Hur skall västvärlden bemöta hotet från röda Kina?

Två leende despoter. Kinas Xi Jinping och Rysslands Vladimir Putin.

Det kinesiska kommunistpartiet arbetar i dag i sitt anletes svett för att få inflytande överallt i världen. Demokrati och mänskliga rättigheter tillåts inte stå hindrande i vägen för de kinesiska härskarnas ambitioner att nå globalt herravälde inklusive i Sverige. Och kommunistkineserna i Peking, under ledning av president Xi Jinping, arbetar på bred front genom att knyta kontakter med politiker, företagsledare och akademiker för att nå sitt syfte.

Efter Sovjetunionens fall och det Kalla krigets slut ansågs det i vida kretsar länge som självklart att framtiden var säkrad för den västerländska demokratin. Kommunismen – och annan form av diktatur -troddes vara dömda att ruttna på historiens stinkande soptipp. Därför, resonerades det, fanns heller ingen anledning för västvärlden att lägga ner så mycket resurser på det militära försvaret som tidigare. Sverige var intet undantag och det slaktades regementen på löpande band.
  
Det här överoptimistiska synsättet visade sig dock vara totalt orealistiskt. Kommunistdiktaturen i Sovjetunionen ersattes, efter en knappt decennielång mellanperiod under Boris Jeltsins skakiga ledarskap, av ett auktoritärt statsskick som i bästa fall kan kallas ”halvdemokratiskt”. Jeltsins ”kronprins”, den före detta KGB-officeren Vladimir Putin, var inte kommunist men torgförde ändå 2005 uppfattningen att Sovjetunionens upplösning var ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. Putin själv blev av med jobbet och tvingades under en period köra taxi för att kunna försörja sig och sin familj. https://tt.omni.se/president-putin-korde-droska-efter-sovjets-fall/a/XqE7xW

Ett nytt kallt krig –  Ryssland och Kina. Det är ingen överdrift att säga att Rysslands utveckling sedan Putin utsågs till president 2000 lett till ett nytt kallt krig, något som understryks av den fortsatt aggressiva ryska utrikespolitiken. 2008 gick ryska styrkor in i den tidigare sovjetrepubliken Georgien i syfte att säkerställa fortsatt ryskt inflytande, och 2014 skedde samma sak i Ukraina där Moskva tog kontrollen över Krim-halvön och dess strategiskt viktiga stad Sevastopol där den Ryska Svartahavs-flottan redan var stationerad. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
  
Det kan mot ovan skisserad bakgrund inte råda några tvivel om att Putins Ryssland utgör ett betydande hot mot demokrati, frihet och självständighet i vår del av världen. Vår egen geografiska närhet till det ryska riket gör att Ryssland varit en arvfiende till Sverige sedan medeltiden. Det är ett tankeväckande historiskt faktum att vi utkämpat fler krig mot Ryssland än mot trätobrodern Danmark – 14 respektive 13.

Det gick stundtals rejält bra för de svenske i dessa stridigheter. Den 12 mars 1610 lyckades exempelvis den svenske härföraren Jacob De la Gardie under de ryska tronföljdsstriderna med sina trupper och till befolkningens jubel erövra Moskva, en uppgift som så många därefter skulle gå bet på. Följden blev att konung Sigismunds son, Vladislav Vasa, utnämndes till tsar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rysk-svenska_krig
  
Sett i ett globalt perspektiv är det emellertid inte Ryssland utan Folkrepubliken Kina som utgör det största hotet i kraft av av dess mångfacetterade, sofistikerade och samtidigt försåtliga karaktär. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg framhåller inledningsvis (sidan 1) i sin bok Den dolda handen – hur Kinas kommunistiska parti dominerar västliga demokratier och omformar världen (Bokförlaget Daidalos AB 2020, 516 sidor): ”Det kinesiska kommunistpartiet utnyttjar de demokratiska systemens svagheter för att undergräva dem och även om många i Väst fortfarande inte vill medge det är demokratierna i akut behov av större motståndskraft om de ska överleva.”
  
Alla låter sig inte skrämmas. Enligt författarna påverkas varje västerländsk demokrati av Kinas undergrävande verksamhet. I och med att motståndet hitintills varit skäligen svagt tenderar kommunistkineserna anförda av Xi Jinping att bli allt djärvare – alltfler grupperingar utsätts för tvångs- och skrämseltaktik designad i Peking.
  
”Hotet från Kinas kommunistiska parti”, skriver Hamilton och Ohlberg (sidan 29), ”KKP, inverkar på alla människors rätt att leva utan fruktan. Många kineser som lever i Väst utgör tillsammans med tibetaner, uigurer, Falun Gong-utövare och Hongkongs demokratiaktivister måltavlor för KKP:s förtryck och lever i ständig fruktan. Regeringar, akademiska institutioner och näringslivschefer vill inte stöta sig med Peking av rädsla för att bli ekonomiskt straffade. Denna rädsla är smittsam och giftig. Den får inte bli normaliserad och accepterad som det pris länder måste betala för välstånd.”
  

Tennisstjärnan Peng Shuai anklagade kinesisk partitopp för sexövergrepp – försvann sedan.

Alla låter sig dock inte skrämmas av Pekings gangstermetoder. Till dessa modiga hör Steve Simon, VD i Women´s Tennis Association (WTA) som administrerar de professionella tennisdamernas tävlingsverksamhet. Han och WTA har skarpt tagit ställning mot Pekings behandling av den kinesiska tennisstjärnan Peng Shuai. Peng, (i februari 2014 rankad etta i damdubbel) anklagade i början av november partipampen Zhang Gaoli – som var vice premiärminister 2013-18 – för sexuella övergrepp som skulle ha ägt rum några år tidigare. https://www.ttela.se/sport/tennisstj%C3%A4rnorna-st%C3%B6djer-wta-s-kina-bojkott-1.60583380
  
20 minuter efter det att Pengs inlägg publicerats på webben hade det tagits bort. Peng Shuai var sedan försvunnen i omkring en vecka innan det dök upp ett mejl till WTA som sades vara från Peng. Enligt mejlet levde Peng i högönsklig välmåga och de anklagelser hon tidigare kommit med var falska.
  
Ingen vettig människa kan naturligtvis tro att ett sådant mejl skickats av fri vilja, och till dem som uttalade sitt stöd för den kinesiska stjärnan hörde världsettan Novak Djokovic samt de båda förra kvinnliga toppspelarna Martina Navratilova och Billie Jean King. Konsekvenserna för kineserna blev att WTA ställde in planerade tävlingar i Kina och Hongkong.
  
Det skulle behövas många fler kraftfulla reaktioner liknande Steven Simons och WTAs för att sätta press på härskarna i Peking!

Vinter-OS. När det gäller de 24e vinterolympiska spelen, planerade att äga rum i Peking 4-20 februari, har protesterna varit skäligen tama. USA, Australien, Storbritannien och Kanada har deklarerat att de inte kommer att låta sig representeras av officiella företrädare för de aktuella ländernas regeringar. Detta kan visserligen sägas vara ett irritationsmoment för Peking, men knappast mycket mer än så.

Då hade ändå 180 medborgarrättsorganisationer, representerande av Kina förtryckta folk som uigurer, tibetaner, Hongkong-bor, ungefär ett år innan den olympiska elden skulle tändas uppmanat till en omfattande internationell bojkott av ”folkmords-OS”.   https://svenska.yle.fi/artikel/2021/04/14/trycket-mot-vinter-os-i-peking-okar-180-organisationer-kraver-bojkott-av
  
De sverigedemokratiska riksdagsmännen Markus Wiechel och Björn Söder har i skriftliga frågor i riksdagen begärt svar av socialdemokratiska statsråd huruvida Sverige kommer att göra gemensam sak med de länder som avser bojkotta Peking-OS diplomatiskt. Svaren har när detta skrivs varit undvikande. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/diplomatisk-bojkott-av-os-i-kina_H911552
  
En svensk elitidrottare som ifrågasatt det kommande jippot i det kommunistiska Kina är skidskytten Sebastian Samuelsson. Den 24-årige Samuelsson, som var med och tog guld för Sverige i stafett vid de senaste vinterolympiska spelen i Sydkorea och även knep ett individuellt silver, har citerats: ”Vi vill tävla i bra länder, där man är snäll med sin befolkning.” Onekligen en lovvärd inställning! https://sverigesradio.se/artikel/skidskytteprofilen-sebastian-samuelsson-kritisk-till-vinter-os-i-kina

Skidskytten Sebastian Samuelsson ifrågasätter beslutet att låta Peking arrangera vinter-OS.

”En kamp på liv och död”. Hamilton och Ohlberg redogör i sin bok för hur Kina på en rad områden strävar efter att utöka sitt inflytande med målsättningen att i praktiken nå världsherravälde. Dessa ansträngningar präglas av en påtaglig Kalla kriget-mentalitet. En favoritmetod för Xi Jinping och hans hejdukar är därför att anklaga sina motståndare för att behärskas av ”McCarthyism” eller ”Kalla kriget-tänkande”
  
2019 deklarerade den nationalistiska tidningen Global Times att den kinesiska telekomjätten Huawei hade fallit offer för ”High-techMcCarthyism”. Kinas ambassadör i Storbritannien, Liu Xiaoming, har liknat den amerikanska marinens övningar i Sydkinesiska havet vid ”kanonbåtsdiplomati, motiverad av ”Kalla kriget-mentalitet”. Även utländsk kritik mot Kinas beklämmande facit rörande mänskliga rättigheter avfärdas som rotade i samma slags tänkande.
  
Hamilton/Ohlberg gör bedömningen att KKPs egna Kalla krigs-mentalitet nått nya höjder under Xi Jingpins presidentskap. Xi, född 1953, har varit landets president sedan 2013 och bör, med tanke på de kinesiska ledarnas ofta höga ålder, ha många år i den översta partitoppen framför sig; företrädarna Mao Tse-tung blev exempelvis 82 och Deng Xiaoping 92 år gamla.
  
Det var under Deng, som endast var 157 cm lång, som den tidigare rigida maoismen började lättas upp genom att enskilda ekonomiska initiativ tilläts under vissa förutsättningar och vardagsförtrycket i samhällslivet lättade. ”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar möss är det en bra katt” är ett uttryck, tillskrivet Deng, som är ägnat att illustrera den då rådande ideologiska inställningen. https://www.epochtimes.se/reflektioner-kring-deng-xiaopings-ekonomiska-katt-teori
  
En vändpunkt inträffade sommaren 1989 med studentdemonstrationerna på Himmelska fridens torg i Peking, vilka slutligen slogs ner med våldsam kraft med många dödsoffer som följd. När Berlinmuren föll i november samma år blev härskarna i Peking ännu mer skärrade. Hamilton/Ohlberg framhåller (sidan 19):”Idén att Kina stod inför en kamp på liv och död mot fientliga västerländska krafter som försökte skapa kaos i Kina slog rot inom KKP.”

”Naivitet är farligt”. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg visar i sin faktaspäckade bok att Kina arbetar på många olika plan i syfte att sprida sitt inflytande över världen: politik, diplomati, media, kultur, akademisk verksamhet och icke minst affärsverksamhet. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har i en rapport om kinesiska bolagsförvärv i Sverige daterad den 29 november 2019 nått slutsatsen, att kineserna förvärvat 65 svenska företag. Dessa omfattar cirka 60 000 anställda och återfinns till en tredjedel i västra Sverige.https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2019-11-29-kartlaggning-av-kinesiska-bolagsforvarv-i-sverige.html
 
I en artikel i Expressen den 18 april 2021, som refererar till FOI-rapporten, konstateras att Folkrepubliken Kina har stora ekonomiska intressen i främst västra Sverige med tonvikt på strategiska bränslen. Det är ingen tillfällighet att det finns ett kinesiskt generalkonsulat i Göteborg. I artikeln nämns att det kinesiska företaget Geelys gjort jättelika investeringar i Volvo Cars respektive Volvo AB. Vidare köpte kinesiska Evergrande 2019 Saabs efterträdare Nevs i Trollhättan för 8,3 miljarder kronor. https://www.expressen.se/nyheter/kinesiska-bolag-har-makt-over-60000-svenska-jobb-/
  

Deng Xiaoping lät slå ner upproret på Himmelska fridens torg 1989.

Vad som är bekymmersamt är att svenska företagare ofta har begränsade kunskaper eller begrepp om hur politiken fungerar. Fredrik Fällman, docent i sinologi vid Göteborgs universitet, citeras: ”Företrädare för näringslivet är ibland naiva, naivitet är farligt. Det kan göra att Sverige drar sig för att tala fritt, vi ska inte vara tysta när övergrepp sker.”
  
Johan Trouvé, VD för Västsvenska handelskammaren, demonstrerar precis vad Fällman menar när han i samma Expressen-artikel citeras: ”Man måste skilja noga mellan kinesiska staten och privata företag. Det är en förutfattad mening att allt är kopplat till staten.”

Partiet är allt. Trouvés påstående är dock inte med sanningen överensstämmande. Den nakna realiteten är att allting i det röda Kina måste filtreras genom det statsbärande partiet för att över huvud taget kunna existera och verka: partiet är allt. KKP är ett leninistiskt parti som syftar till att skapa en enhetsfront. Partiet betraktar enhetsfrontsstrategin som en vetenskap baserad marxist-leninistiska grundprinciper. Omsatt till näringslivets förhållanden syftar detta arbete till att utnyttja västerländska företag i propagandans tjänst.
  
Hamilton/Ohlberg (sidan 27): ”Västerländska företagschefer välkomnar möjligheten att knyta affärskontakter med personer av kinesiskt ursprung. Enhetsfrontsagenter i affärsvärlden samlar information att föra vidare till de kinesiska konsulaten och odlar relationer för att sprida fördelaktiga uppfattningar om Folkrepubliken.”
  
Den bild författarna målar upp kan tyckas mörk. De menar dock att det finns en hel del demokratiska länder runtom i världen kan göra för att stävja det kinesiska inflytande – demokratin och viljan till frihet kan trots allt segra: ”I Hongkong och Taiwan tar människor strid mot KKP:s försök att kontrollera och skrämma…Motståndet växer för varje dag och partibossarna i Peking är oroliga (sidan 343).” 

Så spionerade Stasi på kyrkor och kristna

Det gamla Stasi-högkvarteret i Lichtenberg i östra Berlin är numera omvandlat till museum.

Den östtyska säkerhets- och spionorganisationen Stasi (Ministerium für Staatssicherheit,
förkortat MfS) är beryktad för sin minutiösa övervakning av Östtysklands medborgare.
1988 hade organisationen 91 000 anställda och över 600 000 informella medarbetare (IM).
En särskild avdelning inom Stasi, kallad XX/4, var specialiserad på övervakning av och
infiltration i kyrkliga kretsar.

