Nordkorea: Kim Jong-uns morbror blev söndersliten av hundar

 Jang Song-thaek greps under ett politbyråmöte i Pyongyang i december 2013.

Den 12 december förra året avrättades Jang Song-thaek, andreman i kommunistdiktaturen Nordkorea, på order av diktatorn Kim Jong-un. Jang var en ingift morbror till Kim. Avrättningsmetoden har dock inte varit känd tidigare – förrän nu.

Enligt en rapport i den kinesiska Hong Kong-tidningen Wen Wei Po, som anses vara ett pressorgan som är troget regimen i Peking, skedde avrättningen genom att den nakne Jang och fem av hans medarbetare kastades in i en bur och massakrerades av 120 hundar som svälts under tre dagar. Avrättningsmetoden kallas quan jue, ”avrättning genom hundar”, som reserveras för brottslingar som av den nordkoreanska regimen anses särskilt avskyvärda. Det hemska skådespelet skall ha tagit en dryg timme i anspråk och bevittnats av 300 medlemmar ur den nordkoreanska partihierarkin med Kim Jong-un i spetsen.

Avrättningen, eller rättare sagt det bestialiska mordet, av Jang och hans medhjälpare och omständigheterna kring den omskrivs här av den brittiska nättidningen Mail Online den 3 januari 2014:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2533088/How-Kim-Jong-Un-killed-scum-uncle-Dictator-stripped-naked-thrown-cage-eaten-alive-pack-dogs.html

 I sitt nyårstal kallade Kim Jong-un sin morbror Jang för ”avskum” och ”sämre än en hund”.

Jang Song-thaek anklagades för förräderi och korruption, anklagelser som uppenbarligen konstruerats av den nordkoreanske diktatorn beroende på att han kände sig hotad av morbroderns betydande inflytande inom den nordkoreanska administrationen. I sitt televiserade nyårstal förklarade Kim Jong-un:

Vårt partis påpassliga, precisa beslut att rensa ut de partifientliga, anti-revolutionära elementen var mycket framgångsrikt när det gällde att stadfästa solidariteten inom vårt parti….Fraktionslorten har eliminerats.

I sitt tal kallade den 30-årige nordkoreanske ledaren sin morbror ”avskum” och ”sämre än en hund”. För bara några månader sedan var Jang Song-thaek Kims mest betrodde rådgivare och hade mycket goda förbindelser med den kinesiska ledningen. Det faktum att en tidning som anses vara Peking-regimens språkrör nu avslöjar de makabra omständigheterna kring Jangs avrättning – normalt verkställs dödsstraff i Nordkorea med automatvapeneld – tyder enligt den engelskspråkiga, kinesiska tidningen Strait Times på att man i Kina börjar tröttna på den bisarrt oberäkneliga grannen.

 Demonstrationer i Sydkorea 2011, då Kim Jong-il dött och ersatts av sin yngre son Kim Jong-un.

Det är inte helt klart om Kim Jong-un, som är världens yngste statschef, föddes 1983 eller 1984. Det är känt att han, när han bedrev studier i Schweiz huvudstad Bern, kallade sig Pak Chol. Han var inget vidare studieljus och påkoms en gång med att läsa pornografi under ett examensprov. Han har vidare låtit plastikoperera sig för att bli mera lik sin farfar, Kim Il-sung, som grundade Kim-dynastin. Kim Jong-un lider av stressrelaterad diabetes. Han uppges klippa sig själv då han inte litar på någon frisör.

Här fler underhållande fakta om Kim Jong-un:

http://www.funnymalaysia.net/11-facts-about-kim-jong-un/

Fadern Kim Jong-il, som avled i november 2011, valde Kim Jong-un som sin efterträdare framför dennes äldre halvbror, Kim Jong-nam, som fadern ansåg vara för ”flickaktig”. Pinsamt blev det när Kim Jong-nam greps med falskt på Narita-flygplatsen i Tokyo för några år sedan. Han och hans närmaste skulle försöka besöka Tokyos Disneyland. Denne Kim har även gjort sig känd som en goddagspilt som bland annat gillar att spela. Han antas numera leva i exil i Kina.

 Kim Jong-nam: alltför ”flickaktig”.

I sitt nyårstal hotade Kim Jong-un dessutom med att Koreahalvön kunde komma att  ”uppslukas av en massiv kärnvapenkatastrof” för den händelse Sydkorea och dess allierade USA i nordkoreanska ögon skulle bli alltför aggressiva.

Kim Jong-un lät under slutet av 2013 avrätta en tidigare älskarinna, som var en av Nordkoreas populäraste sångerskor, och elva av hennes kolleger från tre framstående musikgrupper. Kort därefter avrättades ett 80-tal personer i sju nordkoreanska städer offentligt. Som alltid vid utrensningar i landet skickas anhöriga till offren till något av landets omänskliga slavarbetsläger för att gå under. Några har dock lyckats fly, och det är på grund av deras vittnesmål omvärlden vet hur förhållandena i lägren är.

Man kan med rätta fråga sig varför omvärlden tolererar den uppenbart sinnesrubbade Kims och hans regims styre, tydligtvis ett av de värsta i världshistorien. Svaret är att Nordkorea förfogar över en krigsmakt beväpnad till tänderna som dessutom är i besittning av kärnvapenkapacitet. Frågan är dock hur stor och precisionssäker denna är.

 Nordkoreansk missil paraderas i Pyongyang. Frågan är hur mycket som är skryt och verklighet, när Kim Jong-un ordar om landets kärnvapenkapacitet.

Det är fullt troligt att Kims skryt om den skada nordkoreanerna skulle kunna göra omvärlden döljer en inte fullt lika skräckinjagande verklighet. Problemet är att ingen av världens ledare vill riskera att chansa. I bakgrunden finns också Kommunistkina, som ännu så länge backar upp Nordkorea och dess ledardynasti, som har haft makten i landet sedan Korehalvöns delning 1945.

