Trump versus Clinton: En jämn debatt med Trump som knapp vinnare

Inga sura miner efter debatten!

Nej, den första debatten inför presidentvalet i USA den 8 november på Hofstra University i Hempstead, New York blev ingen avgörande seger för någon av kandidaterna. Ingen vid sina sinnens fulla bruk torde kunna göra gällande att någon av kontrahenterna Trump och Clinton ”krossade” den andre/a. Vilket förstås inte hindrar att det är precis vad vissa svenska medier gör ändå:http://www.di.se/nyheter/clinton-krossade-trump/

Detta överraskar inte på något sätt. Det är ett känt fenomen, åtminstone sedan början på 1970-talet, att svenska medier helt saknar förmåga att göra en lidelsefri och opartisk analys av politiken i USA – särskilt då när det blir dags för presidentval. Kalla det gärna McGovern-syndromet efter den demokratiske kandidaten George McGovern, som en nästan enig svensk presskår höll tummarna för så det knakade då han ställde upp mot Richard Nixon i valet 1972. Nixon vann en jordskredsseger. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Svenska redaktörer och reportrar anser att deras uppgift när det gäller presidentval i USA är att vara en hejaklack för den demokratiska kandidaten. Som i år som bekant är före detta utrikesministern Hillary Clinton. Hon har alla de rätta vänsteråsikterna i många frågor som rör exempelvis vapenlagstiftningen, skatter, rasproblematiken, abort, HBTQ-frågor, klimatalarmismen etcetera. Att hon dock nog måste betraktas som något av en ”hök” utrikespolitiskt försöker svenska media sopa under mattan så gott det går.

Nästan alla de debattreferat jag tagit del av i engelskspråkiga media framhåller hur jämn debatten faktiskt var. Någon särskilt hätsk debatt, som framskymtat i svenska media att det skulle ha varit, var det knappast heller. Det hela gick faktiskt ganska lugnt och sansat till, och det märktes tydligt att kandidaterna – som båda är kända för att vara tämligen flamboyanta – ansträngde sig för att framstå som nyanserade. Clinton kunde dock inte undgå att hånle försmädligt åt sin medtävlare genom hela debatten, något som knappast gav några nya sympatier.

Många undrade efter debatten vad det var för anordning Clinton hade  på ryggen under den illröda dräkten – konturerna av en sladd och en dosa av något slag avtecknar sig.

Trump slog emellertid ner på vad han menade vara Clintons bristande stamina, det vill säga uthållighet, och hävdade att hon hade ett uselt temperament. Clinton kontrade ganska elegant med att hon visst var uthållig som, i egenskap av Obamas första utrikesminister, hade flängt jordklotet runt och att det egentligen var Trump som hade dåligt temperament därför att han har en vana att gå i taket på grund av provokativa tweets.

I ett numera viralt videoinslag ger Hillary här, några dagar före debatten med Trump, emellertid prov på sitt ibland ostyrbara temperament då hon gapar och skriker till sina anhängare att hon egentligen borde leda över Trump med 50 procentenheter genom sin överlägsna arbetsrättspolitik: https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/09/22/this-is-why-hillary-clinton-isnt-50-points-ahead-or-even-10-points-ahead/

Sådana utbrott lyste dock med sin frånvaro under debatten med Trump, och Clinton uppträdde samlat, proffsigt och utan att drabbas av några av sina ”tics” som att skaka maniskt på huvudet eller att få extrema hostattacker. Trump å sin sida undgick att trampa i klaveret och svarade i mitt tycke för en närmast oklanderlig insats trots att han stundom var hårt ansatt. Mitt omdöme är att det var en jämn debatt som Trump vann på poäng genom en något mer frekvent slagvillighet och utan att komma ur balans. Han var också den artigare av de två – han kallade konsekvent motdebattören för ”Secretary Clinton” medan Clinton lika konsekvent refererade till Trump som ”Donald”.

De opinionsundersökningar som gjorts efter debatten ger ett resultat som helt motsäger de svenska uppgifterna om att ”Clinton krossade Trump”. Således har fyra undersökningar – och det är här fråga om ansedda företag såsom CBS och Time Magazine – Trump som vinnare. Detta torde också rätt väl spegla det aktuella läget i de vanliga opinionsmätningarna. http://redstatewatcher.com/article.asp?id=39839

Donald Trump vann debatten med Hillary Clinton med röstsiffrorna 59 mot 41 procent i Time Magazines omröstning.

