Socialisten Obama trivdes med kommunisterna på Kuba

 Raúl Castro och Barack Obama inspekterar en kubansk hedersvakt.

Barack Obamas beramade besök på Kuba, den förste USA-president att besöka sockerön sedan Calvin Coolidges visit 1928, kom att hamna i bakvattnet av det internationella nyhetsflödet på grund av de bestialiska IS-attackerna i Bryssel. Av det som rapporterats framgår ändå med önskvärd tydlighet att Obama levde upp till sin tydliga status som USAs förste socialistiske president.

Obama inledde sitt besök i en av världens få kvarvarande kommunistiska diktaturer stilenligt, då han vid en pressträff uttryckte förhoppningen:

Förhoppningsvis kan vi lära av Kuba att förbättra de mänskliga rättigheterna i Amerika /…/ President Castro har, tror jag, påpekat att det, enligt hans synsätt det också är mänskliga rättigheter att se till att alla får en anständig utbildning eller sjukvård och har en grundläggande trygghet på ålderdomen.”http://dailycaller.com/2016/03/21/obama-hopefully-we-can-learn-from-cuba-about-improving-human-rights-in-america-video/   

Alla Kuba-kramares huvudargument för att tillståndet är ganska bra på den kommunistiska fängelseön är ju att det finns sjukvård och utbildning tillgängliga för alla. I verkligheten råder katastroftillstånd inom båda dessa områden – då hjälper det inte långt att Kuba har högre läkar- och lärartäthet per capita än de flesta länder.

Litet elakt kan man kanske säga att det bästa med Kubas sjukvård är att den väl fyller sin funktion för den som inte är särskilt intresserad av att leva så länge som möjligt. Riktigt bra sjukvård existerar endast för det priviligierade samhällsskiktet med anknytning till regeringsadministrationen. För alla andra är den sjukvård som finns att erbjuda under all kritik.

Kubas sjukhus förfaller, och patienterna gör med tanke på de undermåliga sanitära förhållandena sannolikt bäst i att stanna hemma – var detta hem nu är beläget – om de önskar bevara liv och hälsa. De som av någon anledning ändå tvingas uppsöka sjukvården måste ta med sig egna sängkläder, handdukar och glödlampor, egen tvål och eget toapapper. Basala mediciner, exempelvis aspirin, är bristvaror och antibiotika betingar skyhöga priser på den svarta marknaden.

Läkarnas utrustning är, i den mån den alls existerar, till största delen antik. Stundom måste till och med latexhandskar återanvändas. Medan läkaryrket i västvärlden medför hög status och höga löner, tjänar en läkare på Kuba knappast mer än den vanlige inkomsttagaren, det vill säga omkring 200 kronor i månaden. Tidningen Miami Herald i Florida hade 2003 en artikel om en kubansk läkare som tvingades sälja fläsk från sitt hem för att klara ekonomin. Och chefen för Kubas armésjukvård visste ingen annan råd för att få ekonomin att gå ihop än att hyra ut sin bil som taxi på helgerna.

 Fidél Castro: ”De prostituerade är universitetsutbildade.” Eller kanske snarare: de universitetsstuderande tvingas prostituera sig.

Kubas förre mångårige diktator, Fidél Castro, sade en gång: ”Jag hävdar att en av revolutionens landvinningar är att till och med de prostituerade är universitetsutbildade.” Detta kan låta rätt imponerande, men då skall man ha klart för sig att Castros klämmiga konstaterande har en mörk baksida.

Med matransoneringar som öppnar dörren på glänt mot rena undernäringen är det nödvändigt för de kubanska familjer som vill överleva att få tillgång till amerikanska dollar. Detta gör prostitution, även om framlidne vänstertrubaduren Björn Afzelius i en av sina låtar hävdar att ”flickan i Havanna” avskaffats i Castros Kuba, till en lockande och ibland nödvändig inkomstkälla för talrika kvinnor.https://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

Det kan alltså vara en smaksak om man vill betrakta prostituerade kvinnor som studenter eller kvinnliga studenter som prostituerade. Klart är att många yrkesverksamma kubaner har tvingats överge såväl studier som sina ordinära yrken för att i stället jobba inom turistnäringen. Vill man inte prostituera sig kan man även arbeta som bartender, uppassare, parkeringsvakt med mera i syfte att få tillgång till dollar.

Det kubanska utbildningssystemet, som imponerat på så många ”progressiva” västerlänningar inklusive Barack Hussein Obama, må vara bra och billigt i teorin men det leder inte till jobb som det går att försörja sig på. Inte ens för den som utbildar sig till läkare. http://www.latinamericanstudies.org/cuba/health-myth.htm

 Presidenterna Calvin Coolidge (till vänster) och Gerardo Machado i Havanna för 88 år sedan.

Förra gången en amerikansk president besökte Kuba var i januari 1928, då republikanen Calvin Coolidge (1872-1933, president 1923-29) med omfattande entourage anlände till Havanna i syfte att lugna president Gerardo Machado om de höga amerikanska sockertariffer som var förödande för den sockerberoende kubanska ekonomin.

Coolidge hade som vicepresident efterträtt Warren G. Harding, som hade avlidit hastigt 1923 efter bara två år som president, men gjorde sig aldrig känd som någon kraftfull president. Han klagade ofta över att presidentämbetet tog hårt på krafterna, men det visade sig att han led av en hjärtsjukdom som ändade hans liv vid 60 års ålder.

