Posted tagged ‘Blekinge’

Satis polito: Jimmies andra bok

14 november, 2013

untitledJimmie Åkesson signerar sin nya bok Satis polito.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har givit ut en ny bok: Satis polito (AB Asp & Lycke), 284 sidor. Just det, ny bok. Vad många kanske inte minns är den första boken som kom ut 2009 och hette Åkesson om…(Blåsippans förlag, 68 sidor). Den bestod av en samling veckobrev i olika mer eller mindre aktuella ämnen. Jag skrev vid tillfället en recension av följande lydelse:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Den nya boken har fått en latinsk titel som lär betyda ”tillräckligt polerad”. På ett av bokens försättsblad återfinns vidare denna latinsk mening: Quidquid latine dictum sit, altum videtur, som ger en fingervisning om varför Åkessons bok betitlats på latin. Det betyder nämligen: Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Jag förmodar att det latinska tillägget, i den mån någon bryr sig om att slå upp vad det betyder, skall verka avväpnande och självdistanserande.

untitled

Jag känner mig, och jag är ändå gammal latinare, personligen inte alldeles övertygad om att latinet i sammanhanget är speciellt lyckat. Om Åkesson velat vara riktigt självdistanserad hade han exempelvis kunnat kalla boken ”Pelle Plutt tog ett skutt”. SD-ledarens hela namn är Per Jimmie Åkesson, och den av mig föreslagna titeln, alluderande på en gammal barnramsa, skulle ha varit perfekt som titel på en bok som visar hur en grabb från lilla Sölvesborg i mörkaste Blekinge blir partiledare och Sveriges sannolikt mest uppmärksammade politiker. (Nu var det ju förstås ingen som konsulterade en tidigare chefredaktör för SD-Kuriren, mångårig journalist och författare till tio böcker om saken.)

Det framgår redan i författarens förord att det är mycket viktigt för honom att framstå som så kallat vanlig. Så här skriver Åkesson:

Således är det inte främst en politisk programförklaring, idéskrift eller akademisk avhandling du håller i din hand. Det är företrädesvis vad man skulle kunna kalla en populärpolitisk bok av och om mig, den alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson, född den 17 maj 1979 i Valje, Ivetofta församling, precis på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Snapphaneland.

Åkesson vänder sig inte, skriver han, till kultureliten utan snarare till så kallat ”vanligt folk”. Jag tycker det är en något märklig målgrupp när man nu efter noggrant övervägande valt att ha en latinsk titel på boken, ty hur självdistanserande och klämmigt detta än kan verka i somligas ögon kommer man aldrig ifrån att den latinska titeln måste förklaras. Den förklaring Jimmie själv ger i förordet är inte den allra mest klarläggande i mina ögon.

Dessutom tror jag inte mycket på att detta ”vanliga folk” kommer att springa benen av sig till bokhandelsdiskarna för att köpa en tämligen tjock bok, detta med ett stort undantag: Sverigedemokraternas medlemmar vilka givetvis kommer att stå för merparten av bokinköpen. Det gör de också med all rätt. Partiledarens bok är i mitt tycke utomordentligt intressant läsning med ett välfungerande språk och ett otal intressanta inblickar både i Åkessons förflutna och nutid. Det är uppenbart att författaren är en skarpsynt iakttagare och vet vad han sysslar med. Också då han skriver böcker.

Ake-Ortmark-440x314Ortmark: ”Åkesson vanlig.”

Boken är uppbyggd kring dagboksanteckningar tillkomna under valåret 2010. Utifrån den aktuella anteckningen bygger författaren upp ett kapitel som kan innehålla såväl allmängiltiga som personliga reflektioner. Redan i kapitel 1 med en dagboksanteckning från Nyårsdagen 2010 kommer Jimmie in på hur vanlig han är och hänvisar här till följande utsaga av veteranjournalisten Åke Ortmark, avlevererad i samband med en intervju i Axess Television i april 2007:

Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och att han förmår framstå som så vanlig. Och jag menar, jag kan inte komma åt den attityden. Antingen är han verkligen vanlig, eller också så spelar han vanlig med denna utomordentliga framgång.

