Döden…och Dropkick Murphys

Bengt Ekerot som Döden och Max von Sydow som riddaren i Bergmans ”Det sjunde inseglet”.

http://www.youtube.com/watch?v=zwgjM-teND8

När man blivit så pass gammal som jag händer det då och då att man tänker på döden. Ty vem vet när den kommer?

Förr i tiden, innan läkarvetenskapen och välfärdssamhället stävjat många av de gamla dödsorsakerna, var döden en naturlig del av livet. Att se döda personer i sin omgivning oavsett ålder var ingen större sak för någon i det gamla bondesamhället. För många kom säkert döden också som en befriare undan tidens vedermödor.

I dag är döden inte något vi gärna talar om. Vi meddelar vår omgivning att vi skall gå på eller har varit på begravning, men exakt vad vi känner inför företeelsen döden är inte något vanligt samtalsämne. Själv hade jag hunnit bli 44 år när jag första gången såg en död person, vilken var min mamma. Sedan har jag sett min pappa och min hustru, men that´s it.

Jag kan inte säga att jag fruktar döden, eftersom jag är övertygad om att mitt andliga jag kommer att leva vidare i en annan tillvaro där jag får träffa min hustru, mina föräldrar och andra som gått före mig. Osäkerhet kan jag dock känna, och jag har definitivt ingen brådska iväg. Döden kan lämpligen ses som en födelse fast tvärtom. Mina barn och en del vänner skulle heller inte bli glada om jag gick bort, och jag tycker nog att jag har en hel del kvar att uträtta i den här tillvaron.

I det förflutna har jag dock, det erkänner jag gärna, upplevt mörkare stunder. Då jag erinrat mig versraden ”Ja, den kommer till slut, bleka dödens minut” (Birger Sjöberg) och önskat att denna skulle anlända förr snarare än senare. Har till och med övervägt att ordna saken själv när det varit som mörkast.

 Dropkick Murphys.

I den irländska kulturen finns traditionen att anordna så kallade vakor, wakes, då den döde/a ligger på lit de parade i öppen kista. I anslutning härtill kan det ätas, drickas och dansas av hjärtans lust: på så sätt blir döden avdramatiserad och ritualerna som föregår begravningen snarare lustbetonade än mörka och tunga. Tilltalande, tycker jag!

Det Boston-baserade Celtic punk-bandet Dropkick Murphys, bildat 1996, har för sin del gjort låten ”Going Out in Style” på nämnda tema…kanske inte en så dum idé? Klicka på länken överst får ni höra. Och god natt på er!

Den olyckliga kärlekens paradox

Jag har tidigare i min blogg behandlat den romantiska kärleken. Jag gör nu ett försök att ta mig an den olyckliga kärleken, vilken naturligtvis också har ett starkt inslag av romantik. Alla som upplevt någon form av olycklig kärlek vet vilka djupa själsliga plågor detta tillstånd medför. Det kan tyckas paradoxalt att den likväl givit upphov till några av de finaste och mest fullödiga konstnärliga uttrycken vår civilisation känner.

En lämplig utgångspunkt är brevromanen Den unge Werthers lidanden (Die leiden des jungen Werthers) som blev Johann Wolfgang von Goethes (1749-1832) genombrottsverk.

Goethe tolkade den unge Werthers lidanden.

Romanen, som Goethe skrev 25 år gammal 1774, handlar om den kärlek unge Werther känner för unga Charlotte (Lotte) vilken emellertid redan är förlovad med Albert. Berättelsen är avfattad som brev vilka Werther skriver till sin vän Wilhelm. Den ofruktbara kärlekshistorien slutar med att Werther begår självmord genom att skjuta sig.

Den verkliga förebilden till Werther skall ha varit en ung tysk student som hette Carl Wilhelm Jerusalem (1747-72) vilken sköt sig i ett anfall av svårmod till följd av sin obesvarade kärlek till Elisabeth Herd.

Den unge Werthers lidanden blev oerhört inflytelserik och ett ledande verk i den så kallade Sturm und Drang-perioden i tysk litteratur, vilken kom efter upplysningstidens litterära alster.  Romanen, som skildrar kärleken mellan man och kvinna som en obetvinglig naturkraft, ansågs kontroversiell för sin tid då den utmanade borgerlig anständighet och hävdvunna normer. Den fick även nedslag i svensk litteratur.

