Posted tagged ‘Björn Afzelius’

Sång till flicka i norr

25 juli, 2013

http://www.youtube.com/watch?v=n42umTaVbjU

Jag fortsätter att önska mina läsare god natt med sånger jag gillar. De går givetvis även att avlyssna på dagtid!

cash-dylanBob Dylan och Johnny Cash.

Den här gången bjuder jag på ”Girl From the North Country” i duett med Bob Dylan och Johnny Cash, hämtad från Dylans LP-album Nashville Skyline (1969).

Cash låter som vanligt med sin sonora basstämma, men Dylan överraskar med en klarare röst än vi vant oss vid. Det sas bero på att Dylan slutat röka. Nå, han var snart tillbaka med den vanliga hesa stämman. En bra låt är det likväl.

Björn Afzelius har gjort en svensk version av låten med titeln ”Flickan från landet i norr” som jag tycker står sig bra vid en jämförelse. Litet mer romantisk än originalet, kanske, och med Affe när han är som bäst, ensam med sin gitarr:

http://www.youtube.com/watch?v=DE-g7aFMcAc

imagesThe one and only Affe.

Det kan väl passa bra att jag tillägnar sången en flicka i norr, C, som jag en gång höll av.

Den starkaste kraften i universum (till mina föräldrar)

22 juli, 2013

Den som inte har barn vet inte vad kärlek är.

Så lyder ett ordspråk, möjligen av italienskt ursprung, som kan verifieras av alla någorlunda normala föräldrar. Jag är kanske inte fullt normal i en del avseenden, och min omgivning kan vittna om att jag har talrika fel och brister, men en sak vet jag: kärleken till ens barn är den starkaste kraften i ens liv. Ja, det är helt enkelt den starkaste kraften i universum.

3824948400En glad pappa och hans dotter.

Och det är väl så det måste vara. Om det inte vore på det viset skulle varken människosläktet eller några djurarter kunna leva vidare. Kärleken till barnen är vida starkare  än den romantiska kärlekens hisnande men ofta relativt snabbt övergående förlustelser och sinnesretningar. Detta visar sig icke minst i alla de uppslitande och tragiska vårdnadstvister som blivit en dagligvara i våra samhällen.

Ty medan föräldrakärleken till barnen förblir oförändrad har synen på fasta relationer och äktenskap förändrats över tid. Alltför ofta slutar förhållanden och äktenskap i skilsmässa, och finns inga barn med i bilden är kanske detta inte någon större katastrof. Barn vars föräldrar skilts därför att kärleken tagit slut, eller därför att den egna parten hittat en annan, tvingas dock utan egen förskyllan så gott som alltid genomleva svåra trauman som för alltid präglar deras liv.

Jag upphör nog aldrig att förvånas över att jakten efter den personliga och perfekta lyckan så ofta tillåts gå ut över de barn båda föräldrar egentligen älskar mer än något annat. Varför gör man inte i högre grad den till synes självklara kopplingen mellan betydelsen av en stabil parrelation och de egna barnens lycka? Jag har inget bra svar på den frågan. Vad jag kan tänka mig är att ruset av att ha funnit en ny partner som man menar överträffar den förra tillåts blockera insikten om att barnen mår bäst av att växa upp i en stabil familj.

stork20w20baby2001_11875171_165865282_194723326Barnalycka…

Undantag finns naturligtvis alltid. Ett parförhållande kan vara destruktivt och skadligt för barnen och då är kanske skilsmässa den bästa lösningen. Det finns också ensamma föräldrar som gör stora och ofta nog hjärtslitande insatser för sina barn.

I vår moderna värld finns det som jag ser det tre företeelser som mer än något annat bidragit till den pågående norm- och samhällsupplösning vi just nu så smärtsamt kan bevittna: socialismen, den oansvariga liberalismen och den otyglade hedonismen.