En jämn uppgörelse med liten övervikt för Donald Trump. Det var så jag upplevde debatten framför TVn mellan de äldsta presidentkandidaterna någonsin (Trump är 70 och Hillary snart 69) och tillika troligen också de minst omtyckta. Det tycks också vara så de flesta amerikanska tittare upplevde den av de här refererade opinionsmätningarna att döma. Båda kandidaterna gjorde hyggligt bra ifrån sig, ingen av dem spelade bort sina chanser att väljas till president för världens ännu mäktigaste nation i november.

Den konservativa amerikanska dagstidningen The Washington Times kommer sannolikt sanningen närmast med detta konstaterande:

If you liked Mr. Trump before the contest, you probably think he withstood the fire just fine. If you prefered Hillary Clinton, she´s clearly the winner. No independent minds have been changed. http://www.washingtontimes.com/news/2016/sep/26/debate-grades-hillary-clinton-and-donald-trump-pas/

Om de båda huvudpartiernas kandidater skötte sig hyfsat bra kan dessvärre samma sak inte sägas om debattens moderator, Lester Holt, som är nyhetsankare på TV-kanalen NBCs Nightly News. Trump-kampanjen slog omedelbart efter debatten ner på Holts insatser, i mitt tycke med full rätt. Statistiken visar  att han avbröt Donald Trump 30 gånger men Hillary Clinton blott vid 19 tillfällen. Och när Trump-anhängarna i publiken jublade åt sin favorit tillhöll Holt dem att vara tysta – så icke då Clinton-klacken gjorde sig hörd. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3809095/Was-Lester-Holt-auditioning-Hillary-s-press-secretary-NBC-moderator-attacked-bias-Clinton-failing-ask-emails-Benghazi-constantly-interrupting-Trump.html

Det bör därtill ha varit uppenbart för alla som såg debatten att Lester Holt, som ändå har en 30-årig yrkeserfarenhet att falla tillbaka på, gång på gång utsatte Trump för tuffa frågor medan han undvek att ställa Clinton till svars beträffande flera kontroverser hon varit inblandad i. Således avkrävde han Trump i rätt aggressiva ordalag svar angående exempelvis den senares påstådda stöd för Irakkriget, hans inställning till kärnvapen, hans åsikt om president Obamas födelseland, påstått förolämpande omdömen om fru Clinton och förment rasistiska uttalanden.

Debattledaren Lester Holt anklagas för att ha hjälpt Hillary Clinton under debatten med Trump.

Däremot avstod Holt från att grilla Hillary om hennes 33 000 raderade e-mejl, hennes skakiga agerande i samband med att fyra amerikanska diplomater mördades av en islamistisk lynchmobb i Benghazi i Libyen 2012, om Clinton-stiftelsens påstådda skumraskaffärer och om det tveksamma kärnvapenavtalet mellan USA och skurkstaten Iran.

Inte underligt att Hillary på ett hjärtligt sätt tackade Lester Holt för dennes moderatorinsats. Daily Mail Online (se länken ovan) undrar om det rentav var så att Holt positionerade sig för tjänsten som president Hillary Clintons pressekreterare efter valet.

Debattcirkusen rullar nu närmast på med den traditionella debatten mellan vicepresidentkandidaterna, det vill säga Mike Pence (Trump) och Tim Kaine (Clinton), vilken kommer att hållas på Longwood University i Virginia den 4 oktober och ha CBS-ankaret Elaine Quijano som moderator. Kanske ingen höjdare, men givetvis ändå en intressant kraftmätning som i bästa fall kan ge en liten hint om vartåt det lutar.

De båda resterande uppgörelserna mellan Donald Trump och Hillary Clinton hålls den 9 respektive 19 oktober. Den första av dessa debatter kommer att köras som ett så kallad Town Hall-möte, där publiken får ställa hälften av frågorna, medan den avslutande debatten följer samma format som den första. Hela debattprogrammet via denna länk: http://www.uspresidentialelectionnews.com/2016-debate-schedule/2016-presidential-debate-schedule/

Jag tänker inte ett ögonblick försöka hemlighålla för mina läsare (eller några andra) att jag önskar se Donald Trump i Vita huset efter valet. Ännu en mandatperiod av korrupt inrikes- såväl som utrikespolitik i Bill Clintons och Barack Obamas anda vore förödande för USA och för världen.

 

 

 

 

 

 

 

Dilettanten Trump mot dille-tanten Clinton

Donald Trump gör tummen upp. Så leder han också över Hillary Clinton i de senaste opinionsmätningarna.

