sunnimuslimska arabstater. https://www.expressen.se/nyheter/is-ledaren-abu-bakr-al-baghdadi-ar-dod/

Den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov körde ihjäl fem oskyldiga människor i centrala Stockholm 2017.

Paul Moorcraft framställer i sin bok Kampen mot islamistisk terrorism Islamiska staten som ett potent hot mot västvärlden, och när boken först publicerades 2015 såg det onekligen ut på det viset. Därefter har dock rörelsen jagats bort från tidigare starka fästen i Syrien och Irak. Kampen för Kalifatet fortsätter dock i exempelvis Libyen, Afghanistan, Filippinerna och västvärlden genom spektakulära terrordåd.

När uzbekiern Rakhmat Akilov dödade fem oskyldiga personer och skadade många fler genom sin lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 hävdade han att han agerat på order av IS, som dock officiellt inte påtagit sig ansvaret för dådet. Akilov dömdes till livstids fängelse och utvisning. Han avtjänar sitt straff på Kumlaanstalten. https://www.expressen.se/nyheter/rakhmat-akilov-om-ordern-fran-is/

IS må ha tappat mark, men det islamistiska och jihadistiska hotet mot demokratin och friheten består och är enligt SÄPO alltjämt det främsta hotet mot vår säkerhet, samtidigt som samhället på olika sätt fortlöpande islamiseras.

Högt uppsatt Hamas-tekniker skjuten till döds i Malaysia

Raket- och drönarutvecklaren Fadi Mohammad al-Batsh sörjdes som ”martyr” i Gaza.

När en 35-årig palestinaarabisk raket- och drönarkonstruktör med hög befattning inom terrororganisationen Hamas mördas är det på intet sätt överraskande att den israeliska underrättelsetjänsten Mossad får skulden. https://www.timesofisrael.com/islamic-jihad-blames-israel-for-assassination-of-hamas-affiliated-engineer/

Fadi Mohammad al-Batsh var tidigt lördagen den 21  april på väg till en morgongudstjänst i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur när han mejades ner av två män på en motorcykel av märket BMW. Tio skott avlossades varav fyra skall ha träffat al-Batsh i huvudet och kroppen. Enligt Malaysias biträdande premiärminister Ahmad Zahid Hamidi var förövarna ”vita män” vilka enligt inledande undersökningar var européer kopplade till en utländsk underrättelsetjänst.

Enligt uppgift brukar Hamas skicka unga Gaza-.bor till Malaysia för att genomgå teknisk utbildning. Det muslimskt styrda asiatiska landet, vars polisiära förmåga lämnar en hel del övrigt att önska, anses i sammanhanget vara något av ett paradis för terrororganisationer. Fadi Mohammad al-Batsh mottog en doktorsgrad vid University of Malaya 2015 och var verksam som föreläsare vid British Malayan Institute.

Fadi Mohammad al-Batsh kommer inte längre att kunna förse Hamas med terrorresurser.

Hamas och al-Batshs familj gav omedelbart efter mordet Mossad skulden, och när han sörjdes i Gaza med stora hedersbetygelser senare på lördagen kallades han ”martyr”. al-Batshs kusin Khaled al-Batsh är för övrigt en hög befattningshavare inom terrorgrupperingen Islamic Jihad.

Det är inte första gången Israel får skulden för mord på personer som förser palestinaarabiska eller libanesiska terrororganisationer med avancerad teknologi. Israel har även anklagats för att ha tagit iranska kärnvapenforskare av daga.

Ett sådant exempel är mordet på Hassan Lakkis, som var chef för Hizbollahs vapenutveckling. Lakkis sköts till döds söder om Beirut 2013. http://www.bbc.com/news/world-middle-east-25211759

Hassan Lakkis, chef för Hizbollahs vapenutveckling, sköts till döds söder om Beirut 2013.

Ett annat gäller mordet på drönarexperten Mohamed Zouari i Tunisien 2016. https://www.timesofisrael.com/hamas-blames-israel-for-killing-its-drone-expert-in-tunisia-vows-revenge/

Det är naturligtvis ingen orimlig tanke att den judiska staten Israel är intresserad av att eliminera personer som den anser hotar dess existens. Å andra sidan finns det många andra som avskyr hänsynslösa terrorgrupper såsom Hamas och Hizbollah och deras operatörer.

Om terror i Paris och Mumbai och behovet av en europeisk Patriot Act

 Offer utanför ett av de näringsställen som utsattes för IS-terrorn i Paris.

