Gatumusikant som blev världskänd

Don Partridge i sin rätta miljö med sin gitarr, bastrumma och kazoo.

Någon som kommer ihåg Don Partridge? Om inte är det bara att klicka på länken ovan och återuppliva bekantskapen med denne engelskfödde gatumusikant och folkpopsångare, som tyvärr inte längre finns bland oss.

Här sjunger han sin stora hitlåt ”Blue Eyes” till karaktäristiskt komp i form av bastrumma och kazoo. ”Blue Eyes” låg på Tio-i-topp och en rad andra listor runt om i världen 1968. Jag blir glad av denna sång och jag hoppas ni, kära läsare, blir det också. Tror inte ni får mardrömmar av den i alla fall.

Don Partridge föddes i England 1941 och avled i en hjärtattack i hemlandet 2010, 68 år fyllda, Han var gift med och hade barn med en svensk kvinna på 1970-talet och bodde då några år i Sverige. Jag träffade honom och hans hustru  en gång i en lägenhet på Birger Jarlsgatan i Stockholm via en norsk vän med ett förflutet som internationell gatumusikant.

Under hans Sverige-tid kunde man ofta se Don med sin gitarr, bastrumma och kazoo i Sergelpassagen eller på Biblioteksgatan i centrala Stockholm. Hans välmodulerade och pregnanta röst passade perfekt i gatularmet. Enligt den så kallade Lex Partridge blev det vid den här tiden tillåtet att spela gatumusik runt om i Sverige.

En litet äldre Don Partridge.

Och Don var inte ensam – han hade ett gäng brittiska och andra kolleger som förgyllde tillvaron för förbipasserande stockholmare.  Partridge spelade bland annat även på den på sin tid bekanta Pub Briggen i den sörmländska sommaridyllen Trosa.

Don Partridge var gift ytterligare två gånger och efterlämnade vid sin bortgång fyra döttrar och två söner.

Hans andra stora hit var ”Rosie” med en textrad som lyder: ”It´s raining when you look the other way”. Så underbart! Inspelningen är från ett framträdande i Royal Albert Hall i London:

http://www.youtube.com/watch?v=zGxzBet0X4M

Tillägnar de här sångerna M. som jag hade varma känslor för vid just den här tiden; den enda centerpartist jag varit förälskad i, kan jag avslöja…väldigt oskyldigt var det förstås.