Häxornas Harz: kejsartraditioner, världsarv och naziminnen

Utanför mitt logi i våningen ovanför klosterkrogen i Wöltingerode. Foto: Tommy Hansson

Det är hög tid att jag för mina läsare redovisar mina intryck i ord och bild från min resa i början av maj till det sagoomspunna bergsområdet  Harz i delstaterna Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen i norra Tyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harz

Boendet på min fem dagar långa resa – jag tycker det kan vara en lämpligt lång tid att vara bortrest – i regi av det Malmö-baserade reseföretaget Scandorama ägde rum på det till hotell omvandlade benediktinerklostret Wöltingerode med anor från 1100-talet. Här fanns både hotellutrymmen, krog, klosterkyrka och bränneri för likördrycker – mycket trevligt alltsammans!

Stadskärnan i Goslar med dess särpräglade trähusbebyggelse. Foto: Tommy Hansson

Goslar. Från Wöltingerode är det lagom avstånd till de övriga stopp som stod på utflyktsprogrammet. Huvudort i Harz är den anrika kejsarstaden Goslar, som i dag har drygt 40 000 invånare. Den pittoreska och av äldre trähusbyggnation präglade stadskärnan är, liksom silvergruvan Rammelsberg, ett av FN-organet UNESCOs världsarv. Goslar anlades år 922 av kejsaren Henrik (Heinrich) I av Sachsen (876-936), kallad ”Fågelfängaren”.http://web.comhem.se/birgerbergenholtz/htmljohan/000/0258/459.htm

På 1300-talet förärades Goslar titulaturen ”fri riksstad” parallellt med anslutning till handelsförbundet Hansan, en ärebevisning orten dock gick förlustig 1802. Under nationalsocialisternas tid vid makten utsågs Goslar till Reichsbauernstadt (riksbondestad) och besöktes ofta av de nazityska koryféerna.

Kaiserpfalz i Goslar vaktas av ryttarstayerna av kejsarna Fredrik Barbarossa (till vänster) och Wilhelm I. Foto: Tommy Hansson

Goslars mest anslående sevärdhet är tvivelsutan den pampiga Kaiserpfalz, kejsarborgen, som markeras av ryttarstatyer föreställande kejsarna Fredrik (Friedrich) I Barbarossa av Hohenstaufen (cirka 1122-1140) och Wilhelm I (1797-1888), även kallad ”den store” i syfte att särskilja honom från sin katastrofale sonson Wilhelm II. Jag tyckte mig riktigt känna historiens vingslag när jag besåg borgens stora sal med dess många historiska målningar.

En husfasad i centrala Goslar med utsökta skulpturer. Foto: Tommy Hansson

Som den historiskt bevandrade vet så uppkallades Tysklands olycksaliga krigståg (Operation Barbarossa) mot Sovjetunionen 1941 efter kejsar Friedrich I, vars italienska tillnamn alltså betyder ”rödskägg”. Han drunknade vid en flodövergång i Anatolien i nuvarande Turkiet på väg mot Jerusalem 1190 under det tredje korståget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_I_Barbarossa

Det här ångdrivna tåget tog oss till Wernigerode. Foto: Tommy Hansson

Wernigerode. Till Wernigerode, som fick stadsprivilegier 1229 men har äldre anor än så – platsen omnämns i skriftligt material första gången 1121 – tar vi oss med ett ångloksdrivet tåg tillhörigt Harzburger Schmalspurbahn som sträcker sig genom området. Resan går i maklig takt genom till synes ganska vilda och kuperade skogstrakter.

En vy från Wernigerodes stadskärna. Foto: Tommy Hansson

I Wernigerode, en av Tysklands mest välbevarade medeltidsstäder som i dag har runt 35 000 invånare, tog jag mig en promenad innan jag slog mig ned vid en enkel uteservering och inmundigade currykorv med bröd nedsköljt med lokalt öl och en snaps. Majluften var visserligen relativt kylig, men det var ändå trevligt och avkopplande att sitta och titta på folklivet en stund.

Det här smakade inte alls dumt! Foto: Tommy Hansson

På väg tillbaka till bussen bar det sig nu inte bättre än att jag med mitt skrala lokalsinne råkade gå vilse. Så småningom lyckades jag dock nå kontakt med gruppens reseledare och kunde lätt skamsen äntra bussen för resan tillbaka till klosterhotellet.

Rådhuset (Rathaus) i Quedlinburg. Foto: Tommy Hansson

Quedlinburg. Denna stad med knappt 30 000 invånare kan med visst fog kallas Tysklands första huvudstad. Det var nämligen här som Henrik I Fågelfängaren 919 kröntes till den förste konungen över ett enat tyskt område.