Frågan är förstås hur man definierar ”vanlig”. Jag tycker nog, trots allt, inte att det kan anses vara särdeles vanligt att från 16 års ålder (Jimmie gick med i SD 1995) lägga ner hela sin själ i partipolitisk verksamhet, därtill i Sveriges särklassigt mest avskydda parti av någon betydelse. Jimmie berättar själv hur privata relationer, intressen, utbildning, ja allting, fick stryka på foten för SD-politiken. Detta är ärligt talat extremt ovanligt. Samtidigt är det naturligtvis bara genom att ge precis allt och litet till, det må sedan gälla politik eller något annat, man kan lyckas på allvar.

Jimmie Åkesson blickar dessutom hela tiden framåt, det vet envar som haft förmånen att höra honom tala. Jag skulle inte vilja kalla honom en stor talare, snarare litet småtråkig enligt svensk mall, men han lyckas ändå förmedla ett mått av optimism och inspiration som jag vet entusiasmerar alla sverigedemokrater som hör honom med få om ens några undantag. Man tror honom helt enkelt, också när han säger att slutmålet varken är att nå riksdagen eller bli landets tredje största parti, utan att med tiden bli ett regeringsfähigt parti. Eftersom de två första målen nu uppnåtts finns det väl ingenting som talar för, att det tredje skulle få skatta åt förgängelsen.

Jimmie Åkesson inger kort sagt  förtroende, både som talare och debattör i riksdagen och i TV-sammanhang. I den sistnämnda skepnaden har han sopat golvet med storheter som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Åsa Romson och icke minst Fredrik Reinfeldt. Redan bevingad är hans fråga till Romson: ”Fru talman! Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” (Romson hade dessförinnan sagt att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

imagesCANSSCEQTokyos tunnelbana. Blir Åkesson japan om han åker den?

Jag avser med dessa rader inte att ge ett uttömmande omdöme om allt som Jimmie Åkesson torgför i Satis polito utan nöjer mig med några nedslag jag av ett eller annat skäl finner särskilt intressanta. Det första jag kommer att tänka på är den tragikomiska berättelsen om, när Jimmie enligt egen utsago blev närmast skräckslagen till följd av en bil med till synes arabisk/muslimska förare och passagerare, som vid olika tidpunkter cirklade runt villan i Sölvesborg. Detta ägde rum i nära anslutning till all den uppståndelse som ägde rum i samband med SD-Kurirens publicering av en av Muhammed-karikatyrerna från Jyllandsposten 2006 och som ledde till att partitidningens webbsajt stängdes ner efter ingripande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Vildsinta islamister var under denna tid särskilt generösa med diverse hot och allsköns fatwor.

Det var mot den bakgrunden inte överraskande att Jimmie blev skärrad, ringde till polisen (som inte hade tid att ingripa) samt blickade ut genom köksfönstret titt som tätt. Kulmen nåddes då bilen kom körande längs trottoaren på vilken Jimmie promenerade. När fordonet stannade och förare och passagerare, skrudade i arabisk mundering, steg ur bilen och började gå mot Jimmie, satte denne av i raketfart och tog skydd under förstutrappen till ett grannhus formligen darrande av skräck.

Det visade sig dock att det inte fanns någon anledning till rädsla. Bilen med dess besättning tillhörde en körskola med arabiska elever som målgrupp…

turbanbomben-muhammed-beskuDen mest kända av Muhammed-karikatyrerna.

