SD näst störst efter S hos DN/Ipsos – Löfven får bassning av sina egna

DN/Ipsos augusti 2020.

S fortfarande störst med 27 procent. SD andra störst med 21 och M tredje störst med 20 procent. Så ser det ut i den översta delen av listan för DN/Ipsos mätning 11-23 augusti 2020. https://www.expressen.se/nyheter/dnipsos-stodet-for-s-sjunker/

DN/Ipsos-mätningen följer därmed trenden att  Socialdemokraternas fördelaktiga corona-siffror är på väg att klinga av. 27 procent – mätningen anger endast procenttal i hela siffror – är enligt denna bloggare dock på tok för högt för ett parti, som är på väg att fullständigt tappa greppet över samhällsutvecklingen.

Statsministern och S-ledaren Stefan Löfven får därtill rejäl bassning från sina egna. Lena Mellin, välkänd kolumnist i Aftonbladet, skriver den 25 augusti att Löfvens sommartal, som sändes från SSUs kursgård Bommersvik i Nykvarns kommun, var dåligt. Under rubriceringen ”Löfven sade ingenting om någonting” skräder Mellin inte precis inte orden:

Det är en ynkedom att landets statsminister och ledaren för det största partiet inte kan berätta eller ens antyda för väljarna vad han anser är det viktigaste som står för dörren. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/70XR7w/lofven-sade-ingenting-om-nagonting

Karikatyrtecknaren Jeander ser på relationen mellan S och MP.

Nu blev det, menar Mellin, mest en massa till intet förpliktigande fraser utan substans: det mest dramatiska som hände under talet, som Melin ser det, var att två kanotister i varsin kajak gled förbi på sjön Yngern i bakgrunden.

Sverigedemokraternas notering på 21 procent innebär en uppgång med en procentenhet jämfört med den föregående mätningen under det att Moderaternas 20 procent är ett avancemang om tre procentenheter.

Fjärde störst blir Vänsterpartiet, som ökar med en procentenhet till 10 procent. Var tionde väljare är alltså beredd att rösta på ett parti med rötterna fast förankrade i kommunismen, som har miljontals liv på sitt samvete. Det måste sägas vara minst sagt anmärkningsvärt. Därefter följer Centerpartiet med 7 procent (7), Kristdemokraterna med 6 (7), Miljöpartiet på 4 (3) samt Liberalerna med 3 procent (4).

De båda sistnämnda partierna brukar turas om att hamna under riksdagsspärren på 4 procent i mätningarna – den här gången var det således Liberalernas tur. I SIFOs mätning nyligen var rollerna ombytta.

Nicklas Källeberg, opinionsanalytiker hos Ipsos, citeras på följande sätt i Expressen: ”Nu hörs allt fler kritiska röster om coronastrategin och Stefan Löfven anklagas för bristande ledarskap.”

 

Jimmie Åkessons sommartal: Hård kritik mot Löfven, Johansson och ”extremistpartiet” MP

”Tomma floskler betalar inga räkningar”, konstaterade Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson bland annat i sitt sommartal i Sölvesborg den 26 augusti 2020 och syftade i första hand på statsminister Stefan Löfven som fick sig en ordentlig känga i Åkessons tal. Hela talet kan avnjutas via nedanstående länk.

Partiledarnas sommartal har detta den kinesiska smittans år ett något annorlunda format än tidigare: de talar direkt till TV-tittarna och till den lilla publik som eventuellt finns på plats. I Jimmies fall bestod den av ett tiotal lokala SD-medlemmar från Sölvesborg. Det nya formatet gjorde sannolikt att talet blev mer koncist och avspänt än det eljest skulle ha blivit, då SD-ledaren inte behövde pausera för att ge utrymme för publikens reaktioner.

Om Löfvens framträdanden sade Jimmie: ”Orden finns där. Men substansen är på gränsen till obefintlig.” Den uppfattningen torde SD-ledaren dela med många andra, däribland Aftonbladets kolumnist Lena Mellin som i sin krönika den 25 augusti menade att Löfven i sitt sommartal på Bommersvik sade ”ingenting om någonting”. Ändå var det nog justitieminister Morgan Johansson som fick den värsta slängen av Åkessons slev.