Om denna verksamhet har den svenska säkerhetsexperten och skribenten Elisabeth Braw,
född 1973, skrivit en bok med titeln God´s Spies. The Stasi´s Cold War Espionage Campaign
inside the Church, Michigan 2019).

Elisabeth Braw är eller har varit medarbetare i en lång rad internationella publikationer och
leder för närvarande projektet Modern Deterrent vid RUSI, en försvars- och säkerhetsinriktad
tankesmedja baserad i London.

Den östtyska Kyrkobyrån. Braw fastslår i bokens inledning att det kommunistiska Östtyskland – officiellt Deutsche
Demokratische Republik, DDR – ännu drygt 30 år efter Berlinmurens fall fortsätter att
fascinera och intressera  vilket har lett till en lång rad böcker av olika slag, akademiska avhandlingar och
såväl dokumentär- som spelfilmer.

Säkerhetstjänsten Stasi, som ägde bestånd under åren 1950-90, har tilldragit sig en mängd
uppmärksamhet genom sitt minst sagt ambitiösa övervakningssystem vilket omfattade i
princip alla östtyska medborgare. En del av Stasi, som hade beteckningen XX/4 – i dagligt tal
benämnd Kyrkobyrån – och hade sitt säte i Frankfurt an der Oder, ägnade sig på heltid åt att
övervaka och infiltrera kristna inrättningar inklusive kyrkor, församlingar, seminarier och bibelsmugglingsoperationer.

Det är den delen Elisabeth Braw ägnat sig åt att kartlägga genom en rad intervjuer med
såväl Stasi-operatörer som deras offer samt omfattande arkivstudier. Resultatet är tämligen
imponerande och samtidigt lättillgängligt genom författarinnans lediga stil.

God´s Spies blottlägger det östtyska kyrkospioneriet.

Det som gjorde att Stasi lade ner så mycket energi på de nästan uteslutande protestantiska
kyrkorna var, att kristendomen uppfattades som en heltäckande ideologi som konkurrerade
med den statsbärande kommunismens hegemonistiska anspråk på själarna.

”Allt var förgäves”. Braw beskriver kyrkospioneriet som en av Stasis mer framgångsrika verksamheter. Detta så
när som på en liten detalj: avdelning XX/4 misslyckades i slutändan med sitt syfte. Författarinnan framhåller (min översättning från engelskan):

Oavsett hur framgångsrik den än var, misslyckades Avdelning XX/4 med sin slutgiltiga
uppgift – att hjälpa till att säkra den Tyska demokratiska republikens överlevnad. Trots sina
massiva snokande ansträngningar, misslyckades både spionerna och deras hanterare att
blottlägga några större mönster i de händelser de så mödosamt rapporterade och
analyserade.

Det var till betydande del just de protestantiska kyrkorna som genom sin oppositionella
verksamhet förorsakade murens fall den 9 november 1989 och Östtysklands upplösning den 3 oktober 1990: efter 40 års existens uppgick ”DDR” i Förbundsrepubliken Tyskland. Den siste chefen för XX/4, överste Joachim Wiegand, suckade i ett samtal med Braw: ”Allt var
förgäves.”

Den morddömde Stasi-chefen Mielke. Stasi (MfS) grundades den 8 februari 1950 som efterträdare till Hauptverwaltung zum Schutz
der Volkwirtschaft, som hade existerat 1946-50. Dess syfte skulle vara att, efter modell av
den sovjetiska motsvarigheten KGB, utgöra det statsbärande partiet SEDs (Sozialistische
Einheitspartei Deutschlands) Schild und Schwert (sköld och svärd). Högkvarteret etablerades
i stadsdelen Lichtenberg i Östberlin.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministeriet_f%C3%B6r_statss%C3%A4kerhet

Stasis förste chef hette Wilhelm Zaisser, vilken tvingades avgå i samband med den östtyska
folkresningen den 17 juni 1953, då över en miljon människor från 700 städer och byar i den
sovjetstyrda republiken genomförde våldsamma protester mot den östtyska
arbetsmarknadspolitiken.

Mångårige Stasi-chefen Erich Mielke dömdes till sex års fängelse för ett mord han begick 1931.

Ny spionchef blev den gamle sabotören Ernst Wollweber, som dock kom ihop sig med SED-
ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker och tvingades bort 1957. Stasi-ledningen togs
därefter över av Erich Mielke, som förblev spionchef ända fram till murens fall 1989. Den
tvivelaktiga äran att kunna titulera sig Östtysklands siste spionchef tillfaller Wolfgang
Schwarz, som innehade titeln då Öst- och Västtyskland slogs ihop till Förbundsrepubliken
Tyskland 1990 med Helmut Kohl som förbundskansler.

Erich Mielke dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två tyska poliser på
Bülowplatz i Berlin 1931 genom att skjuta dem i ryggen. Mordattentatet hade planerats av
tre kommunistiska riksdagsmän varav en var den senare östtyske diktatorn Erich Honecker. Det bör observeras att dubbelmordet begicks under den demokratiska Weimarrepublikens tid. På grund av sjukdom och allmän skröplighet slapp Mielke att frihetsberövas och avled på ett
ålderdomshem i Berlin 2000. Han hävdade ända fram till sitt frånfälle att Berlinmurens fall
och sovjetblockets upplösning endast var ett tillfälligt bakslag för kommunismen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Mielke

Stasi ägnade sig även åt utlandsspioneri. Detta riktades i första hand mot grannländerna Västtyskland och Danmark men även mot den övriga västvärlden inklusive Sverige. Den mest kände utlandsspionen torde ha varit Günter Guillaume (1927-95), som var en nära medarbetare till Willy Brandt, västtysk utrikesminister 1966-69 och förbundskansler 1969-74; dessförinnan hade Brandt varit borgmästare i Västberlin.

Guillaume greps i Köln den 24 april 1974 och dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Brandt tvingades avgå efter skandalen. Hustrun Christel dömdes till åtta år. I samband med en fångutväxling 1981 kunde Günter och Christel Guillaume återvända till Östtyskland, där de blev befordrade och rikligt belönade med fina titlar. Efter att mannen varit otrogen skildes paret. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Guillaume

Alexander Radler/IM Thomas. Elisabeth Braw återkommer då och då i God´s Spies till IM-agenten Alexander Radler von Weil, vilken är extra intressant för oss genom sin svenska anknytning. Radler, med Stasi-
beteckningen IM Thomas, föddes i antingen Posen (i dag Poznan i Polen) alternativt Wien
1944. Eftersom han var österrikisk medborgare kunde han röra sig fritt över gränserna,
något som var till oskattbar nytta för östtyskarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander_Radler

Radler kontaktades av Stasis avdelning XX/4 i september 1965 och gick med på att ställa sig
i dess sold med motiveringen, att han som kristen var förpliktigad att arbeta ”för freden”.
Braw beskriver den unge Radlers inställning på följande sätt:

Ingenting var för obetydligt för IM Thomas, som i snabb takt blev en hårt arbetande
snokare. Han ritade diagram av restauranger där han träffat bekantskaper och beskrev
misstänkta människosmugglares hem. Han rapporterade att grannen till en vän i Västberlin
sades arbeta för amerikansk underrättelsetjänst och att amerikanska militärfordon ofta parkerades i närheten. Medan det Kalla kriget härjade i båda delar av Berlin var detta användbar information.

Stasi-agenten Günter Guillaume (till höger) spionerade under många år på Västtysklands förbundskansler Willy Brandt.

Radlers specialitet var att, genom sin vinnande personlighet, knyta kontakter med
människor i omgivningen vilka kunde misstänkas smuggla människor från öst till väst och i
den verksamheten använda förfalskade pass. Hur många människoliv Radler därmed
ödelade är okänt, men det bör röra sig om åtskilliga.

Demaskerades som Stasi-agent. Det var 1968 som Alexander Radler av sin hanterare vid Stasi fick uppdraget att resa till och
etablera sig i Sverige vilket han inte var helt nöjd med – han hade helst velat göra karriär i
hemlandet. Som den plikttrogne Stasi-medarbetare han var rättade han sig emellertid
efter direktiven och hamnade i lärdomsstaden Lund.

Han lärde sig snabbt behärska det svenska språket och hade snart etablerat sig i den
akademiska världen. 1977 disputerade han på en avhandling med anknytning till den tyske
protestantiske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och utnämndes
till teologie doktor. Han fortfor att vara verksam vid Lunds universitet innan han 1982-83 fick
uppdraget att sköta professuren i systematisk teologi vid Åbo akademi i Finland.

1995 erhöll Radler tjänsten som kyrkoherde i Burträsks församling i Västerbotten och var
2009-11 gästprofessor vid Umeå universitet. Han hade redan 1994 demaskerats som Stasi-
agent av den tyske teologen Dietmar Linke men nekade in i det längsta. 2011 tog emellertid
professor Birgitta Almgren upp fallet Radler i sin bok Inte bara spioner med bidrag av den
meriterade tyske Stasi-forskaren Helmut Müller-Engbergs. https://www.expressen.se/kultur/birgitta-almgren-inte-bara-spioner/

Stasi-agenten Alexander Radler/IM Thomas blev kyrkoherde i Burträsk innan han utestängdes från prästämbetet.

När sedan den sistnämnde i ett expertutlåtande beställt av Luleå stift 2012 bekräftat, att
Alexander Radler/IM Thomas sedan många år varit enrollerad som agent hos Stasi var loppet
kört. Han avsade sig prästämbetet och förklarades av domkapitlet i Piteå vara obehörig att
utöva prästyrket.

Kyrkodagen i Leipzig – början till slutet. Elisabeth Braw beskriver i sin bok de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall den 9
november 1989. Några månader tidigare var de östtyska lutheranerna aktiva med att
förbereda sin årligen återkommande Kirchentag (Kyrkodagen), vilken var planerad att
hållas i Leipzig den 6 juli. Staden var känd som den mest upproriska i Östtyskland, varför
såväl Kyrkobyrån som andra avdelningar inom Stasi förberedde sig noggrant inför eventet.

Byråchefen Joachim Wiegand var själv aktiv på plats då det kommit in information om att
200 kyrkoanknutna aktivister planerade en regimfientlig protestmarsch i anledning av att
politbyråmedlemmen Egon Krenz stött den kommunistkinesiska massakern på
demonstranter i Peking samma sommar: ”De agerade för att återställa ordning”, hade politruken Krenz
citerats.

Pastorer i Stasis tjänst lyckades visserligen avvärja en planerad protestmarsch men kunde
inte hålla stånd i längden. Efter fredsböner i Sankt Nikolai-kyrkan började gatorna
översvämmas av fler än 70 000 Leipzig-bor under den samlande parollen ”Wir sind das
Volk!” (Vi är folket!), en situation som Stasi inte hade några möjligheter att kontrollera. Efter
vädjanden från såväl SED-ledning som ledande dissidenter och kulturpersonligheter kunde
det hotfulla läget slutligen neutraliseras utan att en enda kula avlossats.

Det stod nu klart för XX/4-chefen, Joachim Wiegand, att vidare spioneri riktat mot
Östtysklands kristna var meningslöst. Det enda han kunde göra var att förstöra så många
komprometterande Stasi-dokument han lyckades hinna med.

”Men i oktober 1989, trots demonstranternas seger i Leipzig”, skriver Elisabeth Braw,
”vägrade det östtyska ledarskapet att inse situationens allvar. Huvudnyheten i
(partitidningen) Neues Deutschland den 10 oktober var att Erich Honecker hade tagit emot
en kinesisk delegation. Inte heller nästa dag hade tidningen något om massdemonstrationen
i Leipzig.”

Egon Krenz blev ”DDRs” siste partichef.

Honeckers dagar var dock räknade, och sedan demonstrationerna fortsatt med 100 000-
tals deltagare över hela landet fann han för gott att avgå som Östtysklands högste ledare.
Han ersattes den 18 oktober 1989 av Egon Krenz, som var landets statschef endast till den 3
december samma år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5ndagsdemonstrationerna_i_%C3%96sttyskland

Krenz ställdes 1997 inför rätta som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid Berlinmuren
och dömdes till 6,5 års fängelse. Av dessa behövde han endast avtjäna ett par år i början av
2000-talet. Också Erich Honecker ställdes inför rätta, men förhandlingarna avbröts 1993 då
det bedömdes att den åtalade hade för dålig hälsa för att kunna fortsätta. Han fick därpå
tillsammans med sin hustru en fristad i Chile där han avled i cancer 1994.

”DDR”-bygget kollapsade. Vi vet hur det gick sedan. Berlinmuren – även kallad Skammens mur – föll på kvällen den 9
november 1989 sedan den stormats av tusentals Östberlin-bor ivriga att ta sig över till den
fria västsidan. Den utlösande gnistan var att en stressad partifunktionären vid namn Günter
Schabowski på en TV-sänd presskonferens felaktigt råkat säga att det var fritt fram för alla
att bege sig till väst med omedelbar verkan.

Därefter var det mest en tidsfråga hur lång tid det skulle ta innan hela ”DDR”-bygget skulle
kollapsa. Slutet kom mindre än ett år efter murens fall och det kunde alltså ske efter en
avgörande insats av Östtysklands protestantiska kristna.

Man kan möjligen säga att Stasi misslyckats i sin uppgift att neutralisera de kristna som en
verksam kraft, men det är likafullt troligt att spionorganisations Kyrkobyrå genom sin
verksamhet faktiskt lyckades fördröja Östtysklands sammanbrott. Slutet blev ändå
detsamma: Jesus Kristus hade segrat över Karl Marx!

Elisabeth Braw har skrivit en förstklassig och fascinerande bok om Stasis Kyrkobyrå som förtjänar en stor
läsekrets. Det enda jag inte är nöjd med är titeln: Stasi-spionerna var nämligen inte på något
sätt ”Guds spioner” utan arbetade snarare åt Guds fiende, Satan!

Schymans förklaring till F!-fiaskot – och sanningen

 

Gudrun Schyman håller tal i Södertälje centrum i årets valrörelse. Foto: Tommy Hansson

Feministiskt initiativs (F!) partiledare Gudrun Schyman har kommit på varför hennes parti sjönk som en sten i årets riksdagsval jämfört med valresultatet 2014: från 3,12 till runt 0,5 procent. Det skall enligt Schyman ha berott på att många F!-väljare valde att stödrösta på andra partier i syfte att stoppa Sverigedemokraterna. http://www.pressen.se/9342664.html

Med all respekt för F!-ledarens slutledningsförmåga tror jag inte mycket på den förklaringen. Sanningen är nog snarast den att väljarna insett att Feministiskt initiativs kandidater inklusive en tidigare partiledare åtminstone delvis är en samling knäppskallar som inte bör få ansvar får någonting över huvud taget.