Det finns en mycket specifik anledning till att vi inte har fått se SDs partiledare Jimmie Åkesson paradera i TV och ge sin syn på de senaste jihadistiska terrordåden i Paris (förutom då att han är sverigedemokrat). Det är att han dessvärre visat sig ha fått rätt om sina farhågor angående den pågående islamiseringen av Europa.

I en av de mest uppmärksammade svenska debattartiklarna över huvud taget under senare år pekade Åkesson i Aftonbladet den 19 oktober 2009 på islamiseringen som ”…vårt största utländska hot sedan andra världskriget…”. Den missvisande rubriceringen om ”muslimerna” som det största hotet sattes av Aftonbladets debattredaktion:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article12049791.ab

I sin artikel hänvisar Åkesson förvisso till Sverige och svenska förhållanden, men det krävs ingen större fantasi för att översätta detta till Europa i stort. I Frankrike beräknas 8 procent av hela befolkningen om cirka 67 miljoner vara muslimer, vilket innebär omkring 6 miljoner eller något fler än hela Danmarks befolkning.

Ännu större är andelen muslimer i Ryssland: för närvarande 15 procent av 144 miljoner invånare, vilket gör omkring 21 miljoner. I sammanhanget kan nämnas att den så kallade Islamiska staten (IS/ISIS/ISIL/DAESH) bara för ett par dagar sedan hotade med blodbad i Ryssland:

http://www.di.se/artiklar/2015/11/12/is-hotar-ryssland/

 Vladimir Putin med ett Suchoj-plan som fond.

Detta som vedergällning för den ryska krigföringen i Syrien, där ryska stridsplan bombar islamiska grupperingar – således inte enbart IS-ställningar – fientligt inställda till den med Ryssland allierade Assad-regimen. Den 31 oktober sköt IS därtill ner ett ryskt passagerarplan över Sinai med 224 döda som följd.

Vi vet alla vid det här laget vad som hände fredagen den 13 november i Paris. Omkring klockan 21.30 inleddes en terrorvåg som skulle visa sig bli den värsta i Frankrike sedan Andra världskriget, då Nazityskland ockuperade landet. Antalet dödsoffer förefaller i skrivande stund uppgå till minst 129 under det att antalet sårade måste räknas i hundratals. Detta kan jämföras med 16 terroristoffer för attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo den 7 januari och det efterföljande gisslandramat i en judisk affär.

Här en video som visar hur IS-terrorister skjuter ungdomar som besökte en konsert med ett amerikanskt rockband i konserhallen Bataclan, där omkring 100 människor mördades, till döds innan de fyra terroristerna tvingades bita i gräset – tre utlöste bombvästar, en sköts ihjäl av polis:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/11/har-mordas-franska-ungdomar-av-kalifatet.html

Terrorangreppen i Paris är ett skrämmande exempel på hur mycket skada en handfull hänsynslöst beslutsamma och dödsföraktande personer kan ställa till. Det började med självmordsmördarbombningar utanför arenan Stade de France, där en landskamp i fotboll mellan Frankrike och Tyskland spelades. Därefter avancerade kamrater till självmordsmördarna genom ett begränsat avsnitt i Paris, inte långt från Charlie Hebdo-redaktionen, och sköt på måfå in bland gästerna vid restauranger och kaféer innan de nådde fram till Bataclan-hallen, som lär ha utvalts på grund av att den har judiska ägare.

En karta över terrorhandlingarna i Paris den 13 november 2015.

Såvitt jag kan bedöma har Pamela Geller så här långt skrivit det bästa om Paris-terrorn på sajten Breitbart News:

http://pamelageller.com/2015/11/pamela-geller-breitbart-news-muslims-declare-war-on-france-it-was-a-bloodbath.html/

Geller är icke minst starkt kritisk till inflödet av muslimer från främst Mellanöstern och Nordafrika:

Despite all this horror, the European Union elites are bringing into Europe millions of these savages.

Islamiska staten, även stundom benämnd Kalifatet, har råkat ut för vissa motgångar på sistone. Samma dag som Paris-attentaten genomfördes dödades den så kallade Jihad John, alias den i London uppvuxne Mohammed Emwazi, en beryktad bödel som setts i filmer från flera spektakulära IS-slakter av tillfångatagna kristna, i en amerikansk drönarattack mot Raqqa i Syrien. Eliminerandet av Emwazi får väl mest ses som en symbolisk framgång i kampen mot Kalifatet.