Den så kallade Werther-effekten skall ha lett till att talrika unga män tog livet av sig på grund av olycklig kärlek vid denna tid, något som dock inte med säkerhet kunnat verifieras.

En scen ur Werther av Massenet.

Den franske komponisten Jules Massenet (1842-1912), eljest mest känd för Manon, komponerade 1892 operan Werther byggd på Gotehes opus.

Musiken överflödar för övrigt av verk och sånger med den olyckliga kärleken som motiv. En närmast smärtsamt vacker dikt på detta tema är ”On Raglan Road” med text av den irländske poeten Patrick Kavanagh (1904-67). Den publicerades första gången i tidningen Irish Times 1946 med titeln ”Dark Haired Miriam Ran Away”. Raglan Road är en oansenlig gatstump i utkanten av centrala Dublin.

Den mörkhåriga flicka sången handlar om har som förebild Kavanaghs flickvän Hilda Moriarty, som senare både fick en doktorstitel och äktade en irländsk regeringsminister. Moriarty har sagt att förhållandet sprack på grund av den stora åldersskillnaden – han var 40, hon 22.

Patrick Kavanagh skrev ett av de vackraste poemen om olycklig kärlek.

Kavanaghs poem blev till en sång då diktaren och sångaren Luke Kelly (1940-84) i The Dubliners möttes på en pub i Dublin. Kellys tolkning torde vara den definitiva bland alla de versioner som olika sångare, bland dessa Van Morrison, svarat för:

http://www.youtube.com/watch?v=EuafmLvoJow

Kavanagh tog inte livet av sig men gifte sig aldrig.

Bland svenska diktare finns två kända författarinnor vilka begått självmord till följd av olycklig kärlek. Den äldsta av dessa, Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-63), förälskade sig i mogen ålder i den betydligt yngre Johan Fischerström men kärleken förblev obesvarad. Hon dränkte sig i en bäck. Dikten ”Öfver en Hyacint” 1762 är en elegie över kärleken till Fischerström.

Nordenflycht diktade om en hyacint.

Victoria Benedictsson, född Bruzelius, (1850-88) räknas som en av våra främsta så kallade 1880-talsrealister vars mest kända verk heter kort och gott Pengar. Hon giftes tidigt bort med godsägaren Christian Benedictsson men blev sedermera förälskad i den danske kritikern och författaren Georg Brandes. Den olyckliga kärleken till Brandes var en utlösande faktor till självmordet, som ägde rum i Köpenhamn.

Olyckligt eller åtminstone obesvarat måste man väl även kalla författaren/poeten Birger Sjöbergs (1885-1929) svärmeri för den unga dam som avporträtteras i Fridas bok innehållande några av våra mest älskade visor. Sjöberg tog dock inte livet av sig utan avled i dubbelsidig lunginflammation i Växjö. Hans verkliga storverk blev den voluminösa romanen Kvartetten som sprängdes.

Mikael Samuelsson tolkar här ”Frida i vårstädningen”:

http://www.youtube.com/watch?v=HZ6Xcjtc-Ts

Ett monument över Frida och hennes tillbedjare Birger Sjöberg.

En särskild form av olycklig kärlek är den då de älskande tu visserligen är djupt förälskade i varandra men där kärleken, av olika skäl, icke anses ha framtiden för sig.

Som i fallet med greve löjtnant Sixten Sparre och hans Elvira Madigan (Hedvig Jensen), vilka rymde till Danmark 1889 och begick gemensamt självmord sedan pengarna tagit slut (det vill säga Sparre sköt först Madigan och därefter sig själv). John Saxon diktade ett berömt skillingtryck i ämnet med inledningsorden ”Sorgeliga saker hända…”.

Ett liknande drama utspelades på jaktslottet Mayerling utanför Wien den 30 januari 1889, då Österrikes kronprins Rudolf och hans 17-åriga älskarinna Marie Vetsera dog på motsvarande sätt. Det har även förekommit teorier om att de båda älskande blev mördade. Såväl affären Sparre-Madigan som Mayerlingdramat har blivit filmer.

Kärleken gjorde Sixten Sparre till mördare och självmördare.

Den olyckliga kärleken kan, som vi sett, leda till plågsamma kval vilka stundom resulterar i självmord. Så är naturligtvis långt ifrån alltid fallet. Vi har nog alla varit olyckligt kära någon gång, och i bästa fall leder själskvalen till en andlig reningsprocess och erfarenheter vi kan ha nytta av i resten av livet.

Så har i alla fall varit fallet för denna bloggare.

.