Riksdagskandidaten Oldoz Javidi, som är född i Iran, kom någon månad före valet med förslaget, att alla Israels judar borde deporteras till USA. Kandidatkollegan Teysir Subhi å sin sida bjöd in intresserade till en en resa till Auschwitz, där det planerades spabesök och goda middagar. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/07/23/forslag-fran-f-kandidater-deportera-alla-israels-judar-till-usa-och-ak-pa-spa-resa-till-auschwitz/

Förra F!-ledaren Victoria Kawesa – fälld för upphovsrättsbrott.

Victoria Kawesa kände sig föranlåten att avgå som F!-ledare sedan hon 2017 polisanmälts för plagiat av en doktorsavhandling. Hon dömdes senare för upphovsrättsbrott i Patent- och marknadsdomstolen. https://nyadagbladet.se/inrikes/fi-partiledare-polisanmals-anklagas-for-plagiat/

Som om inte detta vore nog blev Kawesa även åtalad för misshandel sedan hon försökt planka in på tunnelbanan i Stockholm. En video visar hur hon brutalt sparkar mot en man som försöker hindra tilltaget. Hon hävdade att såväl mannen som polisen kommit med rasistiska tillmälen, något som inte stöds av videon. https://nyheteridag.se/victoria-kawesa-atalas-for-misshandel-beskyller-polisen-for-rasism-och-sexism/

Det säger en hel del om Feministiskt initiativ att Gudrun Schyman återinträdde som partiledare efter Kawesas insatser: Gudrun är ju inte känd som den allra mest måttfulla och stabila politikern om man skall uttrycka sig försiktigt. Herostratiskt ryktbar blev hon när hon eldade upp sedlar värda 100 000 kronor i Almedalen 2014. Pengarna hade donerats till hennes parti för just detta ändamål.

Gudrun Schymans främsta bedrift som politiker kom i valet 1994, då hon ledde Vänsterpartiet till dess bästa valresultat någonsin med 12,0 procent i riksdagsvalet. Två år senare gick ut i offentligheten med att hon led av sjukdomen alkoholism sedan hon urinerat i foajén till en biograf i Stockholm. 2002 höll hon ett beryktat tal vid partikongressen där hon jämförde svenska män med talibaner.

Några andra godbitar ur den schymanska fataburen: ”Kommunismen har inte gått in i en avgörande kris, snarare tvärtom” (sagt ett knappt halvår innan Berlinmuren föll). ”Pengar är överskattade.” ”Man kan räkna på hitan och ditan”. ”Död åt familjen.”

Säga vad man vill om Gudrun Schyman, nyss fyllda 70 – tråkig har hon aldrig varit.

Fotnot: Även om Feministiskt initiativ inte lyckades ta sig in i riksdagen behöll partiet ändå sin plats i Stockholms stadsfullmäktige med 3,3 procent av rösterna samt blev invalt i en handfull andra kommuner inklusive Ödeshög och Gudrun Schymans hemkommun Simrishamn.

Garry Kasparov kallar Putins Ryssland ”maffiastat”

Garry Kasparov är sedan 2013 bosatt i New York med sin familj.

Den naturliga reaktionen, den mänskliga reaktionen, i kölvattnet av segern i det Kalla kriget var att omfamna den forna fienden.

Så skriver Garry Kasparov i inledningen till sin bok Winter is coming. Euforin efter den rätta sidans seger kunde dock inte undanskymma det faktum att ondskan inte dör, den antar endast nya former. Ett flertal av de forna öststatsdiktaturerna har klarat omställningen till demokrati bra, men dessvärre gäller detta inte Sovjetunionen som i stället utvecklades till Vladimir Putins auktoritära statsbygge med betydande inslag av KGB- och sovjetnostalgi på agendan men också en god portion maffiastyre.

Världen, och inte minst dess ledare, gör väl i att lyssna till vad den forne schackvärldsmästaren och numera Putin- och Rysslands-kritikern Garry Kasparov har att säga om utvecklingen i Ryssland sedan Vladimir Putin steg till maktens tinnar som Boris Jeltsins efterträdare 1999. Kasparov lever i dag i exil i New York men följer hela tiden spänt vad som försiggår i hemlandet. Han luftar då och då sedan många år tillbaka sina åsikter i The Wall Street Journal. https://en.wikipedia.org/wiki/Garry_Kasparov

Garry Kasparov föddes som Garik Kimovitj Weinstein i Baku i den forna sovjetrepubliken Azerbajdzjan 1963 med judiskt påbrå på fädernet (han tog sig sedan moderns efternamn och förryskade det). Han visade sig tidigt vara ett schackunderbarn och gjorde ingen besviken: 1985 blev han världsmästare vid endast 22 års ålder efter seger mot Anatolij Karpov. Kasparov visade sitt oppositionella sinnelag 1992, då han och engelsmannen Nigel Short bröt sig ur det internationella schackförbundet FIDE. De bildade Professional Chess Association för att kunna spela en egen match om VM-titeln på rättvisa villkor, en match som Kasparov vann. Följden blev att FIDE anordnade en match om den officiella titeln som Karpov vann.

I boken Winter is coming tecknar Garry Kasparov en mörk bild av Putins Ryssland. Foto: Tommy Hansson

Bosatte sig i New York 2005 slutade Garry Kasparov med schackspelande på toppnivå för att i stället helt ägna sig åt politik och författarskap. Tre år tidigare hade han som topprankad spelare i världen spelat en serie matcher i New York mot den tolv år äldre ärkerivalen Karpov, som han överraskande förlorade. Här en kort men dramatisk videofilm från en av matcherna: https://www.youtube.com/watch?v=3QXRR9Ql7kI

Kasparov kom att representera oppositionsalliansen Det andra Ryssland, och 2007 blev han dess presidentkandidat inför det stundande valet 2008. Han arresterades i november 2007 efter att ha deltagit i en demonstration som saknade polistillstånd och fick tillbringa fem dagar i fängelse. Valet vanns av Putins marionett Dmitrij Medvedev  – eftersom Putin redan avverkat två presidentperioder kunde han enligt den ryska konstitutionen inte kandidera ännu en gång – med dryga 70 procent av rösterna med Putin som premiärminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland

Oppositionsalliansen Det andra Ryssland bör inte förväxlas med det 2010 bildade socialdemokratiska partiet – det kallas stundom även ”nationalbolsjevikiskt” – med samma namn med Eduard Limonov som partiledare. Detta parti har en handgranat (!) som partisymbol. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland_(parti) Efter ytterligare några år av repressivt Putin-Medvedev-styre i hemlandet fann Garry Kasparov för gott att 2013 lämna Ryssland med sin familj och bosätta sig i New York.

Kasparov grips och misshandlas av polis i Moskva i samband med en demonstration.

Reviderat historien När Vladimir Putin, med ett förflutet som överste inom KGB, kom till makten i slutet av 1999 innebar det att Ryssland var på väg bort från den inte helt bekymmersfria demokratiska väg Boris Jeltsin inlett efter att ha omintetgjort det stalinistiska försöket till statskupp hösten 1991. Putins makttillträde innebar i praktiken begynnelsen av ett nytt kallt krig, som jag skriver om på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Garry Kasparov och andra ryska demokratiaktivister hoppades inledningsvis att Putin skulle respektera demokratins fundamentala principer med fria val, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. Deras förhoppningar kom på skam. I stället byggde Putin långsamt men målmedvetet upp Ryssland till en auktoritär stat där makten för Putin och hans underhuggare betydde allt.

”Den enda bild han brydde sig om var att framstå som tuff på hemmaplan”, framhåller Kasparov i sin bok (sidan 159, artikelförfattarens översättning från engelska) Winter is coming. Why Vladimir Putin and the enemies of the free world must be stopped (Atlantic Books, Storbritannien, 290 sidor). Putin struntade i den växande kritik som kom honom till del från utländska kritiker och fortsatte sin repressiva politik att hålla Ryssland i ett allt hårdare grepp: ”Putins regim opererade på en amoralisk nivå, som var helt väsensskild från de västliga nationer som kämpade med att förstå vad som utspelade sig bakom Kremls röda murar. 2007 hade jag blivit en Putin-förklarare på heltid i mina artiklar och föreläsningar.”

Omvärlden borde ha förstått åt vilket håll Ryssland var på väg när Putin 2005 deklarerade, att ”Sovjetunionens sammanbrott var 1900-talets största geopolitiska katastrof”. Eller kanske redan i december 2000, då Putin lät ersätta Rysslands dittillsvarande nationalsång med den gamla taktfasta Sovjethymnen – som ursprungligen skrevs till Stalins ära – som vi västerlänningar hört så många gånger på TV i samband med olika idrottsevenemang.

Vladimir Putin som don Corleone – maffiabossen som ingen tillåts gå emot.

Vidare har regimen reviderat den sovjetryska historien på ett skamlöst sätt. Obehagliga företeelser som Gulag-lägren och den sovjetiska massakern på polska officerare i Katyn-skogen 1940 har plockats bort till förmån för rymdfärder och andra heroiska sovjetprestationer. Historikern Arkadij Vaksberg berättar mer om detta här: http://www.svd.se/putin-reviderar-historien-forgaves/om/kultur:under-strecket

Putin som don Corleone Omvärlden stod länge tämligen handfallen inför den nya auktoritära ordningen i Putins Ryssland. Kasparov skriver (sidan 156): ”Ingenting symboliserade bristen på vilja att stå upp mot Putin mer än G8-mötet i St. Petersburg som hölls 15-17 juli 2006.” https://sv.wikipedia.org/wiki/G8-m%C3%B6tet_2006

”Det var ett stort ögonblick för Putin och på samma sätt ett eländigt för den ryska demokratin. Putin älskade att se och bli sedd av dessa demokratiska förebilder lika mycket som han föraktade vad det var meningen att de skulle stå för.”

De västliga ledarna – bland dessa fanns George W. Bush, USA, Tony Blair, Storbritannien, Jacques Chirac, Frankrike och Angela Merkel, Tyskland – borde ha kunnat se vad som försiggick i Ryssland vid denna tid, menar Kasparov, men de valde att vända bort blicken för att inte riskera äventyra samarbetet rörande säkerhets- och energifrågor. Västledarna hade emellertid inte mycket för att de avstod från kritik mot Ryssland under de åtta åren från Putins makttillträde fram till den ryska invasionen av Georgien 2008, anser Garry Kasparov (sidan 158):

Precis som i gamla tider har Moskva blivit en allierad med bråkmakare och antidemokratiska härskare världen över. Kärnvapenhjälp till Iran, raketteknologi till Nordkorea, militärutrustning till Sudan, Myanmar och Venezuela, vänskapsförbindelser med Hamas; det var så Putin återgäldade väst för att ha hållit tyst om mänskliga rättigheter i Ryssland i åtta år.

Putin (i mitten) gläds åt det internationella sällskapet vid G8-mötet 2006. I bakgrunden Konstantinpalatset utanför Sankt Petersburg.

Den som rätt vill kunna förstå Putin-regimen, menar Kasparov, bör gå till bokhandeln. De böcker som då blir aktuella är inte några som skrivits av vare sig Marx, Mussolini, Machiavelli eller Montesquieu: ”Gå direkt till fiction-hyllan och ta hem allt du kan finna av Mario Puzo. Gudfadern-trilogin är en bra början, men utelämna inte The Last Don, Omerta och The Sicilian. Vladimir Putins och hans St. Peterburg-klans stigande till makten har beskrivits som machiavellisk, men den kan bäst beskrivas genom don Vito Corleones bedrifter: svekens spindelväv, hemlighetsmakeriet och de utsuddade linjerna mellan vad som är affärer, vad som är regering och vad som är brottslighet- allt finns i Puzos böcker.”

Så länge man rättar in sig i ledet och är lojal gentemot maffialedaren, förklarar Kasparov, kan man påräkna dennes beskydd. Om någon i den inre kretsen går emot ledaren – capon – är det dock ajöss och good-bye. Detta var vad som hände Rysslands en gång rikaste man och den 16e rikaste i världen, Michail Chodorkovskij, som ville leda sitt oljebolag Yukos som ett normalt företag och inte låta det ingå som en kugge i Putins ”KGB Inc.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Yukos

Litvinenko – offer för ”nukleär terrorism” Följden blev att han greps 2003, ställdes inför rätta och snart fann sig fängslad i Sibirien medan hans företag slaktades av maffiastatens avläggare Rosneft och Gazprom. Chodorkovskij benådades omsider och släpptes 2013, varefter han valde att gå i exil i Berlin och att fortsätta arbeta med sin stiftelse Öppna Ryssland som verkar för demokratiska reformer i hemlandet.

En som råkade än värre ut var FSB-operatören (FSB efterträdde KGB som ryskt spioneri- och säkerhetsorgan) Alexander Litvinenko. Denne hade i slutet av 1990-talet trakasserats och arresterats av regimen på grund av sin kritiska attityd och tog 2000 sin tillflykt till London, där han fick politisk asyl. Han verkade i landsflykt som journalist och författare och skrev två böcker, vilka anklagade Putin-regimen för att dels ha beordrat sprängningarna av ryska bostadshus för att kunna skylla dessa på den tjetjenska motståndsrörelsen, dels för att ha legat bakom mordet på Anna Politkovskaya, känd kritiker av kriget i Tjetjenien. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexander_Litvinenko

Michail Chodorkovskij tillbringade tio år i fängelse i Sibirien.

Litvinenko, förklarar Kasparov, hade brutit mot regeln om lojalitet genom att fly till London; värst av allt var dock att han gjort sig skyldig till maffialagen omerta genom att publicera böcker om Putins och dennes fotsoldaters gärningar.

”I stället för att tas med på en fisketur enligt gammeldags Gudfader-stil”, skriver Kasparov (sidan 161), ”mördades han i november 2006 i London i det första registrerade fallet av nukleär terrorism.” Det konstaterades sålunda att Litvinenko avlidit i strålsjuka på ett London-sjukhus efter att ha förgiftats av det radioaktiva ämnet polonium-210.

Diktatur, hot och kränkningar Utvecklingen sedan Garry Kasparov publicerade publicerade Winter is coming 2015 har tveklöst bekräftat författarens mörka bild av Putins Ryssland såväl in- som utrikespolitiskt. I dag tycks demokratin för den ryska befolkningen mer avlägsen än någonsin. Val förekommer visserligen i syfte att upprätthålla det demokratiska skenet, men dessa kan på intet sätt jämföras med de val vi är vana vid (även om oegentligheter sporadiskt förekommer även här).

Den amerikansk-ryska författarinnan Anna Arutunyan ger i sin kontroversiella bok Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor, en insiktsfull ögonvittnesskildring av hur det kan gå till i ryska vallokaler. http://www.expressen.se/kultur/anna-arutunyan-tsar-putin/

Valfunktionärernas huvudsakliga uppgift är att ”se till att premiärminister Putin fick det nödvändiga antalet röster i enlighet med den levande lagen, förmedlad från presidentens kansli i Kreml…”. (sidan 289) Ett fåtal nominellt oppositionella partier tillåts också ställa upp, men endast på villkoret att de förhåller sig lojala gentemot makten i Moskva. Bland dessa finns det kommunistiska partiet samt Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokratiska” men i verkligheten ultranationalistiska parti.

