Så har det blivit dags att kora ”vinnaren” (eller rättare sagt förloraren) i min genomgång av Sveriges sämsta låtar: ”Om tårar vore guld” framförd av allas vår Agnetha Fältskog.
Den av Fältskog egenhändigt skrivna och komponerade ”Om tårar vore guld” gavs ut på singel 1970 och fanns även med i albumet Som jag är. Låten låg 15 veckor på Svensktip…förlåt Svensktoppen våren och sommaren 1970 och var som bäst uppe på tredje plats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Om_t%C3%A5rar_vore_guld
Vad är det då som är så förfärligt med just ”Om tårar vore guld”? Låt mig förklara. Det som stöter mig mest är den osannolikt sliskiga och banala texten som nästan lustfyllt vältrar sig i den olyckliga kärlekens våndor. Eller vad sägs om följande textrader:
Agnetha Fältskog föddes i ”Smålands Jerusalem”, det vill säga Jönköping, den 5 april 1950. Hon kom tidigt in på såväl sång som scenkonst – hennes pappa Ingvar Fältskog var road av amatörteater och lät gärna dottern vara med i hans uppsättningar. Agnetha var bara fem år när hon skrev låten ”Två små troll”. Hon tog pianolektioner som mycket ung och fick så småningom ett eget piano samt började framträda i kyrkan.
13 år gammal bildade Agneta tillsammans med några kompisar gruppen The Camders. Hennes sångidol vid denna tid var den amerikanska sångerskan Connie Francis. Efter realexamen 1967 gick Agnetha Fältskog in för en heltidskarriär som sångerska och låtskrivare. och medverkade i olika dansband. Sitt sologenombrott fick hon 1967 med ”Jag var så kär”, som tog sig upp i topp på Kvällstoppen 1968 och sålde i 80 000 exemplar. Därefter skrev hon flera relativt framgångsrika låtar inklusive ”Om tårar vore guld”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Agnetha_F%C3%A4ltskog
I början på 1970-talet började Fältskog samarbeta med de välkända musikprofilerna Benny Andersson, känd från Hep Stars, och Björn Ulvaeus från Hotenanny Singers; hon gifte (och skilde) sig senare med respektive från den senare. Ett uttryck för detta samarbete var albumet Lycka,, som bland andra låtar innehåller ”Hej gamle man!”. Samtliga ABBA-medlemmar, således även norskan Anni-Frid Lyngstad, medverkade på LP-skivan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lycka_(album)
ABBA: från vänster Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Benny Andersson och Anni-Frid Lyngstad.
Historien om det världsberömda svenska popbandet ABBA är alltför välkänd för att jag skall behöva ta upp den här i sin helhet. Jag nöjer mig med att konstatera, att det svenska genombrottet kom med ”Ring, ring (bara du slog en signal)” som kom trea i Melodifestivalen 1973. Med ”Waterloo”, som vann Eurovision Song Contest (ESC) i engelska Brighton året därpå, var ABBA ett världsnamn. https://www.youtube.com/watch?v=3FsVeMz1F5c
Låt mig avslutningsvis understryka, att jag absolut inte har något emot den mycket begåvade och framgångsrika Agnetha Fältskog som artist. Även stora stjärnor kan dock svara för mindre lyckade nummer, och det är min personliga uppfattning att ”Om tårar vore guld” är just ett sådant exempel i Fältskogs fall. Om andra tycker att det är en toppenlåt har jag dock inte problem med det.
Fotnot: Min lista över ”Sveriges sämsta låtar” ser i sin fullständiga form ut på följande sätt (med sämsta låten på första plats): 1. Agnetha Fältskog: ”Om tårar vore guld”. 2. Thore Skogman: ”Du är en riktig klippare”. 3. Forbes: ”Beatles”. 4. Lasse Lönndahl: ”Min pullover”. 5. Loa Falkman: ”Symfonin”.
Brita Borg (1926-2010) fick en lång karriär och kunde därmed glädja det svenska folket under många år med sin sång- och skådespelarkonst.