Jimmie Åkesson påminde om att Morgan Johansson vid ett flertal tillfällen försäkrat att gängkriminaliteten skall knäckas eller är på god väg att knäckas. Som alla vet tycks dock denna typ av brottslighet vara mer livskraftig än någonsin. I Angered norr om Göteborg har konflikten mellan två rivaliserande gäng lett till att ena sidan satt upp vägspärrar i syfte att kontrollera vilka som åker ut och in i området. https://samtiden.nu/2020/08/inte-polisen-utan-kriminella-upprattar-vagsparrar-i-goteborg/

”Det blir helt enkelt aldrig som Morgan säger”, sammanfattade Åkesson justitieministerns uttalanden.

Varken Morgan Johansson eller Stefan Löfven fann nåd inför Jimmie Åkessons ögon.

SD-ledaren var därtill ofin nog att påminna publikum i Sölvesborg och framför TV-apparaterna om ett uttalande som Morgan Johansson i egenskap av nybliven folkhälsominister i Göran Perssons regering gjorde 2002. Då hette det att Sverige skulle vara narkotikafritt inom tio år, en vision som först framställts av socialminister Lars Engqvist (S). Det blev inte riktigt så. https://www.sydsvenskan.se/2002-11-25/minister-har-nollvision-om-knarket

Vidare ägnade Åkesson en försvarlig del av sitt tal åt den skenande kriminaliteten i riket med allt grövre våldsbrott såsom mord, överfallsrån och våldtäkter. ”Sverigedemokraterna kommer aldrig någonsin”, inskärpte SD-ledaren, ”att acceptera Sverige som ett paradis för kriminella utlänningar från världens alla hörn.” Grova brottslingar utan svenskt medborgarskap skall obönhörligen utvisas efter fullgjort straff, menade Åkesson, en praxis som alltför ofta hamnar på undantag i dag då det ofta förklaras från rättsväsendets sida att en utvisning inte ”kan” verkställas av någon anledning.

Som exempel på att det daltas med brottslingar inom ramen för regeringens ”saft- och bullepolitik” tog Jimmie Åkesson upp fallet med de två unga våldsbrottslingar som fritogs från Råbyhemmet i Lund den 19 augusti av beväpnade män. En av de fritagna var en 19-åring som dömts för ett beställningsmord på en byggföretagare på Lidingö 2018.

Den dömde var vid tillfället 17 år och dömdes därför till fyra års sluten ungdomsvård för ett brott som kunde ha lett till livstid om gärningsmannen varit över 21 år. Så värst ”sluten” var emellertid inte den så kallade vård mördaren undergick. Hans väpnade befriare kunde således lätt hoppa över ett stängsel och bereda sig tillträde till området. ”Mördare skall sitta i fängelse, inte på ungdomshem”, konstaterade Åkesson. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/y3Lz9a/rikslarm-efter-fritagna-mordare

Den av Socialdemokraterna ledda röd-gröna regeringen fann sammanfattningsvis ingen som helst nåd inför Jimmie Åkessons ögon. ”Socialdemokraterna har blivit ett parti som tömt sig själva på alla former av hederlighet”, ansåg Åkesson och lyfte också fram det faktum att S-partiet väldigt gärna dansar efter det gröna ”extremistpartiet” (Åkessons ord) Miljöpartiets pipa. SD-ledaren gav också den havererade migrationspolitiken, som medfört att alldeles för många människor med ursprung i länder med kulturer och värderingar vitt skilda från våra egna tagit sig in i vår land,  skulden för den skenande brottsligheten.

Regeringen fick också ordentligt på pälsen för att den vikit ner sig i EU-förhandlingarna och gått med på att ge 10 miljarder kronor i bidrag till andra EU-länder – pengar som Åkesson menade kunde ha gjort betydligt bättre nytta på hemmaplan.