Natalja Sjarina, föreståndare för Biblioteket för ukrainsk litteratur i Moskva, är en av Putins politiska fångar.

Enligt den ryska människorättsorganisationen Memorial har antalet politiska fångar ökat från 50 2015 till 102 2016. En politisk fånge som nyligen frigivits efter 3,5 år i fängsligt förvar är Alexej Gaskarov, vars ”brott” bestod i att ha deltagit i en regimkritisk demonstration. 59-åriga bibliotekarien Natalja Sjarina http://www.amnestyusa.org/get-involved/take-action-now/more-action-needed-release-librarian-under-house-arrest-russian-federation-ua-26115 tvingades i husarrest efter anklagelser om ”uppvigling” utan att ha dömts för något brott. En rättegång som kan ge henne tio års fängelse har nyligen inletts. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6553141

Utrikespolitiskt fortsätter Ryssland, efter att ha annekterat Krimhalvön i Ukraina 2014, sin aggressiva politik omfattande rutinmässiga kränkningar av andra länders territorier och, då så bedöms lämpligt, verbala hot från någon av Putins närmaste medarbetare. Ett exempel av det senare slaget var då Frans Klinstevitsj i föga förtäckta ordalag i en TV-intervju hotade Norge med att sätta in ”strategiska vapen” – det vill säga kärnvapen – mot norskt territorium.

Klinstevitsj, medlem av Putins parti Enade Ryssland sedan 1999 och inflytelserik försvarspolitiker i den ryska statsduman, uttalade hoten sedan den borgerliga norska regeringen accepterat en propå från USA om att 330 amerikanska marinsoldater skulle utplaceras i Nord-Tröndelag från januari 2017 för utvärdering senare under året. Här en bloggtext av artikelförfattaren i detta ämne: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/11/02/offensivt-ryssland-hotar-norge-med-karnvapen-putin-angriper-globala-eliter/

Kommunismen försvann som globalt hot men plågar alltjämt 1,5 miljarder människor världen över med sitt förtryck.

Kommunismen lever kvar Garry Kasparov visar i sin bok hur det Kalla krigets slut inte automatiskt medförde frihet och demokrati i alla de länder som lämnade kommunismen bakom sig. I Ryssland efterträddes den, efter åtskilliga år av kaotisk demokrati, av Vladimir Putins ryska maffiastat  med imperialistiska ambitioner som metamorfoserats från att ha varit ett lokalt till att bli ett regionalt och slutligen globalt hot.

Kasparov påpekar även att kommunismen, även om den tackade för sig som globalt hot mot mänskligheten, inte försvann som statsbärande ideologi med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991. Således lever cirka 1,5 miljarder människor kvar under kommunistiskt förtryck i Kina, Nordkorea, Kuba och ett antal andra nationer.

C-H Hermansson RIP: Bakom fasaden var han en äkta kommunist

C-H Hermansson var partiledare i SKP/VPK 1964-75.

Carl-Henrik (C-H) Hermansson (1917-2016) har lämnat oss närmare sekelgammal. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han föddes revolutionsåret 1917. Ty trots att han var först av svenska politiker med att ”styla” sig enligt amerikansk modell – folk skulle tro att han var en mild så kallad eurokommunist som inte tog order från Moskva – förblev han en äkta gammelkommunist bakom den glättade fasaden. Ett av Hermanssons mest bekanta tillika färgstarka yttranden lyder: ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti.”

”Röde Herman”, som han då och då kallades, var emellertid en skicklig attitydskapare. Så skicklig att Nationalencyklopedin skriver följande i ett omdöme: ”Under H:s ordförandeskap förändrades det svenska kommunistpartiet. Beroendet av Sovjetunionen försvann, och partiet slog, som flera eurokommunistiska partier, in på en väg mot nationell kommunism.”

C-H Hermansson var ordförande i Sveriges kommunistiska parti (SKP) 1964-67 och, när partiet bytte namn 1967, i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) fram till 1975 då han avgick vid 57 års ålder. Hermansson efterträdde den oreformerade norrbottensstalinisten Hilding Hagberg (1899-1993) som partiledare och insåg, som den slipade taktiker han var, att något måste göras för att bättra på partiets renommé i folkhemmet.

Namnbytet var ett blygsamt första steg – ”kommunisterna” fanns kvar i partinamnet – men ett gyllene tillfälle uppenbarade sig den 21 augusti 1968, då Sovjetunionen och Warszawapakten med den så kallade Brezjnevdoktrinen som grund invaderade Tjeckoslovakien och med militärt övervåld slog ner Alexander Dubecks och andra reformivrares försök att införa en ”socialism med mänskligt ansikte”. Hermansson fördömde då  i spetsen för VPK invasionen och krävde, att Sverige som en protesthandling skulle frysa de diplomatiska förbindelserna med Moskva.

Sovjetiska tanks har problem i Prag i augusti 1968. C-H Hermansson fördömde först Warszawapaktens invasion men gjorde sedan avbön.

Det var dock bara skådespeleri ”Röde Herman” ägnade sig åt. När det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté kom in med en skarp protest mot det svenska systerpartiets agerande – VPK fick rundhänt ekonomiskt bistånd från Moskva – valde Hermansson att göra avbön inför sin partistyrelse.

Redan ett halvår efter krossandet av ”Pragvåren” hade det ledande svenska kommunistpartiet normaliserat sina förbindelser med Moskva. I juni 1969 deltog en delegation från VPK i den världskommunistiska kongressen i Moskva jämte 75 partier från när och fjärran. Vice partiordföranden Lars Werner försäkrade i ett tal närvarande delegater att man från svensk sida skulle fortsätta den gemensamma kampen mot ”imperialismen”. Enligt referat i partiorganet Ny Dag avstod Werner från att beröra invasionen i Prag ett knappt år tidigare.

Carl-Henrik Hermansson föddes i Bollnäs i Hälsingland och växte upp i Sundsvall i Medelpad. Den relativt välbeställda familjen – fadern var företagare i skobranschen, farbrodern Albert riksdagsman för Socialdemokraterna – flyttade sedan till Stockholm, där unge Carl-Henrik enrollerade sig i Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) samt den teoretiska socialistgrupperingen Clarté.

Vid det laget hade Hermansson, enligt vad han själv skriver i sin memoarbok Minnen (1993), blivit väckt för ”nödvändigheten av kamp för ett socialistiskt samhälle”.  1936 påbörjade han studier vid Stockholms högskola, där han läste litteraturhistoria, statskunskap och nationalekonomi, och kom därvid i beröring med de berömda professorerna Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal. 1965 utkom Hermansson med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna, en av 60-talsvänsterns mest inflytelserika böcker.https://sv.wikipedia.org/wiki/Monopol_och_storfinans_-_de_15_familjerna

Hermansson påstod sig ha läst Marx Das Kapital på originalspråket.

1939 hade Hermansson kommit så långt i sin socialistiska utveckling, uppger han, att han tillägnade sig Karl Marx mastodontverk Das Kapital (Kapitalet) på det tyska originalspråket vilket nog inte många svenskar kan skryta med att ha gjort. Sin kommunistiska partibok kunde den nu 24-årige Carl-Henrik Hermansson hämta ut den 5 oktober 1941, omkring två år efter ingåendet av pakten Sovjetunionen-Nazityskland samt Sovjets överfall på Finland 1939. 1948-50 samt 1956-59 var Hermansson redaktionschef på Ny Dag, där han var chefredaktör i fem år innan han efterträdde Hagberg som partiledare i SKP 1964. Efter partiledarskapet fungerade han 1975-81 som VPKs gruppledare i riksdagen.

Väljarsympatierna för VPK stabiliserades under C-H Hermanssons ledning till omkring fem procent, låt vara att partiet beständigt tvingades förlita sig på ”kamrat fyra procent”, det vill säga taktikröstande från vänstersossar för att säkra kommunisterna en plats i riksdagen så att de kunde förbi ett pålitlig stöd för Socialdemokraterna och säkra dessas regeringsinnehav. VPK tilläts nu delta i riksdagens utskottsarbete och fick delta i statliga utredningar.

Med andra ord: C-H Hermansson var framgångsrik i sitt värv att tvätta bort stalinist- och Moskva-stämpeln från ett parti som dittills setts som Sveriges förrädarparti, alltid berett att sälja ut sitt land för en grynvälling. Dessvärre för Hermanssons eget rykte, och här hjälpte föga en sammetslen röst, ett ofta gråtmilt tonfall i riksdagsdebatterna och det ständiga tjatet om ”bort med moms på mat”, drogs med jämna mellanrum hans berömmande ord om sovjetdiktatorn Josef Stalin i anledning av dennes död i mars 1953 fram i ljuset:

Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade marxismens teori som utvecklingen skapat. Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapande teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens och så vidare. På vart och ett av dessa områden är hans insats gigantisk. Ingen människa kan förstå vår tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. /…/ Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Hermansson tvingades under årens lopp upprepade gånger ta avstånd från sina ord vid Stalins frånfälle. Vad han en gång sagt full av övertygelse kunde dock inte bli osagt hur mycket han än ansträngde sig. Bara tre år efter det att dessa minnesvärda ord yttrats var det för övrigt dags för alla kroniskt Moskva-trogna svenska och utländska kommunister att göra en helomvändning sedan Moskvas nye, starke man, Nikita Chrusjtjov, på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956 gjort upp räkningen med Stalin-kulten och brännmärkt den man han själv under många år tjänat som en vettvilling och paranoid massmördare.

Carl-Henrik Hermansson hann med åtskilligt under sin tid som tongivande politiker i SKP/VPK. Förutom den devota hyllningen till Stalin försvarade han den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956, uttryckte sin förståelse för Kinas ockupation av Tibet 1959 och gillade uppförandet av Berlinmuren 1961. I likhet med många andra slöt han vidare upp på Ho Chi Minhs och det kommunistiska Nordvietnams sida under angrepps- och erövringskriget mot Sydvietnam.

1960 vallades Hermansson, tillsammans med andra hänförda politiska turister från Sverige, runt i det röda Kina av Mao Tse-tungs politruker. Just vid den tiden rasade en fruktansvärd, av ordförande Mao själv framkallad, hungerkatastrof som skördade tiotals miljoner människoliv i delar av det väldiga kinesiska riket. Detta skedde innan den definitiva brytningen mellan Sovjet och Kina ägt rum.

När man ögnar igenom den panegyrik som framfördes vid C-H Hermanssons hädangång kunde man nästan förledas tro, att denne blide och engagerade man var en övertygad demokrat. Inget kunde vara längre från sanningen. Han vek aldrig från synsättet att det politiska system som rådde i Sovjet och dess vasallstater i Östeuropa låg nära idealet. Då han i Expressen den 29 mars 1973 tillfrågades om hur ett flerpartisystem i hans smak borde se ut svarade han: ”Det starkaste partiet måste naturligtvis ha marxism som bas. Sen kan man tänka sig ett parti som företräder småborgarna och ett som företräder bönderna.”

Jörn Svensson ville göra det förbjudet att ifrågasätta socialismen.

Det vill säga precis den ordning som rådde i Polen och Östtyskland vid den här tiden. Hermanssons något mindre lågmälde partibroder, den ettrige ideologen Jörn Svensson – senare högavlönad EU-parlamentariker och livskamrat med statsrådet och ambassadören Margareta Winberg (S) – fastslog i sin beryktade pamflett Du skall ta ledningen och makten på 1970-talet att ”i det socialistiska Sverige /skulle det/ vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former”. Försök att ersätta socialismen med ett annat system måste, enligt Svensson, stoppas med ”tillgängliga medel”. https://martinandreasson.wordpress.com/2008/12/22/politiska-kultbocker-10e-plats-jorn-svenssons-%E2%80%9Ddu-skall-ta-ledningen-och-makten%E2%80%9D/

Kommunisterna blev aldrig, oavsett vad de föredrog att kalla sitt parti, något massparti under C-H Hermanssons ledning. Sannolikt var Hermansson mer populär än sitt parti. Ändå var det den till synes blide och eftertänksamme Hermansson som skapade bilden av kommunistpartiet som ett, åtminstone i stora drag, demokratiskt tillika rumsrent parti. Detta utnyttjade och utvecklade efterträdarna Lars Werner och Gudrun Schyman i enlighet med sina personliga förutsättningar. Partiets popularitetssiffror under Schyman, som därtill gynnades av sovjet- och öststatskommunismens upplösning, var större än vad partiet uppnått både före och efter Schymans tid som partiledare med som mest runt 12 procent av väljarsympatierna.

Hur skall man då se på dagens Vänsterpartiet med den före detta EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som ledare? Är det fortfarande ett kommunistiskt parti? Det står väl helt klart att det inom partiet finns en del gamla övervintrade äkta kommunister, men mest av allt torde V-partiet kunna anses vara ett militant parti som vurmar för politisk korrekthet. Ta vilken patenterat politiskt korrekt fråga ni vill – klimatalarmism, feminism, svängdörrsmässig immigrationspolitik, HBTQ-svassande, så kallad antirasism, gullande med radikal islam – Vänsterpartiet företräder alltid de radikalaste inneåsikterna.

Vänsterpartiet anno 2016: mer politisk korrekthet än renodlad kommunism.

Frågan är om inte detta förhållningssätt är ännu skadligare för Sverige än vad det gamla förrädarpartiet som alltid gick i Moskvas ledband en gång var. Under det Kalla kriget visste man bland övriga partier och på SÄPO-håll exakt var man hade partiet och dess företrädare: de tyckte i alla lägen likadant som det sovjetiska ledarskapet (även om C-H Hermansson av taktiska skäl avvek marginellt från denna norm) och de ville, med vapen om så behövdes, upprätta proletariatets diktatur i Sverige. Dagens Vänsterparti är mer komplext och därmed möjligen också farligare än föregångarna var på den gamla ”goda” tiden.

Jag är kanske en obotlig nostalgiker, men jag måste bekänna att jag nog föredrar kommunister av den gamla stammen. Som varken hymlar eller stylar sig. Jag avskyr givetvis deras ideologi, men de var på något sätt rakare och renhårigare än dagens opportunistiska PK-parti. En gammal favorit hos mig är gamle revolutionären Frank Baude, nyligen fyllda 80 år.