Det republikanska partiets presidentkandidat, Donald J. Trump, påstås ha uppmanat Ryssland att hacka demokratiska rivalen Hillary Clintons e-post samt uttalat sitt stöd för ryske presidenten Putin. En del kritiker har gått så långt som att påstå att Trump därmed skulle ha brutit mot den amerikanska konstitutionen.

Personligen har jag väldigt svårt att se hur man kan göra en dylik långtgående tolkning utifrån vad Trump verkligen yttrade. CNN-länken efter citatet innehåller en filmsekvens med Trumps uttalande samt kommentarer från förre New York-borgmästaren och Trump-rådgivaren Rudy Giuliani, där denne förklarar att Trump behagade skämta (min översättning från engelskan):

Ryssland, om ni lyssnar. Jag hoppas ni kan finna de 30 000 e-postmeddelanden som saknas. Jag tror ni skulle bli rikligt belönade av vår press då. http://edition.cnn.com/2016/07/28/politics/donald-trump-russia-hacking-sarcastic/

Bakgrunden är att det fortfarande saknas drygt 30 000 e-postmeddelanden från Hillary Clintons privata e-postserver, vilken den demokratiska presidentkandidaten under sin tid som utrikesminister använde för statsangelägenheter. Att Donald Trump, liksom de flesta övriga amerikanska medborgare, gärna vill veta vad som avhandlades i de saknade mejlen är minst av allt konstigt.

Trump framför på ett skämtsamt sätt att detta är så pass angeläget att det inte vore fel om ryssarna, som ofta anklagas för spionage, kunde få fatt i fru Clintons mejl när nu inte USA-pressen gått i land med detta. Däremot sa Trump inte ett ord om hackningsinsatser eller dataintrång, ej heller uttalade han något som helst stöd för Putin. Den som känner Putin betydligt bättre än Trump är naturligtvis Hillary Clinton i egenskap av Obamas förra utrikesminister (Secretary of State).

Utrikesminister Hillary Clinton träffade Vladimir Putin i Vladivostok 2012.

Om Trump kan anklagas för något så är det att ha varit sarkastisk, vilket sällan är välbetänkt i politiska sammanhang eftersom det så ofta – medvetet eller omedvetet – missförstås. Som framgår av CNN-länken ovan förklarar Trump mycket riktigt att han varit sarkastisk, något som bekräftas av Giuliani.

Det var tidigare en vanlig uppfattning att den ack så kompetenta Hillary Clinton – med en bakgrund som presidentfru, senator och utrikesminister – i presidentvalet i november skulle sopa banan med dilettanten och affärsmogulen Donald Trump, vilken gärna av etablissemanget avfärdas såsom varande svårartad ”populist”. Resonemanget tycktes bekräftas genom opinionsmätningar vilka gav en klar ledning för Clinton.

The Donald har emellertid efter hand hunnit bli varm i kläderna och under allra senaste tid passerat Hillary i flera mätningar.http://www.di.se/artiklar/2016/5/23/trump-leder-over-clinton/

Donald Trump må vara dilettant (amatörmässig) och ha ett skakigt republikanskt förflutet – han har varit registrerad demokrat och ekonomiskt stött makarna Clintons valkampanjer – men många amerikaner anser detta vara att föredra framför en regelmässigt ljugande dille-tant (tokig kvinna).

Fyra amerikanska ambassadtjänstemän mördades i Benghazi. Kritiker menar att detta faller på Hillary Clintons ansvar.

Bland annat anklagas Clinton för att ha satt den nationella säkerheten på spel i samband med sitt agerande kring den islamistiska attacken mot USAs beskickning i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då fyra amerikaner inklusive ambassadör Christopher Stevens mördades av en lynchmobb efter att först ha tvingats genomgå hemsk tortyr. Clinton har bland annat anklagats för att, i samförstånd med president Barack Obama, ha mörkat de urusla säkerhetsarrangemangen kring USAs representation i Benghazi samt för att ha tystat vittnen. https://www.yahoo.com/news/hillary-clinton-role-benghazi-know-195600379.html?ref=gs

En sak är alldeles uppenbar – sällan eller aldrig har två huvudkandidater i det amerikanska presidentvalet varit så illa omtyckta som Hillary Clinton och Donald Trump. I en undersökning sade sig 55 procent av väljarna ogilla Clinton medan 60 procent ogillade Trump. Den kandidat som förmår ge det minst oförmånliga intrycket fram till valet om drygt tre månader kommer att bli USAs näste/a president.

