Ebba Busch Thor har växt med uppgiften

Kristdemokraternas andre respektive fjärde ledare: Alf Svensson och Ebba Busch Thor.

Jag har då och då på denna plats haft kritiska synpunkter på Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor. Icke minst då på grund av hennes något malplacerade deltagande i Stockholms Pride-parad.

Den här gången tänkte jag istället berömma KD-ledaren – hon har under de smärtsamt utdragna regeringssonderingarna växt åtskilliga tum som politiker och visat prov på en ansvarsfull inställning som framförallt C- och L-ledarna är fjärran ifrån. Även om Busch Thor såvitt jag förstår inte är någon varmare anhängare av Sverigedemokraterna lider hon inte av den beröringsskräck som Annie Lööf, Jan Björklund och även M-ledaren Ulf Kristersson lider av.

Tvärtom har Busch Thor klargjort att hon mycket väl kan tänka sig regera med SD-stöd. https://omni.se/busch-thor-vill-regera-aven-om-det-kraver-sd-stod/a/dd180w

Efter ett samtal med talmannen Andreas Norlén gick Ebba Busch Thor till frontalangrepp på Lööf och Björklund med bland annat följande ord: ”Jag beklagar att det fortsatt är så mycket fokus på politiskt spel och kortsiktigt imagebyggande.” I klartext: Sverige kunde vid det här laget haft en ny regering om inte mittpartierna ägnat sig åt så mycket godhetspositionerande genom att racka ner på SD. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zLK0zv/busch-thors-attack-pa-c-och-l-imagefixering

Ebba Busch Thor efterträdde Göran Hägglund som KD-ledare 2015. Hon hade då varit kommunalråd i Uppsala sedan 2010. Det var först vid det senaste valet som hon vann inträde i Sveriges riksdag. Trots att hon som 31-åring är landets yngsta partiledare visar hon nu prov på större mognad än sina övriga kolleger med undantag för Jimmie Åkesson (SD). Hon har tvivelsutan växt med uppgiften.

Jag skulle vilja påstå att hennes politiska mognad överstiger även den som den kristdemokratiske nestorn Alf Svensson, född 1938, demonstrerat på sistone. Svensson talade sig i en krönika i den kristna tidningen Dagen i sedvanlig ordning varm för vad han kallade ”flyktingar” som anländer till vårt land undan krig och andra former av umbäranden.

Alf Svenssons favorit – kappvändaren Annie Lööf (C).

Svensson, med ett förflutet som partiledare 1973-2004 (!), biståndsminister i regeringen Carl Bildt 1991-94 samt EU-parlamentariker 2009-14, kritiserar i krönikan dem som om ”flyktingarna” menar att ”dom har blivit för många”. I Alf Svenssons ögon kan de  inte bli ”för många”. I hans frireligiöst färgade version av verkligheten är alla asylsökande helgonlika gestalter som inte kan ha andra motiv än att söka skydd undan krig och elände.

Det kom därför på intet sätt som någon sensation när Svensson uttryckte varm beundran för Centerns Annie Lööf och hennes maniska fixering vid SD: ”Som Annie Lööf ofta stryker under är vi 75 procent mellan de två ytterlighetspartierna.” https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/alf-svenssons-berom-om-sd-till-annie-loof/

Det är ett sundhetstecken att Ebba Busch Thor nu tycks bryta upp från den jolmiga snällism och pingstvänliga flyktingromantik som tidigare i alltför hög grad präglat Kristdemokraterna. Som nu under hennes ledarskap förefaller ha reella förutsättningar att bli ett konservativt parti på riktigt.

Men i så fall får hon även sluta upp med att vifta med den så kallade regnbågsflaggan.

Fotnot: Partiledare för KDS/KD har varit: Birger Ekstedt 1964-72; Alf Svensson 1973-2004; Göran Hägglund 2004-15; Ebba Busch Thor 2015-.

