Prins Charles i aningslöst stöd till ”palestinierna”

Prins Charles och Mahmoud Abbas möttes i Betlehem.

Betlehem ses av tradition som platsen för Jesu födelse. Det är också en nutida stad belägen i Judéen cirka en mil söder om Jerusalem. När the Prince of Wales, Storbritanniens tronföljare prins Charles, nyligen besökte platsen och höll ett tal betecknades detta av brittiska Sky News som ”the biggest show of support ever” till förmån för de så kallade palestinierna av en medlem av den brittiska kungafamiljen. https://www.timesofisrael.com/prince-charles-in-bethlehem-it-breaks-my-heart-to-see-palestinian-suffering/

”It breaks my heart therefore that we should continue to see so much suffering and division”, sade Charles. ”No one arriving in Bethlehem today could miss the signs of continuing hardship, and the situation you face.” Prinsen av Wales framförde sitt tal vid Casa Nova, ett franciskanskt pilgrimshus nära Födelsekyrkan.

Charles fortsatte, välmenade men aningslöst: ”And I can only join you, and all communities, in your prayers for a just and lasting peace. We must pursue this cause with faith and determination, striving to heal the wounds which have caused such pain. It is my dearest wish that the future will bring freedom, justice and equality to all Palestinians, enabling you to thrive and to prosper.”

Efter detta tårdrypande tal träffade den 71-årige prinsen av Wales den Palestinska myndighetens (PA) ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen), 84, som påstod sig vara tacksam över att Storbritannien inte hade accepterat USAs president Donalds Trump fredsplan för Israel och ”Palestina.” I verkligheten hade Storbritannien över huvud taget inte tagit ställning till planen under det att Abbas och PA hade avfärdat den redan innan de tagit del av den.

Födelsekyrkan i Betlehem.

Om Charles hade läst på om Abbas före sitt besök i de av PA kontrollerade territorierna hade han funnit att den senare minst av allt visat sig vara någon fredens man. Det sägs att palestinaaraberna aldrig missar en möjlighet att missa en möjlighet, ett omdöme som gäller såväl Abbas som hans företrädare Yassir Arafat. Oavsett vilka avtal som ingåtts med Israel har dessa brutits förr eller senare. Något som bottnar i den Palestinska myndighetens och Hamas allt överskuggande vilja att utplåna den judiska staten Israel, inte sluta fred med den.

Den Palestinska myndigheten, som lägger ner sex gånger så mycket pengar på understöd till terrorister och deras familjer som på välfärd till den egna befolkningen och hjärntvättar denna från tidiga barnsben att bli militanta judehatare, torde vara den enda entitet i hela världen som betraktar landsmän som deltar i fredskonferenser som förrädare. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/07/03/nar-det-ar-forraderi-att-delta-i-en-fredskonferens/

Ingen blev mot denna bakgrund det minsta förvånad att Mahmoud Abbas redan innan Trumps fredsplan presenterats for ut i otidigheter mot den amerikanske presidenten och kallade denne för ”a dog and the son of a dog” samt hävdade att fredsplanen var en ”konspiration”. Vidare: ”I do not have much longer to live and will not go down as a traitor. It´s either dying like martyrs or flying the Palestinian flag on the walls of Jerusalem.” https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Abbas-Trump-is-a-dog-and-son-of-a-dog-I-wont-become-a-traitor-615572

Det är alltså denne man prins Charles hade den usla smaken att träffa under sitt besök i de ”palestinska” territorierna och Israel. Besöket omfattade även ett möte med Israels president Reuven Rivlin samt en visit vid förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem och möten med överlevare från Förintelsen, som skördade omkring sex miljoner judars liv.

Prinsen av Wales och Israels president Reuven Rivlin.

Donald Trump uttryckte sig, trots att Abbas kallat honom ”hund och son till en hund”, inför presentationen av den plan som kallats ”the deal of the century” med försiktig optimism och trodde att det till slut skulle gå att få palestinaaraberna med på noterna.  Trots allt ingick i planen att göra en del av östra Jerusalem till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning.

Jag vet inte om han själv trodde på detta – nu kan Trump i alla fall säga att han och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gjort vad de kunnat. https://www.jpost.com/Opinion/Trumps-peace-plan-is-a-realistic-vision-615573

 

 

Påven propagerar: jämför Josef och Maria med massinvandringen

Påven drar Josef, Maria och Jesus-kortet för att försvara massinvandringen till Europa.

