Från Kreuger till Linderborg: Aftonbladets utveckling från brunt till rött

 AB blev under Torsten Kreugers ledning en propagandamegafon för Nazityskland.

Aftonbladet framstår på flera sätt som vänsterns flaggskepp i dagens mediesverige. Särskilt notabelt är naturligtvis att tidningen håller sig med en kulturredaktör, Åsa Linderborg, som är uttalad kommunist och Lenin-beundrare samt förespråkar censur av i hennes tycke olämpliga skribenter såsom Avxpixlats Mats Dagerlind.

Under Linderborgs egid har ABs kultursidor vidare blivit en tummelplats för antisemitiska skribenter som Donald Boström, som den 17 augusti 2009 fick in en artikel som tidigare refuserats av ett antal publikationer där han anklagade Israels armé för systematisk organstöld från dödade palestinaarabiska soldater. Således en antisemitisk skröna av värsta sort som till på köpet framtvingade en regeringskris mellan Sverige och Israel.

Aftonbladet grundades 1830 av den liberale föregångsmannen Lars Johan Hierta, men det var länge sedan tidningen gick i bräschen för liberala och/eller frihetliga värden. Under 1930-talet och i stort fram till Andra världskrigets slut var AB under Torsten Kreugers (1884-1973) ledning ett språkrör för Hitler-regimen i Tyskland och i världskriget.

Om Aftonbladets utveckling inklusive dess en gång pronazistiska framtoning har en av tidningens chefredaktörer, Sven Sörmark (1923-87), skrivit en bok med titeln På Aftonbladet: Ett reportage inifrån (Bonniers, 1971). Nazivänligheten blev enligt Sörmark möjlig tack vare ”en tyskorienterad junta” vars förste framträdande representant var den förre marinofficeren Valentin Sjöberg (”Sir V.”) Sjöberg avled i höjd med krigsutbrottet 1939 och efterträddes som utrikespolitisk kommentator av den ganska skrale skribenten, major Ebbe Almqvist.

 Ture Janson skrev pronazistiska ledare.

Den anonyme ledarskribent som under krigsåren kom att anföra Aftonbladets pronazistiska och protyska linje var emellertid i främsta rummet finlandssvensken Ture Janson (1886-1954), född i Åbo, uppväxt i Helsingfors och död i Mariefred, som drev en starkt antisovjetisk och antirysk agenda samt även hatade västmakterna och följaktligen såg Nazityskland och Hitler som världens frälsare. Janson, som var en framstående författare, stödde Stalin-Hitler-pakten 1939 som möjliggjorde Andra världskriget men blev efter det tyska angreppet på Sovjet 1941 en entusiastisk påhejare av invasionen som han kallade ”Europas frihetskrig”.

Aftonbladet upplät genom den politiske redaktören Fritz Lönnegrens försorg gärna sina spalter för nazityskt propagandamaterial. Sommaren 1941 inbjöds  Lönnegren och tidningens ägare, Torsten Kreuger, av den tyska regeringen på en tre veckors propagandaresa till östfronten och det ockuperade Danmark då man träffade bland andra den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop, några år senare avrättad som ledande krigsförbrytare i Nürnberg. Resan blev beryktad som en unik skandal och skamfläck i svensk presshistoria.

 Kreuger och Lönnegren träffade Tredje rikets utrikesminister Joachim von Ribbentrop.

Aftonbladets nazistvänlighet ansågs av vissa bedömare vara rent landsförrädisk, och tyskorienteringen ledde till att tidningens upplagor sjönk drastiskt – från 216 000 per dag vid krigsutbrottet till 165 000 i början av 1942. Den opportunistiske tidningschefen Torsten Kreuger svängde när han insåg att nazivänligheten ingalunda gagnade tidningens ekonomi och lät den genomgå en avnazifiering. Lönnegren var den förste som avpolletterades.

Inrikespolitiskt var tidningen länge ett språkrör för Bertil Ohlins Folkpartiet med den respekterade liberalen P. G. Peterson (1896-1977) som huvudredaktör under åren 1933-56. Detta ändrades 1956, då Landsorganisationen (LO) efter många invecklade turer köpte såväl Aftonbladet som Stockholms-Tidningen.

Marxisten Gunnar Fredriksson, ABs chefredaktör 1966-80.

När den senare publikationen gick i graven 1966 övergick dess chefredaktör Gunnar Fredriksson, född 1930, en lundaakademiker med marxistsympatier, till AB där han  kom att bli chefredaktör 1966-80. Den förre nazisten och poeten Karl Vennberg (1910-95) var en annan av det nya, vänstervridna Aftonbladets portalfigurer som kulturredaktör och ansvarig för den ökänt vänsterdemagogiska avdelningen ”Innerspalten”. Vildsinta kommunister av typ Jan Myrdal och Sara Lidman bereddes allt oftare frikostigt spaltutrymme.

