SD behåller tätpositionen hos Metro/YouGov. På bilden SD-ledaren Jimmie Åkesson och hans kampanjledare Jonas Chongera i Södertälje den 22 augusti. Foto: Tommy Hansson
Det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik, Sverigedemokraterna, blir trots en marginell minskning på 1,5 procentenheter största parti i Metro/YouGovs augustimätning med 24,2 procent av väljarsympatierna. https://www.metro.se/artikel/yougov-sd-störst-om-det-vore-val-i-dag
Samtidigt står det klart att de två partier som följer därefter, Socialdemokraterna och Moderaterna, står inför stora problem i valet den 9 september. S noteras för endast 21,9 procent, vilket indikerar det sämsta resultatet sedan den allmänna rösträtten infördes. Ms 15,8 procent innebär att det största allianspartiet nu är nere på Bo Lundgren-siffror,
Bo Lundgren var partiledare för M 2002, då partiet fick 15,26 procent av rösterna.
Det var i riksdagsvalet 2002 som Moderaterna under Lundgrens ledarskap bara nådde upp till 15,26 procent, vilket medförde ett mandattapp om 27 platser i riksdagen. Ny partiledare efter Bo Lundgren blev Fredrik Reinfeldt. Lundgren utsågs till chef för Riksgäldskontoret. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bo_Lundgren
Professor emeritus Sören Holmberg kommenterar den relativa SD-nedgången så: ”Det är möjligt att SD toppade formen lite för tidigt.” Holmberg menar också att de ymniga bilbränderna inte gynnat SD.
Fjärde största parti i nämnda mätning är Vänsterpartiet på 9,2 procent medan rödgröna kollegan Miljöpartiet får 5,1 procent. Bland övriga allianspartier får C 7,9, L 5,3 och KD 3,8 procent.
SVT/Novus den 22 augusti 2018.
Skogstokiga Feministiskt initiativ befinner sig fortfarande mycket långt från riksdagen med sina 2,1 procent under det att stapeln ”övriga partier” – Alternativ för Sverige, Piratpartiet, Medborgerlig samling med flera – når upp till 4,8 procent, en ökning med 0,1 procentenhet jämfört med julimätningen. Hela 10,7 procent av väljarna föredrar i Metro/YouGov-undersökningen partier som av allt att döma inte kommer in i riksdagen.
Blockmässigt får de rödgröna partierna 36,2 och allianspartierna 32,8 procent.
I SVTs redovisning av SVT/Novus senaste mätning var den stora nyheten att Sverigedemokraterna tappar 2,4 procentenheter under den vecka som gått sedan senaste mätningen.19,2 procent gör SD till tredje största parti efter S (25,1 procent) och M (19,3 procent). Därefter i fallande skala C 10,9, V 8,7, MP 6,2, L 5,3, KD 3,5 och övriga inklusive F! 2,7 procent. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sverigedemokraterna-forlorar-stod
Trots skiftningar i opinionen håller sig SD på siffror runt 20 procent. Vårt parti har klar medvind, vilket man i hög grad märker om man som denna bloggare deltar i arbetet vid någon av partiets valstugor!
Sångaren Peter Jezewski (till vänster) är riksdagskandidat för Sverigedemokraterna. Foto: Tommy Hansson
Valet ser under alla omständigheter ut att bli en nagelbitare. Även om allianspartierna i nuläget är mindre än de rödgröna kan det ändå bli möjligt för alliansen att bilda regering förutsatt att SD lägger ner sina röster vid riksdagens val av statsminister. Och om talmannen misslyckas med att utse ny regeringsbildare efter fyra omgångar kommer extraval att utlysas.
Det norska mätinstitutet Sentio brukar negligeras av svenska MSM, dels därför att dess webb-baserade mätmetodik rynkas på näsan åt, dels därför att SD brukar hamna i topp och dels beroende på att institutets resultat presenteras av alternativsajten Nyheter idag. Ändå är det ett faktum att Sentio var det institut som i den sista mätningen före valet 2014 lyckades bäst med att pricka in SDs resultat om 12,9 procent.
Det är därför inte osannolikt att de 26,0 procent SD nu får i det stora hela faktiskt motsvarar partiets reella väljarstöd. Resultatet är en tillbakagång med nästan en procentenhet jämfört med föregående månad men innebär ändå, att det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik är största parti.
