Posted tagged ‘Bernie Sanders’

Antisemitism och socialism i den amerikanska kongressen

7 mars, 2019

Kongressledamöterna Ilhan Omar (till vänster) och Rashida Tlaib representerar båda det Demokratiska partiet.

Att antisemitismen ökar i Europa är ett faktum. Den yttrar sig dels i Israel-hat, där de svenska Socialdemokraterna i allmänhet och utrikesminister Margot Wallström i synnerhet ligger i framkant, dels i judefientlig retorik och judefientliga hatbrott riktade mot synagogor och andra judiska institutioner. Antisemitismen tycks nu också likt en löpeld sprida sig i USA.

I centrum vad gäller diskussionen om den ”nya” antisemitismen i Förenta staterna står 37-åriga Ilhan Omar, Minnesota, som är ny ledamot i kongressens representanthus från och med i år representerande det Demokratiska partiet. Den hijab-bärande muslimen Omar har av representanthusets talman, Nancy Pelosi. utsetts till den prestigefyllda positionen som ordförande i representanthusets utrikesutskott.

Ilhan Omar väckte senast uppseende när hon anklagade Israel-vänliga amerikaner för att ”svära trohet till Israel” mer än till USA. Påståendet står helt i överensstämmelse med den antisemitiska, nattståndna retoriken om att judar och Israel-vänner hyser dubbla lojaliteter. Omars yttrande fick president Donald Trump att hävda att detta innebar en ”sorglig dag för Israel”. Det hade emellertid varit mer adekvat om Trump hade sagt att det var en sorglig dag för det traditionellt pro-israeliska USA.

Omars uttalande var så pass anmärkningsvärt att såväl republikanska som demokratiska röster tog avstånd från det. Tidigare har Omar anklagat den pro-israeliska lobbyorganisationen the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) för att betala kongressmedlemmar för att de skall stötta Israel, något Omar tvingats be om ursäkt för. https://www.jpost.com/American-Politics/The-antisemitic-actions-and-consequences-of-congresswoman-Ilhan-Omar-580842

Ilhan Omars diatriber är naturligtvis pinsamma, inte bara för Demokratiska partiet utan för såväl det politiska maktcentret Washington, D. C. i sin helhet som USA i stort. Något liknande har aldrig tidigare förekommit i den amerikanska kongressen. Det är också paradoxalt att denna typ av rasistisk propaganda kommer från någon som själv presenterat sig som offer för rasismen. Både president Donald Trump och vicepresident Mike Pence har pläderat för att Omar borde sparkas ut ur kongressen eller åtminstone varnas för sina antisemitiska uttalanden.

Chelsea Clinton ogillar antisemitismen i amerikansk politik.

Även den inte helt okända demokraten Chelsea Clinton har, låt vara indirekt, markerat avstånd till IIhan Omar, vilken stöder såväl Hamas som den anti-israeliska rörelsen Boycott, Divestment, Sanctions (BDS): ”We should expect all elected officials regardless of party, and all public figures not to traffic in anti-Semitism.”

Ilhan Omar föddes i Somalias huvudstad Mogadishu 1981, När det somaliska inbördeskriget utbröt 1991 flydde hon med sin familj till Kenya, där man tillbringade fyra år i flyktingläger. 1995 erhöll familjen tillåtelse att slå sig ned i USA och bosatte sig först i Arlington i Virginia. Snart flyttade man dock till Minneapolis i Minnesota. Ilhan Omar blev amerikansk medborgare 2000 och invaldes i Minnesotas representanthus 2016. Två år senare invaldes hon som den första naturaliserade medborgaren från Afrika till USAs representanthus. https://en.wikipedia.org/wiki/Ilhan_Omar

Omar tillhör, vilket givetvis är föga överraskande, vänsterflygeln i sitt parti och har bland annat agiterat för livslön, billiga bostäder och billig hälsovård samt avskrivning av studielån. Och trots sin radikala retorik tycks hon fortfarande hållas under armarna av betydande delar av Demokratiska partiet.

En trogen vapendragare till Ilhan Omar i det amerikanska representanthuset är den muslimska palestinsk-amerikanskan Rashida Tlaib, född 1976, vilken är hemmahörig i Detroit i Michigan. Hon står liksom Omar långt ut på vänsterkanten och är medlem i Democratic Socialists of America (DSA), en organisation som är knuten till Socialistinternationalen och som hade nära band till den förre presidenten Barack Obama. https://www.keywiki.org/Barack_Obama_and_Democratic_Socialists_of_America/Socialism

Rashida Tlaib har gjort sig känd för att vilja ställa president Trump inför riksrätt och för att vilja avsluta USAs stöd till den judiska staten Israel. I likhet med Ilhan Omar är Tlaib en uttalad supporter av BDS och deltog aktivt i vänsterradikalen Bernie Sanders presidentvalskampanj. https://en.wikipedia.org/wiki/Rashida_Tlaib

Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez.

Nära politiskt lierad med de vänsterradikala Israel-hatarna och antisemiterna Ilhan Omar och Rashida Tlaib är Alexandria Ocasio-Cortez (”AOC”), vilken också invaldes i det amerikanska representanthuset i valet i november 2018. Hon föddes in i en katolsk familj i New York med latinska rötter 1989 och deltog i Bernie Sanders socialistiskt betonade valkampanj 2016.

Ocasio-Cortez är ett ansikte utåt för radikaliseringen av det Demokratiska partiet och har bland annat föreslagit ett ”Green New Deal”, syftande till en omfattande omläggning från fossila till förnybara bränslen. Viss uppmärksamhet har AOC även väckt med att ifrågasätta det kloka i att sätta barn till en värld, som enligt henne plågas svårt av människoframkallade klimatförändringar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexandria_Ocasio-Cortez

Invalet av Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez i den amerikanska kongressens representanthus väcker åtminstone två väsentliga frågor. 1. Är partiet, som traditionellt varit pro-israeliskt och varit den partibildning som USAs judar föredragit, på väg att bli Israel-fientligt och pro-palestinskt? 2. Är partiet på väg att överge hävdvunnen amerikansk kapitalism till förmån för socialism?

Juryn överlägger fortfarande i denna fråga, som det brukar heta, men många befarar att USAs politiska landskap står inför en grundläggande vänstervridning och orientering bort från kapitalismen som ekonomiskt rättesnöre. http://nymag.com/intelligencer/2018/08/are-democratic-voters-abandoning-capitalism-for-socialism.html

 

 

 

Säkerhetsexperter: Inga ”hårda bevis” för att Putin hackade USA-valet

8 januari, 2017

obama-on-russia-hacking-the-us-election-we-need-to-take-action-and-we-will
Obama anklagar Putin för att ha hackat det amerikanska presidentvalet.

Nyhetsflödet under senare tid har mycket handlat om Rysslands försök att påverka presidentvalet i USA 2016. Amerikansk underrättelsetjänst har på order av president Barack Obama offentliggjort en rapport enligt vilken Rysslands president Vladimir Putin personligen ”beordrat en inflytandekampanj 2016 riktad mot USAs presidentval.http://www.nytimes.com/2017/01/06/us/politics/russia-hack-report.html?_r=0

Kampanjen skall ha varit avsedd att stärka den republikanske kandidaten Donald J. Trumps kandidatur genom att misskreditera Trumps motståndare, den demokratiska kandidaten Hillary Clinton. Till den ändan, sägs det i den amerikanska underrättelserapporten, har ryssarna hackat Demokratiska nationalkommitténs (DNC) datorer i syfte att få fram för Clinton graverande uppgifter (något som inte förefaller ha varit alltför svårt att åstadkomma).