Brita Borg var en av de klarast lysande stjärnorna på den svenska artisthimlen under min barn- och ungdomstid på 1950- och 1960-talen. Hennes mörka altröst och föredömligt tydliga frasering var inte att ta fel på. Hon hördes ofta på radion och medverkade även i en räcka mer eller mindre framgångsrika filmer.
Brita Kerstin Gunvorg Borg föddes i Högalids församling på Södermalm i Stockholm 1926 och avled i Borgholm på Öland 2010 en dryg månad före sin 84e födelsedag. I sitt äktenskap med Allan Johansson fick hon sonen Allan Borg. Brita slog igenom som artist genom att vinna tidningen Vecko-Revyns sångtävling krigsåret 1943. Snart därefter kom hon med i sång- och showgruppen Vårat gäng. Två år senare bildade hon, tillsammans med sin blivande make Allan Johansson, sångkvartetten Flickery Flies. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brita_Borg
1947 inledde Brita Borg ett synnerligen givande samarbete med Povel Ramel och medverkade tillsammans med Flickery Flies i åtskilliga av dennes Knäppupp-revyer åren 1952-62. Flickery Flies bestod initialt av Brita, Allan Johansson, Bengt Elmberg och Gunnar ”Siljabloo” Nilsson, men då gruppen enrollerades av Povel Ramel ersattes de båda sistnämnda av Oscar Rundqvist och Karl-Olof Finnberg. Den senare ersattes 1954 av Tosse Bark, som Brita kände sedan tiden i Vårat gäng. https://sv.wikipedia.org/wiki/Flickery_Flies
Den på sin tid välkända sånggruppen Flickery Flies – här i skotsk mundering.
Från och med 1964 avverkade Brita Borg flera säsonger hos revymakaren Hagge Geigert i Uddevalla innan hon gjorde en sejour hos Kar de Mumma (Erik Zetterström) på Folkan i Stockholm. På 1970-talet flyttade Brita tillsammans med nye maken, polismannen Stig Salomonsson, till Arvidsjaur i Lappland, vilket inte hindrade henne från att fortsätta sin artistkarriär.
Brita Borg kom att göra bra ifrån sig som aktris och sångerska med Riksteatern åren 1967 till 2001. Debuten skedde med ”Call Me Madam” 1967 och sedan följde medverkan i uppsättningar som ”Annie Get Your Gun”, ”Oss bröder emellan”, ”Spelman på taket”, ”Tolvskillingsoperan” och ”Jubilarerna”. Sin första rena talroll hade hon med Tor Isedal som motpart i ”Sjöhästen”.
En uppmärksammad insats svarade Borg för 1983 i Peter Schildts direktsända TV-teaterpjäs ”Pariserliv” av Göran O. Eriksson som handlar om ett litet teatersällskap verksamt i den revolutionära Pariskommunen våren 1871. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pariskommunen
Brita Borg längst till höger med Povel Ramel och Gunwer Bergqvist.
Britta Borg – eller Die Borg som hon också kallades efter ett parodiskt nummer hos Povel Ramel – hade många strängar på sin lyra men är förmodligen mest känd som schlagerdrottning. Många är hennes inspelningar först hos skivbolaget Sonora och därefter hos det Ramel-relaterade Knäppupp. Den första formidabla succén kom med ”Fat Mammy Brown” 1957: https://www.youtube.com/watch?v=XJfxKcRMN_8
Numret ”Fat Mammy Brown”, där Borg är sminkad och vadderad som en fyllig negerkvinna från Harlem i New York, hade varit otänkbart i dagens kväljande, politiskt korrekta atmosfär.
I slutet av 1950-talet var Brita Borgs ställning som schlagersångerska så grundmurad, att arrangörerna av Schlagerfestivalen 1959 bestämde att oavsett segrare i tävlingen så skulle Brita representera Sverige i Eurovision Song Contest (ESC) detta år. Siw Malmkvist vann den svenska festivalen med låten ”Augustin” av Bo Harry Sandin och Åke Gerhard, men det blev alltså Brita Borg som fick åka till Cannes med samma låt.