Jag har dock inga som helst problem att förstå Jimmies rädsla med tanke på den hysteri som Muhammed-teckningarna hade skapat. Den självutlämnande berättelsen belyser också den hotbild som finns mot i första hand Åkesson, men också mot praktiskt taget alla övriga sverigedemokrater varav en del blivit svårt misshandlade, fått sina hem sönderslagna, utsatts för mycket grova hot etcetera. Detta samtidigt som PK-media raljerar över SDs påstådda oskick att vilja plocka martyrskapspoäng.

Ett antal boksidor ägnas åt den tragiska historien om William Pätzell, det politiska underbarnet som väckt SD-ledningens uppmärksamhet genom ett proffsigt och moget agerande i Borås kommunfullmäktige. Den William jag träffade  några gånger före valet 2010  gjorde först ett mycket förmånligt intryck på mig: han föreföll glad, öppen och ärlig i sin framtoning.

Att han redan då sedan ett par år tillbaka hade betydande missbruksproblem var jag, tydligen lika litet som partiledningen, medveten om. När jag sedan stötte på honom vid middagen efter Jimmie Åkessons första sommartal i Sölvesborg i augusti 2010 var han helt förändrad. Ny frisyr, nya kläder och en ny, ganska uppseendeväckande solbränna. Den gamla sprudlande glädjen och spjuveraktigheten var borta. Jag fick intrycket av att han medvetet stajlat sig inför det förväntade riksdagsinträdet. På mig gjorde detta ett rätt patetiskt men också tragiskt intryck. Jag tyckte han såg ut som en liten bortkommen dockpojke.

Jag hade redan då jag fick reda på att William Pätzell placerats på valbar plats på SDs riksdagslista uppfattningen, att en 22-åring – Pätzell var född 1988 och därmed tre år yngre än min son – inte har den livserfarenhet och mognad som krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att vara ledamot av Sveriges riksdag. Detsamma gällde ytterligare något namn på samma riksdagslista. Sedan må man i övrigt framstå som hur duktig och briljant som helst.

Efter vad jag förstår är det partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen som dikterar för valberedningen vilka namn som skall vara med på riksdagslistan och i vilken ordning. I fallet William Petzäll gjordes en kapital felbedömning som även Åkesson får ta på sig. Om inte unge William tyngts av detta ansvar hade han kanske varit livet i dag.

PetzallWilliam Petzäll (1988-2012).

Dock ser jag ingen anledning att ifrågasätta partiets behandling av Petzäll sedan hans missbruksproblem framstått i öppen dag efter riksdagsinträdet. Han gavs flera chanser i form av betald rehabilitering med mera men återkom alltid till missbruket. Till sist gick det naturligtvis inte, och Petzäll uteslöts ur riksdagsgruppen varefter han valde att bli så kallad politisk vilde och talesman i ”brukarfrågor”. Riksdagslönen gjorde givetvis också att han kunde fortsätta sitt till slut dödliga knarkande och supande. Det är möjligt att partiet kunde ha gjort mer, jag vet inte, men till slut har du ändå ett personligt ansvar att ta tag i dina problem.

Innan jag avrundar vill jag även säga några ord om bokens ”Förord av Per Albin Hansson”, det vill säga en fejktext med ålderdomligt språkbruk – tyvärr inte i varje enskildhet helt korrekt grammatikaliskt – om hur det så kallade Folkhemmets skapare ser på dagens Sverige.

Det är väl känt att det inom Sverigedemokraterna, icke minst då i partiledningen, florerar något som nog kan kallas folkhemskult. Man tänker sig tillbaka till en tid då det i Sverige fanns betydligt mer av homogenitet, sammanhållning och gemenskap än det gör nu. Jag tror vi alla litet till mans vill se mera av sådant i det Sverige, som till stora delar förstörts av politiskt korrekta politikers sanslösa mångkulturalism och invandringsromanticism. Såväl sossar som allianspolitiker har här mycket att stå till svars för.