Aftonbladet gick i bräschen för 1960- och 1970-talens allt kraftigare vänsterutveckling i media och samhället i stort. Vietnamkriget var den ursäkt journalisterna och ideologerna på yttersta vänsterkanten behövde för att höja Karl Marx, Lenins, Maos och Ho Chi Minhs fanor mot skyarna. Tidningens USA-korrespondenter bedrev en medvetet tendentiös och amerikafientlig rapportering, där allt negativt som hände i världen framställdes som USAs fel.

Aftonbladet har sorg: despoten och massmördaren Mao Tse-tung död 1976.

Den här beskrivna utvecklingen oroade enligt Sven Sörmark både LO-ledningen med Arne Geijer i spetsen och  dåvarande statsministern Tage Erlander, vilka alls icke var förtjusta i tidningens marxistvänliga hållning. En som gladdes var däremot Erlanders efterträdare Olof Palme, vilken enligt Sörmark ofta ringde AB-redaktionen och lättade sitt hjärta. Sörmark framhåller i sin bok om den journalistiska utvecklingen:

Tonen i reportagen var hård och subjektiv: tidningen var ute inte bara för (sic!) att komma med intressanta nyheter utan för att skapa opinion…Säpo-artiklarna /som skrevs 1968 av Björn Kumm ett par år innan IB-affären briserade/ kan sägas ha varit inledningen till en ny sorts journalistik, som inte alltid var lika väldokumenterad men som i hög grad fäste uppmärksamheten vid tidningens politiskt betonade reportage. En ny generation reportrar och redigerare med vänstersocialistiska sympatier hade som sagt tågat in på redaktionen.

 Förre nazisten Karl Wennberg, en av Åsa Linderborgs företrädare som kulturredaktör.

Några namn ur högen är härvidlag Sigurd Glans, Dieter Strand och Åsa Moberg. Bland de mest extrema av de rödskägg som häckade på AB-redaktionen i Klara-kvarteren i Stockholm var kommunisten och kolumnisten Gunnar Ohrlander (”Dr. Gormander”) samt marxist-leninistiske krönikören Bosse Gustafson.

Dagens Aftonbladet är måhända inte lika medvetet programmatiskt promarxistiskt som 1960- och 1970-talets versioner var när det gäller tidningen i stort. Trots allt har ju marxism och kommunism skändligen misslyckats när det gäller att skapa drägliga förhållanden för världens människor.

 Kommunisten och censurförespråkerskan Åsa Linderborg.

Däremot hålls den röda fanan synnerligen högt på Åsa Linderborgs kommunistiska kulturredaktion, och inte heller kommer man ifrån tidningens överlag prononcerade politiska korrekthet i frågor som rör exempelvis  Sverigedemokraterna, immigratiospolitik och mångkulturalism – men det är man man ju som alla vet inte ensam om.

 

9/11: I dag är vi alla amerikaner!

Ground Zero i New York.

OK då. Jag kommer väl inte undan. Även jag får väl dra mitt strå till stacken och skriva något om dagens ödesmättade datum.

Nyheten om terrorattackerna fick jag av min son då jag kom hem från jobbet. Två flygplan hade flugit in i World Trade Centers tvillingtorn i New York. Även det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon hade angripits medan ytterligare ett plan hade kraschat på en åker i Pennsylvania. Al-Qaidas inblandning stod klar redan från början och alla konspirationsteorier om annat kan saklöst placeras där de hör hemma – på soptippen.

Nästa makabra intryck jag vill återberätta och som hade med de islamistiska terroristernas angreppskrig mot Förenta staterna att göra emanerar från Debatt i SVT den 12 september, alltså dagen efter angreppen. Här framträdde vänsterpersonligheter såsom Nordal Åkerman, Björn Kumm och Per Gahrton med hånfulla attacker mot USA och dess förhatlige president George W. Bush. Detsamma gjorde islamologiprofessorn Jan Hjärpe.

Det bärande temat var att USA fick skylla sig självt på grund av sin utrikespolitik och att man knappast hade rätt att ens försvara sig mot terroristerna. Kumm menade att president Bush var en ”pajas” som inte hade någon politik över huvud taget. Gahrton ansåg att allt USA gjorde för att försvara sig mot terrorangreppet måste inställas till förmån för en ”internationell rättsordning”. Och den ständigt hånflinande Hjärpe framförde mantrat att ”USA måste fråga sig varför man är så hatat”.

Gåsleverproletären och Saddam-vännen, förre landsförrädaren Jan Guillou.

I en krönika i Aftonbladet den 17 september skrev den bedagade marxist-leninisten Jan Guillou på sedvanligt uppblåst sätt att ”Vi blev tvångskommenderade att bli amerikaner…USA är den store massmördaren i vår tid…Flaggviftarna vill ha med oss i kriget på amerikansk sida. Det är vi i den rika världen mot den muslimska världen.” Det Guillou skrev var idiotiskt dumt men inte på något sätt överraskande.

