Posted tagged ‘Birgitta Dahl’

40 år efter Saigons fall: kommunismens förtryck i Vietnam består

3 maj, 2015

640px-Saigon-hubert-van-es Desperata människor försöker få en plats i en helikopter på taket till en av amerikanerna disponerad byggnad i Saigon och bort från de anstormande kommunisterna i april 1975.

I samband med årsdagarna efter kommunismens maktövertagande i Sydvietnams huvudstad Saigon brukar media göra reportage om alltmer grånade FNL-veteraner som gick i demonstrationstågen och skanderade ”USA ut ur Vietnam” och eventuellt också stod i gathörnen och skramlade med insamlingsbössor till förmån för ”Vietnams folk”. Detta år, då det i slutet av april var jämnt 40 år sedan Sydvietnam och därmed hela Vietnam blev kommunistiskt, var inget undantag.

Moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark skriver på sin blogg den 28 april ett inlägg som tar avstamp i ett inslag i radioprogrammet P1 Morgon, där det förts samtal om den svenska Vietnam-opinionen 40 år efter det att Nordvietnams stridsvagnar intog Saigons gator:  http://hokmark.eu/de-glommer-de-fortryckta-de-fangslade-och-de-mordade/

Hökmark avslutar sitt tänkvärda inlägg på följande sätt:

Det är anmärkningsvärt att den svenska FNL-rörelsen så snabbt glömt vietnameserna som i dag för fyrtio år sedan sattes under brutalt kommunistiskt förtryck. Det är lika anmärkningsvärt som att Sveriges Radio inte förmår behandla detta som mer än ett trevligt samtal om radikalt engagemang. Det är ett hån mot dem som dödats och fängslats och mot alla dem som förtryckts. Och det är ett hån mot demokratins grundläggande värderingar. Sveriges Radio bör fundera på en internutbildning kring demokratins värden och vad dess försvar kräver. Till exempel att man inte förtränger människor som förtrycks till förmån för radikalt myssamtal.

Den kommunistiska samhällsomvandlingen blev i södra Vietnam något mindre dramatisk än vad som blev fallet i angränsande Kambodja, där Pol Pots gerillarörelse Röda khmererna upprättade ett skräckvälde med få om ens några motsvarigheter i världshistorien. Från och med gerillans erövring av huvudstaden Phnom Penh den 17 april 1975 och fram till dess fall från makten 1978 genom den vietnamesiska invasionen av det så kallade Kampuchea, föll cirka 1,7 miljoner människor offer för dess exempellösa brutalitet.

Watchf AP I   Kampuchea Cambodia APHS124 CAMBODIA KHMER ROUGE En medlem i Röda khmererna i färd med att jaga ut Phnom Penh-borna på landsbygden.

Direkt efter Phnom Penhs erövring drev unga gerillakrigare ut hela huvudstadens befolkning på landsbygden för att de skulle bli jordbruksarbetare och bygga upp ett nytt, verkligt kommunistiskt samhälle. De som inte hängde med sköts ihjäl på stället. Oönskade folkelement såsom intellektuella och sådana med förmodade västsympatier – ibland räckte det med att någon hade glasögon för att stämplas som västlakej – avrättades rutinmässigt. För att spara dyr ammunition slogs många ihjäl med jordbrukshackor eller kvävdes med plastpåsar: http://www.svd.se/kultur/kambodjas-bodel-pol-pot-lat-morda-17-miljoner-manniskor_5702327.svd

De Röda khmerernas folkutrensningar vann i hög grad anklang hos den svenske författaren P. O. Enquist, som i Expressen den 15 maj 1975 gillande skrev: ”Horhuset utrymt, städning pågår.” Den socialdemokratiska riksdagspolitikern Birgitta Dahl, som i tidernas fullbordan skulle bli riksdagens talman, uttalade också sitt stöd för kommunistgerillans utrensningar.

De flesta av de tusentals människor som deltog i olika slags manifestationer till förmån för den motståndsrörelse som benämndes FNL – i den övriga världen mestadels kallad Viet Cong, en förkortning av det vietnamesiska uttrycket för ”vietnamesiska kommunister” – föreställde sig sannolikt att sedan motståndsrörelsen och dess allierade Nordvietnam segrat, skulle någon form av humansocialistiskt styre med ”mänskligt ansikte” upprättas i Sydvietnam. För detta talade, sade FNL-anhängarna, det faktum att i gerillan ingick en ”tredje kraft” bestående av bland andra buddhister och studenter som påstods förhålla sig neutrala mellan Saigon- respektive Hanoi-sidan.

De som trodde på detta scenario blev eftertryckligt lurade. En av dem som insåg det, och även hade kuraget att erkänna det, var studentledaren Doan Van Toai (född 1945), författare till boken the Vietnamese Gulag (New York 1986, ursprungligen utkommen på franska 1979).  http://en.wikipedia.org/wiki/The_Vietnamese_Gulag    Doan fängslades flera gånger av den dåvarande Saigon-regeringen på grund av sin studentaktivism och sitt samröre med Viet Cong. Efter kommunisternas maktövertagande i slutet på april 1975 anställdes Doan som högre tjänsteman i den provisoriska regeringens finansministerium.