”Augustin” gav Brita Borg niondeplatsen i ESC 1959.
Nu blev det ingen större succé i ESC för den då 32-åriga Brita Borg med låten om hjärtekrossaren Augustin – den placerade sig som delad nia av elva deltagande melodier med blott fyra poäng och kan avnjutas här :https://www.youtube.com/watch?v=AsTBC75F5Ds
En av Brita Borgs absolut mest minnesvärda sånginsatser är ”Ljuva sextital” från det aktuella decenniets sista år, alltså 1969. Låten hade skrivits av Benny Andersson, Stikkan Andersson och Björn Ulvaeus och blickar ungefär 20 år framåt i tiden, då man mindes den tid då ”de flesta kände sin far” och ”man for till månen i ett rör av plåt”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ljuva_sextital
Brita Borg medverkade under drygt ett halvsekel i ett antal filmer – först i ”Swing it, magistern” 1940 och sist i ”Ture Sventon och fallet Isabella” 1991. Däremellan han hon 1959 med att spela sångerska i den amerikansk-svenska kalkonfilmen ”Rymdinvasion i Lappland” (”Terror in the Midnight Sun”), som handlar om hur ett UFO anländer till nordligaste Sverige och släpper lös ett hiskeligt och hårigt monster. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rymdinvasion_i_Lappland
Ruggiga saker händer i Lappland…
Bland övriga medverkande skådespelare märks Sten Gester, Barbara Wilson, Robert Burton, Åke Grönberg och Gösta Prüzelius. Den som känner för att se hela detta ”mästerverk” har chansen här: https://www.youtube.com/watch?v=QFSxYQ2kESc
Brita Borg fick en lång karriär men hade i dess slutfas svårt att hitta nya arbetsuppgifter. Hon kommenterade detta så: ”Man ska ju vara betydligt yngre och stå och jucka och skrika på scen. Min repertoar är Povel Ramel och hans tid.”
Mot slutet av sitt liv tvingades Brita genomgå en operation som avlägsnade ena lungan. De sista fem åren av sitt liv var hon bosatt i Löttorp på norra Öland tillsammans med maken Stig Salomonsson och sörjdes vid sitt frånfälle vid 83 års ålder av denne och sonen Allan Borg med familj. http://www.barometern.se/familj/brita-borg-ar-dod/
2010 gav artisten Mattias Enn ut ett album med några av de sånger som förknippas med Brita Borg.
Gudrun Schyman, tidigare ledare för Vänsterpartiet och numera ledamot i kommunfullmäktige i Simrishamn för Feministiskt initiatv (Fi), deltog av uppenbara skäl inte i gårdagens partiledardebatt i SVT. Ändå talas det nu upphetsat om att hon skulle ha vunnit debatten. Så här citeras ekonomen Klas Eklund i Svenska Dagbladet i dag:
Sedan är frågan vem som vann på debatten, och där tror jag att Feministiskt Initiativ (sic) och Gudrun Schyman ligger bra till. Det talades väldigt lite om jämställdhet och när det väl dök upp var det kortfattat och ganska tekniskt. Jag tror att många tittare satt och var nyfikna på hur hon hade hanterat de frågorna.
Fi var länge ett så kallat promilleparti av i princip samma slag som Svenskarnas Parti, Kommunistiska Partiet och Socialistiska rättvisepartiet men har i några av de senaste opinionsmätningarna avancerat upp över enprocentsspärren, som berättigar till att partiets valsedlar läggs ut i vallokalerna. I någon mätning har partiet till och med parkerat på drygt två procent. I SIFOs väljarbarometer inför valet till europaparlamentet (EP) den 25 maj når Fi därtill hela 3,2 procent.
Detta har medfört att det nu börjar spekuleras i att Fi kanske rentav kan ta sig in i riksdagens som en följd av valet den 14 september. Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, citeras på följande sätt i Dagens Industri den 1 maj: ”Jag har länge sett framför mig att de skulle ha svårt att komma in, men får erkänna att jag vacklat lite.”
Schyman eldar upp pengar i Visby.