Jan Guillou hade då han skrev detta under flera decennier oförtrutet predikat hat och förstörelse mot den judeo-kristna-demokratiska civilisationen och så vitt jag vet undantagslöst tagit parti för kommunister mot demokrater och muslimska terrorister mot judar. I slutet av 1970-talet hyllade han Saddam Hussein och Baath-partiet i Irak. När det på Bokmässan i Göteborg hölls en tyst minut för att hedra terroroffren i USA vägrade Guillou att delta. Den dömde landsförrädaren och överbevisade KGB-spionen Guillou visade med eftertryck varför han är en skam för Sverige.

Guillou backades givetvis upp av Aftonbladets dåvarande politiska chefredaktör Helle Klein. Klein talade om ”hetsjakt på oskyldiga” och ”rasistiska glåpord” men hade inte någon tröst till övers för terroroffrens efterlevande. Mycket bättre var heller inte den eljest utmärkte historieförfattaren Herman Lindqvist, som  tyvärr sällade sig till de vulgära USA- och Bush-kritikerna. Detsamma gällde krönikören Cecilia Hagen i Expressen.

George W. Bush: en amerikansk hjälte.

Naturligtvis ältades i kölvattnet efter 9/11 också den gamla skrönan om att det är fattiga och förtrampade personer i Tredje världen som blir terrorister. Det var förstås oerhört synd om stackars Usama bin Ladin som hade en förmögenhet om ynka 3,5 miljarder kronor. Sanningen är ju att politiska extremister och terrorister nästan alltid kommer från välbeställda, borgerliga miljöer – de tycks vara drivna av missriktad idealism i kombination med total empatilöshet.

Jag skrev i en artikel i tidskriften Contra 5/2001:

Terrorattackerna mot USA den 11 september blev en intäkt för en rad mer eller mindre bekanta svenska figurer – praktiskt taget alla hemmahörande på den politiska vänsterkanten – att manifestera sitt hat mot världens viktigaste demokrati. Dessa figurer anser helt enkelt att attackerna var rätt åt USA, som egentligen själv är skuld till terrorn…Hos vänstern finns en tydligen outsläcklig aversion mot världens för närvarande enda supermakt, Amerikas Förenta Stater. Denna aversion döljs inte sällan bakom en ordridå som för på tal USAs ”förtryck”, ”orättvisor”, ”imperialism”, ”orättfärdiga utrikespolitik” och så vidare.

Det brukar emellertid ske något märkligt med representanterna för USA-hatets vänner varje gång en demokratisk kandidat går segrande ur ett amerikanskat presidentval. Då sätts allt hopp till att vederbörande skall ”röja upp” efter den republikanske klantskalle som föregick honom. Som Carter 1976, Clinton 1992 och Obama 2008. Efter ett tag, när det visat sig – vilket det  undantagslöst brukar göra – att inte ens en demokratisk president räcker för att USA  skall bli vänsterns idealland återgår allt till det gamla igen.

President Barack Obama har gjort vänstern besviken.

Det är där vi står i dag. Vänstern fick i Barack Obama sin idealpresident: afro-amerikan, socialist, Israel-kritiker och en skarp vedersakare av Bushs krigspolitik. Smekmånaden mellan Obama och vänstern tog dock i stort slut, då det visade sig att han i Mellanöstern-frågan inte kunde driva den antiisraeliska politik han visat prov på som senator. Inte heller kunde han med omedelbar verkan dra tillbaka de amerikanska trupperna från Afghanistan och Irak, stänga Guantánamo-basen eller underlåta att skänka rebellerna i Libyen en hjälpande hand via NATO. Eller för den delen trumfa igenom sitt elefantiasiska förslag till sjukvårdsreform.

Efter att ha tittat på SVTs bevakning av det vackra och värdiga minnesprogrammet från Ground Zero i New York i dag är min spontana reaktion denna: i dag är vi alla amerikaner!

Ty det var vårt eget demokratiska statsskick de islamska terroristerna gav sig på den 11 september 2001, precis på samma sätt som när de attackerar Israel på fegast tänkbara sätt: genom angrepp på försvarslösa civila. Det var likaså våra värden president George W. Bush försvarade då han inledde Kriget mot terrorn, vilket lett till att två av världens värsta galningar gått till de sälla jaktmarkerna – jag syftar givetvis på Saddam Hussein och Usama bin Ladin. Snart är det dags för Moammar Ghaddafi.

Heder åt Bush och heder åt Obama, vilka båda höll gripande och minnesvärda tal vid Ground Zero i dag. Och icke minst heder åt alla oskyldiga terroroffer och deras efterlevande. Gud välsigne Amerika!