Kristdemokraternas utdragna självmord

Ebba Busch Thor njuter av festivalstämningen. Kanske bäst att passa på, vid nästa valvaka blir det sannolikt inga muntra miner.

Prideparaden i Stockholm brukar vara ett av de evenemang som framträdande politiker använder sig av i syfte att verka engagerade, med sin tid och fördomsfria. Stockholm Pride 2016 var intet undantag från den regeln.

I år var det dags för Kristdemokraternas relativt nyvalda partiledare Ebba Busch Thor att göra debut i sammanhanget. Det skedde i svallvågorna efter dödsskjutningen i Orlando i Florida, då 49 personer dog sedan en islamistisk aktivist öppnat eld på gayklubben Pulse.http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23008129.ab

Så nu kunde vi se unga Ebba gå på Stockholms gator och trängas, tandrikt leende, tillsammans med andra publicitetstörstande politiker, exhibitionister, personer som kryper omkring på gatan utklädda till hundar och för all del en del eljest fullt normala människor som tror att detta är en manifestation för kärlek och människovärde. Bland deltagarna märktes Israels ambassadör Isaac Bachman jämte en grupp från Tel Aviv.

Framförallt är Pride ett led i Riksförbundet för sexuellt likaberättigandes (RFSL) mångåriga strävan att undergräva den svenska sexualmoralen och kärnfamiljen. Jippot är utpräglat sexualfixerat och ett tillfälle för allehanda blottningsbenägna individer att offentligen svänga med snoppen eller brösten. Mänsklig värdighet – kom igen!

Efter Busch Thors Pride-debut har den interna KD-kritiken inte låtit vänta på sig. Riksdagsman Tuve Skånberg uppger att cirka 300 KDare hört av sig till honom och protesterat mot det egna partiets Pride-inblandning. Många av dessa överväger även att lämna partiet. Skånberg säger sig vara orolig, och det finns det förvisso allt skäl till – Kristdemokraterna noterades för 2,8 procent i en av de senaste mätningarna.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bottensiffror-for-kristdemokraterna

Tuve Skånberg är kritisk till sin partiledares deltagande i Prideparaden.

Tuve Skånberg, en av de numera rätt få KD-parlamentariker som har en uttalat kristen profil, menar i en intervju: ”Jag tror det här skadar partiet.” Det tror jag också. Sedan hjälper det nog inte att Ebba Busch Thor upplevde en ”fantastisk feststämning” under sitt prajdande. http://omni.se/intern-kritik-mot-busch-thor-medlemmar-flyr/a/jKxJA

För vilket annat parti som helst hade inte partiledarens deltagande i Pride spelat någon roll alls, SD möjligen undantaget. KD är emellertid ett speciellt parti. Det grundades med namnet Kristen demokratisk samling (KDS) av den legendariske pingstpastorn Lewi Pethrus 1964 med programpunkter som nej till abort, mer bön och kristendomsundervisning i skolan samt uppslutande bakom kärnfamiljen.Partiledare var den alltför tidigt bortgångne före detta högermannen och prästen Birger Ekstedt.http://www.alfsvensson.eu/blogItem.asp?mId=318

När partiet kom in i riksdagen efter 20 år hade det breddat sitt politiska spektrum men stod under Alf Svenssons ledning fortfarande på en kristen grund. Under Svenssons ordförandeskap kunde KD notera sina genom tiderna största framgångar med en plats i regeringen under ministären Bildt 1991-94 som kulmen. Regeringsdeltagande i Reinfeldts allianskonstellation blev det även under Göran Hägglunds ledarskap 2006-14.

Under Hägglund skedde en fortgående sekularisering av KD, som nu ville framstå som något slags socialliberalt parti utan kristen kappsäck. Jag är för min del övertygad om att det var en grav felsatsning. Följden har blivit ett ständigt urholkat väljarstöd. I dag kan man närmast tala om Kristdemokraternas långsamt utdragna självmord.