Jag har dock alltid känt en viss vämjelse inför folkhemsvurmandet. Allt var ju inte så superbra på Per Albins tid, och Per Albin själv lämnade enligt min enkla mening åtskilligt övrigt att önska. SD är som bekant det enda riksdagspartiet som vill se en ordentlig upprustning av vårt militära försvar, ett faktum som för mig var den främsta anledningen till att jag 2008 gick med i partiet. Litet märkligt då att närmast avguda en politiker som i egenskap av försvarsminister gick i bräschen för 1925 års beslut att genomföra den kraftigaste nedrustningen av det svenska försvaret i modern tid.

Det var de förödande följderna av denna nedrustning som gjorde, att Per Albin tvingades ljuga om att ”vår beredskap är god” då tyskarna gick in i Polen 1939 och startade Andra världskriget. Beredskapen var minst av allt god, och detta var till mycket stor del Per Albin Hanssons ”förtjänst”.

196475Per Albin Hansson: nedrustare och eftergiftspolitiker.

Annat på Hanssons meritlista är att han i spetsen för den krigstida samlingsregeringen förde en uppseendeväckande eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, en politik som bland annat tillät tyska trupp- och vapentransporter genom Sverige i samband med Hitlers fälttåg i Sovjetunionen. Efter kriget gick den svenska regeringen  under ledning av Per Albin med på att utlämna uppemot 3000 tyska och baltiska krigsfångar till Stalins Sovjet, ett av de mest skamliga regeringsbesluten i svensk historia.

Jag ifrågasätter inte att Per Albin Hansson sannolikt var den bäste tänkbare svenske ledaren under krigsperioden. Sverige blev inte indraget i kriget – vad detta nu berodde på kan man diskutera – och Per Albin framstod som den faste rorsmannen med sin grötmyndiga skånska dialekt som grädde på moset. Applåder för det.

Men att placera honom på piedestal och att göra folkhemsmodellen till mall för partipolitik 70 år efter den store rorsmannens frånfälle – det tycker jag faktiskt inte är någon särskilt bra idé. En politik som inom parentes sagt även omfattade tvångssterilisering av så kallade mindervärdiga grupper och individer. Per Albin-tiden kommer aldrig åter utan vi får göra det bästa möjliga av det som finns nu!

Sammantaget tycker jag att Jimmie Åkessons bok är ett superintressant stycke samtidshistoria som både SDare, kulturelitister och så kallat vanligt folk gör väl i att läsa. Även om det inte är några memoarer i egentlig mening, berättar historien om hur en vanlig (nåja) kille från ett avlägset hörn av Sverige med några vänner med åren förvandlar den ganska hopplösa sektbildningen Sverigedemokraterna till ett riksdagsparti med långsiktiga möjligheter att bli regeringsbärande.

Vad som kanske mer än annat enligt mitt förmenande utmärker Jimmie Åkesson och det så kallade De fyras gäng – förutom Jimmie även Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – är fingerspetskänsla och sunt politiskt omdöme. Jag kan just nu inte komma på ett enda viktigt beslut som det gänget fattat som jag funnit helt uppåt väggarna vansinnigt (och tro mig, jag skulle inte tiga om jag fann något sådant). Fast jag känner förstås inte till allt man beslutat om.

Något som diskuteras i Jimmies bok och som rönt stor uppmärksamhet både i media och bland SD-medlemmarna är den så kallade nolltoleransen mot politisk extremism och omdömeslöst beteende. Personligen menar jag att det var helt nödvändigt av vår partiledare att proklamera denna nolltolerans, och jag har heller inte haft något att erinra mot de uteslutningar som blivit följden därav. Därtill kommer att riksdagsledamöter som misskött sig tvingats lämna skutan – förutom nämnde Petzäll även Erik Almqvist och Lars Isovaara.

Ett parti av SDs slag, som dragit till sig ett försvarligt antal tvivelaktiga individer genom åren och troligen fortsätter att göra det, behöver helt enkelt en fast ledning. Det är dock självfallet inte helt fel om denna ledning emellanåt tar råd av andra än notoriska jasägare i omgivningen samt lyssnar till gräsrötternas mening någon gång.