 ”Jihad John” – nu oskadliggjord – med två av sina offer.

Betydligt viktigare var då att den kurdiska specialstyrkan Peshmerga i förening med yazidiska krigare dagen innan lyckades driva tillbaka IS-styrkor från Sinjar i norra Irak:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/islamiska-staten-besegrat-i-sinjar/

Denna seger, hur glädjande den än var, kan dock knappast betecknas som avgörande. Som Per Jönsson vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm uppger för TT den 14 november: ”Sinjar är viktigt i den mening att området ligger mellan Mosul och Raqqa – men ingen enskild förlust för IS betyder särskilt mycket eftersom de opererar på så många ställen samtidigt.”

Inte heller har de som hoppades på att den ryske ledaren Vladimir Putin, av många kallad ”en ny tsar”, skulle göra processen kort med Kalifatet särskilt mycket att glädjas över. Putin har en egen agenda där stöttandet av den proryska Assad-regimen i Damaskus står i centrum. Säkerligen har de ryska stridplanen bombat även IS-mål, men deras insatser har inte på något sätt i grunden skakat den barbariska terrorgrupperingen.

IS/ISIS/ISIL/DAESH står således ännu starkt i Irak och Syrien och har nu också visat vad man med anmärkningsvärt små resurser förmår i Europa. Dagen innan terrorn i Paris genomförde man även ett terrordåd i Beirut i Libanon med 43 dödsoffer som resultat.

För drygt ett år sedan skrev jag följande sammanfattning om Islamiska staten och dess historik:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/23/liten-historik-om-is-islam-och-valdet/

 Mumbaiterrorn 2008 skördade minst 175 människoliv.

Händelserna i Paris liknar till upplägget mycket den terrorvåg som sköljde över den indiska storstaden Mumbai (Bombay) 26-29 november 2008. Under fyra dagar mördade då ett tiotal terrorister från pakistanska jihadistgruppen Lashkar-e-Taib i väpnade aktioner med automatkarbiner och handgranater 175 personer. Minst åtta platser drabbades, och i jakten på utlänningar att ta till fånga ockuperades två lyxhotell.

Nio av tio terrorister oskadliggjordes medan den som överlevde, Ajmal Kasab, dömdes till döden den 6 maj 2010 och avrättades genom hängning den 21 november 2012. Det var för övrigt Indiens första avrättning på åtta år.

En sammanfattning av Mumbai-terrorn via denna länk:

http://www.pbs.org/wnet/secrets/mumbai-massacre-background-information/502/

Världen kommer att fortsätta följa vad som händer i Paris under den närmaste framtiden. Exemplet Mumbai visar att det i värsta fall kan komma fler terrordåd. Om inte i Paris kan Kalifatets barbarer mycket väl slå till i Moskva, Berlin – eller Stockholm.

Stefan Löfven har i mitt tycke betett sig förhållandevis statsmannamässigt efter händelserna i Paris och bland annat talat om ”ett vidrigt hat och förakt mot människor”. Vilket naturligtvis är alldeles sant. Samtidigt får vi inte glömma att den europeiska godtrogenheten i allmänhet och den svenska varianten i synnerhet är en av de största anledningarna till att IS kunnat bygga upp tusentals terrorceller i hela Europa.

Ett antal IS-terrorister har avslöjats bland de så kallade flyktingar, som i en mäktig flodvåg nu trots försök att skärpa upp kontrollen av inkommande väller in över vår världsdel. Några av dessa har genuina flyktingskäl, andra är socialturister medan ett okänt antal är terrorister. Sverige med dess släpphänta attityd uppfattas med allt skäl som ett himmelrike, även om detta på sistone naggats något i kanten tack vare att bostäderna nu är slut.

Jihadistangreppet mot Charlie Hebdo skedde under stridsropet ”Allahu Akbar”, Gud är större.

Vad som motiverar jihadister av typ Jihad John är inte någon galenskap i mental betydelse men däremot en ideologisk galenskap som hämtas direkt är islams heliga bok, Koranen, där det talas om att fienderna skall halshuggas och bada i blod med mera. Ett antal av världens ledare har uttryckt meningen att ”IS har ingenting med islam att göra” och samtidigt – såsom president Obama i USA och premiärminister Cameron i Storbritannien – deklarerat att ”islam är fredens religion”.

