Napoleonkomplexet: kortväxta ledare och vad de ställt till med

På hästryggen spelade Napoleons ringa längd mindre roll.

Vår nya statsminister Magdalena Andersson har som bekant behagat utse Morgan Johansson, född 1970, till justitie- och inrikesminister. Jag kan inte rå för att jag drabbas av smärre frossbrytningar när jag ser dennes egen arbetsbeskrivning avseende sin regeringspost:

Min reaktion bottnar inte enbart i att Morgan Johansson är en maktfullkomlig – det vill säga helt normal – sosse utan också i att han som en ovanligt kortväxt person kan tänkas lida av det så kallade Napoleonkomplexet. https://en.wikipedia.org/wiki/Napoleon_complex

Enligt detta finns en tendens hos korta personer (främst män) att kompensera för sin (bristande) längd genom ett aggressivt och auktoritärt beteende. För de flesta politiska ledare går det att få fram hur långa/korta vederbörande är, men för Morgan Johansson har detta inte lyckats: frågan är tydligen känslig.

Efter att ha studerat bilder på Johansson tillsammans med andra politiker gissar jag på att han kan vara runt 155 cm lång. Jag vill understryka att min avsikt absolut inte är att mobba Morgan Johansson – han kan ju inte rå för hur han är skapt – utan endast belysa vad kortväxthet kan innebära i ett politiskt perspektiv.

Morgan Johansson och statsrådskollegan Anders Ygeman.

I det här inlägget avser jag redogöra för vad påtagligt korta män, politiker och militärer, ställt till med genom historien. Låt oss börja med Napoleon Bonaparte (1769-1821), efter vilken ovan nämnda komplex är uppkallat. Napoleon föddes på ön Korsika och kallades ibland föraktfullt ”korsikanen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Napoleon_I

Han utvecklades till att bli en fältherre tillika militärstrateg av rang och gav Frankrike en rad segrar i de krig (Napoleonkrigen) han framprovocerade på den europeiska kontinenten, ja även före dessa; jag tvekar inte att kalla Napoleon för sin tids Hitler (minus judeutrotningen). Han misslyckades dock med att besegra Ryssland i fälttåget 1812, även om hans styrkor lyckades erövra Moskva (som invånarna då satte i brand) vilket innebar början till slutet för hans maktutveckling.

Napoleon Bonaparte (Boney som han kallades av engelsmännen) lät utropa sig själv till kejsare 1804, vilket om något tyder på (över)kompensation. Det har spekulerats i hur lång han egentligen var, men den som jag bedömer mest trovärdiga uppgiften – vilken bygger på mätningar av hans skelett – gör gällande att han mätte dryga 157 cm över havet.

Om vi tar ett ordentligt hopp tillbaka i tiden hittar vi alla tiders sannolikt störste härförare, Alexander den store (356-323 före Kristi födelse). Han var konung över det antika kungadömet Makedonien, vilket utsträckte sig från Adriatiska havet i väster till Indien i öster. Staden Alexandria i Egypten är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexander_den_store

Alexander förlorade aldrig ett slag och erövrade under sin korta bana bland annat Persien och Egypten. Genom hans erövringskrig spred sig den så kallade hellenismen, under vilken grekisk kultur och grekiskt språk upplevde en glansperiod. Alexander dog i Babylon 323 efter tolv dagars hejdlöst festande och feldosering av medicin.

Någon särskilt imponerande gestalt lär inte Alexander ha varit. Han var strax under 170 cm, vilket inte var extremt kort enligt den tidens mått men heller inte jättelångt. Alexander skall vidare ha haft en sned hals, haft en hes och obehaglig röst samt mer eller mindre ständigt ha varit på fyllan. Han har givit upphov till termen ”alexanderhugg”, en metod med vilken han med ett svärdshugg löste den som oupplöslig betraktade så kallade gordiska knuten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gordiska_knuten

Engelbert Dollfuss. 150 cm i strumplästen.

Flera av ledarna kring Andra världskriget var anmärkningsvärt korta. Låt oss börja med den i dag inte så kände Engebert Dollfuss (1892-1934), förbundskansler i Österrike 1932-34. Dollfuss var 150 centimeter kort och således en av de fåtaliga personer bredvid vilken Morgan Johansson skulle ha tett sig tämligen högrest. https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbert_Dollfuss

Dollfuss lät upplösa parlamentet 1932 och skaffade sig diktatoriska maktbefogenheter. Han sårades dödligt i den nazistiska så kallade Julikuppen 1934 och efterträddes av Kurt von Schuschnigg, vilken i sin tur avsattes av nazisterna vid annekteringen av Österrike 1938. Dollfuss var ideologiskt austrofascist och katolik med auktoritär utsyn. Det skämtades en hel del om den tvärhandshöge Dolfuss – en liten kopp svart kaffe kallades exempelvis Dollfuss Kaffee.

Adolf Hitler platsar med sina 175 cm inte bland de kortaste ledarna, men det gör däremot Sovjetunionens diktator Josef Stalin (1878-1953) som var 170 cm lång. Alltså bara en cm längre än den inte direkt reslige M-ledaren Ulf Kristersson. Stalin lät i fotografisk form gärna avbilda sig sittande, men på de kolorerade propagandaaffischerna framstår han som något av en jätte. Han lät också retuschera sina porträttbilder så att det inte skulle framgå att han hade koppärrig hy. Stalin var född i Georgien och hette egentligen Iosif Visarionovitj Dzjugasjvili. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josef_Stalin

Stalin, som var generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti 1922-53, förde en hänsynslös politik och lät inrätta ett system av slavarbetsläger som Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn kallade Gulagarkipelagen. Till Stalins mer beryktade bedrifter kan nämnas svältkatastrofen i sovjetrepubliken Ukraina 1932-33 (Holodomor), vilken skördade minst tre miljoner dödsoffer. Den framkallades artificiellt av Sovjetunionens agerande som var riktat direkt mot den ukrainska befolkningen. https://www.levandehistoria.se/sovjet-ett-samhalle-byggt-pa-terror-och-kategorisering/holodomor-terror-hungersnoden-i-ukraina-aren

Olika forskare har kommit fram till olika siffror rörande hur många dödsoffer Stalins kommunistiska regim skördade: några stannar vid 20 miljoner, andra säger 70 miljoner. I ett historiskt perspektiv är det endast det röda Kinas sinnesrubbade diktator Mao Tse-tung som kan mäta sig med Stalin som massmördare.

Inte heller Stalins företrädare Vladimir Iljitj Lenin (Uljanov) var någon kroppslig jätte – han mätte 165 cm. Lenin, som våren 1917 färdades genom Sverige och Finland på väg från sin landsflykt i Schweiz till det revolutionära Ryssland, blev efter bolsjevikernas statskupp mot den demokratiskt valda mensjevikregeringen i oktober samma år ordförande i folkkommissariernas råd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Lenin

Genom tillskapandet av underrättelseorganet Tjekan, som leddes av den polskfödde ädlingen Feliks Dzerzjinskij, införde Lenin terrorn som en naturlig del i bekämpandet av de antirevolutionära krafterna. Denna terror blev mera systematisk sedan socialrevolutionären Fanny Kaplan skjutit Lenin med tre skott den 20 augusti 1918, dock inte dödligt. Lenin avled av syfilis i hjärnan 1924.

