Pingstpastorer överens med Pride: homosexualitet är synd

 EuroPride i Stockholm 2008 hyllade ”svensk synd”.

I samband med festivalen EuroPride i Stockholm 2008 var stan smockfull med affischer på temat Swedish Sin – Breaking Borders (Svensk synd spränger gränser). Arrangörerna ville således locka besökare med den mångomtalade så kallade svenska synden, i det här fallet liktydigt med praktiserad homosexualitet:

http://www.europride.com/en/archives/year-2008/stockholm-2008/

På plats vid evenemangets invigning fanns bland andra EU-minister Cecilia Malmström (FP), professor Tiina Rosenberg och en indisk prins. Inte många ögonbryn, om ens några, höjdes över budskapet om bögeriet som synd. Förmodligen sågs det som en lagom klämkäck slogan, om än kanske något utdaterad; begreppet ”den svenska synden” härstammar från början av 1950-talet, då Ulla Jacobsson visade tuttarna för Folke Sundquist i filmen ”Hon dansade en sommar” (1951) i regi av Arne Mattsson.

Ett helt annat ljud i skällan blir det om ett gäng pingstpastorer utifrån traditionellt bibliskt synsätt förklarar att utlevd homosexualitet är synd med konsekvenser för evigheten:

http://www.dagen.se/debatt/bibeln-tydlig-om-homosexualitet-1.349464

Det torde finnas få bibliska ämnen där det råder större samstämmighet än vad gäller just synen på homosexualitet. Det finns ett antal passager i såväl Gamla som Nya testamentet som vittnar om denna syn, men jag nöjer mig här med vad aposteln Paulus anför i Romarbrevet 1:26-28:

Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar; deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo otukt, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön.

 Pastor Tommy Dahlman manar till kristen tydlighet om homosexualitet.

Det var i ett debattinlägg med rubriceringen ”Bibeln tydlig om homosexualitet” i den kristna tidningen Dagen den 9 april, som 22 pingstpastorer med den 49-årige Tommy Dahlman från Trollhättan, riksdagskandidat för KD 2014, i spetsen menade att ”Vi anser att vi måste vara tydliga, om än i kärleksfull ton, och klart beskriva konkreta konsekvenser av vad Nya testamentet säger.”

Längre ner i artikeln kommer Dahlman och hans meningsfränder fram till samma slutsats som arrangörerna av EuroPride 2008 och fastslår:

Vi menar att praktiserande homosexualitet, utifrån vad Bibeln säger, är synd. Det har funnits samstämmighet om detta genom hela den protestantiska reformationen, och även dessförinnan fanns det en klar teologisk övertygelse i frågan.

Debattinläggets undertecknare avvisar vad man kallar ”revisionism” som ett ”modernt påfund som har till uppgift att vända på bibeltexter för att få dem att säga motsatsen till vad de innehåller”. Slutklämmen lyder: ”Men till sist handlar det om himlen och evigheten. Tidsandan och sanningen går inte alltid hand i hand.”

Den sista meningen skulle behöva stå i eldskrift på någon plats så att hela landets befolkning kunde läsa den!

 DAESH förpassar en homosexuell från hustak.

I en intervju med Expressen tycks Dahlman, förutsatt att han är rätt citerad, ha fyllt på med att homosexuella som inte lever i celibat sannolikt hamnar i helvetet:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kds-riksdagskandidat-homosexuella-hamnar-i-helvetet_4478431.svd

Detta borde han enligt min mening nog ha hållit inne med, eftersom endast Gud kan veta något bestämt om den saken. Trots allt utgörs en människa inte enbart av sin sexuella orientering utan av så mycket mer än så. Dahlman gör nog väl i att betänka detta ord av Jesus från Johannesevangeliet 14:2: ”I min Faders hus  äro många boningar; om så icke vore, skulle jag nu säga eder, att jag går bort för att bereda eder rum.”

I det stora hela menar jag dock att det är absolut uppfriskande att det fortfarande finns kristna, som tar sin tro på allvar och inte tvekar att sticka ut hakan i kontroversiella ämnen.

Man kan därtill fråga sig hur det kan komma sig, att etablerade media i Sverige går i taket när någon kristen pastor i all stillsamhet vill förpassa de homosexuella till den andliga världens nedre regioner, som de inte ens tror på, medan de inte ens noterar när de islamistiska vettvillingarna i DAESH slänger ner bögarna från hustak och sedan lynchar dem i den här, högst påtagliga världen.

 Nasrin Sjögren skriver om den religiösa ateismens intolerans.

Några betänkligheter att ta upp kontroversiella ämnen hyser inte heller den kristna (hon är konvertit från islam) debattören Nasrin Sjögren, nybliven krönikör i den Sverigedemokraterna närstående nättidningen Samtiden. I ett inlägg dagens datum (15 april) tar hon pastor Dahlman och dennes meddebattörer i försvar, bland annat på följande sätt under rubriken ”Den religiösa ateismens intolerans”:

http://samtiden.nu/14279/den-religiosa-ateismens-intolerans/

Hans brott mot det sekulära värdegrundscredot var att han tillsammans med 21 andra pastorskollegor slog fast att den enda form av sexuell utlevnad som är föremål för gudomlig välsignelse är det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna som lovar varandra trohet till döden skiljer dem åt. För detta fick han också bannor från de till journalister utklädda inkvisitorerna.