Det finns emellertid varje anledning att förhålla sig skeptisk till den amerikanska rapporten. För det första skall de ryska hackningsaktiviteterna ha påbörjats redan i juni 2015, det vill säga långt innan någon hade en susning om Donald Trumps chanser att vinna det Republikanska partiets nominering, än mindre ta hem presidentvalet. För det andra sägs ryska hackningsattacker även ha riktats mot Republikanska nationalkommittén (RNC), dock utan framgång – den republikanska datorsäkerheten har uppenbarligen effektivt förhindrat detta.

issa_kennedy_dave2
Dave Kennedy menar att det saknas ”hårda bevis” för att Ryssland hackade valet i USA.

När den påstådda ryska hackningen tagits upp i svenska medier har ingenting, såvitt jag kunnat konstatera i alla fall, nämnts om att det bland säkerhetsexperter i USA råder skepsis beträffande den amerikanska rapportens långtgående slutsatser. Lawrence M. Walsh, VD och chefsanalytiker vid det New York-baserade affärsstrategi-företaget the 2112 Group, framhåller exempelvis:

att den sabotagevara, Grizzly Steppe, som den amerikanska underrättelsetjänsten har upptäckt är av det vanligare slaget och inte på något sätt begränsad till rysk användning; att USA har haft koll på sin cybersäkerhet och dess brister i decennier; att USA självt alla dagar på året ägnar sig åt den typ av verksamhet som Obama-administrationen nu anklagar Ryssland för – mot Ryssland, Kina, Iran, Mocambique med flera länder. https://nakedsecurity.sophos.com/2017/01/03/claims-that-russia-hacked-the-us-election-and-power-grid-are-overblown/

Därför bör, anser Walsh, inte alltför stora växlar dras på de senaste ”avslöjandena” om rysk inblandning i USA-valet. En annan skeptiker, Dave Kennedy, som är VD och grundare vid säkerhetsföretaget TrustedSec i Cleveland, Ohio, påpekar att det saknas ”hårda bevis” i underrättelserapporten avseende den förmenta ryska inblandningen: ”Materialet är renons på bevis att Ryssland hackade valet.”

Det presenterade materialet, menar Kennedy,  visar endast att Demokratiska nationalkommittén hackats på ett framgångsrikt sätt medan försök att hacka Republikanska nationalkommittén misslyckats. Några som helst bevis för att den hackning som förekommit skulle ha påverkat vare sig valutgången eller väljaropinionen har inte framlagts.

socialist-bernie-sanders
Bernie Sanders motarbetades av Demokratiska partiet.

Vad som däremot framkommit är att det inom Demokratiska partiet under primärvalen konspirerades för att motarbeta Bernie Sanders kandidatur i syfte att säkra Hillary Clintons nominering. http://www.huffingtonpost.com/entry/wikileaks-emails-show-dnc-favored-hillary-clinton-over_us_57930be0e4b0e002a3134b05

Personligen är jag böjd att se de amerikanska underrättelsetjänsternas rapport om rysk påverkan på det amerikanska presidentvalet som ett tämligen desperat försök av den utgående Obama-administrationen och Clinton-lägret att skjuta skulden för Trump-viktorian på Ryssland och Putin i stället för att en gång för alla erkänna, att demokraterna helt enkelt hade en alltför svag kandidat som inte vann folkets förtroende.

Som desperat måste man nog också betrakta Obamas åtgärd att utvisa 35 ryska diplomater från USA, låt vara att flertalet av dessa förmodligen arbetar mer med underrättelseuppgifter än diplomati. Förhållandet är sannolikt detsamma med amerikanska representanter i Moskva, men det kan noteras att Putin avstod från hämndåtgärder.

Denna bloggare är, vilket torde framgått av ovanstående, inte över sig imponerad av Obama- och Clinton-lägrets försök att, utan ovedersägliga bevis, ställa Ryssland vid skampålen. Särskilt inte som man vet att USA, ofta på ett ganska oblygt sätt, har för vana att lägga sig i andra länders – också allierade sådana – angelägenheter. För några år sedan framkom det sålunda att amerikanerna avlyssnat Tysklands förbundskanslers, Angela Merkel, mobiltelefon. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5683636

obama-merkel-phone-spy
Merkels mobil avlyssnades på Obamas order.

Barack Obama och hans utrikesminister John Kerry har heller knappast gjort alltför mycket dölja sin avsmak för Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, och i parlamentsvalen i Israel för något år sedan bidrog Vita huset med avsevärda offentliga summor med syftet att stödja en israelisk gruppering som ville avsätta Netanyahu. Jag skrev om detta följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/16/obama-administrationen-gav-skattepengar-till-grupp-som-ville-avsatta-netanyahu/

Hur som helst. Att det måhända saknas klara bevis utan blott finns indicier på den ryska statens inblandning i det amerikanska presidentvalet innebär inte, att Moskva skulle vara likgiltigt för utgången av detsamma. Att påstå något sådant vore bara löjligt. Det är också helt klart att ryssarna föredrar en Trump framför en Clinton i Vita huset. Den framlagda underrättelserapporten tycks nu också ha gjort intryck hos den tillträdande Trump-administrationen om vi får tro denna DN-artikel:  http://www.dn.se/nyheter/varlden/trumps-stab-delar-slutsatser-om-rysk-hackning/

Nyheterna om de förmenta ryska ansträngningarna i USA-valet har föranlett ledarskribenten Olle Lönnaeus i Sydsvenskan att ägna sig åt lika vidlyftiga som substanslösa spekulationer om att Putin kan komma att försöka gynna Sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2018. Vad Putin skulle tjäna på att backa upp ett parti som ser Ryssland som det främsta säkerhetspolitiska hotet mot Sverige och som vill rusta upp det svenska försvaret är höljt i dunkel. http://www.sydsvenskan.se/2017-01-07/putin-kan-anvanda-sd-som-redskap-i-cyberkrig-mot-sverige

Därmed inte sagt att vi bör sänka garden gentemot Ryssland. Alldeles tvärtom – den ryska nationen leds av en förfaren före detta KGB-operatör som bland annat använder desinformation inklusive utkolporterandet av falska nyheter som självklara metoder i det pågående kalla krig som inleddes i och med Putins makttillträde 2000. Den ryska metodiken kan studeras via följande länk, där det hänvisas till en publicerad studie från Utrikespolitiska institutet i Stockholm: http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/desinformation-har-ar-26-ryska-forfalskningar-som-spridits-i-sverige

Min egen utgångspunkt är att vi aldrig bör lita på vad en rysk ledare säger eller skriver. Ryssland är vår historiska arvfiende och ligger geografiskt där det ligger. Efter en kort och tyvärr misslyckad demokratisk period efter kommunismens fall som statsbärande ideologi på 1990-talet har landet återigen slagit in på en auktoritär och nationalistiskt expansiv kurs.

150902160240-russian-internet-trolls-780x439
Illustrationen visar ryska så kallade nättroll i aktion.

Bedrägligt beteende är ett naturligt handlingssätt för en sådan nation. I följande bloggtext beskriver jag hur ryssarna ljuger, fantiserar och spionerar om och på omvärlden: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/07/putins-desinformationskrig-ryssland-ljuger-fantiserar-och-spionerar/

Detta innebär inte att vi bör hålla för sanna alla försök att kasta skulden på ryssarna. Även Ryssland är värt en korrekt och rättvis bedömning.

Dilettanten Trump mot dille-tanten Clinton

29 juli, 2016

483208412-real-estate-tycoon-donald-trump-flashes-the-thumbs-up_jpg_CROP_promo-xlarge2
Donald Trump gör tummen upp. Så leder han också över Hillary Clinton i de senaste opinionsmätningarna.

Det republikanska partiets presidentkandidat, Donald J. Trump, påstås ha uppmanat Ryssland att hacka demokratiska rivalen Hillary Clintons e-post samt uttalat sitt stöd för ryske presidenten Putin. En del kritiker har gått så långt som att påstå att Trump därmed skulle ha brutit mot den amerikanska konstitutionen.

