Manfred Mann och deras hits

Manfred Mann var en engelsk pop- och rythm- and blues-grupp som bildades i London 1962 och upplöstes 1969. Därefter kom olika konstellationer med olika namn, däribland Manfred Mann and his Earth Band som fortsatte långt in på 1970-talet. På senare år har ett flertal av medlemmarna fortsatt på nostalgivägen under namnet The Manfreds och släppte det senaste studioalbumet så sent som 2014. https://en.wikipedia.org/wiki/Manfred_Mann

Gruppens upphovsman, keyboardisten Manfred Mann, heter egentligen Manfred Sepse Lubowitz och var född i Johannesburg i Sydafrika 1940. Ursprungligen hette bandet The Mann-Hugg Blues Brothers efter Mann och trummisen Mike Hugg. Trots att gruppen uppkallats efter Manfred Mann höll denne mestadels en låg profil och skall inte ha varit överförtjust i att gruppen uppkallats efter honom.

Manfred Mann himself.

Jag minns med välbehag bandets alla hits från 1960-talet, då det nästan oavbrutet hade med låtar på Tio-i-topp. Överst har jag länkat till Manfred Manns sista stora hit från 1969, som hette ”Ragamuffin Man”. Ragamuffin är ett engelskt ord för ”trashank” men också namnet på en kattras, en variant av rasen ragdoll. Ragamuffinkatten såg dock dagens ljus först 1994.

Det definitiva genombrottet för Manfred Mann kom med ”Do Wah Diddy” 1964, som här kan avnjutas i en liveinspelning med den senare så berömde soloartisten Paul Jones, född i Portsmouth 1942, som sångare: https://www.youtube.com/watch?v=_iTwlfDuG2s

Med tiden blev gruppen mer inriktad på pop än rythm-and-blues och 1966 kom ”Pretty Flamingo”, som naturligtvis fann sin väg till svenska Tio-i-topp. Klicka här och ni får, förutom höra låten, se vackra miljöscener från pophuvudstaden vid denna tid, det så kallade Swinging London: https://www.youtube.com/watch?v=sTxzmLyVFYY

Manfred Mann gjorde sig också kända som framstående uttolkare av några av Bob Dylans sånger. Här: ”Just Like a Woman” från 1966: https://www.youtube.com/watch?v=wNePBiO8nVo

Mer Dylan, nu ”Mighty Quinn” (1967): https://www.youtube.com/watch?v=MegdMhdseuI&list=RDMegdMhdseuI&index=1

Den ursprungliga gruppens sista aktiva år, 1969, kom hitlåtarna ”Fox on the Run” samt ”Ragamuffin Man” (se överst). ”Fox on the Run” följer här: https://www.youtube.com/watch?v=zXf3QttUPlI

Sångarna Mike d´Abo (till vänster) och Paul Jones på litet äldre dar.

Bandmedlemmarna hette Manfred Mann, Paul Jones, Mike d´Abo (sångare efter Paul Jones), Klaus Voormann, Mike Hugg, Tom McGuiness och Mike Vickers.

Tyskfödde basisten Klaus Vormann är en speciell person i sammanhanget. Han lärde känna The Beatles i Hamburg i slutet av 1950-talet och spelade på 1970-talet bas i John Lennons band The Plastic Ono Band. Voorman föddes i Berlin 1938 och därmed Manfred Manns äldste medlem. Han är även grafiker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Klaus_Voormann

Jag behöver knappast tillfoga att Manfred Mann beredde mig många fina musik- och även dansupplevelser under ungdomstiden. Det är många gamla minnen som gör sig påminda när jag åter lyssnar på de här sångerna nu på äldre dar, icke minst av unga damer jag beundrade. Jag gläder mig åt att alla bandmedlemmar faktiskt ännu tycks vara i livet.

Trumps seger i USA-valet: Väljarna har tröttnat på politisk korrekthet

En försonlig Donald Trump mötte sina anhängare efter segern tillsammans med hustrun Melania och yngste sonen Barron.

Först Brexit. Sedan fick Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. Och nu har Donald J. Trump vunnit presidentvalet i USA i kraft av ett ointagligt antal elektorsröster. 2016 blir onekligen ett minnesvärt år ur min personliga synvinkel sett…

Jag är normalt rätt usel på att förutsäga kommande skeenden. Trodde exempelvis på både John McCain och Mitt Romney i de båda senaste amerikanska presidentvalen. Har inte haft någon riktig så kallad magkänsla. Det var dock annorlunda den här gången. Sedan ungefär en vecka har jag haft en ganska bestämd känsla av att det här valet var vikt för Trump och lät mig inte rubbas trots knappt övertag för Clinton i de flesta mätningar.

När jag gick till sängs vid elvatiden på kvällen natten mot onsdag hade jag därtill en lätt och harmonisk känsla av att det här nog kommer att gå vägen utan att jag behöver sitta klistrad vid TVn eller datorn hela natten. När jag vaknade till några timmar senare slog jag på datorn lagom för att kunna konstatera, att Trump just tagit hem Kentucky och Indiana Bra, tänkte jag och gick och knöt mig igen.

Så småningom gick jag upp igen och nu var det begravningsstämning i samtliga svenska TV-kanaler som hade valvakor. Härligt, det här kan bli något, tänkte jag då. Kanske min mag- eller kanske hjärtekänsla visar sig vara korrekt den här gången? Så blev det också. När jag inmundigade frukost vid sjutiden på morgonen var segern så gott som klar, bara de sista elektorsrösterna upp till ointagliga 270 fattades.

Ända sedan Donald Trump kungjorde sin kandidatur har jag haft känslan att han verkligen är Försynens man i det här valet. Det behövdes någon ”utifrån” med friskt perspektiv på politiken för att befria USA – och i ett vidare perspektiv världen – från det korrupta och i vissa avseenden kanske också rent kriminella inflytandet från familjen Clinton och Obama-administrationen, med dessas gamla trötta politiska korrekthet men i total avsaknad av egna idéer.

