När Sverige hade riktiga komiker

http://www.youtube.com/watch?v=-3KAXWjZ-q8

Efter att ha avhandlat ämnet Jonas Gardell i mitt förra blogginlägg övergår jag nu till att skriva några rader om den tid, då Sverige hade riktiga komiker. Jag tänker här i första hand på 1960-talet och namn som Carl-Gustaf Lindstedt, Arne Källerud, Lars Ekborg, Sten Ardenstam, Roffe Bengtsson och Birgitta Andersson.

Lars Ekborg.

Länken överst går till en monolog av den alltför tidigt bortgångne Lars Ekborg (1926-69) med titeln ”Bunta ihop och slå ihjäl dom”. För 50 år sedan skrattade svenskarna åt skämt som ingen så kallad komiker som inte vill bli anmäld för hets mot folkgrupp skulle våga sig på i dag. Folk var inte så lättkränkta på den tiden jämfört med dessa yttersta av tider, då man knappt kan säga ”negerboll” utan att bli kallad nazist.

En annan på sin tid populär komiker – Ekborg var i grund och botten en seriös skådespelare – var Roffe Bengtsson (1931-76), kanske mest känd som den svenska rösten bakom björnen Baloo i den tecknade versionen av Kiplings Djungelboken. Följande monolog kallas ”Ytlänningen”:

http://www.youtube.com/watch?v=8DNUw6IetWI

Liksom i fallet med de grupperingar – stockholmare, zigenare, finnar, lappar, kvinnor över fyrtio med flera – Ekborg ville ”bunta ihop och slå ihjäl” är det inte ”ytlänningarna” Roffe Bengtsson vill åt. Medan Ekborg drev med den norrländska macho-mentaliteten, driver Bengtsson med den något grötmyndige och inte alltför smarte svenske mannen.

 Roffe Bengtsson (till vänster) och Sten Ardenstan under ”Ormet kruper”.

Här ett annat nummer involverande Roffe Bengtsson och Sten Ardenstam (1921-93): ”Ormet kruper”, som man nog får tolka hur man vill – roligt är det i alla fall!

http://www.youtube.com/watch?v=-uZ4_OdD55o

En uppskattad kvinnlig komiker/artist var Birgitta Andersson (född 1933), som i något sammanhang ansågs ha ”Sveriges vackraste röst”. Hon blev känd som Teskedsgumman i en av TVs tidiga julkalendrar och gjorde stor lycka med sången ”Fötter”. Mest känd för svenska folket är hon nog som ”Doris” i filmerna om Jönssonligan.

http://www.youtube.com/watch?v=K1HX2_uYZxg

 Birgitta Andersson.

Mitt sista exempel på obetalbara svenska komiker rör Carl-Gustaf  Lindstedt (1921-92), som ofta uppträdde med mångårige kumpanen Arne Källerud. Han fick mycket beröm då han spelade kommissarie Beck i filmen Mannen på taket i regi av Bo Widerberg 1976. Carl-Gustaf – med betoningen på första delen av namnet – har fått en gata uppkallad efter sig på Kungsholmen i Stockholm.

När jag var pojke hände det att jag skrattade så jag grät och/eller kiknade åt Carl-Gustaf när denne framträdde i TV. Följande monolog – ”Bilskolläraren” – sändes ofta i radion. Den är troligen varit otänkbar i det politiskt korrekta Sverige av i dag på grund av sin drift med kvinnliga bilförare.

http://www.youtube.com/watch?v=-uZ4_OdD55o

Dagens ”ståuppare” kommer enligt min ringa mening knappast i närheten av dessa exempel på klassisk humor. 1960-talets rolighetsmakare kunde säkert ha sina sidor och de spottade inte i glaset, men roliga var de. Inte heller behövde de ta till groteska grimaser och andra pajaserier för att bli skrattade åt.

 Carl-Gustaf Lindstedt.

Till skillnad från Gardell, Özz Nujjen, Magnus Betnér med flera hade de heller  inga  Messias-ambitioner som gjorde att de blev djupt kränkta då någon ifrågasatte dem eller drog ett skämt på deras bekostnad, ej heller förföll de till politisk agitation eller tog till knepet att svära och säga ”knulla” maximalt antal gånger per nummer.

Svenska artister (I): Fridolf Rhudin

Jag inleder här en serie med texter om svenska artister. Urvalet är givetvis helt personligt och subjektivt utan några som helst anspråk på fullständighet eller expertkunskaper. Jag håller på så länge jag tycker det är roligt. Kan redan nu meddela att jag inte kommer att ta med Zarah Leander, Sickan Carlsson eller Björn Afzelius, vilka jag tidigare skrivit bloggtexter om.

Först ut blir Fridolf Rhudin (1895-1935). Sixten Fridolf Emanuel Rhudin, som i vuxen ålder ändrade stavningen på sitt efternamn från ”Rudin”, föddes i värmländska Ransäter i Munkfors den 10 oktober 1895. Sex år senare föddes på samma plats blivande statsministern Tage Erlander (1901-85). Fridolf Rhudin är en av våra mest folkkära artister genom tiderna och gjorde sig känd som bondkomiker, skådespelare och sångare.

Fadern var skräddare och månade om att även sonen skulle gå i samma yrkesmässiga fotspår. Till den ändan sändes Fridolf  för lärlingsutbildning i dåvarande norska huvudstaden Kristiania (Oslo). Hans verkliga håg stod emellertid till teaterlivet.

 Fridolf Rhudin gjorde sig bland annat rikskänd som grammofonartist.

Efter militärtjänstgöring som malaj vid regementet I 22 i Karlstad blev Rhudin elev hos teaterdirektrisen Hildi Waernmark samt enrollerades i Munkfors amatörsällskap, där han till en början mest var verksam som scenarbetare. Efter hand tilldelades han dock mindre roller.  När skådespeleriet gick mindre bra ägnade han sig tidvis åt skräddaryrket.

