Om fejkade bokomslag

Katten är fotoshoppad. Strumporna också?

http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/dagspress/article3777921.ece

Ingen har väl undgått att den oumbärliga Expressen hade ett verkligt tungt avslöjande i går. Katten på omslaget till Jimmie Åkessons bok Satis polito har fotoshoppats dit i efterhand. Historien om scoopet berättas i branschorganet Dagens Media via länken överst.

Trots tidningens tappra försök att skämta bort det hela får man ändå en smått otrevlig bismak i munnen. Jag känner mig faktiskt inte alls övertygad om att det här var en liten bagatellartad lustifikation från Expressens sida som man påstår sig ”bjuda på”.

Tror snarare att man här ursprungligen bestämt sig för att avslöja hur falska och eländiga de ondsinta Sverigedemokraterna är, som inte ens drar sig för verklighetsförfalskning i syfte att få partiledare Åkesson att framstå som en varm djurvän. Först i efterhand inser man hur löjeväckande det hela framstår och söker fåfängt rädda ansiktet.

Hela historien bakom katten på omslaget berättas här av Chang Frick:

http://changfrick.blogspot.se/2013/10/vem-ar-den-mystiske-katten-pa-akessons.html

Tänkte avrunda med ett chockerande avslöjande om omslaget till min egen senaste bok: Religionsfrihetens martyrer (Contra förlag), som handlar om förföljda katoliker i Sverige på 1600-talet och särskilt om den halshuggne Södertälje-borgmästaren Zacharias Anthelius.

Omslagsbilden, som framställer scenen där Anthelius blir halshuggen på Stockholms torg, är INTE hämtad från själva avrättningen. Den har tecknats nästan 400 år efter tilldragelsen av konstnären Benny H. V. Andersson. Vad sägs om följande rubrik, Expressen:

Toppolitiker i SD fejkar avrättning på bokomslag.

För övrigt undrar jag om även Jimmies rätt anskrämliga polkagrisrandiga strumpor är fotoshoppade för att få honom att framstå som en enkel folkets man utan klädsmak (sorry, Jimmie, kunde inte låta bli…).

Den perfekta vaggvisan?

http://www.youtube.com/watch?v=5EoNd_maBbY

Det är inte första gången jag önskar er, kära läsare, god natt med en sång av James Taylor. Jag gör det igen därför att den här mannens röst, gitarrspel och sånger passar så perfekt till vaggvisor.

Länken överst går till ”Sweet Baby James”, en av Taylors mest kända låtar. Jag tycker han påminner en hel del i sin apparition om min gode vän, konstnären Benny H. V. Andersson. Vad säger du om detta, broder Benny, om du läser detta?

Visst är det en gullig låt!

Tillägnas alla kära vänner som gör min tillvaro litet lättare mitt i alla de knepigheter, som jag ibland inte blir riktigt klok på.

Längtan till Carolina

James Taylor.

http://www.youtube.com/watch?v=78O6–THTF0

James Taylor har skrivit en lång räcka fina sånger som värmt mitt hjärta genom åren sedan jag först hörde honom 1971. Ovan en länk till hans kanske mest älskade sång, ”Carolina In My Mind”, som framförs i en liveinspelning. Det får bli min godnatthälsning den här gången.

Taylor föddes i Boston, Massachusetts 1948 men växte upp i North Carolina, där hans far hade en hög ställning vid universitetet. Han fick skivkontrakt med Beatles-bolaget Apple 1969 och blev känd för en större publik i början på 1970-talet. Några av hans mest uppskattade sånger i övrigt är ”Fire and Rain”, ”Another Lullaby” och ”Sweet Baby James”.

Under sin tid i New York blev han beroende av heroin men räddades av fadern. Hans popularitet har hållit sig genom åren, och när tioårsminnet av terrorattacken mot World Trade Center högtidlighölls på Ground Zero 2011 fick han och Paul Simon förtroendet att sjunga för de närvarande och inför hela världens TV-tittare. Han framförde då ”Another Lullaby” (Close Your Eyes) som är speciell för mig; här tillsammans med Joni Mitchell:

http://www.youtube.com/watch?v=DpMfdob55W0

Har svårt att tänka mig bättre godnattmusik än detta!

Tillägnas min käre gamle vän Benny H. V. Andersson, en framgångsrik konstnär som är bosatt i New Jersey nära New York och upplevde 9/11 på nära håll.

Ny bok: Religionsfrihetens martyrer

Så här kan det ha sett ut när Zacharias Anthelius och hans katolska vänner avrättades. Bilden från bokomslaget. Teckning: Benny H. V. Andersson

I min nya bok Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, 217 sidor) söker jag teckna en så sannfärdig bild som möjligt av ett Sverige som på många sätt var mörkt och ogästvänligt.

Jag syftar här på den tidsperiod som inleds med Gustaf Vasas maktövertagande och sträcker sig till slutet av 1600-talet. I bokens avslutande kapitel dras även paralleller med vår egen tid.

Handlingen i boken koncentreras till den svenska militärstatens uppgörelse med ett antal olyckliga katoliker och de rättsprocesser som ledde fram till flertalets obönhörliga dödsdomar och påföljande avrättningar.

Huvudperson i detta ohyggliga och högst verkliga skådespel är Zacharias Anthelius, borgmästare i Södertälje (eller Söder Tällije enligt dåtidens sätt att skriva) 1623 – 24. Vid samma tillfälle halshöggs även kunglige sekreteraren Georg Bähr Ursinus. Någon vecka senare rönte skolrektorn Nicolaus Campanius från Enköping samma öde.