Trippen till Kuba hade också som syftemål att bemöta kritik beträffande USAs inblandning i Nicaraguas, Haitis och Dominikanska republikens inre angelägenheter samt att främja Coolidges fredsprojekt, vilket i augusti 1928 sammanfattades i icke-angreppsöverenskommelsen Kellogg-Briand-pakten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Briand-Kelloggpakten

Någon succé blev Coolidges Kuba-resa dock inte – sockerskatterna sänktes inte utan höjdes tvärtom något år senare, och någon väsentligt annorlunda amerikanska utrikespolitik kom knappast till stånd. När det gäller fredsansträngningarna sköts dessa definitivt i sank genom det militaristiska Japans, det fascistiska Italiens samt det nationalsocialistiska Tysklands framväxt, och elva år efter Coolidges besök – då var han själv död sedan sex år – bröt Andra världskriget ut.

President Coolidges besök ägde rum under den amerikanska förbudstiden och blev herostratiskt ryktbart sedan det framkommit, att många i presidentens ressällskap festade, horade och söp som svin – dock inte presidenten själv, även om det ett tag misstänktes att så var fallet. http://www.miamiherald.com/news/nation-world/world/americas/cuba/article62559982.html

Vid presidenterna Barack Obamas och Raúl Castros gemensamma presskonferens i Havanna kom, icke oväntat, USAs handelsembargo – både Obama och Castro kallade detta felaktigt för ”handelsblockad” – som inleddes den 7 februari 1962 upp på dagordningen. ”Mycket kan göras om USA:s blockad lyfts”, citerades den 84-årige Castro utan att dock närmare specificera exakt vad som kunde göras. http://edition.cnn.com/2016/03/21/politics/obama-cuban-raul-castro/

 Människor blir fortfarande fängslade för sina åsikters skull på Kuba.

Obama svarade i sitt anförande, som var nästan lika långt som den notoriskt långpratande kubanske ledarens, att frågan om hur snabbt det kan gå att avbryta handelsembargot är avhängigt av hur de båda länderna kan lösa de skillnader som finns avseende synen på mänskliga rättigheter. ”Det finns ett stigande intresse i kongressen för att blockaden (sic!) skall lyftas”, sade Obama. Som dessutom informerade om att han och Castro planerar mötas igen senare under året för att diskutera frågan om de mänskliga rättigheterna.

En amerikansk reporter frågade den kubanske presidenten varför Kuba fortfarande har politiska fångar. Castro förnekade dock indirekt att så var fallet då han svarade: ”Ge mig en lista på politiska fångar och jag skall frige dem.” Det är känt att Kuba under kommunistregimens höjdpunkt på 1970-talet kan ha hållit så många som 25 000 personer inspärrade av politiska skäl, men under senare år har frisläppanden skett vid flera tillfällen. Hur många som återstår är oklart. http://www.svd.se/kuba-slapper-politiska-fangar/om/varlden

Alldeles upprenbart är emellertid att politiskt fritänkande ännu inte tillåts på Kuba. Detta demonstrerades med all ackuratess bara några timmar innan planet med USAs president landade på kubansk jord: polisen föste då in ett 50-tal personer från rörelsen Damas de blanco (Damer i vitt) i sina fordon och förde dem till fängsligt förvar för att den regimkritiska gruppen inte skulle störa harmonin vid toppmötet.

Majoriteten av den amerikanska kongressen är fortfarande, trots islossningen mellan USA och Kuba, ännu inte redo att avbryta det mer än halvsekelgamla embargot mot Kuba, som bland annat förbjuder amerikanska medborgare att besöka Kuba samt att göra affärer med kubanska affärsintressen. Brott mot embargot kan bestraffas med upp till tio års fängelse och 250 000 US dollar i böter. Här mer fakta om handelsembargot mot Kuba och varför detta inte kan anses utgöra en blockad, trots att Obama och Castro använde just detta ord: https://sv.wikipedia.org/wiki/USA:s_handelsembargo_mot_Kuba

Embargot har emellertid luckrats upp under Obamas presidenttid, och i dag tillåts familjeresor till Kuba. Vanliga turistresor är dock fortfarande förbjudna. Summan som kubanska flyktingar i USA tillåts skicka till släktingar på Kuba har vidare höjts från 500 dollar till 2000 dollar per kvartal. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-lattar-pa-kubaembargo

I de pågående amerikanska primärvalen har det ibland påståtts i media att den 74-årige Vermont-senatorn Bernie Sanders, som fortfarande hoppas kunna göra storfavoriten Hillary Clinton rangen stridig som det demokratiska partiets presidentkandidat vid valet i november, kommer att bli den förste socialisten någonsin i Vita huset om han mot all förmodan först skulle besegra Hillary och därefter republikanernas kandidat.

Det är en gåta för mig och säkert många andra iakttagare att någon kunnat missa, att den förste socialisten i den amerikanska presidentboningen i Washington, D. C. är dess nuvarande hyresgäst: Barack Hussein Obama.

 William Ayers, grundare av terroristorganisationen Weather Undergroud, är en av Obamas politiska mentorer. Ayers är numera en pensionerad pedagogikprofessor.

Redan när han bodde på Hawaii som ung kom Obama i kontakt med vänsterpolitiska överväganden i form av den radikale svarte skribenten Frank Marshall Davis, bördig från Kansas och medlem i det amerikanska kommunistpartiet. Eftersom den unge Obamas fader inte fanns på plats blev Marshall ett slags fadersgestalt för den förstnämnde.

