L i existentiell kris: Björklund drar in adoptivsönerna i valkampanjen

Jan Björklund i Almedalen 2015. Att vara liberal är att vara kluven.

Att vara liberal är att vara kluven.* Sällan har väl denna sanning varit mer uppenbar än i fallet Jan Björklund.

I sitt tal vid den alternativa politikerveckan i Spånga gick Björklund till hårt angrepp mot Socialdemokraterna och deras ”kollektivism”, som Liberalernas ledare menade höll honom själv och hans gelikar inom ”arbetarklassen” tillbaka. Björklund hänvisade i sammanhanget till sin bakgrund som ”textilarbetarunge”.

Hur detta rimmar med Björklunds så kallade klassresa – han blev i sinom tid lovande militär och ledande politiker – framgår inte av talet i Spånga. Ännu sämre rimmar Björklunds angrepp på S-partiet med hans tidigare uttalanden om att Liberalerna mycket väl kan tänka sig att regera ihop med Socialdemokraterna – allt för att inte ge Sverigedemokraterna inflytande. http://www.expressen.se/nyheter/bjorklund-kan-tanka-sig-att-regera-med-s/

Jan Arne Björklund föddes i Skene i Marks kommun i Västergötland 1962 men flyttade omsider till Stockholm. Han var en framåtsträvande politiker redan i skolåldern. Han kom som vuxen emellertid att först satsa på den militära banan och fick höga vitsord som befäl, även om han ansågs vara väl hård och dominant.

L-ledaren Björklund till angrepp mot S och SD. Foto: Tommy Hansson

Efter en karriär som folkpartistisk Stockholms-politiker valdes Björklund 2007 till ledare för Folkpartiet efter Lars Leijonborg. 2010-14 var han vice statsminister i Reinfeldts alliansministär. Det kan nämnas att Jan Björklund är näst kortast av alliansledarna – bara KDs Ebba Busch Thor är kortare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Bj%C3%B6rklund

I talet i Spånga passade Björklund även på att ge en känga åt Sverigedemokraterna. L-ledaren körde det utslitna mantrat om att SD ”gör skillnad på människor och människor” samt är ”intolerant” och ”spär på fördomar och diskriminering”. Intetsägande PK-klyschor som jag inte ens orkar bemöta här.

Huvudnumret i Jan Björklunds angrepp på SD var dock hans båda adoptivsöner: ”Mina båda söner är adopterade från andra sidan jordklotet. De ska veta: deras pappa kommer aldrig att medverka till att Sverigedemokraterna får makt i vårt land.” Jag förmodar att månget liberalt öga tårades vid dessa Björklunds salvelsefulla ord.

Jag vet ärligt talat inte om det är möjligt att sjunka lägre som debattör än att dra in sin närmaste familj i en politisk kampanj. Björklund går därmed i samma fotspår som M-ledaren Fredrik Reinfeldt, som var öppen med att orsaken till hans avsky gentemot SD var hans egen internationella släktbakgrund med en farfarsfarfar som var färgad cirkusdirektör från USA och andra utländska släktingar, bland dessa en lettisk piga och en italiensk musiker. https://www.sydsvenskan.se/2011-11-19/sd-far-reinfeldt-att-se-rott

Fyra alliansledare på en bild.

Med all respekt för Jan Björklunds adoptivsöner undrar jag vad Björklund egentligen menar. SD avvisar inte utländska adoptioner. Det finns adoptivbarn som är medlemmar i SD. Kanske har Björklund låtit jolmigt känslotänkande ta över, vilket  hans övriga tramsiga anti-SD-retorik skulle kunna tyda på. Eller också är hans exploatering av den egna familjen en fullt medveten och i så fall desto olustigare strategi.

Jan Björklunds undermåliga och pinsamma utfall i Spånga är mest av allt beklämmande. Jag tycker uppriktigt synd om L-ledaren om detta är höjden av hans retoriska färdigheter. Det är nog dags för 55-åringen att kasta in handduken och överlåta partiledarskapet åt yngre och mer alerta förmågor. Dessvärre är det svårt att se den makthungriga Birgitta Ohlsson Klamberg som ett bättre alternativ på ledarposten än Jan Björklund.