Personligen har jag väldigt svårt att se hur man kan göra en dylik långtgående tolkning utifrån vad Trump verkligen yttrade. CNN-länken efter citatet innehåller en filmsekvens med Trumps uttalande samt kommentarer från förre New York-borgmästaren och Trump-rådgivaren Rudy Giuliani, där denne förklarar att Trump behagade skämta (min översättning från engelskan):

Ryssland, om ni lyssnar. Jag hoppas ni kan finna de 30 000 e-postmeddelanden som saknas. Jag tror ni skulle bli rikligt belönade av vår press då. http://edition.cnn.com/2016/07/28/politics/donald-trump-russia-hacking-sarcastic/

Bakgrunden är att det fortfarande saknas drygt 30 000 e-postmeddelanden från Hillary Clintons privata e-postserver, vilken den demokratiska presidentkandidaten under sin tid som utrikesminister använde för statsangelägenheter. Att Donald Trump, liksom de flesta övriga amerikanska medborgare, gärna vill veta vad som avhandlades i de saknade mejlen är minst av allt konstigt.

Trump framför på ett skämtsamt sätt att detta är så pass angeläget att det inte vore fel om ryssarna, som ofta anklagas för spionage, kunde få fatt i fru Clintons mejl när nu inte USA-pressen gått i land med detta. Däremot sa Trump inte ett ord om hackningsinsatser eller dataintrång, ej heller uttalade han något som helst stöd för Putin. Den som känner Putin betydligt bättre än Trump är naturligtvis Hillary Clinton i egenskap av Obamas förra utrikesminister (Secretary of State).

APTOPIX_Russia_APEC_0cd1b
Utrikesminister Hillary Clinton träffade Vladimir Putin i Vladivostok 2012.

Om Trump kan anklagas för något så är det att ha varit sarkastisk, vilket sällan är välbetänkt i politiska sammanhang eftersom det så ofta – medvetet eller omedvetet – missförstås. Som framgår av CNN-länken ovan förklarar Trump mycket riktigt att han varit sarkastisk, något som bekräftas av Giuliani.

Det var tidigare en vanlig uppfattning att den ack så kompetenta Hillary Clinton – med en bakgrund som presidentfru, senator och utrikesminister – i presidentvalet i november skulle sopa banan med dilettanten och affärsmogulen Donald Trump, vilken gärna av etablissemanget avfärdas såsom varande svårartad ”populist”. Resonemanget tycktes bekräftas genom opinionsmätningar vilka gav en klar ledning för Clinton.

The Donald har emellertid efter hand hunnit bli varm i kläderna och under allra senaste tid passerat Hillary i flera mätningar.http://www.di.se/artiklar/2016/5/23/trump-leder-over-clinton/

Donald Trump må vara dilettant (amatörmässig) och ha ett skakigt republikanskt förflutet – han har varit registrerad demokrat och ekonomiskt stött makarna Clintons valkampanjer – men många amerikaner anser detta vara att föredra framför en regelmässigt ljugande dille-tant (tokig kvinna).

Hillary-Clinton-Benghazi
Fyra amerikanska ambassadtjänstemän mördades i Benghazi. Kritiker menar att detta faller på Hillary Clintons ansvar.

Bland annat anklagas Clinton för att ha satt den nationella säkerheten på spel i samband med sitt agerande kring den islamistiska attacken mot USAs beskickning i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då fyra amerikaner inklusive ambassadör Christopher Stevens mördades av en lynchmobb efter att först ha tvingats genomgå hemsk tortyr. Clinton har bland annat anklagats för att, i samförstånd med president Barack Obama, ha mörkat de urusla säkerhetsarrangemangen kring USAs representation i Benghazi samt för att ha tystat vittnen. https://www.yahoo.com/news/hillary-clinton-role-benghazi-know-195600379.html?ref=gs

En sak är alldeles uppenbar – sällan eller aldrig har två huvudkandidater i det amerikanska presidentvalet varit så illa omtyckta som Hillary Clinton och Donald Trump. I en undersökning sade sig 55 procent av väljarna ogilla Clinton medan 60 procent ogillade Trump. Den kandidat som förmår ge det minst oförmånliga intrycket fram till valet om drygt tre månader kommer att bli USAs näste/a president.

Som vanligt föredrar lejonparten av den amerikanska kändiseliten den demokratiska kandidaten. Den Oscars-belönade Hollywood-aktrisen Meryl Streep framträdde så med ett panegyriskt anförande till Hillarys förmån vid det nyligen avslutade demokratiska konventet i Philadelphia. Andra filmstjärnor, såsom Whoopi Goldberg, har ”hotat” flytta till Kanada om Trump vinner.

635980623306430313-Susan-Sarandon
Susan Sarandon: ”Clinton farligare än Trump som president.”

Det finns dock undantag från Trump-fientligheten i Hollywood. Oscars-vinnande Susan Sarandon har exempelvis sagt sig frukta ett Clinton-presidentskap och menat, att Hillary vore en ännu värre katastrof än om Trump skulle bli USAs 45e president. http://www.independent.co.uk/news/people/susan-sarandon-hillary-clinton-more-dangerous-donald-trump-a7064826.html

I Sverige är situationen en helt annan. Av politiker har inte ens SD-ledaren Jimmie Åkesson sagt sig uppskatta Donald Trump, även om det torde finnas gott om andra SDare som gör det. I media är uppslutningen bakom Hillary Clinton och det Demokratiska partiet givetvis total. Så här skrev exempelvis Aftonbladets krönikör (och min tidigare kurskollega på Poppius journalistskola) Wolfgang Hansson den 29 juli:

Republikanernas konvent karakteriserades av kaos och splittring. Demokraternas av att hela partiet enhälligt ställde sig bakom Hillary Clinton.

Bättre (eller sämre) än så kan knappast svenskmedias inställning till USA-politiken sammanfattas. Wolfgang Hansson tycks ha sovit när Bernie Sanders anhängare protesterade ljudligt och till och med sittstrejkade under konventet efter avslöjandena om hur den demokratiska partiledningen myglat och fuskat för att säkra Clintons nominering. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article23247714.ab

dnc-pal-flag1-804x400
Det var fler palestinaarabiska än amerikanska flaggor vid demokraternas konvent.

Om Hansson uppmärksammat att de palestinaarabiska flaggorna  var fler än de amerikanska vid konventet vet jag inte, han skriver i alla fall inget om det. https://unitedwithisrael.org/reports-palestinian-flags-outnumber-american-flags-at-dnc/

Nu är det dessbättre inte svenska politiker eller media som avgör presidentvalet i USA utan de amerikanska väljarna. Hur det kommer att gå? Jag tror Donald Trump går mot en knapp men klar seger. Något annat vore en katastrof för inte bara Amerikas förenta stater utan för världen i stort. Bättre med en populist och dilettant omgiven av förhoppningsvis loka rådgivare än en patologisk lögnerska och dille-tant omgiven av svassande jasägare.

Socialisten Obama trivdes med kommunisterna på Kuba

23 mars, 2016

644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined) Raúl Castro och Barack Obama inspekterar en kubansk hedersvakt.

Barack Obamas beramade besök på Kuba, den förste USA-president att besöka sockerön sedan Calvin Coolidges visit 1928, kom att hamna i bakvattnet av det internationella nyhetsflödet på grund av de bestialiska IS-attackerna i Bryssel. Av det som rapporterats framgår ändå med önskvärd tydlighet att Obama levde upp till sin tydliga status som USAs förste socialistiske president.

Obama inledde sitt besök i en av världens få kvarvarande kommunistiska diktaturer stilenligt, då han vid en pressträff uttryckte förhoppningen:

Förhoppningsvis kan vi lära av Kuba att förbättra de mänskliga rättigheterna i Amerika /…/ President Castro har, tror jag, påpekat att det, enligt hans synsätt det också är mänskliga rättigheter att se till att alla får en anständig utbildning eller sjukvård och har en grundläggande trygghet på ålderdomen.”http://dailycaller.com/2016/03/21/obama-hopefully-we-can-learn-from-cuba-about-improving-human-rights-in-america-video/   

Alla Kuba-kramares huvudargument för att tillståndet är ganska bra på den kommunistiska fängelseön är ju att det finns sjukvård och utbildning tillgängliga för alla. I verkligheten råder katastroftillstånd inom båda dessa områden – då hjälper det inte långt att Kuba har högre läkar- och lärartäthet per capita än de flesta länder.