Jag instämmer med andra ord inte alls i den klichéartade ”klokskapen” att vi hade att göra med två dåliga kandidater, där det gällde att välja den minst dåliga/e. Som jag ser det är Donald Trump mer än väl kvalificerad att leda USAs vidare öden och äventyr. Hillarys i stort sett enda budskap var å andra sidan att hon var kvinna och att hon därmed skulle spränga ”glastaket” och bli USAs första kvinnliga statschef. Det räckte inte.

Dags för såväl vänner som fiender till Donald Trump att vänja sig vid den här bilden…

Jag menar utifrån mitt kristet-konservativa perspektiv att utgången av USA-valet 2016 visar att Gud, trots allt, inte övergivit Amerikas Förenta stater. Nu åligger det president elect Donald Trump och hans kommande administration att leva upp till sitt ansvar, vilket naturligtvis inte kommer att bli världens lättaste uppgift. God hjälp har han dock av det faktum att kongressens båda kamrar alltfort har republikansk majoritet. Några frågetecken finns, som till exempel Trumps syn på frihandeln och hans inställning till NATO-samarbetet och Ryssland.

Jag är helt för att USA skall ha ett i görligaste mån konstruktivt samarbete med Putins Ryssland och inte söka konfrontation, men samtidigt bör den kommande presidenten inte hysa några illusioner om Vladimir Putins fredsvilja eller inställning till västvärlden. Eller för den delen den ryska regimens inställning till demokrati och mänskliga rättigheter, vilken är minst sagt bristfällig.

Det har sedan den för många chockartade valutgången diskuterats, hur det kunde gå som det gick. Rent allmänt är jag övertygad om att etablissemangsmedia gravt underskattade det utbredda missnöjet med Hillary Clintons kandidatur och den motvilja – för att inte säga vämjelse – hennes person faktiskt och enligt min mening med all rätt väcker på sina håll. Hon har gång på gång påkommits med lögner, fiffel och troligen också ren brottslighet men varje gång lyckats åla sig ur besvärligheterna genom att hon hållits under armarna av Obama-administrationen eller FBI. Hennes och maken Bills politiska historia är kantad av egendomligheter:https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/10/sex-mystiska-dodsfall-och-morklaggningar-bill-och-hillary-clintons-historia/

I Sverige tycks media och utrikesbedömare över huvud taget inte känna till dessa fakta utan nöjer sig med att tala om ”hatet” mot Hillary Clinton närmast som ett resultat av att hon är en ”stark kvinna”, vilket förklaras provocera framförallt äldre ”arga vita lågutbildade män” – det vill säga den kategori väljare som ”expertisen” här hemma outtröttligt predikar stödjer Donald Trump. Det som till sist visade sig fälla avgörandet var dock att fler vita kvinnor och så kallade latinos än väntat visade sig rösta på Trump. En fråga som inte nämndes alls i den svenska valbevakningen var Trumps vallöfte att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. http://www.sydsvenskan.se/2016-11-03/trump-flirtar-med-israel

Trump var populärare bland kvinnor än många hade väntat sig.

En av de bättre analyserna av Trumps övertygande valseger jag sett har levererats av den kända anti-jihadisten Pamela Geller. Denna framhåller bland annat:

More specifically, Trump won because he convinced a great number of Americans that he would destroy political correctness. http://pamelageller.com/2016/11/trump-won-leftist-political-correctness-inspired-terrifying-backlash.html/

En av de mer insiktsfulla svenska kommentatorerna, en kommunikationsexpert som framträdde i en av TV-kanalerna, underströk dessutom att Donald Trump är en mästerlig kommunikatör med förmågan att väcka känslor hos åhörarna genom sitt sätt att tala, sina gester och genom att använda sitt rikhaltiga register av ansiktsuttryck. Han låter helt enkelt övertygande och han är därtill underhållande. Hans reseschema till olika platser och olika arenor har också varit minst sagt hektiskt, och han lyckades genomgående samla avsevärt fler åhörare där han drog fram än Hillary.

Den som följt den amerikanska valrörelsen på sociala medier har vidare inte kunnat undgå lägga märke till Donald Trumps ihärdiga och skarpa twittrande, där han regelmässigt refererat till motparten som ”Crooked Hillary” och mot slutet av valrörelsen bara som ”Crooked”. Han och hans medarbetare har oupphörligt slagit ner på Hillarys och hennes familjs skumraskerier inklusive den tvivelaktiga Clinton-stiftelsen. Minst sagt god draghjälp har Trump-kampanjen dessutom haft av WikiLeaks frontfigur Julian Assange, som vid flera tillfällen offentliggjort drivor med avslöjande mejl som hackats från Hillary Clintons och hennes närmaste medarbetares e-post.

Expresidenten och republikanen George W. Bush svek Trump och lade sin röst på Hillary Clinton. De två tycks trivas tillsammans.

Allt detta sammantaget har givit resultat. Trumps kampanj har lyckats nå ut med sitt budskap i en helt annan utsträckning än Hillarys kampanj, trots att denna kunnat utnyttja Obama-administrationens samlade resurser. Inte ens rapporterat valfusk på en del håll kunde hindra Trump från att vinna – på flera platser rapporterades exempelvis om valmaskiner som ändrade röstresultatet från Trump till Clinton. http://newsvoice.se/2016/11/09/omfattande-valfusk-avslojat-usa-det-gar-bara-att-valja-clinton/

Inte många, om ens några, representanter för det politiska snack-etablisemanget förutsåg denna utgång av det amerikanska presidentvalet i nådens år 2016. Litet roligt är det i sammanhanget att titta på detta klipp från den notoriske vänstermannen Bill Mahers TV-show när Donald Trumps kampanj just lämnat startgroparna. Maher, hans panel och åhörare brister ut i hånfulla skrattsalvor när den konservativa opinionsbildaren Ann Coulter deklarerar att hon anser att Trump av alla republikanska kandidater har störst möjlighet att lyckas i ett presidentval: https://worldisraelnews.com/watch-tv-panel-laughs-at-prediction-of-a-trump-presidential-victory/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Netanyahu+Congratulates+Trump%21+Jerusalem+Mayor+Urges+Trump+to+Move+US+Embassy&utm_campaign=20161109_m135424888_%5BNA-UWI%5D+Netanyahu+Congratulates+Trump%21+Jerusalem+Mayor+Urges+Trump+to+Move+US+Embassy&utm_term=watch_btn_dark_png

Men vann, det gjorde han, och det eftertryckligt vad elektorsrösterna beträffar (även om det när detta skrives ser ut som om Hillary Clinton skulle inhösta flest antal röster totalt). Därmed placerar han republikanska svikare som familjen Bush, vilken föredrog att rösta på Clinton, längst in i skamvrån. Busharna känner sig uppenbarligen mer hemma med Crooked Hillary och hennes hejdukar än med sitt eget partis kandidat.