Ohlsson Klamberg har bland annat drivit frågan om att avskaffa nationalstaterna, däribland Sverige, och är vidare extremfeminist och svuren HBTQ-aktivist. I likhet med Björklund är hon vidare en varm anhängare av EU och euron samt NATO-förespråkare. Jag gissar att om inte Jan Björklund lyckas sänka Liberalerna skulle Ohlsson definitivt göra det. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/09/politiskt-tondova-birgitta-ohlsson-skrammer-mig/

Pluttpartiet Liberalerna befinner sig i dag i en existentiell kris och hankar sig fram kring 4-5 procent i opinionsmätningarna. Det är inte alls orealistiskt att tänka sig en riksdag utan L efter valet 2018. Partiet, som har en fallossymbol som kännetecken, skulle behöva en rejäl viagrainjektion för att ha en chans att hänga kvar i maktens korridorer.

• ”Att vara liberal är att vara kluven” är ett citat som tillskrivs Gunnar Helén, ledare för Folkpartiet 1969-75.

Politiskt tondöva Birgitta Ohlsson skrämmer mig

 Med politisk tondövhet som skrämmer.

Dåvarande ordföranden i Liberala ungdomsförbundet (LUF), Birgitta Ohlsson, skrev den 6 juni 2001 – alltså på Sveriges nationaldag – en debattartikel i Expressen med rubriken ”Avskaffa Sverige!” Jag har inte lyckats hitta originalartikeln någonstädes, men texten återfinns här:

http://1766tf.wordpress.com/dokument/avskaffa-sverige/

Artikeln är ett angrepp på monarkin och nationalismen och samtidigt en plädering för världsfederalism. Det är möjligt att debattredaktionen på Expressen spetsat till rubriken en aning, ty i själva artikeln kräver inte Ohlsson att Sverige skall avskaffas. Delar av vår nationella självständighet skulle vi dock tvingas ge upp om hennes förslag realiserades. En rätt anmärkningsvärd artikel är det ändå av en person som i tidernas fullbordan skulle bli svensk EU-, demokrati- och valminister.

Jag har ingenting emot att erkänna att jag uppskattar några av folkpartisten Birgitta Ohlssons åsikter. Till exempel att hon vill att Sverige skall gå med i NATO och att vi bör bygga ut kärnkraften. Även att hon är övertygad antikommunist respektive Israel-vän. Där blir det dock ett abrupt slut på applåderna från Hansson.

Birgitta Ohlsson Klamberg, som hon ibland kallas då hon är gift med FP-kollegan och folkrättsdoktorn Mark Klamberg, viks i senaste numret av tidningen Dagens Samhälle (1/2014) ut över tre helsidor. Rubriken till intervjuartikeln lyder: ”Kostymrasisterna breder ut sig”. Ohlsson är oroad över framväxten av vad hon kallar ”rasister” i Europa. I artikeln står:

Hon ser ett mönster. Samma tendenser finns i hela Europa. I Grekland sitter nynazister i parlamentet, i Ungern har högerextrema Jobbik stadigt vuxit, i Norge har Fremskrittspartiet fått plats i regeringen.

Om Birgitta Ohlsson ser ett ”mönster” här tyder det på att hon är politiskt tondöv. Det  är ju groteskt att jämföra nazistiska Gyllene Gryning och fascistiska Jobbik med det nyliberalt betonade Fremskrittspartiet, som är för en restriktivare invandringspolitik i Norge enbart av ekonomiska skäl. Dessutom en fräckhet mot vårt västliga broderland som trotsar det mesta. Av någon märklig anledning nämner hon dock inte SD i intervjun.

Ohlsson säger sig vidare vara skrämd över det ömsesidiga påpucklandet av nazister och kommunister i Kärrtorp strax före jul, vilket hon liksom de flesta övriga medlemmar i politikeretablissemanget fick till en fruktansvärd naziattack mot demokratin. Det gjorde att det blev en omfattande uppslutning bakom en kommunistledd manifestation den 22 december som ackompanjerades av uppmaningar från scenen om att ”slipa kniven” och ”slakta” Jimmie Åkesson.

 Polisinsats mot extremisterna i Kärrtorp.

Om det finns något i detta sammanhang som är ägnat inge oro, så är det i mitt tycke att påstådda demokrater som talman Per Westerberg, oppositionsledare Stefan Löfven samt ett antal statsråd och riksdagsledamöter inte hade något emot att gå i bästa sämja bredvid våldsbejakande och hatande vänsterextremister från AFA, Revolutionära Fronten och arrangerande Rättvisepartiet Socialisterna som står bakom officiella Kärrtorps-arrangören Linje 17.

”Vi har i dag lika många folkvalda rasister i nationella parlament i Europa som kring andra världskriget”, påstår Ohlsson vidare. ”Och bakom de obehagliga kostymrasisterna finns en svans av aktiva våldsbejakande extremister. Vi har, menar Ohlsson, fått en ”värderingskris” i Europa där ”Mänskliga rättigheter ifrågasätts, rätsstaten utmanas och folk ställs mot folk”.