Nikolaj Jezjov bredvid Josef Stalin och Vjatjeslav Molotov. När Jezjov utrensats retuscherades han bort från bilden.

Chef för Tjekans efterföljare NKVD åren 1936-38 var den endast 151 cm korte Nikolaj Jezjov (1895-40). Han kallades, i sin befattning som Stalins chefsbödel och på grund av sin sadistiska läggning, ”den blodige dvärgen”. Han blev själv utrensad under Stalins utrensningar, då en stor del av den sovjetiska officerskåren mördades eller fängslades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_Jezjov

Mer eller mindre kortväxta ledare återfanns även på den nationalsocialistiska/fascistiska sidan i anslutning till Andra världskriget. Det har ovan konstaterats att Hitler inte kan räknas dit, men det kan däremot hans propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945) som mätte 165 cm och vägde blott 45 kg. Han haltade svårt på grund av att ena benet var åtta cm kortare än det andra. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Goebbels

Goebbels var gift och hade fem döttrar med hustrun Magda men hade, troligen för att kompensera för sitt föga tilltalande och definitivt icke-ariska utseende, en mängd utomäktenskapliga kärleksaffärer. Joseph och Magda Goebbels lät, innan de begick självmord, förgifta samtliga fem döttrar i Hitlers bunker i Berlin den 1 maj 1945.

I det fascistiskt styrda Italien hette förgrundsgestalten åren 1922-43 Benito Mussolini (1883-1945), vars längd har uppskattats till 168 cm. Mussolini var usprungligen socialist och redaktör för tidningen Avanti! (Framåt). Han skapade fascismen med spöknippet (fasces) som symbol i syfte att låta socialismen befruktas av nationalistiska idéer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Benito_Mussolini

Mussolini kom till makten efter Marschen mot Rom 27-29 oktober 1922, då han tvingade konung Viktor Emanuel III att utse honom till premiärminister. Han blev snart känd som Il Duce (Ledaren) med diktatoriska befogenheter. Det skulle efter några år vid makten visa sig att Mussolini led av svårartad megalomani (storhetsvansinne) – bland annat trodde han sig om att av sitt rike kunna åstadkomma ett nytt romerskt imperium.

Efter ett drygt årtionde med fascistiskt styre kände sig Mussolini manad att, med Nazitysklands erövringar som förebild, ockupera Abessinien (Etiopien) 1936 samt Albanien 1939. 1936 undertecknades ett vänskapsfördrag mellan Tyskland och Italien och 1940 anslöt sig Japan till denna konstellation varmed de så kallade axelmakterna hade bildats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Axelmakterna

Konung Viktor Emanuel III utnämner Benito Mussolini (till höger) till premiärminister i Italien 1922.

Mussolini blev med tiden alltmer impopulär och avsattes officiellt av kung Viktor Emanuel 1943 i ett försök att blidka de allierade. Sedan han befriats från sin fångenskap av Hitlers favoritofficer Otto Skorzeny samma år ställdes han i spetsen för Salòrepubliken i norra delen av landet. Han greps slutligen av partisanerna 1945 och sköts till döds jämte älskarinnan Clara Petacci. Deras kroppar hängdes upp och ner till allmän beskådan.

Kung Viktor Emanuel III (1869-1947), kung av Italien 1940-46 och även kallad kejsare av Abessinien och kung av Albanien, var extremt kortväxt med sina 153 cm ovanför markytan. Han var son till konung Umberto I, som mördats av en anarkistisk attentatsman 1900. https://sv.wikipedia.org/wiki/Viktor_Emanuel_III

Viktor Emanuel såg sig nödsakad att efter krigsslutet utlysa en folkomröstning om monarkins framtid i Italien. 54,3 procent röstade för att införa republik medan de som röstade för att behålla monarkin utgjorde 45,7 procent. Kungafamiljen förbjöds att beträda italiensk mark, något som inte upphävdes förrän 2005.

Spaniens diktator Francisco Franco y Bahamonde (1892-1975) var inte heller någon jätte med sina 163 cm. Franco var på sin tid Europas yngste general och till övertygelsen konservativ katolik snarare än ideologiskt medveten fascist. Han ledde sina styrkor till seger i det blodiga inbördeskriget mot sovjetstödda vänsterkrafter 1936-39 och var med titeln generalissimo Spaniens starke man till sin död 1975. Han benämndes allmänt El Caudillo. https://en.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco

Tyskland gav genom stridsflyg Franco eldunderstöd i inbördeskriget kriget och Hitler försökte länge få med Spanien i Andra världskriget på sin sida, men Franco vägrade. Därmed kunde Spanien förbli neutralt och bland annat en tillflykt för förföljda judar (Franco hade själv judiskt påbrå på mödernet). Efter Francos död 1975 blev Spanien en fullfjädrad demokrati med monarkiskt statsskick.

Den mest uppmärksammade av vår egen tids kortväxta ledare torde vara Rysslands 168 cm långe president Vladimir Vladimirovitj Putin (född 1952), som handplockats av Boris Jeltsin som Rysslands starke man 1999-2000. Han har därefter sett till att säkra sin makt genom att omväxlande bekläda president- respektive premiärministerposten. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Putin

De kortväxta ryska ledarna Vladimir Putin och Dmitrij Medvedev låter sig gärna avfotograferas sittandes..

Putins Napoleonkomplex är ovanligt tydligt redan från barndomen, då den unge Vladimir ofta såg sig tvungen att hävda sig genom att slåss med andra barn på bakgårdarna i Moskva. När det sedan blev dags att välja yrke valde Putin att bli spion (tjekist med en rysk term) och lät enrollera sig i KGB där han avancerade till överste.

Som president styr och ställer Putin som han vill utan att behöva bekymra sig om någon form av demokrati. Om det är någon medborgare som dristar sig kräva för mycket av den varan kan det gå illa för vederbörande, där godtyckliga fängelsedomar är den mildaste formen av bestraffning som i fallet Alexej Navalnyj. Andra oppositionella, såsom Boris Nemtsov, har drabbats av ond, bråd död.

Så där lär det fortsätta åtskillig tid till om inte något väldigt oväntat inträffar. 2020 genomfördes en omdiskuterad grundlagsändring som tillåter Putin att sitta kvar vid makten till 2036. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryssarna-tros-ge-putin-forlangd-makt

Det kan nämnas att Vladimir Putins tidigare side-kick, Dmitrij Medvedev (född 1965), är ännu kortare, blott 163 cm. Genom att använda skor med höga sulor såg han dock ut att vara ungefär lika lång som bossen själv när de syntes tillsammans. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dmitrij_Medvedev

Världens för närvarande värste diktator alla kategorier, Nordkoreas Kim Jong-un (född 1984), mäter 162 cm. Han tog över ledningen av det extremt slutna och utfattiga landet sedan fadern, Kim Jong-il, avlidit 2011. Fadern har uppskattats ha varit någonstans mellan 155 och 165 cm. Nu skall det sägas att koreanska män som regel är tämligen kortväxta. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kim_Jong-un

Den stalinistiska diktaturen i Nordkorea erbjuder skrämmande möjligheter för personer med Napoleonkomplex att hävda sig. Offentliga avrättningar är legio för obetydliga förseelser som att ha smugglat in ”olämpliga” skrifter eller ha Bibeln i sin ägo. Och 2017 lät Kim till och med mörda sin egen äldre halvbror, Kim Jong-nam, på Kuala Lumpurs internationella flygplats; två asiatiska kvinnor lurades att förgifta Kim.