Hillary Clinton kände sig tydligtvis så pass tillplattad efter förlusten att hon först avstod från att hålla det övliga concession speech där den förlorande kandiaten inför sina anhängare erkänner sig besegrad och gratulerar motståndaren till segern. Långt om länge höll hon dock med gråten i halsen det beramade talet på Hotel New Yorker i hjärtat av Manhattan (där jag för övrigt bodde ett par månader sommaren 1980 då jag praktiserade på tidningen The News World). https://www.good.is/articles/hillary-clinton-concession-speech

Hade hon stått vid sin föresats att inte tala hade det varit första gången detta skett sedan presidentvalet 1892, då demokraten Grover Cleveland besegrade den sittande presidenten, republikanen Benjamin Harrison, och därmed gjorde come-back som president efter att ha varit Harrisons företrädare på presidentposten.

Harrison hade  ett fullgott skäl att inte hålla detta tal – hans hustru var svårt sjuk och Harrison föredrog att hålla sig hemma och stötta henne, vilket han också gjort under större delen av valkampanjen. Den gentelemanna-mässige Cleveland svarade med att dra ner betydligt också på sin egen valkampanj. Grover Cleveland är den ende i USAs historia som valts till president i två icke sammanhängande ämbetsperioder. https://www.loc.gov/rr/news/topics/elect1892.html

Benjamin Harrison och Grover Cleveland möttes i valen 1888 och 1892 och vann varsin gång.

Hillary Clinton ringde även upp sin motpart och gratulerade honom till valsegern, något som även president Barack Obama uppges ha gjort. Båda anslog en försonlig ton och talade om att det är tid att hålla ihop landet och visa enighet över partigränserna, vilket givetvis hedrar dem. Detta gäller även Donald Trump, som i sitt segertal i New York räckte fram en olivkvist med dessa ord:

Nu är det tid för USA att läka såren. Till alla demokrater, republikaner och oberoende säger jag att det är dags att sluta oss samman som ett enat folk.

Jag kan inte låta bli att avsluta den här bloggtexten med att hänvisa till den dråpliga psykolog, som i etablissemangsmediernas stolta flaggskepp Dagens Nyheter uppmanar de hysteriska föräldrar som upplever den presidentvalde Donald Trump som en katastrof och ett hot mot fred och frihet i hela världen att inte skrämma upp sina barn med domedagsscenarion: http://www.dn.se/livsstil/psykologen-sa-pratar-du-med-ditt-barn-om-trump/

Bara i Sverige.

Paul Brady: ”Arthur McBride” och andra sånger – litet porträtt av en stor irländsk artist

 Paul Brady på scen.

Om ni frågar mig vilken av alla irländska sånger jag finner vackrast, skulle definitivt Paul Bradys i mitt tycke nästan magiska version av anti-krigssången (närmare bestämt anti-rekryteringssången) ”Arhur McBride” finnas med bland alternativen:

https://www.youtube.com/watch?v=cBGkhPx529g

Första och sista verserna lyder så:

Oh, me and my cousin, one Arthur MacBride
As we went a-walking down by the seaside
Mark now what followed and what did betide
For it being on Christmas morning

Däremellan utspelar sig ett drama av ungefär följande innehåll. De båda vännerna stöter under sin promenad längs havsstranden på två militärbefäl samt en liten trumslagarpojke. Militärerna söker rekrytera dem till (brittiska) armén och målar upp för dem en strålande tillvaro med gott om pengar, fina kläder och vackra unga hustrur, men vännerna slår bakut och en skärmytsling inträffar där befälen hotar att hugga av deras huvuden.

De får emellertid ordenligt på nöten av Arthur McBride och hans kusin, och den stackars trumslagarpojkens trumma sparkar de sönder och slänger ut i havet jämte militärbefälens rostiga hugg- och stickvapen. Litet elakt gjort mot den lille trumslagaren, kan man tycka. I alla händelser fortsätter de båda unga männen sin promenad, nöjda med sina sorglösa ungkarlsliv och utan några planer på att i arméuniform bese främmande platser och med prospektet att bli skjutna på morgonen.

Sången, som Brady kompar med sin väl använda gitarr, kan härledas tillbaka ända till 1600-talet och finns även i en kort filmversion från 1977 regisserad av Tiernan McBride. Ett litet mästerverk i sitt slag:

https://www.youtube.com/watch?v=VBdywzKD2Jw

 The Johnstons med Paul Brady som tvåa från vänster.

Paul Brady är en irländsk folk- och populärsångare och musiker som föddes 1947 i Strabane i grevskapet Tyrone i Nordirland, gränsande till Donegal i Irländska republiken (Eire). Han blev känd och uppskattad som medlem i den skönsjungande gruppen Johnstons såväl som soloartist på 1970-talet, då den rika irländska sång- och musikkulturen bröt fram på bred front. Brady framträdde även tillsammans med gruppen Planxty och särskilt dess medlem Andy Irvine.