Baude, ursprungligen murare till professionen, var med i SKP men lämnade partiet till förmån för utbrytningen KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) 1967. 1970 anslöt han sig till den ytterligare utbrytningen KFML (r) – r:et stod för ”revolutionärerna” – och blev samtidigt partiledare. R:arna bildade omsider partiet KPML(r) med Frank Baude som partiledare fram till 1998, samma år han fyllde 72. Efter en intern schism bytte partiet sedan namn till Kommunistiska partiet (KP), som jag informerat om i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/25/de-vanstraste-av-de-vanstra/

Mot strömmen heter Frank Baudes memoarbok, utkommen 2000.http://butik.kommunisterna.org/bocker/mot-strommen

För två år sedan hade dock Frank Baude tröttnat på partiets bristande kommunistiska renlärighet – bland annat menade han att partiet svikit i klasskampsfrågan – och lämnade tillbaka partiboken. Han skrev även ett brev till partistyrelsen som återges av sajten 8 dagar den 19 april 2014 där han förklarar varför han tappat förtroendet för såväl partiledningen som partiorganet Proletären. Jag väljer att återge följande utdrag ur brevet:

Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Antalet proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.http://www.8dagar.com/2014/04/hela-frank-baudes-brev.html

Baude är också missnöjd med att det kommunistiska parti han ledde i 28 år svikit i frågor såsom det alltmer utbredda våldet i Göteborg samt tiggeriet. Han jämför i följande passus hämtad ur utträdesbrevet tiggarna med Marx tes om det så kallade trasproletariatet: ”…denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället…”.

Säga vad man vill om Frank Baude, sprungen ur en arbetarfamilj i göteborgsstadsdelen Majorna, men man kan inte anklaga honom för att inte hålla på de kommunistiska grundvalarna som dessa utformats av Marx, Engels och Lenin. Hans karriär som parlamentarisk politiker är emellertid inte särskilt imponerande – han representerade 1982-85 KPLM(r) i fullmäktige i Göteborg.

Fotonot: Ett avsnitt om C-H Hermansson finns med i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (2008, 170 sidor). Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm.

Våra institutioner krackelerar: kommer Sverige att gå under?

 DÖ-nickar på väg mot undergång? Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra (M).

En nation är för sin fortlevnad beroende av att dess centrala institutioner fungerar. När vi tittar på hur det är ställt med några av de institutioner och organisationer vi så länge kunnat förlita oss på i Sverige finns det därför varje anledning att hissa varningsflagg. Vårt land fungerar inte längre som det skall och borde göra, och om det inte blir en förändring till det bättre kan det välordnade Sverige som vi hittills känt det vara på väg att gå under.

Jag vill understryka att jag inte är den som kastar in handduken i första taget, och det tänker jag inte göra nu heller. Snarare är jag en obotlig optimist som hyllar tesen att det alltid finns hopp hur mörkt läget än ter sig. Även en boren optimist som jag blir emellertid betänksam när jag kastar en, låt vara hastig, blick på den utveckling, eller snarare tillbakagång, vårt samhälle undergått sedan Fredrik Reinfeldt och den så kallade borgerliga alliansen tog över regeringsmakten för snart tio år sedan.

Reinfeldts ministär initierade en samhällelig regression som inte blivit bättre – snarare har regressionen fortsatt i ökande takt – sedan minoritetsregeringen Löfven flyttade in i Rosenbad för halvtannat år sedan och snart därpå initierade den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) för att neutralisera Sverigedemokraterna. Dock har S-MP-regeringen skärpt upp asyl- och flyktingpolitiken, vilket får räknas till dess fördel.

Nedan följer en rapsodisk men likväl ganska skrämmande genomgång som visar hur några av samhällets bärande institutioner och organisationer fortlöpande krackelerar och förfaller.

POLISVÄSENDET

Det blir mer och mer uppenbart att den kraftigt underbetalda polisen inte klarar av sina uppgifter. Detta medför bland annat, att de för närvarande 55 utsatta områden i Sverige som ibland brukar betecknas som ”no go-zoner” är vita fläckar för polisen som i likhet med räddningstjänst och brandkår regelmässigt utsätts för hot, våld och stenkastning och även raketbeskjutning i den mån den alls vågar visa sig där.

Till dessa nära på förbjudna områden, där djungelns eller åtminstone de kriminella invandrarnas lag råder, får förmodligen också räknas många asylboenden där knivslagsmål inklusive mord, hot mot personal samt sexuella övergrepp tillhör den normala ordningen.

Till följd av den utbredda politiska korrektheten anser sig den så kallade ordningsmakten vidare förhindrad att ingripa mot eller offentliggöra brottslighet som begås av personer med invandrarbakgrund, det så kallade moment 291. Polisen till och med underlåter att skicka ut signalement värda namnet av samma skäl. Representanter för polismakten har även uttryckt skepsis mot sin förmåga att ta sig an brottslighet knuten till terrorism: ”Som att skickas ut på lejonjakt med ett ärtrör och en overall gjord av zebraskinn.” http://nyheter24.se/debatt/836252-polisen-carina-vi-skulle-inte-kunna-hantera-ett-terrordad-i-sverige

Krissituationen accentueras ytterligare på grund av att den leds av en man, förre socialdemokratiske statssekreteraren Dan Eliasson, utan tidigare polisiär erfarenhet som tidigare misslyckats i befattningar som chef för Försäkringskassan och Invandrarverket. Denne har genomfört en tvivelaktig omorganisation av polisväsendet som skapat sådan oro och förvirring, att ett allt större antal poliser valt att sluta.

Att polisen skulle mäkta att sköta utvisningen av cirka 80 000 illegala invandrare, som inrikesminister Anders Ygeman förutskickat skulle komma att behöva göras inom det närmaste året, får nog anses vara helt uteslutet.

 Inga pengar att modifiera Stridsfordon 90 för.

FÖRSVARSMAKTEN

Sveriges försvarsmakt har hög svansföring i en del avseenden. Så var försvaret tidigt ute med att rekrytera kvinnor, och sedan tiotalet år tillbaka har det varit ett stående inslag vid de årliga så kallade Pride-festivalerna i Stockholm i syfte att locka till sig HBTQ-personer. Svensk trupp har även deltagit i internationella insatser i exempelvis Afghanistan och nu senast i Mali och Sveriges regering har gjort aktningsvärda försök att sälja planet JAS 39 Gripen utomlands..

När det gäller den forna krigsmaktens centrala uppgift – att skydda vårt land och dess gränser – är det betydligt sämre beställt, och för något år sedan deklarerade den dåvarande överbefälhavaren Sverker Göransson att det inte fanns resurser att försvara Sverige mer än en vecka vid ett fientligt angrepp och då bara begränsade delar av landet. Sedan dess har läget förvärrats ytterligare, och kritiker anser att det är så illa att endast Stockholm skulle kunna försvaras under några timmars tid. Gotland kan vi sannolikt glömma.

Försvarsmakten har hos regering och riksdag vidare begärt 20 miljarder kronor för att kunna genomföra en planerad förmågeförstärkning under perioden 2016-202o men fick endast 10,2 miljarder – litet drygt hälften – av de äskade medlen efter en uppgörelse mellan S-MP-regeringen och allianspartierna. Det innebär bland annat att man inte kan modifiera och uppgradera Stridsfordon 90 som tänkt var. http://cornucopia.cornubot.se/2016/03/pengarna-slut-for-forsvaret-renovering.html

Riksrevisionen har i sina rapporter om försvarets tillstånd varit minst sagt kritisk: ”Sveriges försvar saknar planer, material och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om.” https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/18/riksrevisionens-rapport-erbarmligt-tillstand-for-forsvaret/

Ansvaret för det erbarmliga tillståndet i försvaret får både de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna ta på sig. Detta är naturligtvis särskilt allvarligt i en tid, då arvfienden Ryssland rustat febrilt de senaste tio åren samt trappat upp sina kränkningar mot länder i närområdet.

SVENSKA KYRKAN

Sedan Andra världskrigets slut har Svenska kyrkan, den samhällsinstitution som har till uppgift att sörja för befolkningens andliga välfärd, varit föremål för en fortgående politisering. Under ärkebiskop Gunnar Hultgrens tid inleddes ett, låt vara kortlivat, ”social-etiskt” projekt i syfte att få industriarbetare intresserade av kyrkans budskap, men det verkliga genombrottet för vänsterpolitiseringen kom med den så kallade kristna vänsterns framträdande som en del av ”68-vänstern”.

Jesus Kristus började nu ses som en kommunistisk revolutionär, och prästen Per Frostin hävdade exempelvis i pamfletten Kampen för rättfärdighet (1975) att Jesus sannolikt skulle gå i FNL-demonstrationer och protestera mot USAs krig i Vietnam om han kom tillbaka till jorden, och att de kommunistiska diktatorerna Ho Chi Minh, Fidél Castro och Mao Tse-tung nog kunde ses som Guds redskap. I Båstad ledde kyrkoherde Ingemar Simonsson 1968 en våldsam demonstration mot en Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Rhodesia.

 K. G. Hammar: ställde ut bögbilder i domkyrkan.

Sedan dessa turbulenta dagar har Svenska kyrkans politisering och sekularisering rullat på ohejdat, och 1999 lät ärkebiskopen K. G. Hammar fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ställa ut sina beryktade bilder – Ecce Homo – om Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter i Uppsala domkyrka. I dag har vår forna stats- och folkkyrka urartat till att bli en kamporganisation mot Israel och för islam och klimatalarmismen.

Allt detta har medfört att folk lämnar kyrkan i en allt snabbare takt. Sedan kyrkan skiljdes från staten 2000 – dock betalas den årliga kyrkoavgiften fortfarande in via skattsedeln – beräknas kyrkan ha förlorat omkring en miljon medlemmar (däribland artikelförfattaren). Prästen, professor emeritus Eva Hamberg, tackade för sig med motiveringen, att kyrkan genomgått en oacceptabel inre sekularisering.

Droppen var att endast en av kandidaterna vid ärkebiskopsvalet för något år sedan på en fråga svarade att Jesus gav en bättre bild av Gud än Mohammed: ”Bara att de fick frågan om hurivida Jesus gav en bättre bild av Gud än Muhammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet.” https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

REGERINGEN

Den allra viktigaste institutionen i ett samhälle är dess regering. Dess viktigaste och egentligen enda uppgift är värna om och tillvarata det svenska folkets intressen och säkerställa dess välstånd. Jag vågar påstå att den uppgiften har samtliga svenska regeringar från och med 1975 skändligen misslyckats med att uppfylla, enkannerligen från och med regeringarna Reinfeldts och Löfvens tillträden 2006 respektive 2014.

1975 är ett centralt årtal i sammanhanget, emedan det var detta år som riksdagen enhälligt antog regeringsproposition 1975:26, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon med rubriken ”Regeringsproposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken.” Det hade tidigare varit självklart att immigranter skulle assimileras in i den svenska kulturen. De skulle helt enkelt ta seden dit de kom. Nu skulle den politiken överges: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/31/sa-blev-vansterns-utopia-en-svensk-mardrom/

Med antagandet av detta regeringsförslag var mångkulturen upphöjd till högsta norm i samhällsbygget, och det är anmärkningsvärt att inget borgerligt parti protesterade mot detta i högsta grad utopiska regeringsförslag (S) utan passivt eller aktivt stödde detsamma. Den officiellt knäsatta mångkulturalismen har lett till att Sverige segregerats svårt med olösliga sociala och religiösa problem som följd och att slussportarna öppnats för en massinvandring som saknar motstycke. En av många följder av denna katastrofala utveckling har blivit en drastiskt ökad och utifrån importerad antisemitism.

 Fredrik Reinfeldt lutar åt vänster och personifierar det svenska debaclet.

Mångkulturalismen går hand i hand med en utpräglad oikofobi, rädslan för det egna: immigranterna favoriseras, de egna medborgarna negligeras. Detta blev särskilt tydligt i fallet Reinfeldt, som enligt min mening kanske mer än någon annan svensk ledare sedan Palmes dagar personifierar det svenska debaclet: denne menade i en TV4-intervju på juldagen 2014, då han inte längre var regeringschef, att Sverige tillhör invandrarna snarare än de infödda svenskarna och att våra gränser är ”påhittade”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

I skrivande stund styrs Sverige av en minoritetsregering som utgörs av ett socialdemokratiskt parti som är en skugga av sitt forna jag och ett extremistiskt miljöparti. S-MP-regeringens första åtgärd var att erkänna det så kallade Palestina, en ”stat” som aldrig existerat som självständig nation och vars enda mål tycks vara att utplåna den judiska staten Israel.

Lägg därtill att samma regering till betydande del består av ett rövargäng där vi till statsminister har en man med svetsarbakgrund och talfel, en utrikesminister helt i avsaknad av diplomatiska talanger, en miljöminister som gjort sig skyldig till miljöbrott, en skolminister som gripits i Israel för brott mot terrorlagstiftningen i detta land, en kulturminister som visat tuttarna i en herrtidning och lett ett barnprogram i TV, en bostadsminister som är islamist samt en framtidsminister som menar sig ha blivit mördad i ett tidigare liv.

Det är sant att regeringen sedan slutet av förra året, oerhört sent påkommet och i ren självbevarelsedrift, skärpt asyl- och flyktingpolitiken. Även från den borgerliga oppositionen och främst Moderaterna har hörts liknande tongångar, med påföljd att Sverigedemokraterna tappat något i de senaste opinionsmätningarna. Hur länge denna politik kommer att tillämpas kan nog dock sägas stå skrivet i stjärnorna.

BANKVÄSENDET

Banker som det inte går att ta ut pengar från.

För bara tio år sedan skulle jag ha trott att en sådan företeelse inte var möjlig. Under de senaste åren har emellertid allt fler banker bannlyst kontanthanteringen, officiellt på grund av rånrisken och av påstådda miljöskäl där det skylls på utsläppen från de fordon som transporterar sedlarna och mynten till bankerna. Detta är sannolikt endast svepskäl.

I verkligheten, kan man misstänka, vill de giriga bankerna snåla in ytterligare genom att minska på personalen för att kunna ge sina högre chefer ökade bonusar och lönepåslag. Den minskande personalstyrkan vill dessutom slippa den ökande kontanthantering som man märkte blev följden av försvinnandet av många bankomater – kring 1000 sådana har försvunnit spårlöst under de senaste åren.

 Forex bank – fortfarande med kontanter.

Utvecklingen bort från penninghanteringen har gjort att endast Tjeckien i dag av alla länder i Europa erbjuder sämre möjligheter att få tillgång till reda pengar än Sverige. Såvitt jag känner till är det väl endast Forex av banker i Sverige som alltfort satsar på kontanthantering.