Kan man jämföra Josefs och Marias upplevelser i samband med Jesu födelse med dagens flyktingars och/eller migranters situation? Det hävdade påven Franciskus i sin predikan vid midnattsmässan i Peterskyrkan i Rom julaftonen och det brukar även svenska präster rutinmässigt påstå i syfte att försvara massinvandringen. Jämförelsen haltar dock betänkligt. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/12/25/paven-jamforde-flyktingar-med-josef-och-maria

I Lukasevangeliets andra kapitel läser vi om hur Josef och hans havande hustru Maria färdades från sin hemort Nasaret i Galileen till Betlehem i Judéen för att låta skattskriva sig i enlighet med den romerske kejsaren Augustus påbud. Jag lämnar i det här sammanhanget därhän att Augustus skattskrivning – som för övrigt inte omfattade ”hela världen” (som anges i evangelietexten, det vill säga Romarriket) utan var regional – inte ägde rum förrän år 6 eller 7 efter Kristi födelse. http://blog.svd.se/historia/2014/08/30/kejsar-augustus-skattskrivning/

Då det enligt Lukas inte fanns rum för dem i härbärget i Betlehem tvingades de hysa in sig i ett stall, där Jesusbarnet alltså föddes och efter födelsen lades i en krubba – alltså en sorts foderställning för djur. Efter födelsen uppvaktades den lille Jesus enligt Matteusevangeliet med dyrbara gåvor av tre ”vise män”, astrologer (så kallade mager) som troligen kom från Persien förutsatt att de alls funnits.

Maria tvingades föda Jesusbarnet i ett stall. Foto: Tommy Hansson

Matteus fortsätter med att redogöra för hur en ängel visar sig för Josef i en dröm och förkunnar:

Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det. (Matteus 2:13-14, 1917 års bibelöversättning).

Enligt den bibliska berättelsen hade konung Herodes den store av de tre magerna fått veta att dem judiske Messias, som Herodes uppfattade som en konkurrerande konung, skulle födas i Betlehem varför han skall ha beordrat att samtliga nyfödda gossebarn i Betlehem skulle bringas om livet. Historiker menar att det kan ha rört sig om mellan fem och 20 barn.

Dock finns inga andra historiska källor som bekräftar kung Herodes barnamord. Herodes den store, som var lydfurste under den romerske kejsaren, var i och för sig en maktfullkomlig och misstänksam härskare som till och med lät mörda medlemmar av sin egen familj (exempelvis hustrun Mariamne); han skulle säkert inte ha haft några problem att beordra mord på en handfull nyfödda pojkar i Betlehem om detta hade passat hans syften. https://sv.wikipedia.org/wiki/Herodes_den_store

En illustration som framställer hur Herodes den store avrättar sin hustru Mariamne.

Herodes lät för övrigt genomföra en omfattande renovering av det heliga judiska templet i Jerusalem och anlägga staden Caesarea Maritima vid medelhavskusten. Herodes den store skall inte förväxlas med sina söner, tetrarkerna Herodes Antipas, Herodes Filippos och Herodes Archelaos. Det var den förstnämnde av dessa som lät avrätta Johannes döparen.

När Herodes den store avlidit – vilket antas ha skett i höjd med påsken år 4 före Kristi födelse – får Josef av ängeln veta, att det nu är fritt fram för den lilla familjen att återvända till sitt hem i Nasaret. I Lukas evangelium berättas om hur det nyfödda barnet får namnet Jesus (Yeshua) och enligt judisk sed omskärs vid åtta dagars ålder. När barnets och moderns ”reningsdagar” var till ända förde föräldrarna till Jerusalem för att frambäras i templet. http://opusdei.se/sv-se/article/marias-liv-viii-jesu-frambarande-i-templet/

När detta var klart återvände de till Nasaret i Galileen. Om Jesus läser vi: ”Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom.” Evangelisten Lukas nämner ingenting om de tre vise männen, barnamorden eller den påstådda flykten till Egypten. https://www.jw.org/sv/publikationer/b%C3%B6cker/jesus/tiden-innan-jesus-tj%C3%A4nst/familjen-flyr-till-egypten/

En ikonversion av flykten till Egypten.

Som framgår av ovan föreligger en klar diskrepans mellan Matteus och Lukas evangeliers respektive skildringar av omständigheterna kring Jesu födelse. Om det som står i Matteus är sant så stämmer detta inte tidsmässigt överens med tidpunkten för Herodes död och den heliga familjens återvändande till Galileen och frambärandet i templet i Jerusalem. Nu menar en del kristet troende att det finns adekvata förklaringar till detta. Bedöm själva om detta stämmer: http://www.gluefox.com/krist/problem/mattluk.shtm

Nu åter till frågan om det är lämpligt att jämföra Josefs, Marias och Jesu öden och äventyr i samband med resorna till Betlehem i Judéen och Egypten. Jag svarar ett bestämt nej på den frågan.