Det är ingen tillfällighet att hatet mot familjen löper som en röd tråd genom socialismens historia från Platons Staten fram till Nordkoreas brutala stalinism. Eller för den delen Gudrun Schymans och hennes feminazistiska medsystrars hätska utfall mot kärnfamiljen och den halva mänsklighet – männen – hon valt att avfärda som talibaner.

Praktiskt taget alla klassiska samhällsutopier innehåller inslag av kollektiv barnuppfostran, icke minst makarna Myrdals ideal om det socialiserade samhället: föräldrarna gick inte att lita på, varför det var bäst att samhället i möjligaste mån tog över ansvaret för barnen. Medan socialister och kommunister värderar samhällskollektivismen högre än familjen – den senare ses ju faktiskt som ett hot mot den förra – ser liberalerna individen och hennes valmöjligheter som heligare än allting annat. Hedonisterna för sin del betraktar den individuella njutningen som den överordnade normen i tillvaron.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAPlaton förordar i sin utopiska traktat Staten kollektiv barnuppfostran.

Det gemensamma för samtliga dessa och möjligen andra jämförbara filosofier är att deras respektive särarter skadar den för samhället helt grundläggande familjeinstitutionen, vars syfte i ett högre perspektiv är att ta hand om avkomman och därmed säkra människosläktets fortlevnad.

Jag skall tillägga att jag själv haft förmånen att få växa upp i en trygg och harmonisk familj med föräldrar som höll samman. Jag hörde en gång mina föräldrar gräla (det hände inte särskilt ofta), och min mamma sa då till min pappa att ”Vore det inte för grabben så hade jag tagit ut skilsmässa”. Detta var ganska skakande för en pojke i tioårsåldern att höra och minnet har stannat kvar i medvetandet, även om jag fortfarande inte riktigt vet vad grälet handlade om.

Jag är i alla fall oändligen glad över att min mamma tänkte på ”grabben” och att mina föräldrar beslöt sig för att hålla ihop. De kände utan tvivel en genuin kärlek till varandra och i ännu högre grad gentemot mig, som var deras enda barn.

1636943_520_293Alva och Gunnar Myrdal. det svenska samhällets chefsingenjörer som misstrodde föräldrarna.

Även om jag först som vuxen förstått hur stor och grundläggande denna kärlek var: ”För som barn tar man kärleken för given, allting annat är mot ens natur.” (Björn Afzelius/”Ikaros”):

http://www.youtube.com/watch?v=PlmIjILyMcw

Jag fick ingen sträng uppfostran, men det ansvarsfulla sätt på vilket mina föräldrar levde och verkade kom att prägla mitt liv. Mina föräldrar förstod mig inte alltid, och jag begrep mig väl heller inte på dem i alla avseenden, men där fanns en fundamental känsla av att de brydde sig om mig i alla lägen. Självklart hade jag unnat många fler att få uppleva den ynnesten.

Själv är jag av en kanske motsägelsefull natur med både smått anarkistiska, bohemiska, konservativa, romantiska och pliktmedvetna inslag och anslag. Genom egna erfarenheter vet jag dock att det inledande ordspråket är helt och hållet sanningsenligt. Och jag har alltid försökt göra det bästa möjliga för mina numera vuxna barn och min framlidna hustru, men sedan får man ju konstatera att detta tyvärr inte alltid räckt ända in i kaklet.

Tillägg: Ovanstående är naturligtvis inte menat som argument för att barnlösa inte kan erfara kärlek. Det finns många olika typer av kärlek: kärlek till ens partner, till släktingar och vänner, till sysslor och intressen med mera, med mera. Ändå är det kärleken till barnen som är den mest fundamentala formen av kärlek.

