Verkligheten är Ullenhags värsta fiende

 Nationaldagen tillbringade Erik Ullenhag vid Islamic Center i Malmö. Det har inte rapporterats att han uppmanade närvarande islamska trosbekännare att sluta trakassera Malmös judar.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nu-samlas-vi-mot-islamofobin_3642660.svd

Den dag detta skrivs går statsrådet Erik Ullenhag ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet rubricerad ”Nu samlas vi mot islamofobin” (länken ovan). Dagen till ära har ministern samlat ett antal inhemska och utländska auktoriteter till ”ett internationellt rundabordssamtal om islamofobi”.

Det är samme Ullenhag som i EU-valrörelsen helt skamlöst utnyttjade mordet på tre judar (en fjärde avled senare) i Bryssel genom att på Twitter framföra: ”En påminnelse om att i dag rösta för tolerans.” Det vill säga inte på Sverigedemokraterna. När det visade sig att det bestialiska massmordet begåtts av den fanatiske, från Syrien återvändande 29-årige jihadisten Mehdi Nemmouche, blev det (bortsett från några lama försök till bortförklaringar som inte övertygade någon) märkbart tyst från statsrådets sida.

Det är också samme Ullenhag som tillbringade nationaldagen den 6 juni med att tala vid Malmö Islamic Center med dels svenska flaggan, dels en flagga med gul halvmåne mot blå botten bakom ryggen.

Folkpartisten Ullenhag målar i SvD-artikeln upp en hiskelig bild av ett Sverige och ett Europa svårt plågat av den islamofobiska farsoten och skriver:

Vi måste vara uppmärksamma på bilden som sprids av islam och muslimer. Det är ofta en gravt förenklad och negativ bild som med kraft förmedlats allt sedan terrorattacken i New York 2001. Muslimer skildras alltför ofta i en negativ kontext, till exempel i samband med våldsamheter och kvinnoförtryck.

Apropå Erik Ullenhags partitillhörighet: lyssna gärna på radiokanalen Granskning Sveriges avslöjande inslag om Folkpartiet, där exempelvis Ullenhags läromästare Bengt Westerberg förklarar att det inte finns några folk eftersom alla i grunden är afrikaner:

Naturligtvis lamenterar Erik ”Abdullenhag” även över nationalistiska och/eller EU-skeptiska partiers framgångar i valet till Europaparlamentet den 25 maj, partier vilka enligt ministern tenderar att se ”islam och muslimer…som ett hot” och utkolportera ”Fördomar om islam som en primitiv religion och att islam är omöjlig att kombinera med demokrati florerar.”

Alla(h)s vår Abdullenhag talar om ”fördomar”. Det skulle då i sammanhanget vara väldigt intressant att höra FP-ministerns kommentarer till dessa helt autentiska koranverser (visserligen på engelska här, men jag utgår från att han behärskar det språket):

Halshugg, korsfäst och lemlästa de otrogna…fredens religion, Erik Ullenhag, som är förenlig med demokrati?

  En återvändande jihadist mördade fyra judar i Bryssel, därmed uppfyllande koranens bud om att mörda och lemlästa ”de otrogna”.

Jag utesluter alls icke att det verkligen finns fredliga, laglydiga och civiliserade muslimer. Frågan är då varför dessa inte i mycket högre utsträckning än som nu sker reagerar eftertryckligt mot allt det våld och allt det elände, inklusive kvinnoförtryck och djurplågeri, som dagligen exekveras av individer och grupper som själva kallar sig muslimska.

Det finns förvisso enskilda modiga muslimer som med sitt handlande visar att ”nu får det vara nog”. Till dem hör den palestinske professorn Mohammed Dajani, som var chef för institutionen American Studies samt bibliotekschef vid Al-Quds University (Al-Quds är det arabiska namnet för Jerusalem).

Dajani ville slå ett slag för empati och tolerans och tog därför med en grupp av sina elever på en studieresa till Auschwitz i Polen, de tyska nationalsocialisternas mest ökända förintelseläger som i dag är ett museiområde. Direkt efter hemkomsten utsattes professor Dajani för systematiska dödshot och trakasserier av olika slag, bland annat stämplades han som ”förrädare”. Dajani såg sig slutligen nödsakad att säga upp sig från sina tjänster.

 Profssor Mohammed Dajanis empati passade inte i den palestinaarbiska kontexten.

Om Erik Ullenhag och hans toleransmånglande meningsfränder i och utanför Folkpartiet menade allvar med sin kamp mot fördomar och för tolerans, kunde de kanske starta ett projekt till förmån för dessa nobla värden på plats i det arabiska/muslimska Mellanöstern. Det av Sverige så omhuldade ”Palestina” kunde väl vara en lämplig plats att börja på?