En av Rhudins första roller var som drängen Kalle i skådespelet ”Pojkarna på Storholmen” av den kände teatermannen Sigurd Wallén, vilket uruppfördes i Stockholm 1914. Rollen var så liten att Rhudin inte hade en enda replik! Det fick han revansch för när filmversionen i regi av Wallén kom 1932 – då fick Rhudin förtroendet att kreera huvudrollen i form av Sixten Andersson.

Det är från denna film en av Fridolf Rhudins verkliga slagdängor emanerar: valsen ”Waxholm Ettan” med Einar Fagstad, Fred Winter och S. Cederström som upphovsmän. Jag minns den väl från min barn- och ungdom då den ofta spelades i radion och kan inte hjälpa att jag får något vått i ögonvrån varje gång jag hör den. Lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=FQ_Szz0EWvw&feature=related

När ”Pojkarna på Storholmen” nådde landets biografer hade Fridolf Rhudin tre år kvar att leva. Han var ett väletablerat namn i den svenska artistbranschen som en synnerligen flitig grammofonartist och aktör, och det uppges i Uno ”Myggan” Ericsons Myggans nöjeslexikon (1992) att han gjorde 55 olika roller bara mellan åren 1912 och 1924. Detta skedde dels i Värmland, dels under gästspel i Stockholm.

Rhudin och Ernst Rolf i ”Styrman Karlssons flammor”.

1931 utgavs med Fridolf Rhudin på 78-varvig så kallad stenkaka monologen ”Den ensamma hunden” vars text författats av den legendariske kåsören Kar de Mumma (Erik Zetterström, 1904-97). Det blev en omedelbar succé, och om Rhudins namn inte tidigare varit på var mans och kvinnas läppar så blev det definitivt så nu. Jag tycker att humorn i ”Den ensamma hunden” står sig väl än i dag. Döm själva:

Fridolf Rhudin var således synnerligen flitigt i farten både på grammofonskiva, scen och på filmduk. En minnesvärd roll blev den som Per i ”Värmlänningarna” med Brobergska teatersällskapet. Bland filmerna – det var under några år fråga om stumfilmer  – märks debuten i ”Mästerman” i regi av den berömde regissören Victor Sjöström (1920); ”Styrman Karlssons flammor” med Ernst Rolf som medspelare (1925); den danska ”Den sorglustige barberaren” (1926); ”Svarte Rudolf” (1928); ”Finurliga Fridolf” (1929); ”Konstgjorda Svensson” (1929); ”Kronans kavaljerer” (1930); ”Skepp ohoj!” (1931) samt den tidigare nämnda ”Pojkarna på Storholmen” (1932), där Rhudin spelade mot bland andra Sigurd Wallén och Birgit Tengroth. Rhudins sista film blev ”Simon i Backabo” (1934) med bland andra Sickan Carlsson och Thor Modéen.

Rhudin i den första svenska ljudfilmen ”Konstgjorda Svensson”.

”Kronans kavaljerer” var en typisk svensk militärfars med Rhudin i rollen som Fridolf Svensson, en barberare som tjänstgör som menig flottist vid Kungliga minregementet. I uppsättningen märks bland andra Weyler Hildebrand och Brita Appelgren. Regissör var Gustaf Edgren. En känd sång ur denna film är ”Jag är ingen näktergal” (mer känd som ”Om man inte har för stora pretentioner”) med text av Nils Ferlin och i musikalisk bearbetning av Jules Sylvain.

Rhudin var föregångsman inom svensk film så tillvida att han inledde den svenska ljudfilmens historia 1929 med farsen ”Konstgjorda Svensson”, där han medverkar med såväl sång som tal. Den hade Gustaf Sandgren som regissör och väckte av naturliga skäl stort uppseende. Och 1930 medverkade Rhudin även i den första experimentella svenska televisionssändningen!

Fridolf Rhudin avled i hjärnhinneinflammation den 6 mars 1935 på Röda Korsets sjukhem i Stockholm. Han var då endast 39 år gammal och sedan 1928 gift med den fem år yngre balettdansösen Anna-Greta Bergman. Om hans enorma popularitet vittnar det faktum att hans kista följdes av cirka 50 000 personer när den drogs fram genom huvudstaden.

Owe Clapson och ”Rhudin”.

Minnet av den store underhållaren Fridolf Rhudin lever dock i hög grad vidare. I Munkfors finns så ett Fridolf Rhudin-museum som möjliggjorts av underhållaren och bondkomikern Owe ”Clapson” Carlsson där besökarna kan beskåda bland annat Rhudins rakkniv, pass, filmaffischer, filmbilder och inte minst kostymer. Även notabiliteter såsom Bosse Parnevik och Olle i Skratthult finns representerade i muséet., som ligger idylliskt i ortens bruksmiljö. Till attraktionerna hör även ”Clapsons” Fridolf Rhudin-imitationer.

Slutligen skall nämnas att det finns ett Fridolf Rhudin-pris som delas ut varje år sedan 2003 till personer som anses verka i Rhudins anda. Den förste pristagaren var Hasse Alfredson och därefter har bland andra Birgitta Andersson, Martin Ljung, Povel Ramel och Tomas von Brömssen  tilldelats priset vilket består av en liten snidad trägubbe med drag av Rhudin samt en specialsydd kostym. Den senare skall minna om Rhudins ursprungliga yrke som skräddare.

Pristagare 2012 kommer att bli Mia Skäringer från Kristinehamn i Rhudins eget Värmland. Hon kommer att tilldelas utmärkelsen vid Bondkomikerfesten i Munkfors den 21 juli.