Det är ett mycket märkligt påstående när det görs om en religion/ideologi som har expanderat enbart genom sina militära erövringståg från profeten Muhammeds tid på 600-talet och framåt. Muhammed själv föregick med ”gott” exempel då han på sin tid vid ett tillfälle lät halshugga omkring 600 judar, som hade väckt profetens misshag genom att vägra underkasta sig hans bud.

Islam är inte bara en religion utan fastmer en heltäckande ideologi som till stora delar bygger på våld och blodsutgjutelse, vilket framgår av följande insiktsfulla artikel av C. G. Holm i tidskriften Contra 5/2005:

http://www.contra.nu/c055prov.html

När nu Islamiska staten/Kalifatet på allvar expanderat till Europa är det en tvingande nödvändighet att dels införa helt andra typer av gränskontroller än tidigare, dels skärpa upp terrorlagstiftning och säkerhetsövervakning betydligt. Det skulle behövas någon typ av en övergripande europeisk Patriot Act enligt amerikansk modell, även om vi då skulle tvingas göra avkall på några av våra tidigare som självklara ansedda fri- och rättigheter.

Islam och nazismen: mullaskolan i Dresden, stormuftin och Arafat

 

 Hajj Mohammed Amin al-Husseini hälsar muslimsk SS-trupp i Tyskland.

Under Andra världskriget stred hundratusentals muslimer i de tyska väpnade styrkorna, huvudsakligen i armén. Under krigets senare skede inrymdes frivilliga muslimska soldater i Reichsführer Heinrich Himmlers så kallade svarta legioner: muslimer från Balkan utgjorde flera huvudenheter i Waffen-SS.

Bosniska muslimer bildade 13. Waffen-Gebirgs Division der SS Handschar samt 23. Waffen-Gebirgs Division der SS Kama. Albanska muslimer fanns i 21. Waffen-Gebirgs Division der SS Skanderbeg. Andra enheter bestod av de sovjetiska muslimska kontingenterna Osttürkischen Waffen-Verbände der SS, Waffen-Gebirgs Brigade der SS (Tatarische Nr. 1) och Kaukasischer Waffen-Verbände der SS.

Himmler var känd som den mest promuslimske inom Tredje rikets ledarskikt, vilket till betydande del berodde på att han avskydde den ”mjuka” kristendomen. Däremot högaktade han den ”maskulina” och martialiska muhammedanismen med dess blinda kollektiva lydnad och trosanhängarnas beredvillighet att uppoffra sig själva i den skoningslösa kampen mot fienden. Även Adolf Hitler själv uttryckte sig positivt om islam och dess profet.

Detta medförde att Himmler gärna gjorde avsteg från sina fantasier om det ”ariska” övermänniskoidealet i syfte att rekrytera flera muhammedaner till sitt SS.  Inte bara det – han gav dem också möjlighet att utöva sin religion inom SS-leden. Därför etablerade han en institution med uppgiften att utbilda muslimska fältpräster. Den kallades Mullahschule (mullaskola) och var belägen i Dresden.

Mullaskolan i Dresden slog upp sina portar i november 1944 med SS-Brigadeführer Walter Schellenberg som chef. I Dresden fanns även det så kallade Arbeitsgemeinschaft Turkestan, ett forskningsinstitut under SS-kontroll.

Lektionerna skulle ges av muslimska lärare vilka utvalts av stormuftin av Jerusalem, Hajj Mohammed Amin al-Husseini. Huvudlärare var professor Amilcan Idris, en volgatatar verksam i det tyska utrikesministeriet vilken var involverad i ett projekt som omfattade propagandasändningar över radio riktade mot Turkiet.

Walter Schellenberg: chef för den nazistiska mullaskolan.

Förutom en betoning av intressegemenskapen mellan Tredje riket och den muslimska världen innehöll kurserna vid mullaskolan lektioner som förmedlade elementära kunskaper om hur man studerade och idkade högläsning ur Koranen, en sammanfattning av profeten Muhammeds liv och gärning, en kortfattad orientering om islams religiösa historia och expansion samt om de berörda folkslagen.

Mullaskolans första studentgrupp bestod av 40 frivilliga från flera centralasiatiska länder. Kurserna var ursprungligen tänkta att ta ett-två år i anspråk, men för de flesta ”fältmullor” kortades den ner till ett par månader på grund av det trängande behovet av deras tjänster. Den första kursen hade avslutats i slutet av 1944.