Inte nog därmed. Efter partiledardebatten i går var Miljöpartiets språkrör, Gustav Fridolin, enligt Expressen i dag till och med inne på spåret att Gudrun Schyman borde tas med i en röd-grön regering om hon och hennes parti skulle ta sig in i riksdagen:
Jag samarbetar väldigt gärna med Feministiskt initiativ. Vi behöver en ny feministisk regering…Hon gör ett väldigt bra jobb i Simrishamns kommunfullmäktige men om hon får byta den politiska arenan mot en annan så tycker jag det är bra för Sverige.
Utan tvekan bidrar sådana uttalanden till att sätta press på Socialdemokraternas allmänt hållningslöse och vinglige ledare och statsministerkandidat, Stefan Löfven, som hade gott om lovord för Schyman efter gårdagens debatt.
Frågan är då vad Fis framgångar under senaste tid beror på. Enligt en undersökning som nyligen gjorts vid Göteborgs universitet och som jag tidigare bloggat om har Miljöpartiet, och i någon mån Vänsterpartiet, ett oproportionerligt stort stöd bland den svenska journalistkåren.
I mina ögon är det alldeles tydligt att detta förhållande nu även spiller över på Fi: vare sig MP, V eller Fi utsätts för någon riktig granskning i svenska media, ett förhållande som är utomordentligt allvarligt ur demokratisk synvinkel. I fallet Fi är det vidare känt att partiet är populärt i innekretsar med artistanknytning. Tidigare ABBA-musikern Benny Andersson har exempelvis gjort sig beryktad för att ha pumpat in miljonbelopp till partiet.
Känd Fi-mecenat: stenrike Benny Andersson.
Ytterligare en betydelsefull faktor i sammanhanget är Fi-anhängarnas stenkrossliknande aktiviteter i så kallade sociala medier. Här är det hatfyllda utfall som gäller: envar som dristar sig andas minsta kritik mot feminismen blir kallad både det ena och det andra. Själv blev jag kallad ”liten jävla rassegubbe” och anmanad ”hålla käften” i anslutning till diskussionerna om partiledardebatten. Självklart skrämmer sådant personer som är litet mindre hårdhudade än denna bloggare från att säga sitt hjärtats mening.
Feminism framställs ofta som något som har med jämställdhet alternativt jämlikhet att göra. Ingenting kunde vara felaktigare. Feministerna sätter könet i centrum och prioriterar det ena på bekostnad av det andra. Man har helt enkelt ersatt det marxistiska klassbegreppet med det feministiska könet, på ungefär samma sätt som nationalsocialister använder begreppet ras som rikslikare för allting.
Det finns åtminstone en sak jag för mitt liv inte kan begripa när det gäller feminismen och den extrema variant därav jag brukar kalla feminazismen. Om man nu värnar om kvinnans rättigheter, varför i all världen vill man då att hon på alla plan skall bli lik mannen? Hon skall ha samma typ av jobb, samma lön, samma titulatur och gärna också se ut litet som mannen. De mest avancerade feministerna bör dessutom helst också älska kvinnor och skaffa barn genom insemination.
Varför duger inte det kvinnliga åt feministerna/feminazisterna?
Personligen tycker jag det är tillräckligt illa att Feministiskt initiativ med dess ledare – Gudrun Schyman är bland annat känd för att offentligen ha urinerat på en biograf, ha jämfört män med talibaner, ha musikhyllat Stalin i TV och för att ha bokstavligen ha bränt hundratusentals kronor under Almedalsveckan – får husera i en fullmäktigeförsamling i Skåne, där hon bland annat krävt att kommunen inrättar ett ”genuskommunalråd”. Till galenskaperna på riksplanet hör att hon och hennes parti vill skrota vårt svenska försvar.
Europaparlamentet i Strasbourg – nästa steg i utvecklingen för tokfeministerna?
Gudrun Schyman är förvisso ett fenomen i sitt slag. Efter att tidigare ha varit aktiv i en kommunistisk bokstavssekt förde hon upp V till dittills oanade opinionshöjder. Hon har en sällspord förmåga att linda media om sitt vänstra lillfinger och är dessutom i mitt tycke en rätt stilig kvinna. Dessvärre är hon också spritt språngande galen.