Sedan Obama som 18-åring 1979 flyttat till Kalifornien och Occidental College kom han att röra sig i marxistiska och även feministiska kretsar. Sedan han flyttat till New York och börjat studera statsvetenskap och internationella förbindelser vid Columbia University i början på 1980-talet, blev han alltmer involverad i vänsterpolitik och deltog i marxistisk-socialistiska konferenser och afrikansk-kulturella tillställningar i Brooklyn.

Vid 24 års ålder blev Barack Obama 1985 i Chicago i Illinois communuty organizer för ett kommunalt utvecklingsprojekt och tillämpade då den så kallade Alinsky-modellen i sin samhällsagitation – betalda vänsterdemagoger skulle enligt denna modell driva upp ett missnöje i bostadsområden med sin aggressiva agitationsstil. Unge Obama visade sig vara som klippt och skuren för uppgiften och lyckades övertyga alltfler afro-amerikaner om hur eländigt de egentligen hade det, och att allt var det vita etablissemangets fel.

Efter juristutbildning vid Harvard Law School blev Barack Obama, liksom så många andra amerikanska politiker, yrkesverksam inom juridiken. Han fick anställning vid en advokatfirma i Chicago och började 1993 undervisa vid University of Chicago i Illinois. Obamas politiska karriär inleddes med att han blev invald i Illinois delstatssenat för demokraterna 1996. Han blev här den fulländade ”progressiva” politkern och tog 2002 ställning mot ett amerikanskt krig i Irak.

2004 valdes Obama så in i USAs senat i Washington, och när tidskriften National Journal 2007 gjorde en studie av amerikanska politikers lifetime voting records visade det sig att Obama var den mest socialistiske av alla senatorer: han hade röstat ”till vänster” i 95,5 procent av frågorna 2007 och fick ett sammanlagt snitt på 88,0 procent. Året därpå valdes Barack Obama till Förenta staternas president.

Obama hade alltså ett mer vänstervridet sätt att ta ställning i de politiska sakfrågorna i den amerikanska senaten än den man som sagts kommer att bli den förste socialistiske presidenten i Vita huset om han väljs i höst – Bernie Sanders, som invaldes i senaten två år efter Obama.

Mer om socialisten Barack Obama, bland annat om hans mångårige vän, den gamle Wheaterman-terroristen William Ayers (bland annat beryktad för uppmaningen ”Döda era föräldrar”) på min blogg här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/02/28/en-socialist-i-vita-huset/

 Barack ”Che” Guevara?

Jag är tämligen övertygad om att den övertygade socialisten Barack Obama, när han ser tillbaka på sin tid som president under åtta år, kommer att räkna det historiska besöket på Kuba som en av sina absolut största bedrifter. Obama har motiverat islossningen mellan USA och Kuba med att ”det Kalla kriget är slut”, vilket naturligtvis är sant.

Kallt krig eller inte – Kuba är alltjämt en kommunistisk enpartistat, och det finns inte mycket som talar för att det kommer att bli annorlunda med upptinade förbindelser med USA.

 

 

 

 

Micke Bolsjevik: ett snabbporträtt

 Marx och Dylan: två av Wiehes ikoner

https://www.youtube.com/watch?v=TSYuhp_G4YY

Mikael Wiehe är uppriktigt sagt och utan alla omskrivningar en av de absolut vidrigaste kommunistiska dyngspridare jag vet.

Mot den bakgrunden är jag mycket glad över att här ovan kunna presentera den oefterhärmliga Ensemble Pechlins låt ”Micke Bolsjevik”.

Enligt låttexten är det så att Wiehe, född i Hedvig Eleonora församling i Stockholm 1946 men uppvuxen i Köpenhamn respektive Malmö, ”leker proletär” och blivit rik på det. Det ligger mycket i detta. Bolsjevik-Mickes pappa var den danske journalisten Adam Wiehe och mamman den svenska keramikern Estrid, född Wrååk. En stabil övre medelklass-bakgrund som Wiehe delar med så många andra revolutionärsposörer.

Så vitt jag känner till finns det väl knappast en enda kommunistdiktatur Mikael Wiehe inte backat upp på ett eller annat sätt. I likhet med vännen och medmusikanten Björn Afzelius – som dock hade vett att ångra sig kort tid före sitt alldeles för tidiga frånfälle 1999 – hade (och har) Wiehe en klockarkärlek till Castros Kuba, som han hyllat vid stödgalor och andra jippon. Revolutionen på Kuba var enligt Wiehe både ”nödvändig och ofrånkomlig”.

Jag måste säga att det vände sig i magen på mig när Wiehe för något år sedan dök upp på en av de så kallade kippavandringarna i Malmö till stöd för Malmös av importerat muslimhat förföljda judar. Wiehe som tidigare engagerat sig i Hamas-spektaklet Ship to Gaza.

Om något till äventyrs när det gäller motbjudandets grader skulle kunna jämföras med Wiehes vämjeliga kommunistpropaganda så är det kanske, men inte riktigt,  hans knastertorra Dylan-tolkningar på grötmyndig skånska.

Det var givetvis i högsta grad symptomatiskt att Wiehe nyligen belönades med Pol Pot-kommunisten Jan Myrdals stora pris Leninpriset.

Lyssna på och sprid gärna länken till ”Micke Bolsjevik”!

Svenska artister (XXV): Thory Bernhards

 Thory Bernhards – en av våra mest profilerade schlagerdrottningar.

Det enda kriterium jag har för mina artistpresentationer i bloggserien ”Svenska artister” är att det skall vara artister som intresserar mig och som jag själv uppskattar. En artist kan vara hur framstående och känd som helst, men om han eller hon inte slår an en hjärtesträng hos mig kommer vederbörande inte med här.