9780671603502

Den 22 juni 1975 arresterades emellertid Doan då han besökte en konsert i Ho Chi Minh-staden – som Saigon hade döpts om till – av vietnamesisk militär. Han hade av allt att döma gripits av misstag, då han hade ett liknande namn som en person som hade stött den sydvietnamesiske presidenten Nguyen Van Thieu och alliansen med USA. Doans förhoppningar om att misstaget snart skulle rättas till kom emellertid på skam, och han tvingades tillbringa 28 månader i det system av omänskliga fängelser och läger för oliktänkande som han kallat Vietnams gulag.

Den närmaste tiden efter Nordvietnams maktövertagande – det så kallade FNL eller Viet Cong, som bildats på det nordvietnamesiska kommunistpartiets kongress 1960, upplöstes 1976 – http://en.wikipedia.org/wiki/Viet_Cong var det vanligt med summariska avrättningar efter ”domar” utfärdade av så kallade folkdomstolar i Ho Chi Minh-stadens gathörn. En till Thailand utsmugglad pressbild som dök upp i världspressen inklusive Svenska Dagbladet i Sverige visade exempelvis hur en ung, tanig man vid namn Nguyen Tu Sang den 29 maj 1975 döms till döden av en folkdomstol. Han avrättades på platsen. Kommunisterna avrättade vid denna tid i avskräckande syfte på stället människor som kallades ”terrorister” eller ”tjuvar”.

Bortsett från sådana öppna grymheter var dock de nordvietnamesiska kommunisternas metoder i syfte att tvinga folket till underkastelse betydligt mer sofistikerade än de Röda khmerernas blodiga och uppenbara slakt i grannlandet Kambodja, även om den svenske Kampuchea-resenären Jan Myrdal uppgav sig inte ha sett något massmord. Doan Van Toai beskriver i Vietnamese Gulag och ytterligare några böcker ett fängelsesystem vilket i sin cyniska omänsklighet effektivt mal ner hundratusentals människor, vilka ofta inte hade någon aning om varför de fängslats.

Sedan USA slopade sitt handelsembargo gentemot Vietnam 1994 har det moderna Vietnam sökt locka till sig västerländskt kapital genom en liberalare handelspolicy som kan sägas påminna om Kinas. Turismen är en viktig och växande inkomstkälla. I likhet med Kina har dock Vietnam förblivit en kommunistisk diktatur med en sådans alla kännetecken.

vietnam_mekong-delta_floating-market_10 Vietnams Mekongdelta myllrar av liv.

Enligt den oberoende organisationen Freedom House, som rankar världens länder efter måtten av politiska och medborgerliga fri- och rättigheter, är Vietnam alltjämt fast förankrat i kategorin ”ofria” länder. https://freedomhouse.org/report/freedom-world/2013/vietnam#.VUYjWmccRMs Den av kommunistpartiet styrda staten kontrollerar alla viktiga samhällsfunktioner såsom politik, media, rättsväsende, den akademiska världen och den religiösa sfären. Det påstås ibland i debatten att ekonomisk liberalisering ofelbart leder till politisk demokratisering, men i fallet Vietnam har snarast motsatsen varit fallet.

Sedan Vietnam antogs som medlem i World Trade Organization (WTO) 2007 har, framhåller Freedom House i sin Vietnam-rapport 2013, den vietnamesiska regimen ”…embarked on an extended crackdown on peaceful dissent…dozens of dissidents were arrested, and many were sentenced to lengthy prison terms. The process continued over the next several years, with a growing emphasis on government critics who expressed themselves online”.

Vietnam har under senare år vidare utsatts för allvarliga ekonomiska problem inklusive inflation och massiva skulder som drabbat statsägda företag. En av följderna har blivit en stigande oro inom det styrande kommunistpartiet, vilket lett till hårdare kontroll av partirelaterade aktiviteter och uttrycksformer. Utrikespolitiskt har det gamla spänningsförhållandet mellan Vietnam och Kina under senare år blossat upp i form av sammandrabbningar kring Spratly- och Paracel-öarna i Sydkinesiska havet.

Den som, i likhet med exempelvis Gunnar Hökmark på sin blogg (se ovan), diskuterar ”Vietnam-opinionen” i Sverige avser praktiskt taget undantagslöst den vänsterinriktade propagandaflod till förmån för Viet Cong och Nordvietnam som vällde över Sverige från slutet av 1960- till mitten av 1970-talen. En bidragande orsak till USAs nederlag i Indokina var utan tvivel just den oerhört ensidiga åsiktsbildningen i västvärlden, där Sverige framstod som ett extremfall.

Vietnamrörelsen bidrog till att demonisera och isolera Sydvietnam, som trots talrika fel och brister ändå var ett i grunden demokratiskt och västorienterat land, och undergräva USAs hjälp till landet att stå emot den kommunistiska aggressionen från Nordvietnam och den inhemska femtekolonnen i form av Viet Cong. Vietnamkriget blev också det första riktiga ”mediakriget”.

I Sverige byggde kommunistanhängarna under perioden 1965-75 på ett skickligt sätt upp en välfungerande propagandaapparat. De första FNL-aktivisterna, som gärna slogs med polisen, kastade ägg mot USAs ambassadörer och förstörde sydvietnamesisk egendom i Sverige, framstod visserligen till en början som ett slags samhällets parias. För det stora flertalet svenskar kändes det mer naturligt att solidarisera sig med USA, precis som man gjort under Andra världskriget och Koreakriget.

vietnam_bodies En bild av kommunismens terror i Sydvietnam som vi aldrig fick se i svensk television.