Uppsluppna Pride-poliser sätter sig i respekt?

I en bloggtext för ett par år sedan framhöll jag under rubriceringen ”KD – partiet som inte behövs” bland annat följande:

Allt som andas kristendom och konservatism rensas nu ut från partiet. Därmed har detta parti enligt min mening förlorat sitt existensberättigande. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/kd-partiet-som-inte-behovs/

Socialliberala och politiskt korrekta partier finns det redan i parti och minut. Och beträffande konservatism på kristen grund tillvaratas denna ideologiska inriktning av Sverigedemokraterna på ett betydligt mer offensivt sätt än KD.

Jag borde väl som sverigedemokrat välkomna denna utveckling, men jag tillåter mig ändå att fälla en eller annan imaginär tår över KDs urartning. Jag har när allt kommer omkring själv röstat på detta parti i flera val.

KD: partiet som inte behövs

Kommer det dödsmärkta lindansarpartiet KD och dess ledare Göran Hägglund att klara riksdagströskeln 2014?

Gud har icke givit mig en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande.

Så skriver aposteln Paulus i 2 Timoteusbrevet 1:7. Jag tycker det kan vara en passande inledning på denna text om det numera obehövliga partiet Kristdemokraterna (KD). KD bildades 1964 under namnet Kristen demokratisk samling (KDS) i syfte att lyfta de kristna frågorna inom svensk politik.

Några av de frågor man engagerade sig i gällde rätten att hålla bön i skolorna, motstånd mot så kallad fri abort samt äktenskapets helgd. KDS profil var mycket tydligt frikyrklig.

KDS såg sig självt som ett slags motvikt mot den ”försagdhetens ande” som Paulus talar om, det parti som skulle återge kristna ideal och värderingar sin rättmätiga plats i det sekulariserade svenska samhället. Under Alf Svenssons mångåriga ledarskap skedde därpå en modernisering av partiet som säkerligen var nödvändig.

Birger Ekstedt var partiledare 1964-72.

Nästan 50 år efter partiets grundande på tillskyndan av pingstpastorn Lewi Pethrus, med prästen och högerdebattören Birger Ekstedt (1921-72) som partiledare, finns litet om ens något av det kristna arvet kvar inom KD. Allt som andas kristendom och konservatism rensas nu ut från partiet. Därmed har detta enligt min mening förlorat sitt existensberättigande.

Jag har varit inne på samma tema tidigare:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/02/05/kd-ar-ett-dodsmarkt-parti/

Det framkommer nu att KD gör stora ansträngningar för att rensa ut kandidater som av partiledningen bedöms olämpliga att representera partiet inför valen 2014. Således har partiets nomineringskommitté enligt sajten Fria Tider uteslutit populära Gunilla Gomér, Alingsås, från alla listor. Orsak: hon har en kristen livssyn och är ordförande i den abortkritiska organisationen Ja till livet.

Gunilla Gomér: utrensad.

Nomineringskommitténs ordförande, Urban Eklund, erkänner enligt Fria Tider att engagemenaget i Ja till livet ligger Gunilla Gomér ”i fatet”. Gomér blev i förra valet inkryssad i Västra Götalands regionfullmäktige och var även nära att komma in i riksdagen. Ja till livet vill att abort inte skall tillåtas efter tolfte graviditetsveckan om inte synnerliga skäl föreligger. Det är samma abortgräns som förespråkas av Sverigedemokraterna.

Tidigare har konservativa KDare såsom Lennart Sacrédeus och Tuve Skånberg uteslutits från de valbaras skara trots utbredd popularitet bland partiets gräsrötter. Den förstnämnde är uttalad såväl EU- som abortkritiker och har ett förflutet som både riksdagsman och EU-parlamentariker. Enligt tidigare KD-riksdagsmannen Ingemar Vänerlöv och riksdagsledamoten Annelie Enochson pågår just nu en av partiledningen iscensatt utrensning av oliktänkande inom Kristdemokraterna.