Brady och Irvine syns och hörs här i den tragiska kärlekssången ”Lakes of Pontchartrain” i en inspelning som gjordes 1978:

https://www.youtube.com/watch?v=Ad8RVexRUoQ

Sjön Pontchartrain ligger, som den geografiskt bevandrade vet, i New Orleans i den amerikanska delstaten Louisiana. Sångens jag förälskar sig här i en kreolsk flicka, vars hus han gästar, och frågar om hon vill gifta sig med honom. Han får en kalldusch när hon berättar att hon redan har en älskare som befinner sig till havs och som hon ämnar vara trogen och vänta på. Varpå den stackars förälskade mannen inte kan göra annat än bjuda henne farväl utan någon förhoppning att någonsin få träffa henne igen.

 Brady och Planxtys Andy Irvine har spelat mycket tillsammans,

På 1980-talet vidgade Paul Brady sin repertoar till att omfatta även andra musikgenrer, icke minst pop och annan typ av populärmusik. Det är dock inget jag tänker gå in på här. Måste dock nämna att ingen mindre än Bob Dylan har nämnt Brady i uppskattande ordalag i en memomarbok. För den som kan tänka sig att höra nästan hur mycket som helst av denne fine och sympatiske sångare avslutar jag med en länk till en Brady-mix omfattande 50 låtar:

https://www.youtube.com/watch?v=Ad8RVexRUoQ&list=RDAd8RVexRUoQ#t=0

 

 

Snälla Uffe – förbjud ”Öppna landskap” NU!

 Slipper vi äntligen höra Lundells plagiat ”Öppna landskap”?

http://www.expressen.se/kvp/noje/lundell-hotar-stoppa-oppna-landskap/

Nej, Ulf Lundell, född i Stockholm den 20 november 1949, har aldrig tillhört mina artistfavoriter.

Har alltid tyckt att hans tondöva brölande och pinsamma försök att låta som Bob Dylan varit svåruthärdligt att lyssna på. Hans böcker har jag inte ens försökt ge mig på. Fast det finns säkert de som gillar både Lundells sång- och skrivkonst, inte mig emot (fast jag inte förstår det). Produktiv har han i alla fall varit. 24 studioalbum har det blivit sedan Vargmåne 1975 och 13 romaner från och med Jack året därpå.

Orsaken till att jag nu väjer att ödsla ett antal ord på Ulf Lundell är hans löfte från december 2014 om att förbjuda spelandet av hans ”Öppna landskap” från albumet Kär och galen 1982. För ett halvår sedan lovade ju som bekant Stefan Löfven att utlysa ett extraval den 22 mars 2015, och det var i samband därmed Lundell enligt Expressen utlät sig på följande sätt: ”Om SD får 20 procent den 22 mars tänker jag förbjuda allt spelande av Öppna landskap i radio, tv, från scener och estrader i det här landet”. Han tillade: ”Då finns det inga öppna landskap längre.” (Länken överst).

”Öppna landskap” är utan tvivel Ulf Lundells mest kända låt och brukar ibland utnämnas till inofficiell svensk nationalsång. Till och med kungen har bjudit in honom att framföra den på någon av sina tillställningar. Eftersom Uffe säkerligen skulle bli upprörd om jag som sverigedemokrat länkade till hans låt här på min blogg, väljer jag i stället det legendariska så kallade vikingarockbandet Ultima Thules version som jag finner betydligt njutbarare än den lundellska varianten här:

https://www.youtube.com/watch?v=JTmJahPD1O4

 Platinasäljande vikingarockarna Ultima Thule.

Om Ultima Thule kan sägas att detta kontroversiella band bildades i Nyköping i Södermanland 1984 och under sina storhetsdagar i mitten på 1990-talet sålde platina med över 100 000 sålda skivor med Fäderneslandet. Man skulle nog kunna säga att Thule var en av de absoluta föregångarna för dagens sverigevänliga rörelse.

Nåväl, det blev inget nyval utan ett par veckor efter Lundells ”hot” fick vi den vedervärdiga Decemberöverenskommelsen (DÖ), där regering och ”opposition” kom överens om att sätta demokratin på undantag med det enda syftet att hålla Sverigedemokraterna utanför makten. Det hindrar inte att SD med råge passerat 20-procentsstrecket i två opinionsmätningar: 20,1 procent hos YouGov och 22,1 procent hos Sentio, det norska institut som varit bäst på att pricka in SDs valresultat både 2010 och 2014.

Därför vore det inte mer än rätt om Ulf Lundell gjorde slag i saken: förbjud framföranden och spelningar av ”Öppna landskap” NU. Så vi slipper höra den spelas i radion var och en varannan dag nu närmast denna sommar.

Jag har ett par minnen av Ulf Lundell. En gång dök han upp i Sergelspassagen i Stockholm inte långt från Konserthuset, där jag stod och sålde/delade ut antikommunistiskt material från Demokratisk Allians eller möjligen dess efterföljare, Frihetsförbundet. Lundell hade just slagit igenom och såg ut att vara hög som ett hus. Han gjorde stora ögon när han såg vårt antikommunistiska, proamerikanska material men jag minns inte om han sa något.

Han gillade i varje fall inte vad han såg, så mycket framgick. Några år senare var jag på en likaledes antikommunistisk/antisocialistisk konferens på Hotel Ramada i Huskvarna. Lundell satt i en soffa eller fåtölj i lobbyn och läste, snackade med kompisar eller vad han nu gjorde. Till synes helt opolitiskt. Han såg inte ens full ut.

Vi får väl se vad mångkulturalisten Ulf Lundell, som skärmat av sig från den berikande mångkulturen i ett helsvenskt område i Kivik på skånska Österlen, tar sig för i anledning av SDs senaste framgångar. Frågan är om han har juridiskt mandat att lägga in sitt veto mot framförandet av ”Öppna landskap” och, om så är fallet, hur det skall kunna genomföras i praktiken. Saken kompliceras av att Lundells låt är ett plagiat av Lars August Lundhs (1838-1916) gamla fina vårsång ”Hör hur västanvinden susar”.

