Posted tagged ‘Bergen’

Vernissage för Vilks i Stockholm

8 december, 2013

E3563Lars Vilks med hund samt galleristen Henrik Rönnquist på Galleri Movitz. Foto: Photo2be

I rummet längst in på Galleri Movitz på Hornsgatspuckeln i Stockholm, där vernissage för Lars Vilks utställning Phobos & Deimos hölls i dag lördag den 7 december, hänger tre svarta ramar. I var och en av ramarna finns texten: På grund av fruktan och skräck kan ej teckningen visas (se bilden ovan).

I en text som finns tillgänglig på utställningen, som varar till 18 december, förklarar konstnären sistnämnda förhållande på följande sätt:

Utställningens namn Phobos & Deimos (Fruktan och skräck) hänger samman med att orsaken till att mina rondellhundar inte kan visas (med Rönnquist & Rönnquist som enda undantag) eller säljas på auktioner är just fruktan och skräck för att något förfärligt skall inträffa. I mytologin är Phobos & Deimos söner till krigsguden Mars och kärleksgudinnan Venus. De är också namnen på planeten Mars två månar.
De utställda målningarna är parafraser på mer eller mindre kända konstverk från skilda tidsepoker med i verken inplacerad rondellhund. Det enda undantaget är en målning som visar planeten Mars med sina månar tillagt en rondellhund.

Jag skulle faktiskt, ofint nog, vilja rätta Lars Vilks i ett avseende. I det nämnda innersta rummet i Galleri Movitz hänger (åtminstone var så fallet på vernissagen) några kolorerade bilder av den bekanta rondellhunden med profeten Muhammeds ansikte i gatumiljö. Dessa har gjorts av konstnären själv och är alltså ej parafraser. Dessutom bör tillfogas att krigsguden Mars är den romerska beteckningen för den grekiska motsvarigheten Ares. Jag framhåller detta därför att namnen Phobos och Deimos faktiskt är grekiska.

E3567 Lars Vilks förbereder sin utställning i Galleri Movitz den 5 december. Foto: Photo2be

Det var den 20 juli 2007 som arrangörerna av utställningen ”Hunden i konsten” plockade ner de tre teckningarna, föreställande Muhammed som rondellhund, vilka Vilks nämner. Händelsen blev, som Vilks framhåller, livligt omdiskuterad och ledde till en väldig uppståndelse i såväl Sverige som den muslimska världen.

Sedan den liberala dagstidningen Nerikes Allehanda (NA) i Örebro publicerat en av teckningarna den 19 augusti utfärdade det islamistiska terrornätverket al-Qaida den 15 september 2007 en fatwa mot både konstnären och NA-redaktören Ulf Johansson. Den som lyckas ta Lars Vilks eller Ulf Johansson av daga belönas med maxbeloppen 150 000 respektive 100 000 dollar.

På Galleri Movitz har Vilks och Galleri Rönnquist & Rönnquist hängt 29  tavlor, parafraser på redan existerande verk där den bekanta rondellhunden infogats  i olika skepnader och storlekar. Här finns allt från ”Jul” av Carl Larsson och Einar Jolins ”Isprinsessan” till Leonardos ”Nattvarden” och ”Sibylla Cumae” av Francesco d´Ubertino.

Mitt huvudintryck av utställningen är ljus, färgrikedom och humor. Lätt absurt blir det naturligtvis då den ofrånkomliga rondellhunden finns med överallt.

untitled Parafras på Einar Jolins ”Isprinsessan” inklusive rondellhund.

Lars Vilks är född i Helsingborg 1946 och är filosofie doktor i konstvetenskap samt har ett förflutet som professor i konstteori i norska Bergen. Innan rondellhundarna briserade var han mest känd för skulpturparken Ladonien i Kullabergs naturreservat i Skåne. Den 2 juni 1996 utropades Ladonien till en egen ”stat”, en så kallad remoni som är både republik och monarki. Ladonien har en egen valuta, örtug, och har förklarat krig mot Sverige och San Marino. Vilks har titeln statssekreterare.

En filmsnutt om Ladonien här:

http://www.youtube.com/watch?v=AR4e54Bwzbw

Lars Vilks har i hög grad blivit persona non grata i politiskt korrekta kretsar med sitt kompromisslösa budskap och sin verksamhet i frihetens och individualismens tjänst. Man vågar nog påstå att han är så långt ifrån det ”lagom” svenska som det över huvud taget är möjligt att vara. Vilks skyddas dygnet runt av livvakter från SÄPO, och i samband med vernissagen på Galleri Movitz var polisbevakningen rigorös.

Men var fanns bubbelvinet och snittarna som brukar vara obligatorisk förtäring vid vernissager? Kanske kom jag helt enkelt för sent…

Quislings vålnad går igen i Norge

21 september, 2011

Quislings skugga vilar alltjämt tungt över Norge.