Konfliktens mediaexponering tog dock alltmer ut sin rätt, och för många TV-tittare tycktes de amerikanska bombplanen symbolisera själva ondskan. Däremot var de västliga TV-kamerorna aldrig på plats när Viet Cong bedrev terror mot byar som vägrade underkasta sig dess herravälde.

Det stora genomslaget fick den vänstervridna Vietnam-opinionen med en demonstration som hölls i Stockholm den 22 februari 1968. Dåvarande utbildningsministern Olof Palme gick då arm i arm med Hanois Moskva-ambassadör – Nordvietnam hade ännu ingen ambassad i Stockholm – Nguyen Tho Chan i ett fackeltåg där det skreks bland annat ”USA mördare” samt ”Tage (Erlander) och (Arne) Geijer, Lyndons (Johnson) lakejer”. Någon vecka senare erkände den socialdemokratiska regeringen Nordvietnam.

Det fanns emellertid också en annan Vietnam-opinion som föddes ur de protester som trots allt förekom mot den massiva propagandan för Nordvietnam och Viet Cong/FNL. Något av ett startskott för denna opinion kom med Ture Nermans skrift Sverige på glid (Andromeda förlag 1967).

Ture Nerman (1886-1969), en före detta kommunistisk och senare socialdemokratisk riksdagsman och skriftställare,  kanske mest känd för att ha skrivit texten till visan ”Den vackraste visan om kärleken”, upprördes över ”de exempellösa utsvävningar i USA-hat, som de sista åren har skämt ut Sverige inför den västerländska opinionen” (citerat från baksidestexten) och varnade bland annat för ”hur massmedia infiltreras av den odemokratiska oppositionsriktningen”. Sverige på glid blev en inspirationskälla för ett försök till motoffensiv mot vänsterdominansen inom icke minst Vietnam-opinionen.

Sverige på glid 001 Sverige på glid – Ture Nermans uppgörelse med Vietnam-vänstern. Foto: Tommy Hansson

Detta resulterade i bildandet av först Kommittén för ett fritt Asien av den konservative juristen, konfliktforskaren och författaren Bertil Häggman och därefter i tillkomsten av den tvärpolitiska organisationen Demokratisk Allians (DA) med Anders Larsson som en av tillskyndarna. Ungefär samtidigt startade civilingenjören Svante Hjertstrand den gratisutdelade, antikommunistiska debattidningen Argument för frihet och rätt som hade Vietnam som en av sina huvudfrågor. Jag gick med i DA 1972 och var ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75 och sålde otaliga Argument i Stockholms city genom åren.

Trots aktningsvärda försök att under några år med begränsade medel bemöta vänsteroffensiven fick den alternativa Vietnam-opinionen till slut erkänna sig besegrad. Vänsterns utbredning i media och samhällsinstitutioner, som är märkbar än i dag, resulterade i ett oerhört ensidigt opinionsklimat där de röster som avvek från normen – vad som långt senare kom att kallas den politiska korrektheten – marginaliserades som tillhörande extremister och fascister.

Jag måste avrunda med att konstatera, att Gunnar Hökmarks parti – från 1969 kallat Moderata samlingspartiet, tidigare Högerpartiet – ingalunda avvek från den dominerande vänsterströmningen i Vietnam-opinionen så länge konflikten i Indokina varade. Snarare var partiet påtagligt följsamt gentemot denna opinion. Kulmen för den hållningen kan sägas ha infallit i december 1972, då Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson fick moderatledaren Gösta Bohman att skriva under den famösa så kallade ”Namninsamlingen för fred i Vietnam”, i realiteten ett ensidigt ställningstagande för kommunistsidan i konflikten. Anderssons beskrivning i sin memoarbok I de lugnaste vatten (1993) hur han manipulerar Bohman att skriva på uppropet får det att vända sig i magen på denna bloggare.

images Anders Björck (M). försökte hålla emot Vietnam-vänstern.

Enstaka rakryggade M-riksdagsledamöter såsom Tage Adolfsson, Hans Wachtmeister och Tore Nilsson vägrade skriva på det röda uppropet och fick ordentligt på skallen för det. En annan politiker som försökte hålla emot var Anders Björck, senare försvarsminister och förste vice talman i riksdagen liksom landshövding i Uppsala. Partiet som helhet kapitulerade dock för vänstertrycket, det kommer vi som var med på den tiden och protesterade mot fjäsket för extremvänstern inte att glömma.

Försöken att idolisera Palme dömda att misslyckas

17 september, 2012

I dagarna har filmen ”Palme” haft premiär. Det jag hittills läst om filmen ger mig intrycket att den är ännu ett försök att idolisera Olof Palme, den ende svenske politikern med ”riktig stjärnlyster” som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg uttryckte det på nämnda tidnings ledarsida den 16/9. Hela artikeln här:

http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/palme-korde-sverige-i-diket/

Enligt uppgift lär den nya filmen framställa Palme som en så kallad vanlig människa i familjens sköte samtidigt som den ger en positiv bild, låt vara med embryon till kritik, av objektets politiska gärning. Jag vill dock påstå att alla mer eller mindre nyanserade försök att idolisera/ikonisera Olof Palme är dömda att misslyckas. Anna Dahlberg ger i sin tänkvärda artikel ett antal skäl härför.

