Sveriges sämsta låtar (3): ”Beatles”. Forbes

Några jag skulle vilja ta ett allvarligt snack med är medlemmar i de jurygrupper som röstade fram låten ”Beatles” med Forbes som vinnare i Melodifestivalen (ja, jag vägrar skriva ”Mellon”) 1977. Låten är och förblir för mina öron ett lågvattensmärke i den moderna svenska populärmusiken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Forbes_(musikgrupp)

Det aktuella årets schlagertävling var den 17e upplagan av Melodifestivalen och hölls på klassiska Cirkus i Stockholm med Ulf Elfving som programledare. ”Beatles” fick högst poäng av den tolv jurygrupperna. Tvåa i tävlingen blev ”John B. Lund” med Svante Thuresson och trea ”Sommaren -65” med Landslaget. Ingen av låtarna har gått till hävderna som några höjdpunkter i den svenska schlagerhistorien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Melodifestivalen_1977

Som segrare i Melodifestivalen fick Forbes äran att representera Sverige vid det årets Eurovision Song Contest (ESC), som hölls i Wembley Conference Center i London. Storbritannien hade segrat i föregående års tävling med låten ”Save Your Kisses for Me” med Brotherhood of Man. I London gick segern till Frankrike och ”L´oiseau et l´enfant” (Fågeln och barnet) med Marie Myriam. https://sv.wikipedia.org/wiki/Eurovision_Song_Contest_1977

Svenska Forbes fick det olycksbådande startnumret 13 – mycket riktigt slutade hopplösa töntlåten ”Beatles” på 18e och sista plats.

Forbes hade bildats 1974 och hämtat sitt namn efter grundaren och sångaren Peter Forbes. Övriga bandmedlemmar var Roger Capello, Claes Bure, Peter Björk, Anders Hector och Chino Mariano. Forbes sjöng och spelade elbas. 1977 utkom gruppen med albumet ”Big Dear” på skivbolaget Metronome. Året därpå kom ”Sure I´m scared of flying, but…” på Marcus Music.

Forbes grundare – sångaren och basisten Peter Forbes.

1980 bytte gruppen namn till det litet tuffare Varning och gav samma år ut albumet med samma namn på Bert Karlssons skivbolag Mariann Records. Om jag inte är helt ute och cyklar torde det ha varit Bert som fick Forbes att byta namn. Sedan dess har gruppen bytt tillbaka till Forbes och består numera av Peter Forbes, Todde Stoor, Peter Klaxman och Totte Päivärinta.

”Beatles” skrevs av Sven-Olof Bagge (text) och Claes Bure (musik). Några minnesvärda rader ur sången:

Beatles gav oss sin musik
Flickor tjöt i vilda skrik
Alla skivor har vi kvar
Vi ska minnas Ringo Starr

Mitt urval av de låtar jag valt att kalla ”Sveriges sämsta” är naturligtvis högst subjektivt. Rent objektivt lär det finnas många sämre låtar, men för att min lista skall ha någon mening är det en förutsättning att den består av någorlunda kända alster.

SD näst största parti i två av tre mätningar – S tappar rejält

Metro/YouGov 16-19 februari 2018: SD ökar till 22,1 procent och är andra största parti medan S tappar stort.

2,6. 2,2. 2,7.

Så ser sympatierna för Kristdemokraterna (KD) ut i februarimätningarna för Metro/YouGov, Nyheter idag/Sentio samt SVT/Novus. Frågan är om ens sympatiröster från konservativa väljare från andra partier kan rädda kvar partiet i riksdagen. Att ärkepajasen och nyblivne KDaren Bert Karlsson, en av de klantskallar som förstörde Ny demokrati, skulle kunna göra det torde vara uteslutet.

Bekymmersamt ser det ut också för en del andra partier. Således tappar Socialdemokraterna (S) stort hos Metro/YouGov med hela 3,8 procentenheter jämfört med januarimätningen och landar på 22,4 procent vilket år rena Juholt-siffrorna. Största tappet sker till Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Illa ser det ut även för rödgröna koalitionspartnern Miljöpartiet (MP), som noteras för 3,8 procent. Liberalerna (L) klarar med knapp nöd riksdagsspärren med 4,7 procent. Feministiskt initiativ (F!) får nöja sig med 2,5 procent.  https://www.metro.se/artikel/yougov-socialdemokraternas-tappar-stort-i-stöd

Största vinnaren i ovanstående mätning är Vänsterpartiet (V), som får smått osannolika 10,0 procent och därmed närmar sig Schyman-siffrorna då det forna kommunistpartiet hade som mest sympatier. Sverigedemokraterna landar på goda 22,1 procent och blir näst största parti. Det är närmare dubbelt upp jämfört med valet 2014 (12,9 procent). Professor Sören Holmberg citeras på följande sätt om det stora socialdemokratiska tappet: ”Det är ett tufft besked för regeringen och framförallt för socialdemokratin. Socialdemokraterna brukar vara dåliga i valspurter så de behöver nog ha lite fallhöjd.”

KDs Ebba Busch Thor är nu så desperat att hon tar hjälp av ärkepajasen Bert Karlsson.

Moderaternas (M) måttliga 20,5 procent tyder på att Kristersson-effekten är på väg att ebba ut. M blir nu bara tredje största parti. Centerpartiet får 9,5 procent. Blockvis leder allianspartierna före de rödgröna med 37,3 mot 35,8 procent – då är också KD respektive MP under riksdagsspärren på 4 procent medräknade.