Som vanligt föredrar lejonparten av den amerikanska kändiseliten den demokratiska kandidaten. Den Oscars-belönade Hollywood-aktrisen Meryl Streep framträdde så med ett panegyriskt anförande till Hillarys förmån vid det nyligen avslutade demokratiska konventet i Philadelphia. Andra filmstjärnor, såsom Whoopi Goldberg, har ”hotat” flytta till Kanada om Trump vinner.

Susan Sarandon: ”Clinton farligare än Trump som president.”

Det finns dock undantag från Trump-fientligheten i Hollywood. Oscars-vinnande Susan Sarandon har exempelvis sagt sig frukta ett Clinton-presidentskap och menat, att Hillary vore en ännu värre katastrof än om Trump skulle bli USAs 45e president. http://www.independent.co.uk/news/people/susan-sarandon-hillary-clinton-more-dangerous-donald-trump-a7064826.html

I Sverige är situationen en helt annan. Av politiker har inte ens SD-ledaren Jimmie Åkesson sagt sig uppskatta Donald Trump, även om det torde finnas gott om andra SDare som gör det. I media är uppslutningen bakom Hillary Clinton och det Demokratiska partiet givetvis total. Så här skrev exempelvis Aftonbladets krönikör (och min tidigare kurskollega på Poppius journalistskola) Wolfgang Hansson den 29 juli:

Republikanernas konvent karakteriserades av kaos och splittring. Demokraternas av att hela partiet enhälligt ställde sig bakom Hillary Clinton.

Bättre (eller sämre) än så kan knappast svenskmedias inställning till USA-politiken sammanfattas. Wolfgang Hansson tycks ha sovit när Bernie Sanders anhängare protesterade ljudligt och till och med sittstrejkade under konventet efter avslöjandena om hur den demokratiska partiledningen myglat och fuskat för att säkra Clintons nominering. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article23247714.ab

Det var fler palestinaarabiska än amerikanska flaggor vid demokraternas konvent.

Om Hansson uppmärksammat att de palestinaarabiska flaggorna  var fler än de amerikanska vid konventet vet jag inte, han skriver i alla fall inget om det. https://unitedwithisrael.org/reports-palestinian-flags-outnumber-american-flags-at-dnc/

Nu är det dessbättre inte svenska politiker eller media som avgör presidentvalet i USA utan de amerikanska väljarna. Hur det kommer att gå? Jag tror Donald Trump går mot en knapp men klar seger. Något annat vore en katastrof för inte bara Amerikas förenta stater utan för världen i stort. Bättre med en populist och dilettant omgiven av förhoppningsvis loka rådgivare än en patologisk lögnerska och dille-tant omgiven av svassande jasägare.

Trump for president – Hillary for prison?

 

 ”Hillary for prison”-rörelsen vill helst se Hillary Clinton bakom galler.

På TV4s valvaka från de amerikanska primärvalens Super Tuesday kunde vi se två huvudkandidater utkristallisera sig: Republikanernas Donald Trump och Demokraternas Hillary Clinton, vilka båda vann sju delstater. Kanalens agenda var tydlig. Ingen av de aktörer som syntes i rutan ifrågasatte Clinton, medan Trump utsattes för en minutiöst kritisk granskning.

För säkerhets skull sände TV4 dagen efter valvakan en propagandistisk anti-Trump-film med titeln ”Donald Trumps galna värld”, som framställde Trump som en amoralisk skojare som huvudsakligen stöddes av mindre vetande vita och outbildade bonnläppar.

Det finns nog få som kan tänka sig att TV4 – eller någon annan svensk TV-kanal – skulle visa en liknande film om Hillary Clinton, trots att den demokratiska före detta senatorn och utrikesministern i kritiska USA-media framställs som en notorisk lögnerska och dessutom är föremål för en FBI-undersökning som i värsta fall kan ge henne en fängelsedom efter valet. I USA har därtill bildats rörelsen ”Hillary for prison 2016”. En nyvald amerikansk president som tvingas krypa in i kurran – det vore onekligen en sensation som heter duga…

Oavsett vem som vinner USAs presidentval om åtta månader så kommer vederbörande att bli historisk. Skulle den republikanske outsidern, fastighetsmagnaten Donald Trump, segra blir han den förste icke-politikern eller icke-militären att bli president; hittills har alla presidenter återfunnits i någon av kategorierna guvernör, senator, vicepresident eller före detta hög militär. Vinner Hillary blir hon den första kvinnliga presidenten.