Sant är att Palme, alternativt hans eventuella talskrivare, var bra på att framställa politiska citat man minns. Såsom ”Satans mördare” (om Franco-Spanien), ”Diktaturens kreatur” (om Husaks Tjeckoslovakien), ”Politik är att vilja” (vid en SSU-kongress) samt i det svulstiga orerandet om USAs så kallade julbombningar över Nordvietnam 1972. Palme jämförde här USAs strategiska bombpolitik med ett antal nazistiska förbrytelser under Andra världskriget.

Sant är också att Palme blev föremål för hyllningar från ett antal diktaturländer i Tredje världen på grund av sin återkommande, hätska kritik av USA och kapitalismen. Han var också över måttan älskad av människor som flytt från högerdiktaturer och som fått en fristad i Sverige; dessa människor var som bekant otröstliga sedan Palme mördats den 28 februari 1986 och några av dem grät ut i TV.

 Olof Palme sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör 1968.

Detta räcker dock inte för att idolisera eller med något mått av trovärdighet hjälteförklara Sven Olof Joachim Palme (1927-86). Dahlbergs artikel har den träffande rubriceringen ”Palme körde Sverige i diket”. Dahlberg inleder artikeln med följande ingress: ”Olof Palme är vår enda politiker med riktig stjärnlyster. Ändå blev hans gärning ett misslyckande”.

Bortsett från att det inledande omdömet är tvivelaktigt – Dag Hammarsköljd och Carl Bildt måste ändå anses göra Palme äran stridig och förmodligen överglänsa honom på den politiska himlapällen – har Dahlberg rätt: Palme var ingen lyckad politiker vare sig nationellt eller internationellt.

Anna Dahlberg skriver att Palme var ”antagligen den största politiska begåvning som Sverige har haft” och att ”på flera områden var han långt före sin tid” (jämställdhet, apartheid-kritik). Men:

Så ser det ljusa arvet efter Palme ut. På de flesta andra områden har hans politiska arv åldrats ofördelaktigt. Hans internationella roll som frontfigur för den alliansfria rörelsen har förlorat sin relevans i och med kalla krigets slut. Vetskapen om att Sverige spelade under täcket med USA militärt samtidigt som Palme utåt var fränare i sin kritik av väst än öst dämpar dessutom lystern i hans internationella gärning.

Detta är överraskande klarsynta ord för att komma från en ledarskribent/politisk redaktör på den normalt föga trovärdiga tidningen Expressen. Dahlberg stannar emellertid inte med detta utan fortsätter:

Men det är det ekonomiska arvet som är mest besvärande. Till Palmes försvar ska sägas att han tillträdde i en svår tid. Rekordåren fick ett abrupt slut och ersattes av oljekriser, valutakriser och lågkonjunktur. Palmes svar på denna kris var dock inte att ödmjukt ompröva den egna politiken utan tvärtom att låta den tippa över på vänsterkant. Finansminister Sträng kördes över och Sverige inledde en katastrofal överbryggningspolitik. Efterfrågan eldades på och lönekostnaderna skenade, vilket utlöste en akut industrikris. Jämlikhetssträvan drevs så långt att den högsta marginalskatten uppgick till 85 procent för löntagare och för egenföretagare kunde den övergå 100 procent, vilket Astrid Lindgren påpekade i den berömda sagan om Pomperipossa i Expressen 1976.

Som grädde på moset kom fackföreningsrörelsens och sosseriets envisa försök att, på tillskyndan av den vänsterextreme ekonomen/ideologen Rudolf Meidner, införa så kallade löntagarfonder vilka på sikt skulle överföra makten från företagsägarna till facket. Enligt Dahlberg ogillade Palme själv förslaget om löntagarfonder, men eftersom han var notoriskt rädd för att konfrontera facket lät han förslaget leva vidare. Dahlberg menar med allt fog att det tog Sverige ”många år att retirera från denna skadliga hybris”.

Anna Dahlberg snuddar vid Palmes utrikespolitiska utsyn men tar inte steget fullt ut när det gäller att belysa dess katastrofala konnotationer. Olof Palme må innerst inne ha varit antikommunist och USA-vän, men det var i så fall inget som kom till uttryck i den utrikespolitiska väg han med hjälp av uppbackare såsom Sverker Åström, Pierre Schori, Birgitta Dahl, Anna-Greta Leijon och Bernt Carlsson slog in på redan i början på 1960-talet.

 Palme och Fidél Castro myser ikapp.

Följden av detta vägval blev att Sverige under ett par decennier kom att backa upp kommunistdiktaturer såsom Kuba, Nordvietnam, Östtyskland, Angola, Mocambique och Nicaragua. Under en lång följd av år stödde Sverige därtill allehanda utspel från Sovjetunionens sida syftande till att stärka kommunistblocket och försvaga västsidan i det Kalla kriget.

Liksom ett antal mer eller mindre marxist-leninistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten terrorgrupperingar av typ Viet Cong (FNL) i Sydvietnam, Röda Khmererna (Kambodja), PAIGC (Guinea Bissau), PLO (Mellanöstern, SWAPO (Sydvästafrika/Namibia) och ANC (Sydafrika). Särskilt anmärkningsvärt är kanske det kompromisslösa stödet till Arafats PLO och fientliga hållning till staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, som socialdemokratin såg positivt på ända fram till begynnelsen av Palme-eran.