Riksbankschefen Stefan Ingves har dock nyligen protesterat mot trenden med minskade uttagsmöjligheter och skrev i en debattartikel på DN Debatt den 16 mars 2016 bland annat: ”Bankerna måste ansvara för bankernas kontantbehov”. Alla, menar Ingves, måste beredas möjlighet att sköta sina in- och utbetalningar på det sätt som passar dem bäst. http://www.dn.se/debatt/bankerna-maste-ansvara-for-kundernas-kontantbehov/

POSTVÄSENDET

Även inom postväsendet, som i Sverige har anor sedan 1636, märks en tydlig tendens till ständigt försämrad service för gemene man. Den stora revolutionen inleddes år 2000, då det beslutades om att samtliga omkring 900 postkonor i landet skulle läggas ned. Postservicen skulle i stället tillhandahållas av exempelvis matvarubutiker och bensinmackar.

”Nedskärningar har präglat verksamheten i decennier”, konstateras i en redogörelse. De postanställda inom postens alla olika grenar var som flest i mitten av 1980-talet; därefter har omorganisationerna, rationaliseringarna och nedskärningarna avlöst varandra och bidragit till såväl sämre service till allmänheten som ständigt ökade påfrestningar för de anställda. http://www.publikt.se/artikel/tusentals-kan-tvingas-lamna-posten-16590

 Min artikel i Telgekuriren som Postens jurister ville censurera.

Den forna lördagsutdelningen är ett minne blott, liksom den tid då man kunde räkna med att posten damp ner i brevlådan någon gång på förmiddagen. Det tillhör i dag inte ovanligheterna att den kommer på sena eftermiddagen och ibland rentav fram emot kvällningen. Någon skillnad sedan 2009, då svenska Posten fusionerades med den danska motsvarigheten till PostNord med ”samordningsvinst” som motivering, har i alla fall jag inte märkt. Dock har säkert konkurrensen från före detta CityMail, numera Brings, gjort att Posten tvingats skärpa sig något.

Ett självupplevt exempel när det gäller förhållandet Posten-Brings: När SD Södertälje inför valet 2014 gav ut ett valnummer av tidningen Telgekuriren, skrev jag en artikel som handlade om lagstiftningen kring ”hets mot folkgrupp”, som jag och SD anser bör avskaffas. Postens juridiska expertis menade att artikeln var alltför kontroversiell och borde lyftas ut ur tidningen, annars kunde inte Posten åta sig att distribuera den. En form av statlig censur, alltså. Vi vände oss då till Brings, som inte hade några problem med att distribuera tidningen och dessutom gjorde det billigare än Posten, även om det tog marginellt längre tid än det skulle ha gjort med Posten.

SKOLOR OCH UTBILDNING

Den svenska grundskolan har sedan Andra världskrigets slut 1945 utmärkts av en ständig ström av olika typer av experiment för att i de yttersta av dessa dagar leda till en nära nog total urartning. Ett mycket tungt ansvar för denna ”utveckling” åvilar den man som kallats ”den svenska grundskolans fader” (jag skulle hellre säga dödgrävare), Stellan Arvidson (1902-97), en marxist och socialdemokrat på vänsterkanten som utsågs till sekreterare i 1946 års skolkommission.

Målsättningen med grundskolan var att den skulle utgöra basen för skapandet av ett sant demokratiskt samhälle genom avvecklingen av det gamla klassamhället, en till det yttre onekligen nobel målsättning. Det var bara det att Arvidson var en marxist och samtidigt fanatisk ateist som hade det kommunistiska Östtyskland som idealland; bland annat strävade han efter att utradera allt kristet innehåll i den svenska skolan, något som väl var det enda som lyckades över förväntan beträffande skolutvecklingen.

Inte bara det – Arvidson var under många år ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Jag skrev följande om Stellan Arvidson och hans insatser på skolans område i tidskriften Contra för några år sedan: http://www.contra.nu/c012prov.html

 DDR-vännen Stellan Arvidson. Den svenska skolans dödgrävare.

Ett projekt som var helt i Arvidsons smak var ett utbyte på skolans område mellan Sverige och Östtyskland, som pågick under hela 1980-talet och slutade först med Berlinmurens fall 1989. Projektet, som hade de svenska skolmyndigheternas oreserverade stöd, gick ut på att bibrínga svenska lärare en positiv uppfattning om det socialistiska systemet i Östtyskland och övervakades noga av den tyska underrättelsetjänsten Stasi. Docenten Anders Törnvall har sammanfattat projektet i ett kompendium med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt, som givits ut av tankesmedjan Frivärld.

Sett mot ovanstående bakgrund är det minst av allt någon sensation, att den nuvarande situationen för den svenska grundskolan måste betecknas som katastrofal. Svenska elever har i de vart tredje år återkommande PISA-undersökningarna (PISA=Programme for International Student Assessment i regi av OECD) noterats för ständigt sjunkande resultat sedan undersökningarna inleddes 2006. Det är elevernas kunskaper och färdigheter i matematik, naturvetenskap, läsförståelse och problemlösning som är föremål för OECDs intresse.

Förutom den nämnda socialistiska bakgrunden och de ständiga reformerna, som skapat en otrygg situation för både lärare och elever, är den accelererande invandringen en tung faktor när det gäller att förklara de undermåliga svenska resultaten. Det menar exempelvis skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren: ”Invandring har bidragit till sämre Pisaresultat.” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=6221834

Med tanke på den kroniska krisen för den svenska grundskolan är det givetvis långt ifrån överraskande, att problemen sedan fortplantas först i gymnasiekolan och därefter med den akademiska utbildningens fortgående urartning.

DOMSTOLSVÄSENDET

För att ett land skall kunna erbjuda sina medborgare rättssäkerhet krävs att domstolarna fungerar på avsett sätt. Detta är långt ifrån någon självklarhet i dag, vilket icke minst har att göra med den svenska domarkårens bristande kompetens från tingsrätterna till Högsta domstolen. Det hävdade Mats Lönnerblad, ordförande i Bankrättsföreningen, i en debattartikel redan 2000:

”Det är således inte tingsrätterna som behöver skyddas genom någon lagstiftning. Det är den enskilde individen, som inte får sin sak prövad ordentligt av svenska domstolar. /…/ Svagheten i systemet beror på att svenska domare inte fått den kompetensutveckling de borde ha rätt till. Dessutom slarvar sig svenska domare igenom tvistemål, på ett sätt som jag inte trodde kunde vara möjligt.” http://www.bankrattsforeningen.org.se/ledaren7.html

Domstolskrisen beror således, menar debattören, på domarna själva ”och att kompetensen inom domstolsväsendet minskat dramatiskt under de sista 50 åren i Sverige”.

Många domare känner sig i dag hotade, något som bland annat lett till att de tenderar att skylla rättsväsendets brister på lekmannadomarna, det vill säga nämndemännen i tingsrätter och hovrätter. När någon nämndeman läcker detaljer i ett mål till media eller råkar nicka till under en domstolsförhandling blir det svarta rubriker i pressen, men när någon yrkesjurist blamerar sig nöjer sig media i regel med notiser.

 Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll kostade de svenska skattebetalarna miljardbelopp.

Ett exempel på en domare som vidtagit extrema åtgärder i sin personliga vendetta mot nämndemännen är presidenten i Svea hovrätt, Fredrik Wersäll, som godtyckligt beslutade om att den första uppmärksammade ”gangsterrättegången” mot företrädare för maffiabrottsligheten i Södertälje måste tas om därför att en nämndeman (M) i tingsrätten skulle ha varit jävig på grund av medlemskap i den lokala polisnämnden.

Ett exakt likadant fall inträffade i Malmö tingsrätt i samband med rättegången mot mördaren Peter Mangs, men där bedömde den ansvarige domaren att nämndemannen inte var jävig så målet behövde inte repriseras. Omtagningen av målet mot Södertäljenätverket beräknas ha kostat skattebetalarna cirka 1,5 miljarder kronor. Om allt detta skrev jag i en artikel i SD-Kuriren # 102 i december 2012.

BRANDFÖRSVAR OCH RÄDDNINGSTJÄNST

Brandförsvarets/räddningstjänstens bekymmer kommer från två håll – dels inifrån, dels utifrån. Internt har politisk korrekt kvotering baserad på kön och etnisk tillhörighet lett till en verklighet som många brandmän och ambulansförare upplever som skrämmande.

Sajten Avpixlat skriver följande den 12 december 2015 utifrån en granskning utfärd av en oberoende grupp granskare som arbetar under rubriceringen Samhällsmagasinet: ”Det har ansetts viktigare med ’mångfald’ än kompetens och för att få en jämn könsfördelning och ökad mångetnisk och religiös representation bland de utbildade och anställda har kraven på att faktiskt kunna utföra jobbet fått stryka på foten.” http://avpixlat.info/2015/12/12/den-sonderkvoterade-raddningstjansten-och-brandkaren-granskad/

Parallellt härmed har ambulans- och brandförsvarspersonalen fått vidkännas allt tuffare arbetsförhållanden genom att företeelser såsom hot, stenkastning, våld och till och med raketbeskjutning blivit allt vanligare i de segregerade utanförskapsområden som blivit en följd av den svenska mångkulturalismens härjningar. Även polismakten har samma typ av problem – politisk korrekt kvotering samt angrepp i utanförskapsområden.

Sverigedemokraterna har lagt en riksdagsmotion om att förbjuda kvotering och kampanjer syftande till könskvotering och etnisk kvotering.

 Svensk äldrevård lämnar en hel del övrigt att önska.

VÅRD OCH OMSORG

Svensk vård och omsorg har länge ansetts vara bland de bästa i världen och står sig fortfarande jämförelsevis väl vid en internationell jämförelse. Vi kommer dock inte ifrån att larmrapporterna har duggat tätt under senare år, och även om somligt troligen överdrivits finns mycket som är tillräckligt alarmerande för att varningsflagg bör hissas.

Bland de mest uppmärksammade vårdområdena finns äldrevård och vård i livets slutskede, där verkligheten lämnar mycket övrigt att önska när det gäller vården och tillsynen över medlemmar i de generationer som bidragit till att bygga upp vårt land och vår välfärd.

Det går här inte att säga med säkerhet om offentliga eller privata vårdalternativ är att föredra, trots att tillskyndarna till den så kallade Carema-skandalen för några år sedan – främst Dagens Nyheter samt socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker – ville ställa Carema vid den symboliska skampålen och slå fast att offentligvården var bättre och att privata alternativ helst borde förbjudas.

Sanningen har visat sig vara en helt annan, heter det på Politikfaktas sajt den 15 februari 2013: ”På punkt efter punkt har det visat sig att Carema förbättrat livet för de äldre och förbättrat arbetsmiljön för deras personal.” http://politikfakta.se/2013/02/sanningen-bakom-dagens-nyheters-och-vansterns-caremaskandal/

Det finns problem för all slags vård i Sverige, offentligt som privat: sjukvård, äldrevård, vård i livets slutskede, psykiatri och tandvård. Genomgående är brist på utbildad personal, överbeläggning och stundom orimligt långa väntetider. Det överdimensionerade tillflödet av asylsökande av olika slag ställer stora och ökande krav på den under landstingen lydande vårdsektorn, och självklart väcker det kritik när de utifrån kommande kan åtnjuta samma behandling hos tandläkare som andra patienter för bara en femtilapp. Samtidigt har fattigpensionärer över huvud taget inte råd att uppsöka tandläkare när ett besök kan kosta tusentals kronor.

Även om som sagt mycket kunde vara bättre i dag kan det komma att bli etter värre framöver. I tider då medicinska framsteg gör alltfler sjukdomar behandlingsbara, när de äldres antal hela tiden ökar med påföljd att demensåkommor också gör det och befolkningen i landet snart är uppe i tio miljoner, kommer de samlade kostnaderna för vårdsektorn att öka med 30 procent fram till 2050 enligt en rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Om ”den ständiga vårdkrisen” hade det numera nedlagda magasinet Neo 2013 följande artikel: http://magasinetneo.se/artiklar/den-standiga-vardkrisen/

Finns det då inga institutioner och organisationer av grundläggande betydelse för vårt land som fungerar någorlunda tillfredsställande längre? Jo, det gör det. Dessa två är, skulle jag vilja påstå, monarkin och idrottsrörelsen, även om det säkert finns saker också där som skulle kunna utsättas för kritisk granskning.

 Monarkin – här i form av kung Carl XVI Gustaf och prinsessan Estelle – är en svensk institution som fungerar!

Tredje världskriget? Hallå, vi är mitt inne i det fjärde!

Titt som tätt varnas det i dessa ominösa dagar för något som kallas ”det tredje världskriget”, en konflikt som kan förväntas komma eller eventuellt redan är här i form av kriget mot terrorismen. Professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet, Wilhelm Agrell, tillhör de röster som på senaste tiden varnat för en sådan konflikt:

http://www.sydsvenskan.se/varlden/forskare-tredje-varldskriget-igang/

Det är till att vara efter sin tid. Jag skulle nämligen vilja påstå att det Tredje världskriget tillhör förflutenheten och att vi nu är mitt uppe i det Fjärde världskriget sedan åtskillig tid tillbaka. Detta beskrivs i korta drag i senare delen av denna text.

Låt oss börja med att definiera ordet ”världskrig”. Vad sägs om ”global konflikt med väpnade inslag”? Jag tror få har mycket att erinra mot den definitionen. Nå, då gäller följande. Först en rekapitulation av de tre första världskrigen.

 Det tröstlösa skyttegravskriget på västfronten i Första världskriget.

Första världskriget. Den första globala världskonflikten triggades igång med de så kallade skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, då den fanatiske serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) sköt ihjäl den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och dennes gemål Sophie von Chotek då paret färdades i en öppen bil i Bosnien-Hercegovinas huvudstad Sarajevo.

Morden i Sarajevo gav upphov till en okontrollerad kedjereaktion, vilken slutligen resulterade i vad samtiden kallade ”Det stora kriget”; sedan Andra världskriget utbrutit 25 år senare kallades den första stora konflikten Första världskriget. Den var den första konflikt i världshistorien där många miljoner vanliga medborgare deltog som inkallade eller frivilliga soldater i striderna, där särskilt skyttegravskrigets fasor på västfronten gått till eftervärlden.

Ett vanligt omdöme om Första världskriget är att det var helt meningslöst. Jag håller inte med om detta. Om vi skall försöka uppspåra en vidare mening med den första världsomspännande konflikten, så består den i att kriget definitivt innebar det oåterkalleliga slutet  för den auktoritära-militaristiska ordning som hade förlorarnationerna det wilhelminska-kejserliga Tyskland, kejsardömet Österrike-Ungern och i någon mån det Ottomanska riket som sina främsta exponenter. En centralgestalt på den förlorande sidan var Tysklands bisarre kejsare Wilhelm II.

Omedelbart efter kriget talades det mycket om att det fruktansvärda ”stora kriget” hade varit kriget som, med alla sina hemskheter och runt tio miljoner dödsoffer, gjorde slut på alla krig. Så blev det dessvärre inte.

 Tyska soldater under det judiska upproret i Warszawa 1943.