Gustaf II Adolf utnämnde Anthelius till borgmästare i Södertälje. Och dömde honom senare till döden.

Anthelius hade 1623 utnämnts till borgmästare av konung Gustaf II Adolf som ett år senare skulle döma den 41-årige borgmästaren och riksdagsmannen till döden och presidera över hans avrättning genom halshuggning på Stockholms torg (nuvarande Stortorget i Gamla stan) den 11 september 1624.

Anthelius hade i sina ungdomsår, i likhet med många andra svenska studiosi, tillbringat åtskilliga år utomlands på vandring mellan olika utbildningsinstitutioner. Och precis som många av studentkollegerna hade han under en del av tiden legat vid katolska, mestadels jesuitiska, skolor. Sådana fanns exempelvis i Braunsberg (Braniewo) i nuvarande Polen och i Olmütz (Olomouc) i dagens Tjeckien. Bara en handfull av de kringvandrande svenska studenterna återvände emellertid till hemlandet som romerska katoliker.

Att vara katolik i den här tidens märgfullt protestantisk-lutherska Sverige var förenat med livsfara. Enligt en religionsstadga som antagits av riksdagen i Örebro 1617 var det belagt med dödsstraff för katoliker att ta sig in i Sverige. Den som var katolik ansågs med naturnödvändighet gå ärkefienden Polens, ett land som Sverige låg i krig med under många år, ärenden. Kung i Polen var Gustaf II Adolfs kusin Sigismund III Vasa vilken en tid i slutet av föregående århundrade även varit kung i Sverige. Första offret för Örebro stadga var en student vid namn Henric Hammerus som avrättades i Stockholm 1617.

Självklart var det otänkbart för mäster Zacharias Anthelius (1583 – 1624) att vid sin hemkomst 1615 gå ut öppet med den tro han tillägnat sig under peregrinationerna på kontinenten. Intoleransen gentemot alla som inte bekände sig till ”den rena evangeliska tron” (det vill säga den lutherska protestantismen) var monumental och hade trappats upp ända sedan den katolicerande Johan IIIs död 1592 för att kulminera med Örebro stadga 1617.

Efter sin hemkomst blev Anthelius, bördig från en norrländsk prästsläkt, först konrektor i Gefle skola och därpå kanslist hos hertig Carl Filip i Nyköping – en yngre bror till Gustaf II Adolf – för att efter hertigens hastiga frånfälle anställas hos änkedrottning Kristina i Gripsholm. 1623 fick så Anthelius kunglig fullmakt såsom litterat – för sitt ämbete utbildad – borgmästare i Söder Tällije. Han visade sig snabbt vara en mycket duglig ämbetsman, ”den som allt skulle bestyra” enligt en samtida utsaga.

 Konung Sigismund i Polen ville se en återkatolicering av Sverige.

Orsaken till att Anthelius avslöjades vara katolik var en något solkig kärleksaffär mellan kamraten och trosfränden Georg Bähr Ursinus och hustrun till en italiensk musiker (lutspelare i kungens tjänst) som hette Giovanni Battista Veraldi. Både denne och hans hustru, tyskan Anna Elisabet Rasche, var till skillnad från vad de svenska katolikerna troende lutheraner. Veraldi blev av naturliga skäl svartsjuk när han uppdagade romansen och angav de båda svenska katolikerna. Dessa greps i samband med riksdagen i Stockholm påsken 1624 och kastades i ett synnerligen ogästvänligt fängelse där åtminstone den yngre Ursinus genomgick tortyr.

Det visade sig att Ursinus och Anthelius gemensamt importerat en tysk jesuit vid namn Henricus Schachtius (Schacht) till Sverige, enligt vad de själva uppgav för att de behövde en katolsk själasörjare. Schachtius poserade under sin vistelse i Sverige omväxlande som råttfälleförsäljare, vinimportör samt barnflicka (!). Även Schacht dömdes till döden under rättsprocessen i den nybildade Svea hovrätt men undslapp i slutändan med utvisning på grund av sitt tyska medborgarskap.

Följande ögonblicksbild från avrättningen på Stockholms torg är ett avsnitt ur ”Prolog” ur Religionsfrihetens martyrer:

Bähr avrättades först. När det var dags drog han av sig sin tröja och överrock och överräckte plaggen till en intillstående; därefter föll han ner på knä, läste en bön och blev halshuggen. Under tiden sökte en luthersk präst – några andra prästmän fanns ju inte tillstädes – förmå mäster Zacharias att ånyo svika sin tro, men i denna allvarliga stund skall Anthelius enligt hävderna ha svarat:
   – Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?
   Därpå fick Anthelius syn på Bährs döda kropp med huvudet liggande för sig och ropade extatiskt till bödeln:
   – Eja, låt mig nu också falla för din lie för den katolska tron!
   Enligt Stolpe hade mäster Zacharias nu morskat upp sig så pass att han demonstrativt höjde sina händer och krävde att också dessa skulle avhuggas. De omkringstående fick lugna Anthelius som slutligen även han föll bedjande på knä innan bödelns svärd föll över hans nacke.

Zacharias Anthelius efterlämnade hustrun Engel Kröger och minderåriga barn. Vad som hände med dessa efter familjefaderns död finns inga uppgifter om. De avrättade Anthelius och Bähr begravdes nära den nuvarande statyn av Birger jarl nära Riddarholmskyrkan.

Boken Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, ISBN 978-91-86092-46-7, 217 sidor) kan beställas direkt från Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm. Sätt in 249:- på Contras plusgirokonto 85 95 89 – 4 så kommer boken hem i brevlådan!