Litet elakt kan man kanske säga att det bästa med Kubas sjukvård är att den väl fyller sin funktion för den som inte är särskilt intresserad av att leva så länge som möjligt. Riktigt bra sjukvård existerar endast för det priviligierade samhällsskiktet med anknytning till regeringsadministrationen. För alla andra är den sjukvård som finns att erbjuda under all kritik.

Kubas sjukhus förfaller, och patienterna gör med tanke på de undermåliga sanitära förhållandena sannolikt bäst i att stanna hemma – var detta hem nu är beläget – om de önskar bevara liv och hälsa. De som av någon anledning ändå tvingas uppsöka sjukvården måste ta med sig egna sängkläder, handdukar och glödlampor, egen tvål och eget toapapper. Basala mediciner, exempelvis aspirin, är bristvaror och antibiotika betingar skyhöga priser på den svarta marknaden.

Läkarnas utrustning är, i den mån den alls existerar, till största delen antik. Stundom måste till och med latexhandskar återanvändas. Medan läkaryrket i västvärlden medför hög status och höga löner, tjänar en läkare på Kuba knappast mer än den vanlige inkomsttagaren, det vill säga omkring 200 kronor i månaden. Tidningen Miami Herald i Florida hade 2003 en artikel om en kubansk läkare som tvingades sälja fläsk från sitt hem för att klara ekonomin. Och chefen för Kubas armésjukvård visste ingen annan råd för att få ekonomin att gå ihop än att hyra ut sin bil som taxi på helgerna.

fidel Fidél Castro: ”De prostituerade är universitetsutbildade.” Eller kanske snarare: de universitetsstuderande tvingas prostituera sig.

Kubas förre mångårige diktator, Fidél Castro, sade en gång: ”Jag hävdar att en av revolutionens landvinningar är att till och med de prostituerade är universitetsutbildade.” Detta kan låta rätt imponerande, men då skall man ha klart för sig att Castros klämmiga konstaterande har en mörk baksida.

Med matransoneringar som öppnar dörren på glänt mot rena undernäringen är det nödvändigt för de kubanska familjer som vill överleva att få tillgång till amerikanska dollar. Detta gör prostitution, även om framlidne vänstertrubaduren Björn Afzelius i en av sina låtar hävdar att ”flickan i Havanna” avskaffats i Castros Kuba, till en lockande och ibland nödvändig inkomstkälla för talrika kvinnor.https://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

Det kan alltså vara en smaksak om man vill betrakta prostituerade kvinnor som studenter eller kvinnliga studenter som prostituerade. Klart är att många yrkesverksamma kubaner har tvingats överge såväl studier som sina ordinära yrken för att i stället jobba inom turistnäringen. Vill man inte prostituera sig kan man även arbeta som bartender, uppassare, parkeringsvakt med mera i syfte att få tillgång till dollar.

Det kubanska utbildningssystemet, som imponerat på så många ”progressiva” västerlänningar inklusive Barack Hussein Obama, må vara bra och billigt i teorin men det leder inte till jobb som det går att försörja sig på. Inte ens för den som utbildar sig till läkare. http://www.latinamericanstudies.org/cuba/health-myth.htm

Coolidge%20and%20Machado%20in%20Cuba Presidenterna Calvin Coolidge (till vänster) och Gerardo Machado i Havanna för 88 år sedan.

Förra gången en amerikansk president besökte Kuba var i januari 1928, då republikanen Calvin Coolidge (1872-1933, president 1923-29) med omfattande entourage anlände till Havanna i syfte att lugna president Gerardo Machado om de höga amerikanska sockertariffer som var förödande för den sockerberoende kubanska ekonomin.

Coolidge hade som vicepresident efterträtt Warren G. Harding, som hade avlidit hastigt 1923 efter bara två år som president, men gjorde sig aldrig känd som någon kraftfull president. Han klagade ofta över att presidentämbetet tog hårt på krafterna, men det visade sig att han led av en hjärtsjukdom som ändade hans liv vid 60 års ålder.

Trippen till Kuba hade också som syftemål att bemöta kritik beträffande USAs inblandning i Nicaraguas, Haitis och Dominikanska republikens inre angelägenheter samt att främja Coolidges fredsprojekt, vilket i augusti 1928 sammanfattades i icke-angreppsöverenskommelsen Kellogg-Briand-pakten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Briand-Kelloggpakten

Någon succé blev Coolidges Kuba-resa dock inte – sockerskatterna sänktes inte utan höjdes tvärtom något år senare, och någon väsentligt annorlunda amerikanska utrikespolitik kom knappast till stånd. När det gäller fredsansträngningarna sköts dessa definitivt i sank genom det militaristiska Japans, det fascistiska Italiens samt det nationalsocialistiska Tysklands framväxt, och elva år efter Coolidges besök – då var han själv död sedan sex år – bröt Andra världskriget ut.

President Coolidges besök ägde rum under den amerikanska förbudstiden och blev herostratiskt ryktbart sedan det framkommit, att många i presidentens ressällskap festade, horade och söp som svin – dock inte presidenten själv, även om det ett tag misstänktes att så var fallet. http://www.miamiherald.com/news/nation-world/world/americas/cuba/article62559982.html

Vid presidenterna Barack Obamas och Raúl Castros gemensamma presskonferens i Havanna kom, icke oväntat, USAs handelsembargo – både Obama och Castro kallade detta felaktigt för ”handelsblockad” – som inleddes den 7 februari 1962 upp på dagordningen. ”Mycket kan göras om USA:s blockad lyfts”, citerades den 84-årige Castro utan att dock närmare specificera exakt vad som kunde göras. http://edition.cnn.com/2016/03/21/politics/obama-cuban-raul-castro/

cubaprison Människor blir fortfarande fängslade för sina åsikters skull på Kuba.

Obama svarade i sitt anförande, som var nästan lika långt som den notoriskt långpratande kubanske ledarens, att frågan om hur snabbt det kan gå att avbryta handelsembargot är avhängigt av hur de båda länderna kan lösa de skillnader som finns avseende synen på mänskliga rättigheter. ”Det finns ett stigande intresse i kongressen för att blockaden (sic!) skall lyftas”, sade Obama. Som dessutom informerade om att han och Castro planerar mötas igen senare under året för att diskutera frågan om de mänskliga rättigheterna.

En amerikansk reporter frågade den kubanske presidenten varför Kuba fortfarande har politiska fångar. Castro förnekade dock indirekt att så var fallet då han svarade: ”Ge mig en lista på politiska fångar och jag skall frige dem.” Det är känt att Kuba under kommunistregimens höjdpunkt på 1970-talet kan ha hållit så många som 25 000 personer inspärrade av politiska skäl, men under senare år har frisläppanden skett vid flera tillfällen. Hur många som återstår är oklart. http://www.svd.se/kuba-slapper-politiska-fangar/om/varlden

Alldeles upprenbart är emellertid att politiskt fritänkande ännu inte tillåts på Kuba. Detta demonstrerades med all ackuratess bara några timmar innan planet med USAs president landade på kubansk jord: polisen föste då in ett 50-tal personer från rörelsen Damas de blanco (Damer i vitt) i sina fordon och förde dem till fängsligt förvar för att den regimkritiska gruppen inte skulle störa harmonin vid toppmötet.