Skolan och forskningsinstitutet upplöstes efter de allierades terrorbombningar av Dresden den 14 februari 1945, då den gamla kulturstaden i östra Tyskland förvandlades till en rykande ruinhög. Kvarvarande studenter flydde tillsammans med personal ur Arbeitsgemeinschaft Turkestan till Weissenfels, där de sannolikt kapitulerade till den amerikanska armén.

 Dresden efter de allierades bombningar.

Det är väl känt att det reellt existerande islam och nazismen hade ett gemensamt intresse i att utrota såväl judendomen som det judiska folket. Islam är från och med sin grundare, profeten Muhammed, och de muhammedanska grunddokumenten Koranen och haditherna impregnerad av judehat. Niclas Sennerteg skildrar i sin bok Hakkorset och halvmånen (Natur & Kultur 2014, 491 sidor) insiktsfullt den växelverkan som existerade mellan de båda ideologierna.

Stormuftin Hajj Mohammed Amin al-Husseini är den obestridde centralfiguren när det gäller denna växelverkan mellan den religiösa läran islam och den sekulära ideologin nationalsocialismen. Det kan inte råda någon tvekan om att islam är det mer omfattande och mest genomtänkta av dessa båda koncept, något som naturligtvis också framgår av deras respektive livslängd: under det att det nazistiska ”tusenårsriket” kapsejsade efter tolv år har islam funnits i 1400 år och befinner sig i skrivande stund på en internationell terroroffensiv som saknar motstycke i världshistorien.

Det kan på goda grunder anses att den så kallade Islamiska staten (IS), eller DAESH, överträffar nazisterna när det gäller utstuderade grymheter och obegriplig sadism. Den turkiske poeten Serkan Engin, född 1975, hävdar följdriktigt i Jihad Watch att islam är värre än nazismen och att den därför bör förbjudas. Han pekar på att Koranen och haditherna överflödar av upmaningar om att döda exempelvis avfällingar, otrogna, homosexuella, äktenskapsbrytare med flera.

Muhammed föregick med gott exempel när han lät döda mellan 600 och 800 judar som vägrade underkasta sig honom. Det var därför på intet sätt märkligt att Hitler och nazisterna lät sig inspireras av islamisk teori såväl som praktik. Vid ett möte i ”Örnnästet” i Obersalzberg den 22 augusti  1939, således bara en dryg vecka före invasionen i Polen som utlöste Andra världskriget, sade Hitler: ”Vem talar i dag om armeniernas utplåning?”

 Kharpert i Ottomanska riket i april 1915. Ottomanska armén marscherar armenier till ett närbeläget fängelse i Mezireh.

Hitler syftade här på Osmanska rikets folkmord (Seyfo) på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontiska greker med flera kristna grupper under Första världskriget 1915-16. Han menade att om turkarna kunde gå i land med sådant så skulle nazisterna nog kunna utplåna Europas judar utan särskilt stor uppståndelse. Där tog han givetvis fel, men det är en annan historia.

Hajj Mohammed Amin al-Husseini (1895/97-1975) föddes i Kairo i en förmögen familj och utsågs 1921 av britterna till den prestigefyllda posten som stormufti (en hög domare) över Jerusalem i det brittiska mandatet Palestina, en position som tidigare innehafts av al-Husseinis fader och broder. Han blev även ordförande i Muslimska högsta rådet.

När den brittiska mandatärmakten utsåg al-Husseini till Jerusalems stormufti var den synnerligen väl medveten om al-Husseinis lågande hat mot judar och sionister. Redan 1918 hade han rakt på sak förklarat för en judisk medarbetare i Jerusalem: ”Detta är och kommer att förbli arabiskt land…Sionisterna skall slaktas till sista man…Inget annat än svärdet kommer att avgöra framtiden för detta land.” Al-Husseini var inte sen i att omsätta sitt tal i praktisk handling.

Under årtionden uppmanade han, från Nabi-musa-upploppen 1920 fram till Israels bildande 1948, till blodiga pogromer mot de palestinska judarna. Stormuftin betonade de antijudiska passagerna i de muslimska skrifterna och framhävde ständigt den påstådda muslimska plikten att slakta så många judar som möjligt. 1929 agiterade han fram en arabpalestinsk revolt i mandatet Palestina. Desslikes propagerade han för internationell jihad (heligt krig) mot till exempel hinduerna i Indien.

 Stormuftin och Führern i Berlin den 28 november 1941.