Att Norge genom sin utrikesminister Jonas Gahr Störe häromdagen deklarerade, att landet var berett att i FN att stödja den palestinske ledaren Mahmud Abbas propå om en palestinsk statsbildning var ingen tillfällighet. Norge har nämligen under en följd av år utmärkt sig för sin notoriska Israel-fientlighet.

Frågan är om inte Norge är Europas mest antiisraeliska land. Det hävdar i alla fall den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld:

Norge har varit en föregångare i motståndet mot Israel med klara tecken på antisemitism…Det är ingen tillfällighet att Norges enda bidrag till internationell statsvetenskap är namnet Quisling.

Läs mer här:

http://hanavihehadash.blogspot.com/2011/07/chockerande-rapport-om-norges.html

Gerstenfeld, som bland annat skrivit boken Antisemitism i Norge: Bakom den humanitära masken, är nog en aning orättvis i omdömet om Quisling. Norrmannen Trygve Lie var exempelvis FNs förste generalsekreterare, och det var under hans ledarskap som såväl Israel som Republiken Korea bildades genom världsorganisationens assistans. Norges anti-israelism låter sig dock knappast förnekas.

Israelerna är naturligtvis väl medvetna om den norska inställningen. När Norge 2009 gav sig till att inom ramen för ett storstilat projekt hylla den nobelprisade författaren Knut Hamsun (1859-1952) i anledning av 150-årsminnet av dennes födelsedag fick man utstå hård kritik av Israels utrikesminister Avigdor Lieberman. Den norske nationalskalden Hamsun var som bekant beryktad för sina nazistsympatier och för att 1943 ha skänkt sitt nobelpris till Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels. Hamsun skrev också en svassande minnesruna över Hitler vid dennes död 1945.

Här kan man läsa mer om det norska Hamsun-projektet:

http://www.nb.no/hamsun2009/om-hamsun-2009

Den norska antisemitismen går emellertid betydligt längre tillbaka än tiden för Knut Hamsuns levnad. I likhet med vad som var fallet i andra kristna europeiska länder, icke minst Sverige, är i Norge den fientliga inställningen till judarna ett beryktat fenomen. Men medan judar fick rätt att invandra i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen redan i början på 1770-talet, skedde samma sak i Norge först 1842. Redan dessförinnan hade dock ett antal till kristendomen omvända judar, inte sällan med stor framgång, etablerat sig i Norge: Ludvig Mariboe, Edvard Isach Hambro och Heinrich Glogau var några sådana.

Henrik Wergeland slog ett slag för judarna i Norge.

Den som framförallt påverkade Stortinget att införa immigrationsrätt för judiska trosbekännare var skriftställaren och språkförnyaren Henrik Wergeland (1808-45), bland annat författare till boken Jödesagen i det norske Storting. Immigrationslagen liberaliserades ytterligare 1859 varvid många fruktade en störtflod av judiska invandrare. Dessa farhågor visade sig vara betydligt överdrivna, och år 1910 fanns endast omkring 1000 judar i Norge; många av dessa hade anlänt från Ryssland som en följd av tsarregimens pogrompolitik.

Den schabloniserade norska nidbilden av judar skilde sig inte nämnvärt från den som varit gängse över stora delar av Europa – judar utmålades som snikna penningutlånare och drivna affärsmän med anlag för svårartad sadism. De kunde också vid behov avkonterfejas såsom undergrävande bolsjevikagenter och fuskande bidragstagare.

Efter Första världskriget införde Norge en strikt immigrationspolitik som särskilt vände sig mot judarna. Som ett argument mot den judiska folkgruppen användes icke minst den traditionella slaktmetoden skäktning, vilken förbjöds i sin ursprungliga form 1929. Förbudet äger fortfarande bestånd. Liksom i det övriga Europa trängde nationalsocialistiska idéer även in i Norge på 1930-talet.

1933 bildade Vidkun Quisling (1887-1945) partiet Nasjonal Samling, som i början mest var kristet-konservativt men med tiden blev alltmer naziorienterat och i stort sett endast en norsk avläggare till det tyska nazistpartiet NSDAP under Hitlers ledning. Quisling var inte vem som helst. Han var en officer som med tiden blev både militärattaché med stationering i Moskva – Quisling krävde tidigt att Norge skulle erkänna Sovjetunionen – och försvarsminister. Han hade också idkat ett nära samarbete med den berömde polarforskaren Fridtjof Nansen när det gällde internationellt humanitärt hjälparbete.

1938 drog Halldis Neegaard Östbye upp riktlinjerna för den kommande norska judepolitiken genom sin bok Jödeproblemet og dets lösning, och när Tyskland invaderade Norge i april 194o var marken för judeförföljelserna redan beredd. Vidkun Quisling blev tyskarnas staffagefigur, och hans efternamn skulle snart bli synonymt med ”förrädare”. När den nazityska ockupationen inleddes 1940 fanns i Norge åtminstone 2173 judar. Minst 775 av dessa deporterades till nazistiska dödsläger varav bara en liten spillra överlevde.