Hommage till Affe – och dig

11 juli, 2013

images

När jag tänker tillbaka
på det vi hade tillsammans

Minns jag nog framförallt

vår kärlek till Björn Afzelius

Kan aldrig glömma
den där kvällen i ditt kök

Med god middag, vin och levande ljus
romantisk stämning man kunde ta på

Du kröp upp i mitt knä
nafsade mig i örat och drog mig i håret

Din CD-spelare spelade Affe på högvarv
och du kved av vällust

Vi skrattade och njöt
skapade minnen för livet

Vi sov tillsammans men efteråt  sa du
att du inte mindes på grund av allt vin

Jag trodde dig nätt och jämt 
men kanske var det verkligen så

Ska vi förenas igen
blir det kanske på grund av Affe

Kommunisten som jag avskydde
romantikern som jag älskar

Ja, jag gör dig kanske generad
men jag är bortom detta nu

Vill ta hand om dig
och vara ditt eviga stöd

Kommunicera med din tystnad om du vill
men min kärlek kan aldrig dö

Det enda jag vill ha är du:

http://www.youtube.com/watch?v=agquGjLN6Oo

Jag är ensam igen men:

http://www.youtube.com/watch?v=HUwOdTQ1cGc

Det går emot höst…

23 juni, 2013

imagesCAYOV0ZSBjörn Afzelius (1947-99).

Det går emot höst. Den 21 juni var det midsommarafton och samtidigt sommarsolståndet. Dagarna blir någon minut kortare. Det känns kanske litet vemodigt, men jag har aldrig riktigt sett hösten som enbart vemodig.

Det är ju min årstid: jag är född den 21 november och således Skorpion med en sådans alla mer eller mindre utmärkande egenskaper. För mig är hösten i första hand en tid av aktivitet och skapande och en glad väntan på den av mig älskade julen.

Inte för att jag vill ta ut någonting i förskott. Även sommaren har sin tjusning, den skall givetvis avnjutas nu innan löven i alla deras färger börjar falla.

Jag vill ändå påminna mina läsare om den tid som väntar med min hus-trubadur Björn Afzelii vackra ”Höst” (Till Ann-Christine). Först en länk till sången varefter texten följer:

http://www.youtube.com/watch?v=aNz2CDLIC_c

Det går emot höst, det börjar bli kallt,
det blir alltmer gott att vara inne.
Snart är den här, betraktelsens tid
då sommaren bara är ett minne.

Man börjar få tid att se till varann,
man får alltmer lust att va´tillsammans.
Det blir alltmer värt, när vinden tar i,
att känna en närhet till nå´n annan.

Det börjar bli dags att njuta den tid
då alla färger är som vackrast,
det börjar bli dags att njuta den tid
då man skall skörda allt man sått.

Så låt det bli höst, vad rör det väl mig
så länge din varma kropp pulserar.
Låt vinden ta i, du ligger ju här,
min älskling, jag önskar inget mera.

Slutligen ett tack till dig, Björn, för alla vackra sånger du skänkt oss. En person som en gång stod mig nära föreslog att jag skulle skriva en bok om dig. Ärligt talat tror jag inte jag hinner med det. Men jag älskar dig och dina sånger ändå!

Svenska artister (I): Fridolf Rhudin

17 juli, 2012

Jag inleder här en serie med texter om svenska artister. Urvalet är givetvis helt personligt och subjektivt utan några som helst anspråk på fullständighet eller expertkunskaper. Jag håller på så länge jag tycker det är roligt. Kan redan nu meddela att jag inte kommer att ta med Zarah Leander, Sickan Carlsson eller Björn Afzelius, vilka jag tidigare skrivit bloggtexter om.

Först ut blir Fridolf Rhudin (1895-1935). Sixten Fridolf Emanuel Rhudin, som i vuxen ålder ändrade stavningen på sitt efternamn från ”Rudin”, föddes i värmländska Ransäter i Munkfors den 10 oktober 1895. Sex år senare föddes på samma plats blivande statsministern Tage Erlander (1901-85). Fridolf Rhudin är en av våra mest folkkära artister genom tiderna och gjorde sig känd som bondkomiker, skådespelare och sångare.