1937 tvingades al-Husseini fly från Palestina sedan en ny arabrevolt utbrutit mot britterna och judisk immigration i området. Han reste därefter i tur och ordning till Libanon, Irak, Persien (Iran) och Italien, där han den 27 oktober 1941 träffade den italienske diktatorn Benito Mussolini. Därefter fortsatte stormuftin till Tyskland och träffade Hitler i Berlin den 28 november. Han begärde hjälp mot judarna i Palestina och lär även för Führern ha föreslagit att judarna måste utrotas.

Al-Husseini stannade i Tyskland under merparten av kriget och fick under tiden graden Gruppenführer i SS. Efter krigsslutet inleddes en ny period av kringflackande i stormuftins liv. Efter att först ha landat i Schweiz hamnade han i Frankrike, varifrån Jugoslavien såväl som Storbritannien förgäves sökte få honom utlämnad och ställd inför rätta som krigsförbrytare: stormuftin hade rekryterat omkring 20 000 muslimer till SS vilka deltagit i massakrer på judar i Kroatien och Ungern. 1946 tog han sig från fransk fångenskap först till Egypten och därpå till Libanon.

Efter den arabiska invasionen av Israel 1948 utsågs al-Husseini den 1 oktober 1948 av det Palestinska rådet till ledare för en påstått  självständig palestinsk nation som man ansåg sig ha bildat i Gaza. Stormuftin fortsatte att vara palestinaarabernas främste talesman till 1962, då han drog sig tillbaka från offentligheten. Han avled i Beirut 1974.

Efterträdare blev Yassir Arafat (1929-2004), född i Kairo av en mamma som var kusin med al-Husseini, Hamida Khalifa al-Husseini. Arafat, en medlem av Muslimska brödraskapet, hade 1958 bildat Fatah och utsågs 1969 till ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO och i tidernas fullbordan till den icke existerande staten ”Palestinas” så kallade president.

 Puss på dig, bäste bror…Arafat pussar sin efterträdare Abbas.

Historien visar som framgått ovan att det går en röd, eller kanske snarare brun, tråd av naziinspirerat judehat och antisemitism från Hajj Mohammed Amin al-Husseini via Yassir Arafat till dennes efterträdare som ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen). Att detta i dag i breda lager tycks vara totalt okänt är onekligen ett bevis på att det historiska minnet kan vara tragiskt kort.

Källor:

http://derfreiwilligen.blogspot.se/2010/08/ss-mullahschule-in-dresden.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hakkorset-och-halvmanen_4224977.svd

http://www.jihadwatch.org/2014/08/turkish-poet-islam-is-worse-than-nazism

http://www.levandehistoria.se/folkmordskonventionen-en-historisk-introduktion/forintelsen-anas-runt-hornet

http://www.d-intl.com/2013/10/17/den-okande-stormuftins-ideologi-var-islam-inte-nazism/

http://www.expressen.se/debatt/hamas-ar-arvtagare-till-hitlers-arabiska-vanner/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19849905.ab

http://www.salem-news.com/articles/may162010/turkish-slaughters-ss.php

Islamisthatet: ett annalkande barbari som måste hejdas

”Islam will dominate the World”: islamistisk demonstration i Nederländerna.

http://www.youtube.com/watch?v=T278QxI-ve4&feature=youtu.be

Ovan en länk till ett danskt nyhetsinslag (TV2-Nyhederna) som borde ses av alla som förnekar att det finns ett islamistiskt problem i västvärlden.

Inslaget påvisar hur den islamistiske hatpredikanten Omar Bakri Muhammad, som lämnade England efter Londonbombningarna 2005 och inte tillåts resa in igen, fortsätter att sprida sitt våldsamma hatbudskap bland  ungdomar i Danmark via bland annat Internet och telefonkonferenser från sin nuvarande bas i Libanon. Det grundläggande temat för detta budskap är att ”Islam will dominate the world” (Islam kommer att dominera världen).

Islamistiske våldspredikanten Omar Bakri Muhammad.

Sheikh Omar Bakri Muhammad, född i Syrien 1958, tillbringade 20 år i London men begav sig till Libanon 2005. Detta skedde efter de fyra islamistiska bombdåd i London den 7 juli 2005 som dödade 53 personer i attacker riktade mot lokaltrafiken. En förgrening av al-Qaida, som Bakri var nära lierad med, ansågs ligga bakom terrorn. Det rapporterades i november 2010 att Bakri i Beirut dömts till livstids straffarbete för terrorism tillsammans med 54 andra islamister, men han sade då att han ”inte skulle tillbringa en enda dag i fängelse”.