Saken utreds på ett underhållande sätt av podradion Granskning Sverige här:

https://www.youtube.com/watch?v=oOSd2RrO-rs

Ulf Lundell har alltså ett horn i sidan till Sverigedemokraterna och har tidigare kritiserat riksdagens andre vice talman Björn Söder (SD) för dennes försök att utreda samers och judars svenskhet. Han har även upprörts över att partisekreteraren Richard Jomshof har sagt att han tycker Ulf Lundell är en ”extremt dålig artist” samt att han ”struntar fullständigt i” vad Lundell tycker. Mer om detta här:

http://www.expressen.se/noje/lundell-jag-skams-for-en-san-som-soder/

 Richard Jomshof (SD): Lundell en ”extremt dålig artist”.

Såg slutligen i något blad nyligen att Ulf Lundell varit i bråk med sin dotter Sanna, ett av hans fyra barn. Tidigare har han bråkat med sina fruar (han är nu inne på sitt tredje äktenskap), kvinnliga recensenter samt grannar och skulptörer på Österlen. Men det är väl inte så lätt att vara ett levande nationalmonument eller att lida av ett groteskt uppförstorat ego, antar jag.

Rökare jagas med blåslampa – IS-terrorister får gräddfil

 Hade Humphfrey Bogart funnit sig i ett rökförbud? Knappast…

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/halland/nya-rokforbud-ar-pa-gang

Den 1 juni är det jämnt tio år sedan rökförbud på restauranger infördes i Sverige. Nu skall även rökningen stoppas på uteserveringar, om folkhälsofascisterna får som de vill. SVT Nyheter Halland – länken överst – uppger den 27 maj att juristen Göran Lundahl håller på att utreda detta och andra förslag till förbud eller inskränkningar i den enskildes rätt att bruka tobak.

Utredningsuppdraget är dock inte helt lätt, menar Lundahl: ”Det kanske inte är så svårt tekniskt att knyta ett rökförbud till en uteservering. Däremot är det lite mer besvärligt att fundera kring hur man ska lösa trottoarer utanför entréer, men vi grunnar på det…”

Det finns även andra komplikationer när det gäller rökförbud. Tryckfrihetsexperten Nils Funcke anser enligt Expressen den 18 februari att folkhälsominister Gabriel Wikströms förslag om att alla cigarrettpaket skall göras neutrala kan strida mot yttrandefriheten för tobaksproducenterna. Ett annat förslag går ut på att ”pryda” paketen med vidriga bilder av rökrelaterad art alternativt ännu större varningstexter, allt ägnat att avskräcka folk från att röka.

Artikeln här:

http://www.expressen.se/nyheter/nya-forslagen-om-rokforbud-ifragasatts/

 Frågan är vad flitigt bolmande Bob Dylan varit utan sin hesa rökröst.

Den svenska staten har som målsättning att göra Sverige i princip rökfritt till 2025. Det vill säga mindre än fem procent av landets befolkning skall då nyttja röktobak. En av de värsta antirökfanatikerna är riksdagsman Carl Schlyter (MP), vilken under sin tid i EU-parlamentet lobbade hårt för att få den fruktansvärda lakritspipan bannlyst:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/29/eu-vill-forbjuda-lakritspipan/

På text-TV läste kunde vi nyligen läsa, att det finns en majoritet i riksdagen för att förbjuda rökning på uteserveringarna. S, MP och M är således för ett sådant förbud i skrivande stund, alltså närmare ett år innan utredningen i frågan skall vara klar. Övriga partier är, med ett undantag, förnuftiga nog att i alla fall avvakta pågående utredning:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/sa-tycker-politikerna-om-rokforbud

Bara KD, vilket kanske är något överraskande, väljer dock att inta den i mitt tycke enda rimliga utgångspunkten. Den som uttalar sig i frågan är Emma Henriksson, partiets gruppledare i riksdagen samt ledamot i socialutskottet:

Vi tror inte på ett rökförbud. Vett och etikett ska räcka, man behöver ingen lag.

 Emma Henrikssons KD tror mer på vett och etikett än förbud.

Väl talat av Emma Henriksson – det sagda står därtill väl i samklang med konservativt-liberalt tänkande, enligt vilken människan måste kunna fatta så många beslut som möjligt om sin egen tillvaro utifrån det egna ansvaret. Det står i bjärt kontrast till socialismens målsättning, nämligen att en allenarådande stat skall dominera varje skrymsle i tillvaron eftersom vi stackars människor inte begriper vårt eget bästa.

Bland det vettigaste som framförts i ämnet rökförbud yttrades enligt min mening av Liberala ungdomsförbundets (LUF) distriktsordförande i Örebro län, Robin Nilsen, i en debattartikel på Nyheter 24 den 18 oktober 2014: ”Polisen måste få lösa brott i stället för att jaga rökare och Folkhälsomyndigheten borde lägga kraft på ebola. Inte förmynderi.”

http://nyheter24.se/debatt/780272-forbud-av-rokning-pa-uteserveringar-inget-annat-an-oversitteri

Oförmågan att urskilja tillvarons väsentligheter tycks sprida sig som en epidemi i Sverige dessa yttersta av dagar, när hemvändande IS-terrorister kan räkna med terapisamtal, bostad och gräddfil till arbetsmarknaden i stället för att åtalas som landsförrädare och krigsförbrytare såsom rimligt vore. Samtidigt som vi tobaksnjutare jagas med blåslampa som de värsta brottslingar: först från restaurang- och pubinteriörer, därefter (av allt att döma) från uteserveringar och i förlängningen sannolikt från alla offentliga utrymmen ute som inne.

 Mona Sahlin i ett (som hon tror) obevakat ögonblick. Foto: Photo2be

IS-psykopaterna får troligen till yttermera visso en guldstjärna i folkhälsoministers bok, eftersom det är förbjudet både att röka och handla med cigarretter i områden som erövrats av IS/DAESH. Kanske några av de hemvändande terroristerna rentav kan få jobb som rökavvänjare alternativt spanare med uppgift att kolla upp att det inte röks på olämpliga ställen? Något för extremistsamordnare Sahlin att fundera över.