Segrar mot förmodan hennes demokratiske medtävlare, socialisten Bernie Sanders, blir han den förste judiske presidenten i världens mäktigaste stat och dessutom den äldste någonsin i Vita huset med sina då 75 år.

 Donald Trump och Ted Cruz under en debatt mellan republikanska kandidater.

Om Trump skulle få ge sig mot någon av sina republikanska rivaler blir det likadant, det vill säga historiskt. Både Ted Cruz, senator från Texas sedan 2013, och Marco Rubio, Florida-senator sedan 2011, kan betecknas som ”latinos”: Rubios föräldrar är immigranter från Kuba, varifrån också Cruz pappa ursprungligen kommer (modern är amerikanska från Delaware).

Beträffande Ted Cruz finns ytterligare en egenhet att notera. Han är nämligen född i Calgary i Kanada, låt vara av föräldrar av vilka modern var amerikansk medborgare. Enligt amerikansk lagstiftning måste den som väljs till landets president vara en natural born citizen, och enligt tidigare praxis har amerikanska presidentkandidater som varit födda utomlands räknats som det. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/domstol-utreder-om-ted-cruz-ar-tillrackligt-mycket-amerikan

Således var såväl George Romney, republikansk kandidat till partiets nominering 1968 och pappa till Mitt Romney, som John McCain, nominerad i valet 2008, födda utanför Förenta staternas gränser – Romney i Mexiko, McCain i Panama. Dock har ingen amerikansk president hittills varit född utomlands, även om det funnits tvivel beträffande Barack Obamas födelseland.

Donald Trump har hittills gått fram som en veritabel ångvält i de amerikanska primärvalen, något som framkallat frossbrytningar inom Grand Old Party´s (det republikanska partiets officiella beteckning) etablissemang.

 Mitt Romney – förlorande GOP-kandidat.

Med andra ord råder en bred spricka mellan parti och väljare. Partiet betraktar Trump som en oberäknelig, kanske farlig figur som inte går att kontrollera, under det att väljarmajoriteten ser honom som en frisk fläkt som får saker och ting gjorda – alltså en välbehövlig kontrast gentemot de vanliga, ofta ganska färglösa yrkespolitikerna. I de båda senaste valen hade Barack Obama heller inga problem att besegra republikanerna John McCain (2008) och Mitt Romney (2012).

GOP-eliten söker nu närmast panikartat hitta ett sätt att sätta stopp för ”The Donald´s” framfart. Längst hittills har Mitt Romney gått. Han kallade i ett tal i Salt Lake City i Utah nyligen Trump för både ”bluffmakare” och ”bedragare” och förordar taktikröstning i syfte att sätta stopp för den i folkdjupet så populäre miljardären. Delvis är Romneys obalanserade utfall säkert ett sätt att ge betalt för gammal ost, då Trump tidigare under sin kampanj gått hårt åt Romney.

Frågan är dock varför någon skulle lyssna på Mitt Romney, guvernör i Massachusetts 2003-2007,som efter ett misslyckat försök att vinna GOP-nomineringen 2008 förlorade till Barack Obama 2012. Många ser honom som en usel förlorare som nu inte tvekar att splittra partiet för att komma åt den personlige fienden Donald Trump. https://www.washingtonpost.com/blogs/compost/wp/2016/03/03/how-mitt-romney-actually-could-have-stopped-donald-trump/

Skulle det osannolika men inte helt otroliga inträffa, att Mitt Romney utses till republikansk presidentkandidat som något slags kompromissalternativ, kommer även han att bli historisk om han når ända fram till Vita huset – han blir i så fall den förste mormonen att bli amerikansk president.

Trump och Romney har emellertid inte alltid varit fiender. I samband med de republikanska primärvalen 2012 ställde sig Trump bakom Romneys kandidatur. Romney tackade med följande ord: ”Donald Trump har visat en extraordinär förmåga att förstå hur vår ekonomi fungerar…Det betyder mycket för mig att få stöd från mr. Trump.” http://time.com/4246367/donald-trump-mitt-romney-2012/   

 Sarah Palin och Donald Trump i Iowa-kampanjen.

Det är således upplagt för en bitter och uppslitande holmgång mellan Donald Trump, som ändå backas upp av ledande republikanska figurer som New Jersey-guvernören Chris Christie och Alabama-senatorn Jeff Sessions, och GOP-eliten.