 

Attackerna mot Egyptens kristna ökar

18 augusti, 2013

492d3ee1a842c41b3a0f6a706700de46Förödelsens styggelse i Egypten: kristna institutioner och kyrkor förstörs.

Efter att ha tänt på en franciskanerskola lät militanta islamister tre nunnor paradera på gatorna i en egyptisk stad som ”krigsfångar” innan en muslimsk kvinna förbarmade sig över dem. Två andra kvinnor som arbetade vid samma skola sextrakasserades och förnedrades.

Sedan egyptisk militär och säkerhetsstyrkor rensat två läger med anhängare till den avsatte presidenten Muhammad Mursi har vreda islamister ägnat sig åt att bränna ner och på annat sätt attackera kristna kyrkor och institutioner i allmänhet och koptiska sådana i synnerhet. Även kristna hem och affärer ägda av kristna har attackerats.

Attackerna, som närmast får ses som en typ av irreguljär krigföring, anses utgöra varningar till kristna i och utanför Kairo att avhålla sig från politiska aktiviteter.

Förtrycket av Egyptens kristna minoritet, där kopterna utgör tio procent av landets 90 miljoner invånare, daterar sig långt tillbaka i tiden men har accelererat sedan Mursi avsattes av militären den 3 juli. När detta skrivs har omkring 40 kyrkor bränts/plundrats runt om i Egypten, medan ytterligare runt 25 har attackerats och utsatts för skadegörelse.

Här en företeckning över kristna anläggningar som förstörts hittills:

https://www.copticworld.org/articles/2387/

På en del platser har kopter och moderata muslimer, de senare ofta nog från sufiordnarna, förenats i sin avsky gentemot islamisternas våld. Våldet underlättas av att polisen ofta lyser med sin frånvaro ute i provinserna och således lämnar fältet fritt för lslamisternas framfart.

12B63BCA7ECBDCC35BD5949D3F895AMursianhängare framlägger sin syn i Kairo.

Det finns en risk att de egyptiska motsättningarna kommer att spilla över till omvärlden med otrevliga följder. I Sverige förvandlade Mursi-anhängare sistlidna helg Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm till en mindre variant av Tahrirtorget i Kairo, och i muslimtäta Karlskrona i Blekinge brändes Filadelfiakyrkan ner till grunden. Orsaken till detta är ännu dock oklar.

Shibley Telhami, som innehar Anwar Sadat-professuren för fred och utveckling vid University of Maryland, har i en artikel i Washington Post den 16/8 gjort en analys av situationen i Egypten. Han skriver bland annat följande:

Mycket av Egyptens kris bottnar i en ideologisk kamp. Mursi och Muslimska brödraskapet överskattade den utsträckning i vilken egyptierna identifierar sig själva med islam. Och nu, med sitt våldsamma undertryckande av brödraskapet, underskattar generalerna som avsatte Mursi den.

Mursi och brödraskapet har alltså misstagit sig på det egyptiska folkets muslimska trosnit. Det konstaterades visserligen i en undersökning från maj 2012 att två tredjedelar önskade se sharialagen som grunden för den egyptiska lagen. Vid närmare betraktande visade det sig emellertid att endast 17 procent ville ha en bokstavlig tolkning av sharia – 83 procent tänkte sig en lag i ”sharias anda” anpassad efter moderna förhållanden.

imagesProfessor Shibley Telhami.

Professor Telhami gör följande analys:

I det stora hela har det politiska islams resonans i arabvärlden – och särskilt i Egypten – överdrivits.