Att Moderaterna med rekordlåga 15,2 procent befinner sig i en allvarlig kris framgår tydligt. Partiet upplever en identitetskris med svagt ledarskap under Anna Kinberg Batra och vinglig politik. Den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som intervjuas av Nyheter idags Chang Frick, menar att nedgången handlar om en ”minusbonus” – i och med att M-krisen avhandlas titt som tätt i media drar sig alltfler väljare för att tillstå att de sympatiserar med partiet.
Moderaterna upplever enligt Stig-Björn Ljunggren en ”minusbonus”.
”Var gränsen går för Moderaterna vet vi inte riktigt”, citeras Ljunggren. Vad vi vet är emellertid att Högerpartiet under Yngve Holmbergs tid som partiledare noterade 13,8 procent av rösterna vid riksdagsvalet 1968 och att det under Bo Lundgrens ledarskap i början på 2000-talet inte var särskilt mycket bättre. Om den moderata kräftgången fortsätter är sådana siffror fullt realistiska i september 2018.
Om detta blir verklighet kommer Centerpartiet att överta ledartröjan inom alliansblocket. C får hos Sentio 11,0 procent, en uppgång på 0,3 procentenheter jämfört med förra mätningen. Det är rätt uppenbart att de liberala M-väljare som ogillar det moderata närmandet till SD nu satsar på det borgerliga alternativ de upplever som minst dåligt, ty jag har svårt att tänka mig att Annie Lööfs politik i sig ger upphov till särskilt många jubelrop.
De båda övriga allianspartierna noteras för varken mer eller mindre än katastrofsiffror hos Sentio. Liberalerna halkar med 3,9 procent ner under riksdagsspärren, där Kristdemokraterna parkerar sedan länge. Med diminutiva 2,4 procent passeras sistnämnda parti till och med av knäppgöksmässiga Feministiskt initiativ som får 3,0 procent. Såväl F! som Piratpartiet ökar sedan februarimätningen, PP upp till 1,7 procent. F!-noteringen uppges vara undersökningens enda statistiskt säkerställda resultat.
Yngve Holmberg – föga framgångsrik ledare för Högerpartiet/Moderaterna 1965-70.
Inom regeringsblocket noteras mätningens tvåa Socialdemokraterna för 24,1 procent, en uppgång med 0,9 procentenheter men likväl uppseendeväckande svaga siffror för att gälla förra seklets helt dominerande parti i svensk politik och svenskt samhällsliv. En utveckling som i det senaste nederländska valet, där S sjönk som en sten, ter sig inte helt osannolik. Partiets regeringsföreträdare har ju inte direkt rosat marknaden, om man säger så.
Miljöpartiet fortsätter neråt och får nu hos Sentio 3,1 procent, något som på intet sätt överraskar med tanke på den nära nog totala inkompetens och bristande verklighetsförankring som utmärker detta parti och dess företrädare. Enda partiet på uppgång inom regeringsblocket är Vänsterpartiet med 8,9 procent, uppåt med en halv procent. Vilket snarare har mer att göra med att de forna kommunisterna slipper ta ansvar för regeringspolitiken än ett tilltalande partiprogram: ekonomisk realism är något detta parti inte kan stava till.
Undersökningen genomfördes under tiden 9-13 mars. Av 1000 medverkande uppgav 737 partipreferenser.
En vinnare och två förlorare: Jimmie Åkesson (SD), Anna Kinberg Batra (M) och Stefan Löfven (S)
Vår så kallade statsminister drar ännu en gång – för vilken gång i ordningen? – skrönan om att invandringen inte har något att göra med ökad brottslighet, i detta fall övergrepp mot kvinnor.
Löfven repriserar på ett närmast sömngångaraktigt sätt den vanliga litanian om att det här problemet har vi haft under evärdeliga tider:
Sexual harassment is not automatically binding to migration and immigration. We have had sexual harassment in Sweden for many, many years unfortunately.