Ett par artister jag gillar högt och rent tar jag inte upp av andra skäl: det gäller Zarah Leander och Björn Afzelius, som jag skrivit om på andra ställen på min blogg. Eftersom jag i princip är ”allätare” när det gäller musik och underhållning hittar ni allt från andliga sångare som Einar Ekberg till något burleska artister som Eddie Meduza på min blogg. Du kan vidare hitta allt från frackklädda operatenoren Nicolai Gedda till skånska slashasrockaren Kal P. Dal. Alla är de en del av vårt svenska kulturarv.

I sammanhanget vill jag passa på att tacka min kära vän Mona för att hon inspirerade mig att påbörja den här serien om svenska artister.

Något jag blir särskilt glad över är när det dimper ner en hel drös med besökare som fastnat för ett avsnitt i serien. Som när närmare något hundratal hade sökt på den numera tämligen bortglömde Anders Börje härförleden. Många beundrare tycks också, att döma av alla Youtube-klickar, det obetalbara trenchcoatgänget Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet från Mosebacke monarki ha.

Det tjugofemte avsnittet i serien handlar om Thory Bernhards, schlagerdrottningen som åstadkom ett pärlband så kallade örhängen  från skivdebuten med ”Stormy Weather” 1941 till turnéer i början av 2000-talet. Mer än 60 år i schlagerbranschen, alltså! Storhetstiden var dock i stort förlagd till 1950- och början på 1960-talet.

Thory hette egentligen Tora Berglind och föddes i Örebro mitt i det så kallade gnällbältet den 12 oktober 1920. Artistnamnet emanerar ur det faktum att hennes pappa lystrade till namnen Thore Bernhard. Efter skolan började Thory arbetade på skofabrik och ägnade sig åt sång på fritiden.

Som tjugoåring kom hon med i Hulakvartetten, som framförde den vid denna tid så populära hawaiimusiken. 1941 skivdebuterade hon alltså med den transatlantiska slagdängan ”Stormy Weather”, skriven 1933 av Harold Arlen och Ted Koehler och som framförts av ett otal både kända och okända artister genom åren. Sången handlar om sorgen och besvikelsen efter en svunnen kärlek, något de flesta tvivelsutan kan relatera till.

Genombrottet inföll emellertid med den stillsamt romantiska ”Nidälven” 1949, som Bernhards framförde tillsammans med Nils Weingard till musik av  Sam Samsons orkester. Lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=dinBHdqkAHs

1951, för övrigt mitt födelseår, slog Thory igenom eftertryckligt med ”Vildandens sång”, som handlar om andparet där den manliga kontrahenten blir ihjälskjuten av en jägare. Det är sannolikt den sång de flesta än i dag förknippar med Thory Bernhards. För musiken svarar Thorys förste make Leon Landgren med vidhängande orkester:

http://www.youtube.com/watch?v=8n1xFONcMWs

Det i mångas ögon så idylliska 1950-talet blev Thory Bernhards verkliga skördetid med ett stort antal populära och minnesvärda låtar, vilka etablerade henne som Sveriges schlagerdrottning nummer 1. Som till exempel den glada och positiva ”Famnen full utav solsken”, som jag gärna återger refrängens rader ur:

Famnen full utav solsken
får du nu utav mig.
Solens gyllene strålar
lyser bara för dig!

Lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=pU971H-CdCs

Thory: skönsjungande och sexig.

Här framför Thory (1952) den sentimentala ”Roines strand” med den irländska folkvisan ”The Last Rose of Summer” som förlaga:

http://www.youtube.com/watch?v=fTjX3meegao

Den hästrelaterade ärkesnyftaren ”En sliten grimma”:

http://www.youtube.com/watch?v=Py8e84VK2eA

När Bernhards var som mest populär hade skivbolaget Philips till och med svårigheter med att pressa fram skivor – det rörde sig på den tiden om 78-varviga så kallade stenkakor med hemtrevligt knaster och allt – i önskvärd takt!

Efter en andhämtningspaus på några år gjorde Thory Bernhards en sensationellt framgångsrik come-back i början på den begynnande vinyltidens 1960-tal. 1961 kom ”Sjöman”, som mycket snart blev en veritabel landsplåga. Avnjut den här i form av en mycket trevlig musikvideo:

http://www.youtube.com/watch?v=Hj1J_Bz_iWU&feature=kp

Samma år kom ”En gång ska vi åter mötas”, som blev en av de mest sålda skivorna i Sverige vid denna tid. Bara rockaren Little Gerhard sålde mer. Här framförs den av Thory på en unik svart-vit musikvideo:

http://www.youtube.com/watch?v=-F5yJ8FKeYI&feature=kp

1961 tilldelades Thory Bernhards en diamantskiva för över en miljon sålda skivor, en prestation hon var först med bland svenska artister. 1962 fick hon en ny hitlåt med ”Jag längtar hem” av Stikkan Andersson tack vare den (senare olagligförklarade) kommersiella radiokanalen Radio Nord.

Thory Bernhards fortsatte att framträda även efter storhetstiden, stundom med mångårige sambon John ”Jo-Jo” Johansson. Bland annat medverkade hon i TV-produktioner såsom Nygammalt, Café Norrköping, Allsång på Skansen samt olika dansbandsarrangemang. Här sjunger hon duett med dansbandsikonen Christer Sjögren i ”Vaya condios” 1989:

http://www.youtube.com/watch?v=X_Tnxjv0JFo

Thory Bernhards. I dag 93 efter ett långt och framgångsrikt artistliv!