Far och son Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Morgan Johansson kan naturligtvis på intet sätt jämföras med de här uppräknande diktatorerna respektive massmördarna vad beträffar politik och metoder. Han har inom ramen för vårt demokratiska statsskick inte makt eller möjlighet att göra precis som han vill. Han kan dock anställa åtskillig skada inom de ramar vårt samhälle har. Det är därför den gedigna arbetsbeskrivning han själv angivit (se ovan) är ägnad inge viss oro.

Sist ett litet udda fenomen. Flera av världshistoriens värsta tyranner oavsett längd led av något som med en fackterm kallas ailurofobi, kattskräck: några av dessa var Alexander den store, Djingis khan, Napoleon, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Saddam Hussein. https://sv.wiktionary.org/wiki/ailurofobi

Det har spekulerats i att människor som är auktoritärt disponerade kan drabbas av stort obehag vid åsynen av katter, därför att det rör sig om djur med notorisk ovilja att lyda och underordna sig.

När diktaturens kreatur agerar: Belarus och Ryssland

Europas sista diktatorer: Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenka.

Olof Palme kallade i ett av sina mer uppmärksammade tal den tjeckiske diktatorn Gustav Husak och hans regim för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Tyvärr finns i dag en uppsjö av ledare världen över som motsvarar denna välfunna formulering. I vår del av världen går tankarna osökt till Belarus mångårige diktatur Aleksandr Lukasjenka och dennes ryske kollega Vladimir Putin. Det är känt att den senare ser ner på sin vitryska motsvarighet som en ganska primitiv figur. Icke desto mindre är Putin och Lukasjenka bundna vid varandra i en för båda parterna nödvändig intressegemenskap. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-lukasjenko-och-putin-ar-beroende-av-varandra

Lukasjenka är född 1954 och har innehaft makten i Belarus sedan 1994, då han störtade en demokratisk men  bräcklig regering över ända. Regimen inklusive säkerhetstjänsten KGB har hållit oppositionella krafter i strama tyglar men kunde ändå inte förhindra, att omfattande demonstrationer med krav på dess avgång utbröt i fjol. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/flera-gripna-i-nya-protester-i-belarus

Att Lukasjenka och hans anhang är beredda att gå nära nog hur långt som helst i syfte att vingklippa den demokratiska oppositionen demonstrerades med önskvärd tydlighet den 23 maj, då ett passagerarplan från Ryanair på väg från Aten till Vilnius med 100-talet personer ombord av belarusiska jaktplan tvingades landa i den belarusiska huvudstaden Minsk.

Den officiella orsaken till nedtvingandet var att planet skulle ha utsatts för ett bombhot. Få eller inga trodde på den förklaringen. Den verkliga orsaken var att myndigheterna i Minsk upptäckt att ombord på planet fanns Raman Pratasevitj, en 26-årig oppositionell i exil vilken under ett flertal år utgjort ett horn i sidan på Lukasjenka-juntan. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pA39d1/darfor-gjorde-lukasjenko-allt-for-att-gripa-protasevitj-vill-hamnas

Journalisten och aktivisten Raman Pratasevitj har varit efterlyst som ”terrorist” av den belarusiska regimen sedan protesterna 2020-21, då en arresteringsorder mot hans person utfärdades. Exilen har inte hindrat Pratasevitj från att inom ramen för appen Telegram grunda kanalen Nexta samtidigt som han spridit sin regimkritik via andra kanaler.

Pratasevitj har varit politiskt aktiv sedan tonåren men tvingades 2019 gå i exil i Polen och Litauen. Hans föräldrar, Dmitri och Natalia, delade först inte sonens åsikter men står numera helhjärtat vid hans sida. Också föräldrarna lever nu i exil och har lovat att göra allt för att sonen skall bli fri.

Raman Pratasevitj och hans flickvän Sofia Sapega greps på flygplatsen i Minsk så fort planet tagit mark. Den internationella reaktionen blev hård – bland annat har utrikesministrarna i G7-länderna Frankrike, Japan, Storbritannien, Italien,Tyskland, Kanada och USA fördömt kidnappningen av Pratasevitj och krävt att han skall friges. En rad sanktioner har redan vidtagits.

En annan belarusisk regimkritiker som råkat illa ut är den 41-årige Stsiapan Latypov, som nyligen fördes till sjukhus sedan han huggit sig i halsen med en panna i en rättssal i Minsk. Myndigheterna hade hotat hans familj med vedergällning ifall han inte erkände att han organiserat regimfientliga protester. https://www.bbc.com/news/world-europe-57320591

Pratasevitj har av regimen i Minsk bland annat pressats erkänna att han planerat upplopp, erkännanden som av allt att döma är resultatet av tortyr i fängelset. Han uppges nu riskera att dömas till 15 års fängelse. Många observatörer förutspår att den belarusiska oppositionen kommer att sporras av gripandet och utöka sina aktiviteter. Parallellt härmed blir Aleksandr Lukasjenka alltmer desperat och isolerad och har bara Ryssland att ty sig till.

Vladimir Putin, född 1952, har omväxlande som president och premiärminister innehaft den yttersta makten i Moskva sedan 2000, då han efterträdde Boris Jeltsin som landets president. Putin har ett förflutet som officer inom underrättelsetjänsten KGB, numera FSB, och har tjänstgjort bland annat i Dresden i den sovjetiska lydstaten Östtyskland.

Att Putin gör allt för att behålla makten visas av att han, trots ett utbrett folkligt stöd, tillsammans med sitt parti Enade Ryssland sorgfälligt riggar varje val så att den hårt hållna oppositionen inte skall få alltför mycket att säga till om. I den ryska statsduman finns visserligen några partier – Kommunisterna är det största oppositionspartiet – vilka nominellt är oppositionella, men dess företrädare vet vad de har att rätta och packa sig efter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statsduman

Genom åren har ett antal personer framträtt och utmanat den putinska överhögheten på olika sätt. De som av Putins regim uppfattats som särskilt svåra hot har undanröjts på olika sätt. Således mördades journalisten Anna Politkovskaja och den avhoppade säkerhetsagenten Aleksandr Litvinenko båda 2006; båda var kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien. 2009 avled Sergej Magnitskij i ryskt fängelse sedan han anklagat regimen för omfattande korruption. 2015 sköts oppositionspolitikern Boris Nemtsov ihjäl på en gata nära Kreml i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Den under senare år mest uppmärksammade regimkritikern i Ryssland har varit Alexej Navalnyj. Politikern, bloggaren och aktivisten Navalnyj, född 1976, har gått hårt åt Putins parti Enade Ryssland och kallat det ”tjuvarnas och mördarnas parti.” Navalnyj har såväl juridisk som ekonomisk examen, den senare från amerikanska Yale-universitetet, och hamnade i det liberala partiet Jabloko som han dock uteslöts från till följd av kontakter med nationalistiska grupperingar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksej_Navalnyj

Myndigheterna har genom åren på olika sätt sökt stoppa eller förhindra Navalnyjs regimkritiska verksamhet. 2013 dömdes han till 15 års fängelse för förskingring, ett straff som emellertid omvandlades till villkorlig dom. 2017 ställde Navalnyj upp i borgmästarvalet i Moskva och kom på andra plats med 27 procent av rösterna.