Den heliga familjen lämnade sitt hem av praktiska skäl: skattskrivning och flykt undan Herodes. De hade inte för avsikt att stanna  för gott och leva på bidrag eller ens arbeta på främmande ort. Inte heller anlitade de människosmugglare som många av dagens så kallade flyktingar alternativt bidragsinvandrare.

Josef och Maria demonstrerade inte mot myndigheterna.

Inte heller demonstrerade de mot myndigheterna eller tog sig först igenom en rad länder för att nå slutmålet i Tyskland eller Sverige. Jag känner mig också rätt säker på att de inte deltog i några terroraktioner eller massvåldtäkter. Nej, de återvände så skyndsamt som möjligt till sitt hem för att göra rätt för sig där.

Påven Franciskus och ett ospecificerat antal präster gör sig därför enligt min mening  skyldiga till en sentimental och ganska billig retorik när de använder Josef, Maria och Jesus i syfte att försvara den pågående massinvandring som hotar förvandla våra västerländska samhällen till islamiserade ghetton. De borde sannerligen veta bättre.

 

 

Jihadismen och den reellt existerande ondskan

 Maaz al-Kassabeh i bön sekunder innan han uppslukas av lågorna.

Eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. (2 Petrusbrevet 5:8)

http://video.foxnews.com/v/4030583977001/warning-extremely-graphic-video-isis-burns-hostage-alive/?#sp=show-clips

Länken ovan går till ett nyhetsprogram från den islamistiska terroriströrelsen Islamska staten (IS) som innehåller det utstuderat grymma mordet på den tillfångatagne jordanske stridspiloten Maaz al-Kassabeh. Mordscenerna förekommer i slutet av den 22:24 minuter långa filmen som ses på egen risk – scenerna är MYCKET starka och upprörande.

Efter att ha indränkts med lättantändlig vätska och placerats i en bur iförd orange fångmundering efter amerikansk modell, bränns piloten levande till döds under ackompanjemang av spöklik arabisk mässande sång och till åskådarnas ljudliga bifall. Efter dådet fylls buren med sten och jämnas med marken med hjälp av en bulldozer.

Maaz al-Kassabeh tillfångatogs den 24 december sedan hans plan efter tekniskt fel störtat i norra Syrien. IS försökte först få honom utväxlad mot den fångna kvinnliga terroristen Saijda al-Rishawi, även kallad ”terroristänkan”, vilken sedan 2005 som dödsdömd suttit inspärrad i jordanskt fängelse efter ett misslyckat självmordsmördarattentat.

 ”Terroristänkan” Maijida al-Rishawi – hängd i Jordanien.

Sedan utväxlingen misslyckats avlivades al-Kassabeh på ovanstående ofattbart grymma sätt. Vissa uppgifter gör gällande att han dödades redan innan förhandlingarna om fångutväxlingen kommit igång på allvar.

Det hashemitiska kungadömet Jordanien, som sannolikt är det arabland som har bäst förbindelser med Israel, tövade inte med att utkräva hämnd. Morgonen efter det att filmen visats hängdes Saijda al-Rishawi och en manlig terroristkollega. Parallellt därmed genomförde jordanskt stridsflyg attacker mot IS-ställningar.

En stor del av den jordanska opinionen tycker att detta är alldeles otillräckligt och kräver nu att Islamska staten skall förintas:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20262353.ab

När jag erfar ohyggliga nidingsdåd av ovannämnda slag kommer jag osökt att tänka på aposteln Petri ord i 2 Petrusbrevet enligt bibelcitatet överst i denna bloggtext: om Satan, eller djävulen, som går omkring som rytande lejon på jorden utan förmåga att dölja sin verkliga natur.

Ondskan är inte ett resultat av bristande kunskap eller utbildning, som en del tror. Ondskan är en reellt existerande, satanisk  kraft som i vår tid tycks ha övertagit den radikala grenen av islam och använder denna för egna syften i sin kamp mot Gud och det goda.

 Hamasbödlar leder bort en Gaza-bo att avrättas för påstått samröre med Israel.

Även i etablerade muhammedanska stater av typ Saudiarabien, som vår statsminister vägrat benämna diktatur, Iran och på palestinaarabiska områden utmäts rutinmässigt drakoniska straff såsom halshuggningar, hängningar och stenande till döds för bland annat homosexualitet, äktenskapsbrott, narkotikabrott och förolämpande av Allah. Mellan Hamas i Gaza och IS råder endast skillnader av den typ som finns mellan grader i helvetet.