Även förra Alaska-guvernören och vicepresidentkandidaten Sarah Palin, den konservativa Teaparty-rörelsens favorit, stöder Trump. Det är fullt möjligt att nomineringen inte kommer att avgöras förrän på det republikanska partikonventet i Cleveland i Ohio den 18-21 juli. Innan dess kan dock mycket ha hunnit hända.

Om Donald Trump skulle ta hem de viktiga primärvalen i Florida respektive Ohio – där vinnaren lägger beslag på alla delegater – torde hans nominering vara så gott som säkrad. Om det republikanska partiet har någon självbevarelsedrift kvar har det därtill all anledning att fundera över vad det skulle innebära för partiets framtid, om det genom taktiskt rävspel skulle föra fram en etablissemangskandidat, som exempelvis Romney, i syfte att hindra folkets man Trump som har fört helt nya väljarkategorier till partiet så här långt under primärvalskampanjen.

Skulle Trump känna sig alltför motarbetad av GOP är det också möjligt att han lämnar partiet och kör vidare som oberoende kandidat.

Ett av de argument som brukar anföras mot Donald Trump som republikanernas kandidat är att han skulle ha små möjligheter att besegra demokraternas troliga kandidat Hillary Clinton. Detta må vara sant eller ej, men faktum är att Hillary själv har att brottas med substantiella problem främst inom två områden.

 USA-ambassadören J. Christopher Stevens släpades genom gatorna och torterades svårt  innan han mördades av en lynchmobb i Benghazi och hans kropp brändes.

Det första av dessa går tillbaka till de islamistiska angreppen på USAs diplomatiska representation i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då fyra personer dödades – däribland ambassadören J. Christopher Stevens och utrikestjänstemannen Sean Smith – och ett flertal skadades i en islamistisk attack utförd av den al-Qaida-anknutna grupperingen Ansar al-Islam. Steven släpades genom gatorna, torterades och våldtogs innan han dödades och hans kropp slutligen brändes.

Den amerikanska administrationen med president Obama i spetsen och Hillary Clinton som utrikesminister har utsatts för envisa anklagelser om att man hade förhandskunskap om attacken men inte gjorde någonting för att förhindra den. Efteråt skall man ha mörkat sitt handlande, eller rättare sagt brist på sådant. http://leestranahan.com/the-benghazi-cover-up/

Det andra området gäller Clintons användande av sin privata e-post i stället för den regeringsrelaterade e-posten när det gäller officiell korrespondens. Detta kom fram i samband med senatsförhör angående anklagelserna om det påstådda mörkandet av Benghazi-händelserna. https://en.wikipedia.org/wiki/Hillary_Clinton_email_controversy

Den federala polisen i USA, FBI, ville länge varken bekräfta eller förneka att organisationen granskar Hillary Clintons agerande, men i början på februari kom en sådan bekräftelse. Nyligen meddelades att Bryan Pagliano, som skötte Hillarys privata e-postsystem och en vän i familjen Clinton, givits åtalsimmunitet vilket tyder på att ett åtal mot Hillary Clinton förbereds. FBI har dock meddelat att undersökningarna inte kommer att bli färdiga förrän efter presidentvalet i november.

 Bryan Pagliano skötte Hillarys privata e-postsystem. Slipper åtal.

Det är känt att omkring 32 000 av Clintons e-postmeddelanden raderats, men det har ändå gått att med hjälp av avancerad datateknik få fram att drygt 2100 av dessa innehållit hemligstämplad – i en del fall topphemlig – information. http://nypost.com/2016/03/03/the-fbis-hillary-probe-closes-in-on-a-political-crisis/

I svenska media har vi haft närmast obefintliga möjligheter att följa turerna kring de delvis mycket allvarliga anklagelserna om Hillary Clintons sätt att sköta sitt ansvarspåliggande uppdrag som Förenta staternas utrikesminister under Barack Obamas första mandatperiod; hon lät John Kerry ta över jobbet för att kunna ägna sig på heltid åt sin presidentvalskampanj. I den svenska bevakningen av de pågående primärvalen har kritiken och anklagelserna mot Clinton, i de fall dessa alls kommit på tal, berörts med mycket lätt hand.

Det är ju ett känt faktum att den svenska mediabevakningen av amerikanska presidentval alltid präglats av starka sympatier för Demokraterna, som våra så kallade USA-experter förstår sig på därför att deras politik anses påminna om vår egen politiska tradition, medan Republikanerna utmålas som konstiga, otillbörligt högervridna eller rentav en fara för världen. Det sätt på vilket Donald Trump nu skildras är typiskt för detta synsätt.