Också Nyheter idag/Sentios februariundersökning ser en märkbar tillbakagång för Löfvens S-parti, som går ner från 27,0 procent i januari till 24,6 i februari. Moderaterna avancerar däremot från 19,9 upp till 21,0 procent, vilket detta oaktat föranleder statsvetaren Stig-Björn Ljunggrens (S) att kommentera följande: ”Moderaternas ökning har bromsats upp.” https://nyheteridag.se/statsvetare-moderaternas-okning-har-bromsats-upp-sentio-februari-ar-har/

Moderaterna blir även i Sentio-mätningen tredje största parti efter S och SD. I övrigt kan det noteras att även hos Nyheter idag/Sentio går det bra för V med en uppgång om 1,9 procentenheter till 9,0 procent under det att MP också i denna mätning hamnar under riksdagsspärren. C är största borgerliga parti efter M med 10,8 procent (en ökning med hela 2  procentenheter) medan L ägnar sig åt svettigt lindanseri (4,4 procent) och KD får katastrofmässiga 2,2 procent.

Nyheter idag/Sentio är det enda institut som redovisar separata siffror för de tre småpartierna Feministiskt initiativ (F!), Medborgerlig samling (MS) och Piratpartiet (PP). F! noteras för ett kraftigt ras och får blott 1,8 procent (2,7), medan MS får 0,5 (0,7) och PP bara 0,2 (0,9) procent. Siffrorna inom parentes avser januarimätningen.

SD är andra största parti både hos YouGov och Sentio. På bilden slår Jimmie Åkesson ett slag för yttrandefriheten inför EP-valet 2014.

Också här leder alliansen med 38,4 jämfört med de rödgrönas 36,9 procent.

I mitt tycke är Metro/YouGovs respektive Nyheter idag/Sentios väljarundersökningar av särskilt intresse, emedan de som jag ser det mestadels har de mest realistiska siffrorna för Sverigedemokraterna. Sistnämnda (norska) institut var som bekant också det som bäst lyckades pricka in SDs resultat i valet 2014. http://www.dagensopinion.se/s%C3%A5-tr%C3%A4ffs%C3%A4kert-sentio

I SVT/Novus februarimätning ser det betydligt bättre ut för Socialdemokraterna än vad som redovisats här ovan. Med 28,4 procent är S det överlägset största partiet före M på 23,7. Tredje största parti blir SD med 17,1 procent – därmed är det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik det som ökar mest i den här mätningen (plus 0,6 procent jämfört med januarisiffran). https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-novus-kd-parkerar-pa-bottensiffor

Också hos SVT/Novus håller den bekymmersamma trenden för KD (2,7 procent) och L (4,6 procent) i sig på allianssidan. M får acceptabla 23,7 och C 8,8 procent. V noteras för 8,1 och MP för 4,3 procent. Räknar vi blockvis är det knapp övervikt för regeringsunderlaget med 40,8 procent mot alliansens 39,8 procent. Det behöver knappast tilläggas att SD intar en eftertrycklig vågmästarställning.

Kommer Stefan Löfvens och Annie Lööfs partier att slå sina påsar ihop?

Frågan är emellertid hur pass cementerad blockpolitiken faktiskt är. Centerledaren Annie Lööf öppnar i sitt senaste utspel för förhandlingar med Socialdemokraterna och det extremistiska Miljöpartiet med motiveringen, att väljarna vill se en ”ansvarsfull” politik. Det är alltså samma Lööf som tidigare utnämnt S respektive SD till huvudmotståndare i valet den 9 september och yttermera lovat äta upp sin högra sko hellre än att hjälpa S-partiet. Hur detta utspel kommer att påverka C opinionsmässigt återstår att se. https://www.expressen.se/nyheter/annie-loof-oppnar-for-forhandlingar-med-s-och-mp/

De svenska badhusen blir mångkulturella experimentverkstäder

En svensk barnfamilj i bassängen i ett svenskt badhus – snart ett minne blott?

Personer som definierar sig som ”hen” har rätt att bada med bar överkropp i simhallar. Badhus riskerar att få kritik om de säger åt eller portar personer med bara bröst.

Så lyder ingressen till en TT-artikel av Ebba Blume publicerad den 17 juni. http://www.svd.se/do-fritt-fram-for-topless-i-badhus

I praktiken innebär det naturligtvis att vad det är frågan om är förvirrade kvinnor som intar en könsöverskridande hållning och därför väljer att blotta sig offentligt; manliga bara bröst har väl ännu aldrig uppfattats som provocerande, då de i stort är renons på sexuell laddning.

I grunden ligger ett beslut från diskrimineringsombudsmannen (DO) från 2015, där det ges stöd åt personer av biologiskt kvinnligt kön som vistas med bar överkropp i en simhall. Carina Engström, chef för Liljeholmsbadet, framhåller i ett citat i TT-texten dock att bara kvinnobröst i badhus ”riskerar att kollidera med andra kulturer och religioner” och att det även finns kvinnor som badar i heltäckande klädsel.

Nästan heltäckande badklädsel.

Det är bara att konstatera, att våra offentliga badhus i dessa yttersta av tider är på väg att förvandlas till multikulturella experimentverkstäder där könsöverskridande, exhibitionistisk ”hen”-kultur bryts mot en arabisk/muslimsk kultur vilken dels påbjuder heltäckande kvinnoklädsel, dels tillåter män att förnedra kvinnor genom sexuella trakasserier.

Tänk vad spännande det är med vårt nya, mångkulturella Sverige!

Det borde väl även i mångkulturens tecken gå att bereda plats i badhusen åt personer med andra former av identiteter. Exempelvis åt de personer – främst kvinnor, såvitt jag förstår – som upplever sig vara katter.