På 1980-talet blev det upprepade turnéer med mer eller mindre avdankande sångare och artister som Harry Brandelius, Eric Öst, Ebbe Jularbo, Bertil Boo och sambon ”Jo-Jo” under beteckningen Good Old Gubbs med Thory. I mitten av 1990-talet svarade Thory för ledmotivet i filmen Bert – den siste oskulden och år 2000 turnerade hon i USA. Sambon hade avlidit fyra år tidigare varvid Thory flyttade till Helsingborg. Hon turnerade även en bit in på 2000-talet, då hon var över 80 år gammal.

I äktenskapet med Leon Landgren fick Thory två söner, medan förhållandet med John Johansson resulterade i två söner och en dotter.

Sånger om att inte förstå

 Den klassiska bilden av en ung Don McLean.

Det här godnatthälsningen handlar om att inte förstå.

Livet har lärt mig mångahanda ting, och en av de mest uppenbara och samtidigt kanske mest nedslående lärdomarna är att ingen människa  någonsin kan förstå en annan fullt ut. Men att sörja över detta är meningslöst – det är bara så det är, för att låna en textrad av Björn Afzelius. Det hjälper inte hur lika man ser på saker och ting – man kan vara på skilda planeter ändå.

Bland de mest missförstådda av mänskliga existenser kommer jag att tänka på konstnärerna ibland oss. Exempelvis nederländaren Vincent van Gogh (1853-90). Han lär inte ha sålt en enda tavla under sin livstid, men efter sin död för egen hand vid 37 års ålder förvandlades han till den moderna tidens kanske mest hyllade konstnär – Picasso möjligen undantagen.

Om Vincent van Gogh har den amerikanske sångaren Don McLean, född 1945, gjort en finstämd sång som heter ”Vincent”. Följande länk går till McLeans sång beledsagad av ett bildspel med målningar av van Gogh – mycket njutbart!

http://www.youtube.com/watch?v=dipFMJckZOM

 Ett av Vincent van Goghs många självporträtt.

Det är nog ingen tillfällighet att det är en sång min nu till ängel upphöjda hustru Marika tyckte mycket om. Det hände att jag själv försökte mig på den för att göra både henne och mig själv glada. Liksom van Gogh var hon en älskande, sensibel person för vilken den gråa, dagliga tillvaron ibland framstod som alltför svår att uthärda. Till skillnad från van Gogh tog hon dock inte livet av sig, och till skillnad från honom omgav hon sig med en älskad familj.  Som visserligen inte alltid förstod henne men likväl älskade henne.

Och det är väl så det bör vara. Att brister i förståelse kompenseras med kärlek. Tyvärr är det, som vi alla vet, blott alltför sällan på det viset. Saker och personer vi inte förstår har vi alltför lätt att racka ner på och i värsta fall hata.

Några rader ur McLeans text:

For they could not love you
But still your love was true
And when no hope was left inside
On that starry, starry night
You took your life as lovers often do
But I could have told you, Vincent
This world was never meant
For one as beautyful as you

Don McLean har också skrivit sången ”Empty Chairs”, som jag tolkar som en berättelse om hur svårt det kan vara också för människor som tycker om varandra att nå fram till motparten. Vi ser kanske den andra/andre varje dag men har egentligen ingen aning om vad som rör sig i hans eller hennes hjärna och hjärta. Följden blir komplikationer av skilda slag, icke minst känslomässiga sådana.

Det var inte så länge sedan en av mig älskad person sa, att man lär sig så mycket genom hjärtesorger. Jag kunde naturligtvis bara hålla med, men gjorde också reflektionen att det inte är så det bör vara. I min ideala värld, som jag nog aldrig kommer att sluta hoppas på, finns inga hjärtesorger ty i den världen förstår vi alla äntligen varandra helt och hållet.

”Empty Chairs”:

http://www.youtube.com/watch?v=jtrIc8vq7wU

Minnesvärda textrader:

And I wonder if you knew
That I never understood
That although you said you´d go
I never thought you would

Denna sång inspirerade i sin tur, när den en gång framfördes av McLean på en nattklubb i Los Angeles, till låten ”Killing Me Softly With His Song” som blev en stor hit med Roberta Flack, född 1937, i början på 1970-talet:

http://www.youtube.com/watch?v=LQ2t5e7stVM

I heard he had a good song
I heard he had a style
And so I came to see him
To listen for a while
And there he was this young boy
A stranger to my eyes

Sången komponerades av Charles Fox och orden skrevs ned av Norman Gimbel. Och liksom är fallet med alla goda sånger blev världen förmodligen litet bättre efter det!

 Roberta Flack fick en megahit med ”Killing Me Softly”.

Vad som (inte) hänt mig på Gustaf Adolf-dagen

Eftersom jag fått höra av ett antal personer att dessa gärna ser mer av bloggtexter från min sida om min vardag vill jag inte göra någon besviken. Här följer alltså i all enkelhet några tankar och funderingar kring hur den här dagen, Gustaf Adolf-dagen den 6 november 2013, förlöpt. Ni som tycker det är pest och pina att ta del av dylika funderingar kan med fördel läsa något annat.

I dag hade jag bestämt mig för att arbeta med SD Södertäljes årsplan för 2014, som skall presenteras vid kommunfullmäktiges budgetmangling den 25 november, och har jobbat på flitigt därmed om jag får säga det själv (och vem skall hindra mig?). Det är en ganska enkel men överskådlig årsplan med besparingar på 29 miljoner jämfört med majoritetsförslaget. Kommer väl att slaktas i Länstidningen och av övriga partier i vanlig ordning, vi förväntar oss inget annat.