Den 20 augusti fördes Alexej Navalnyj till ett sjukhus i Omsk sedan han insjuknat under en flygresa mellan Tomsk och Moskva. Han överflyttades sedan till ett sjukhus i Berlin i Tyskland, där det kunde konstateras att han förgíftats med det i Sovjetunionen utvecklade nervgiftet novitjok – samma typ av gift som användes mot Sergej och Julia Skripal i Salisbury 2018 och som tog livet av en ortsbo. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/12/15/navalnyj-jag-vet-vem-som-forsokte-morda-mig/

Navalnyj överlevde förgiftningen och återvände till Ryssland för att återuppta sin politiska verksamhet – ett beslut vars vishet kan diskuteras. Den 2 februari 2021 dömdes Alexej Navalnyj till 3,5 års fängelse av en domstol i Moskva. I april hämtades han från sitt fängsliga förvar till en domstol för att ställas inför rätta för förtal av ryska krigsveteraner. Vid förhandlingarna kallade Navalnyj Putin för ”kejsaren utan kläder” samt påpekade att ”landet förfaller för varje år av Putin-styre”.

Vladimir Putin skulle kunna slå sig till ro i vetskapen om att han har ett utbrett stöd av väljarna i Ryssland. Han och hans regim skulle inte behöva ägna sig åt valfusk eller jaga kritiker med blåslampa. Ändå sker detta och man kan fråga sig varför. Nyligen godkände såväl under- som överhuset i det ryska parlamentet en ny lag som skulle göra det brottsligt för medlemmar i grupperingar vilka stämplats som ”extremistiska ”att verka politiskt.

Det antas på goda grunder att den nya lagen, som måste godkännas av Putin för att träda i kraft, har utformats i syfte att sätta stopp för Navalnyjs och hans anhängares verksamhet. Nyligen har vidare de oppositionella Andrej Pivivarov och Dmitrij Gudkov gripits och fänsgslats. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/weaBO1/gripen-kremlkritiker-blir-kvar-i-hakte

Belarus och Ryssland är de sista diktaturerna i Europa. Medan de internationella fördömandena och sanktionerna haglat över Belarus har kritikerna, icke helt oväntat, varit betydligt försiktigare när det gäller det mycket större och mäktigare Ryssland.

Kreml brännmärker Navalnyjs rörelse som ”utländsk agent”

Aleksej Navalnyj förs bort av rysk polis vid en demonstration mot Putin 2018.

Aleksej Navalnyj fortsätter att vara en nagel i ögat på den ryska regimen och dess statsbärande parti Enade Ryssland. Hans organisation Rospil, grundad 2010, brännmärks nu av myndigheterna som ”utländsk agent” och anklagas för att vara beroende av utländskt stöd; Navalnyj förnekar att så skulle vara fallet. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7317942

Det råder ingen tvekan om att antikorruptionsfonden Rospil har skrämt upp Kreml riktigt ordentligt. En viktig del av verksamheten har bestått i att lägga ut mot den ryska regimen kritiska videoklipp som ger en uppfattning om maktmissbruk och misslyckanden som exempelvis havererade raketer, icke fungerande cancervård, höjdarnas lyxliv etcetera.

Navalnyjs gräsrotsrörelse har lyckats attrahera huvudsakligen unga anhängare över hela Ryssland. Efter lokalvalen i september genomfördes omfattande räder mot Navalnyjs olika högkvarter och rörelsens anhängare i syfte att om möjligt lägga beslag på komprometterande material. Nu satsar alltså Kreml på att framställa Rospil som ett redskap för utländska krafter, en beprövad taktik av diktaturstater.

Juristen, aktivisten och bloggaren Aleksej Navalnyj, som är född 1976, har relativt nyligen frigivits efter att ha dömts till 30 dagars fängelse för att ha uppmanat till icke tillståndsgivna demonstrationer, som i samband med lokalvalen anordnades inte bara i Moskva utan på orter över hela landet. Navalnyj fördömde omedelbar försöken att sätta stopp för demonstrerandet som ”terrorhandlingar”. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rysk-oppositionsledare-slappt-fran-fangelse

Navalnyj fick i fängelset vård för något som de behandlande läkarna kallade ”en allvarlig allergisk reaktion” men som Navalnyj menade var symptom på förgiftning.

Efter mordet på oppositionsmannen Boris Nemtsov 2015 står den verkliga ryska oppositionens hopp till Aleksej Navalnyj. Bland statsdumans sex partier finns visserligen oppositionspartier såsom Gennadij Ziuganovs Ryska federationens kommunistiska parti och Vladimir Zjirinovskijs Rysslands liberaldemokratiska parti, men dessa spelar mest av allt rollen som president Vladimir Putins demokratiska alibi och är i grunden hans lydiga nickedockor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Navalnyj har tidigare ställt upp i Moskvas borgmästarval men hindrats från att kandidera i presidentvalet. De verkligt oppositionella kandidaterna och partierna förbjöds ställa upp i valen i september vilket var orsaken till de omfattande protesterna.

 

 

 

 

Ryssland och Kina: så agerar diktaturens kreatur

Ryssland och det av Kommunistkina kontrollerade Hongkong har under senare tid skakats av regimfientliga demonstrationer. Folk har helt enkelt tröttnat på att styras av diktatoriska dekret som begränsar yttrandefrihet, demokrati och självbestämmande.

I Moskva har utkommenderad polis med hård hand slagit ner demonstrationer inför höstens lokalval. Sammanlagt har sannolikt tusentals personer gripits. Demonstranterna protesterar mot att Putin-regimen underkänt oppositionskandidater på skakiga grunder. Detta innebär en upptrappning av Kremls krigföring mot oliktänkande – oppositionskandidater har tidigare i alla fall tillåtits ställa upp i val, även om man ombesörjt att de alltid förlorat.

Den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj är ständigt påpassad av Putins hejdukar.

Aftonbladets krönikör Susanna Kierkegaard spekulerar i ett inlägg den 5 augusti i att regimens nya, hårdare attityd kan ha att göra att den åldrande Vladimir Putin känner sig stressad. Han är född 1952 och närmar sig alltså de 70 och har suttit vid makten, antingen som president eller premiärminister, sedan 2000 och har fått finna sig i att hans popularitet dalat sedan Krim-krisen 2014.

Den ryska ekonomin mår allt annat än bra på grund av västliga sanktioner efter mordförsöken genom förgiftning på Sergej och Julia Skripal i engelska Salisbury i fjol. Putin är inne på sin andra presidentperiod i följd och måste enligt grundlagen överlämna makten till någon annan efter presidentvalet 2024. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/Vbowb1/putins-alderskris-kan-bli-varldens-problem

Frågan blir då hur Putin tänkt sig fortsätta styra och ställa i Ryssland. Tidigare har han låtit sig utses till premiärminister under det att hans stand-in Dmitrij Medvedev, 13 år yngre än Putin, fått överta presidentposten som Putins buktalardocka. Ett alternativt scenario inbegriper Vitryssland, vars diktator Aleksandr Lukasjenka inget hellre vill än att integrera Vitryssland med Ryssland.