Via länken här nedan visas hur Schyman i svensk TV hyllar massmördaren Stalin genom att dirigera en barnkör som sjunger diktatorns lov. Jag förmodar att inslaget skall vara humoristiskt, men hur kul är det egentligen att hylla en person som har omkring 50 miljoner människors liv på sitt samvete? Man kan blott föreställa sig vilket ramaskri det hade blivit om en nazistledare tillåtits dirigera en barnkör som framfört den nazityska marschssången ”Horst Wessel” till Hitlers ära:
Tanken på detta extremistparti inte bara i europaparlament och riksdag utan desslikes i en svensk regering är tillräckligt för att framkalla frossbrytningar hos er bloggare.
I ett mera långsiktigt perspektiv ser det ännu värre ut. Om inte ett ordentligt uppvaknande sker är Sverige på väg att bli en politiskt korrekt diktaturstat där varje form av kritik mot den massiva invandringen, feminismen och klimatalarmismen kommer att bli förbjudet. Enligt min mening är vi närmare ett sådant skräckscenario än vi kanske föreställer oss.
På detta tyder enligt min mening icke minst den alltmer outrerade intolerans som möter PK-tänkandets kritiker. Det ”fina” vänsterhatet på nätet växer för varje dag och hoten mot obekväma tyckare blir allt grövre. Och snart kan en SD-are inte visa sig offentligt utan att mötas av ägg, spottloskor, hugg och slag. Mångfaldens nobla försvarare gör allt som står i deras makt för att förhindra andra att uttrycka sin mening – onekligen en märklig uppfattning om vad mångfald är och hur den bör försvaras!
Polisen i Norrköping i färd med att gripa en man som attackerat Jimmie Åkesson.
Lena Andersson med Slims Bluesgäng på S/S Blidösund 1987.
En av våra klarast lysande sångarstjärnor under 1970-talet var Lena Andersson. Lena slog igenom med dunder och brak 1971 med sången ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?” med svensk text av Stikkan Andersson efter originalet ”I´m Gonna Be a Country Girl Again” av Buffy Sainte Marie.
Lyssna här:
Lena Andersson var bara 15 år vid sitt genombrott och kan närmast jämföras med Ted Gärdestad, som också var 15 år då han klämde i med ”Jag vill ha en egen måne” 1972. Lena och Ted uppträdde också tillsammans några gånger. Lena berättar själv om sin karriär på sin hemsida här:
Lena Marianne Andersson föddes i Fritsla i Västergötland den 11 april 1955. Som sjuåring kom hon med sin familj till Halmstad. Som tolvåring fick hon en gitarr i födelsedagspresent och upptäckte att hon hade en röst som passade utmärkt till den sorts folksång som exekverades av exempelvis Joan Baez och Judy Collins.
LPn Lena, 15 blev en braksuccé.
Lena började göra musik till en kompis texter och skickade i december 1970 in sju sånger till gitarr till ett radioprogram. Detta ledde till att den icke helt okände Stig ”Stikkan” Andersson (1931-97) hörde av sig. Andersson, mannen bakom ABBA och en legendar inom svensk populärmusik, var själv född i västgötska Hova. I början av 1971 spelades LPn Lena, 15 in med musiker som Janne Schaffer på gitarr och Jan Boqvist på piano.
Stor succé blev det när den nu 16-åriga Lena Andersson framträdde i TV-programmet ”Hylands hörna” – som i princip alla svenskar såg – i april 1971. Givetvis drog hon här sin hitlåt ”Är det konstigt…” vilken blev en formidabel så kallad landsplåga det året. Baksidan av singeln med denna låt upptogs av den finstämda ”Jag ville jag vore”.
”Är det konstigt…” gick direkt in som etta på Svensktoppen och otaliga svenskar tog denna skönsjungande tonårstös till sitt hjärta. Givetvis skulle Lena ut på folkparksturné sommaren 1971 vilket ledde till 79 spelningar.