Enligt SD-ledaren hade de 10 miljarder Sverige skänkte till andra EU-länder gjort större nytta på hemmaplan.

Han pekade vidare på att det i riksdagen finns tre partier som med litet god vilja kan kallas konservativa – SD, M och KD – och som borde finna vägar till samverkan för landets bästa, dock utan att nödvändigtvis utgöra ett formellt block.

Jag har sparat kritiken till sist. Åkesson inledde sitt sommartal genom att angripa regeringens pandemihantering och dessutom slå ett slag för munskydden. Eftersom jag i olika sammanhang framhållit som min åsikt att det är olämpligt att söka plocka partipolitiska poäng på coronapandemin är det något jag personligen inte kan stödja. I den här frågan behövs snarare nationell samling och inte splittring!

Slutligen tycker jag Jimmie Åkesson kunde ha tagit upp en av SDs viktigaste frågor i sitt tal – det militära försvaret. Det hade varit särskilt angeläget just i dessa dagar, så Ryssland använder landstigningsbåtar i övningar i Sveriges närområde och regeringen beslutat om en militär insats som dessutom kallas ”en skarp insats” och inte en övning som ett sätt att inför ryssarna markera svensk närvaro. Inte heller hade jag protesterat om Åkesson uttalat sitt stöd för den demokratiska oppositionens manifestationer i Belarus, i praktiken Europas enda kvarvarande kommunistdiktatur. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P9WE4J/forsvarsmakten-det-har-ar-ingen-ovning–utan-en-skarp-insats

SD på väg etablera sig som största partiet – S tappar greppet

Demoskop november 2019.

Enligt Aftonbladet/Demoskops novembermätning är Sverigedemokraterna nu landets största parti med ett väljarstöd på 24,0 procent. Det är en ökning med 1,1 procentenhet sedan mätningen i oktober och partiets högsta siffra någonsin hos det aktuella opinionsinstitutet. Med andra ord skulle närmare var fjärde väljare lägga sin röst på det Sverige-vänliga partiet om det vore val i dag.

Demoskop: Nu är SD störst i Sverige

Socialdemokraterna noteras för 22,2, en nedgång med 0,9 och S-partiets lägsta siffra någonsin hos Demoskop. Mätresultatet sänder tvivelsutan chockvågor genom den socialdemokratiska partiapparaten. Ingen sosse kan missa att det är något som är allvarligt fel inom maktpartiet nummer 1 i svensk politik – den här gången duger det inte med bortförklaringar som att mätinstitutet inte är seriöst.

Tredje störst blir Moderaterna med  17,8, en tillbakagång med 1,7 procentenheter. Härefter följer V 9,8, C 7,7, KD 7,6, MP 4,8, L 3,9 samt ”övriga” med 2,2 procent.

”Jag är inte förvånad”, citeras SD-ledaren Jimmie Åkesson i Aftonbladet. ”Under alla år har vi konsekvent pratat om gängkriminaliteten, den eskalerande otryggheten, migrationspolitiken som inte fungerat och integrationspolitiken som har förvärrat situationen.” Siffrorna i den nya mätningen visar alldeles uppenbart att fler och fler är beredda att skriva under på SDs kritik av den förda politiken.

Det bör noteras att SD-ledningen inför den kommande helgens landsdagar föreslagit ändringar i principprogrammet som tonar ner partiets socialkonservativa profil i frågor som rör exempelvis sjuksköterskors rätt att av samvetsskäl neka medverkan vid aborter och homosexuellas adoptionsrätt. Trots detta är det svårt att skönja någon märkbar överströmning av missnöjda SD-sympatisörer till det mer högerinriktade Alternativ för Sverige (AfS) som fortsatt saknar allt inflytande i svensk politik. https://www.youtube.com/watch?v=prC0pJBsYDk&feature=youtu.be&fbclid=IwAR1YhsOjbRlTO3O3hHDy9PsKpkuxYKVkM0E6KV4HgzzCD8TFqfzN2o84BL8

Notabelt är vidare att Vänsterpartiet i förhållande till sin storlek faktiskt står för en ännu större ökning i väljarsympatierna än Sverigedemokraterna. Personligen har jag väldigt svårt att förstå varför ett parti med kommunistiska rötter når nästan 10 procent i en mätning, men det kan förstås tänkas att vissa vänsterväljare är missnöjda med Socialdemokraternas regeringssamarbete åt ”höger” med Centerpartiet och Liberalerna och därför väljer V.