Ett annat aktuellt uttryck för den förefintliga ondskan är Islamska statens hämningslösa utnyttjande av barn. En ny FN-rapport, producerad av 18 oberoende experter, slår fast att IS har torterat, korsfäst, halshuggit och begravt barn levande. Därvid har ofta andra barn använts som exekutörer av dessa för oss helt obegripliga grymheter.

Förståndshandikappde barn används regelmässigt som självmordsmördare utan att förstå vad de gör, medan andra barn sålts som sexslavar på marknader. Mer här:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/fn-barn-korsfasts-och-begravs-levande

En islamistisk terrorgruppering som på många sätt, både ideologiskt och metodiskt, liknar IS är Boko Haram (BH) i Nigeria vilken nu försöker sprida sitt människo- och gudsfientliga budskap till omkringliggande länder. Nyligen skall BH dock och dessbättre ha slagits tillbaka i Niger.

Ungefär samtidigt som al-Qaida-terrorister massakrerade tolv medlemmar av satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris, angrep och utplånade Boko Haram ett flertal byar i Nigeria och mördade enligt uppgifter från Amnesty International uppemot 2000 personer. Även BH använder sig av förståndshandikappade eller hjärntvättade barn som självmordsmördare och säljer barn som sexslavar.

Läs gärna denna av Amnesty nyproducerade sammanfattning av Boko Harams uppbyggnad och verksamhet:

http://www.amnesty.org/en/news/boko-haram-glance-2015-01-29

 Bernard-Henri Lévy: ”Jihadismen är en form av islam.”

En av mina gamla favoriter bland skarpsynta kritiker av kommunism och socialism, den i Algeriet 1948 födde franske filosofen Bernard-Henri Lévy, kommenterar i en DN-intervju dagens datum (7 februari 2015) jihadismens förhållande till islams huvudfåra. Han gör det bland annat på följande insiktsfulla sätt:

Det är många i dag som hävdar att detta /terrorangreppet mot Charlie Hebdo i Paris, bloggarens an märkning/ inte hade med islam att göra. Men jag hävdar motsatsen: jihadismen är en form av islam…I dag finns det bara en civilisationers kamp; det är den som pågår inom islam mellan två former av jihadism. Likväl måste icke-muslimer mer än någonson visa att muslimer är deras bröder.

Läs hela intervjun här:

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/filosofen-rads-inte-storpolitiken/

Även om således Lévy hävdar att  jihadismen/islamismen är en form av islam, drar han inte alla muslimer över en kam. Islam är inte uteslutande en ideologi utan även ett sätt att leva: majoriteten muslimer världen över lever ett stillsamt trosliv omfattande dagliga böner, moskébesök och firande av traditionella högtidsdagar.

Problemet är att det är minoriteten, de våldsbenägna jihadisterna, som för ögonblicket är den muhammedanska religionens mest vitala inriktning som håller de normaltroende i ett järngrepp med hot om våld, död och pina.

Bernard-Henri Lévi, förmodligen en av världens vackraste karlar ännu vid 66 års ålder, såg och hörde jag vid en bokpresentation i Akademibokhandeln i Stockholm hösten 1978. Då satt han, närmast som en parodi på en fransk intellektuell, på ett bord och kedjerökte Gauloises och askade på golvet. Han var en av de tänkare som i Kalla krigets slutfas verksammast bidrog till kommunismens fall som globalt hot mot freden och friheten. Det gläder mig att han alltjämt håller stilen. Förhoppningsvis har han gått över till att använda askkopp (om han fortfarande röker).

I Sverige har kyrka och politik törnat in i en andlig och intellektuell sömn som effektivt avskärmar dem från verkligheten. Det gör det möjligt för en Mona Sahlin och en Anna Kinberg Batra att tala om halshuggande och våldtagande IS-terrorister som ”offer”, vilka kan komma på rätt spår genom att få tillgång till arbeten och terapeutiska insatser och för Stefan Löfven att till Sverige inbjuda Fatah-ledaren Mahmoud Abbas, en förhärdad förintelseförnekare och terroranhängare som vill se ett judefritt ”Palestina”.

Svenska kyrkan å sin sida lägger ner allt internationellt krut på att i olika tonarter brännmärka den judiska staten Israel i stället för att solidarisera sig med de kristna trosfränder som förföljs obarmhärtigt av IS, Boko Haram och andra jihadister i Mellanöstern och Afrika.

 Mitri Rehab: antisemitisk rasist som inbjudits till Uppsala domkyrka för att torgföra sitt hat mot Israel.