Kanske bör små gulliga kattbassänger, där brukarna mellan doppen kan läska sig genom att lapa mjölk eller vatten ur medhavda skålar, anläggas i badhusen. Problemet är väl att riktiga katter har för vana att avsky vatten, men de ”mänskliga” kattvarianterna har kanske en annan inställning? http://www.expressen.se/omtalat/livet/nano-20-lever-som-en-katt-jag-jagar-moss-och-fraser-at-hundar-pa-stan/

Den färgstarka taharrush gamea-traditionen. Inte mycket att bråka om, enligt feministerna.

En färgstark tradition från den arabisk/muslimska Mellanöstern är något som kallas taharrush gamea, ett slags våldtäktslek som går ut på att yngre män omringar sårbara kvinnor och ofredar dessa sexuellt genom att inte bara tafsa på dessa utan också om tillfälle ges föra in fingrar i aktuella kroppsöppningar eller rentav begå fullbordad våldtäkt.

Traditionen har etablerat sig i Tyskland och tillämpades på senaste nyårsafton i tyska städer som Köln och Hamburg men även i svenska Kalmar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Taharrush_gamea

Tafsande av olika slag har rapporterats från olika svenska badhus, och det meddelas nu att taharrush förekommer i Bert Karlssons Skara sommarland. https://annaerniusferraz.wordpress.com/2016/06/16/taharrush-valdtaktslek-och-tafsande-nu-aven-i-skara/

Det märkliga är att de arabiska sexövergreppen mot utsatta västerländska kvinnor helt ignoreras av den svenska vänstern inklusive de normalt så talföra extremfeministerna. Orsaken är, att det enligt rådande politiskt korrekt hederskodex är förbjudet att kritisera utifrån kommande kultur vilken definitionsmässigt anses överlägsen – eller i varje mer ”spännande” – än vår töntiga svenska kultur.

En pedagogisk bild med ”hen” förbockad med grönt i mitten.

Riktigt spännande torde det bli då barbröstade ”hens” av kvinnligt kön utsätts för taharrush gamea.

Om den här ovan skisserade utvecklingen fortsätter är det inte svårt att skönja slutet på den svenska badhuskulturen som vi känner den. http://avpixlat.info/2016/01/07/konsapartheid-pa-badhus-efter-sexuella-trakasserier/

De svenska badhusen, där bassängerna inte bara är tummelplatser för hormonstinna tafsare från arabvärlden utan också fungerar som offentliga toaletter för nämnda individer, kan mycket väl tvingas slå igen då normalt funtade människor inklusive barnfamiljer knappast uppskattar vare sig barbröstade hens, sexofredare eller poolbajsare.

 

Media som granskare, domare och bödlar: Aschberg, Researchgruppen och LT

 

 Ordinari Post-Tijdender, föregångaren till Post- och inrikes tidningar, är världens äldsta regelbundet utkommande tidning.

Ordet ”tidningar” härrör etymologiskt från det ålderdomliga ”tidender”, som betyder underrättelser eller nyheter. Det var dock mycket länge sedan svenska tidningar och media i stort sysslade enbart med sådant. På senare tid i dessa yttersta av dagar har media fått för sig att de inte bara skall fungera som nyhetsförmedlare och granskare, utan även påtaga sig rollerna som domare och bödlar.

Numera anlitar såväl Expressen som Aftonbladet den så kallade Researchgruppen i syfte att klämma åt personer med obekväma åsikter i allmänhet och sverigedemokratiska sådana i synnerhet. Gruppen kallades tidigare AFA Dokumentation och fungerade som namnet anvisar som extremvänsterns hemliga underrättelsetjänst, ett svenskt Stasi i miniatyr.

Drivande kraft i Researchgruppen är Martin Fredriksson, som är dömd för minst två fall av misshandel och som vidare suttit häktad som misstänkt för mordbrand mot en McDonald´s-restaurang. Fredriksson har även enrollerats i mediabusen Robert Aschbergs projekt Piscatus AB. En annan beryktad ”researchare” är Mathias Wåg, en av den vänsterextrema våldsgrupperingen AFAs grundare.

Det är detta mediala rövargäng som tillsammans med Expressen 2014 belönades med Föreningen grävande journalisters stora pris Guldspaden för ”grävet” ”Avpixlat avpixlade”, vilket åstadkoms genom avancerade dataintrång av kommentarer på de politiskt inkorrekta sajterna Avpixlat, Nya Tider och Exponerat. Därigenom kunde den verkliga identiteten bakom ett stort antal anonyma kommentatorer avslöjas. Många av dessa uppsöktes därefter bryskt i hemmen och konfronterades av gapiga reportrar med vad de skrivit.

 Mediabusen Aschberg och hans torpeder Fredriksson och Wåg.

Inte alla ställde upp i hyllningskören till Expressen. Anna Troberg, ledare för Piratpartiet 2011-2014, skrev till exempel följande i en debattartikel på SVT Opinion den 11 september 2014: ”Researchgruppen är nämligen ett glorifierat medborgargarde som konsekvent låter ändamålen helga medlen.”

http://www.svt.se/opinion/article2311191.svt

Researchgruppens och Aschberg-gängets delvis kriminella metoder har lett till ett okänt antal personliga tragedier för utpekade ”rasister”, som i många fall egentligen inte alls varit verkliga rasister utan snarare i affekt – när de trott sig skyddade av anonymiteten på nätet – uttryckt sitt eftertryckliga missnöje med accelererande massinvandring och islamisering.