Han verkar ha fått rätt, eftersom han numera är bosatt i Triploli i norra Libanon varifrån han alltså kolporterar ut sitt budskap till unga, formbara sinnen i västvärlden. Bakri har försvarat mordet på den brittiske soldaten Lee Rigby – som var trumslagare i armén – i London-stadsdelen Woolwich den 22 maj 2013. De båda unga islamkonvertiterna Michael Adelbolajo och Michael Adebowale. båda av nigeriansk härkomst, gick då lös på Rigby med knivar och machetes och hackade honom till döds.

Eftersom Rigby var soldat, menade Bakri, var det rätt att döda honom som protest mot att brittiska soldater dödar muslimer utomlands. Omar Bakri var under sin tid i Storbritannien med om att grunda terrorororganen Hizb ut-Tahir samt Al-Muhajiroun. Jag vet inte om Bakri reflekterat över det faktum, att det absolut största antalet muslimer som dödas i världen i dag dödas av andra muslimer.

Den 25-årige Lee Rigby hackades till döds av två muslimska konvertiter i Woolwich i sydöstra London i maj i år.

I inslaget i danska TV2-Nyhederna uppviglas bland annat till våld, mord och kidnappningar i kampen för islamskt världsherravälde. De som missfirmar profeten Muhammed genom karikatyrteckningar eller på annat sätt skall dödas utan förbarmande. Även lemlästning rekommenderas varmt som bestraffningsmetod.

Intrycket man får av det danska nyhetsinslaget är att våldsbejakande muslimsk extremism är ett väsentligt större problem i Danmark än i Sverige, men det betyder naturligtvis inte att inte galenskapen existerar här också. Ännu har den dock inte hunnit växa sig lika stark som i Danmark, som ju också ligger närmare kontinenten och därmed är öppnare för influenser från de radikala muslimska kommuniteterna där.

En ramsa som hörs skanderas i filmen är ”Danmark i helvetet”. Det är tydligen så dessa miserabla våldsagitatorer i sina toviga skägg vill löna det land som tagit emot dem och givit dem en levnadsstandard de inte ens kunde drömma om i sina muslimskt styrda hemländer. Den demokrati som möjliggör deras hatspridning spottar de på och vill avskaffa så fort de får chansen. En annan förekommande ramsa är ”Obama, Obama, we love Usama (bin Ladin)”.

Misstänkte Woolwich-mördaren Michael Adelbolajo.

Islam är en sak – det är en religion som också är en totalitärt präglad filosofi – vilken man kan ha olika meningar om. Det finns förvisso hyggliga muslimer som begripit att deras religiösa koncept kan och måste förändras, precis som judendom och kristendom reformerats under århundradenas lopp. Inom judendomen har man inte stenat äktenskapsbryterskor på 2000 år, och inkvisition och korståg tillhör dessbättre kristendomens förflutna. Problemet är att sansade muslimer ofta är rädda för att säga sin mening på grund av den uppenbara risken för repressalier.

I länder som styrs av islam förekommer däremot fortfarande stenande till döds, publika halshuggningar och hängningar samt lemlästande av tjuvar och offentlig spöslitning för andra missdådare i enlighet med sharialagen.

I Sverige fortsätter emellertid de professionella toleransmånglarna att tjattra om sin ”islamofobi” som ett stort samhällsproblem. Problemet är väl snarare att det inte finns tillräckligt med islamofobi, märk väl i betydelsen av en ytterst välbefogad och samtidigt välinformerad medvetenhet om islamismen och dess väldokumenterade strävan att dominera världen.

Offentliga hängningar är ett omtyckt folknöje i Iran.

Den som inte är medveten om denna strävan, och den gradvisa anpassning till inflyttade muslimers minsta önskemål som gynnar den, hänger sig åt ett beklagligt önsketänkande. För mig står det fullständigt klart att detta annalkande barbari måste hejdas innan det är för sent. Klart illavarslande är de moskéer på svensk mark som hela tiden ökar i antal. lllavarslande, därför att den avhoppade danske imamen Ahmed Akkari framhållit att alla moskéer i Danmark faktiskt kontrolleras av jihadister och islamister. Det är en uppenbar risk att så blir fallet även i Sverige.

En palestinaarabisk ”hjältinna”

Den palestinska ”martyren” Dalal Mughrabi.

Den palestinska Fatah-ledningen, ledd av den palestinske ”presidenten” Mahmoud Abbas, belönade nyligen en palestinaarabisk dansgrupp uppkallad efter den kvinnliga terroristen Dalal Mughrabi (cirka 1959-78) med en summa motsvarande 6000 US dollar. Gruppen bär namnet Dalal Group for Popular Arts.