Nu till helgen har man till en teologisk samling i Uppsala inbjudit bland andra den antisemitiske kristne prästen Mitri Raheb från Betlehem i syfte att ytterligare kasta dynga på Israel. Den öppet rasistiske Raheb hävdar att dagens palestinaaraber, till skillnad från moderna judar, har en DNA-gemenskap med de bibliska lärofäderna. Över detta hatspektakel basar, minst av allt oväntat, vår tyskfödda ärkebiskop Antje Jackelén.

Prästerna Annika Borg och Johanna Andersson har skrivit följande debattartikel i DN i ämnet:

http://www.dn.se/debatt/svenska-kyrkan-talar-med-kluven-tunga-om-judar/

Jag inledde denna text med ett bibelcitat och jag avslutar med ett annat och mer hoppfullt sådant. Gud skapade världen och universum av kärlek, vilken alltså är grunden till varje form av sanning. Hat och omänsklighet är inte bara uttryck för ondska utan också för lögn. Kärlek och sanning är förutbestämda att en dag segra över hat och lögn.

Och, med Jesu ord:

  Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. (Markusevangeliet 13:13)

 

 

Påven Franciskus: ”Inuti varje kristen finns en jude”

 Påven Franciskus togs emot på Ben Gurion-flygplatsen av Israels president Shimon Peres (till vänster) och premiärminister Binyamin Netanyahu.

Den 24-26 maj besökte påven Franciskus Israel (Det heliga landet) och hade ett ganska späckat program. Följande rapport kommer från The Washington Post:

http://www.washingtonpost.com/world/pope-francis-balances-time-with-israelis-and-palestinians-during-visit-to-holy-land/2014/05/26/c39b126c-e4d5-11e3-afc6-a1dd9407abcf_story.html

Efter att ha förargat sina israeliska värdar genom att bedja vid den nedklottrade säkerhetsbarriären i Betlehem på Västbanken, avlade påven på inrådan av Israels premiärminister Binyamin Netanyahu även ett besök vid ett monument över terrorns offer på Herzlberget i Jerusalem.  Här förklarade Netanyahu  för påven att barriären byggts för att skydda Israels medborgare från självmordsmördarbombare. Ett möte med den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, stod också på påvens program.

Vid Yad Vashem, Israels officiella centrum till minne av Förintelsen, sammanträffade han med en grupp förintelseöverlevare.

 Påven ber vid monumentet över terrorns offer på Herzlberget under överinseende av Peres och Netanyahu.

I Jerusalem träffade den 77-årige påven, som tidigare var ärkebiskop i Buenos Aires, bland andra Jerusalems stormufti vid Klippmoskén på Tempelberget. Han begav sig därefter till Västra tempelmuren för att bedja. Muren, även benämnd Klagomuren, är judendomens heligaste plats och det enda som återstår av det så kallade Serubbabels tempel som Nya testamentet berättar om att Jesus besökte.

Att den nuvarande innehavaren av Petri stol är väl medveten om kristendomens judiska rötter framgår av en intervju han gav den spanska dagstidningen La Vanguardia den 13 juni. Här menade den romersk-katolska kyrkans överhuvud bland annat att ”Inuti varje kristen finns en jude”. Han fastslog även att förintelseförnekelse är ”galenskap”.

Mer om intervjun via denna länk:

http://www.religionnews.com/2014/06/13/pope-francis-inside-every-christian-jew/

Jag anser att en interreligiös dialog måste utforska kristendomens judiska rötter och judendomens kristna blomning. Jag inser att det är en utmaning, en het potatis, men det är möjligt att leva som bröder.

 Påven vid den israeliska säkerhetsbarriären i Betlehem.

Franciskus anmärkningar om förhållandet mellan kristna och judar har uppfattats som mer långtgående än det ställningstagande som den helgonförklarade påven Sankt Johannes Paulus II svarade för 1986, då han som förste påve besökte huvudsynagogan i Rom och klargjorde att judarna är den kristna trons ”äldre bröder”.

Franciskus passade också på att försvara den under Andra världskriget verksamme påven Pius XII, vilken kritiserats för att ha varit alltför undfallande gentemot nationalsocialismen. Det är ett väl utforskat faktum att katolska kyrkan hjälpte ett stort antal ledande nazister att fly till Latinamerika, men sant är också att påven bidrog till att gömma judar i kloster i Rom och andra italienska städer samt i sitt sommarresidens Castel Gandolfo.