I åtminstone ett fall har en utpekad person begått självmord. När Mathias Philipson, en tidigare ordförande för Sverigedemokraterna i Båstad, hängdes ut av Expressen 2013 ledde det till att han drabbades av psykisk ohälsa. När han sedan råkade ut för personliga problem i samband med sin affärsmässiga verksamhet – han drev en så kallad aktivitetsgård vars existens hotades genom ett planerat asylboende i regi av Bert Karlsson nära Philipsons tomtmark – orkade han inte längre utan sköt sig.

Den invandringskritiske skribenten och författaren Gunnar Sandelin skriver följande om fallet på sin blogg efter att ha talat med en vän till Philipson:

https://morklaggning.wordpress.com/2015/02/07/om-en-lokal-sd-ordforandes-sjalvmord/

Det krävs dock inte spektakulära exempel av typ Researchgruppen och Aschbergs ljusskygga verksamhet för att påvisa svenska mediers oroande utveckling från den ursprungliga funktionen som nyhetsförmedlare. Ett sådant exempel är centertidningen Länstidningen i Södertälje, som under senare år tycks ha fått en ökad faiblesse för att agera såväl granskare som domstol och bödel.

 LT samarbetade med statsunderstödda stiftelsen Expo, som tagit på entreprenad att motarbeta SD – dock med mycket ringa framgång om vi ser till aktuella opinionssiffror.

Föga överraskande är det Sverigedemokraterna som härvidlag hamnat i LTs sökarlljus. Den 9 juli valåret 2014 inledde tidningen, i samarbete med stiftelsen Expo (där tidigare nämnde Robert Aschberg ingår i styrelsen), en artikelserie om den så kallade rasismen med en text rubricerad ”Här börjar rasisternas resa till riksdagen”. Redan här stängs alltså dörren till alla journalistiska krav på saklighet och opartiskhet genom att det fastslås att SD är ”rasistiskt”.

Längst ner på uppslaget i papperstidningen återfanns en tidsaxel som buntar ihop ”lasermannen” John Ausonius och polismördaren Jackie Arklöv med artikelförfattaren, som då var gruppledare för SD i Södertälje kommunfullmäktige. Jag påpekade i ett publicerat svar till LT att detta inte var seriös journalistik utan ”ren och oförfalskad demagogi” .

Tidningens nyhetschef och ställföreträdande ansvarige utgivare Monika Nilsson Lysell visar inte tillstymmelse till att be om ursäkt för detta lika häpnadsväckande som osmakliga övertramp men erkänner däremot att jag har rätt när jag skriver att LT ägnar sig åt ”kampanjjournalistik”: ”Uppenbart är det så: LT har tydligt tagit ställning för ett samhälle utan rasism och fördomar”.   

Därefter följde ytterligare tre artiklar om vad Länstidningen menade vara ”rasism”, en satsning som man tvivelsutan hoppades skulle leda till valfiasko för SD i Södertälje i det kommande valet. Det blev inte riktigt så. SD noterades tvärtom för 13,3 procent, nästan dubblade sina mandat i fullmäktige och noterade den största valframgången för någon SD-avdelning i Stockholms län. Och i riksdagsvalet erhöll SD 12,9 procent och blev landets tredje största parti.

 SDs partiledare Jimmie Åkesson besökte Södertälje i valspurten 2014. Foto: Tommy Hansson

Första artikeln i LTs rasismserie här:

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2555063-del-1-rasismens-resa-till-riksdagen.

Mitt svar här:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2570205-jag-kraver-ursakt-fran-lt-s-sida#Scen_1

Det skulle inte dröja särskilt länge innan lokaltidningen i Södertälje drog igång en uppseendeväckande kampanj, denna gång med syftet att knäcka min efterträdare som partiets gruppledare, Tommy Blomqvist och dennes sambo Ingrid Hult, ledamot i såväl Södertälje kommunfullmäktige som landstingsfullmäktige i Stockholms län.

Startskottet för denna rasande serie personagrepp avlossades den 26 november med en förstasida med rubrikerna ”Stadens SD-toppar bosatta i Nykvarn” respektive ”LT:s granskning visar att Blomqvist och Hult bryter mot lagen”. Bakgrunden till dessa påståenden var att paret Blomqvist-Hult var skrivet i Södertälje men tillbringade en del av sin tid i ett av Hult ägt hus i den angränsande kommunen Nykvarn.

I sin bevisföring, omfattande sammanlagt sex helsidor inklusive två salvelesefulla ledartexter, uppbådade tidningen diverse utsagor från grannar och andra som menade sig veta var paret egentligen bodde. Som påbröd redovisade LT Blomqvists reseräkningar till kommunen, som påstods tala för ett fast boende i Nykvarn.

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2736272-lt-avslojar-sd-topparna-bor-inte-i-sodertalje

 Tommy Blomqvist under valkampanjen 2014. Foto: Tommy Hansson

Länstidningens politiske redaktör Tomas Karlsson slog i en ledarartikel den 26 november 2014 med bombastisk tvärsäkerhet fast att ”Blomqvist måste avgå omedelbart”. Man skulle kunna tycka att Karlsson borde ha reflekterat över det faktum, att en persons skrivningsort ytterst bestäms av Skatteverket och inte av ortens lokalavisa.

Eller som jag påpekade i en replik till Karlsson den 1 december:

Självfallet har LT rätt att granska Sverigedemokraternas, liksom alla andra partiers, representanter, och om det med hundraprocentig säkerhet skulle visa sig att Hult och Blomqvist inte skulle bo där de är skrivna instämmer undertecknad i att de inte har något annat val än att avgå. Vi är emellertid inte där ännu och det är definitivt inte LT som har domsrätt i ärendet. Tidningen ägnar sig enligt min mening åt en upprörande personhets på eller över gränsen till det anständiga.