Icke minst noterbart i Sjögrens spänstigt skrivna krönika är, att hon så klart genomskådat ateismens och sekularismens falska anspråk på att i etiskt hänseende stå högre än människor med religiöst färgade synsätt.

Nazismens och kommunismens samgående 1939 möjliggjorde Andra världskriget (samtida karikatyr).

Ett bevis på att detta är just falska anspråk är det faktum, att det är just ateistiska och sekularistiska ideologier såsom kommunism och nazism som ställt till med mest elände i vår tid med hundratals miljoner dödsoffer som följd. I själva verket, menar Nasrin Sjögren, är ateisterna/sekularisterna föga mindre religiöst troende än vad anhängarna till riktiga religioner är. Även om de föredrar att lämna Gud utanför sin tro.

Just detta, kan man befara, gör de gudsförnekande troende desto farligare då de kan förleda godtrogna människor att anta att de har vetenskapliga och rationella anspråk som i verkligheten inte finns där.

 

Tankepolisen: en realitet när oikofobin råder

Predikanten Tony Miano greps när han talade om sexuella synder i tankepolisens England.

http://www.telegraph.co.uk/news/religion/10159420/Christian-arrested-for-calling-homosexuality-a-sin-warns-of-real-life-thought-police.html

Den 49-årige predikanten Tony Miano hade nyligen en omskakande upplevelse efter att ha hållit en gatupredikan i London. Han greps av polis, förhördes därefter i sex timmar på en polisstation om sin tro innan han släpptes ur den cell han placerats i. Länken ovan går till en artikel i The Telegraph om händelsen inklusive en kort video från Mianos predikan.

Någon i publiken hade tagit anstöt när Miano i sin predikan tagit upp ett bibelställe hämtat ur Första tessalonikerbrevets fjärde kapitel, där det talas om otuktssynder:

Ty detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse, att avhålla eder från otukt…

Att tala om synd och otukt är inte något som går spårlöst förbi i ett samhälle som är impregnerat med sekulär politisk korrekthet. Särskilt inte när man som Tony Miano nämner homosexualitet bland andra sexuella synder. Det fick den svenske pastorn Åke Green erfara när han för några år sedan ställdes inför rätta efter att i en predikan ha fördömt homosexuella handlingar utifrån Bibelns budskap.

Pastor Åke Green åtalades men frikändes när han redovisade Bibelns syn på homosexuella handlingar.

Miano har ett förflutet som biträdande sheriff i Los Angeles county i USA men lämnade sitt jobb för två år sedan för att bli kristen predikant på heltid. Miano menade efter sitt frisläppande att vad han kallade ”tankepolisen” blivit en realitet i dagens västerländska samhälle. Den obekväme predikanten greps med stöd av den kontroversiella Public Order Act, vilken förbjuder ”förolämpande” ord eller uppträdande.

Att varna för bibliska synder är uppenbarligen oerhört förolämpande i somligas ögon.

Det engelska Överhuset har nyligen avskaffat klausulen i fråga efter en omfattande kampanj för yttrandefrihet, men detta hade ännu ej trätt i kraft då Miano greps utanför ett shoppingcenter i Wimbledon i sydvästra London.

Miano citeras på följande sätt i The Telegraph den 4 juli:

Det förvånade mig att här i landet som producerat Magna Carta att en i övrigt laglydig person kunde förlora sin frihet därför att en person tog anstöt av innehållet i mitt tal.

Miano menar att Storbritannien likaväl som andra länder befinner sig på ett sluttande plan när det gäller en yttrandefrihet som alltmer eroderas. Det är inte ett dugg bättre i Sverige. Exemplet Åke green har nämnts ovan. Ett exempel från min egen fatabur är att Telgekuriren, en SD närstående tidning som delas ut till samtliga hushåll i Södertälje kommun som jag är chefredaktör och ansvarig utgivare för, ett par gånger anmälts för lagparagrafen om ”hets mot folkgrupp” därför att tidningen tagit upp det hot vi anser att den fortgående islamiseringen utgör.

Anhängare av islam demonstrerar sin syn på frihet.

Artiklarna som behandlat detta ämne har varit väl underbyggda och beledsagats av en mängd källhänvisningar, men icke desto mindre anser vissa personer att det får vara någon måtta på yttrandefriheten – alltför kontroversiella och/eller politiskt inkorrekta ämnen skall enligt deras uppfattning ej få behandlas.

Jag är slutligen ganska säker på, att om Miano varit en muslimsk i stället för kristen predikant och brännmärkt bögeriet – som är belagt med dödsstraff i exempelvis Iran – så hade ingen sagt något. Då hade toleransen varit stor gentemot den ”kulturella kontexten” som det så fint brukar heta om barbariska inslag i för västerlandet främmande kulturer, när oikofobin (skräck för det egna) sitter i högsätet.

Fotnot: Magna Carta (eller Charta) var ett avtal som ingicks 1215 mellan konungen Johan utan land och adeln och prästerskapet. Avtalet anses ligga till grund för Englands parlament samt senare tiders lagar och statuter om mänskliga fri- och rättigheter.