Fadern var skräddare och månade om att även sonen skulle gå i samma yrkesmässiga fotspår. Till den ändan sändes Fridolf  för lärlingsutbildning i dåvarande norska huvudstaden Kristiania (Oslo). Hans verkliga håg stod emellertid till teaterlivet.

 Fridolf Rhudin gjorde sig bland annat rikskänd som grammofonartist.

Efter militärtjänstgöring som malaj vid regementet I 22 i Karlstad blev Rhudin elev hos teaterdirektrisen Hildi Waernmark samt enrollerades i Munkfors amatörsällskap, där han till en början mest var verksam som scenarbetare. Efter hand tilldelades han dock mindre roller.  När skådespeleriet gick mindre bra ägnade han sig tidvis åt skräddaryrket.

En av Rhudins första roller var som drängen Kalle i skådespelet ”Pojkarna på Storholmen” av den kände teatermannen Sigurd Wallén, vilket uruppfördes i Stockholm 1914. Rollen var så liten att Rhudin inte hade en enda replik! Det fick han revansch för när filmversionen i regi av Wallén kom 1932 – då fick Rhudin förtroendet att kreera huvudrollen i form av Sixten Andersson.

Det är från denna film en av Fridolf Rhudins verkliga slagdängor emanerar: valsen ”Waxholm Ettan” med Einar Fagstad, Fred Winter och S. Cederström som upphovsmän. Jag minns den väl från min barn- och ungdom då den ofta spelades i radion och kan inte hjälpa att jag får något vått i ögonvrån varje gång jag hör den. Lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=FQ_Szz0EWvw&feature=related

När ”Pojkarna på Storholmen” nådde landets biografer hade Fridolf Rhudin tre år kvar att leva. Han var ett väletablerat namn i den svenska artistbranschen som en synnerligen flitig grammofonartist och aktör, och det uppges i Uno ”Myggan” Ericsons Myggans nöjeslexikon (1992) att han gjorde 55 olika roller bara mellan åren 1912 och 1924. Detta skedde dels i Värmland, dels under gästspel i Stockholm.

Rhudin och Ernst Rolf i ”Styrman Karlssons flammor”.

1931 utgavs med Fridolf Rhudin på 78-varvig så kallad stenkaka monologen ”Den ensamma hunden” vars text författats av den legendariske kåsören Kar de Mumma (Erik Zetterström, 1904-97). Det blev en omedelbar succé, och om Rhudins namn inte tidigare varit på var mans och kvinnas läppar så blev det definitivt så nu. Jag tycker att humorn i ”Den ensamma hunden” står sig väl än i dag. Döm själva:

Fridolf Rhudin var således synnerligen flitigt i farten både på grammofonskiva, scen och på filmduk. En minnesvärd roll blev den som Per i ”Värmlänningarna” med Brobergska teatersällskapet. Bland filmerna – det var under några år fråga om stumfilmer  – märks debuten i ”Mästerman” i regi av den berömde regissören Victor Sjöström (1920); ”Styrman Karlssons flammor” med Ernst Rolf som medspelare (1925); den danska ”Den sorglustige barberaren” (1926); ”Svarte Rudolf” (1928); ”Finurliga Fridolf” (1929); ”Konstgjorda Svensson” (1929); ”Kronans kavaljerer” (1930); ”Skepp ohoj!” (1931) samt den tidigare nämnda ”Pojkarna på Storholmen” (1932), där Rhudin spelade mot bland andra Sigurd Wallén och Birgit Tengroth. Rhudins sista film blev ”Simon i Backabo” (1934) med bland andra Sickan Carlsson och Thor Modéen.

Rhudin i den första svenska ljudfilmen ”Konstgjorda Svensson”.