Karlssons ledare här:

http://lt.se/asikter/ledare/1.2736952-blomqvist-maste-avga-omedelbart#Scen_1

Mitt svar:

http://lt.se/asikter/1.2743862-lt-som-granskare-domstol-och-exekutor

Härefter gick ett par månader. Under tiden fann det hårt ansatta paret för gott att flytta till en annan adress i Södertälje. Så kom till slut besked från såväl Skatteverket som Södertälje kommun. Ingendera av dessa instanser hade funnit anledning att närmare granska Tommy Blomqvists och Ingrid Hults skrivningsort. Länstidningens uppgifter hade således inte bevisat någonting!

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2848767-skatteverket-utreder-inte-sd-topparna   

Ett praktfullare västgötaklimax för den tidning som med skälvande moralpatos menade sig ha rätt döma Blomqvist-Hult till avsättning från alla kommunala förtroendeposter – och dessa var åtskilliga – kunde knappast tänkas.

 Praktfullt västgötaklimax för redaktör Karlsson.

Redaktören Karlsson hävdade visserligen istadigt men utan tvekan något ansträngt i en ledare den 21 februari 2015 alltfort att ”SD-topparna måste granskas”, men få av läsarna torde ha brytt sig. Att LT kunde ha haft fel var givetvis uteslutet enligt Karlssons världsbild.

Ett massmedium som fått blodsmak i munnen släpper inte taget om offret. Det mals på i all evinnerlighet tills bytet är nedlagt. Det vill sägas avgår från aktuell post eller befattning eller tvingas bort av andra. En extra piff på det hela blir det givetvis om offret tar sitt eget liv som i det tragiska exemplet med SD Båstads förre ordförande Mathias Philipson.

Nu blev inget av detta fallet med Tommy Blomqvist och Ingrid Hult i SD Södertälje. De stod på sig, vägrade avgå, hävdade helt enkelt att de hade rätt – och fick rätt till slut. Medan den blodtörstiga lokaltidningen hade fel. Det är dock i undantagsfall mediahetsen får ett så lyckosamt slut.

I sanningens namn skall också framhållas att Länstidningen i sina drev mot Sverigedemokraterna – ingen kan ju på allvar tro att representanter för andra partier skulle utsättas för motsvarande klappjakt – inte i likhet med Expressen anlitade dömda AFA-brottslingar i sin oförblommerade kampanjjournalistik. Även om den politiskt korrekta underrättelsetjänsten Expo inte är så väldigt långt därifrån.

Svenska massmediers ohöljda politiska partiskhet kan dateras tillbaka till det slutande 1960-talet och den då allt påstridigare 68-vänsterns spridning i landets tidningar och etermedier med Vietnamkriget som murbräcka. Egentligen har mycket litet ändrats sedan dess. Det är alltjämt extremvänsterns attityder och beslutsamhet att hjärntvätta folket med vad man i sin inskränkthet inbillar sig är rätt och riktigt som dominerar etablissemangsmedia, oavsett om dessa sedan kallar sig liberala, socialistiska, centerpartistiska eller något annat.

 Några av 68-vänsterns ikoner: Stalin, Engels, Pol Pot, Marx och Mao.

En skillnad finns det dock. Det är att det i dag på grund av Internets utveckling existerar, till skillnad mot vad som var fallet på Vietnam-vänsterns tid, ett antal alternativa medier som utan fruktan belyser just de områden och frågeställningar som de etablerade medierna inte vill att medborgarna skall rota i.

Och det är naturligtvis just därför som etablissemanget lägger ner så mycket krut på att oskadliggöra dessa alternativmedia. Detta parallellt med att de egna upplagorna fortsätter att minska och de ekonomiska problemen blir allt större, Sverigedemokraterna fortfar att avancera opinionsmässigt och alternativmedierna blir allt populärare.

 

 

 

På Åströms pluskonto: invandringspolitiken

Sverker Åström ville se en restriktivare immigrationspolitik.

http://fof.se/tidning/2013/5/artikel/hard-ton-om-invandring-i-sverige-for-20-ar-sedan

Jag har tidigare på den här bloggen publicerat ett par kritiska texter som handlar om den svenske diplomaten, tillika KGB-agenten och homosexikonen, Sverker Åström (1915-2012). Jag vill dock inte vara sämre än att jag nu även anför sådant som jag anser bör sättas upp på Åströms pluskonto.

Överst återfinns en länk till en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg, vilken kommenterar en debattartikel som Åström fick införd i Dagens Nyheter den 25/8 1990. Av artikeln, som har rubriken ”Sätt tak på invandringen”, framgår att Sverker Åström ville se en skärpning av den svenska immigrationspolitiken. Han framhåller bland annat:

Sverige kan självfallet inte ta emot alla eller ens en bråkdel av dem som vill slå sig ner här.

Åström ville ställa krav på invandrarna.

Åström önskade sig alltså en ny och mer restriktiv svensk immigrationspolitik. Man skulle exempelvis ”bedöma om han eller hon kommer från ett land eller en kultur vars seder och bruk är så väsensfrämmande att en någorlunda harmonisk anpassning är svår eller omöjlig.” Vidare var det Åströms uppfattning, att man skulle kontrollera de eventuellt blivande immigranternas kriminella förflutna.