Ohlsson visar hur aningslös hon är – eller spelar – när hon inte med ett ord antyder att det kanske kan vara något fel på den EU-politik, som givit upphov till ökad nationalism och utbredd kritik mot hela det överstatliga EU-projektet med dess ”fria rörlighet”. En politik och ett projekt som gör att vissa länder och städer – jag har själv det tvivelaktiga nöjet att bo i en sådan stad – översvämmas av flyktingar från andra kulturer, traditioner och religioner. Samhällets institutioner frestas på till bristningsgränsen: det blir helt enkelt för många på en gång.

 Det blir för många på en gång…Foto: Photo2be

Detta är bakgrunden till att det i England, som Ohlsson i intervjun nämner som ett skräckexempel, pågår ”en fasansfull och jättepopulistisk debatt där alla hetsar mot dessa människor, det är hemskt!” Inser då inte vår EU-minister att många hederliga och laglydiga britter upplever det som hemskt, när deras älskade land är på väg att tas över av östeuropeiska zigenare som kommit dit för att leva på bidrag och vildsinta islamister varav en del hugger huvudet av brittiska militärer? Vissa delar av de större städerna har blivit ”no go”-områden för vita britter där polisen står maktlös.

En hjärtefråga för Birgitta Ohlsson är HBTQ-frågor. Det finns väl knappt någon gayparad i Europa hon inte deltagit i, och det överraskar föga när hon tillstår: ”Jag ser Prideparader som ett lackmustest för frihet.” Ve Italien och Östeuropa som, menar Ohlsson, är ”skamfläckar”. Varför? Jo, där och på andra ställen som i exempelvis Ryssland hänger traditionellt kristna värderingar kvar längre än i det supersekulariserade väst, vilket gör att många fler där än här tar Bibelns utsagor om homosexuellt leverne på allvar. Avvikarna, anser Ohlsson, skall kunna straffas, exempelvis genom indraget EU-stöd.

Birgitta Ohlsson har dock alldeles rätt i att judehatet i Malmö utgör ett stort problem för Sverige. ”Beklagligt nog råder starka antisemitiska stämningar i Malmö”, citeras Ohlsson som påpekar att kommunen ”sticker ut i hatbrottsstatistiken” och att förre kommunstyrelseordföranden Ilmar Reepalu (S) påverkat debatten ”på ett mycket negativt sätt”.

En sak råkar dock Birgitta Ohlsson ”glömma”: att det är invandrade muslimer, som av tradition röster på Reepalus parti, som svarar för nästan alla de hatbrott som fått talrika malmöjudar att lämna staden. Att påpeka detta skulle sannolikt, enligt Birgitta Ohlssons folkpartistiska måttstock, vara sak samma som att hänge sig åt ”islamofobi” vilket som bekant är ett hemskt brott mot den heliga Toleransen.

Läs gärna följande bloggtext jag skrivit om den ”svenska” antisemitismen:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/06/sanningen-om-den-svenska-antisemitismen/

 Statsrådet Ohlsson under en så kallad kippavandring i Malmö till stöd för stadens förföljda judar.

Intervjuaren Magnus Wrede påtalar för Ohlsson att hennes parti ligger aningen pyrt till i opinionsmätningarna för ögonblicket, något som inte verkar oroa Ohlsson särdeles mycket:

Vår mjuka socialliberala profil måste bli ännu tydligare. Miljö, jämställdhet, feminism, Europafrågor…och skolan är vår viktigaste fråga, vi är ett klassiskt skolparti och Jan Björklund har jobbat upp varumärket…

Politiskt tondöv, som sagt. Kanske är det vad som skrämmer mig allra mest med Birgitta Ohlssons politiska utsyn. Hon saknar förmåga att skilja hårdföra nazister från demokratiska nyliberaler. Hon inser inte att folk i England och i andra länder har mycket goda skäl att gå emot det EU-dyrkande etablissemanget, utan kallar alla ”rasister” rakt av. Hon ser inga problem med att gå armkrok med vänsterextrema ligister i Kärrtorp. Hon tror att det går hur lätt som helst att påtvinga länder med djupt kristen tradition de senaste HBTQ-flosklerna. Och hon anser uppenbarligen att den katastrofala, FP-ledda skolpolitiken talar för det egna partiet.

Birgitta Ohlsson pekas i Dagens Samhälle ut som näste ledare för Folkpartiet. Det är mycket möjligt att tidningen har rätt. Det enda jag i så fall kan säga är: Gud bevare Folkpartiet.