Sedan var det dags för dagens ärenden nere på stan. Litet kyligt i luften och var väl lite för lätt klädd, men som ni märker frös jag inte ihjäl i alla fall. Blev varm i hjärtat av att se flaggning på alla bussar i anledning av den här speciella dagen. Hämtade sedan ut pengar på Nordea – ja, jag tillhör den krympande minoritet som vill ha pengarna direkt i handen – och handlade därefter ciggisar och mat för dagen.

I Konsum/Coop träffade jag på min son, Sebastian, som gjorde inköp efter sitt arbete och tillsammans fikade vi sedan på Tidermans på Kringlan. Inmundigade saftig räkmacka samt kaffe. I Expressen stod mycket om gårdagens tårtattack mot Jimmie Åkesson, vilken utfördes av ett tokigt fruntimmer som skall ha haft ett antal tidigare anteckningar i belastningsregistret på meritlistan för bland annat rattfylleri och olovlig körning. Hon driver en blogg som visar preferenser för Fidél Castro, anarkistisk terror av typ Baader-Meinhof och en i övrigt något förvirrad livssyn:

http://mampowermatkowitzc.blogspot.se/

Kärringen skall ha utfört sitt dåd på grund av avsky för ”rasism och fascism”. Märkligt då att tårta ledaren för ett antirasistiskt och antifascistiskt parti, kan man kanske tycka.  Den hjärndöda pöbeln på Nytorget ägnade sig i övrigt åt att störa evenemanget genom diverse oljud, gap och skrik och genom att kasta ägg och golfbollar. Det senare ett vapen som i värsta fall kan vara dödligt om det exempelvis träffar tinningen på någon. Mer härom i min närmast  föregående bloggtext!

Kvarnen på Torekällberget.

På fiket köpte jag även fyra traditionella Gustaf Adolfs-bakelser till mig och sonen. Min personliga favoritkung är visserligen Gustaf III, men jag måste ju erkänna att hjältekonungen GIIA förmodligen är vår främste monark genom alla tider. Hans länsreform har i stora drag stått sig genom århundradena, och hade det inte varit för hans insatser i Trettioåriga kriget hade vi svenskar i dag sannolikt varit katoliker (något jag personligen i och för sig inte ser som någon större katastrof om så blivit fallet).

GIIA var för övrigt mycket elak mot våra svenska katoliker och drev hårt på för att Södertäljes förste litterate borgmästare, den ytterligt kompetente Zacharias Anthelius, skulle halshuggas i egenskap av katolik. Det har jag mycket svårt att förlåta GIIA. Se min bok Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Södertällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag, Stockholm 2011.

Kvällen kommer att ägnas åt fortsatt budgetarbete, matlagning samt förtäring av något glas vin, vitt för en gångs skull: en magnumbutelj Riesling av Alsace-märket Gustave Lorentz med acceptabel alkoholstyrka som jag inhandlade på Systemet. I morgon läkarbesök, möte med Torekällbergets kontaktpolitiker samt på kvällen styrelsemöte med SD Södertälje/Nykvarn. I dag fick jag för övrigt bekräftelse från riksvalberedare Michael Rosenberg, Helsingborg att mina kandidaturer bokförts i laga ordning.

Jimmie Åkesson och bloggaren i möte i Stadsparken i Södertälje i juni 2010.

Slutligen önskar jag mina läsare en fortsatt angenäm afton med en gammal goding: en liveinspelning med ”Lys og varme” exekverad av Åke Aleksandersen och Björn Afzelius:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

Som ni säkert blivit varse har det egentligen inte hänt något alls av särskild vikt under min dag. Hoppas ändå ni till äventyrs kan finna visst nöje i att läsa mina rader!

Det är ett härligt land vi bor i!

Ni som brukar läsa min enkla blogg vet att jag hyser en uttalad klockarkärlek till Björn Afzelius. ”Affe” må ha varit kommunist, men han har skrivit oförglömliga låtar som framförts med unik känsla och inlevelse.

Länkar överst till en sång jag någon gång karaktäriserat som en alternativ nationalsång: ”Odysseus”. Odysseus var som bekant i Homeros diktning den grekiska mytens resenär nummer 1. I likhet med Björn har jag kuskat runt hela Sveriges land och har nog inte missat många städer och/eller orter.

Förutom min födelse- och hemstad Södertälje har jag en särskild svaghet för Boden, där jag hade förmånen att få göra min militärtjänst.

För visst är det ett härligt land vi bor i med dess vackra och skiftande natur från, som det brukar heta, Smygehuk i söder till Treriksröset i norr. Jag älskar verkligen Sverige. Vilket givetvis inte innebär att jag älskar dess regering. På den fronten är vi svenska män och kvinnor i sanning  värda ett bättre öde.

Och dessbättre har vi vart fjärde år rätt att ändra på regeringens sammansättning!

Om en sång av Afzelius: visst kan man äga varann!

http://www.youtube.com/watch?v=aeaO4qySMcI

Ovan en länk till Björn Afzelii sång ”Man kan inte äga varann”. Jag tänkte låta den bilda utgångspunkt för ett resonemang om kärleken mellan två människor. Er som inte uppskattar när jag skriver om detta ämne kan jag bara rekommendera sluta läsa här.

Enligt ”Affe” i denna sång till ”Maria” kan man alltså inte ”äga varann”. Han säger sig uppskatta de bådas ”små supéer med tända ljus” men blir uppenbart irriterad, då Maria tänker sig honom som ”sin egen man”. Han anser nämligen att ibland är ”två en för mycket”, att ibland vill man bara ”vara i fred”. Och jag undrar om det inte är precis den inställningen som fick Affes alla förhållanden – och de var talrika – att gå i kvav.