Majoriteten av den amerikanska kongressen är fortfarande, trots islossningen mellan USA och Kuba, ännu inte redo att avbryta det mer än halvsekelgamla embargot mot Kuba, som bland annat förbjuder amerikanska medborgare att besöka Kuba samt att göra affärer med kubanska affärsintressen. Brott mot embargot kan bestraffas med upp till tio års fängelse och 250 000 US dollar i böter. Här mer fakta om handelsembargot mot Kuba och varför detta inte kan anses utgöra en blockad, trots att Obama och Castro använde just detta ord: https://sv.wikipedia.org/wiki/USA:s_handelsembargo_mot_Kuba

Embargot har emellertid luckrats upp under Obamas presidenttid, och i dag tillåts familjeresor till Kuba. Vanliga turistresor är dock fortfarande förbjudna. Summan som kubanska flyktingar i USA tillåts skicka till släktingar på Kuba har vidare höjts från 500 dollar till 2000 dollar per kvartal. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-lattar-pa-kubaembargo

I de pågående amerikanska primärvalen har det ibland påståtts i media att den 74-årige Vermont-senatorn Bernie Sanders, som fortfarande hoppas kunna göra storfavoriten Hillary Clinton rangen stridig som det demokratiska partiets presidentkandidat vid valet i november, kommer att bli den förste socialisten någonsin i Vita huset om han mot all förmodan först skulle besegra Hillary och därefter republikanernas kandidat.

Det är en gåta för mig och säkert många andra iakttagare att någon kunnat missa, att den förste socialisten i den amerikanska presidentboningen i Washington, D. C. är dess nuvarande hyresgäst: Barack Hussein Obama.

william_ayers_speaks_about_his_two_books_to_an_audience_at_the_all_souls_church_unitarian_in_washington_monday_nov_17_2008 William Ayers, grundare av terroristorganisationen Weather Undergroud, är en av Obamas politiska mentorer. Ayers är numera en pensionerad pedagogikprofessor.

Redan när han bodde på Hawaii som ung kom Obama i kontakt med vänsterpolitiska överväganden i form av den radikale svarte skribenten Frank Marshall Davis, bördig från Kansas och medlem i det amerikanska kommunistpartiet. Eftersom den unge Obamas fader inte fanns på plats blev Marshall ett slags fadersgestalt för den förstnämnde.

Sedan Obama som 18-åring 1979 flyttat till Kalifornien och Occidental College kom han att röra sig i marxistiska och även feministiska kretsar. Sedan han flyttat till New York och börjat studera statsvetenskap och internationella förbindelser vid Columbia University i början på 1980-talet, blev han alltmer involverad i vänsterpolitik och deltog i marxistisk-socialistiska konferenser och afrikansk-kulturella tillställningar i Brooklyn.

Vid 24 års ålder blev Barack Obama 1985 i Chicago i Illinois communuty organizer för ett kommunalt utvecklingsprojekt och tillämpade då den så kallade Alinsky-modellen i sin samhällsagitation – betalda vänsterdemagoger skulle enligt denna modell driva upp ett missnöje i bostadsområden med sin aggressiva agitationsstil. Unge Obama visade sig vara som klippt och skuren för uppgiften och lyckades övertyga alltfler afro-amerikaner om hur eländigt de egentligen hade det, och att allt var det vita etablissemangets fel.

Efter juristutbildning vid Harvard Law School blev Barack Obama, liksom så många andra amerikanska politiker, yrkesverksam inom juridiken. Han fick anställning vid en advokatfirma i Chicago och började 1993 undervisa vid University of Chicago i Illinois. Obamas politiska karriär inleddes med att han blev invald i Illinois delstatssenat för demokraterna 1996. Han blev här den fulländade ”progressiva” politkern och tog 2002 ställning mot ett amerikanskt krig i Irak.

2004 valdes Obama så in i USAs senat i Washington, och när tidskriften National Journal 2007 gjorde en studie av amerikanska politikers lifetime voting records visade det sig att Obama var den mest socialistiske av alla senatorer: han hade röstat ”till vänster” i 95,5 procent av frågorna 2007 och fick ett sammanlagt snitt på 88,0 procent. Året därpå valdes Barack Obama till Förenta staternas president.

Obama hade alltså ett mer vänstervridet sätt att ta ställning i de politiska sakfrågorna i den amerikanska senaten än den man som sagts kommer att bli den förste socialistiske presidenten i Vita huset om han väljs i höst – Bernie Sanders, som invaldes i senaten två år efter Obama.

Mer om socialisten Barack Obama, bland annat om hans mångårige vän, den gamle Wheaterman-terroristen William Ayers (bland annat beryktad för uppmaningen ”Döda era föräldrar”) på min blogg här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/02/28/en-socialist-i-vita-huset/

10600382_10204419867016923_4660893053958140884_n Barack ”Che” Guevara?

Jag är tämligen övertygad om att den övertygade socialisten Barack Obama, när han ser tillbaka på sin tid som president under åtta år, kommer att räkna det historiska besöket på Kuba som en av sina absolut största bedrifter. Obama har motiverat islossningen mellan USA och Kuba med att ”det Kalla kriget är slut”, vilket naturligtvis är sant.

Kallt krig eller inte – Kuba är alltjämt en kommunistisk enpartistat, och det finns inte mycket som talar för att det kommer att bli annorlunda med upptinade förbindelser med USA.

 

 

 

 

Trumps triumftåg fortsätter trots rännstensvänsterns mobilisering

16 mars, 2016

met_06TrumpInJackson_s3 Entusiastiska Trump-anhängare på välbesökt möte i Jacksonville Landing, Florida.

Nej, inte ens våldsamma mötesstörningar, där anhängare till extremvänsterkandidaten Bernie Sanders spelade en ledande roll, av ett planerat offentligt möte vid ett universitet i Chicago i delstaten Illinois kan hejda Donald Trumps framfart i de republikanska primärvalen i USA. http://www.latimes.com/politics/la-na-trump-protesters-20160312-story.html

Den så kallade lilla supertisdagen den 15 mars blev således en ny etapp i det ingalunda trumpna Trumpska triumftåget på vägen mot det hägrande presidentämbetet. ”The Donald” framstår nu för sina anhängare mer och mer som den amerikanska hjälten: https://www.youtube.com/watch?v=1IyYwG42Wo0&feature=youtu.be

Trumps mest betydelsefulla seger inträffade i Florida, där han tryckte ner hemmasonen Marco Rubio rejält i skoskaften. Något som föranledde den senare att kasta in handduken i kampen om den republikanska nomineringen. Det blev fyra segrar av fem möjliga för Trump, som vann i Flordida, Illinois, North Carolina och Missouri, medan Ohio-guvernören John Kasich enligt tipsen tog hem sin egen delstat.

GettyImages-515331004 Vänsteranhängare störde ut Trumps möte i Chicago.

Hillary Clinton, som är föremål för en FBI-undersökning på grund av sin tveksamma hantering av sitt privata mejlkonto och i värsta fall riskerar ett fängelsestraff, slog Bernie Sanders i demokraternas primärval i samtliga fem delstater som stod på spel. Clinton sade i ett uttalande efter sin seger, med en passning till Trump, att det är bättre att bygga broar än barriärer.http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article3967425.ece

Till skillnad från Trump har Clinton även uttalat att muslimer är ”toleranta och fredliga och inte har något med terrorism att göra”. http://www.teaparty.org/hillary-clinton-muslims-peaceful-tolerant-nothing-whatsoever-terrorism-130494/

Trumps rivaler Ted Cruz och Marco Rubio tvekade inte att ta till det fula, men lätt genomskådade, knepet att skylla oroligheterna i Chicago på Trump själv. Det fick dem för många att framstå som svekfulla och trixande yrkespolitiker som kontrast mot Donald Trump, som aldrig sysslat med partipolitik tidigare. Fredrik Reinfeldt använde samma metod inför valet 2010: att sverigedemokrater misshandlas är förståeligt med tanke på partiets politik.