Om det som Sverker Åström avfattade för 23 år sedan hade yttrats av SD-ledaren Jimmie Åkesson i dag, skulle det ha kommit en skur av fördömanden från allsköns håll; det skulle icke minst talas om ”omänsklig” och kanske ”unken” så kallad människosyn. Vid den tid då Åström skrev som han gjorde var debattläget dock ett något annat.

Socialdemokraterna hade i slutet av 1989 fattat det så kallade Luciabeslutet, som var en skärpning av immigrationspolitiken. Detta revs emellertid upp av den borgerliga regeringen Bildt sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimata krav om, att en ”generös invandringspolitik” måste införas. Kravet var till del en markering mot det nya, invandringskritiska riksdagspartiet Ny Demokrati. Bildt föll till föga och dörrarna öppnades på vid gavel för kosovoalbaner och andra invandrare från det krigsdrabbade Balkan.

Bildt föll till föga inför Westerbergs krav.

Alltsedan dess har det, till följd av det hysteriska debattklimatet, inte gått att med hedern i behåll föra fram kritik gentemot den förda immigrationspolitiken. Följden har blivit att Sverigedemokraterna för varje val flyttat fram sina positioner och att det växt fram en rik flora av nätbaserade och andra media med en invandrings- och multikultikritisk agenda. Ännu så länge sitter dock den så gott som  ohämmade invandringens förespråkare med Reinfeldt i spetsen vid maktens köttgrytor.

Intressant är slutligen att notera, att svensk regeringspolitik visavi invandringen kommit att domineras av två statsråd med en emotionellt obalanserad syn på immigrationen.

Bengt Westerberg kunde inte kontrollera sig när Ny Demokrati kom på tal utan lämnade helt sonika TV-soffan under valvakan, då NyD-ledarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson nalkades. Fredrik Reinfeldt å sin sida börjar skaka och darra på rösten när SD kommer på tal och har sagt sig vara beredd att släppa regeringsmakten för att förhindra SD-inflytande.

Något om tolerans

Voltairebiografissan Evelyn Beatrice Hall.

Den 21 november är det min och den franske filosofen Voltaires födelsedag (jag blir 60, han 317). Det får mig osökt (nåja) att tänka på Voltaires mest kända yttrande:

I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it. 

Jag ogillar vad du säger, men jag kommer in i döden att försvara din rätt att säga det. Och innan ni kastar er på kommentatorsfältet för att rätta mig så skyndar jag  att tillägga, att jag är fullt medveten om att det inte var Voltaire (Francois-Marie Arouet, 1694-1778) som yttrade eller skrev dessa ord.

Upphovskvinnan till den nämnda sentensen var i stället den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall  i hennes biografi The Friends of Voltaire (1906), som hon skrev under pseudonymen S. G. Tallentyre. I citatet sammanfattade hon vad hon ansåg vara kontentan av fransmannens filosofi.

Hall föddes 1868, men beträffande hennes dödsår föreligger olika uppgifter: i svenskspråkiga Wikipedia anges hon ha avlidit 1919, medan det i den engelska versionen och på andra ställen anges ”after 1939”.

Hur som haver anses yttrandet i fråga vara en god sammanfattning av yttrandefrihetens innebörd. Det kan också sägas vara en excellent utgångspunkt när det gäller att definiera ordet ”tolerans”.

Man kan nog säga att det finns två huvudlinjer avseende tolkningen av t-ordet. Den ena tolkningen innebär kritiklös acceptans, det vill säga den tolkande godtar  någonting utan vidare spisning. Det menar jag vara fel sätt att se på t-ordet. Den andra, riktiga,  tolkningen översätter snarare tolerera med ”tåla”, ”stå ut med” och står därmed i överensstämmelse med det Voltaire-anknutna citatet.

Låt mig ta ett exempel på det sistnämnda. Jag har personligen utomordentligt svårt att stå ut med miljöfanatiker, som vill förbjuda och/eller reglera det mesta i syfte att åstadkomma perfekta förhållanden i naturen och andra mänskliga omgivningar. Däremot tolererar jag dessa individer och deras rätt att plädera för sina åsikter.

Ett exempel på den förra typen av (falsk) tolerans är mjäkiga kristna, som inte tvekar att ge avkall på den egna religionen i felriktat världsförbättrarnit. Denna typ av kristna håller gärna tyst med övertygelsen att Jesus Kristus är Guds son i syfte att blidka påstridiga muslimer, vilka hävdar att Jesus endast var en viktig profet.

Men det finns också en tredje typ av tolerans. Den tjänar huvudsakligen som en fjäderbuske för den ”tolerante” att sätta i den imaginära hjälmen som tecken på överlägsenhet: se hitåt, alla, se så tolerant jag är! Denna sorts ”tolerans” har mer med självförhärligande än äkta tolerans att göra.

Den sista, beklagliga varianten av tolerans – som alltid är bemängd med en tydlig sentimentalitet – är den som utmärker den politiskt korrekte. Min erfarenhet är att denna falska tolerans i hög grad är utmärkande för medlemmar i och sympatisörer till Folkpartiet liberalerna.

Det finns knappast några politiskt verksamma som talar lika mycket om tolerans som just detta partis anhängare. Det kan gälla tolerans gentemot homosexuella, ensamma mödrar, invandrare, brottslingar, muslimer, handikappade eller någon annan samhällsgruppering . Huvudsaken är att den aktuella toleransen är politiskt matnyttig och sålunda tjänar den tolererandes syfte: att själv framstå i så förmånlig dager som möjligt.

Vetbästerberg reser sig ur TV-soffan.