”Kronans kavaljerer” var en typisk svensk militärfars med Rhudin i rollen som Fridolf Svensson, en barberare som tjänstgör som menig flottist vid Kungliga minregementet. I uppsättningen märks bland andra Weyler Hildebrand och Brita Appelgren. Regissör var Gustaf Edgren. En känd sång ur denna film är ”Jag är ingen näktergal” (mer känd som ”Om man inte har för stora pretentioner”) med text av Nils Ferlin och i musikalisk bearbetning av Jules Sylvain.

Rhudin var föregångsman inom svensk film så tillvida att han inledde den svenska ljudfilmens historia 1929 med farsen ”Konstgjorda Svensson”, där han medverkar med såväl sång som tal. Den hade Gustaf Sandgren som regissör och väckte av naturliga skäl stort uppseende. Och 1930 medverkade Rhudin även i den första experimentella svenska televisionssändningen!

Fridolf Rhudin avled i hjärnhinneinflammation den 6 mars 1935 på Röda Korsets sjukhem i Stockholm. Han var då endast 39 år gammal och sedan 1928 gift med den fem år yngre balettdansösen Anna-Greta Bergman. Om hans enorma popularitet vittnar det faktum att hans kista följdes av cirka 50 000 personer när den drogs fram genom huvudstaden.

Owe Clapson och ”Rhudin”.

Minnet av den store underhållaren Fridolf Rhudin lever dock i hög grad vidare. I Munkfors finns så ett Fridolf Rhudin-museum som möjliggjorts av underhållaren och bondkomikern Owe ”Clapson” Carlsson där besökarna kan beskåda bland annat Rhudins rakkniv, pass, filmaffischer, filmbilder och inte minst kostymer. Även notabiliteter såsom Bosse Parnevik och Olle i Skratthult finns representerade i muséet., som ligger idylliskt i ortens bruksmiljö. Till attraktionerna hör även ”Clapsons” Fridolf Rhudin-imitationer.

Slutligen skall nämnas att det finns ett Fridolf Rhudin-pris som delas ut varje år sedan 2003 till personer som anses verka i Rhudins anda. Den förste pristagaren var Hasse Alfredson och därefter har bland andra Birgitta Andersson, Martin Ljung, Povel Ramel och Tomas von Brömssen  tilldelats priset vilket består av en liten snidad trägubbe med drag av Rhudin samt en specialsydd kostym. Den senare skall minna om Rhudins ursprungliga yrke som skräddare.

Pristagare 2012 kommer att bli Mia Skäringer från Kristinehamn i Rhudins eget Värmland. Hon kommer att tilldelas utmärkelsen vid Bondkomikerfesten i Munkfors den 21 juli.

Litet om Wiehe, Afzelius, Ljunggren – och SD

11 augusti, 2010

Den här artikeln kommer att handla om hur ett par sinsemellan skilda vänsterpersonligheter ser på Sverigedemokraterna.

Låt oss börja med Mikael Wiehe (född 1946), den något bedagade proggaren som så sent som 2007 spelade på en konsert till förmån  för kommunistdiktaturen Kuba i Malmö som arrangerades av Revolutionär kommunistisk ungdom och Svensk-kubanska föreningen. Wiehe försvarade sitt ställningstagande i media och hävdade bland annat att ”revolutionen är en önskvärd självklarhet.” 1985 hade Wiehe varit med att i Göteborg arrangera en stödgala för det prokommunistiska och och numera statsbärande ANC (African National Congress) i Sydafrika.

 Kommunistiske massmördaren Fidél Castro tillhör Mikael Wiehes politiska förebilder.

Mikael Wiehe blev först allmänt känd genom sin medverkan i proggbandet Hoola Bandoola Band, vilket lades ned 1976. Ett senare projekt blev Kabaréorkestern där bland andra den senare kände TV-profilen Göran Skytte – numera omvänd kristen – ingick. Mikael Wiehe har så vitt jag förstår en trogen skara anhängare som inte bara omfattar certifierat vänsterfolk. Det framgick icke minst nyligen, då den sverigedemokratiske trubaduren Linus Bylund framförde Wiehes låt ”Flickan och kråkan” i samband med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg.