En fråga som alltmer hamnar i blickfånget är vem Trump skall utse som sin kandidat till posten som vicepresident ( så kallad running mate). Det visaste för den miljardstinne magnaten vore sannolikt att välja någon som har den politiska erfarenhet han själv saknar, exempelvis New Jersey-guvernören Chris Christie som var den första riktiga tungviktaren (i dubbel bemärkelse) som (efter sitt eget kampanjslut) ställde sig bakom Trumps kandidatur.

Andra tänkbara namn är förra Alaska-guvernören och vicepresident-kandidaten Sarah Palin, en favorit hos den högerkristet konservativa Tea Party-rörelsen, eller förre republikanske kandidaten, den pensionerade neurokirurgen Ben Carson, vilken dock i likhet med Trump saknar politisk erfarenhet.

repubdebate09162015-197-tmagArticle Ben Carson och Donald Trump tackar varandra för god match efter en republikansk valdebatt.

Föga oväntat är Hillary Clinton storfavorit hos svenska bedömare. Hon stöds av exempelvis moderata partiledaren Anna Kinberg Batra, förra sosseledaren Mona Sahlin och förra statsrådet Birgitta Ohlsson (L). I en undersökning i syfte att kartlägga svenska parlamentarikers sympatier i USA-valet, som gjorts av Dagens Nyheter, är Clinton den stora idolen, märkligt nog även hos tre sverigedemokrater (endast 100 av de 349 ledamöterna svarade på enkäten). http://www.dn.se/nyheter/usa-valet/trump-chanslos-om-svenska-politiker-far-bestamma/

Kanske dags för SDs inte helt okända medlemsutskott att agera…

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har dock uttalat förståelse för Trumps kandidatur, icke minst då USA-kandidatens användande av Sverige som avskräckande exempel då det gäller en överdimensionerad invandring. Jag hade inte heller väntat mig mindre av min partiledare:http://www.expressen.se/nyheter/akesson-ser-inget-positivt-med-eu/

Det finns även dem som ser likheter mellan Trumps folkliga framtoning och Åkesson och hävdar, att den europeiska så kallade högerpopulismen nu nått USA. Aftonbladets Wolfgang Hansson drar även med uttrycket ”drag under galoscherna” – som han hävdar att Trump har – indirekt en parallell mellan Trump och Ny demokratis kortvarige partiledare Ian Wachtmeister: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article21923311.ab

Som nämndes inledningsvis tycks nu vänsterextremisterna i USA ha tagit efter extremvänstern här hemma i att störa ut manifestationer man ogillar med delvis våldsamma metoder. Vänsteranhängare och så kallade antirasister hos oss låter sig i sin tur inspireras av sina odemokratiska meningsfränder i USA och uppmanar nu kollegerna inom vänsterpatrasket att försöka hindra den så kallade Folkets demonstration att hålla en i laga ordning tillståndsgiven demonstration i Stockholm nu på lördag den 19 mars.

Den ärrade mötesstöraren Dror Feiler, före detta riksdagskandidat för V, skriver så följande på sin Facebook-sida: ”Vi bör göra detsamma i Stockholm den 19/3.Vi bör stoppa rasisterna att ta över våra gator och torg.” http://nyheteridag.se/gatuvanstern-mobiliserar-infor-folkets-demonstration-mathias-wag-folk-siktar-pa-en-stor-motdemonstration/

folketsdemo1 Vanliga människor som kräver demokrati och S-MP-regeringens avgång är ”rasister” enligt rännstensvänstern.

När gatorna och torgen i Svea rike blev den oregerliga gatuvänsterns egendom är oklart för mig. Dock konstaterar jag att vänstern här hemma är lika klent begåvad å huvudets vägnar som sina kolleger i USA, då man tror att våldsamma mötesstörningar gynnar den egna saken. Trumps framgångar i gårdagens primärval talar sitt tydliga språk att det är precis tvärtom.

Trump for president – Hillary for prison?

4 mars, 2016

 

hZlKIYo ”Hillary for prison”-rörelsen vill helst se Hillary Clinton bakom galler.

På TV4s valvaka från de amerikanska primärvalens Super Tuesday kunde vi se två huvudkandidater utkristallisera sig: Republikanernas Donald Trump och Demokraternas Hillary Clinton, vilka båda vann sju delstater. Kanalens agenda var tydlig. Ingen av de aktörer som syntes i rutan ifrågasatte Clinton, medan Trump utsattes för en minutiöst kritisk granskning.

För säkerhets skull sände TV4 dagen efter valvakan en propagandistisk anti-Trump-film med titeln ”Donald Trumps galna värld”, som framställde Trump som en amoralisk skojare som huvudsakligen stöddes av mindre vetande vita och outbildade bonnläppar.

Det finns nog få som kan tänka sig att TV4 – eller någon annan svensk TV-kanal – skulle visa en liknande film om Hillary Clinton, trots att den demokratiska före detta senatorn och utrikesministern i kritiska USA-media framställs som en notorisk lögnerska och dessutom är föremål för en FBI-undersökning som i värsta fall kan ge henne en fängelsedom efter valet. I USA har därtill bildats rörelsen ”Hillary for prison 2016”. En nyvald amerikansk president som tvingas krypa in i kurran – det vore onekligen en sensation som heter duga…

Oavsett vem som vinner USAs presidentval om åtta månader så kommer vederbörande att bli historisk. Skulle den republikanske outsidern, fastighetsmagnaten Donald Trump, segra blir han den förste icke-politikern eller icke-militären att bli president; hittills har alla presidenter återfunnits i någon av kategorierna guvernör, senator, vicepresident eller före detta hög militär. Vinner Hillary blir hon den första kvinnliga presidenten.

Segrar mot förmodan hennes demokratiske medtävlare, socialisten Bernie Sanders, blir han den förste judiske presidenten i världens mäktigaste stat och dessutom den äldste någonsin i Vita huset med sina då 75 år.

untitled Donald Trump och Ted Cruz under en debatt mellan republikanska kandidater.

Om Trump skulle få ge sig mot någon av sina republikanska rivaler blir det likadant, det vill säga historiskt. Både Ted Cruz, senator från Texas sedan 2013, och Marco Rubio, Florida-senator sedan 2011, kan betecknas som ”latinos”: Rubios föräldrar är immigranter från Kuba, varifrån också Cruz pappa ursprungligen kommer (modern är amerikanska från Delaware).

Beträffande Ted Cruz finns ytterligare en egenhet att notera. Han är nämligen född i Calgary i Kanada, låt vara av föräldrar av vilka modern var amerikansk medborgare. Enligt amerikansk lagstiftning måste den som väljs till landets president vara en natural born citizen, och enligt tidigare praxis har amerikanska presidentkandidater som varit födda utomlands räknats som det. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/domstol-utreder-om-ted-cruz-ar-tillrackligt-mycket-amerikan

Således var såväl George Romney, republikansk kandidat till partiets nominering 1968 och pappa till Mitt Romney, som John McCain, nominerad i valet 2008, födda utanför Förenta staternas gränser – Romney i Mexiko, McCain i Panama. Dock har ingen amerikansk president hittills varit född utomlands, även om det funnits tvivel beträffande Barack Obamas födelseland.

Donald Trump har hittills gått fram som en veritabel ångvält i de amerikanska primärvalen, något som framkallat frossbrytningar inom Grand Old Party´s (det republikanska partiets officiella beteckning) etablissemang.

Mitt-Romney Mitt Romney – förlorande GOP-kandidat.

Med andra ord råder en bred spricka mellan parti och väljare. Partiet betraktar Trump som en oberäknelig, kanske farlig figur som inte går att kontrollera, under det att väljarmajoriteten ser honom som en frisk fläkt som får saker och ting gjorda – alltså en välbehövlig kontrast gentemot de vanliga, ofta ganska färglösa yrkespolitikerna. I de båda senaste valen hade Barack Obama heller inga problem att besegra republikanerna John McCain (2008) och Mitt Romney (2012).