Något av en brytning med detta anti-israeliska förflutna kom först med  Göran Perssons besök i Israel 1999, det första en svensk statsminister gjort sedan Tage Erlander var där 1962.

 Göran Persson besökte Israel 1999 och bröt därmed med palmeismens negativa hållning till den judiska staten.

Sveriges stöd till ANC har ju berömts i alla möjliga tonarter som centralt i kampen mot den förvisso orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken (apartheid) i Sydafrika. Må så vara. Samtidigt skall vi komma ihåg att ANC i grunden var en kommunistiskt influerad rörelse som icke tvekade att tillgripa våld och terror i kampen mot den vita överhögheten.

Bomber och granater mot marknader, sportanläggningar, biografer och restauranger skördade många civila liv. Grymma ”halsbandsmord” – där ett bildäck som sattes i brand träddes över offrets hals och orsakade en plågsam kvävningsdöd – var ett verksamt medel när det gällde  att utrota oliktänkande i de svartas led.

Palmeismen överförd till det utrikespolitiska området framkallade förvisso applådåskor från totalitärt vänsterhåll. Men vi får inte glömma att det ställde Sverige i en ofördelaktig dager bland världens västdemokratier och alls icke bara USA. Det fanns åtskilliga västledare som tvivlade på att Sverige egentligen hörde hemma i det västdemokratiska lägret under Palme. Att borgerliga regeringar fortsatte i samma spår gör minst av allt saken bättre.

 ”Halsbandsmord” introducerades i Sydafrika av ANC.

Alla försök att analysera fenomenet Olof Palme blir ofullständiga om man inte tar mannens säregna personlighet med i ekvationen. Den nu aktuella filmen framställer Palme som en god familjefar, något jag inte har anledning betvivla att han var. Hur det var med troheten mot hustrun Lisbeth – det har ju talats om möjliga förhållanden med exempelvis Shirley MacLaine och Monica Nielsen -vet jag inte. Det är heller inget som särskilt intresserar mig.

Olof Palme var kanske en hygglig prick i privata sammanhang. Dessvärre kan samma sak inte sägas om hans offentliga framträdanden i talarstolen och i televisionen. Här framstår Palme som en elak jävel som njuter av att trycka ner sina meningsmotståndare så långt i skoskaften det bara går.

 Fälldin blev tillplattad men fick sympatierna på sin sida.

Det var, som jag ser det, denna personlighetsdefekt som gjorde Palme avskydd och delvis hatad av i runda slängar halva svenska folket. Typiskt nog var det oppositionsledaren Thorbjörn Fälldin (C) som fick de flesta sympatierna på sin sida när han blev tillplattad av Palme i valdebatterna på 1970-talet. Att det sedan fanns personer som beundrade Palme för precis dessa ”eleganta” personangrepp är väl känt.

För en mer fullständig bild av hur jag ser på Olof Palme, läs gärna uppsatsen om honom i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (Contra förlag 2008, 170 sidor).

Den destruktiva vindkraften

1 april, 2011

Vindkraften är en energikälla som till lika delar oförtjänt och ansvarslöst upphaussats till att framstå som lösningen på Sveriges energiproblem ända sedan kärnkraftsomröstningen 1980 beslutade om, att svensk kärnkraft skulle på sikt fasas ut och ersättas med, som det så vackert hette, ”alternativa energikällor.”

Att ifrågasätta vindkraftens påstådda välsignelser är inte tillrådligt, ty då blir man lätt varg i veum och utsatt för glåpord och spottloskor från klimatfanatikernas – det vill säga de som är så stenhårt övertygade om att mänsklig påverkan leder till långtgående klimatförändringar att de stänger ögon och öron för argument som skulle kunna kullkasta deras övertygelse – sida.

Jonny Fagerström, Svenskt Landskapsskydd.

Detta har inte minst Föreningen Svenskt Landskapsskydd (SLS) och dess företrädare Jonny Fagerström, som även är en av initiativtagarna till Stockholmsinitiativet vilket ställer sig skeptiskt till teorin om långtgående mänsklig klimatpåverkan, i hög grad råkat ut för. I ett inlägg i Länstidningen (Södertälje) den 26/3 – dagen för ”klimatmanifestationen” Earth Hour –  varnar så centerpartisterna Gustav Andersson och Tage Gripenstam för SLS, Stockholmsinitiativet och sagde Fagerström. I inlägget kräver man: Sätt ljus på klimatförnekarna.

Just det – det har nu gått så långt att klimatalarmisterna satt etiketten ”klimatförnekare”  på alla oss som ifrågasätter teorin – för det är faktiskt ingenting mer än en teori – om att mänskliga aktiviteter leder till en djupgående klimatförändring på jorden. (Eljest borde ju termen ”klimatförnekare” implicera att en sådan individ är någon som förnekar förekomsten av ett klimat över huvud taget). Det är inte svårt att se den cyniska tanken bakom termen i fråga: kritikerna av klimatalarmismen skall jämställas med förintelseförnekare och därmed bli omöjliggjorda i varje form av civiliserad debatt.