Socialdemokraternas Stefan Löfven är på väg neråt och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på väg uppåt.

Även Kristdemokraterna går framåt med ungefär lika mycket som V-partiet medan Centern tappar. Liberalerna fortsätter att parkera under riksdagsspärren på 4 procent trots att L-ledaren Nyamko Sabuni synts en del i media på sistone. Övriga partier ligger på 2,2 procent.

Sett till antalet riksdagsmandat skulle, om Demoskop-siffrorna vore valresultat, landet få en regering bestående av SD, M och KD: de tre oppositionspartierna noteras för en klar övervikt med 185-165 jämfört med det S-ledda regeringsunderlaget.

Den nya Demoskop-mätningen är anmärkningsvärd i främst två avseenden. Dels därför att den visar att SD är på god väg att etablera sig som Sveriges största parti, dels därför att den ger vid handen att det under alla år dominerande S är på väg att tappa greppet om svensk politik och bli ett i raden av andra partier.

Johan Westerholm gör på Ledarsidorna den 16 november en intressant analys av hur sosseriet hamnat i sin nuvarande prekära situation. Detta beror enligt Westerholm på det förödande inflytandet från en politisk inriktning han kallar Bommersviksvänstern. Bommersvik är en kurs- och konferensanläggning som ägs av det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU och som ligger i Turinge socken i Nykvarns kommun en mil utanför Södertälje.

Bommersviksvänstern beseglar Socialdemokraternas öde

”Socialdemokraterna är i kris”, skriver Westerholm. ”Och krisen går att härleda till den handfull personer som bäddade för Bommersviksvänsterns seger. En seger som, om den består, kan vara den som beseglar Socialdemokraternas öde.” Den avgörande förändringen tillkom enligt debattören då Carin Jämtin tillträdde som partisekreterare i höjd med att Håkan Juholt efterträdde Mona Sahlin som partiledare 2011.

Med de sektliknande ”bommersvikarnas” nya maktposition började S överge sin hävdvunna arbetarpolitik och i stället alltmer betona samarbetet med partiets muslimska falang. Samtidigt blev den beryktade vänsterextremisten och mytomanen Henrik Arnstad en nära rådgivare till Stefan Löfven.

För Socialdemokraterna blev det fortsättningsvis viktigare med retoriska markeringar mot Sverigedemokraterna och den så kallade rasismen än att tillvara ta arbetarklassens intressen politiskt och fackligt. LO fick därtill i förre SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson en ledare som var mer politiker än fackman.

Den forna partisekreteraren Carin Jämtin (S), numera SIDA-chef.

Återstår att se om sossarna kan hitta tillbaka till sina rötter och åter upplevas som ett parti som kan lösa landets många och överhängande problem. Jag tillåter mig tvivla. Med en svag och ibland försagd och/eller svamlig galjonsfigur som Stefan Löfven och föga imponerande förgrundsgestalter som Mikael Damberg, Anders Ygeman och Morgan Johansson saknar S-partiet en trovärdig ledning.

Mycket vatten hinner flyta under broarna fram till valet i september 2022, men om inte S förmår skaka fram en trovärdig partiledning och politisk kurs fram till dess skulle jag bli överraskad om partiet skulle lyckas ta sig över 20 procent.

Fotnot: Aftonbladet/Demoskops novembermätning omfattar webbintervjuer med 2048 personer över 18 år.