Bylunds sånginsats, som uppskattades ljudligt av SD-publiken, fick Mikael Wiehe att gå i taket. Inte bara därför att Bylund framförde en sång av Wiehe, utan därför att att han desslikes tagit sig friheten att ändra några rader i sångens tredje vers enligt följande: ”Vårt land är en skadeskjuten kråka” samt ”Vi vet att det är vi som har svaren.” Stor sak i det, kan tyckas, men kommunisttrubaduren Wiehe blev mäkta upprörd och har talat om att stämma SD men först efter valet.

 Bylund.

I ett yttrande i anledning av händelsen väljer således Wiehe att citera vad han kallar ”maffian”: ”Hämnd är en rätt som ska avnjutas kall.” Vi får väl se vad som händer och på vems sida sympatierna finns.

Personligen har jag aningen svårt att förstå entusiasmen över Mikael Wiehe och hans konstnärliga verk, även om jag tycker Linus Bylund har gjort en anmärkningsvärd insats som lyckats provocera fram Röd-Mickel ur dennes gryt. Några av Hoola Bandoolas låtar kan jag uppskatta när jag är på det humöret, medan exempelvis Wiehes knastertorra Dylan-tolkningar lämnar mig helt likgiltig.

Då tilltalar mig Wiehes tyvärr framlidne proggkollega Björn Afzelius – megarökaren Afzelius avled i lungcancer 1999 – betydligt mer. Och det beror inte enbart på att Afzelius till skillnad från Wiehe hade den goda smaken att före sin död ta avstånd från diktaturen och förtrycket på Kuba. Afzelii känsliga röst – en blandning av skånska, småländska och stockholmska – kontrasterar på ett välgörande sätt mot Wiehes gnälligt skånska pipa. Så är Afzelius också tidernas mest framgångsrika svenska skivartist med 2,5 miljoner sålda album.

 Ytterligt beklämmande men föga sensationellt är det att vår statstelevision nu tycks ha fått för sig att Wiehe är ett slags nationaltrubadur och som sådan bör inbjudas till programpunkter såsom ”Allsång på Skansen”, där Wiehe framträdde den 6 juli i år. Målsättningen, förklarade den genompolitiserade Wiehe, var att ”välta regeringen.”

Fast det skall nog mer till än en enstaka uppvisning av en Röd-Mickel utanför sitt gryt för att det skall bli ett regeringsskifte. Inte heller torde dennes hysteriska utfall mot Sverigedemokraterna bidraga till ett färre antal röster på SD i det kommande valet. Partiets opinionssiffror är stadigt på väg uppåt, och den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren menade i ett uttalande för någon vecka sedan att det var fullt möjligt att SD kunde få tolv procent av rösterna i det kommande valet (WighsNews 6/8):

SD har skaffat sig tre starka ledare med Jimmie Åkesson i spetsen. och man har klokt nog rensat upp i leden och gjort sig av med alltför extrema människor och åsikter, det är både möjligt och troligt att SD skulle kunna få så mycket som 12 procent och att de kommer in i riksdagen kan man bedöma som fullt klart.

 Ljunggren har bland annat skrivit om ”Nya Moderaterna.”

Ljunggren har vidare uppfattningen att väljarna i de starka sverigedemokratiska fästena Skåne och Blekinge kommer att avgöra höstens val och att två eller tre av de mindre riksdagspartierna riskerar att åka ur. Orsaken till att Nationaldemokraterna står och stampar under en procent, anser Ljunggren slutligen, är att denna partibildning inte har tillräckligt starka ledare samt har lockat till sig ”en del knäppskallar.” Ta del av hela intervjun via länken här:

 http://www.wighsnews.se/utskriftsmoment/readreportage.php?id=70385