På frågan hur han skulle vilja bli ihågkommen av historien svarade påven Franciskus I så här:

Jag har inte tänkt på det, men jag gillar när någon minns någon och säger: ”Han var en bra kille, han gjorde vad han kunde. Han var inte så illa.” Det räcker för mig.

Den som vill ta del av hela påveintervjun på engelska kan göra det här:

http://www.religionnews.com/2014/06/13/pope-francis-inside-every-christian-jew/

 Den kristna religionens grundare, Jesus från Nasaret, var troende jude och kom enligt egen utsago inte för att upphäva utan för att fullborda ”lagen och skrifterna”..

 

 

God jul 2013, kära läsare!

 Kirsty McColl och Shane MacGowan.

http://www.youtube.com/watch?v=j9jbdgZidu8

Jag vill med detta inlägg, så här dan före dopparedan, passa på att önska alla mina läsare en riktigt god jul. Jag gör det med den finaste profana jullåt jag vet, ”Fairytale of New York”, och då med Shane MacGowans/Kirsty McColls och The Pogues officiella videoversion där även Matt Dillon gör ett inhopp som polisman. Länk ovan!

Bättre än så kan det rimligen inte bli!

Jag tänker inte plåga er med bekännelser eller funderingar kring mitt icke-existerande kärleksliv eller mitt havererade försök att sluta röka den här gången, utan endast torgföra några andra personliga likaväl som allmänna iakttagelser till vad nytta och glädje det nu hava kan.

Ikväll tänkte jag slå in de inte särskilt märkvärdiga julklappar jag inhandlat respektive haft liggande hemma. De kommer att utdelas till sina mottagare vid morgondagens familjemiddag i mina svärföräldrars hus, vilket står i begrepp att övertas av min yngre svägerska och hennes man. Tidigare brukade mina föräldrar, svärföräldrar, hustru, barn, svägerskor och ibland också andra släktmedlemmar vara med.

Ingen i den äldre generationen och inte heller min hustru finns nu emellertid längre bland oss, så det blir jag, mina barn Sebastian och Isabella (med pojkvän) samt svägerskor (varav en med man) som får äta smaklig julspis och öppna julklapparna. Förmodar att några vill se Kalla Ankas traditionella – och alltmer politiskt korrekta – julaftonsfilm, själv tror jag dock jag avstår.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag är väldigt tacksam för min lilla familj!

Jag tycker i princip mycket bra om julen med dess blandning av kristna och hedniska sedvänjor och bruk. Det är en tid när de flesta anstränger sig för att vara glada och givmilda, och när det ligger en speciell atmosfär av glädje och förväntan i luften. Jag börjar nu komma upp i den ålder då man inte vet om den här julen måhända blir den sista man upplever, men det är ingenting som grumlar den totala upplevelsen för min del.

Någon flitig kyrkobesökare, ehuru troende, är jag inte men jag försöker ändå minnas att julen i vårt land sedan kanske tusen år tillbaka firas till minne av vår frälsare Jesu Kristi födelse i Betlehem. Låt vara då att han inte föddes just vid den här tiden samt att det inte ens är säkert att födelseplatsen var just Betlehem på den nuvarande så kallade Västbanken, som jag för övrigt besökte 2005.

Messias ankomst medförde att den här världen aldrig mer blev sig lik i moraliskt hänseende. Jesus, eller Yeshua som den hebreiska namnformen är, införde ett nytt kärleksbudskap: i stället för att hata skulle vi älska våra fiender och vi skulle aldrig tillfoga våra medmänniskor något vi inte själva ville uppleva. Hur enkelt det låter och hur svårt det är att tillämpa!

 Jesu födelse.

Efter julafton följer en vecka fram till nyårsafton, men så långt skall jag inte ta er nu. Jag kommer att ägna den kommande veckan  åt en del skrivarbete och familjeplikter men också åt att i frid och ro tänka över det år som varit för att, om möjligt, dra lärdom därav så att inte de svunna misstagen upprepar sig. Det kommande året är dessutom, som alla vet, ett valår med allt vad det innebär.

Nog därav för tillfället. Nu hoppas jag ni, kära läsare, får njuta av julen. Jag återkommer snart på denna plats med både i mitt tycke viktiga och mer lättsamma alster inklusive bilder och låtlänkar.

God jul på er – gäller både kristna som hedningar!

Tamar: ett unikt kvinnoöde i Bibeln

https://soundcloud.com/dan-fefferman/tamar

Ovan länkar jag till en sång om den bibliska kvinnan Tamar, framförd av Dan Fefferman. Tamar räknas som nästan alla judars moder men tillhör knappast Bibelns mest kända kvinnoöden. Ändå finns hon med i Jesu släktberättelse i Matteusevangeliets inledning: ”…Judas, Peres och Sera (deras mor hette Tamar)…”

Juda förförs av en till sköka utklädd Tamar. Holländsk målning i Rembrandtskolan.