Susanna Kierkegaard skriver: ”Analytiker spekulerar redan i huruvida Putin faktiskt planerar att bli president i Vitryssland och i praktiken slå ihop de båda länderna, för att behålla greppet om hela Ryssland.” Ett litet väl vildvuxet scenario, om ni frågar mig – å andra sidan kan nog Putin förväntas göra nära nog vad som helst för att behålla makten.

I samband med det brutala nedslåendet av de regimkritiska demonstrationerna i Moskva greps den ledande oppositionsmannen Aleksej Navalnyj, född 1976, och dömdes till 30 dagars fängelse för att ha arrangerat olagliga demonstrationer. Navalnyj har varit Rysslands ledande oppositionspolitiker sedan Boris Nemtsov mördades i direkt anslutning till Kreml den 27 februari 2015. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Aleksej Navalnyj har studerat vid såväl Yale-universitetet i USA som Moskvas finansakademi och skulle, om Ryssland vore en fullskalig demokrati, utgöra ett allvarligt hot mot Putins makthegemoni. Alltså måste han till varje pris hindras från att bli ett sådant hot. Navalnys antikorruptionsstiftelse anklagas följaktligen nu av den ryska regeringen för att ha bedrivit penningtvätt till ett värde av 1 miljard rubel (148 miljoner kronor). https://www.svt.se/nyheter/utrikes/navalnyjs-stiftelse-anklagas-for-pengatvatt

I den tidigare brittiska kronkolonin Hongkong har under de senaste två månaderna förekommit stundom våldsamma demonstrationer mot områdets styre, vilket ytterst garanteras av Kommunistkina. Demonstrationerna började som protester mot ett lagförslag som gick ut på, att brottslingar i Hongkong skulle kunna utlämnas till det kinesiska fastlandet. Efterhand har de protesterande alltmer börjat vända sig mot att de via styret i Hongkong kontrolleras av det kommunistiska röda Kina. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/08/06/fastlandskina-till-demonstranter-i-hongkong-lek-inte-med-elden

En demonstrant i Hongkong låter den brittiska flaggan Union Jack vaja fritt som en protest mot det kinesiska styret.

Hongkong kontrollerades från 1842 till 1997 av Storbritannien, som sistnämnda år återlämnade området till Fastlandskina. Japan ockuperade Hongkong under några år under Andra världskriget men tvingades efter krigsslutet återlämna det till britterna. I dag utgör Hongkong jämte Macao en särskild administrativ region i södra Kina under parollen ”Ett land, två system”. Hongkong är således alltjämt kapitalistiskt och utgör ett av världens viktigaste ekonomiska centra men tillåts av kommunistkineserna inte vara en demokrati också i politiskt avseende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hongkong

Styret i Peking under ledning av presidenten Xi Jinping, född 1953, har på sistone intagit en hårdare attityd gentemot Hongkong-borna och kallat protestledarna ”våldsamma brottslingar”. ”Leker ni med elden blir ni brända”, har varit det kärva budskapet från Peking. Det är inte på något sätt uteslutet att fastlandskineserna sätter in militär i syfte att komma till rätta med demonstranterna. Hittills har polisen nöjt sig med att avlossa tårgas och gummikulor.

I måndags utlyste protestledarna en generalstrejk som rönte ett betydande stöd från allt från banker till internationella redovisningsfirmor. Stora delar av områdets samhällsliv inklusive flygtrafik lamslogs i den största strejkaktionen i mannaminne. Unga demonstranter kräver nu att Hongkongs regering överlämnar ”makten till folket”. https://www.di.se/nyheter/generalstrejk-i-hongkong-borsen-rasar/

Händelserna i Moskva och Hongkong visar hur diktaturens kreatur (för att citera Olof Palme) – det vill säga ledarna i Ryssland och Kina – agerar. Politisk opposition tolereras inte utan möts med våld, fängslanden och hot om ännu mera våld.

 

 

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

”Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

Ny bok av NATO-general: hur ett krig med Ryssland skulle kunna te sig

General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.

Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.

I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.

Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.

Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid.

”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.”

Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson

Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.

Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.

Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.

President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.

Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna

Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”

Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.

Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.

En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.

Nästa mål: Kaliningrad. Nästa viktiga mål för de antiryska styrkorna skulle bli den ryska exklaven Kaliningrad, där det finns ett permanent förband med kärnvapenkapabla Iskander-robotar med kapacitet att nå stora delar av Europa. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad

Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/

I boken heter det (sidan 205):

Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.

 

Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.

När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.

General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson

Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.

Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.

Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.

Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.

Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.

Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.

Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…

Rysslands-anhängarna har bytt skepnad från vänster till höger

C-H Hermansson höll ett devot hyllningstal till Stalin i samband med dennes begravning 1953.

I takt med att Ryssland förändrats har också dess anhängare bytt skepnad. Inget konstigt med det i och för sig, låt vara att utvecklingen nog kan anses vara tämligen anmärkningsvärd.

Sovjetunionen erbjöd från 1922 och nästan 70 år framåt ett ideal och en fast punkt i tillvaron för såväl doktrinärt blodtörstiga kommunister som exempelvis socialdemokrater, vänsterliberaler och välmenande fredsvänner. Konservativt disponerade personer ställde sig dock praktiskt taget alltid avvisande till den sovjetiska diktaturen, även om ett och annat undantag sannolikt fanns. https://www.so-rummet.se/content/vad-ar-grejen-med-sovjetunionen

Under det Kalla kriget och dessförinnan ställde sig alla troende kommunister obrottsligt på Sovjetunionens sida. Detta trots företeelser som folkmordet i Ukraina i början på 1930-talet, då upp till tio miljoner människor avled i en artificiellt framkallad svältkatastrof, Stalins massiva utrensningar på 1930-talet, pakten mellan Stalin och Hitler 1939 som möjliggjorde Andra världskriget och dominansen över folken i Östeuropa.

Framträdande svenska kommunister såsom partiledaren Hilding Hagberg och partisekreteraren, senare partiledaren Carl-Henrik (C-H) Hermansson hyllade Josef Stalin i alla möjliga och omöjliga tonarter och önskade sig inget hellre än en blodig svensk revolution, då kapitalister och borgare skulle skjutas eller spärras in. Beryktad är Hermanssons devota hyllning till Stalin vid dennes död 1953. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/31/c-h-hermansson-rip-bakom-fasaden-var-han-en-akta-kommunist/

Sovjetunionen hyllade Olof Palme genom att ge ut ett frimärke med Palmes porträtt på.

Farligare bland sovjetanhängarna än de stelbenta kommunisterna var emellertid tveklöst de socialdemokrater och andra som höll på Sovjetunionen under det Kalla kriget med motiveringen, att sovjetriket ju ändå i någon mening var ”socialistiskt” och att man därför skulle förhålla sig solidarisk gentemot Moskva. Framträdande svenska sovjetvänner inom det regeringsbärande partiet var finansministern Ernst Wigforss och utrikesministern Östen Undén.

Olof Palme ärvde denna inställning  när han på tillskyndan av den mångårige statsministern Tage Erlander inträdde i den socialdemokratiska makteliten för att slutligen utses till statsminister i oktober 1969. Palme visade under hela sin karriär stor förståelse för sovjetiska utrikeskrav av typ ”en kärnvapenfri zon i Norden” samtidigt som han utverkade frikostigt stöd till av ryssarna understödda upprorsrörelser på olika håll i Tredje världen.