Det här är nu ingen purfärsk intervju utan en som gjordes för nära två månader sedan, då Löfven deltog i det internationella forumet i schweiziska Davos där flyktingsituationen i Europa var på tapeten. Statsministern hemfaller här åt klassisk, vilseledande retorik i ett desperat försök att rättfärdiga en havererad politik som snabbt för Sverige närmare avgrundens rand – precis som president Donald Trump kunnat konstatera. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/02/23/wont-admit-stockholm-donald-trump-right-immigration-sweden/
Ingen torde kunna förneka att sexuella trakasserier förekommit i alla tider – i Sverige likaväl som i alla andra länder. Det är emellertid vad Löfven inte säger som är mest anmärkningsvärt: att sexualbrotten mot kvinnor drastiskt ändrat karaktär med den accelererande immigrationen av manliga lycksökare från muslimska miljöer i Nordafrika, Mellanöstern och Asien.
Kollektiva kvinnoövergrepp är uteslutande ett importerat problem.
Massofredanden av det slag som skett under de allra senaste åren i samband med musikfestivaler var tidigare ett okänt fenomen hos oss, liksom i stort även gängvåldtäkter. Nämnda yttringar är däremot en beståndsdel i den muslimska kulturen som kallas taharrush gamea omfattande kollektiva våldtäkter/övergrepp mot kvinnor. http://www.friatider.se/video-centrala-stockholm-sander-live-i-arabisk-grupp-facebook
Vad vi ser här är ett generellt förakt gentemot kvinnor som vi inte sett prov på tidigare på våra breddgrader, tendensen att betrakta kvinnor som lägre stående varelser som bör drapera sig i mer eller mindre täckande klädsel och vars vitala könsdelar helst bör avlägsnas. En kvinnobild som är så långt som tänkas kan ifrån det gamla riddaridealet om den tillbedda damen som ett högre stående väsen placerad på piedestal.
I sossarnas värld – och över huvud taget inom den politiskt korrekta sfären – får obekväma fakta likt dessa inte fritt debatteras. En sådan debatt skulle nämligen spräcka den i dessa kretsar utbredda synen på den svenska och västerländska kulturen som särskilt ond och rasistisk, samt PK-kravet att vi västerlänningar ständigt måste göra avbön för orättvisor vi påstås ha utsatt mindre utvecklade delar av världen för. För att i någon mån göra bot för våra förmenta synder måste vi, i enlighet med detta synsätt, helt kritiklöst ta emot alla som vill komma hit.
Samtidigt skulle en ohejdad debatt, där kritik mot den förda politiken inte per automatik avfärdas som ”rasistisk” eller ”nazistisk”, vara kongruent med ett förkastande av den officiella mångkultur som introducerades i Sverige av Palme-regimen 1975 efter beslut i riksdag och regering och som enligt vanlig retorik gör Sverige till en ”moralisk supermakt”. https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/
Expressen/Demoskop mars 2017. S 27,8, SD 18,2 och M 16,6 procent.
Mot ovan skisserad bakgrund betraktar åtminstone denna bloggare det som helt obegripligt att Socialdemokraterna fortsätter att vara Sveriges största parti i mätning efter mätning, låt vara alls inte på ett lika dominant sätt som fordomdags då alla S-noteringar under 40 procent ansågs vara katastrofala. Sedan kom Sahlin, Juholt och Löfven…
I Expressen/Demoskops marsmätning 2017 noteras således S för 27,8 procent, en ökning med nästan 1 procentenhet, varför den rödgröna regeringen sammanlagt når 41,4 procent och klart distanserar alliansalternativet som med tanke på sosseriets tillkortakommanden borde ha öppet mål. Dock icke så – Moderaterna fortsätter kräftgången och får 16,6 procent. Man kan undra hur långlivad Anna Kinberg Batra kommer att bli på sin post nu när M börjar komma ned på Bo Lundgren-siffror.
Att Sverigedemokraterna blir andra största parti med 18,2 procent måste med tanke på situationen i Sverige och omvärlden räknas som fullt normalt och logiskt. Det uppges för övrigt vara första gången någonsin SD blir större än M i en opinionsmätning utförd per telefon. http://www.demoskop.se/publicerat/valjarbarometern-mars-2017/
Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.
Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.
Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.
Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.
1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.
Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.
1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.
I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.
Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.
Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.
Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:
Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus, hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.
I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.
John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.
Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:
Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.
När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.
I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.
Radarparet Sahlin och Reinfeldt.
Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.
Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.
Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be
Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.
Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.
Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.
Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”
Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.
Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.
Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.
För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:
En svag regering kommer att uträtta mindre än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.
Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.
Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:
Så twittrade infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd sedan det stått klart att SD gjort ett mycket bra EP-val i Enhörna kommundel, där hon själv bor. Enhörna tillhör traditionellt SDs starkaste fästen i Södertälje kommun och var här större än de så kallade Nya Moderaterna. I hela kommunen fick SD 10,2 procent mot 11,8 för M..
Elmsäter-Svärd oroar sig för opinionsläget i Enhörna.
Jag vet precis hur folk – inklusive mig själv – tänker, Catharina (sorry om det låter förmätet). För att göra det riktigt enkelt för dig att förstå har jag gjort nedanstående uppställning:
1. Vi är hjärtinnerligt trötta på detaljstyrningen från Bryssel.
2. Vi är lika trötta på att nästan snubbla över östeuropeiska tiggare i varje gathörn, tiggare som sitter där på grund av EUs ”fria rörlighet”.
3. Många av oss anser dessutom att era ”Nya Moderater” svikit alla traditionella ideal från och med Arvid Lindman till och med Bo Lundgren.
Reinfeldt har förvandlat Moderaterna, tidigare Högerpartiet, till ett hållningslöst röstoptimeringsparti som bland annat låtit försvaret förfalla och öppnat slussportarna för en massinvandring vi helt enkelt inte klarar av. Ett parti där det är helt i sin ordning att regeringsministrar som du själv går armkrok med extremvänsterns våldsverkare, som i Kärrtorp, eller tjoar runt på HBTQ-tillställningar.
Jag tror att du finner dina svar där. Så tänker i alla fall jag och, därom är jag övertygad, många med mig. Jag förutspår att SD kommer att ha sprungit om M redan till valet 2018, i varje fall definitivt i höjd med 2022 om ni fortsätter som förut (och kanske i annat fall också).
Läs gärna denna artikel i vilken en expert siar om ett kanonval för SD i höstens val:
De moderata valaffischerna inför höstens val är redan klara…
Vad jag inte riktigt förstår är att du, Catharina, som satt i fullmäktige samt bildningsnämnden med mig i Södertälje kommun på 1990-talet och som jag vet inte är helt främmande för konservativa ideal, tydligen finner dig väl till rätta i Reinfeldts bedrövliga moderatparti.
Ja, bortsett då från det uppenbara – att det är där du gjort karriär och har ditt levebröd. Men rent ideologiskt? Det måste kännas rätt smärtsamt. Det är förstås din ensak ”hur tusan” du tänker och resonerar, men nu har jag i alla fall försökt förklara hur ”folk” tänker.
Valet i höst kommer med all sannolikhet att bli Fredrik Reinfeldts sista strid som statsminister och moderatledare. Kanske svarar M-partiet för en aktningsvärd återhämtning, kanske (och mest troligt) inte. I värsta fall fortsätter kräftgången, och partiet kommer då av allt att döma att inom en icke alltför avlägsen framtid vara tillbaka på de opinionssiffror som Yngve Holmberg hade att brottas med på 1960-talet.
Alltså runt 10 procent. Det är i så fall fullständigt välförtjänt. Men jag kan inte låta bli att lida en smula med alla partiveteraner som tvingas se sitt kära parti sjangsera så till den grad.
En bild påstås säga mer än tusen ord…desperationen lyser i Reinfeldts ögon när han talar om SD.
Varför flipprar statsminister Fredrik Reinfeldt ur varje gång han pratar om Sverigedemokraterna (SD)?
Jag har ställt den frågan förut och tvingas göra det igen efter statsministerns pinsamma föreställning i Almedalen den 3 juli. Reinfeldt gjorde SD till ett huvudnummer i sitt tal och hävdade att partiet fört in ”hatet” i riksdagen. Naturligtvis återkom många andra punkter i den floskelretorik Reinfeldt och andra brukar använda mot SD såsom ”främlingsfientlighet”, ”vi och dom” och så vidare.
Hej och hå så länge skutan kan gå.
Ett antal borgerliga twittrare, bland dessa Göran Hägglunds (KD) pressekreterare Fredrik Hardt och folkpartistiske riksdagsmannen Fredrik Malm, dunkar varann i ryggen och hävdar att det var ett ”mycket starkt” tal av Reinfeldt. Och det är fullt troligt att allianselitisterna verkligen tror på detta själva.