Sexskandaler, hor och avkristning

Det har nog inte undgått många att Sverigedemokraterna (SD) drabbats av en ny sexskandal. Polisanmälan har inlämnats mot en så kallad hög SD-tjänsteman för sexuellt ofredande riktat mot en SD-kvinna. Jag avstår från alla spekulationer om de faktiska händelseförloppen utan överlåter med varm hand detta åt utredarna att bedöma.

Allmänt sett tycker jag emellertid alla sådana här solkiga historier bara är för bedrövliga för alla berörda och oavsett vilket parti som drabbas därav. Jag kan på rak arm erinra mig ett antal partirelaterade sexskandaler, där den mest iögonenfallande väl gällde en socialdemokratisk riksdagsman som i fyllan och villan  skall ha stått utanför dörren till en kvinnlig partikamrats bostad och uppmanat henne: ”Knulla, knulla för fan!”

Riksdagsman Per Svedberg (S) i fylle- och sexskandal.

Riksdagsmannen, Per Svedberg från Gävleborgs läns valkrets, leddes bort i bara kalsongerna av vakter. Svedberg erkände det faktiska händelseförloppet men ville inte vidgå den något skabrösa uppmaningen. Händelsen inträffade 2009 men innebar tydligen inget avbräck i Svedbergs politiska karriär, eftersom han alltjämt kvarstår som riksdagsman. Mer om händelsen här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12202418.ab

De två SD- tjänstemän, varav en tillika folkvald politiker, som anklagats för trakasserier av sexuell natur har upplysningsvis båda lämnat sina tjänster inom partiet och även själva partiet. Varav man rimligen kan dra slutsatsen att SD ser allvarligare på incidenter av det här slaget än S.

Att politiker ertappas med brallorna nere är ju inte precis någon ny företeelse vare sig i Sverige eller utlandet. I Sverige är den så kallade Geijeraffären fortfarande i gott minne: den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer (1909-99) påkoms i början av 1970-talet med att ha köpt sexuella tjänster av prostituerade, vilket i och för sig inte var olagligt vid denna tid.

Statsrådet och sexköparen Lennart Geijer.

Det allvarliga bestod noga taget av två förhållanden: dels att Geijer såsom regeringsledamot kan bedömas ha varit i riskzonen att i utpressningssyfte utnyttjas av främmande makt; dels att regeringen Palme med statsministern själv i spetsen i det längsta sökte mörka skandalen. I en bok om hela den så kallade bordellhärvan, som kom ut för några år sedan, utpekades desslikes ett antal andra höga politiker inom såväl socialdemokratin som borgerligheten som sexköpare.

Internationellt väckte den så kallade Profumoskandalen stort uppseende på sin tid. 1963 tvingades John Profumo (1915-2006), försvarsminister i den brittiska Tory-regeringen, avgå sedan han uppdagats ha haft en sexuell relation med topless-dansösen Christine Keeler och sedan ljugit om det.

Keeler hade samtidigt en affär med den sovjetiske marinattachén Eugene Ivanov, och det spekulerades naturligtvis i om Keeler lämnat ut hemlig information hon fått av Profumo till  Ivanov. Det uppges att Profumos hustru, aktrisen Valerie Hobson, hela tiden troget stod vid makens sida.

John Profumo blev ett jagat villebråd för press och allmänhet under Profumoskandalen.

I Frankrike ses politikers utomäktenskapliga snedsteg av tradition i ett mer försonande ljus än i resten av västvärlden. Den socialistiske franske presidenten Francois Mitterrand hade i 15 års tid en affär med svenskan Chris Forsne, som han blivit presenterad för av Olof Palme på Bommersviks kursgård 1979. Forsne födde 1988 en son.

En annan av Mitterrands älskarinnor hette Anne Pingeot, som 1974 födde Mitterrands barn. Olof Palme å sin sida (1927-86) sägs enligt ihållande rykten ha haft en relation med den amerikanska artisten Shirley MacLaine.

Mer om Mitterrand och Forsne här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15256649.abr

I det religiösa USA har politikers utomäktenskapliga förbindelser stundom givit upphov till saftiga rubriker. President Bill Clintons politiska karriär var kantad av kvinnoaffärer, vilka hans hustru Hillary översåg med endast därför att hon genom Clinton själv såg en möjlighet att tillägna sig politisk makt.

