Döden…och Dropkick Murphys

Bengt Ekerot som Döden och Max von Sydow som riddaren i Bergmans ”Det sjunde inseglet”.

http://www.youtube.com/watch?v=zwgjM-teND8

När man blivit så pass gammal som jag händer det då och då att man tänker på döden. Ty vem vet när den kommer?

Förr i tiden, innan läkarvetenskapen och välfärdssamhället stävjat många av de gamla dödsorsakerna, var döden en naturlig del av livet. Att se döda personer i sin omgivning oavsett ålder var ingen större sak för någon i det gamla bondesamhället. För många kom säkert döden också som en befriare undan tidens vedermödor.

I dag är döden inte något vi gärna talar om. Vi meddelar vår omgivning att vi skall gå på eller har varit på begravning, men exakt vad vi känner inför företeelsen döden är inte något vanligt samtalsämne. Själv hade jag hunnit bli 44 år när jag första gången såg en död person, vilken var min mamma. Sedan har jag sett min pappa och min hustru, men that´s it.

Jag kan inte säga att jag fruktar döden, eftersom jag är övertygad om att mitt andliga jag kommer att leva vidare i en annan tillvaro där jag får träffa min hustru, mina föräldrar och andra som gått före mig. Osäkerhet kan jag dock känna, och jag har definitivt ingen brådska iväg. Döden kan lämpligen ses som en födelse fast tvärtom. Mina barn och en del vänner skulle heller inte bli glada om jag gick bort, och jag tycker nog att jag har en hel del kvar att uträtta i den här tillvaron.

I det förflutna har jag dock, det erkänner jag gärna, upplevt mörkare stunder. Då jag erinrat mig versraden ”Ja, den kommer till slut, bleka dödens minut” (Birger Sjöberg) och önskat att denna skulle anlända förr snarare än senare. Har till och med övervägt att ordna saken själv när det varit som mörkast.

 Dropkick Murphys.

I den irländska kulturen finns traditionen att anordna så kallade vakor, wakes, då den döde/a ligger på lit de parade i öppen kista. I anslutning härtill kan det ätas, drickas och dansas av hjärtans lust: på så sätt blir döden avdramatiserad och ritualerna som föregår begravningen snarare lustbetonade än mörka och tunga. Tilltalande, tycker jag!

Det Boston-baserade Celtic punk-bandet Dropkick Murphys, bildat 1996, har för sin del gjort låten ”Going Out in Style” på nämnda tema…kanske inte en så dum idé? Klicka på länken överst får ni höra. Och god natt på er!