I egenskap av aktiv sverigedemokrat borde jag väl känna mig nöjd med att KD-ledningen med Göran Hägglund i spetsen, genom att eliminera konservativa/kristna kandidater, krattar manegen för SD. På något vis tycker jag ändå det är tragiskt att detta parti, som jag själv röstat på några gånger i olika val genom åren, skall förvandlas till ännu ett utslätat liberalt parti utan egentligt existensberättigande.

Lennart Sacrédeus: utrensad.

Det är alldeles tydligt att Kristdemokraterna fullständigt anammat den ”försagdhetens ande” som Paulus vände sig emot och som gör att partiet numera fasar för att föra fram frågor och värderingar som kan uppfattas som kontroversiella i den politiska korrekthetens ögon.

Om detta dödsmärkta lindansarparti ändå skulle lyckas hanka sig kvar i riksdagen efter 2014 beror det sannsynligtvis mest på tillfälligheter.

KD är ett dödsmärkt parti

 Glade och trevlige – men förbrukade – Hägglund.

Med litet distans till Kristdemokraternas (KD) riksting upplever jag mig nog kunna utforma en tämligen lidelsefri men samtidigt uppriktig betraktelse om partiet i fråga. Och jag kan tyvärr inte komma fram till någon annan slutsats än att KD är ett dödsmärkt parti.

Jag skriver ”tyvärr” eftersom jag faktiskt känner förhållandevis stora sympatier för detta parti, som jag röstat på ett flertal gånger genom åren i de olika valen. KD var nämligen länge i praktiken det enda alternativet i svensk politik som tog de konservativa hjärtefrågorna om familj, äktenskap, abort och monarki – samtidigt som man var för fri företagsamhet och stod på småföretagarnas sida – på allvar.

Däremot har jag alltid tyckt att KD varit alltför otydliga och/eller mesiga när det gäller exempelvis försvar, lag och ordning, kärnkraft, bistånd, invandring och miljö. Kanske är det den vattenkammade frikyrkligheten som medfört dessa i mitt tycke beklagliga effekter.

 Det var Lewi Pethrus som skapade embryot till KD.

Det blev som väntat Göran Hägglund, född 1959, som valdes till partiordförande efter att, trots en lång och omständlig debatt, Mats Odells utmaning visat sig inte hålla ända in i kaklet. Hägglund är faktiskt partiets blott tredje ordförande sedan den legendariske pingstpastorn Lewi Pethrus grundat dåvarande Kristen Demokratisk Samling (KDS)1964. De tidigare partiledarna har hetat Birger Ekstedt (1921-1972) samt fenomenet Alf Svensson (född 1938).

Alf Svensson är med sina 31 år som partiledare (1973-2004) helt unik i svensk partipolitisk historia. Han fortsätter som 73-åring sin karriär som europaparlamentariker, en syssla som dock aldrig lämnar några djupare avtryck hemma i Sverige.

Det besynnerliga är att medan Alf Svensson, som alltså var partiledare i en mansålder, i alla fall aldrig för mig framstod som förbrukad och utsliten i sin roll, så håller sannolikt många med mig om att Göran Hägglund redan efter åtta år har suttit ett par år för länge på sin post. Han har helt enkelt inte en tillräckligt intressant personlighet för att fortsätta fånga väljarmajoritetens intresse.

Jag anser att Göran Hägglund är en på flera sätt utmärkt person. Han verkar vara en hygglig och trevlig prick, är säkerligen en god äkta man och familjefar, besitter en god talarförmåga och har dessutom den oskattbara egenskapen humor. Ser dessutom normalt bra och trevlig ut. Hägglund var förmodligen rätt person att efterträda Alf Svensson – men partiet borde ha insett att Hägglunds persona är alltför slätstruken för att hålla i partiledarrollen någon längre tid.