Hittills har klimatfanatikerna emellertid inte lyckats fullt ut i sin föresats. Oliktänkande hörs och ses fortfarande utmana klimatalarmismens politiska korrekthet, och det stundom med besked. Detta gäller i hög grad Jonny Fagerström, vars förening Svenskt Landskapsskydd håller en presskonferens i Stockholm nästa vecka. Mer härom på denna länk:

http://www.landskapsskydd.se/

I mina ögon kan det inte råda någon som helst tvekan om att de tusentals plåtschabrak, som i allt högre utsträckning tillåts förfula och förrycka den svenska landskapsbilden – och detta till utomordentligt tveksam nytta – är ett trist sidospår i den svenska energiproduktionen. Kommer därtill de tusentals fåglar som intet ont anande massakreras av de groteska vindsnurrorna varje år.

 Jag kan hålla med om att elproduktion medelst vindkraften bör få tjäna som ett marginellt komplement till exempelvis kärnkraft och vattenkraft, men alla idéer om att den på sikt skall kunna ersätta nämnda kraftkällor är mer än lovligt idiotiska.

Det torde förhålla sig som Jonny Fagerström framhåller i sitt svar på Gripenstams och Anderssons debattartikel i LT 29/3:

Centerns lobbyister vet mycket väl att vindkraften inte bidrar till sänkta koldioxidutsläpp. Svensk elproduktion är redan koldioxidfri: vindkraftssatsningen är i stället en skamlös förmögenhetsöverföring från vanliga svenska löntagare via elräkningar till rika markägare. En verksamhet som centerlobbyisterna och LRF ligger bakom. LRF gör i braskande annonser reklam för att arrendera ut mark till vindkraft och retoriskt frågar man sina markägare: ”Vill du tjäna 150 000/år utan arbetsinsats?” 

Det finns storslagna planer på att bygga ut vindkraften i bland annat Piteå.

Om Sverige skulle välja den väg som Centerpartiet anvisar, menar Fagerström – det vill säga att subventionera en utbyggnad av vindkraften till 30 TWh (terawatt-timmar) – kommer stödet för utbyggnaden att kosta elkunderna i runda tal 300 miljarder kronor fram till år 2035. Vilket befäster mig i min uppfattning om Centern som ett av Sveriges stora destruktörspartier i modern tid med avstamp i den kärnkraftsalarmism, som förde fram till den olycksaliga kärnkraftsomröstningen 1980 och därefter till dåvarande energiminister Birgitta Dahls (S) famösa ”tankeförbudslag”, som förbjöd varje form av strävan att utveckla kärnkraften.

Den groteska satsningen på en överdimensionerad svensk vindkraft har redan lett till tragedier för svenska jord- och skogsbrukare. Nyligen fick jag i min hand ett brev från ett förtvivlat par i Glommersträsk som skrev följande:

Arvidsjaurs kommun sålt byar till Kraftö

Företaget, känt från viss brottslighet, har fått löfte av Arvidsjaurs kommun att bygga vindkraftverk i vissa småbyar utan samråd med markägare och fast boende. Kraftös handgångne man i bygden, mest känd som fd reservofficer som har haft som profession att åka land och rike runt och avskeda folk, har uppträtt hotfullt tillsammans med Kraftös presstalesman.

I vår by, Stöverberg, har vi inte hunnit lika långt ännu. Vi har vetat om att vi är sålda av kommunen och att vi inte kommer att kunna bo kvar när de har byggt sina 18-25 vindkraftverk mindre än 300 m från vår by och runt vår gård! Samt att vi inte kommer att kunna få någon ersättning. Vi har ett småskaligt skogsbruk med all miljöhänsyn som tänkas kan, hästar och hundar. Vi stör ingen människa och har lagfart på marken. Vi har 2 bostadshus, varav det äldsta till viss del är kommunens äldsta byggnad, två 1700-talsbodar och resterande 12 ekonomibyggnader helrenoverade eller nybyggda mellan 1980 och 2000, nu har kommunen tänkt att vi ska lämna allt utan ersättning!

Vi är 4e generationen på marken och hade hoppats på att bli minst en till, men så lär det inte bli om vi inte får hjälp någonstans ifrån. Vi vet att vi, enligt lag, ska räknas som sakägare men vår kommun vägrar erkänna sakägare. De har inhämtat företagarnas åsikter, samebyarnas, de markägare som är för – men inte våra åsikter. Alla dessa nämnda har hållit tyst, ända sedan 2009! Nu säger både kommunen och länsstyrelsen att vi borde protesterat då, när vi inte visste!

Vi har skrivit till Justitiekanslern och påtalat att kommunen inte vill svara. Länsstyrelsen har besvarat vårt brev med andemeningen ja, det får gå till så här, nej ni behöver inte bli informerade förrän grävskoporna står utanför huset. Tidningarna får inte skriva om vår situation, vårt enda hopp står till obundna media, hjälp oss någon!

Inger och Sixten Almström, Stöverberg 1, 930 81 Glommersträsk” 

Så kan det uppenbarligen gå till i ett Sverige där den politiska korrektheten och de affärsintressen som vet att betjäna sig därav får råda. Centern, och kanske särskilt Thorbjörn Fälldin som satte bollen i rullning, borde skämmas för sin destruktiva insats i sammanhanget.

Thorbjörn Fälldin (C) – mannen som förstörde den svenska energipolitiken.

Fotnot 1: LRF = Lantmännens Riksförbund.

Fotnot 2: Om miljardföretaget Kraftös satsning på vindkraft, se mer här:

http://www.krafto.se/

Fotnot 3: Sedan brevet från makarna Almström kom har Piteå-Tidningen skrivit om vindkraftssatsningen i Glommersträsk:

http://www.pitea-tidningen.se/arvidsjaur/artikel.aspx?ArticleId=5997438

 

Sossarnas golgatavandring: Wallström, trots allt?