230 hela hushåll utplånades genom den av tyskarna exekverade och Quisling stödda förintelsepolitiken. Av de norska judar som lyckades fly undan Förintelsen hamnade de flesta i Sverige och i någon mån Storbritannien. Quisling arkebuserades till slut på Akershus fästning i Oslo den 24 oktober 1945.

Fritz Clausen, nazistledare i Danmark.

Som en jämförelse kan nämnas att i det andra nordiska land Tyskland ockuperade den 9 april 1940, Danmark, var extremnationalismen i allmänhet och antisemitismen i synnerhet betydligt mindre utbredda. Det fanns visserligen ett nazistparti, men tyskarna ansåg att det och dess ledare Fritz Clausen var så inkompetenta att de i stället valde att samarbeta med den existerande danska regeringen.

Danskarna ville till skillnad från norrmännen inte veta av några judeförföljelser utan såg till att det stora flertalet danska judar – omkring 7000 – via Öresund undkom till Sverige i en mäktig räddningsaktion. Till följd härav undgick nästan alla danska judar Förintelsen.

Med ovan beskrivna historiska bakgrund tycker man kanske att Norge skulle ha lärt ett och annat av Quisling-tiden och den brutala tyska ockupationen. När man studerar dagens norska hållning gentemot judarna och Israel finns det emellertid anledning betvivla, att så är fallet. Den traditionella norska antisemitismen  finns kvar i nationalmedvetandets skrymslen som en ruttnande och  illaluktande varböld som aldrig läkt. Den bevaras av ett samhälleligt elitskikt dominerat av vänsterinriktade politiker, journalister, akademiker, präster och frivilligorganisationer vilka ser det som sin plikt att angripa den judiska staten Israel och hålla blodbesudlade, arabiska terrororganisationer av typ Hamas under armarna.

Det finns så många exempel på denna hållning att jag här inskränker mig till att redogöra för ett fåtal. Låt mig först säga, att det stora undantaget i norsk politik är det Israel-vänliga Fremskrittspartiet vars ledare Siv Jensen enligt uppgift skall ha en israelisk flagga och en byst av Ronald Reagan på sitt tjänsterum.

Oslo universitet nekade utan motivering Alan Dershowitz att föreläsa om konflikten Israel-Palestina.

Det mest spektakulära exemplet gäller den ryktbare judisk-amerikanske juristen, författaren och debattören Alan Dershowitz – som är professor vid Harvard och står till vänster politiskt – vilken i början av 2011 erbjöd sig att hålla gratis föreläsningar vid norska universitet över den internationella juridikens tillämpning på konflikten mellan Israel och Palestina.

Trondheim avböjde med motiveringen att ämnet var alltför kontroversiellt, medan Oslo tackade nej utan motivering. Bara Bergen-universitetet var villigt ta emot Dershowitz, men förutsättningen var då att han inte sade ett ljud om Israel utan i stället berörde sina erfarenheter som den mordåtalade O. J. Simpsons försvarare. I den norska akademiska världen är en pro-israelisk hållning något otänkbart – inte ens neutralt hållna föreläsningar om den israelisk-palestinska konflikten går för sig.

Den luttrade Dershowitz berättar om sina nedslående erfarenheter av Norge här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704474804576222561887244764.html

Expo refererade vidare den 17 juni 2011 till en undersökning som visade, att en tredjedel av Norges judiska skolungdomar har upplevt sig bli hetsade på grund av sin judiskhet. Det föranledde skolminister Kristin Halvorsen att lova anslå sex miljoner kronor att gå till utbildning av lärare med syftet att motverka rasism och antisemitism.

Mot den här anförda bakgrunden var det knappast ägnat att förvåna, att när Irans  president Mahmoud Ahmadinejad i april 2009 i FN höll ett rabiat tal – där han bland annat anklagade Israel för att vara en ”en grym rasiststat” och ifrågasatte Förintelsen – så avstod de norska delegaterna från  att resa sig och gå ut i protest. Därmed var norrmännen så gott som ensamma av de västliga delegaterna att stanna kvar.

Till och med den alls inte proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt talade på sin blogg om att Ahmadinejad gjort sig skyldig till ”oacceptabla förlöpningar mot Israel som stat”. Samme Bildt har även varnat för att stödja Mahmud Abbas begäran om godkännandet av en palestinsk stat, då detta kan leda till katastrofala konsekvenser för en förhandlingsfred mellan Israel och palestinierna.

Norges antiisraeliske utrikesminister.

Detta bekommer inte Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe ett spår. Han och hans socialdemokratiska regering framhärdar i en politik som nästan får Olof Palmes och Sten Anderssons Arafat-vänliga politik från 1980-talet att verka nyanserad. Det verkar som om Quislings vålnad går igen.