Kan islamofobi vara antisemitism?

 Wilhelm Marr, antisemitismens upphovsman.

Efter varje nummer av SD-Kuriren, som jag är chefredaktör för, brukar det till redaktionen inkomma ett antal synpunkter i form av mejl, vykort eller brev. Sedan nummer 91 utkommit nåddes jag av ett brev där avsändaren bland annat ville göra upp räkningen med vad han ansåg vara felaktigt språkbruk. Som exempel på sådant angav brevskrivaren ordet ”antisemitism”.

Personen i fråga menade, att eftersom både araber och judar är semitiska folk borde ”antisemitism” kunna gälla båda dessa etniciteter – således ej endast judar, vilket är det vanliga. Vidare, menade brevskrivaren, kan araber rent definitionsmässigt inte vara antisemiter eftersom det ju skulle innebära att man vände sig mot sig själva, det egna folket.

Resonemanget är rent logiskt rätt rimligt. Det stämmer att araber och judar räknas som semitiska folk. Alltså borde det vara möjligt att beteckna också avoghet gentemot araber – islamofobi med ett modernt uttryck – som antisemitism. Och det borde enligt samma sätt att resonera vara svårt eller omöjligt för araber att vara antisemiter.

Ändå är detta alldeles felaktiga slutledningar. Vi kan här nämligen inte enbart ta hänsyn till den rena logiken sådan den uttrycktes av nämnda brevskrivare. Här väger nämligen sedvanan blytungt.

Sanningen är nämligen den, att antisemitism aldrig någonsin använts i annan mening än att vara emot judarna. Jag är medveten om att jag tagit upp detta delikata ämne i minst ett tidigare blogginlägg men bestämde mig efter brevet till SD-Kuriren för att göra det på nytt. Det kan ju också tänkas att alla mina trogna läsare inte uppmärksammat mitt tidigare inlägg i frågan.

Alltså var det så att ordet antisemitism myntades av den tyske skriftställaren och socialistiske ideologen Wilhelm Marr (1819-1904). Marr grundade till på köpet ett politiskt sällskap som fick namnet die Antisemitenliga. Marr, som föddes i Magdeburg ett år efter Karl Marx födelse, var som ung ateist och vänsterhegelian. Sedan den av alla tyska socialister hett emotsedda revolutionen 1848 misslyckats flydde Wilhelm Marr fältet och levde därefter sju år i Centralamerika.

Vd återkomsten till Tyskland och Hamburg var Marr en tämligen misslyckad affärsman och hade förändrat sin politiska utsyn. Han hade nu antagit ett rasbetonat synsätt och tyckte sig i representanter för det judiska folket se en negativ samhällskraft, något som möjligen kan ha haft att göra med att han hunnit gifta och skilja sig tre gånger varav två gånger med judinnor. I en av sina böcker, publicerad under tiden för Amerikanska inbördeskriget 1863, försvarade han även slaveriet som samhällelig institution.

1862 gav den flitige Marr även ut skriften Judenspiegel och 1879 Vom Jüdischen Kriegsschauplatz. Samma år kom även Marrs skrift Der Weg zum Siege des Germanenthums über das Judenthum ut i Bern i Schweiz. Det som skilde Marrs verk från alla andra antisemitiska skrifter vid denna tid var att Marr här myntade termen antisemitism.

Antisemitism var enligt Wilhelm Marrs språkbruk sak samma som, med Wikipedias ord, ”avståndstagande från och aktiv kamp mot judendomen”.  Marrs bok blev snabbt populär och trycktes i tiotalet upplagor, vilket även innebar att hans term antisemitism vann burskap på kort tid. Antisemitismen var den i Marrs ögon positiva idé som skulle användas i försvarssyfte mot den upplevda judiska anstormningen.

Wikipedias författare gör följande utläggning om Marrs syn: ”Trots den sedvanliga jargongen var hans antisemitism i första hand socialt motiverad, han ansåg att judefrågan var ett socialpolitiskt problem och uppmanade det utsugna folket att bekämpa den judiska kapitalismen, den gyllene internationalen.” Liknande tankar hade tidigare framförts av bland andra Karl Marx i uppsatsen Zur Judenfrage.

Karl Lueger påverkade Hitler.

Den myckenhet av antijudisk opinionsbildning som existerade i Europa vid denna tid, framförallt i Centraleuropa och Frankrike, gav även upphov till en politisk rörelse vilken i Österrike förde fram Karl Lueger (1844-1910) till borgmästarposten i den kosmopolitiska staden Wien. Adolf Hitler har i sitt världshistoriska pekoralverk Mein Kampf vittnat om den betydelse Luegers politik hade för honom och den framväxande nationalsocialismen.

Ordet antisemitism användes således under den beskrivna tidsperioden uteslutande för att beteckna en antijudisk inställning och, vilket måste inskärpas, har i praktiken aldrig använts på annat sätt. Det antal araber som vid denna tid fanns i Europa var ju också mycket lätt räknade, varför deras inflytande i samhället till skillnad från situationen i dag var obefintligt.

För att svara på frågan i blogginläggets rubrik: Nej, ”islamofobi” kan aldrig vara ”antisemitism” eller för den delen tvärtom. Ordet islamofobi, som av vänstern och andra professionella så kallade antirasister används i huvudsak för att brännmärka kritik av radikal islamism och jihadism, kunde i sig vara värt en längre utläggning.

Men det får i så fall bli en annan gång. Avslutningsvis är det fullt möjligt för medlemmar av ett visst folk att vända sig mot och komma att avsky den egna etniciteten. Detta fenomen kallas med en modern term oikofobi.