Henriks gemål Mathilde anlade här ett nunnekloster vars abbedissa därefter i 800 år styrde staden. Dess sista kvinnliga regent var faktiskt den svenska prinsessan Sofia Albertina (1753-1829), syster till Gustaf III; 1803 upplöstes de tyska så kallade klosterstaterna. Halvtannat sekel senare kom staden att ingå i det så kallade DDR (Östtyskland).

Heinrich Himmler besöker Quedlinburg 1936 tillsammans med underlydande nazikoryféer.

Quedlingburg hade en central ställning under nazitiden. 1936 anlände till staden Reichsführer Heinrich Himmler hit tillsammans med partihöjdarna Martin Bormann och Robert Ley för att i stiftskyrkan St. Servatius utföra ritualer till minne av den av nationalsocialisterna mycket uppskattade Henrik Fågelfängaren.

Kyrkan kom 1938 fram till det tyska sammanbrottet 1945 att tjäna som ett centrum för den mysticism som florerade inom det av Himmler ledda SS (Schutzstaffeln). http://www.huffingtonpost.com/2013/06/12/himmler-rituals_n_3428856.html

Världsarvshus i Quedlinburgs stadskärna. Foto: Tommy Hansson

Det är inte utan att man ryser en smula när man vid ett modernt besök i Quedlinburg drar sig till minnes detta mörka förflutna. Hela staden är i dag ett av UNESCOs världsarv med sina 1300 korsvirkeshus, slott och stiftskyrka. Den ingår i Landkreis Harz i förbundsstaten Sachsen-Anhalt.

Den nordiskt präglade stavkyrkan i Hahnenklee, invigd 1908. Foto: Tommy Hansson

Hahnenklee. Den lilla orten Hahnenklee med 1200 bofasta invånare har ett förflutet inom bergshanteringen men är numera främst en uppskattad vintersportort. 1908 invigdes den i sitt slag enastående stavkyrkan Gustav Adolf Stabkirche, som är uppförd helt i trä. Dess byggnadsstil anses påminna om det sätt varpå vikingarna en gång byggde sina berömda skepp.

Den anslående interiören i kyrkan i Clausthal, Europas näst största träkyrka. Foto: Tommy Hansson

Clausthal-Zellerfeld. Inte långt från Hahnenklee ligger den större staden Clausthal-Zellerfeld, en universitets- och tjänstemannastad som också är en betydande vintersportort. En sevärdhet i Clausthal är den imponerande träkyrkan – Tysklands största i sitt slag och den näst största träkyrkan i Europa med ett anslående yttre såväl som inre.

Der Brocken. Ingen resa till Harz-området vore komplett utan ett besök på berget Der Brocken 1141 meter över havet, vilket gör det till den högsta punkten i Harz. Der Brocken är en av de höjder som i tysk folktradition benämndes Blocksberg, där häxorna skall ha samlats varje valborgsmässoafton (Walpurgisnacht) i syfte att ”bola med Djävulen”, det vill säga idka sexuellt umgänge med hin håle.

Det ganska hiskeliga häxhuset på Hexentanzplatz. Foto: Tommy Hansson

Det som givit Brocken en viss särställning i detta lugubra sammanhang är dess förekomst i den tyske nationalskalden Johann Wolfgang von Goethes verk Faust.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Wolfgang_von_Goethe I anslutning till höjden finns den så kallade Hexentanzplatz (Häxdansplatsen), en turistfälla med allsköns, häxrelaterat tingel-tangel. Jag passade här på att inhandla en praktisk shoppingväska försedd med blixtlås.

Något burlesk häxfigur blir förevigad… Foto: Tommy Hansson

1935 uppfördes på Der Brocken under nazitiden världens första TV-torn, och under den kommunistiska ”DDR”-tiden ett par årtionden senare fanns här ett centrum för signalspaning från vilket östtyskarna hade koll på större delen av Västtysklands teletrafik. Vid Brocken rinner floderna Bode, Ecker, Ilse och Oder upp.

Jag är tämligen anglosaxiskt/gaeliskt inriktad och räknar knappast Tyskland till mina favoritländer. Ändå har jag tidigare besökt Västtyskland, Östtyskland och nu det enade Tyskland kanske tiotalet gånger genom åren. Alldeles oavsett vad man må tycka om Tyskland och tyskarna kommer man inte ifrån att landet och folket bär på en rasande intressant och för Europa och världen central historia. Harz är, som torde ha framgått ovan, en alldeles speciell del av Tyskland, ett land som också delar av min hustrus släkt härstammar ifrån.

Klosterhotellet i Wöltigerode: huvudbyggnaden. Foto: Tommy Hansson

 

 

 

 

Litet om Valborg: häxor och ett helgon

 Så här förväntas en typisk häxa se ut.

Jag tecknar ner det här den 29 april, det vill säga dagen före Valborgsmässoafton den 30 april 2014.