Hennes öde är unikt gripande. Vi läser i Första Mosebok 38:1-11 följande:

Vid den tiden lämnade Juda hemmet och flyttade till Adullam. Han bodde hos en man som hette Hira. Där träffade han en kananeisk flicka , som han gifte sig med. Hon var Suas dotter.  De bosatte sig i Kesib och fick tre söner. Den förstfödde fick namnet Er. De andra gav modern namnen Onan och Sela.
   När den äldste sonen Er vuxit upp, ordnade Juda en hustru åt honom som hette Tamar. Men Er var en ogudaktig man, och därför dödade Herren honom.
   Då sa Juda till Ers bror Onan: ”Du måste gifta dig med din svägerska Tamar som vår lag kräver när hennes man, din bror, har dött, så att hennes söner genom dig blir din brors arvingar.
   Men Onan ville inte ha ett barn som inte kunde räknas som hans eget. Han gifte sig med henne men såg noga till att hans säd spilldes på marken varje gång han låg med henne, för att undvika att hon skulle få barn som skulle räknas som broderns. I Herrens ögon var detta ett oförsvarligt handlande. Därför dödade Herren även honom. Då rådde Juda sin svärdotter Tamar att inte gifta sig omedelbart igen  utan i stället återvända  till sitt barndomshem och sina föräldrar och förbli änka, tills Judas yngste son Sela blivit gammal nog att gifta sig. Men egentligen ville han inte att Sela skulle göra detta, av fruktan för att Gud skulle döda honom också, precis som  han hade dödat de båda andra sönerna. Tamar gjorde som han sagt och flyttade hem till sina föräldrar.

Tecknad skildring av Onans i Guds ögon svåra synd. Ordet onani, självtillfredsställelse, kommer av namnet Onan.

Så småningom dog Judas hustru. När sorgeperioden hunnit till ända gick Juda och adullamiten Hira till Timna för att övervaka fårklippningen. Tamar fick reda på detta och tänkte ut en listig plan: hon lade av sina änkekläder och fäste en slöja runt huvudet. Tamar hade nämligen vid det laget kommit till insikt om, att hennes svärfar ingalunda hade för avsikt att ge henne till den yngste sonen Sela. Hon fattade posto vid infarten till en by som hette Enaim på vägen till Timna och poserade som prostituerad.

Juda stannade och nappade på betet. Som betalning för den sexuella tjänsten skulle han skicka en ung get från sin hjord, och som pant tills detta skett tilltvingade sig Tamar Judas signetring och vandringsstav. Tamar blev gravid efter samlaget med Juda och klädde sig åter i sin änkedress. När Juda skulle skicka den utlovade unga geten till den sköka vars tjänster han anlitat, blev han snart varse att det egentligen aldrig funnits någon sköka. Han hade blivit grundlurad och lät vem som än fått ringen och staven behålla dessa, eftersom han inte ville bli utskrattad.

Tre månader senare nåddes Juda av beskedet, att hans svärdotter Tamar var med barn utanför äktenskapet, troligen som en följd av prostitution, vilket var ett brott belagt med dödsstraff. ”För ut henne och bränn henne!” beordrade Juda (1 Mosebok 38:24):

Men då de förde ut henne för att döda henne, skickade hon detta budskap till sin svärfar: ”Mannen som äger denna signetring och vandringsstav är far till mitt barn. Känner du igen dem?”

Juda tvingades då vidgå vad han gjort och erkänna sitt faderskap. Han gifte sig dock inte med Tamar. Tamar födde sedan tvillingpojkar. Barmorskan band ett scharlakansrött band kring ena handleden på den pojke som visade sig först, men denne föredrog att vända tillbaka in i moderlivet. I stället kom hans bror fram först och fick därför namnet Peres med betydelsen ”bryter fram”. Pojken med det röda bandet kring handleden fick heta Sera.

Tamar må ha varit en slug, beräknande intrigmakerska, men faktum är att hon genom att förföra Juda och skaffa barn med honom säkrade Judas stams släktlinje i rakt nedstigande led från stamfadern Juda. Sålunda kommer det sig också att hon kan anses vara det judiska folkets urmoder. Icke nog därmed. Hon säkrade också den släktlinje som gjorde att Jesus kunde födas i Betlehem långt senare.

Tamar gjorde det möjligt för den släktlinje som födde Jesus att leva vidare.