Allvarligt talat. Tiden har hoppat ur led ordentligt och inte många tycks ha den riktiga viljan att vrida den rätt igen. Vare sig vad gäller tobaksrökning eller andra, måhända mer väsentliga frågor.

Väl valda ord om kärleken och dess olika aspekter

Jag har på min blogg skrivit ett antal inlägg, både på prosa och i diktform, om kärleken. Eftersom det knappast finns något viktigare ämne fortsätter jag på den vägen här. Den här gången tänkte jag återge vad andra, både kända och okända, skrivit om olika aspekter av kärleken.  Håll till godo och ta lärdom!

 Jesus Kristus: kärlekens konung.

Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd./Jesus Kristus

Så bliva de då beståndande, tron, hoppet och kärleken, dessa tre: men störst bland dem är kärleken./Sankt Paulus

Den enda sanna gåvan är en del av dig själv./Ralph Waldo Emerson

När kärlek inte är galenskap är den inte kärlek./Pedro Calderon

När ett hjärta finner ett annat, vad betyder då ett moln mer eller mindre på himlen?/Wolf and Page

Moder Teresa.

Jag har funnit paradoxen, att om man älskar tills det gör ont, kan det inte längre finnas smärta, bara mer kärlek./Moder Teresa

Dina gärningar motiverade av kärlek kommer aldrig att gå förlorade./Sun Myung Moon

Jag älskar dig inte för det du är, utan för vad jag är när jag är med dig./Roy Croft

All kärlek, given eller returnerad, är sötma./Percy Bysshe Shelley

Gör mig odödlig med en kyss./Christopher Marlowe

Ha kärleken i ditt hjärta. Ett liv utan den är som en solfattig trädgård när blommorna är döda./Oscar Wilde

 Antoine de Saint-Exupery.

Det är bara med hjärtat man kan se på ett riktigt sätt. Det som är essentiellt är osynligt för ögat./Antoine de Saint-Exupery

Kärleken är själens skönhet./Sankt Augustinus

Människokärlek är alltså en invärtes viljeavsikt, utifrån vilken människan strävar till att göra det goda, och detta utan belöning./Emanuel Swedenborg

En vän är någon som vet allt om dig men fortfarande älskar dig./Elbert Hubbard

Det är bättre att bli hatad för något du är än att bli älskad för något du inte är./André Gide

Det spelar ingen roll vad som hänt. Vad du gjort. Vad du kommer att göra. Jag kommer alltid att älska dig. Det svär jag på./C. J. Redwine

 Johan Henric Kellgren.

Jag såg dig – och från denna dagen jag endast dig i världen ser./J. H. Kellgren

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas; det är en skörd som undan Honom bärgas./Viktor Rydberg

Kärlek är den märkliga förvirring som drabbar en person på grund av en annan person./Theodore Reik

Kärlek är stimulans för hjärtat under samtidig lokalbedövning av förståndet./Sacha Guitry

Så om du hittar någon som vill ge dig all hans kärlek, ta den till ditt hjärta och låt den inte fly./Bob Dylan

 Lord Byron.

Det är med kärleken som med mässlingen, den är farligare ju äldre patienten är./Lord Byron

Någonstans finns någon som drömmer om ditt leende./Okänd författare

Vad som gör mest ont är nog när du ger ditt allt till någon. Du finns där för dem i alla väder. Så en dag ger de bara upp om dig…Det du aldrig skulle ha gjort, det gjorde de utan all tvekan./Okänd författare

Jag önskar jag hade sparat alla tårar jag gråtit på grund av dig så jag kunde dränka dig i dem./Okänd författare

Jag önskar jag kunde återvända till den dag jag mötte dig och bara gå min väg. Ärligt talat, det skulle ha besparat mig så mycket smärta och lidande./Okänd författare

 

 

Svenska artister (XXIV): Kal P. Dal

 Kal P. Dal (1949-85).

Kal P. Dal hette egentligen Carl Göran Ljunggren och föddes i skånska Arlöv den 28 januari 1949. Han avled i Lund den 18 januari 1985 och blev alltså endast 35 år gammal. Han var en färgstark företrädare för vad han kallade ”slashasrock” och sjöng alltid med skånsk dialekt.

Kal P. Dal klev in i svenska folkets medvetande i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Här framträder han med sitt band på Skansen i Stockholm 1978 med ”Rocka och rulla”:

http://www.youtube.com/watch?v=4aWxDsx6_LY

Carl Göran Ljunggren växte upp nära järnvägen i Arlöv, eftersom fadern arbetade vid Statens Järnvägar (SJ) och gick under smeknamnet ”Kalle mellan bommarna”. Carl Göran var tidigt inställd på en artistkarriär och gjode sig känd som en riktig skämtare. I tonåren fick han en trampmoped av danskt fabrikat av sin morfar, vilket i tidernas fullbordan gav upphov till artistnamnet Kal P. Dal.

 Peps ordnade skivkontrakt åt Kal P. Dal.

I början av 1970-talet började Kalle uppträda på olika klubbar i Lund. Framförallt fungerade han som pausinslag med såväl egna låtar som covers när huvudbandet tog ett break. Stor lycka gjorde Kalle på klubben Lundagård, där han kom att kallas ”raggardomptören”.

Under de tidiga åren som artist lärde Kal P. Dal känna bland andra den skånske bluesartisten Peps Persson, som ordnade fram Dals första skivkontrakt 1977. Han träffade även kompgitarristen Janne Knuda, som under återstoden av hans liv blev en betydelsefull vän och kollega.

1975 bildade Kal P. Dal kompgruppen Pågarna med nämnde Janne Knuda i huvudrollen. De körde egen rock på skånska men också skånska tolkningar av kända artister såsom Rolling Stones, Bob Dylan och Carl Perkins. Texterna hade mycket ofta en sarkastisk/humoristisk touch. Debut-LPn 1977, som bestod av liveinspelade låtar,  fick namnet Till Mossan! Den av Peps Persson producerade skivan blev en dundersuccé och sålde i över 100 000 exemplar. Uppföljaren Gräd ente Fassan! 1978 sålde också den hyggligt men nådde inte upp till debutalbumets höjder.