Tänkte det kunde vara motioverat att kort rekapitulera bakgrunden till denna tradition som vi i Sverige delar med Tyskland, Finland, Estland, Lettland, Tjeckien och Slovenien.

Valborgsmäss är ursprungligen en tysk högtid av hedniskt slag men kom så småningom att förknippas med kulten av helgonet Valborg, född omkring 710 och död 779 efter Kristi födelse och helgonförklarad den 1 maj 870.

Valborg anses enligt traditionen ha varit en engelsk prinsessa och abbedissa från Devonshire, Essex som av Bonifatius, ärkebiskop av Mainz, kallades till Tyskland för att bistå med den kristna missionen därstädes. Hon blev med tiden abbedissa i Heidenheims nunnekloster där hon också avled.

Den  heliga Valborg är skyddshelgon för god skörd, sjömän, staden Antwerpen i Belgien, det tyska stiftet Eichstätt, där hennes kvarlevor gravsattes den 1 maj, samt mot rabies.

Helgonet Valborg.

På Walpurgistag blev kampen mot häxor och andra mörksens representanter särskild intensiv. Man tände då eldar och förde diverse larm och oväsen i syfte att hålla djävulen och hans anhang på avstånd.

Enligt folkliga föreställningar färdades häxorna denna dag på exempelvis kvastar och getabockar till traditionella hedniska offerplatser för att bedriva orgier – ”bola” – med själve den onde. I Sverige har vad som kallas Blåkulla blivit en plats där man föreställde sig att häxorna gärna fylkades.

Ön Blå Jungfrun mellan norra Öland och Oskarshamn har ansetts vara den plats där Blåkulla låg. Enligt tysk tro färdades häxorna till Blocksberg, den högsta toppen i Harz-bergen.

Det tänds många eldar på Valborg, vilket borde hålla de ondskefulla damerna på avstånd. Ett tips är ändå att se upp för lågtflygande häxor, i fall dessa mindre trevliga damer lyckas med konststycket att kryssa mellan eldarna på sin väg till Blåkulla alternativt Blocksberg.

 Ön Blå Jungfrun.

Den som önskar  fördjupa sig i det fascinerande ämnet häxor rekommenderas läsa min lilla häxguide enligt följande:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/19/liten-haxguide/

Liten häxguide

En konstnärs bild av häxbränning.

Så här till midsommar, då enligt folktron diverse så kallat oknytt (tomtar, troll, vättar, älvor med mera) sägs göra sig gällande, kan det kanske vara lämpligt att orientera något om häxor.

Ty häxor är ej endast något som tillhör det förflutna, om någon nu trodde det. Relativt nyligen bestämdes således i Zwaziland i södra Afrika att häxor som färdas på sina kvastar högre än 150 meter skall dömas till höga böter om 500 000 sydafrikanska rand (motsvarande 360 000 kronor). Hur många som dömts har jag emellertid ingen information om.

Eljest när vi hör ordet ”häxor” påminns vi väl i första rummet om de häxprocesser som sköljde över Europa inklusive Sverige främst under 1600-talet. En häxa, eller den manliga motsvarigheten trollkarl eller trollgubbe, var en person som troddes besitta övernaturliga krafter i nära samklang med Djävulen själv. Tron på att det fanns sådana personer var allmänt utbredd och omfattades även av samhällets elit.

Jean Bodin (1530-96).

Således fastslog den franske skriftställaren, politikern och rättslärde Jean Bodin (1530-96) i ett av sina verk följande: ”En trollkarl är den som med vett och vilja strävar efter att uppnå ett mål med djävulska medel.” Faktum är också att det fanns ett korn av sanning bakom den epidemi av häxförföljelser som bredde ut sig i Europa under 1600-talets andra hälft.

Det fanns således ett litet antal personer som sysslade med svartkonst och satanism i egentlig mening. En av dessa var den franske krigsmannen Gilles de Rais, vilken hängdes och därefter brändes på bål sedan han överbevisats om att ha ägnat sig åt bland annat blasfemiska mässor och barnoffer.

Den tidiga medeltida kyrkan hade avvisat föreställningen om häxor. På 1230-talet torgförde dock påven Gregorius IX (1155-1241, påve 1227-41) uppfattningen, att det var ”Gudi behagligt” att uppspåra och lagföra häxor. Kort därpå hölls de första häxprocesserna i Trier, men det rörde sig då om en tämligen mild botgöring. Gregorius IX hade annars hårda nypor och förordade avrättning av så kallade kättare.

På 1300-talet avrättades de första häxorna i Schweiz, och sedan dominikanermunkarna Heinrich Kramer och Jakob Sprenger år 1487 publicerat boken Malleus Maleficarum (”Häxhammaren”) tog häxjakten fart på allvar. När det blev fråga om dödsstraff var det mest bränning på bål som förekom, men även metoder såsom halshuggning och hängning brukades. Oftast men inte alltid hade den dömda/dömde tagits av daga innan hon/han placerades på bålet.