 

 

 

 

 

Efter New Hampshire: är Trump ödets man?

 Donald Trump – ödets man?

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/storslam-f%c3%b6r-b%c3%a5de-trump-och-sanders/ar-BBpkcBr?li=AAb2bl2&ocid=1PRCDEFE

Jag måste bekänna, att jag hitintills ägnat den amerikanska presidentvalsprocessen ett ganska förstrött intresse. Dels är det cirka nio månader kvar till valet, dels har jag inte haft någon dedicerad favorit.

I går bestämde jag mig i alla fall för att titta på TV4s valvaka under ledning av det kompetenta ”ankaret”Anna Lindmarker. Jag önskar man kunde ge alla som medverkade i programmet detta omdöme, men det är tyvärr inte möjligt när det gäller TV4s USA-korrespondent, den nu 69-årige Rolf Porseryd. Han drog en hel harang i direktsändning om hur vinklade amerikanska TV-kanaler var och tillade, att ”sådant har vi inte hos oss”.

Visst inte, eller hur? Här är min analys av den svenska propagandatelevisionen:

https://tommyhansson.wordpress.com/2016/01/02/svt-och-sr-har-blivit-propagandaredskap-for-ras-och-mangfaldsvanstern/

Dessbättre fanns den politiske experten Marcus Oscarsson, som sägs undervisa i politik vid University of Denver i Colorado, med i TV-studion och såg till att valvakan höll sig på en (bortsett från Porseryd) hyfsat saklig nivå. Fast han måste lära sig skillnaden mellan procent och procentenheter för att få högsta betyg. Oscarsson fick i fjol Publiks Begriplighetspris, vilket inte förvånar.

Helhetsintrycket blev ändå att TV4, i likhet med nästan alla svenska medier, favoriserar Demokraterna som känns mer ”svenska” än de för svenska journalister svårbegripliga och högerinriktade Republikanerna.

 Marcus Oscarsson – begriplig.

Som väl alla vet vid det här laget blev primärpremiären stora triumfer för gammelsocialisten Bernie Sanders hos Demokratiska partiet och kapitalistrabulisten Donald Trump hos Grand Old Party (GOP), Republikanerna. Senator Sanders från vänsterstaten Vermont, som väl närmast kan beskrivas som en socialdemokrat av Palme-typ, krossade etablissemangets favorit Hillary Clinton med 6o procent mot 39.

Den sistnämnda brottas med betydande problem och riskerar i värsta fall fängelsestraff för härvan med privata e-mejl och försöken att dölja Vita husets uraktlåtenhet att förhindra lynchningen av USAs ambassadör i Libyen vid en islamistattack i Benghazi den 11 september 2012. USAs ambassadör J. Christopher Stevens och utrikestjänstemannen Sean Smith mördades då av en lynchmobb. Det kan mycket väl bli detta och inte så mycket Bernie Sanders som slutligen fäller henne:

https://en.wikipedia.org/wiki/2012_Benghazi_attack

Trump blev alltså kung hos GOP med 35 procent, mer än dubbelt upp jämfört med tvåan John Kasich som är guvernör i Ohio. Därefter kommer Marco Rubio och Jeb Bush med 11 samt Ted Cruz med 10 procent. Tidigare förhoppningsfulla kandidater som Chris Christie, Carly Fiorina och Ben Carson väntas kasta in handduken inom kort. Överst på denna sida en länk som bland annat innehåller Trumps segertal.

Om den kampanj som förts av startfältets enda kvinna, affärskvinnan Carly Fiorina, se här:

http://spectator.org/blog/65445/carly-fiorina-greatest-mystery-2016-gop-race

Jag rekommenderar att ni tar del av Marcus Oscarssons sammanfattning av läget efter primärvalet i New Hampshire här:

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/marcus-oscarsson-det-h%C3%A4r-betyder-nattens-valresultat-3288838

Bernie Sanders – socialist av Palme-typ.

New Hampshire är bara första porten som måste passeras på ett framgångsrikt sätt i den slalombacke av primärval som väntar innan de båda partiernas officiella kandidater vaskats fram för att godkännas vid sommaren partikonvent. Republikanerna håller sitt konvent i Cleveland, Ohio 18-21 juli, medan Demokraterna möts i Philadelphia, Pennsylvania 25-28 juli. Sedan är det knappt fyra månader kvar till presidentvalet och valen till kongressen den 8 november.