16 februari, 2011

Okay, då – jag ger upp. Jag skriver väl ett inlägg om Socialdemokraternas golgatavandring mot att utse en ny partiledare, trots att jag länge värjt mig inför tanken. En vandring som i alla fall teoretiskt kan innebära något av en återuppståndelse för det svårt sargade, för att inte säga halvdöda, partiet. Låt oss titta litet närmare på de aktuella kandidaterna.

Mikael Damberg och Veronica Palm.

Eftersom jag misstänker att feministkotteriet inom partiet har mycket att säga till om håller jag Veronica Palm, född i östgötska Kisa 1973 och därmed den yngsta seriösa kandidaten till partiledarposten, som favorit. Palm må förefalla ung och fräsch men företräder i verkligheten den gamla stammens vänsterpolitik med Olof Palme som frontfigur: högre skatter, mer bidrag, stöd för allehanda minoriteter. Palm är ordförande i Stockholms arbetarekommun och ett tungt namn i riksdagen men har aldrig innehaft en regeringspost. Det är inte svårt att tänka sig Veronica Palm stå på podiet och le tillsammans med Mona Sahlin på den avgörande sossekongressen i ett hav av blommor. Gift med Stockholms-politikern Roger Mogert.

En  annan kvinna som dykt upp i partiledarspekulationerna på sistone är Lena Sommestad, född i uppländska Börje 1957. Det faktum att Sommestad är en väl ansedd akademiker lär inte stärka hennes aktier bland partiets arbetarklassromantiker. Å andra sidan är det svårt att se någon kandidat som denna krympande del av sosseriet helhjärtat  skulle kunna tänkas stödja. Sommestad utnämndes 2001 till professor i ekonomisk historia i Uppsala; hennes doktorsavhandling handlar om mejeriindustrins maskuliniseringsprocess. Därefter har hon bland annat varit miljöminister. Någon karismatisk politiker är hon knappast och inte heller någon av de mer realistiska kandidaterna.

Sven-Erik Österberg försöker le.

När vi nu uttömt avdelningen kvinnliga partiledarkandidater är det dags att gå över till männen. Sven-Erik Österberg, född i Munktorp i Västmanland 1955, nämns ofta som favorit till partiledarposten. Han har en gedigen erfarenhet från facklig verksamhet, kommunalpolitik och rikspolitik och ligger tryggt förankrad i partiets mittfåra. Inledde på allvar sin politiska karriär genom att bli kommunalråd i Skinnskatteberg 1991 och blev biträdande finansminister i den senaste sosseministären. Gruppledare för sossarna i riksdagen. Det som talar mot honom är hans gråtrista framtoning – knappast någon som förmår skapa entusiasm för socialdemokratisk politik. 

Mikael Damberg föddes i Solna 1971. Pappan, Nils-Gösta Damberg, är en socialdemokratisk trotjänare som var partikassör i många år och en av tungviktarna inom det så kallade IB, den länge sekreta socialdemokratiska underrättelseorganisationen som under skandalartade former avslöjades av Jan Guillou och Peter Bratt i början av 1970-talet. Damberg senior flyttade sedan till Åland där han var svensk generalkonsul i åtta år. Den yngre Damberg valdes med knapp marginal till SSU-ordförande 1999 och är en av Socialdemokraternas tyngre riksdagsmän – bland annat vice ordförande i utbildningsutskottet samt ledamot i Krigsdelegationen. Har tidigare varit politiskt sakkunnig hos statsrådet Thage G. Peterson och ingen mindre än Göran Persson. Anses tillhöra partiets högerfalang. Om sossarna vill ha en yngre, modernare partiordförande kan Damberg vara ett alternativ.

Thomas Östros: Monas pojke.

Sedan har vi tre kandidater som alla har förnamnet Thomas. Thomas Östros hette ursprungligen Waaranperä i efternamn och föddes i Malmberget i nordligaste delen av landet 1965. Han är filosofie licentiat i nationalekonomi och har innehaft en rad statsrådsposter – skatteminister, utbildningsminister och näringsminister. Var påtänkt som finansminister vid ett segerval 2010. Hur det gick med det vet vi. I dag är Östros vice ordförande i riksdagens finansutskott. Vad som främst ligger honom i fatet är en stel och tråkig framtoning i TV-rutan.

Thomas Bodström fortsätter att ha många bollar i luften.

Thomas Bodström, född i Uppsala 1962 med förre utrikesministern Lennart Bodström som pappa, är till professionen advokat och yrkespartner/partibroder till Claes Borgström; tillsammans har de en advokatbyrå vid Norra Bantorget i Stockholm. Den senare är socialdemokratisk talesman i jämställdhetsfrågor och av många ansedd som en totalt utflipprad feminist. Bodström har länge framstått som en socialdemokratins ”golden boy” med filmstjärneutseende och ett förflutet som allsvensk fotbollsspelare i AIK. Har tidigare varit justitieminister men har under senare år även gjort sig känd som deckarförfattare. Thomas Bodström vore närmast den idealiske partiledaren om han skulle återuppta sin politiska karriär och återvända från exilen i USA, dit han flyttade före valet 2010. Kuriosaupplysning med personlig anknytning: Bodström medverkade för något år sedan i ett avsnitt av Felix Herngrens komedi- och satirserie ”Sanningen bakom”, där han framställdes som en utomjording med övernaturliga krafter: min framlidna hustru Marika medverkade i en återkommande statistroll som läkare  i flera avsnitt i serien.