En mogenLena i svart-vit version.
1972 deltog Lena Andersson i den svenska Melodifestivalen och kom på tredje plats med ”Säg det med en sång” med text av Stikkan Andersson och musik av Björn Ulvaeus och Benny Andersson:
1972 lanserades också Lena Andersson i Japan och spelade in en LP här inkluderande två sånger på japanska. Samma år deltog hon, Stikkan Andersson, Björn Ulvaeus och Benny Andersson i Tokyo Music Festival, vilken Lena vann trots förkylning i kroppen. Vinnarlåten hette ”Better To Have Loved”, som den engelska versionen av ”Säg det med en sång” kallades.
Samarbetet med Stikkan samt teamet Björn och Benny – vilket inleddes innan ABBA hade bildats – ledde så småningom till att Lena agerade bakgrundssångerska till den berömda svenska gruppen, bland annat i filmen ABBA-The Movie 1977. Hon gjorde även egna inspelningar med ABBA-låtar.
Samma år var Lena åter med i Melodifestivalen men fick nu nöja sig med en åttondeplats med ”Det bästa som finns” av Ted och Kenneth Gärdestad:
En bland många vackra sånger Lena sjöng ungefär vid denna tid var vidare ”Om du nånsin kommer till Samarkand” från albumet Lena Andersson. 12 nya visor:
Efter ett par popsinglar i början på 1980-talet ebbade Lenas karriär ut. 1985 blev hon frälst kristen på en strand på Mallorca. Härefter följde en del ströjobb. 1997 flyttade hon från Uppsala, där hon då var bosatt, till Småland och började jobba ihop med pianisten Magnus Eklöf. Hon hade fortsättningsvis en hel del engagemang tills hon den 26 maj 2001 gifte sig med den amerikanske pastorn Tobe Hubbard i Påskallaviks kyrka.
Lena Andersson Hubbard flyttade senare samma år med sin man till en plats några mil norr om San Diego, Kalifornien. 2007 flyttade paret till staden Turlock, där Lenas make fått en anställning som ungdomspastor.
Lena har aldrig slutat sjunga även om karriären ibland gått på sparlåga. Numera inriktar hon sitt sjungande på gospel, ballader och jazz med religiösa texter.
I dag hade såväl Aftonblodet som Excessen – ni vet vilka tidningar jag syftar på – praktiskt taget likalydande löpsedlar. De braskande rubrikerna handlade om att Abba-Benny Andersson och hans son Ludvig båda var alkoholister. Fast båda hade nu ”ordnat upp sina liv”, hävdades det. De skulle dessutom ”tala ut” i Skavlans pratshow.
Eftersom det knappast kan sägas råda nyhetstorka för tillfället utgår jag ifrån att ”nyheten” i fråga slagits upp med det enda syftet att sälja lösnummer genom att utnyttja andra människors svagheter. Vilket väl för övrigt är en integrerad del av aftonslaskarnas filosofi.
Det är naturligtvis möjligt att tidningarna också gjorde andersönerna en tjänst. Genom att sälja in sin tårdrypande story till slaskpressen lär de göra sig en ordentlig hacka – även ”rikisar” kan ju få tillfälliga problem med pengaflödet. Eller också tycker Benny att han inte varit tillräckligt mycket i rampljuset på en tid. Och Ludvig har väl bara den närmaste vän- och familjekretsen hört talas om.
Gudrun Schyman – kommunalpamp i Simrishamn med hjälp av Abba-Bennys pengar.
Att Abba-Benny haft problem med spriten var förstås minst av allt någon hemlighet. Vem som helst kan ju räkna ut, att en person som skänkt miljonbelopp till förra alkiskollegan Gudrun Schymans partibildning Feministiskt initiativ måste ha varit antingen ordentligt på lyset alternativt omtöcknad av andra skäl.
Vi får väl hoppas att vilka problem andersönerna än hade så löstes de genom mediaräden i aftonslaskarna – även om dessa numera kommer ut redan på morgnarna – och hos Skavlan.
Tommy Hanssons Blogg 