Urban Hjärne (1641-1724) ingrep mot häxprocesserna.

I Sverige tog häxjakterna fart sedan den nitiske Abraham Angermannus (cirka 1540-1607) blivit ärkebiskop 1593. Denne åkte land och rike runt och dömde ut hiskeliga kyrkostraff för exempelvis olagliga sexuella förbindelser, svordomar eller sabbatsbrott. Särskilt allvarliga ansågs trolldomsförseelser vara. I 2 Moseboken 22:18 fastställdes att ”Een trollkona skal tu icke låta leffua” och faktum är att under konung Carl IX (tidigare hertig Carl, vars handgångne man Angermannus initialt var), införlivades Moses lagar från Gamla testamentet med svensk lag.

Smekmånaden mellan Carl och Angermannus kom till ett hastigt slut då den senare, trots att han var en fanatisk lutheran, av principiella skäl solidariserade sig med den formellt laglige konungen Sigismund som ville återinföra katolicismen i Sverige. Angermannus fängslades 1599 och avled i fångenskap på Gripsholms slott 1607.

Det var under perioden 1668-1676 som Sverige drabbades av ”den stora häxpaniken”. Denna tog sin början med att ett antal kvinnor i Dalarna utpekades som Blåkulla-resenärer; de antogs ha färdats till en plats kallad Blåkulla, som troligen härrör från tyska Blocksberg, och där ”bolat med Hin onde”, alltså haft intimt umgänge med Djävulen. Sådana anklagelser styrktes bland annat av barns vittnesmål – barnen sade sig ha rövats bort och blivit vittnen till de orgiastiska styggelserna.

Från Dalarna spred sig masspsykosen till Hälsingland, Gästrikland, Bohuslän och Stockholms-området. Kulmen inföll 1670. Innan eländet var till ända hade omkring 300 personer avrättats för häxeri. Häxmorden sanktionerades av den dåtida samhällseliten, men det var en medlem av denna som grep initativet och fick stopp på de groteska processerna.

Den ansedde läkaren och författaren Urban Hjärne (1641-1724) var medlem i den statliga häxerikommissionen, men sedan han förordat tortyr av den misstänkta häxan Malin Matsdotter i en häxräfst i Katarina församling i Stockholm 1676 kom han till insikten att det hela rörde sig om humbug och vidskepelse. Därmed var masshysterin till ända. Hjärne var dock inte ensam om denna insikt, och häxor kom att dödsdömas och avrättas i Sverige en bit in på 1700-talet.

Malleus Maleficarum: en instruktionsbok i häxjakt.

Sverige var nu alls icke värst i klassen när det gällde häxprocesser. Särdeles illa var det i Tyskland, där i Strassburg i Elsass (numera Strasbourg i franska Alsace) ej färre än 5000 personer avrättades för trolldomsutövning och häxeri inom loppet av 20 år. Häxorna ansågs bland annat genom magiska besvärjelser kunna orsaka dödsfall, missväxt, kor i sin med mera. Historiska uppskattningar har givit vid handen att mellan 25 000 och 50 000 personer dömdes som häxor/trollkarlar och avrättades i Europa.

De europeiska häxprocesserna är lyckligtvis över och kommer aldrig igen. Det innebär inte att det inte finns några ”häxor” kvar. Den största moderna häxrörelsen i vår del av världen kallas Wicca och grundades av engelsmannen Gerald Gardner på 1950-talet. Moderna häxor anknyter  till sambandet mellan människa och natur och använder sig, liksom sina föregångare, ofta av diverse örter i sin verksamhet. Besvärjelser förekommer också. Både ”svarta” och ”vita” häxor finns.

Häxtro och häxbränning förekommer därtill i denna denna dag i delar av Afrika. Bara i Tanzania skall under 2012 600 äldre kvinnor ha mördats som häxor. I Papua Nya Guinea är den folkliga häxtron utbredd, och i februari halshöggs och brändes här två unga kvinnor anklagade för att medelst häxeri ha dödat en populär lärare. Då och då har vi även kunnat läsa om afrikanska invandrare i Sverige som under brutala ritualer ägnat sig åt att driva ut vad man menar vara ”demoner” ur flickor och unga kvinnor.

Modern häxbränning i Afrika.

En helt annan typ av ”häxa” är den så kallade batikhäxan: en medelålders, kulturellt orienterad kvinna med medel- eller överklassbakgrund som i alla sammanhang vill briljera med sina politiskt korrekta inne/vänsteråsikter. På tidningarnas kultursidor och inom politiken hittar vi ett antal sådana i form av till exempel Åsa Linderborg, Katarina Mazetti och Gudrun Schyman.