Exemplet Tamar visar, att Gud kan använda sig både av osannolika människor och osannolika handlingar i sin aldrig upphörande plan för människosläktets räddning. Vad det däremot inte visar är att man kan leva hur som haver och ändå påräkna gudomlig förlåtelse. Hennes instinkter tjänade ett mycket bestämt syfte.  Jag vet, lika litet som någon annan, om Tamar verkligen var inspirerad av Gud när hon förförde Juda eller om hennes syften var helt igenom egennyttiga.

Det viktiga är emellertid att Gud kunde använda Tamar som sitt redskap, och hennes handlande blev, som sagt, av avgörande betydelse för den gudomliga frälsningsplanen. Därför bör vi aldrig glömma hennes insatser utan hylla henne som den hjältinna hon var, precis som min webbvän Dan Fefferman gör i sången överst i den här texten!

Gud, Jesus och monoteismen

 Profeten Joseph Smith.

När jag åkte buss 753 hem från Södertälje centrum i går kunde jag inte undgå att höra ett samtal som utspann sig mellan två missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (mormonerna) och en ortodoxt troende man med sina rötter i Mellanöstern.

Samtalet bestod i att de båda unga männen – som talade engelska med en omisskännlig amerikansk accent – informerade om sin kyrka medan mannen infogade frågor på lämpliga ställen. De berättade om mormonprofeten Joseph Smith (1805-44) och hävdade att det i dag finns tolv profeter vilka alla kommunicerar med Jesus Kristus. Så mycket mer hann jag inte uppfatta av kommunikationen innan det var dags för mig att kliva av bussen.

Jag har  i olika sammanhang många gånger stött på mormonmissionärer. Jag bekänner mig inte till deras tro men har inte kunnat undgå att beröras positivt av missionärernas alltid trevliga uppträdande och så att säga äppelkindade trosnit. Det skänker mig en känsla av hopp för mänskligheten att unga män – jag vet inte om det finns kvinnliga mormonmissionärer – lämnar sina ombonade hem för att resa ut i världen och berätta för andra människor och folk om sin tro.

Uppenbarligen har Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga kört en missionsdrive i samband med julen eftersom jag även råkade på dem på Gågatan dagen för julafton; en mindre grupp unga män framförde då julsånger och delade ut lappar med rubriceringen ”Gläd dig o jord.”

Mormonrörelsen med sitt centrum beläget i Utah i USA är naturligtvis endast en av otaliga monoteistiska rörelser och en av dem som firar julen till minne av Jesu Kristi födelse. Jesus lär för övrigt ha fötts omkring år fyra före det år som vår tideräkning har som utgångspunkt:

http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/arnoll2.htm

Jesu korsfästelse gav upphov till en helt ny religion.

Jesus, på hebreiska Yeshua, föddes enligt tradionen i Betlehem som ligger i det område i det Heliga Landet som i dag kallas Västbanken. Han var till det yttre en kringvandrande predikant som samlade en skara anhängare omkring sig och som kom med en delvis ny tolkning av den judiska religionen.

Jesus gjorde anspråk på att vara den judiska Messias (Meschiah), den till konung smorde ledargestalt som profeterna och skrifterna i den judiska traditionen berättar om skall komma en dag och frälsa det utvalda folket. Det religiösa etablissemanget förmådde dock inte ta Jesu budskap till sig utan överlämnade honom i romersk hand att avrättas genom korsfästelse.

Jesu korsfästelse och död tvingade fram en helt ny religion med en grundläggande teologi som gjorde gällande att Mästarens offerdöd hade varit förutbestämd sedan tidernas begynnelse. Därmed förvandlades Jesu avrättning från ett tragiskt misslyckande till en strålande seger, ett teologiskt genidrag signerat Paulus som var arkitekten bakom kristendomen.

Monoteismen – tron på en enda Gud som skapat världen och universum – uppstod för ungefär 4000 år sedan och har som centralgestalt Abraham från Ur i Kaldéen, som därmed anses ha grundat de tre abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam.

Som jag ser det är monoteismen den största gåva som givits mänskligheten, eftersom den gör det möjligt för oss människor att lära känna den suveräna entitet  vi kallar Gud vilken verkar i det ofattbart stora likväl som i det lika ofattbart lilla.

Den tidigare nämnde Paulus fastslog i Romarbrevet 1:20 att det var fullt möjligt att få en förståelse för Guds natur genom att studera skapelsen:

Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens begynnelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk.

En traditionell framställning av Paulus med sina epistlar (brev).

Med dessa Pauli ord vill jag önska alla mina läsare ett gott slut på 2010 och ett riktigt gott 2011!