Andra världskriget. Den andra stora världskonflikten i 20e århundradet bröt ut med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939 men hade, liksom fallet var med den första kriget, föregåtts av en illavarslande utveckling som inbegriper Japans aggression mot Kina och det fascistiska Italiens brutala anfallskrig mot Etiopien (Abessinien) där giftgas användes. Detta alldeles bortsett från Tysklands ockupation av Sudetlandet, inmarsch i Tjeckoslovakien och Anschluss av Österrike.

Under det att besluten som startade Första världskriget fattades inom ett par av Centraleuropas monarkier, och då inom den militariserade överklassen, var det individer inom medel- och underklassen som var missnöjda med krigsutgången 1918 och fredsslutet 1919 som i Tyskland drev fram utvecklingen som ledde till Andra världskriget.

Den tyske führern Adolf Hitler, som var son till en brutal tullinspektör, hade själv tjänat i det stora kriget och var besatt av att återge Tyskland dess forna glans och mycket mer än så. Efter att ha insupit en grundläggande antisemitism i Wien under ungdomsåren skyllde han Tysklands alla motgångar på judarna, och det är fullt möjligt att se det andra stora kriget som en förevändning för att utplåna den europeiska judenheten. Judarna gjorde dock tappert motstånd på en del håll, exempelvis i Warszawas ghetto 1943.

Hitler underskattade dock gravt demokratiernas motståndskraft, och precis som knappt 30 år tidigare blev USA tungan på den våg som välte krigshetsarna i det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och det militaristiska Japan över ända och fick ett slut på kriget 1945. Då hade två atombomber fallit över Hiroshima och Nagasaki i Japan.

 Början till slutet för sovjetväldet: uttåget ur Afghanistan 1989.

Tredje världskriget. Nu var det inte endast världens ledande demokratier – USA, Storbritannien och i ringa mån Frankrike – som lyckades besegra de totalitära aggressorerna i den andra stora världskonflikten. Utan pakten med det kommunistiska Sovjetunionen under Josef Stalin hade det med all säkerhet inte gått.

Med segrarmakterna Sovjetunionen och Förenta staterna som ideologiska motpoler efter 1945 var det förutbestämt att en ny konflikt måste till. Den segerrike brittiske premiärministern Winston Churchill talade, då som oppositionspolitiker, vid ett tal i Fulton i Missouri i USA 1946 om en ”järnridå” – en term hämtad från scenens värld – som sänkt sig ned mitt i Europa och som separerade den demokratiska och den kommunistiska världen från varandra.

Följden blev det Kalla kriget, som lika gärna skulle kunna kallas Tredje världskriget – vilket jag alltså gör här. Det kan vara lämpligt att fastställa den tredje globala konfliktens start till 1948, då kommunisterna i Tjeckoslovakien med massiv sovjetisk uppbackning tillskansade sig makten. Därmed hade Moskva säkrat hegemoni i Öst- och delar av Centraleuropa.

Det delade Europa sågs länge som nära nog en oomkullrunkelig institution, och personer som under det Kalla kriget dryftade möjligheten att befria det förslavade Östeuropa – och andra delar av den kommunistiska världen – marginaliserades som extremister och fascister. Detta icke minst i Sverige, där de styrande socialdemokraterna hade intima band med Moskva.

Se gärna min bloggtext i detta ämne här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

USA och den västliga världen var i Kalla krigets initialskede mer inne på att ”innesluta” (contain) Sovjetunionen och kommunismen, men med Ronald Reagans tillträde som USAs president 1981 kom ett paradigmskifte till stånd: nu skulle ”ondskans imperium” besegras i grunden, varför Reagan såg till att bygga upp en slagkraftig militärmakt. Sovjetunionen förmådde med sin svaga planekonomi inte mäta sig med USA utan halkade hopplöst efter i kapprustningen. Med Berlinmurens fall 1989 och Sovjets implosion 1991 hade den fria världen besegrat kommunismen.

Det bör understrykas att Kalla kriget hade en rad ”varma” inslag såsom Koreakriget, Suezkrisen, Vietnamkriget, kriget i Angola med flera samt ett antal väpnade revolutioner.

Kommunismen lever visserligen vidare i främst Kina, Nordkorea, Indokina och på ett par andra ställen men hotar inte längre friheten i världen på samma sätt som under den tredje stora världskonflikten.

 En av höjdpunkterna i kriget mot terrorismen eller Fjärde världskriget: eliminerandet av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin.

Fjärde världskriget. Den fjärde globala världskonflikten i vår tid är naturligtvis det som USAs 43e president, George W. Bush,valde att benämna ”kriget mot terrorismen”, noga taget islamismens kraftutveckling med utgångspunkt i revolutionen i Iran 1979. Shah Reza Pahlavi störtades då av en revolutionär koalition bestående av shiamuslimska radikaler, kommunister och liberaler vilket lämnade fältet fritt för ayatollah Khomeinis skräckvälde.

Hur detta gick till kan ni läsa mer om här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

Det egendomliga inträffade alltså att det Fjärde världskriget kan sägas ha startat ett decennium innan det tredje hade hunnit avslutas. Kort efter Khomeinis makttillträde ockuperades USAs ambassad i Teheran av revolutionära studenter, varefter 52 ambassadtjänstemän och diplomater hölls som gisslan i 444 dagar mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981.

De frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Washington, D. C. Det var uppenbart att revolutionärerna i Teheran var ute efter att förödmjuka Reagans företrädare, Jimmy Carter, vilket kan tyckas otacksamt handlat mot den man som säkrat den iranska revolutionens seger genom att dra in det amerikanska stödet till shahens regering.

Islamisterna stärkte sina aktier i världen genom att, kraftigt uppbackade av USA som bland annat försåg dem med Stinger-robotar med bärbara avskjutningsanordningar, göra det till synes omöjliga: tvinga Sovjetunionen till reträtt i Afghanistan. Härefter vände emellertid de afghanska talibanerna och andra radikala islamkämpar vapnen mot sin välgörare.

Den 26 februari 1993 detonerade en bomb i garaget till det norra tornet ingående i World Trade Center (WTC) i New York. Målsättningen, att det norra tornet skulle välta över det södra och därmed rasera hela WCT-komplexet med 10 000-tals dödsoffer som följd, realiserades dessbättre aldrig. Sex människor och ett ofött spädbarn dödades emellertid och 1042 skadades.

Hjärnan bakom det första WCT-attentatet, Khalid Sheik Mohammed, utsågs knappt tio år senare av den beryktade Usama bin Ladin att lägga upp ritningarna till flygplansattackerna mot WCT, Pentagon och troligen Vita huset den 11 september 2001. I WCT dog runt 3000 människor. Följden blev att president Bush drog igång en motoffensiv mot islamisterna genom att attackera talibanernas Afghanistan i ett försök att få tag på och oskadliggöra bin Ladin, vilket dock först Obama lyckades med i Pakistan den 2 maj 2011.

 Bilder av den här typen har framkallat avsky över hela den civiliserade världen gentemot barbarerna  i Islamiska staten (IS).

Under det att bin Ladins terrornätverk al-Qaida, som fortfarande i hög grad är verksamt, är det numera sedan några år tillbaka den så kallade Islamiska staten (IS,ISIS,ISIL,DAESH) eller Kalifatet som tilldrar sig uppmärksamhet genom exempellöst barbari i Irak och Syrien samt spektakulära terrorangrepp utförda av ett fåtal personer, av den typ som det som nu senast inträffade i Paris.

Här följer en komprimerad översikt över IS historia:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/23/liten-historik-om-is-islam-och-valdet/

Där står vi i dag, mitt i det Fjärde världskriget. Hur lång tid det kommer att ta för den fria världen att besegra islamismen kan jag, lika litet som någon annan, säga. Ett vet jag: den kommer att besegras. Det är enligt mitt sätt att se en himmelsk/andlig lag att det onda till sist tvingas stryka på foten. Värt att notera är att ondskan, som i de tre första globala konflikterna arbetade genom de sekulära ideologierna wilhelmism, nationalsocialism/fascism samt kommunism, i Fjärde världskriget använder sig av en religion, islam.

Eller rättare sagt en extremistisk/fundamentalistisk variant av islam. Islam behöver inte tolkas på det sätt den skett/sker av Khomeini, bin Ladin eller IS. Mer verserade muslimer anser att Koranens blodtörstiga passager bör ignoreras till förmån för sådana som betonar barmhärtighet och goda gärningar, ty sådana finns. Låt mig därför avsluta denna betraktelse över de fyra världskrigen genom att fastslå, att den fria världen inte befinner sig i krig med islam utan med islamismen eller radikal islam. Islam väntar dock fortfarande på en genomgripande reformation.

För den som vill läsa mer om de tre första av de här nämnda konflikterna rekommenderas varmt min bok Ondskans imperier (Contra 2002, 403 sidor). Kan beställas via Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm eller genom hänvändelse direkt till bloggaren.

 

 

Rapport om politisk extremism: förhöjt terrorhot under ”supervalåret”

Birgitta Ohlsson och Doris Högne Rydheim pekade på olika säkerhetsrisker: islamisterna och vänsterextremisterna farligast för demokratin.

Innevarande år 2014 är som bekant valår. Till och med ”supervalår”, som blivit den gängse beteckningen: val till europaparlamentet den 25 maj samt riksdags-, landstings- och kommunval den 14 september. Det innebär tyvärr också att de politiska extremisterna slipar sina knivar eller vilka vapen de nu föredrar att använda.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/okat-hot-fran-extrema-islamister_8947692.svd

Den 30 januari hölls en presskonferens, där regeringens utredare Doris Högne Rydheim, rektor vid Polishögskolan och tidigare avdelningschef på SÄPO, tillsammans med demokratiminister Birgitta Ohlsson presenterade en färsk regeringsrapport som redogör för aktuella hot mot vårt demokratiska styrelseskick. Se länk ovan.

De farligaste grupperingarna angavs, icke helt oväntat, vara autonoma vänsterextremister, företrädare för den så kallade vit makt-miljön samt militanta islamister. Enligt SÄPOs bedömning utgör islamisterna samt de autonoma vänstergrupperna det största konkreta hotet mot vår demokrati, under det att nationalsocialister i Svenska Motståndsrörelsen och därmed jämställda visserligen kan göra livet obehagligt för enskilda individer, men knappast hota samhället i dess grundvalar:

De autonoma har en tydlig avsikt att agera mot det demokratiska samhällets funktioner, genom angrepp mot partier och myndigheter och enskilda människors demokratiska fri- och rättigheter.

 Våldsvänstern i aktion.

De sammanslutningar eller nätverk det här är fråga om är i klartext Revolutionära Fronten (RF) och Antifascistisk Aktion (AFA), den senare även kallad Antifa-rörelsen enligt tyskt språkbruk. Denna uppstod som en kommunistisk reaktion mot den nationalsocialistiska våldsutvecklingen på 1930-talet men återuppstod i Tyskland och Östeuropa efter Berlinmurens fall 1989.

Även det trotskistiska Socialistiska Rättvisepartiet (SR), som hyllar den ”permanenta revolutionen” och till stor del använder sig av folkfrontstaktiken, bör nämnas i sammanhanget. Det var detta lilla parti som stod bakom de så kallade antinazistiska manifestationerna i Kärrtorp strax före jul, då man lyckades mobilisera så gott som hela det politiska etablissemanget att ställa upp på de autonomas sida – en icke föraktfull prestation. Som front använde SR den förment opolitiska gruppen Linje 17.

När det gäller de våldsbenägna islamisterna/jihadisterna gör SÄPO bedömningen, att minst 75 av dessa tagit sig till Syrien för att deltaga i striderna mot Assad-regimen. När de som överlevt inbördeskriget återvänder till Sverige finns en förhöjd risk att dessa islamkrigare genomför våldshandlingar och attentat även i Sverige, låt vara att Högne Rydheim menade att det i första hand är sådana som uppfattas ha förolämpat islam som kan råka illa ut.

Den misslyckade självsprängningen i centrala Stockholm i december 2010 tyder dock på att jihadisterna är fullt beredda att ställa till förödelse även bland allmänheten. Det är troligen endast en tidsfråga innan Sverige drabbas av ett allvarligt islamistiskt terrordåd.

 ”Svenska” jihadkrigare på plats i förödelsens Syrien.

Doris Högne Rydheim passade därtill på tillfället att göra ett personligt tillägg till uppräkningen av säkerhetshot. Bland dessa, menade hon, bör man även inrangera den så kallade counter-jihadismen; Högne Rydheim ansåg således att man ”bör vara litet uppmärksam” gentemot fötreträdare för denna inriktning, som visserligen inte använder sig av våldmetoder i dag men eventuellt skulle kunna göra det i framtiden!

Demokratiministern höll med: ”Absolut, vi vet inte hur morgondagens extremister ser ut”. Så varför peka ut just counter-jihadisterna?  Varför inte lika gärna fästa uppmärksamheten på de fullkomligt rosenrasande feminazisterna inom Femen och andra störda systerskap, vilka inte drar sig för att skända kyrkor och  andra helgedomar i syfte att föra fram sitt perverterade budskap?

Eller de om möjligt ännu galnare djurrätts- och anti-päls-aktivister som inte väjer för någonting, utan använder sig av våldsmetoder mot pälshandlare och minkuppfödare redan i dag?

Feminazisterna i Femen firar påven Benedictus XVIs avgång.

Nej, i stället lyfter Högne Rydheim fram en gruppering som med all rätt varnar för inflödet av muslimska trosbekännare till västvärlden, varav de mest extrema har målsättningen att röja väg för det världsomfattande kalifatet. Jag stöder inte nödvändigtvis allt som counterjihad-rörelsen gör eller tycker, men de som pekar på detta hot mot den västerländska civilisationen som vi känner den bör enligt mitt förmenande snarare hedras i stället för att hängas ut som säkerhetsrisker!

Dispatch Internationals oförvägna Ingrid Carlqvist gör slutligen denna analys av bästa märke:

http://www.d-intl.com/2014/01/31/ledare-doris-och-extremisterna/nggallery/image/selfies-slar-over-hela-varlden/

Israels säkerhet: tio år sedan barriären som räddar liv började byggas

 En sträckning av säkerhetsbarriären i Jerusalem.

För dryga tio år sedan, närmare bestämt i september 2003, började Israel uppföra en säkerhetsbarriär mot de palestinska områdena på icke minst den så kallade Västbanken. I väst var det många som ojade sig över denna ”mur”, som påstods vara jämförbar med Berlinmuren. De hade inte förstått allvaret i den judiska statens utsatta läge, där självmordsmördare och andra attentatsmän dödat ett stort antal helt oskyldiga israeler. Eller också brydde de sig helt enkelt inte om det.