GOP-eliten söker nu närmast panikartat hitta ett sätt att sätta stopp för ”The Donald´s” framfart. Längst hittills har Mitt Romney gått. Han kallade i ett tal i Salt Lake City i Utah nyligen Trump för både ”bluffmakare” och ”bedragare” och förordar taktikröstning i syfte att sätta stopp för den i folkdjupet så populäre miljardären. Delvis är Romneys obalanserade utfall säkert ett sätt att ge betalt för gammal ost, då Trump tidigare under sin kampanj gått hårt åt Romney.

Frågan är dock varför någon skulle lyssna på Mitt Romney, guvernör i Massachusetts 2003-2007,som efter ett misslyckat försök att vinna GOP-nomineringen 2008 förlorade till Barack Obama 2012. Många ser honom som en usel förlorare som nu inte tvekar att splittra partiet för att komma åt den personlige fienden Donald Trump. https://www.washingtonpost.com/blogs/compost/wp/2016/03/03/how-mitt-romney-actually-could-have-stopped-donald-trump/

Skulle det osannolika men inte helt otroliga inträffa, att Mitt Romney utses till republikansk presidentkandidat som något slags kompromissalternativ, kommer även han att bli historisk om han når ända fram till Vita huset – han blir i så fall den förste mormonen att bli amerikansk president.

Trump och Romney har emellertid inte alltid varit fiender. I samband med de republikanska primärvalen 2012 ställde sig Trump bakom Romneys kandidatur. Romney tackade med följande ord: ”Donald Trump har visat en extraordinär förmåga att förstå hur vår ekonomi fungerar…Det betyder mycket för mig att få stöd från mr. Trump.” http://time.com/4246367/donald-trump-mitt-romney-2012/   

640_sarah_palin_donald_trump_iowa_rally Sarah Palin och Donald Trump i Iowa-kampanjen.

Det är således upplagt för en bitter och uppslitande holmgång mellan Donald Trump, som ändå backas upp av ledande republikanska figurer som New Jersey-guvernören Chris Christie och Alabama-senatorn Jeff Sessions, och GOP-eliten.

Även förra Alaska-guvernören och vicepresidentkandidaten Sarah Palin, den konservativa Teaparty-rörelsens favorit, stöder Trump. Det är fullt möjligt att nomineringen inte kommer att avgöras förrän på det republikanska partikonventet i Cleveland i Ohio den 18-21 juli. Innan dess kan dock mycket ha hunnit hända.

Om Donald Trump skulle ta hem de viktiga primärvalen i Florida respektive Ohio – där vinnaren lägger beslag på alla delegater – torde hans nominering vara så gott som säkrad. Om det republikanska partiet har någon självbevarelsedrift kvar har det därtill all anledning att fundera över vad det skulle innebära för partiets framtid, om det genom taktiskt rävspel skulle föra fram en etablissemangskandidat, som exempelvis Romney, i syfte att hindra folkets man Trump som har fört helt nya väljarkategorier till partiet så här långt under primärvalskampanjen.

Skulle Trump känna sig alltför motarbetad av GOP är det också möjligt att han lämnar partiet och kör vidare som oberoende kandidat.

Ett av de argument som brukar anföras mot Donald Trump som republikanernas kandidat är att han skulle ha små möjligheter att besegra demokraternas troliga kandidat Hillary Clinton. Detta må vara sant eller ej, men faktum är att Hillary själv har att brottas med substantiella problem främst inom två områden.

STEVENS2 USA-ambassadören J. Christopher Stevens släpades genom gatorna och torterades svårt  innan han mördades av en lynchmobb i Benghazi och hans kropp brändes.

Det första av dessa går tillbaka till de islamistiska angreppen på USAs diplomatiska representation i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då fyra personer dödades – däribland ambassadören J. Christopher Stevens och utrikestjänstemannen Sean Smith – och ett flertal skadades i en islamistisk attack utförd av den al-Qaida-anknutna grupperingen Ansar al-Islam. Steven släpades genom gatorna, torterades och våldtogs innan han dödades och hans kropp slutligen brändes.

Den amerikanska administrationen med president Obama i spetsen och Hillary Clinton som utrikesminister har utsatts för envisa anklagelser om att man hade förhandskunskap om attacken men inte gjorde någonting för att förhindra den. Efteråt skall man ha mörkat sitt handlande, eller rättare sagt brist på sådant. http://leestranahan.com/the-benghazi-cover-up/

Det andra området gäller Clintons användande av sin privata e-post i stället för den regeringsrelaterade e-posten när det gäller officiell korrespondens. Detta kom fram i samband med senatsförhör angående anklagelserna om det påstådda mörkandet av Benghazi-händelserna. https://en.wikipedia.org/wiki/Hillary_Clinton_email_controversy

Den federala polisen i USA, FBI, ville länge varken bekräfta eller förneka att organisationen granskar Hillary Clintons agerande, men i början på februari kom en sådan bekräftelse. Nyligen meddelades att Bryan Pagliano, som skötte Hillarys privata e-postsystem och en vän i familjen Clinton, givits åtalsimmunitet vilket tyder på att ett åtal mot Hillary Clinton förbereds. FBI har dock meddelat att undersökningarna inte kommer att bli färdiga förrän efter presidentvalet i november.

2BF3302E00000578-3221570-image-a-38_1441311198265 Bryan Pagliano skötte Hillarys privata e-postsystem. Slipper åtal.

Det är känt att omkring 32 000 av Clintons e-postmeddelanden raderats, men det har ändå gått att med hjälp av avancerad datateknik få fram att drygt 2100 av dessa innehållit hemligstämplad – i en del fall topphemlig – information. http://nypost.com/2016/03/03/the-fbis-hillary-probe-closes-in-on-a-political-crisis/

I svenska media har vi haft närmast obefintliga möjligheter att följa turerna kring de delvis mycket allvarliga anklagelserna om Hillary Clintons sätt att sköta sitt ansvarspåliggande uppdrag som Förenta staternas utrikesminister under Barack Obamas första mandatperiod; hon lät John Kerry ta över jobbet för att kunna ägna sig på heltid åt sin presidentvalskampanj. I den svenska bevakningen av de pågående primärvalen har kritiken och anklagelserna mot Clinton, i de fall dessa alls kommit på tal, berörts med mycket lätt hand.

Det är ju ett känt faktum att den svenska mediabevakningen av amerikanska presidentval alltid präglats av starka sympatier för Demokraterna, som våra så kallade USA-experter förstår sig på därför att deras politik anses påminna om vår egen politiska tradition, medan Republikanerna utmålas som konstiga, otillbörligt högervridna eller rentav en fara för världen. Det sätt på vilket Donald Trump nu skildras är typiskt för detta synsätt.

 

 

 

 

 

Efter New Hampshire: är Trump ödets man?

10 februari, 2016

la-la-na-trump-texas-borderaf-wre0030101097-20150721 Donald Trump – ödets man?

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/storslam-f%c3%b6r-b%c3%a5de-trump-och-sanders/ar-BBpkcBr?li=AAb2bl2&ocid=1PRCDEFE

Jag måste bekänna, att jag hitintills ägnat den amerikanska presidentvalsprocessen ett ganska förstrött intresse. Dels är det cirka nio månader kvar till valet, dels har jag inte haft någon dedicerad favorit.

I går bestämde jag mig i alla fall för att titta på TV4s valvaka under ledning av det kompetenta ”ankaret”Anna Lindmarker. Jag önskar man kunde ge alla som medverkade i programmet detta omdöme, men det är tyvärr inte möjligt när det gäller TV4s USA-korrespondent, den nu 69-årige Rolf Porseryd. Han drog en hel harang i direktsändning om hur vinklade amerikanska TV-kanaler var och tillade, att ”sådant har vi inte hos oss”.