Att Sverige skulle stödja palestinaarabiska intressen med anknytning till ”det kära systerpartiet” Fatah och samtidigt gå hårt åt det demokratiska Israel var en hörnsten i den S-märkta utrikespolitiken som vidmakthållits in i vår tid.

”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism” var en av hans mer anslående utsagor beträffande svensk utrikesorientering under Kalla kriget. Den mig veterligt enda gången Palme röt till mot sovjetiska intressen var då han i ett tal 1968 kallade sovjetsatelliten Tjeckoslovakiens regim med diktatorn Gustav Husak i spetsen för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Boris Jeltsin utsåg Vladimir Putin till sin efterträdare som rysk ledare.

I den högsta S-ledningen under 1960- och 1970-talen fanns en kärna bestående av tre prosovjetiska befattningshavare som hette Pierre Schori, Anders Thunborg och Sten Andersson, vilka regelbundet stämde av den svenska hållningen med KGB-företrädare på den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Schori, den ende som fortfarande är i livet av de nämnda tre socialdemokraterna, har i efterhand sökt göra gällande att syftet med KGB-träffarna var att ”underminera kommunismen” – något som få om ens någon vid sunda vätskor kan tro på. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Allt förändrades när Sovjetunionen slutligen upplöstes den 31 december 1991. De forna sovjetrepublikerna blev självständiga och även satellitstaterna i Östeuropa kunde frigöra sig från kommunism och sovjetvälde. Ledare för det postkommunistiska Ryssland blev Boris Jeltsin vars demokratiska reformverksamhet dock blev ett gigantiskt fiasko, vilket banade väg för en ny ”stark man” vid namn Vladimir Putin med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelse- och spionorganisationen KGB.

Sedan Putin kom till makten kring millennieskiftet 1999-2000 efterträddes det tidigare Kalla kriget av ett nytt kallt krig, också det med varma inslag såsom Rysslands invasioner i Georgien 2008 och Krim i Ukraina 2014. Vladimir Vladimirovitj Putin är känd för sin åsikt att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största politiska katastrof. Ryssland förlorade tidigare ockuperade områden som de tre baltiska staterna, Finland, Ukraina och hela det östeuropeiska väldet.

Ryska soldater på Krim 2014.

Putin, ibland kallad ”den nye tsaren”, satte genast igång med att rusta upp Rysslands krigsmakt och stärka sitt grepp över den ryska politiken. En viss opposition tillåts som en sorts demokratisk fernissa, men verkligt oppositionella – personer som Garri Kasparov, Boris Nemtsov och Aleksej Navalnyj – råkar illa ut: Kasparov har tvingats i landsflykt, Nemtsov mördats, Navalnyj dömts för uppdiktad ekonomisk brottslighet och fängslats. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Parallellt härmed har Putin-kritiska individer såsom journalisten Anna Politkovskaja, förre underrättelseagenten Aleksandr Litvinenko samt revisorn och juristen Sergej Magnitskij mördats. Litvinenko togs av daga i London 2006 genom förgiftning med det radioaktiva ämnet polonium, och tolv år senare förgiftades den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia i Salisbury i England. Det nervgift som då användes heter novitjok vilket utvecklades i det gamla Sovjetunionen. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/26/putins-giftiga-strategi-lognen-satt-i-system/

Till skillnad mot vad som var fallet under sovjettiden kan Moskva numera inte påräkna stöd från Sverige. Således har både utrikesminister Margit Wallström och statsminister Stefan Löfven solidariserat sig med Storbritannien och övriga västvärlden i fördömandet av Putins Ryssland som extremt sannolik förövare i Kripal-fallet; såväl Sergej som Julia Skripal tycks nu dessbättre ha övervunnit den svåraste hälsokrisen. Storbritannien, USA och andra västländer har utvisat ett försvarligt antal ryska diplomater medan Sverige nöjt sig med en så här långt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/L0q9oQ/lofven-stoder-may-i-nervgiftutredningen

Den främsta uppbackningen som i dag kommer Ryssland till del emanerar alltså inte ur socialdemokratin och knappast heller från det forna kommunistpartiet utan från ett helt annat håll. Den kommer noga taget i första hand från högerinriktade aktörer vilka i stort ser Putin som världens frälsare och hans auktoritära Ryssland som ett bättre alternativ än det som dekadent betraktade väst. De här krafterna tycker det är onödigt att ägna sig åt någon högre grad av demokrati utan ser tvärtom med gillande på att Putin slår ner all verklig opposition, fixar valen och invaderar andra länder.

Sergej Magnitsij dog i Butyrka-fängelset i Moskva 2009.

Några av figurerna i Rysslands- och Putin-klacken här hemma samlas i nätforumet Ryssland i massmedia, där Putin givetvis hyllas i alla tonarter och USA, Israel (”sionisterna”), Storbritannien, Sverige med flera länder fördöms och förlöjligas. När jag har tråkigt brukar jag ibland gå in och bråka litet med Putin-kramarna, det piggar upp. Det verkar finnas en viss besvikelse över Sverigedemokraternas ljumma inställning till Ryssland, ”…men lyckligtvis finns ju numer AfS att rösta på” som en debattdeltagare med svenskt namn uttryckte saken nyligen.

Vilken inställning det så kallade Alternativ för Sverige de facto har till Ryssland har jag inte närmare kännedom om, men det lär väl visa sig. Det kan ju tänkas att Rysslands-fanatikerna kommer att bli lika besvikna på AfS som på SD.

 

Fallet Skripal: Ryska mord och mordförsök

Storbritanniens premiärminister Theresa May menar att Ryssland ”högst troligt” ligger bakom förgiftningen av Sergej och Julia Skripal. Foto: Tommy Hansson

Det är ”högst troligt” (highly likely) att Ryssland ligger bakom mordförsöket genom förgiftning av den före detta ryske dubbelagenten Sergej Skripal och dennes dotter Julia Skripal. Så citeras Storbritanniens premiärminister Theresa May i media sedan hon i det brittiska parlamentets underhus redogjort för utredningen av förgiftningsfallet. https://www.aljazeera.com/news/2018/03/180312173133598.html

Sergej Skripal, 66 och Julia Skripal, 33 hittades medvetslösa på en bänk i staden Salisbury i grevskapet Wiltshire i sydvästra England den 4 mars sedan de besökt ett näringsställe i staden. De fördes till Salisbury District Hospital där deras tillstånd uppges vara kritiskt men stabilt. Undersökningarna visar att de förgiftats med en nervgas som utvecklades i Sovjetunionen under det så kallade Novitjok-programmet under 1970- och 1980-talen. https://en.wikipedia.org/wiki/Novichok_agent

Sergej Skripal, född 1951, är en tidigare militär dubbelagent för Storbritannien som var verksam under 1990- och det begynnande 2000-talet. Han arresterades av den ryska underrättelsetjänsten FSB 2009 samt ställdes inför rätta och dömdes till fängelse för högförräderi i Ryssland. Han frigavs inom ramen för ett hemligt spionutbytesprogram 2010 och slog sig ner i England.  När Skripal och dottern Julia förgiftades var den senare på besök. Skripals son Alexandr avled vid 43 års ålder 2017. https://en.wikipedia.org/wiki/Sergei_Skripal

Julia och Sergej Skripal på bild innan de drabbades av förgiftningssymptom.