Mest omtalad blev Lewinskyaffären, presidentens relation med den unga praktikanten Monica Lewinsky som bland annat inbegrep såväl oral- som cigarrsex (!) i Vita huset. Clinton ljög det amerikanska folket rätt i ansiktet när han bestämt förnekade att han haft sex med ”den där kvinnan, fröken Lewinsky” varför han ställdes inför riksrätt 1999 men frikändes.

Clinton menade sig kunna neka till att ha haft en sexuell förbindelse med Lewinsky, då han hävdade att han inte haft samlag med henne vilket till äventyrs också är sant.

Monica Lewinsky och Bill Clinton.

Bill Clinton var långt ifrån den förste amerikanske president som hållit sig med utomäktenskapliga sexpartners. Republikanen Warren G. Harding (1865-1923), ansedd som en av USAs sämsta presidenter genom tiderna, pläderade för striktare sexuallagar i sin valkampanj 1919 samtidigt som hans älskarinna stod i begrepp att föda hans barn.

Den uppenbare sexmissbrukaren John F. Kennedys (1917-63) multisexuella eskapader, där Marilyn Monroe bara var en i raden av älskarinnor, är blott alltför beryktade för att närmare beröras här. Kennedys oförmåga att hålla sig inom äktenskapets hank och stör var allvarlig, då den äventyrade den nationella säkerheten genom att presidenten vid ett tillfälle bland annat delade älskarinna med en maffiaboss. Kennedys efterträdare, Lyndon B. Johnson (1908-73), sägs för sin del ha supit, svurit och horat sig igenom sin fem år långa presidenttid.

Monroe och Kennedy.

Även Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och Dwight D. Eisenhower (1890-1969) höll sig med älskarinnor, låt vara att detta tack vare medias benägna diskretion undgick allmänhetens kännedom.

Jämfört med exemplen närmast ovan, förefaller det som de alltför indiskreta SD-tjänstemännen påståtts ha ägnat sig åt ha varit förhållandevis oskyldigt, även om det alltid är trist och tragiskt när drabbade kvinnor känner sig obehagligt berörda och trakasserade. Personligen håller jag mig i egenskap av troende kristen med en ganska strikt moral: jag anser att sex hör hemma inom äktenskapet eller åtminstone inom ett fast förhållande.

En av orsakerna till den alltmer urartade sexualmoralen är utan tvivel samhällets avkristning och den starka ställning som sexualrelaterade påtryckargrupper såsom RFSL, RFSU med flera tillägnat sig med hjälp av kristendomsfientliga politiker. Inte mycket är längre tabu bortsett från pedofili och våldtäkter. Jag tillhör den generation då de judeo-kristna grundvalarna såsom Tio Guds bud och Jesu Bergspredikan lärdes ut i skolorna från första klass inom ramen för kristendomsundervisningen, då även utantillplugg av psalmverser stod på dagordningen.

Tio Guds bud.

Med den undervisningen följde också en känsla för vad som var passande och icke passande uppförande i allmänhet, som jag tror även personer som sedan växte upp och blev ateister eller agnostiker – eller bekännare av annan tro än den kristna – hade god nytta av. I äldre tider såg samhället ytterst allvarligt på utomäktenskapliga förbindelser. Det talades i lagböckerna om lönskaläge (sex mellan två ogifta), enkelt hor (en av parterna var gift) samt dubbelt hor (båda parterna var gifta på annat håll). Dödsstraff förekom i straffskalan.

Jag är ingen förespråkare för återkriminalisering av utomäktenskapligt sex. Om de svenska politiker och tjänstemän som nämns ovan emellertid hade fått en traditionell kristendomsundervisning tvivlar jag på att de hade skämt ut sig och sina partier genom att ägna sig åt aktiviteter såsom att kräva sex på fyllan eller beskriva för kvinnliga arbetskamrater hur ”kåta” de är.