”Antirasismens” fula tryne

Det tycks som om den så kallade antirasismen för tillfället går fram som ett rytande lejon i en betydande del av samhället och skrämmer slag på vanligt folk. Man skulle också kunna säga att denna företeelse sticker upp sitt fula tryne litet överallt.

Observera att jag personligen inte är det minsta rasistisk och aldrig har varit det. Men när ”antirasismen” utvecklas till att bli en ideologi med anspråk på att alltid ha rätt, även i de mest triviala sammanhang, går det på tok för långt. Då hotas både sunt förnuft och yttrandefrihet. Några exempel under senare tid visar med all önskvärd tydlighet vad jag menar.

Det färskaste exemplet gäller den ärrade och ytterst kunnige, numera pensionerade sportreportern Bo Hansson, som under Sportradions radiosändning från den allsvenska fotbollsmatchen AIK-Gefle på Råsunda sistlidna helg sade: ”Inte en svarting till som ska in”. Hansson syftade uppenbarligen på AIKs färgade spelare. Det kan nämnas att Hansson själv är AIKare i själ och hjärta.

 Bo Hansson sa fel ord…

Men det var inte som reporter Bosse Hansson fällde sitt kanske mindre väl genomtänkta yttrande. Nej, han utsade orden i bakgrunden av reportern Mats Strandbergs referat och hade naturligtvis inte tänkt sig att de skulle gå ut i etern och ställa till sådant rabalder som de gjorde. Läs/hör mer här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5299763

Ty ett väldigt rabalder blev det med svarta löpsedlar och helsidor i skandalpressen. Följden blev att Hansson portades från AIKs hemmamatcher resten av säsongen. Samt att Mats Strandberg – som hade släppt in Hansson i radiohytten på Råsunda för att denne skulle få värma sig – fick sparken från Sportradion!

Helt sanslösa reaktioner om ni frågar mig. Jag håller helt med Arne Hegerfors och andra kolleger som uttryckt sina sympatier för den häpnadsväckande behandlingen av Hansson och Strandberg om att uttalandet är en skitsak och att hela historien är en storm i ett vattenglas.

Bo Hansson har själv sagt att ordet ”svartingar” inte är uttryck för en nedvärderande inställning från hans sida och jag tror honom.

För en tid sedan försökte en fanatiker på Kulturhuset i Stockholm få bort Tintin-böckerna från barnbibliotekets hyllor med motiveringen att de var ”rasistiska” därför att de uttryckte forna tiders syn på svarta afrikaner, även kallade ”negrer”. Dessbättre insåg vederbörandes chef att det här var vansinne och stoppade tilltaget.

Ett annat nyligen inträffat exempel rör ett antal bensinstationer vilka vägrat hyra ut bilar till romer, även kallade ”zigenare”. Orsaken uppges vara att bensinstationerna i fråga hade dåliga erfarenheter av uthyrning till representanter för nämnda folkgrupp. Det blev ett liv och ett kiv i tidningar och TV och naturligtvis gapades det om ”rasism” i alla tänkbara tonarter.

Det är dock ett välkänt om än icke allmänt accepterat faktum att stölder och diverse andra olagligheter i ett historiskt perspektiv varit en integrerad del i den zigenska – förlåt romska – kulturen. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att nämnda folkgrupp under hundratals år valt att leva utanför det etablerade samhället var helst man slagit upp sina bopålar. Man har ansett att samhällets normala normer, regler och värderingar inte gäller dem.

De flesta nutida svenskar vet att det är på det viset, men det är ingenting som får sägas öppet om man inte vill riskera löpa gatlopp i press och etermedier.

 Björn Söder håller sig stundom med ett icke politiskt korrekt språkbruk.

En som vet vad det senare vill säga är Sverigedemokraternas partisekreterare, riksdagsledamoten Björn Söder. Denne får ordentligt på skallen i Expressen av den alltid ängsligt politiskt korrekte krönikören Lars Lindström (8/10), vilken bland annat menar att det är ”en skam för Sverige att en så fördomsfull politiker sitter i riksdagen”.

Varför? Jo, därför att den ofta uppfriskande frispråkige Söder kallat romer för ”zigenare” samt visat en faiblesse för det numera förbjudna ordet ”negerboll” som numera bara får omnämnas såsom ”chokladboll”.

Det här är naturligtvis rena tramset. Lindström och andra besserwissrande förstå-sig-påare borde enligt min enkla mening ägna sig åt viktigare saker än att granska det skäligen oskyldiga språkbruket hos en Bo Hansson eller en Björn Söder. Eller för den delen hos en Janne Gunnarsson, tennisreportern som för en tid sedan jämförde kostnaderna för invandrade somalier med regeringsstödet till idrotten.

Och när en radioreporter får sparken för att ha släppt in en välrenommerad men språkligt inkorrekt kollega i hytten har det gått långt över alla förnuftets och toleransens gränser. Då löper fanatismen och censurmentaliteten amok så det står mindre härligt till. Det är en mindre trevlig och för yttrandefriheten negativ följd av en kollektiv överkänslighet som tangerar det löjligas gräns.