Det borde emellertid vara alldeles uppenbart för den som har ögon och öron i behåll att Fredrik Reinfeldt bäddar för en allianskatastrof i valet 2014. Inte mig emot. Men har inte Reinfeldt och hans entusiastiska uppbackare någon form av självbevarelsedrift i behåll?
Om jag vore en presumtiv alliansväljare som stod i valet och kvalet skulle jag utan att tveka glida över i SD-fållan som en direkt följd av Reinfeldts fullständigt irrationella SD-fobi. Jag skulle helt enkelt bli förbannad över att karln står där på Visby-scenen och skriver svenska folket på näsan hur vi skall betrakta ett parti som har ett väljarstöd om ungefär 600 000 personer i ryggen. Dessa är alltså enligt statsministern hopplösa främlingsfiender med hat i sina hjärtan som helst inte borde få utnyttja sin rösträtt.
Demoskop juli 2013. SD får bästa noteringen någonsin med 11,6procent. M minskar medan både C och KD halkar ur riksdagen.
Reinfeldts brandtal mot SD kommer samma dag som det senare partiet noteras för bästa resultatet någonsin i en Demoskop-mätning: 11,6 procent, en ökning med 2,0 procent jämfört med föregående mätning. Samtidigt går Moderaterna tillbaka med 1,3 procent medan C och KD återfinns vid 3 procent och således hamnar utanför riksdagen.
Detta tycks nu inte bekymra Reinfeldt, som än en gång gör klart att han gärna offrar regeringsmakten för det heliga målet att isolera SD. Därmed torde han bädda för ett SD-resultat på låt oss säga runt 15 procent, det vill säga ungefär vad M fick i valet 2002 då Bo Lundgren var partiledare.
Jag håller inte för osannolikt att det är där M kommer att hamna igen. Kanske inte redan 2014 men absolut 2018. Faktum är att Reinfeldts fixa idé om SDs bottenlösa ondska förefaller vara den enda politiska övertygelse han är i besittning av. I alla andra frågor har han gjort sig känd som en syltryggad pragmatiker. Möjligen skulle han behöva tala med en psykoterapeut om saken. Han bör definitivt redan nu kolla upp arbetsmarknaden inom tänkbara EU- och/eller FN-organ; det finns väl anledning tvivla på att han nöjer sig med en landshövdingspost.
Jag tycker absolut Hardt, Malm med flera allianselitister skall fortsätta ryggdunkningarna och fortsätta isolera sig från sina egna väljare. Det bådar gott för oss sverigedemokrater. För mig verkar det dock vara ett helt osannolikt agerande. Det är förstås fullt möjligt att man helt och fullt delar Reinfeldts kamikazelinje och tror på hans floskelretorik.
SDs partiledare Jimmie Åkesson, som till skillnad från statsministern aldrig förlorar sitt lugn, kommenterade Reinfeldts Almedalsretorik så:
Ikväll fick vi klart besked från Fredrik Reinfeldt. Det kändes desperat. Alliansen väljer att ge upp alla sina övriga politiska ambitioner och skänka bort regeringsmakten framför att minska invandringen till våra grannländers nivå. Moderaterna har därmed blivit ett enfrågeparti för fortsatt massinvandring.
Åkesson förklarade även att han gärna, i egenskap av ledare för Sveriges nu officiellt enda oppositionsparti, tar fighten mot ”den blårödgröna kartellen/röran” i valet 2014.
I dag presenterades slutligen en statsvetenskaplig undersökning som visar att 67 procent av svenska folket vill se större skillnader mellan de politiska partierna. Den som drar slutsatsen att denna inställning gagnar Sverigedemokraterna är sannolikt inte helt fel ute.
En kamikazepilot fotograferad strax före sitt självmordsuppdrag.
Fotnot: Kamikazepiloter kallades de japanska stridsflygare som i Andra världskrigets slutskede utförde självmordsattacker mot allierade fartyg i Stilla havet genom att krascha sina plan mot dessa fartyg. På så sätt lyckades man oskadliggöra några fartyg men förlorade som bekant kriget. Kamikaze betyder ”gudomlig vind” på japanska.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 