 Makarna Sonia och Alf Svensson.

Om Kristdemokraterna hade begripit sitt eget bästa hade man alltså röstat fram Mats Odell som ny partiordförande vid riksmötet i januari. Veteranen Odell är visserligen varken yngre eller särskilt mycket fräschare än Hägglund. Men för Guds skull – i det desperata läge partiet befinner sig i, med få om ens några opinionsnoteringar över fyraprocents-strecket, är man piskat att pröva något nytt eller åtminstone annat. Odell hade åtminstone inneburit några stapplande steg på väg i den riktningen.

Med Göran Hägglund vid KD-rodret under de cirka 2,5 år som återstår till nästa riksdagsval är partiet med nära nog 100-procentig säkerhet destinerat att åka ur den svenska politikens finrum. Med Mats Odell tror jag i alla fall oddsen hade varit marginellt bättre, men kanske inte heller då tillräckliga.

Det hart när enda som skulle kunna rädda KD kvar på Helgeandsholmen är om tillräckligt många konservativa väljare ur olika partier stödröstar på partiet. Den taktiken har alltid fungerat för kommunist-, nuvarande Vänsterpartiet (”kamrat fyra procent”), men det är nog mycket tveksamt om det fungerar i borgerligt sammanhang.

 Kan Ebbas muskler rädda KD?

Det finns faktiskt ytterligare, som jag ser det, en tänkbar lösning för den som uppriktigt ser till partiets bästa. Den är dock så orealistisk och radikal att den inte lär materialiseras. Om ni ändå gitter ta del av vad jag anser i frågan, så varsågoda.

Några politiska tungviktare med Alf Svensson i spetsen måste tala allvar med Göran Hägglund och få honom att dra sig tillbaka under föregivande av någon plausibel ursäkt – hälsoskäl, familjeskäl, you name it. Att ordna ett nytt både välbetalt och ståndsmässigt jobb åt en före detta partiledare och regeringsminister lär heller inte erbjuda några svårigheter.

Sedan hämtas unga, snygga och extremt representativa Ebba Busch från sin kommunalrådspost i Uppsala och axlar Hägglunds fallna mantel. Busch kommer med sina 25 år – hon fyller 11 februari, grattis! – att bli landets genom tiderna yngsta partiledare och dessutom statsråd. Kan någon föreställa sig att Ebba skulle gå hem sämre i stugorna än Göran och Mats? Nej, jag trodde heller inte det.

Varsågoda, alla hugade kristdemokrater, där har ni en tänkbar lösning på ert partis dödliga kris. Dödliga och dödliga – KD överlever troligen katastrofen att sparkas ur riksdagen och kommer att fortsätta verka i en mängd kommuner och landsting. Partiet har många duktiga politiker runt om i landet. Fast på litet sikt vet man inte så noga hur det kan gå…

Nu tycker ni möjligen att jag betonat partiledarfrågan aningen för mycket. Det kan nog äga sin riktighet. Jag anser nämligen också att mycket av partiets forna raison d´etre försvunnit. Det parti som alltmer kommit att överta ett flertal av KDs gamla hjärtefrågor är ju Sverigedemokraterna (SD).

Socialkonservativa SD har ett minst lika stort engagemang för kristendom, kärnfamilj och äktenskap som KD och är  ännu radikalare när det gäller högsta abortgräns (12 veckor mot 18 för KD). SD uppfattas även överlag som betydligt mindre mesigt än KD.

 Socialkonservativa SD har övertagit KDs gamla roll.

Så det mesta talar för att KD åker ur riksdagen 2014 vare sig det sker ett partiledarbyte eller ej. Men för ert eget partis skull, kära KDare, borde ni göra ett tappert försök att undvika katastrofen. Att köra på i samma gamla hjulspår med Hägglund borde inte vara ett alternativ.