Nu tror jag förstås inte på att Ullenhag et consortes nappar på mitt förslag. Det här gänget har redan spenderat 60 miljoner kronor på resultatlösa tolerans- och öppenhetskampanjer i Sverige i skolor och bland poliser, för att ta ett par exemel som Ullenhag anför i nämnda debttartikel. Det har inte lett någonstans, och inte heller de nya ansträngningar som förebådas kommer att göra det.

Orsaken är väldigt enkel. Den eventuella islamofobi som existerar i det här landet utgår icke från ”fördomar” eller ”myter”, som den politiskt korrekta godhetspropagandan lyder. Den utgår i stället från verkligheten i form av den orientaliska hederskulturen och dess kvinnoförtryck, i form av dagligen förekommande vålds- och illdåd i Allahs namn runt om i världen, i form av förföljelse och trakasserier av Malmös krympande judiska befolkning, för att ta några exempel.

 Fördomar, Erik Ullenhag?

Allt det här kan vem som helst ta reda på via nätet, som toleransmånglarna och godhetsapostlarna ännu inte lyckats censurera. Abdullenhags och alliansregeringens missriktade propaganda faller därför platt till marken, och det oavsett hur många miljoner av våra skattepengar som pumpas in eftersom verkligheten är  dess värsta fiende.

Det troligen bästa som skrivits om Erik Ullenhags svagsinta debattartikel står Afrika-kännaren Bengt Nilsson för på bloggen Ethnopress:

http://www.ethnopress.se/?p=1175

 

 

Museveni: ”Homosexuella bör rehablitera sig med hjälp av samhället”

 Ugandas kristne president Joweri Museveni godkände homosexlagen den 24 februari 2014.

År 2009 lämnade den ugandiske parlamentsledamoten David Bahati in ett lagförslag om en striktare lag riktad mot homosexuella handlingar. Lagen, som ursprungligen stadgade dödsstraff för grovt brott, har efter hand modifierats varvid dödsstraffet ersatts av livstids fängelse som maxstraff. Lagen godkändes slutligen av president Joweri Museveni den 24 februari 2014.

Enligt lagen är såväl manlig som kvinnlig homosexualitet förbjuden. Den omfattar även ugandiska medborgare som ägnar sig åt homosexualitet utomlands samt individer, företag och organisationer inklusive så kallade NGOs (non-governmental organizations) vilka stöder HBTQ-rättigheter eller känner till homosexuella aktiviteter men underlåter att rapportera sådana. Livstids fängelse är förbehållet ”grov homosexualitet”, som är förenat med risker för smittspridning av främst HIV och AIDS, eller homosex med minderåriga.

Ugandas avvisande inställning till homosexualitet har varit en het internationell potatis ända sedan lagförslaget lades fram för snart fem år sedan. Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) hotade redan då – ett hot som nu upprepas – att dra in det svenska biståndet, vilket under 2000-talet har uppgått till 330 miljoner kronor per år.

Ugandas minister för etik och integritet, James Nsuba Butaro, svarade enligt tidningen Dagen då: ”I Uganda vill vi inte ha med analsex att göra.” Mer här:

http://www.dagen.se/nyheter/uganda-svarar-svenska-bistandsministern-om-homosexlag/

President Yoweri Kagala Museveni, född 1944, har innehaft den högsta makten i Uganda sedan 1986, då han medverkade i en kupp som störtade president Milton Obote. Museveni deltog även i det ugandiska inbördeskrig som förde Obote till makten efter Idi Amins brutala mardrömsstyre 1971-79. Genom att underteckna den modifierade homosexlagen stärker han sin ställning i det starkt homosexfientliga Uganda, där både kristna och muslimer applåderar den nya lagen. Museveni är själv kristen.

 Den ugandiske politikern David Bahati lämnade in förslaget om homosexuella handlingar 2009.

Museveni visar med sitt godkännande av det omdiskuterade lagförslaget att han står stark mot påtryckningar från omvärlden, främst USA med president Barack Obama i spetsen. Det har i rapporterats i anslutning till homosexlagen att amerikanska evangelikala aktivister haft ett starkt inflytande i opinionsbildningen.

I anslutning härtill skriver expertkommentatorn Ben Shepherd på sajten Chatham House den 24 februari: ”However, there has been little analysis of the political calculus underpinning President Musevenis decision to sign the bill into law…With increasingly little room to manoeuvre, Museveni may be tempted by a turn to the well-worn tactic of anti-colonial populism.

Hela texten här:

http://www.chathamhouse.org/media/comment/view/197622

Shepherd menar även att godkännandet av lagförslaget långsiktigt kan stärka Musevenis ställning bland de sturska östafrikanska staterna Rwanda, Kenya och Uganda. Talrika afrikanska stater har litet i skymundan trätt fram i form av en lovande utveckling, där bland annat inkomster från rikliga naturresurser har lett till robusta ekonomier och mindre beroende av västvärlden. Ben Shepherd fortsätter:

New investors – from China to Malaysia – bring support with few of the governance or human rights-concerns of traditional donors. Young people, daily exposed to Western lifestyles through information technology, but largely excluded from participation by the iron hand of global socio-economic inequality, are likely to be fertile ground for new ‘authentically’ African identities.