Muslimska brödraskapets valframgångar som förde Mursi till makten berodde i detta perspektiv mer på brödraskapets väloljade och effektiva valmaskineri än på väljarnas entusiasm för radikal islam. Situationen i nuläget ter sig enligt professor Shibley Telhami mycket oviss: militären misstar sig om den tror att det går att styra Egypten enbart genom att undertrycka Muslimska brödraskapet och dess anhängare

Professor Telhamis artikel kan läsas i sin helhet här:

http://www.washingtonpost.com/opinions/egypts-identity-crisis/2013/08/16/70d1459c-0524-11e3-88d6-d5795fab4637_story.html

Hanssons lilla brännvinsguide (III)

13 augusti, 2011

RENAT BRÄNNVIN

Forna dagars brännvin både smakade och luktade oftast vedervärdigt på grund av den finkelolja – en biprodukt av mäskjäsning – som uppstod vid framställning av drickbar sprit. När det så gott som finkelfria Renat Brännvin lanserades i slutet av 1800-talet blev det därför en omedelbar succé genom sin rena smak och avsaknad av finkelstank.

Hemligheten bakom den nya typen av rent brännvin var destillationsprocessen. Dagens Renat, innehållande 37,5 procents alkohol, renas hundratals gånger i en process som kallas kontinuerlig destillation vilken ger en vodka eller ett brännvin – brännvin är i princip samma sak som vodka – en neutral smak.

I dag tillverkas Renat Brännvin av samma företag som gör den världsberömda Absolut Vodka (The Absolut Company). Renat framställs av höstvete från Västergötland med en metod som påminner mycket om den som introducerades av ”brännvinskungen” Lars Olsson Smith i slutet av 1800-talet.

Lars Olsson (L. O.) Smith (1836-1913) föddes i Kristianstads län och upprättade 1858 en agentur för brännvin i Skåne och Blekinge. Brännvinskung blev han dock i Stockholm, där han anlade en spritfabrik på Reimersholme.

Platsen valdes därför att Smith ville komma undan Stockholms stads jurisdiktion – Reimersholme låg i Brännkyrka landskommun – eftersom Stockholms stad inte såg med blida ögon på att Smiths högklassiga brännvin konkurrerade ut de lokala medtävlarnas finkelstinna varianter. Smiths brännvin såldes sedan på Fjäderholmarna, som tillhörde Lidingö kommun.

Lars Olsson (L. O.) Smith (1836-1913).

L. O. Smith var en socialt medveten herre som ville att de samtida spritkonsumenterna skulle slippa behöva riskera hälsan mer än nödvändigt genom att tvingas inmundiga dåliga varor. Han försökte också förbättra kroppsarbetarnas situation genom kooperativ och ångkök. Smith satt 1885-91 i riksdagens första kammare på ett mandat från Blekinge läns landsting.

Renat har förvisso behållit sin  ställning som ett ledande svenskt brännvin. Såväl 2005 som 2006 kammade Renat således hem förstaplatsen i International Wine and Spirit Competition i England i kategorin vodka. Enligt tävlingsjuryns motivering besitter Renat en ”mjuk, mogen smak, rund och ren” samt har en ”lätt kornig avrundning.”

Renats position i svenskt alkoholliv markeras av att märket har nr. 1 i Systembolagets sortiment. Eftersom priset är knappt 200 kronor kan det sägas vara osedvanligt prisvärt. En given vinnare på kräftbordet!

Slutligen en av bloggaren författad snapsvisa:

Renat förgyller
(Melodi: Blåsippan ute i backarna står)

Brännvinet står uti spetsiga glas,
niger och säger att nu ska den tas:
snapsen till kräftan så dillig och röd,
Renat ger kinderna starkare glöd

 När som så sällskapet tagit en klar
sprider sig trevnad hos alla och var:
dags att förtära de kräftorna små
Renat förgyller det nykterhetsgrå!

Drick ansvarsfullt!

Lex Gahrton: förbud mot eftersupning

19 mars, 2011

Per Gahrton gör sitt bästa för att se nykter ut när han blåser i en alkometer.