Ett typexempel på denna sorts ”toleranta” individer är förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, mannen bakom konceptet ”en generös invandringspolitik”. Det var detta koncept som nästan splittrade regeringen Bildt 1991-94 och beredde vägen för import av tiotusentals immigranter från det krigsdrabbade forna Jugoslavien. Några av frukterna av denna politik skördar vi i dag, när den ena krigsförbrytaren efter den andra avslöjas ha stuckit sig undan i vårt land.

Bengt ”Vetbästerberg” Westerberg visste inte till sig i trasorna när det gällde att tolerera införseln till vårt land av hur många immigranter som helst, men när det gällde att översätta toleransen till vanligt folkvett slog det slint. Ergo reste han sig ur TV-soffan valnatten 1991 när Ny Demokrati-profilerna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson nalkades.

Vetbästerberg kunde vara nog så tolerant när det tjänade hans egna syften. Men när det kom till en tolerans värd namnet – det vill säga att tåla också andra åsikter än de egna – då räckte toleransen och vidsynen inte till.

Falsk tolerans har alltså av för mig oklar anledning blivit ett särmärke för just Folkpartiet. Ett självupplevt exempel gäller en medelålders dam  som är mycket kulturellt och historiskt bevandrad och gärna vill bli beundrad såsom varande tolerant och vidsynt. Men återigen – när toleransen sätts på prov flagnar den av likt dålig fernissa.

Jag satt således för inte så länge sedan och pratade i all förnöjsamhet med nämnda dam om allsköns ämnen när vi råkade komma in på politik. Det framkom då att jag råkade vara sverigedemokrat och till och med chefredaktör för partiets tidning SD-Kuriren medan hon själv var folkpartist.

Den personlighetsförändring  jag då hade det tvivelaktiga nöjet att iaktta fick exemplet Dr. Jekyll och Mr. Hyde att framstå som rena söndagsskolan. Ansiktet frös i en stel grimas och genast började banala propagandafraser strömma över den upplysta damens läppar. Bland annat hade hon fått för sig att SDs devis framför andra var ”Blont hår och gula tänder”, vilken hon för säkerhets skull upprepade ett antal gånger. Jag behöver inte tillägga att damen var totalt oemottaglig för motargument.

Jag har stött på liknande attityder från andra folkpartister; ibland har dessa talat sig varma för tolerans ena sekunden för att nästa brännmärka Sverigedemokraterna utan varje skymt av tolerans. Jag skall i all ärlighets namn tillägga att jag även träffat fullt normala och toleranta folkpartister, vilka faktiskt erkänt mig som mänsklig varelse trots min partitillhörighet.

Francois-Marie Arouet (1694-1778).

Jag är personligen trygg i min politiska övertygelse såväl som allmänna världsuppfattning. Det gör att jag inte har några problem med att fördra människor med en annan utsyn, även om jag kan vara nog så bitsk i mina kommentarer visavi denna.

Om man uppskattar en annan människa ger man naturligtvis blanka fanken i vederbörandes politiska uppfattning. Det är det vetbästerbergarna bland oss inte har begripit. Lika litet som de begripit den sanna innebörden i det ovan av Voltaire tillskrivna citatet.

Siv Jensens ohederliga taktik

Siv Jensen (FrP) slår in öppna dörrar och tänjer på sanningen.

Mitt parti har inget gemensamt med Sverigedemokraterna.

Det hävdar Siv Jensen, ordförande i norska Fremskrittspartiet (Framstegspartiet på nynorsk), på Newsmill den 10 augusti. Som framgår nedan är detta en sanning med modifikation.

Siv Jensen, född 1969, valdes 2006 till ny ordförande i Fremskrittspartiet (FrP) efter mångårige (1978-2006) partiledaren Carl I. Hagen. Partiets ursprung står att finna i ett parti som 1973 bildades av den konservativt-liberale kapitalisten, tidningsutgivaren  och samhällskritikern Anders Lange (1904-74) och som först hette rätt och slätt Anders Langes parti.

Lange och hans parti ville sänka skatter, minska det offentligas inblandning i politik och ekonomi och sätta individen i centrum. Mot den bakgrunden är det helt korrekt att beteckna Anders Langes parti, liksom Fremskrittspartiet, som ett högerparti. Budskapet vann visst gehör i den norska valmanskåren, och i valet 1973 fick partiet 5 procent av rösterna i valet till Stortinget. Den populistiske talaren Lange blev kanske mest känd för uttalandet:

 Jag känner inte längre igen den norska ungdomen, som hellre dricker Coca Cola än gott norskt öl.

Anders Lange grundade Anders Langes parti, föregångaren till FrP.

Anders Langes parti och senare Fremskrittspartiet har ideologiskt klara likheter med den dagsländeliknande svenska partibildningen Ny Demokrati i regi av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson men liknar nog allra mest Fremskridtspartiet i Danmark, vilket grundades av skattejuristen Mogens Glistrup 1972.

I likhet med det norska systerpartiet nådde Glistrups parti parlamentet, Folketinget, 1973. Glistrup väckte viss uppmärksamhet då han menade att det danska försvaret gott kunde ersättas av en telefonsvarare med meddelandet ”Vi ger oss.” På ryska.

Efter ett par kortvariga företrädare valdes Carl I. Hagen 1978 till FrPs nye ordförande, en post som han alltså innehade till 2006 då Siv Jensen med förkrossande röstsiffror tog över. Det var under Hagens tid som FrP förvandlades från ett marginellt parti med få platser i Stortinget till att bli ett av Norges största partier med inflytande över regeringspolitiken. På så sätt utgör det norska partiet, vare sig det vill det eller inte, en förebild för SD.