Så ser fallet med dubbelagenten Sergel Skripal ut i stora drag. Och jag tror vi kan glömma Theresa Mays utlåtande att Ryssland ”högst troligt”, direkt eller indirekt, stod bakom mordförsöket på Skripal och hans dotter. För mig står det med 100 procents säkerhet klart att så var fallet. Ryssland under den nye tsaren Vladimir Putin är ett laglöst samhälle där såväl vänner som fiender är utlämnade åt makthavarnas nycker. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Det har blivit rutin i Putins Ryssland att regimens verkliga eller förmodade fiender tas av daga. Antalet mördade journalister är exempelvis större än någon orkar hålla reda på. Det mordfall som mest liknar förgiftningen av far och dotter Skripal är det som involverade den avhoppade FSB-officeren Aleksandr Litvinenko, som förgiftades med det radioaktiva ämnet polonium och dog på ett sjukhus i London den 23 november 2006.

Bara en dryg månad tidigare, den 7 oktober 2006, hade journalisten Anna Politkovskaja skjutits ihjäl i sitt bostadshus. Politkovskaja var, liksom Litvinenko, en outtröttlig kritiker av den ryska krigföringen i Tjetjenien. Den 27 februari 2015 mejades så oppositionspolitikern – som började bli ett allt mer betydande hot mot Putins maktställning – Boris Nemtsov ner i närheten av regeringshögkvarteret i Kreml.

Aleksandr Litvinenko kort tid före sin död i poloniumförgiftning 2006.

Det officiella Ryssland förnekar regelmässigt varje form av inblandning när det gäller de hekatomber av politiska offer som förekommit i eller utanför landet. Så är givetvis fallet också när det gäller förgiftningen av Sergej och Julia Skripal. Det ryska utrikesdepartementets taleskvinna Maria Zacharova har kommit med klichéartade anklagelser om att britterna ägnar sig åt ”provokationer”, ”cirkusshower” och ”sagor”. Tillmälen som för tankarna till den gamla onda sovjettiden vilka det inte finns någon som helst anledning att sätta tilltro till.

Det faktum att det nu aktuella förgiftningsfallet kommer så pass nära det ryska presidentvalet – ryssarna väljer statschef nu på söndag den 18 mars – visar att makthavarna i Kreml struntar högaktningsfullt i alla taktiska överväganden. De kör sitt eget brutala race utan alla former av hänsyn. Ingen tvivlar på att Putin kommer att vinna en jordskredsseger, och för säkerhets skull har den man som eventuellt hade kunnat ge honom en match – den 41-årige Alexej Navalnyj – hindrats från att kandidera genom en politiskt motiverad dom för förskingring. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksej_Navalnyj

De tre huvudkandidaterna kan ställa upp därför att regimen vill ge valet en, låt vara tunn, demokratisk fernissa och därför till nöds tolererar dessa. Det är den populära TV-profilen Ksenia Sobtjak,  36, som går till val på att ”vara emot alla”; Pavel Grodinin, 57, från kommunistpartiet; Vladimir Zjirinovskij från liberaldemokratiska partiet (som varken är liberalt eller särdeles demokratiskt). https://www.svt.se/nyheter/utrikes/presidentval-i-ryssland-har-ar-kandidaterna

Kan Ksenia Sobtjak hota Putin i presidentvalet?

Den nu 65-årige före detta KGB-officeren Vladimir Putin har styrt Ryssland med hård hand, antingen som president eller premiärminister, sedan 1999. Han kommer att vinna även denna gång. Ingen härskare lever dock för evigt och den stora frågan är vad/vem som kommer efter Putin.

 

 

Den ryska dokusåpan: komik, nihilism och ondska

Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt är en färgstark mosaik av den ryska dokusåpan.

Den London-baserade TV-producenten och författaren Peter Pomerantsev fick under sina år i den ryska TV-industrin rikliga möjligheter att blicka in i minsta skrymsle av Ryssland under Putin. Det är en onekligen fascinerande men långt ifrån uppbygglig bild Pomerantsev presenterar i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront förlag 2015, 260 sidor).

Peter Pomerantsev föddes 1977 i den sovjetiska republiken Ukrainas huvudstad Kiev. 1978 flyttade Peter, vars far Igor är en före detta sovjetisk dissident, poet och journalist, med familjen till Västtyskland och därefter till London för att därefter återkomma till Västtyskland (München). Efter universitetsstudier valde Peter Pomerantsev att 2001 flytta till Ryssland, där han under nio år var verksam som producent för TV-kanalen TNT. 2010 återvände han till London. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Pomerantsev

Pomerantsev medverkar flitigt i debatter och presentationer om utvecklingen i Ryssland och framträder via följande länk i ett filmat inslag, där han berättar hur Ryssland använder information som ett vapen: https://www.youtube.com/watch?v=0YOwOd9m9_o

Gangstern som sadlar om I Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ ger Pomerantsev en mångfasetterad och samtidigt bisarr bild av det ryska samhället. Han berättar på ett ledigt sätt om allt från självmordsbenägna supermodeller, skumma sekter och en florerande gangsterkultur till den hänsynslösa behandlingen av dissidenter och visselblåsare.

Moskva-baserade Solntsevskaja bratva är en av världens mest fruktade maffiagrupperingar.

En särskilt typ av ”hjälte” i Putins Ryssland är gangstern som sadlar om till en mer vällovlig verksamhet. En av representanterna för denna av Pomerantsev skildrade kategori  heter Vitalij Djomotjka. Pomerantsev skriver (sidan 29):

På 1990-talet blev orden ’ryss’ och ’gangster’ nästan synonyma, men när presidenten trädde in i Kreml upphörde gangsterepoken. Säkerhetstjänsterna tog över den organiserade brottsligheten själva; buset hade inte en chans att konkurrera. Vissa blev ledamöter i duman för att trygga sina pengar, medan andra drog sig tillbaka och blev vanliga affärsmän. Men i Sibirien hade Vitalij Djomotjka andra planer: han ville regissera.

Djomotjkas bakgrund var perfekt med tanke på den sorts filmer han ville åstadkomma, nämligen brutala gangsterfilmer. Han och hans medhjälpare spelade helt enkelt sig själva. Manus, stuntmän eller smink behövdes inte – filmmakarna hoppade själva ned från höga byggnader och krockade sina egna bilar. Blodet i filmerna var äkta liksom kulorna i de skottväxlingar som ofta förekom.

Resultatet blev ”en episk miniserie” omfattande sex timmar med titeln Spets som rönte stor framgång. Så använde sig filmmakarna också av en ganska oslagbar försäljningsteknik: de stövlade helt enkelt in på de lokala TV-stationernas kontor med en kopia av serien och sa åt cheferna att visa den…annars. Ingen vågade säga emot.

Säkerhetsstyrkor bär ut offer efter gasattacken mot Dubrovkateatern utanför Moskva.

”Vi har kommit för att dö för Allah” Peter Pomerantsevs genombrott som rysk TV-medarbetare kom sedan han fått uppdraget att som medhjälpare till en kvällstidningsjournalist bevaka den pågående terroraktionen i slutet av oktober 2002 i Kulturpalats nummer 10 (Dubrovkateatern). Detta var en betongteater i utkanten av Moskva i brutalistisk byggnadsstil där Rysslands första musikal med titeln Nord Ost med motiv från Stalin-tiden visades.