Denna utveckling stärker, anser Shepherd, den traditionella afrikanska fientligheten gentemot alternativa livsstilar av det slag som frodas inom HBTQ-kommuniteten. Vad som måhända är en smula ironiskt ur ett svenskt perspektiv är, att Yoweri Museveni motiverat sitt beslut att godkänna antihomolagen i Uganda med forskning som utförts vid Karolina institutet i Stockholm:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/antihomolag-motiveras-med-svensk-forskning.

Museveni framför i den ugandiska dagstidningen Daily Monitor bland annat följande argument:

Since my original thesis that there may be people who are born homosexuals has been disproved by science, then the homosexuals have lost their argument in Uganda. They should rehabilitate themselves and society should assist them to do so.

Enligt Museveni har således de homosexuella “förlorat sina argument” i Uganda samt “bör rehabilitera sig själva” med hjälp av samhället.

Hela Musevenis artikel:

http://www.monitor.co.ug/News/National/Museveni–Homosexuals-have-lost-argument-in-Uganda/-/688334/2220416/-/sjci8iz/-/index.html

Enligt den apostroferade forskningsrapporten visade det sig, att i fråga om enäggstvillingar med homosexuella inslag så var båda tvillingar homosexuella i endast 10 procent av fallen. Denna slutsats går på tvärs med det argument som så ofta framförs av HBTQ-lobbyn – att homosexualitet uteslutande är en genetisk företeelse – eftersom enäggstvillingar har exakt samma genuppsättning: homosexualitet kan alltså läras in.

Niklas Långström, en av forskarna bakom rapporten, anser enligt svt.se att ”presidenten helt misstolkat forskningsresultaten och missbrukar dem för att försvara ’oacceptabel, icke-demokratisk lagstiftning’.” Nu är det ju dock knappast naturvetenskapliga svenska forskares uppgift att recensera ugandisk eller annan afrikansk lagstiftning och graden av dess demokrati.

Upprördheten på våra breddgrader har som bekant varit stor över Ugandas homosexlag utan att upprördheten nödvändigvis haft saklig grund. Detta har Afrika-kännaren och biståndsexperten, journalisten Bengt Nilsson, tagit upp på Ethno Press den 25 februari:

http://www.ethnopress.se/?p=1094

Nilsson framhåller så:

Bror Duktig i Sverige vet bäst och hans minne är kort. Att problematisera viktiga samhällsfrågor ligger inte för honom. Ännu en gång öppnar sig en möjlighet att låta det förträngda Afrikaföraktet pysa ut..Kanske bör vi ett kort ögonblick reflektera över det faktum att homosexualitet officiellt betraktades som en sinnessjukdom i Sverige fram till 1979. Att bli klassad som sinnessjuk är också ett slags livstidsstraff. Kanske bör vi också reflektera över vad det kan vara som skiljer Uganda från Sverige när det gäller synen på homosexualitet som samhällsfenomen.

 Bengt Nilsson uppmanar till problematisering och besinning.

Bengt Nilsson understryker att alla samhällen i Afrika söder om Sahara traditionellt är baserade på släktskap. Släkten, som är den viktigaste formen av kollektiv, anses viktigare än individen. Individens uppgift är att reproducera släkten. ”Så var det även i Sverige för inte så länge sedan”, skriver Nilsson. ”På den tiden då homosexualitet utgjorde ett hot mot samhällets fortbestånd, på samma sätt som man ser på saken i dag i Uganda.”

Han fortsätter: Att människor av samma kön ingår i äktenskapsliknande relationer och därmed avstår från att producera barn är som en tidsinställd bomb i ett samhälle där släkten betyder allt. Släkten kan bestå endast så länge den växer. I samma ögonblick som den slutar expandera tappar den också i styrka.

Bengt Nilsson uppmanar gayaktivisterna i Sverige att kliva av ”de höga hästarna” och att försöka förstå ”vad som konstituerar attityder och lagstiftning i länder vars samhällssystem skiljer sig från det svenska.”

Att förvänta sig att den robotlika  politiskt korrekta opinionsbildningen i Sverige skall ta Nilssons råd ad notam och ägna sig åt ”lite problematisering och eftertanke i debatten” är nog dock att hoppas för mycket. Som samhällsanalytikern Jan Sjunnesson visar i sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (2013) är Sverige på många sätt ett socialt laboratorium, där det erfarenhetsbaserade och traditionella befinner sig i strykklass.