Siv Jensen har kört på i samma stil som företrädaren Hagen med skattesänkarpolitik, ekonomisk liberalism och invandringskritik. Mot sin vilja brukar FrP i media framställas som ”populistiskt” och inrangeras bland Sverigedemokraterna , Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.

Det är detta sällskap Siv Jensen nu alltså, i svallvågorna efter terrordåden i Oslo den 22 juli, betackar sig för. Hon är av fullt förståeliga skäl besvärad av att massmördaren, en  rikemansson som kommer från en diplomatfamilj, faktiskt var medlem i Fremskrittspartiet 1999-2006:

Jag har väldigt svårt att förstå varför Anders Behring Breivik gick med i mitt parti men desto lättare att förstå varför han lämnade det.

Så kommer Siv Jensen till de skäl som i hennes tycke särskiljer FrP från nämnda nordiska partier och skriver:

Vi menar att Norge fortsatt skall vara ett land med dörrar som både kan öppnas och stängas, och inte bara stängas. Därtill menar vi att islam på samma sätt som de andra världsreligionerna har en plats i det norska samhället. Och låt det då bli sagt en gång för alla: det är skillnad på islam och den politiskt radikala islamismen.

Jaha. Men detta är ju exakt den officiella linje som också Sverigedemokraterna och, föreställer jag mig,  även Dansk Folkeparti och Sannfinländarna bekänner sig till. Inget seriöst parti parti är väl så verklighetsfrämmande att det förespråkar hermetiskt tillslutna gränser.

Historien visar entydigt att människor från andra länder gjort betydande insatser i det svenska samhället, exempelvis inom bergshantering, näringsliv, handel, industri och inte minst det militära. I dag kan det säkert behövas specialistkompetens inom vissa områden som behöver hämtas utifrån, för att nämna ett exempel. Inte heller önskar Sverigedemokraterna stänga dörren för verkligt hjälpbehövande människor enligt de normer som redovisas i FNs flyktingkonventioner, låt vara att partiet så långt det är möjligt vill hjälpa utsatta människor i dessas närområden.

Mogens Glistrup ville ersätta det danska försvaret med en telefonsvarare.

Inte heller när det gäller islam har SD något att invända mot Jensens resonemang. Den extrema terrorbenägna islamismen är inte samma sak som islam i allmänhet, och självfallet inryms den muhammedanska religionen i den religionsfrihet som finns inskriven i den svenska grundlagen. Vad man däremot har anledning protestera mot är när exempelvis Saudiarabien försöker sprida sin extrema variant av islam – wahhabismen – genom sponsoring av moskéer i Sverige.

Eller när muslimska trosbekännare ställer orimliga krav på undervisning och mat i svenska skolor. SD avvisar mångkulturen och hävdar att svensk kultur och svenska värderingar skall vara normgivande i Sverige, en inte helt orimlig uppfattning som jag faktiskt tror Siv Jensen delar vad gäller norska förhållanden.

I egenskap av regelbunden läsare av FrPs tidning Fremskritt vet jag att partiets kritik av massinvandringen till Norge inte på något sätt står SDs synsätt efter. Tvärtom har tidningen i visa fall fört fram en immigrationskritik som visserligen varit riktig i sak men så radikal till formen, att jag nog tänkt till både en och två gånger innan jag godkänt den för publicering i den svenska motsvarigheten SD-Kuriren. I Fremskritt har till exempel såväl kraftigt som återkommande invandrares överrepresentation i våldtäktsstatistiken påtalats, liksom de betydande problem särskilt invandrare från Somalia skapar i det norska samhället.

Somaliska män i Norge har, har Fremskritt således framhållit, visat sig betydligt mer benägna att tugga det narkotiska medlet kat och leva på bidrag än att vilja arbeta och anpassa sig efter norska förhållanden.

Om tidningens ytterst negativa bild av den somaliska invandrargruppen i Norge är med sanningen överenstämmande eller ej har jag från min svenska horisont inte tillräckliga förutsättningar att bedöma, men så mycket står klart att just invandrande somalier kommer från primitivare förhållanden och har lägre utbildningsnivå än de flesta andra invandrarkontingenter. Vilket givetvis inte är så konstigt med tanke på det laglösa samhälle dagens Somalia utgör.

Fremskritt – fränt invandringskritisk.

Siv Jensen far alltså med osanning när hon påstår att FrP inte har något som helst gemensamt med Sverigedemokraterna. FrPs kritik av norsk immigrationspolitik har, som framhållits ovan, varit minst lika frän som någonsin SDs  kritik av förhållanden i Sverige. Däremot har hon rätt i att FrP och SD rent ideologiskt inte delar plattform: Medan FrP i allt väsentligt är ett  högerliberalt parti  har SD en konservativ grundinställning och bör rätteligen betecknas som ett mittenparti, detta därför att dess partiprogram innehåller såväl höger- som vänsterelement.

Så varför ägnar sig Siv Jensen åt att slå in öppna dörrar respektive tänja på sanningen? Det vet hon naturligtvis bäst själv, men det är väl ingen vild gissning att hon använder  SD och dess nordiska systerpartier i kosmetiskt syfte för att hennes eget parti i Breivik-terrorns kölvatten skall framstå som så välkammat mainstream som möjligt. Då är sanningen inget självändamål.

Jag kan i och för sig förstå den taktiken – men särskilt rolig eller hederlig är den inte. Och på tal om olikheter: den största olikheten mellan FrP och SD i sammanhanget är ju att det var FrP massmördaren var medlem i – inte SD!