Mer om hur Mughrabi hyllas här:

http://palwatch.org/main.aspx?fi=157&doc_id=9707#.Uiz_FLRZIGs.twitter

En rad palestinaarabiska platser, institutioner och andra företeelser har uppkallats efter Dalal Mughrabi, som 1978 i en blodig aktion ledde en grupp terrorister som svarade för det hittills värsta terrordådet i Israels historia. Detta ägde rum längs en väg i anslutning till kustslätten nära Tel Aviv och kallas allmänt kustvägsmassakern.

Illdådet var ämnat att sabotera de pågående fredsförhandlingarna mellan Israels premiärminister Menachem Begin och Egyptens president Anwar Sadat under amerikanernas överinseende. Enligt uppgift var syftet med aktionen att ”döda så många israeler som möjligt”.

Camp David-avtalet mellan Egyptens ledare Sadat (till vänster) och Israels Begin ingås 1978 under överenseende av USAs president Jimmy Carter, som syns mellan de två. Avtalet ledde bland annat till att Israel överlämnade Sinai till Egypten.

Det första dödoffret för terrordådet blev den amerikanska fotografen Gail Rubin. Det av Dalal ledda terrorkommandot öppnade först eld mot förbipasserande trafik på kustvägen, varefter man kapade en taxi och dödade dess passagerare. Sedan lade man beslag på en buss på väg mot Tel Aviv, kapade en annan buss samt flyttade över en gisslan uppgående till 71 personer till den första bussen. När israeliska styrkor stoppade bussen utbröt skottväxling innan bussen exploderade och dödade 38 personer inklusive 13 barn. 72 människor sårades i infernot.

Gail Rubin – offer för kustvägsmassakern.

Enligt israeliska källor var det Dalal Mughrabi som sprängde bussen med en handgranat, medan den palestinska versionen gör gällande att det var eldgivning från en israelisk stridshelikopter som fick bussen att explodera. Enligt den palestinska hjältehistoriken skall Mughrabi ha lyckats höja den palestinska flaggan samt proklamera ”Palestina” som en självständig nation innan hon sköts ihjäl tillsammans med nio medterrorister av palestinskt och libanesiskt ursprung.

Israelisk militärpersonal röjer upp i förödelsens styggelse efter kustvägsmassakern, det hittills värsta terrordådet på israelisk mark.

Dalal Mughrabi föddes omkring 1959 i det palestinaarabiska flyktinglägret Sabra i Beiriut. Hennes familj var bosatt i Jaffa före det första arabisk-israeliska kriget 1948, då de anfallande arabländerna lovade alla araber som lämnade Israel i samband med kriget att de snart skulle få återvända sedan Israel förintats. Detta missriktade löfte var ursprunget till den efterföljande palestinaarabiska flyktingproblematiken.

Mughrabi var utbildad sjuksköterska då hon bestämde sig för att bli politiskt aktiv i samband med det libanesiska inbördeskrigets utbrott 1975. Hon erbjöds av Fatah, ingående i paraplyorganisationen PLO som leddes av Yassir Arafat, en post som PLO-representant i Italien men valde den militära banan.

Mer om Dalal Mughrabi här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Dalal_Mughrabi

Personer som Dalal Mughrabi uppskattas högt och rent av den Palestinska myndigheten, som lobbar febrilt för att ”Palestina” skall bli en egen statsbildning. Den enkla principen är, att ju fler judar du dödar desto mer uppskattad blir du. Att den värsta massmörderskan blir den största hjältinnan är därför fullt logiskt. Fatahpartiet använder regelmässigt sin officiella Facebook-sida – Fatah – The Main Page för att glorifiera terrorister och deras illgärningar.

Fatahanhängare i aktion. Barnen får från späd ålder lära sig att som förebilder hylla ”martyrer” som dödar så många israeler/judar som möjligt. Något som inte tycks bekymra den svenska S-ledningen.

Således har Fatah valt att beteckna kvinnliga terrorister som Dalal Mughrabi, Ayyat Al-Akhras, Wafa idris och Darin Abu Aisheh som ”stjärnor som gnistrade på himlen” respektive ”revolutionsstjärnor på himlen”.

Fatah är enligt S-ledaren Stefan Löfven på den senaste socialdemokratiska partikongressen ett ”kärt systerparti”.