 Thomas Eneroth är före detta metallarbetare.

En partiledarkandidat som poppat upp på senare tid är Thomas Eneroth, född i Växjö 1966 och till yrket ursprungligen metallarbetare vilket bör glädja partitraditionalisterna. För att förkovra sig har Eneroth bedrivit studier i statsvetenskap och sociologi vid Växjö universitet. Thomas Eneroth är ett av partiets mer framträdande namn i riksdagen som 2008 efterträdde Thomas Östros som näringspolitisk talesman. Sedan senaste valet är han vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. I likhet med Mikael Damberg är han ledamot i Krigsdelegationen. Eneroth har således en gedigen politisk bakgrund men är knappast en seriös kandidat till partiledarposten.

Pär Nuder, född i Täby 1963, har visserligen emfatiskt avböjt alla inviter till partiledarskapet, men ingen lär bli förvånad om han dyker upp som gubben i lådan på den avgörande partikongressens i mars. Pär Nuder, ibland kallad ”Nutte”, har en estländsk pappa vid namn Ants Nuder. Pär har av partiveteranen Enn Kokk, mest känd som Birgitta Dahls man, kallats ”mannen utan egenskaper” och har om möjligt ännu mindre karisma än Sven-Erik Österberg och Thomas Östros. Nuder knöts som sakkunnig till justitiedepartementet redan som 24-åring. Han räknades som en av statsminister Göran Perssons närmaste män och var finansminister 2004-2006. För något år sedan kom han ut med boken Stolt men inte nöjd (Norstedts 2008, 368 sidor). Nuder är avskydd av vänsterfolk i och utanför partiet på grund av sina påstådda högeråsikter. En drömkandidat för alla som vill se ett permanent vingklippt sosseparti.

Södertäljejokern Anders Lago.

Till sist den verkliga jokern som ny sossechef: Anders Lago, sedan 1998 kommunstyrelsens ordförande i Södertälje då han efterträdde Conny Andersson. Lago är född i Jönköping 1956 och kom som 20-åring till Södertälje fyra mil söder om Stockholm. Jag kom i närmare kontakt med Anders Lago på 1990-talet, då han bland annat var ordförande i miljö- och stadsbyggnadsnämnden där jag representerade Täljepartiet. När han utsågs till sossarnas starke man i Södertälje 1998 skedde det i konkurrens med Sten Olsson, som senare kom att bli nära medarbetare till Göran Persson och Pär Nuder; Olsson är sedan 2007 konsult i egen firma. Anders Lago blev våren 2008 känd för en bredare publik, då han blev inbjuden av USAs Kongress att informera om Södertäljes omfattande mottagning av flyktingar från Irak. Lago kunde då informera om att Södertälje med cirka 80 000 invånare tog emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Under det omskrivna USA-besöket träffade Anders Lago dåvarande demokratiske presidentkandidaten Barack Obama och kallades allmänt The Mayor of Sodertalje, som också blev namnet på Lagos partiblogg. Anders Lago står med båda fötterna på jorden och anser, i likhet med nästan alla södertäljebor oavsett ursprung, att kommunen tvingats dra ett orimligt stor lass när det gäller invandring (av Södertäljes befolkning har närmare 50 procent invandrarbakgrund). Vad som möjligen kan vara till nackdel för Lago är att han efter kommunalvalet 2010 – som blev ett succéval för framförallt Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – valde att med stöd av MP och V bjuda in SD till kommunstyrelsen och de större nämnderna. Den svaga borgerliga oppositionen rasade. Lago sitter ju heller inte riksdagen men väl i partistyrelsen. Jag har ofta varit kritisk till Anders Lagos politik men ser honom, trots detta, som en anständig politiker och en anständig människa. Han är också en slug politiker med åtskilliga rävar bakom varje öra.

Med Anders Lago som ny partiledare tror jag Socialdemokratiska arbetarepartiet har goda förutsättningar att åter bli en kraft att räkna med i svensk politik. Just därför vill jag inte se honom, eller för den delen Bodström, vald på kongressen i mars. I stället håller jag tummarna för någon i kvartetten Palm, Österberg, Östros eller Nuder.

Mitt grundtips, för att låna en term från legendariske tipsexperten Rudolf ”Putte” Kock, får bli Veronica Palm som är den inflytelserika feministmaffians främsta kandidat. Jag helgarderar dock med Sven-Erik Österberg och Mikael Damberg.

Margot Wallström – frälsargestalten.

Jag avslutar med det kanske helt tokiga hugskottet att EU-kommissionären och förra statsrådet  Margot Wallström, sossarnas verkliga drömkandidat och frälsargestalt, i ljuset av  det egna partiets kräftgång – det blev rekordlåga 25,6 i senaste mätningen från AB/United Minds – gör sensation och kandiderar vid marskongressen. I så fall kommer hon hundraprocentigt säkert att väljas av ett enigt sosseparti, som drömmer våta drömmar om att wallströmskan, född i Kåge i Västerbotten 1954, skall sopa golvet med Reinfeldt i 2014 års val.