Björn Afzelius (1947-99).

Kärlek förutsätter ömsesidigt givande och tagande. Att båda kontrahenter i ett parförhållande är beredda att dela allt. Att ingen håller igen enligt principen ”allt mitt är ditt” och vice versa. Finns inte en sådan förståelse är förhållandet dömt att haverera förr eller senare. Sann kärlek förutsätter osjälviskhet och att ingen av parterna håller tillbaka eller drar sig undan.

Alla förhållanden drabbas av olika slags prövningar och slitningar, ty det är inte lätt att ”bli ett kött” som två älskande förutsätts bli. Det kan jag med bestämdhet säga efter ett äktenskap som varade i närmare 30 år och som slutade först med min hustrus bortgång för drygt tre år sedan. För att det skall lyckas måste man stålsätta sig och inte ge upp när det tar emot. Hemligheten bakom ett lyckat äktenskap är helt enkelt att inte skilja sig.

Ty det finns så mycket som kan bidra till att det går snett. Svartsjuka, misstänksamhet, oförmåga att förstå den andra parten, okänslighet, otrohet, sjukdom, oärlighet, överdriven individualism, oförmåga att enas om vad kärlek egentligen är…så många faktorer som kan göra att det rent ut sagt skiter sig.

Björn Afzelius har skrivit en vacker sång som han framför med stor övertygelse och känsla, men i sak menar jag att han har fel. Man KAN och SKA äga varandra inom ramen för en seriös parrelation! Man får inte hålla något tillbaka om det skall bli riktigt lyckat. Man måste kanske göra avkall på sin egen personlighet och egna intressen. Inte låta sig nedslås av tillfälliga slitningar och problem utan jobba aktivt för att övervinna dessa. Samma erfarenheter har säkert gjorts av alla någorlunda lyckosamma par.

Ur ”Scener ur ett äktenskap”: Erland Josephson och Liv Ullman.

Det är alltså omfattande krav på den som vill uppleva ett lyckligt kärleksförhållande med en annan människa. Det är kontentan av mitt eget äktenskap och även av ett par andra relationer före och efter äktenskapet som inte blev särskilt bra, utan tvivel till stor del beroende på egna fel och brister.

Mitt äktenskap och min lilla familj tycker jag dock jag har viss anledning att vara nöjd med.

Avslutningsvis sjunger Afzelius här om en annan av sina tjejer. Evelina:

http://www.youtube.com/watch?v=qX1V_9ZBgMM

Jag vill gärna tillägna den här texten den omtänksamme vännen Georg, som jag vet uppskattar när jag skriver om kärlek.

Sång till flicka i norr

http://www.youtube.com/watch?v=n42umTaVbjU

Jag fortsätter att önska mina läsare god natt med sånger jag gillar. De går givetvis även att avlyssna på dagtid!

Bob Dylan och Johnny Cash.

Den här gången bjuder jag på ”Girl From the North Country” i duett med Bob Dylan och Johnny Cash, hämtad från Dylans LP-album Nashville Skyline (1969).

Cash låter som vanligt med sin sonora basstämma, men Dylan överraskar med en klarare röst än vi vant oss vid. Det sas bero på att Dylan slutat röka. Nå, han var snart tillbaka med den vanliga hesa stämman. En bra låt är det likväl.

Björn Afzelius har gjort en svensk version av låten med titeln ”Flickan från landet i norr” som jag tycker står sig bra vid en jämförelse. Litet mer romantisk än originalet, kanske, och med Affe när han är som bäst, ensam med sin gitarr:

http://www.youtube.com/watch?v=DE-g7aFMcAc

The one and only Affe.

Det kan väl passa bra att jag tillägnar sången en flicka i norr, C, som jag en gång höll av.

Den starkaste kraften i universum (till mina föräldrar)

Den som inte har barn vet inte vad kärlek är.

Så lyder ett ordspråk, möjligen av italienskt ursprung, som kan verifieras av alla någorlunda normala föräldrar. Jag är kanske inte fullt normal i en del avseenden, och min omgivning kan vittna om att jag har talrika fel och brister, men en sak vet jag: kärleken till ens barn är den starkaste kraften i ens liv. Ja, det är helt enkelt den starkaste kraften i universum.

En glad pappa och hans dotter.

Och det är väl så det måste vara. Om det inte vore på det viset skulle varken människosläktet eller några djurarter kunna leva vidare. Kärleken till barnen är vida starkare  än den romantiska kärlekens hisnande men ofta relativt snabbt övergående förlustelser och sinnesretningar. Detta visar sig icke minst i alla de uppslitande och tragiska vårdnadstvister som blivit en dagligvara i våra samhällen.

Ty medan föräldrakärleken till barnen förblir oförändrad har synen på fasta relationer och äktenskap förändrats över tid. Alltför ofta slutar förhållanden och äktenskap i skilsmässa, och finns inga barn med i bilden är kanske detta inte någon större katastrof. Barn vars föräldrar skilts därför att kärleken tagit slut, eller därför att den egna parten hittat en annan, tvingas dock utan egen förskyllan så gott som alltid genomleva svåra trauman som för alltid präglar deras liv.

Jag upphör nog aldrig att förvånas över att jakten efter den personliga och perfekta lyckan så ofta tillåts gå ut över de barn båda föräldrar egentligen älskar mer än något annat. Varför gör man inte i högre grad den till synes självklara kopplingen mellan betydelsen av en stabil parrelation och de egna barnens lycka? Jag har inget bra svar på den frågan. Vad jag kan tänka mig är att ruset av att ha funnit en ny partner som man menar överträffar den förra tillåts blockera insikten om att barnen mår bäst av att växa upp i en stabil familj.