Den låt jag personligen minns bäst av alla Kal B. Dals nummer är nog ”Jonnie” som är med på debut-LPn:

http://www.youtube.com/watch?v=AcSbN2rxTkw

”SJ” har ”Working on the Railroad” som förlaga:

http://www.youtube.com/watch?v=CtIF7MC7ld4

Här följer ”Karolin”:

 Till Mossan! Kal P. Dals debutalbum.

Efter några inte särskilt framgångsrika skivor, där Dal och hans mannar hade vidgat perspektivet och börjat snegla på hårdrocken, utkom Ente nu igen som spelades in på Kulturbolaget i Malmö den 3 januari 1982. Denna LP blev en stor framgång och betraktas av somliga som Kal P. Dals allra bästa.

Den sista singeln som Dal/Ljunggren gav ut blev ”Österlen” 1984. Efter Kal P. Dals alldeles för tidiga död i hjärnblödning tio dagar före hans 36-årsdag 1985 utkom Ett minnesalbum.

Här den tragiskt känslosamma ”Österlen”:

http://www.youtube.com/watch?v=raQhbl2uZIE

Kal P. Dal och Pågarna turnerade mycket flitigt i främst södra och mellersta Sverige och blev legendariska genom sina många framträdanden i svenska folkparker. Det kan vidare nämnas att Dal/Ljunggren var en varm anhängare av fotbollsklubben Malmö FF samt att han även hann medverka i filmen Barnförbjudet 1979 innan han avled. Han komponerade också musiken, som han och hans band framförde live, till en teateruppsättning vid Helsingborgs stadsteater.

Ett visst politiskt avtryck, låt vara marginellt, gjorde Kal P. Dal då han mot slutet av sitt nästan 36-åriga liv medverkade i flera närradioprogram i det högerinriktade Skånepartiets regi under rubriceringen ”Radiopedalen”. I följande filmsnutt framgår att Kalle uppskattade USAs dåvarande president Ronald Reagan:

http://www.youtube.com/watch?v=ByEqUoqowMs

Vid sitt frånfälle efterlämnade Kal P. Dal/Carl Göran Ljunggren hustrun Agnes och sonen Carl-Christian. Dottern Nelly föddes efter faderns bortgång.

Kal P. Dals minne vidmakthålls i Skåne genom att Skånetrafiken uppkallat ett av sina så kallade Pågatåg efter honom. I Arlöv, som är centralort i Burlövs kommun i tätorten Malmö, finns vidare Kal P. Dals gata.

Burlövs kommun har även efter förslag av Sverigedemokraternas lokalpolitiker Peter Glowinski i oktober 2010 tagit beslut om att i Arlöv uppföra en staty till Kal P. Dals minne, men det har hittills visat sig besvärligt att få fram de nödvändiga pengarna. Mer om statyprojektet här:

http://www.nsk.se/article/20101019/LOMMABURLOV/710199893/-/kal-p-dal-staty-for-dyr-for-kommunen

2012 sattes på Slagthuset i Malmö upp musikalen Kal P. Dal – En rockmusikal, där Nic Schröder spelade artisten och kändisen Sven Melander fanns bland övriga medverkande. Musikerna i popgruppen The Ark spelade rollerna som medlemmar i Kalles kompband Pågarna. Musikalen blev en betydlig publikframgång och hade nypremiär under hösten 2013.

Själv köpte jag Kal P. Dals debut-LP Till Mossan! när den kom ut och blev genast förtjust i denna skånska uppenbarelse. Jag gillar både Kalle och Skåne (och inte bara då akvaviten med samma namn!) skarpt, det senare icke minst på grund av vissa personliga skäl.

Carl Göran Ljunggren är begravd på Norra kyrkogården i Lund.

 Gravstenen i Lund.

Dylan och Ibrahimovic hyllar sina länder

http://www.youtube.com/watch?v=KlSn8Isv-3M&feature=youtu.be

Från politiskt korrekta kommentatorer har, för den som har spetsat öronen, kunnat höras ett nervöst sorl under senare tid. Populärmusik-ikonen Bob Dylan (egentligen Robert Zimmerman), född  i Duluth, Minnesota 1941, framträder nämligen på en reklamvideo som hade premiär i samband med sportfesten Superbowl nyligen som en förespråkare för amerikansk bilproduktion i allmänhet och för Chrysler i synnerhet.

 Världsartisten Dylan hyllar USA.

Efter den retoriska frågan i videons inledning ”Is there anythíng more American than America?”  (det är det självfallet inte) går Dylan vidare med budskapet, att biltillverkning är det mest amerikanska som finns: Tyskland må fortsätta brygga sitt öl, Schweiz tillverka sina klockor och Japan sätta ihop sina telefoner – men du bör låta den USA-baserade bilindustrin tillverka din bil.

Se länken överst!

Ungefär samtidigt har vår världsartist inom fotbollen, Zlatan Ibrahimovic, född i Malmö 1981,medverkat i en reklamfilm för Volvo som är minst lika patriotisk som Dylans amerikanska bilreklam. Länk här:

http://www.expressen.se/sport/fotboll/ligue-1/har-ar-zlatans-hypade-reklamfilm-med-volvo/

Tomas Karlsson, politisk redaktör på mitt husorgan Länstidningen i Södertälje, skriver i en ledartext dagens datum (4 februari 2014) att vi bör ”ratta bort från nationalismen” och förkasta Dylans och Ibrahimovics påstått nationalistiska budskap:

För så är det. Risken finns att fler gör som bilindustrin och slår an nationalistiska strängar enkom för att kunna sälja bättre och tjäna mer. Gå inte på det. Ökad nationalism och protektionism är inte vad världsekonomin behöver.

Det är till att vara hyperkänslig inför allt som ens avlägset kan förknippas med det vederstyggliga ordet ”nationalism”. Personligen känner jag mig dock rätt övertygad om att den globala ekonomin inte kommer att braka ihop för att Dylan och Ibrahimovic tycker det finns anledning att hylla sina respektive länder och deras bilar.