En grupp om 40-50 beväpnade terrorister av båda könen, maskerade med rånarluvor eller sjalar och med dynamitbälten fastspända runt kroppen, stegade in genom entrén och inledde ett över hela världen uppmärksammat gisslandrama som varade i fyra dygn. Kvinnorna i gruppen kom att kallas ”de svarta änkorna” eftersom deras män och/eller andra manliga anförvanter dödats av de ryska styrkorna i Tjetjenien.

Terroristernas krav var att Ryssland skulle dra tillbaka alla styrkor från  Nordkaukasien, men Putin-regimen var fast besluten att inte förhandla. Mycket prestige stod på spel för Putin – han hade fått genomslag som ledare i och med det andra Tjetjenien-kriget i slutet av 1990-talet, då han var premiärminister, och hade inte råd att visa sig svag.

”Vi har kommit hit för att dö för Allah”, förklarade terroristerna. ”Vi kommer att ta hundratals otrogna med oss.” Den makabra upplösningen på dramat kom sedan ryska säkerhetsstyrkor sprutat in vad Pomerantsev beskriver som ”ett mystiskt narkosmedel”, troligen fentanyl,  blandat med drivgas i anläggningens ventilationssystem och därefter stormat in med gasmasker påtagna. Aktionen blev i ett avseende extremt lyckad – alla terrorister slogs ut direkt. I ett annat avseende blev räddningsaktionen en ren katastrof: uppemot 130 av 850 personer i den oskyldiga gisslan dog.

Presidenten och hans skapare: Vladimir Putin och Vladislav Surkov.

Surkov – mannen bakom Putin Pomerantsev ägnar ett flertal sidor i sin bok åt mannen som kallats ”demiurgen från Kreml”, Vladislav Surkov, född i Tjetjenien 1964 med efternamnet Dudajev. Demiurg är grekiska för ”skapargud”, och Surkov anses vara den aktör som skapat dagens ryska politiska system och därmed lagt grunden för Vladimir Putins ställning som ett slags modern rysk tsar. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladislav_Surkov

Peter Pomerantsev, som beskriver Surkovs politiska system som ”demokratisk retorik och odemokratiska avsikter”, ger följande målande beskrivning av Surkovs verksamhet (sidan 77):

Som före detta biträdande chef på presidentkansliet, senare vice premiärminister och därefter presidentens rådgivare i utrikesfrågor har Surkov regisserat det ryska samhället som en enda stor dokusåpa. Han klappar i händerna en gång och vips dyker ett nytt politiskt parti upp. Han klappar igen och skapar Nasji, den ryska motsvarigheten till Hitlerjugend, som är tränade för gatustrider mot eventuella demokratiförkämpar och som bränner böcker av opatriotiska författare på Röda torget.

När Surkov var biträdande kanslichef hos presidenten, uppger Pomerantsev vidare, tog han en gång i veckan emot de olika TV-kanalernas chefer på sitt kontor och meddelade dem vilka de skulle ge sig på och vilka som skulle backas upp, vilka som fick vara med i TV och vilka som skulle bannlysas och på vad sätt presidenten skulle framställas.

”Det geniala med den här sortens nya totalitära styre”, framhåller Pomerantsev (sidan 79), ”är att man inte bara försöker kväsa all sorts opposition, vilket var fallet under 1900-talets förtryck, utan i stället att man nästlar sig in i alla ideologier och rörelser och exploaterar dem och gör dem helt surrealistiska.”

Sålunda blir även föregivet oppositionella partier, såsom Ryska federationens kommunistiska parti, Rysslands liberaldemokratiska parti och Rättvisa Ryssland, i grunden lojala delar av Kremls maktutövning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Verkliga oppositionspartier, som det socialliberala Jabloko vilket öppet kritiserar Putin, har ungefär lika stora chanser att göra sig gällande som en snöboll i Sahara. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jabloko

Denis Voronenkov: senaste offret för den ryska ”statsterrorismen”.

”Rysk statsterrorism” Den som av olika anledningar stöter sig med ledningen i Kreml kan det gå illa för –  riktigt illa rentav. Mord på politiker, journalister och advokater som utmanar systemet är regel snarare än undantag.

Samma dag som jag knackar ner dessa rader, den 23 mars 2017, läser jag händelsevis på nätet att den tidigare kommunistiske duma-ledamoten Denis Voronenkov skjutits till döds utanför ett hotell i Kiev. Han flydde från Ryssland i fjol för att bistå de ukrainska myndigheterna med att förbereda åtal mot den före detta ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj. https://www.theguardian.com/world/2017/mar/23/former-russian-mp-denis-voronenkov-shot-dead-in-kiev

Voronenkov hade dessutom tillerkänts ukrainskt medborgarskap. Nuvarande presidenten, Petro Porosjenko, anklagade direkt efter mordet Ryssland för ”statsterrorism”.

Andra kända politiska mordoffer, som alla har det gemensamt att de riktat kritik mot makthavarna i Kreml och deras politik har varit (dödsdatum inom parentes): Sergej Jusjenkov (17 april 2003); Jurij Sjtjekotjichin (3 juli 2003); Anna Politkovskaja (7 oktober 2006, för övrigt Putins födelsedag); Alexander Litvinenko (22 november 2006); Natalja Estemirova (14 juli 2009); samt Boris Nemtsov (27 februari 2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-politiska-bestallningsmord-i-ryssland/

Mordet på Magnitskij En av de individer som råkat värst ut i Putin-regimens Ryssland var revisorn och skattejuristen Sergej Magnitskij, född i Odessa i det då sovjetiska Ukraina 1972. Denne hade anlitats av den amerikanske affärsmannen William Browder, som tidigare var en av Putins röststarkaste anhängare i väst men sedan retade upp ”fel” personer och blev portförbjuden i Ryssland och trakasserad av myndigheterna. Magnitskij uppdagade en härva av omfattande, av ryska staten sanktionerad korruption och systematiska stölder från privata företag.

Sergej Magnitskij: mördad i Butyrka-fängelset 2009.

Tolv dagar efter det att Magnitskij blivit intervjuad av amerikanska Bloomberg Business Week greps han och sattes i fängelse. Han blev torterad, misshandlad och nekad vård för en magåkomma och dog i Butyrka-fängelset i Moskva ett år senare den 16 november 2009, endast 39 år gammal. Obama-administrationen i USA svarade med att 2012 anta den så kallade Magnitsky Act, som förbjöd personer som antogs ha medverkat till Magnitskijs död att besöka USA och använda sig av det amerikanska banksystemet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij

Den ryska dokusåpan Peter Pomerantsevs bok kan kanske  beskrivas som en färgstark mosaik av institutioner, förhållanden och händelser som utgör det osannolika samhälle som utgör dagens Ryssland. Författaren skriver journalistiskt flyhänt och ofta med en god portion humor. Pomerantsev beskriver sammanfattningsvis dagens postkommunistiska Ryssland som en dokusåpa, en ständigt pågående show med komiska men också – och framförallt – nihilistiska och rent ondskefulla inslag (sidan 14):

Och i centrum för den fantastiska showen står presidenten själv, skapad ur ingenting, ur något obestämt grått, med hjälp av televisionens makt, en man som därför kan växla lika snabbt som en skådespelare mellan sina roller som soldat, älskare, barbröstad jägare, affärsman, spion, tsar, stålman.