Åter till Trump. Med segern i New Hampshire lade han en solid grund för sin fortsatta kampanj. Ingenting är dock avgjort ännu. Härnäst drar premiärvalscirkusen söderut med primärval i Nevada respektive South Carolina, där det bor betydligt fler etniska minoriteter än i det övervägande vita New Hampshire. Detta anses på den republikanska sidan gynna latino-ättade Marco Rubio och Ted Cruz och Hillary Clinton bland demokraterna.

Hillary har problem.

Donald Trump lät dock minst sagt segerviss efter den stora segern i New Hampshire. Bland annat lovade han se till att den illegala immigrationen från Mexiko stoppas; besegra Kina, Japan och Mexiko i ”handelskriget”; avskaffa och ersätta sjukvårdssystemet ”Obamacare”; ta itu med narkotikaproblemet; eliminera ISIS som hot i Mellanöstern; stoppa alla försök att begränsa amerikanernas rätt att bära vapen.

”Frankrike har världens hårdaste vapenlagar”, hävdade Trump, ”men om fransmännen hade haft rätt att bära vapen hade Paris-borna skjutit tillbaka mot terroristerna som dödade över 130 människor och svårt skadade många fler i Paris.”

Fastighetsmogulen Donald Trump pratar gärna om sin egen förträfflighet och lovade att bli den ”störste president Gud har givit det här landet” (han åsyftade då i första hand sin påstådda förmåga att skapa nya jobb). Om han bara lyckas få igenom hälften av det han lovat – inklusive att bygga en mur mot Mexiko, ”det är inte ens svårt”, och att stänga dörren för muslimska invandrare – får man nog säga att det är över förväntan. Trump må skrattas åt och föraktas för sin vulgära stil och litet fåniga frisyr, men jag undrar om han ändå inte är ödets man för USA.

 Kan moderate republikanen John Kasich, tvåa i New Hampshire, skaka Donald Trump?

Efter åtta års svagt och samtidigt självsvåldigt (brist på) ledarskap under Barack Obama längtar många amerikaner efter något väsentligt nytt. Och vad kunde vara nyare i politiken än en icke-politiker som Donald Trump, som visserligen inte kan så mycket om det politiska hantverket men vet hur ekonomin fungerar och äger en ärlighet och rättframhet som uppfattas kontrastera på ett välgörande sätt gentemot yrkespolitikernas schackrande och undanglidande? Litet som Ian Wachtmeister på sin tid men utan dennes adelsmaner.

Det finns de observatörer av USA-politiken som känner sig säkra på att ”vilden” Trump inte har en chans att vinna GOPs nominering på partikonventet i slutet av juli. Jag skulle vilja säga att det beror helt på. Risken är säkert stor att han hakas av vid en jämn kamp, även om han skulle ha lyckats uppbåda flest delegater. Men fortsätter han att gå fram som en veritabel stenkross finns det nog inte mycket att göra – då står den slutliga striden i höst mellan Donald Trump å ena sidan och Hillary Clinton eller Bernie Sanders å den andra.

En sak måste slutligen tas i beaktande. Det är huvudkandidaternas osedvanligt höga ålder. Sanders fyller 75 år i september och hans medtävlerska Hillary Clinton blir 69 i oktober. Donald Trump passerar 70-strecket i juni. Såväl Sanders som Trump skulle bli äldsta presidenten någonsin, medan Hillary skulle tangera Ronald Reagans hittillsvarande åldersrekord. Det kan inte uteslutas att åldersfaktorn kommer att inverka menligt på deras förmåga att ge allt i en hektisk valkampanj som knappt ens börjat. Om Sanders väljs blir han för övrigt den förste judiske USA-presidenten någonsin.

 En tecknares syn på waterboarding. Agerande är president Barack Obama och förre vicepresidenten Dick Cheney.

Jag lutar som sagt åt att Donald Trump verkligen är ödets eller försynens man. Inte minst gillar jag hans föresats att återinföra den innovativa förhörsmetoden waterboarding (skendränkning) i särskilda fall. Trump framhöll till och med att han nog kunde tänka sig sådant som var värre än så. http://edition.cnn.com/2016/02/09/politics/donald-trump-john-mccain-waterboarding/index.html

Så här skrev jag i ämnet redan 2009:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/05/darfor-behovs-waterboarding/