Visst inte, eller hur? Här är min analys av den svenska propagandatelevisionen:

https://tommyhansson.wordpress.com/2016/01/02/svt-och-sr-har-blivit-propagandaredskap-for-ras-och-mangfaldsvanstern/

Dessbättre fanns den politiske experten Marcus Oscarsson, som sägs undervisa i politik vid University of Denver i Colorado, med i TV-studion och såg till att valvakan höll sig på en (bortsett från Porseryd) hyfsat saklig nivå. Fast han måste lära sig skillnaden mellan procent och procentenheter för att få högsta betyg. Oscarsson fick i fjol Publiks Begriplighetspris, vilket inte förvånar.

Helhetsintrycket blev ändå att TV4, i likhet med nästan alla svenska medier, favoriserar Demokraterna som känns mer ”svenska” än de för svenska journalister svårbegripliga och högerinriktade Republikanerna.

marcus_vanster Marcus Oscarsson – begriplig.

Som väl alla vet vid det här laget blev primärpremiären stora triumfer för gammelsocialisten Bernie Sanders hos Demokratiska partiet och kapitalistrabulisten Donald Trump hos Grand Old Party (GOP), Republikanerna. Senator Sanders från vänsterstaten Vermont, som väl närmast kan beskrivas som en socialdemokrat av Palme-typ, krossade etablissemangets favorit Hillary Clinton med 6o procent mot 39.

Den sistnämnda brottas med betydande problem och riskerar i värsta fall fängelsestraff för härvan med privata e-mejl och försöken att dölja Vita husets uraktlåtenhet att förhindra lynchningen av USAs ambassadör i Libyen vid en islamistattack i Benghazi den 11 september 2012. USAs ambassadör J. Christopher Stevens och utrikestjänstemannen Sean Smith mördades då av en lynchmobb. Det kan mycket väl bli detta och inte så mycket Bernie Sanders som slutligen fäller henne:

https://en.wikipedia.org/wiki/2012_Benghazi_attack

Trump blev alltså kung hos GOP med 35 procent, mer än dubbelt upp jämfört med tvåan John Kasich som är guvernör i Ohio. Därefter kommer Marco Rubio och Jeb Bush med 11 samt Ted Cruz med 10 procent. Tidigare förhoppningsfulla kandidater som Chris Christie, Carly Fiorina och Ben Carson väntas kasta in handduken inom kort. Överst på denna sida en länk som bland annat innehåller Trumps segertal.

Om den kampanj som förts av startfältets enda kvinna, affärskvinnan Carly Fiorina, se här:

http://spectator.org/blog/65445/carly-fiorina-greatest-mystery-2016-gop-race

Jag rekommenderar att ni tar del av Marcus Oscarssons sammanfattning av läget efter primärvalet i New Hampshire här:

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/marcus-oscarsson-det-h%C3%A4r-betyder-nattens-valresultat-3288838

Democratic presidential candidate, Sen. Bernie Sanders, I-Vt., speaks during a news conference on Capitol Hill in Washington, Wednesday, June 3, 2015, to oppose fast-tracking the Trans-Pacific Partnership. (AP Photo/Susan Walsh)

Bernie Sanders – socialist av Palme-typ.

New Hampshire är bara första porten som måste passeras på ett framgångsrikt sätt i den slalombacke av primärval som väntar innan de båda partiernas officiella kandidater vaskats fram för att godkännas vid sommaren partikonvent. Republikanerna håller sitt konvent i Cleveland, Ohio 18-21 juli, medan Demokraterna möts i Philadelphia, Pennsylvania 25-28 juli. Sedan är det knappt fyra månader kvar till presidentvalet och valen till kongressen den 8 november.

Åter till Trump. Med segern i New Hampshire lade han en solid grund för sin fortsatta kampanj. Ingenting är dock avgjort ännu. Härnäst drar premiärvalscirkusen söderut med primärval i Nevada respektive South Carolina, där det bor betydligt fler etniska minoriteter än i det övervägande vita New Hampshire. Detta anses på den republikanska sidan gynna latino-ättade Marco Rubio och Ted Cruz och Hillary Clinton bland demokraterna.

Hillary Rodham Clinton answers questions at a news conference at the United Nations, Tuesday, March 10, 2015. Clinton conceded that she should have used a government email to conduct business as secretary of state, saying her decision was simply a matter of "convenience." (AP Photo/Richard Drew)

Hillary har problem.

Donald Trump lät dock minst sagt segerviss efter den stora segern i New Hampshire. Bland annat lovade han se till att den illegala immigrationen från Mexiko stoppas; besegra Kina, Japan och Mexiko i ”handelskriget”; avskaffa och ersätta sjukvårdssystemet ”Obamacare”; ta itu med narkotikaproblemet; eliminera ISIS som hot i Mellanöstern; stoppa alla försök att begränsa amerikanernas rätt att bära vapen.

”Frankrike har världens hårdaste vapenlagar”, hävdade Trump, ”men om fransmännen hade haft rätt att bära vapen hade Paris-borna skjutit tillbaka mot terroristerna som dödade över 130 människor och svårt skadade många fler i Paris.”

Fastighetsmogulen Donald Trump pratar gärna om sin egen förträfflighet och lovade att bli den ”störste president Gud har givit det här landet” (han åsyftade då i första hand sin påstådda förmåga att skapa nya jobb). Om han bara lyckas få igenom hälften av det han lovat – inklusive att bygga en mur mot Mexiko, ”det är inte ens svårt”, och att stänga dörren för muslimska invandrare – får man nog säga att det är över förväntan. Trump må skrattas åt och föraktas för sin vulgära stil och litet fåniga frisyr, men jag undrar om han ändå inte är ödets man för USA.

john-kasich Kan moderate republikanen John Kasich, tvåa i New Hampshire, skaka Donald Trump?

Efter åtta års svagt och samtidigt självsvåldigt (brist på) ledarskap under Barack Obama längtar många amerikaner efter något väsentligt nytt. Och vad kunde vara nyare i politiken än en icke-politiker som Donald Trump, som visserligen inte kan så mycket om det politiska hantverket men vet hur ekonomin fungerar och äger en ärlighet och rättframhet som uppfattas kontrastera på ett välgörande sätt gentemot yrkespolitikernas schackrande och undanglidande? Litet som Ian Wachtmeister på sin tid men utan dennes adelsmaner.

Det finns de observatörer av USA-politiken som känner sig säkra på att ”vilden” Trump inte har en chans att vinna GOPs nominering på partikonventet i slutet av juli. Jag skulle vilja säga att det beror helt på. Risken är säkert stor att han hakas av vid en jämn kamp, även om han skulle ha lyckats uppbåda flest delegater. Men fortsätter han att gå fram som en veritabel stenkross finns det nog inte mycket att göra – då står den slutliga striden i höst mellan Donald Trump å ena sidan och Hillary Clinton eller Bernie Sanders å den andra.

En sak måste slutligen tas i beaktande. Det är huvudkandidaternas osedvanligt höga ålder. Sanders fyller 75 år i september och hans medtävlerska Hillary Clinton blir 69 i oktober. Donald Trump passerar 70-strecket i juni. Såväl Sanders som Trump skulle bli äldsta presidenten någonsin, medan Hillary skulle tangera Ronald Reagans hittillsvarande åldersrekord. Det kan inte uteslutas att åldersfaktorn kommer att inverka menligt på deras förmåga att ge allt i en hektisk valkampanj som knappt ens börjat. Om Sanders väljs blir han för övrigt den förste judiske USA-presidenten någonsin.

bslbmlfms-102855756630_xlarge En tecknares syn på waterboarding. Agerande är president Barack Obama och förre vicepresidenten Dick Cheney.

Jag lutar som sagt åt att Donald Trump verkligen är ödets eller försynens man. Inte minst gillar jag hans föresats att återinföra den innovativa förhörsmetoden waterboarding (skendränkning) i särskilda fall. Trump framhöll till och med att han nog kunde tänka sig sådant som var värre än så. http://edition.cnn.com/2016/02/09/politics/donald-trump-john-mccain-waterboarding/index.html

Så här skrev jag i ämnet redan 2009:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/05/darfor-behovs-waterboarding/