Det båda dessa personligheter har gemensamt är individualism och integritet. De följer inte nödvändigtvis de senaste trenderna vare sig i politiskt eller annat avseende. Dylan har alltid varit noga med att understryka, att han inte går att placera in i något fack. På 1960-talet hyllades han av vänstern på grund av att han skrev och framförde samhällsengagerade låtar till eget akustiskt ackompanjemang.

Hans texter är således mer att se som samtidskommentarer än politiska pamfletter. Upprördheten inom den doktrinära vänstern blev stor när Dylan först övergick till elektriskt komp och därefter började skriva religiöst färgade texter.

I Zlatans fall har hans ”svenskhet” stundom berörts i politiska kretsar och inte alltid på ett särskilt begåvat sätt. För mig räcker det gott med att han är född i Sverige och spelar i svenska landslaget. Jag anser därtill att han är en lysande representant för det moderna Sverige.

I anslutning till Volvo-videon har han sagt att han har gått med på att medverka som en hyllning till Sverige. Han reciterar även vår nationalsång ”Du gamla, du fria” med den lilla förändringen, att det är i Sverige han vill leva och dö, således ej i Norden som det heter i den officiella sångtexten. Det skall bli intressant att se om Zlatans variant får efterföljd!

 Världsartisten Ibrahimovic hyllar Sverige.

För att runda av så tycker jag det är anmärkningsvärt att som LTs Tomas Karlsson, som nog måste räknas som en av våra mer ängsligt politiskt korrekta ledarskribenter, dra slutsatsen att nationalismen är på frammarsch endast därför att ett par samtidsikoner visar sin fosterlandskärlek genom att medverka i bilreklam. Det är rentav rätt patetiskt och tyder på en närmast patologisk rädsla för allt som har att göra med kärleken till det egna landet.

I mina ögon är det uteslutande sunt och fullständigt normalt att älska och vörda sitt fosterland. Sedan kan det kanske anses pikant att Dylan är jude och Ibrahimovic av bosnisk-kroatisk börd. Jag är för övrigt en stor beundrare av båda dessa gudabenådade artister

Tänk inte efter…

En ung Bob Dylan.

https://www.youtube.com/watch?v=ptiI4fj9rKI

Länken ovan går till Bob Dylans ”Don´t Think Twice, It´s Alright” i en piratinspelning från början av 1960-talet. Det får bli min tidiga godnattsång i dag.

Jag upptäckte den här sången i början på 1970-talet och har lyssnat till den då och då genom åren. Spelat och sjungit den själv också i privata sammanhang. Den ger en viss tröst i tunga stunder, tycker jag.

Den engelska titeln kan väl snarast tolkas som ”Tänk inte efter” och det är nog en konst jag skulle må väl av att behärska mer än jag gör. Jag upplever/känner mycket med mina sinnen och ibland blir minnena plågsamma.

Sånt här upplever jag hela tiden och det är inte det lättaste. Hade varit bättre då att kunna slå bort det hela direkt utan att behöva spela upp de plågsamma sekvenserna, vilka det nu kan vara, gång på gång i hjärta och hjärna. Ty det har blivit rätt många med tiden.  Önskar ibland jag varit mer hårdhudad, men då hade jag säkert å andra sidan gått miste om många underbara ögonblick.

Det är väl så att vi inte väljer vår personlighet. Den får vi av våra föräldrar och förfäder och det enda vi kan göra är att lära av misstagen och inte göra om dem samt slipa ner ojämnheterna undan för undan.

Bob Dylan föddes i Duluth, Minnesota 1941 och borde enligt mitt förmenande ha fått Nobelpriset i litteratur för länge sedan.

Tillägnar detta min av Gud givna familj som egentligen är min enda säkra tillflykt i tillvaron.

Något om kvoterade nobelpristagare

Äntligen: Alice Munro fick litteraturpriset.

Så har Svenska akademien kvoterat in den kanadensiska författarinnan Alice Munro som den trettonde kvinnan att få Nobels litteraturpris. Ständige sekretetaren Peter Englunds prismotivering var kort: ”Den samtida novellkonstens mästare.”

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17634387.ab

Munro föddes i Ontario i Kanada 1931 och är alltså 82 år gammal. Helt okänd är hon inte utan har fått några litterära utmärkelser tidigare. För den stora allmänheten måste hon dock anses vara föga bekant. Själv har jag liten tid för skönlitteratur och kommer därför inte att springa benen av mig för att inhandla hennes böcker.

Jag kan förstås inte gardera sig mot att någon släkting kommer att vilja ge mig en Munro-bok i julklapp. Den kommer i så fall med all sannolikhet att förbli lika oläst som den tegelstan jag fick i fjol av den kinesiske pristagaren tillika regimlakejen Mo Yan. Har funderat på att sälja den till något antikvariat, men det skulle kanske vara hjärtlöst mot givaren.

Pristagaren Mo Yan.

Man kan undra när också de övriga nobelprisen skall bli föremål för kvotering. Svenska Dagbladets vetenskapsjournalist Ingrid Atterstam kritiserade ju i början på veckan tilldelningen av medicinprisen till ”tre vita medelklassmän”. Ja, av någon outgrundlig anledning tillföll inte medicinprisen heller detta år exempelvis en kastlös städerska från Bangladesh eller en enbent afroamerikansk lumpsamlare från Harlem i New York.

Det kan dock vara en tidsfråga innan Kungliga Vetenskapsakademien börjar titta på etnicitet och/eller kön när det gäller att utse de naturvetenskapliga pristagarna. Fast fullt ut lika hämningslös som den norska fredspriskommittén brukar vara tror inte ens jag att den svenska akademien kommer att bli.

Det finns väl risk för att näste fredspristagare kommer att heta Kim Jong-un för dennes storsinthet att ej atombomba Seoul.

För övrigt anser jag att Bob Dylan borde få Nobels litteraturpris för poesi i världsklass.