Barnalycka…

Undantag finns naturligtvis alltid. Ett parförhållande kan vara destruktivt och skadligt för barnen och då är kanske skilsmässa den bästa lösningen. Det finns också ensamma föräldrar som gör stora och ofta nog hjärtslitande insatser för sina barn.

I vår moderna värld finns det som jag ser det tre företeelser som mer än något annat bidragit till den pågående norm- och samhällsupplösning vi just nu så smärtsamt kan bevittna: socialismen, den oansvariga liberalismen och den otyglade hedonismen.

Det är ingen tillfällighet att hatet mot familjen löper som en röd tråd genom socialismens historia från Platons Staten fram till Nordkoreas brutala stalinism. Eller för den delen Gudrun Schymans och hennes feminazistiska medsystrars hätska utfall mot kärnfamiljen och den halva mänsklighet – männen – hon valt att avfärda som talibaner.

Praktiskt taget alla klassiska samhällsutopier innehåller inslag av kollektiv barnuppfostran, icke minst makarna Myrdals ideal om det socialiserade samhället: föräldrarna gick inte att lita på, varför det var bäst att samhället i möjligaste mån tog över ansvaret för barnen. Medan socialister och kommunister värderar samhällskollektivismen högre än familjen – den senare ses ju faktiskt som ett hot mot den förra – ser liberalerna individen och hennes valmöjligheter som heligare än allting annat. Hedonisterna för sin del betraktar den individuella njutningen som den överordnade normen i tillvaron.

Platon förordar i sin utopiska traktat Staten kollektiv barnuppfostran.

Det gemensamma för samtliga dessa och möjligen andra jämförbara filosofier är att deras respektive särarter skadar den för samhället helt grundläggande familjeinstitutionen, vars syfte i ett högre perspektiv är att ta hand om avkomman och därmed säkra människosläktets fortlevnad.

Jag skall tillägga att jag själv haft förmånen att få växa upp i en trygg och harmonisk familj med föräldrar som höll samman. Jag hörde en gång mina föräldrar gräla (det hände inte särskilt ofta), och min mamma sa då till min pappa att ”Vore det inte för grabben så hade jag tagit ut skilsmässa”. Detta var ganska skakande för en pojke i tioårsåldern att höra och minnet har stannat kvar i medvetandet, även om jag fortfarande inte riktigt vet vad grälet handlade om.

Jag är i alla fall oändligen glad över att min mamma tänkte på ”grabben” och att mina föräldrar beslöt sig för att hålla ihop. De kände utan tvivel en genuin kärlek till varandra och i ännu högre grad gentemot mig, som var deras enda barn.

Alva och Gunnar Myrdal. det svenska samhällets chefsingenjörer som misstrodde föräldrarna.

Även om jag först som vuxen förstått hur stor och grundläggande denna kärlek var: ”För som barn tar man kärleken för given, allting annat är mot ens natur.” (Björn Afzelius/”Ikaros”):

http://www.youtube.com/watch?v=PlmIjILyMcw

Jag fick ingen sträng uppfostran, men det ansvarsfulla sätt på vilket mina föräldrar levde och verkade kom att prägla mitt liv. Mina föräldrar förstod mig inte alltid, och jag begrep mig väl heller inte på dem i alla avseenden, men där fanns en fundamental känsla av att de brydde sig om mig i alla lägen. Självklart hade jag unnat många fler att få uppleva den ynnesten.

Själv är jag av en kanske motsägelsefull natur med både smått anarkistiska, bohemiska, konservativa, romantiska och pliktmedvetna inslag och anslag. Genom egna erfarenheter vet jag dock att det inledande ordspråket är helt och hållet sanningsenligt. Och jag har alltid försökt göra det bästa möjliga för mina numera vuxna barn och min framlidna hustru, men sedan får man ju konstatera att detta tyvärr inte alltid räckt ända in i kaklet.

Tillägg: Ovanstående är naturligtvis inte menat som argument för att barnlösa inte kan erfara kärlek. Det finns många olika typer av kärlek: kärlek till ens partner, till släktingar och vänner, till sysslor och intressen med mera, med mera. Ändå är det kärleken till barnen som är den mest fundamentala formen av kärlek.

Hommage till Affe – och dig

När jag tänker tillbaka
på det vi hade tillsammans

Minns jag nog framförallt
vår kärlek till Björn Afzelius

Kan aldrig glömma
den där kvällen i ditt kök

Med god middag, vin och levande ljus
romantisk stämning man kunde ta på

Du kröp upp i mitt knä
nafsade mig i örat och drog mig i håret

Din CD-spelare spelade Affe på högvarv
och du kved av vällust

Vi skrattade och njöt
skapade minnen för livet

Vi sov tillsammans men efteråt  sa du
att du inte mindes på grund av allt vin

Jag trodde dig nätt och jämt 
men kanske var det verkligen så

Ska vi förenas igen
blir det kanske på grund av Affe

Kommunisten som jag avskydde
romantikern som jag älskar

Ja, jag gör dig kanske generad
men jag är bortom detta nu

Vill ta hand om dig
och vara ditt eviga stöd

Kommunicera med din tystnad om du vill
men min kärlek kan aldrig dö

Det enda jag vill ha är du:

http://www.youtube.com/watch?v=agquGjLN6Oo

Jag är ensam igen men:

http://www.youtube.com/watch?v=HUwOdTQ1cGc