Efter en överenskommelse i riksdagens socialutskott får regeringen nu i uppdrag att genomföra en lag som förbjuder så kallad eftersupning, då en bilförare inmundigat eller påstår sig inmundigat alkohol i syfte att dölja den berusning som förorsakade olyckan.

Sverigedemokraternas ledamot i socialutskottet, Per Ramhorn, kommenterade beslutet så här:

– Att eftersupning är ett problem i dagens Sverige har bekräftats av flera rättsfall. Mest uppmärksammat blev det när en miljöpartistisk politiker undkom straff för rattonykterhet genom att hävda att han druckit alkoholen direkt efter olyckan.

Ramhormn kallade socialutskottets beslut ”glädjande.”

Den miljöpartistiske politiker Per Ramhorn hänvisar till är, som alla vet, Miljöpartiets förra språkrör och grundare Per Gahrton. Denne krockade i mars 2007 med en annan bil på väg till Everöd i Blekinge. När polis kom till olycksplatsen befanns att Gahrton var berusad.

I en tidningsintervju hävdade Gahrton att han ”drack några starköl” efter olyckan, detta för att lugna nerverna. Han bättrade senare på sin historia med att han även halsat ur en flaska vin. Om Gahrtons påståenden är sanna måste han förvisso vara utrustad med synnerligen klena nerver.

Gahrtons utsagor gav utdelning – han frikändes för rattfylleri i Kristianstads tingsrätt eftersom rätten menade, att det inte gick att utesluta att alkoholen förtärts efter olyckstillbudet.

Däremot dömdes miljöpartisten till 10 000 kronor i böter för vårdslöshet i trafik. Åklagaren Christofer Ramkvist menade efter domen att en lagstiftning mot eftersupning borde införas efter norsk modell. Läs mer här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2160521.ab

Detta var inte första gången den nu 68-årige politikern varit inblandad i ett rattfyllerimål. Två år före olyckan i Blekinge togs han för rattfylleri vid Arlanda flygplats. Han blev frikänd i Sollentuna tingsrätt med motiveringen, att den provtagande polismannen inte var behörig att hantera en alkometer. Detta brydde sig dock inte hovrätten om utan dömde Gahrton till 16 000 kronor i böter för rattfylleri.

Nykterhetsrörelsen hälsar av naturliga skäl socialutskottets ställningstagande med stor glädje. ”Ett stort och farligt kryphål i lagen är därmed på väg att täppas till”, citeras exempelvis Tom Bjerver från Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF). Jag brukar normalt inte vara för alkoholrestriktioner, men till detta är bara att säga ja och amen.

untitled Riksdagsman Per Ramhorn (SD): ”Eftersupning problem i dagens Sverige”.

Det hör till saken att gripna rattfylleristers berättelser om eftersupning nästan alltid är lögn och förbannad dikt. Wayne Jones, professor i experimentell alkoholforskning vid Rättsmedicinalverket citeras så här i MHFs pressmeddelande:

– I 99,9 procent av fallen handlar det om att folk ljuger när de påstår att de druckit alkohol efter bilkörningen. De kommer på att de kan ändra sin story när de har pratat med sin advokat. Med en lag om eftersupning kommer inte de här uppdiktade historierna att fungera längre.

En sak står fullständigt klar för den här bloggaren. Det är att Per Gahrton är totalt olämplig som bilförare, oavsett om han kör på fyllan eller inte.

Per Gahrton var en gång i tiden kontroversiell ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund innan han valdes in i riksdagen för Folkpartiet. Därefter bytte han parti. Gahrton var 1981 med grundade Miljöpartiet, var dess språkrör tillsammans med Ragnhild Pohanka 1984-85 och representerade partiet i riksdagen. Sedan tjänstgjorde han även som EU-parlamentariker 1995-2004. Numera är han pensionär samt ordförande i Palestinagrupperna.

Frågan är dock om inte Per Gahrton gjort sin mest minnesvärda politiska insats som reell upphovsman till Lex Gahrton, lagen mot eftersupning.