Statistiken säger det mesta. Under treårsperioden september 2000 till september 2003 mördades 293 israeler av palestinaarabiska terrorister. Under motsvarande period 2003 – 2006 var antalet dödade israeler nere på ett antal av 64. Med andra ord hade 70 procent färre israeler dödats av terrorister sedan säkerhetsbarriären började byggas. Därefter har minskningen fortsatt.

Att, som israelhatarna ofta gör, kalla barriären för en ”mur” är till allra största del oegentligt. Den sträckning av barriären som utgörs av en regelrätt mur omfattar mindre än 5 procent av hela barriären. Omkring 95 procent utgörs av elstängsel. De invånare i de palestinska områdena som känner sig förfördelade genom barriärens sträckning kan därtill vända sig det israeliska rättsväsendet och begära att barriären flyttas, något som beviljats av Israels högsta domstol i ett antal fall.

Mer om barriären här:

http://fredimellanostern.wordpress.com/tag/sakerhetsbarriaren/

Det råder alltså ingen som helst tvekan om att den israeliska säkerhetsbarriären fortlöpande räddar liv. Man bör erinra sig att en mur/barriär eller ett stängsel alltid kan rivas. Ett förlorat människoliv kan däremot inte återvinnas.

En israelisk soldat och en liten palestinsk flicka på Västbanken.

Det som araberna efter Sexdagarskriget 1967, då Israel av säkerhetsskäl annekterade området i fråga, började kalla Västbanken var tidigare sedan biblisk tid benämnt Samarien och Judéen. I arabpropagandan gjordes gällande, att Israel ockuperat ett område som rätteligen tillhörde de så kallade palestinierna. Sanningen är dock att detta område besattes av Jordanien i samband med det Första arabisk-israeliska kriget 1948 för att 19 år senare övertas av israelerna. Det korrekta är att området är ”omstritt”.

Vill ni ha ”Västbankens” verkliga status klar för er på ett pedagogiskt lättfattligt sätt? Klicka då på denna länk som går till en blogg innehållande en drygt sex minuters lång video där saken klargörs:

http://ilyameyer.com/svenska/tag/sakerhetsbarriar/

I dag lever uppemot 1,5 miljoner araber i Israel. Därtill kommer alla dem som arbetar på företag i israeliska bosättningar på Västbanken och därigenom får en avsevärt högre lön än de skulle ha fått om deras arbetsgivare inte varit judiska utan palestinaarabiska. De pengar den Palestinska myndigheten därigenom tjänar utgör ett viktigt tillskott till den Palestinska myndighetens ekonomi.

 På post för friheten.

Samma myndighet som förklarat, att den dag Palestina blir ett eget, självständigt land kommer inte ”en enda jude” tillåtas bo där. Israel anklagas ibland av ”antisioinister” och andra israelhatare för att vara en ”apartheidstat”. Den verkliga apartheidinställningen hittar man dock hos den palestinska myndigheten.

För övrigt ser jag fram emot att resa till Israel under den kommande våren. Det blir andra besöket, det första inträffade i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens i Jerusalem.

Östtyskland: stöd till västtyska terrorister och nazister

 Överlyckliga östtyskar firar att Berlinmuren avskaffats den 9 november 1989.

Östtyskland kallades officiellt ”DDR”, den tyska förkortningen för Tyska demokratiska republiken. Men det fanns inget demokratiskt med Östtyskland, också känt som Sovjetzonen. Här bestämde Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED), det vill säga kommunisterna. Alla medborgare kontrollerades av säkerhetstjänsten Stasi och betydande delar av den östtyska militären befann sig på krigsfot också under djupaste fred. Det har vidare efter Berlinmurens fall blivit känt, att Östtyskland understödde såväl västtyska vänsterterrorister som nynazister.

1995 publicerade Contra förlag Erik Ekelunds bok Ingen av officerarna bar uniform (441 sidor), en roman med verklighetsunderlag som byggde på författarens egna erfarenheter från en stor militärmanöver i Blekinge 1970. Manövern bevakades av östtysk militär, som hade hjälp av svenska medlöpare. Östtyskarna lyckades komma över topphemliga svenska militära handlingar.

En grupp svenska soldater slog dock tillbaka. Med hjälp av beslagtagna östtyska miniubåtar genomförde svenskarna en kommandooperation i Warnemünde i Östtyskland. Erik Ekelund deltog i manövern. Efter det så kallade DDRs fall hittade han i tidigare hemligstämplade arkiv de sista pusselbitarna i detta gastkramande Kalla krigs-drama. Ekelunds laddade berättelse skildrar i romanens form händelserna i Blekinge och Warnemünde. De svenska soldaterna belades med 25 års tystnadplikt – till oktober 1995. Ekelunds bok kom ut när den tiden var till ända.

Det står var och en fritt att spekulera i vad som är sant och vad som måhända är en form av påbättrad verklighet i Erik Ekelunds bok. I en sak är boken fullständigt autentisk: den östtyska militären befann sig under det Kalla kriget på ständig krigsfot och tvekade inte att på ett aggressivt sätt gripa in i andra länders verklighet när så befanns tjänligt.

Efter Berlinmurens fall i november 1989 har det vällt fram en mängd uppgifter som visar på det kommunistiska Östtysklands sanna natur som en aggressiv maktspelare i norra Europa. För Sveriges del hade det östtyska kommuniststyret initialt fientligt inriktade planer. Christoph Andersson skildrar i boken Operation Norrsken (Norstedts 2013, 324 sidor) hur Stasi i början av 1970-talet ville kompromettera det svenska kungahuset genom att lyfta fram dess förbindelser med Nazityskland i ljuset. Sverige skulle avkonterfejas som en opportunistisk stat, färdig att låna sig till vad som helst i syfte att inte förarga sina mäktiga grannar i väst.

Det östtyska projektet kallades ”Operation Norrsken” men inställdes efter en tid. Östtyskarna kom på att de i stället hade betydligt mer att vinna på att driva en vänlig linje gentemot svenskarna och att, på olika sätt och inom skilda verksamhetsfält, nästla sig in i det svenska samhället. De blev också snart på det klara med att de styrande svenska socialdemokraterna och särskilt då statsminister Olof Palme hade en mycket välvillig syn på vad som ofta betecknades som ”det socialistiska experimentet” i den östra delen av Tyskland.

På 1980-talet blev säkerhets- och spionorganisationen Stasi via ett av sina många bulvanföretag en affärspartner till den svenska vapentillverkaren Bofors. Med östtysk hjälp forslades svenska sprängämnen och svenskt krut till mullornas Iran. Genom samma östtyska företag försågs den östtyska så kallade Folkarméns automatkarbiner av fabrikatet Kalasjnikov med krut som tillverkats av det i Karlskoga baserade Bofors. Christoph Andersson redogör i sin bok i detalj för alla invecklade turer inklusive efterföljande rättsprocesser.

Stasi fanns också med på ett hörn när ASEA i Västerås skulle överantvarda kärnvapenteknologi till det kommunistiska Östtyskland. Den svenska journalisten Cats Falck, som rotade i denna affär, hittades 1984 död tillsammans med en väninna i en bil i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm.

 Olof Palme i en vänskapsskål med Östtysklands diktator Erich Honecker.

Östtyskarna var aktiva på många plan i syfte att påverka det svenska samhället i för dem förmånlig riktning. De gynnades av att många svenskar, särskilt inom massmedia och kulturliv, hade stora sympatier för den i deras tycke hedervärda ”socialismen” (det vill säga kommunismen) i ”DDR”.  En av dessa entusiaster var filmaren Roy Andersson, som i ett citat som återges i Anderssons bok (sidan 235) säger att han ”sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen” efter att 2010 ha mottagit det så kallade Leninpriset av Jan Myrdalsällskapet (prissumman var 100 000 kronor) för sina insatser.

Bakgrunden var att Roy Andersson hjälpt östtyskarna med ett projekt som var ägnat att få immunbristsjukdomen AIDS att framtå som ett hemligt biologiskt vapen, framställt i amerikanska laboratorier under CIAs överinseende. Projektet, kallat ”Operation Infektion”, har varit så framgångsrikt att många, särskilt i Tredje världen, faktiskt tror på att AIDS skapades i på konstlad väg i amerikanska laboratorier. En av dem som trodde på detta var förre sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki, som upphöjde den östtyska propagandalögnen till närmast statsdoktrin, något som varit förödande för AIDS-bekämpningen i ANCs Sydafrika.

Roy Andersson drog sitt strå till den östtyska propagandastacken genom filmen Någonting har hänt, vilken i sin engelska version kallas Something has happened. Andersson menar sig själv ingalunda vara kommunist utan föredrar att kalla sig ”socialdemokratisk socialist med folkbildarambitioner”.

 ”Socialdemokratiske socialisten” Roy Andersson hjälpte östtyskarna sprida myten att AIDS framställts av CIA.

Christoph Andersson berättar slutligen också historien om Stasi-prästen i västerbottniska Burträsk, Aleksander Radler, samhällets stöttepelare som i tidernas fullbordan visades ha varit spion för Stasi. Radler kommer från det forna Östtyskland, där han studerade teologi. 1977 doktorerade han i religion och kyrklig verklighet i Lund och inledde därpå en yrkeskarriär som präst i Svenska kyrkan. Han blev omsider professor i Åbo och gästprofessor vid Umeå universitet. Han utbildade många unga svenska präster och författade även dessas läromedel.

Tidningen Expressen fick dock fatt i uppgifter om att Radler fungerat som Stasi-agent i Sverige ända fram till murens fall 1989. Han hade rapporterat vänner och bekanta som var regimkritiska till Stasi och därmed sett till att de greps och dömdes till fängelse i ”DDR”. Ursprunget till avslöjandet var professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola, som i SÄPOs register över misstänkta Stasi-spioner stötte på namnet Aleksander Radler men enligt överenskommelse saknade möjlighet att avslöja hans namn.

Expressen lyckades emellertid luska ut vem det var som avsågs och spåra honom till hans hem i Burträsk, där han levde med sin hustru Bettina, som också var kyrkligt anställd. Tidningen fick därtill fram fler komprometterande uppgifter om Radler i Stasis gamla arkiv i Berlin. Radler var identisk med en Stasi-medarbetare som kallades IM Thomas.

Aleksander Radler förnekade först ”till 150 procent” att han skulle ha varit städslad av den fruktade östtyska spionorganisationen men föll till sist till föga och bad om ursäkt för allt elände han ställt till med. Till vilken nytta det kunde ha för de många människor han svikit och förstört liv och tillvaro för.

Stasiprästen Aleksander Radler tjänade Stasi i 28 år.

Av ovanstående framgår att det kommuniststyrda Östtyskland – i likhet med alla totalitära diktaturer – verkade på många olika plan: politik, kultur, religion, vetenskap och så vidare. Det allt övergripande syftet var att framflytta positionerna för kommunismen i allmänhet och för Östtyskland/Sovjetblocket i synnerhet. Hela samhället genomsyrades av en anda av sekretess, övervakning och misstänksamhet där i princip alla spionerade på alla. Den du trodde du stod närmast och/eller älskade mest kunde vara den som angav dig för säkerhetstjänsten Stasi.

Om de östtyska kommunisternas behov av övervakning och inhämtande av uppgifter om allt och alla uttalade sig en gång Erich Mielke (1907-2000), som var minister för statssäkerhet och därmed chef för Stasi 1957-89, på följande sätt: ”För att vara säker måste man veta allt.”

I likhet med alla totalitära diktaturer hade Östtyskland även en överdimensionerad krigsmakt. Åt detta ämne har den välrenommerade militärhistorikern Lars Gyllenhaal ägnat ett stycke i en webbaserad artikelserie i militär- och krigshistoriska ämnen. Gyllenhaal konstaterar att de främsta östtyska förbanden befann sig på krigsfot också i fredstid.

Lars Gyllenhaal frågar sig och svarar själv: ”Hur hade Nazitysklands trupper sett ut om landet fortsatt existera efter 1945? Rätt mycket som Östtysklands.” Så var vapenrockarna i Nazi- respektive Östtyskland helt identiska bortsett från den lilla detaljen, att den östtyska varianten saknade örnmärken. Vidare liknade intill förväxling det nazityska handeldvapnet Sturmgewehr den östtyska krigsmaktens sovjettillverkade Kalasjnikov automatkarbin (Sturmgewehr var världens första automaktkarbin). Den breda östtyska hjälmen hade utvecklats i Tredje riket som ”Thale B-II” men producerades aldrig under Andra världskriget.

Sturmgewehr 44.

I medio av 1990-talet blev det i Sverige känt, att exempelvis de östtyska pansartrupperna alltid förfogade över skarp krigsammunition samt att attackdykare ur Scwimmerkommando 18 under 1980-talet hade kartlagt hemliga försvarsanordningar i sydsvenska hamnar. ”DDRs” säkerhetsministerium hade tillgång till egna attackdykare, fallskärmsjägare och ett elitförband för specialoperationer i västvärlden, AGM/S. Vid minst ett tillfälle under 1979 skall denna styrka ha varit på väg att genomföra en skarp operation i Västtyskland.

Östtyskland hade militärfordon som var fullastade med krigsammunition som standard, och i östtyska förråd har hittats nya gatuskyltar avsedda för Belgien samt sedlar för ockupationsvaluta. Det rådde i djupaste fredstid två timmars marschberedskap för merparten av den östtyska krigsmakten, men för spaningsförband gällde endast 45 minuter.

Redan vid Tysklands återförening 1990 avslöjades att Rote Armeefraktion (RAF)/Baader-Meinhof-ligan hade fått ekonomiskt och annat stöd från de ideologiska fränderna i Östtyskland, och Gyllenhaal understryker att allt fler detaljer om detta samarbete tycks dyka upp efter hand. RAF-terroristerna utbildades i vapentjänst i Östtyskland, varefter de angrep NATO-mål i Västtyskland. Det beräknas att RAF dödade ett dussintal amerikanska soldater under dessa operationer. Den amerikanske generalen Frederick Kroesen överlevde dock som genom ett mirakel ett av RAF avlossat, sovjetiskt pansarskott mot den bepansrade Mercedes han färdades i.

En av RAFs mest beryktade bravader var att kidnappa och mörda den västtyske arbetsgivarbasen Hanns-Martin Schleyer.

Östtyskarna tvekade heller inte att understödja nynazister i Västtyskland i syfte att försvaga den sårbara västtyska demokratin. Nazistledaren Odfried Hepp, som fått sin första praktiska militära erfarenhet i Libanon, var en av de nationalsocialistiska ledare som fick hjälp av Östtyskland. Den av östtyskarna sponsrade så kallade Hepp-Kexel-gruppen gav sig i likhet med RAF på amerikanska mål i Västtyskland.

Efter att ha genomfört flera bilbombningar och bankrån fick Hepp slutligen en fristad i Östtyskland, vars talrika likheter med Hitlers rike han bör ha funnit tilltalande.